Julcocktailsäsongen är här igen

Vin & Sprit förser i år oss cocktailentusiaster med en perfekt bas för julcocktailexperiment: ett paket med fem småflaskor Blossa årgångsglögg från 2003 till 2007. Glögg är en bra cocktailingrediens året runt, men särskilt till jul.

Här följer två lyckade resultat av mina experiment hittills. Jag bryr mig inte om att hitta på krystade namn åt dem (som jag gjorde med förra årets) – de är ju framför allt tänkta som inspirationskälla och inte som någonting man för upp på någon drinklista. Så jag numrerar dem istället.

Julcocktail 2008-1

5 cl Tanqueray gin
1 cl Blossa 07 Havtorn & Kanel
1 stänk anissprit, helst libanesisk arak

Rör eller skaka med is och sila ner i ett cocktailglas.

En drink för den som tycker om smaken av gin, med ett subtilt extra tillskott utan allt för mycket tomteluvekänsla.

Julcocktail 2008-2

5 cl Havana Club Añejo Blanco (vit rom)
½ cl lime
2 cl Blossa 03 Pomerans

Skaka med is och sila.

Rom har för mig i sig en ganska julig smak, och den är drinken är det mer julgransdekoration över, men den är fortfarande ljus, lätt och frisk. En utpräglad före maten-drink.

Andra bloggar om cocktail, jul, glögg.

Vin & Sprit förser i år oss cocktailentusiaster med en perfekt bas för julcocktailexperiment: ett paket med fem småflaskor Blossa årgångsglögg från 2003 till 2007. Glögg är en bra cocktailingrediens året runt, men särskilt till jul.

Här följer två lyckade resultat av mina experiment hittills. Jag bryr mig inte om att hitta på krystade namn åt dem (som jag gjorde med förra årets) – de är ju framför allt tänkta som inspirationskälla och inte som någonting man för upp på någon drinklista. Så jag numrerar dem istället.

Julcocktail 2008-1

5 cl Tanqueray gin
1 cl Blossa 07 Havtorn & Kanel
1 stänk anissprit, helst libanesisk arak

Rör eller skaka med is och sila ner i ett cocktailglas.

En drink för den som tycker om smaken av gin, med ett subtilt extra tillskott utan allt för mycket tomteluvekänsla.

Julcocktail 2008-2

5 cl Havana Club Añejo Blanco (vit rom)
½ cl lime
2 cl Blossa 03 Pomerans

Skaka med is och sila.

Rom har för mig i sig en ganska julig smak, och den är drinken är det mer julgransdekoration över, men den är fortfarande ljus, lätt och frisk. En utpräglad före maten-drink.

Andra bloggar om cocktail, jul, glögg.

Julcocktailsäsongen är här igen

Musiktelevisionen på Internet

Via Windyjonas får jag veta att MTV har börjat lägga ut sitt videoarkiv på nätet. Om de hade gjort det före YouTubes genombrott hade det varit en jättegrej, men nu finns ju praktiskt taget allting redan därute även om det kanske har lite sämre bildkvalitet. Kanske har det att göra med att de gamla medierna har svårt att lägga om affärsmodellerna för att passa den nya tiden, att de är så senkomna.

Dessutom inser jag, när jag letar efter gamla favoritvideor att återse, att jag redan har praktiskt taget alla musikvideor som betyder något för mig på dvd. De senaste åren har jag inte gjort några videoupptäckter – dels för att MTV bara verkar visa dokusåpor nuförtiden, och dels för att jag övergått till att mest lyssna på jazz, av musiker som inte gör (eller gjorde) videor, och house, av artister som oftast inte ens ger ut cd och naturligtvis inte videor. De flesta gamla favoriter har jag på samlingar med Beastie Boys, David Bowie och från skivbolaget Warp.

Jag saknar fortfarande min favorit av Chris Cunningham, Portisheads Only You, men den finns ännu inte på MTV:s webbplats (och den finns utgiven på dvd den också). För den händelse att någon skulle ha missat Chris Cunningham klipper jag in en annan pärla: videon han gjorde till The Aphex Twins Windowlicker. Det var den andra han gjorde åt Aphex. Ingen av låtarna tillhör artistens starkaste nummer, men videorna är fantastiska. Föregångaren Come to Daddy är antagligen mer berömd (det var den som gjorde att Madonna fick upp ögonen för regissören och engegerade honom till Frozen), men den lättsammare Windowlicker är nog min personliga favorit av de två. Båda innehåller artistens ansikte placerat där det inte hör hemma – en idé som regissören fick från Donkey Rhubarb-videon där det är juckande nallar som begåvats med Richard D. James inte så klassiskt vackra nuna.

Tyvärr får man här inte se inledningen där de två killarna i bilen förgäves försöker förklara sin förträfflighet för tjejerna på trottoaren, så den får ni försöka föreställa er. Egentligen är inte upplösningen tillräckligt bra i den här versionen heller – en del av blandningen mellan det parodiskt reklamfilmsvackra och det groteska går inte riktigt fram. Så köp för all del antingen Warpsamlingen eller Chris Cunningham-samlingen. Eller förresten, välj definitivt Chris Cunningham-samlingen, så får ni med Only You också.

Aphex Twin |MTV Music

Via Windyjonas får jag veta att MTV har börjat lägga ut sitt videoarkiv på nätet. Om de hade gjort det före YouTubes genombrott hade det varit en jättegrej, men nu finns ju praktiskt taget allting redan därute även om det kanske har lite sämre bildkvalitet. Kanske har det att göra med att de gamla medierna har svårt att lägga om affärsmodellerna för att passa den nya tiden, att de är så senkomna.

Dessutom inser jag, när jag letar efter gamla favoritvideor att återse, att jag redan har praktiskt taget alla musikvideor som betyder något för mig på dvd. De senaste åren har jag inte gjort några videoupptäckter – dels för att MTV bara verkar visa dokusåpor nuförtiden, och dels för att jag övergått till att mest lyssna på jazz, av musiker som inte gör (eller gjorde) videor, och house, av artister som oftast inte ens ger ut cd och naturligtvis inte videor. De flesta gamla favoriter har jag på samlingar med Beastie Boys, David Bowie och från skivbolaget Warp.

Jag saknar fortfarande min favorit av Chris Cunningham, Portisheads Only You, men den finns ännu inte på MTV:s webbplats (och den finns utgiven på dvd den också). För den händelse att någon skulle ha missat Chris Cunningham klipper jag in en annan pärla: videon han gjorde till The Aphex Twins Windowlicker. Det var den andra han gjorde åt Aphex. Ingen av låtarna tillhör artistens starkaste nummer, men videorna är fantastiska. Föregångaren Come to Daddy är antagligen mer berömd (det var den som gjorde att Madonna fick upp ögonen för regissören och engegerade honom till Frozen), men den lättsammare Windowlicker är nog min personliga favorit av de två. Båda innehåller artistens ansikte placerat där det inte hör hemma – en idé som regissören fick från Donkey Rhubarb-videon där det är juckande nallar som begåvats med Richard D. James inte så klassiskt vackra nuna.

Tyvärr får man här inte se inledningen där de två killarna i bilen förgäves försöker förklara sin förträfflighet för tjejerna på trottoaren, så den får ni försöka föreställa er. Egentligen är inte upplösningen tillräckligt bra i den här versionen heller – en del av blandningen mellan det parodiskt reklamfilmsvackra och det groteska går inte riktigt fram. Så köp för all del antingen Warpsamlingen eller Chris Cunningham-samlingen. Eller förresten, välj definitivt Chris Cunningham-samlingen, så får ni med Only You också.

Aphex Twin |MTV Music

Musiktelevisionen på Internet

Sant eller falskt

Nu finns det en ny filosofisk enkät i högermarginalen. Ni får ända till Lucianatten på er att svara. Alternativen är inte helt ömsesidigt uteslutande. Anser man att alla påståenden är både sanna och falska är det till exempel ganska naturligt om man anser att det finns påståenden som är både sanna och falska. Men välj det starkaste påståendet ni kan ställa upp på.

Om något är oklart, eller om ni skulle ha velat ha ytterligare alternativ, skicka en kommentar till detta inlägg så ska vi se om jag kan reda ut det.

När undersökningen är avslutad postar jag förstås mina kommentarer på bloggen.

Nu finns det en ny filosofisk enkät i högermarginalen. Ni får ända till Lucianatten på er att svara. Alternativen är inte helt ömsesidigt uteslutande. Anser man att alla påståenden är både sanna och falska är det till exempel ganska naturligt om man anser att det finns påståenden som är både sanna och falska. Men välj det starkaste påståendet ni kan ställa upp på.

Om något är oklart, eller om ni skulle ha velat ha ytterligare alternativ, skicka en kommentar till detta inlägg så ska vi se om jag kan reda ut det.

När undersökningen är avslutad postar jag förstås mina kommentarer på bloggen.

Sant eller falskt

Dessa omöjliga enkätalternativ

Via Hitleresque får jag veta om en valkompass för USA:s presidentval i Aftonbladet. Nej, gå inte igenom den – det är bortkastad tid. Du får inte veta någonting om dig själv som du inte visste tidigare. Nej, det intressanta är att en del av undersökningen går ut på att man ska ta ställning till påståenden som kommer upp på skärmen, och två av alternativen man får är »håller delvis med« och »håller delvis inte med«.

Ett av många exempel jag sett på att om man tänker rationellt på ett logiskt-matematiskt sätt när man svarar på undersökningar känner man sig ibland tvingad att ge helt »fel« svar (det vill säga svar som man mycket väl förstår kommer att tolkas som motsatsen till vad man anser) och ibland (som här) blir det hopplöst att välja rätt svar över huvud taget.

»Håller delvis med« kan ju exempelvis betyda att man håller med till 10% eller till 90%, och det kan »håller delvis inte med« också. Det ena alternativet gäller faktiskt om och endast om det andra gäller! Ska man hårdra den matematiska formalismen kan dessutom en »del« vara såväl tom som innefatta hela det den är en del av, så »håller delvis med« kan betyda att man inte håller med alls eller att man håller med helt och hållet, och det kan även »håller delvis inte med«.

För att ge matematiskt skolade personer möjlighet att svara på frågan skulle man kunna skriva till exempel »håller inte helt med, men till mer än hälften« respektive »håller med till någon del, men till mindre än hälften«. Ifall det nu var det som det var meningen att alternativen skulle betyda. Eller, enklare, så kunde man be om en betygsättning på hur hur »bra« ett påståendena är istället för att fråga hur mycket man »håller med«.

Via Hitleresque får jag veta om en valkompass för USA:s presidentval i Aftonbladet. Nej, gå inte igenom den – det är bortkastad tid. Du får inte veta någonting om dig själv som du inte visste tidigare. Nej, det intressanta är att en del av undersökningen går ut på att man ska ta ställning till påståenden som kommer upp på skärmen, och två av alternativen man får är »håller delvis med« och »håller delvis inte med«.

Ett av många exempel jag sett på att om man tänker rationellt på ett logiskt-matematiskt sätt när man svarar på undersökningar känner man sig ibland tvingad att ge helt »fel« svar (det vill säga svar som man mycket väl förstår kommer att tolkas som motsatsen till vad man anser) och ibland (som här) blir det hopplöst att välja rätt svar över huvud taget.

»Håller delvis med« kan ju exempelvis betyda att man håller med till 10% eller till 90%, och det kan »håller delvis inte med« också. Det ena alternativet gäller faktiskt om och endast om det andra gäller! Ska man hårdra den matematiska formalismen kan dessutom en »del« vara såväl tom som innefatta hela det den är en del av, så »håller delvis med« kan betyda att man inte håller med alls eller att man håller med helt och hållet, och det kan även »håller delvis inte med«.

För att ge matematiskt skolade personer möjlighet att svara på frågan skulle man kunna skriva till exempel »håller inte helt med, men till mer än hälften« respektive »håller med till någon del, men till mindre än hälften«. Ifall det nu var det som det var meningen att alternativen skulle betyda. Eller, enklare, så kunde man be om en betygsättning på hur hur »bra« ett påståendena är istället för att fråga hur mycket man »håller med«.

Dessa omöjliga enkätalternativ

Ateistiska ceremonier

Det är onekligen ett problem att kyrkan haft ceremonimonopol så länge att många har svårt att tänka sig en ceremoni som inte blandar in kyrkan. Behovet av ceremonier går mycket djupare än någon religion. Vi behöver ceremonier för att manifestera viktiga förändringar i våra liv, för oss själva och inför omgivningen. Vi som inte vill koppla våra djupaste ögonblick i livet till gudar, spöken eller utomjordiska besökare, vi måste också kunna ha våra ceremonier.

Och naturligtvis kan vi det. Det är dock inte alltid så lätt att veta hur man bär sig åt. Det finns inte precis några färdiga format, och det är inte lätt att hitta någon som hjälper en att hålla ceremonin någon annanstans än inom kyrkan.

Vi blev inbjudna till en välkomsthögtid för ett barn i släkten för ett antal år sedan, och jag trodde på vägen dit att det nog skulle bli en ganska fånig tillställning. Jag tyckte att det kändes onödigt och ganska krystat att, som jag såg det, imitera ett dop med det centrala, religiösa, elementet borttaget. Men jag ändrade mig radikalt under själva ceremonin.

Kvinnan som höll ceremonin var van att göra det professionellt, även om det normalt var icke-religiösa begravningar hon sysslade med. Hon hade både kunnandet som behövdes för att lägga upp en ceremoni och förmågan att leda den på ett högtidligt men samtidigt rakt och otvunget sätt. Dessutom var hon en utmärkt sångerska och gitarrist. Det hela berörde mig djupt på ett sätt som inga religiösa ceremonier någonsin gjort.

När vi själva fått barn ville vi göra något liknande för vår dotter. Vi fick tag på den som hållit ceremonin för vår släkting, och hon ville mer än gärna ha omväxling till de dystra begravningstillställningar hon annars brukar vara värd för. Hon ordnade en välkomstceremoni för vår första dotter mot en ganska symbolisk ersättning, och har sedan gjort samma sak för den andra. Som en ren bonus följde dessutom hennes man, som är professionell musiker, med båda gångerna och kompade de musikaliska inslagen på kontrabas. Vår ceremonimästare gjorde upplägget och skrev en personlig text i dialog med oss om vilka sorts personer vi var, och vad vi var ute efter att framföra. Vi diskuterade lämpliga sånger, och deltog i ceremonin med diktläsning och tändande av ljus. Det var väldigt lyckat båda gångerna, djupt känslomässig stämning under ceremonin men samtidigt glatt och otvunget.

De kristna ceremonier – vigslar och dop – jag har varit på har å andra sidan ofta varit ganska beklämmande upplevelser. Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Henrik Berggren beklagar sig i dagens Dagens Nyheter över vad han verkar tycka är behovet av kyrkliga ceremonier. Om alternativ till dop skriver han »Det är möjligt att det finns bra borgerliga dopritualer [sic!]. Men jag har bara varit med om hemmasnickrade namngivningsceremonier. Och de kan vara stämningsfulla och fina, men lider av ett fundamentalt problem: det officiella erkännandet av det namn man ger sitt barn är helt kopplat till staten, närmare bestämt skattemyndigheten. […] Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.«

Vi har inte kallat våra välkomsthögtider vare sig namngivningsceremonier eller (förstås) dopritualer. De har varit avsedda just att ge barnet ett välkomnande i den »församling« av släkt och vänner där det ska leva. Att sedan praktiskt taget alla gäster har referat till tillställningen som »namngivning« får stå för dem. Dopet lider ju av samma missförstånd om att vara till för att ge barnet ett namn. (Jag irriterar mig ett par gånger i veckan på att folk säger sig »döpa om« exempelvis datafiler när de menar att de byter namn på dem.) Visst har vi gjort en grej med namnen i ceremonin, men det gör ju även dopet.

Problemet är att ateismen inte är någon religion, inte har något samfund som kan tillhandahålla mallar och professionell hjälp för ritualer, och att det saknas folklig tradition och kunskap om hur ceremonier byggs upp. Efter kyrkans månghundraåriga dominans på området är det där den mesta kompetensen finns. Jag är inte säker på vem som är mest lämpad att ta itu med det här problemet, men jag är ganska säker på att det inte är Christer Sturmark.

intressant? om religion, ateism, dop, välkomsthögtid, namngivning, ceremonier, Henrik Berggren.

Det är onekligen ett problem att kyrkan haft ceremonimonopol så länge att många har svårt att tänka sig en ceremoni som inte blandar in kyrkan. Behovet av ceremonier går mycket djupare än någon religion. Vi behöver ceremonier för att manifestera viktiga förändringar i våra liv, för oss själva och inför omgivningen. Vi som inte vill koppla våra djupaste ögonblick i livet till gudar, spöken eller utomjordiska besökare, vi måste också kunna ha våra ceremonier.

Och naturligtvis kan vi det. Det är dock inte alltid så lätt att veta hur man bär sig åt. Det finns inte precis några färdiga format, och det är inte lätt att hitta någon som hjälper en att hålla ceremonin någon annanstans än inom kyrkan.

Vi blev inbjudna till en välkomsthögtid för ett barn i släkten för ett antal år sedan, och jag trodde på vägen dit att det nog skulle bli en ganska fånig tillställning. Jag tyckte att det kändes onödigt och ganska krystat att, som jag såg det, imitera ett dop med det centrala, religiösa, elementet borttaget. Men jag ändrade mig radikalt under själva ceremonin.

Kvinnan som höll ceremonin var van att göra det professionellt, även om det normalt var icke-religiösa begravningar hon sysslade med. Hon hade både kunnandet som behövdes för att lägga upp en ceremoni och förmågan att leda den på ett högtidligt men samtidigt rakt och otvunget sätt. Dessutom var hon en utmärkt sångerska och gitarrist. Det hela berörde mig djupt på ett sätt som inga religiösa ceremonier någonsin gjort.

När vi själva fått barn ville vi göra något liknande för vår dotter. Vi fick tag på den som hållit ceremonin för vår släkting, och hon ville mer än gärna ha omväxling till de dystra begravningstillställningar hon annars brukar vara värd för. Hon ordnade en välkomstceremoni för vår första dotter mot en ganska symbolisk ersättning, och har sedan gjort samma sak för den andra. Som en ren bonus följde dessutom hennes man, som är professionell musiker, med båda gångerna och kompade de musikaliska inslagen på kontrabas. Vår ceremonimästare gjorde upplägget och skrev en personlig text i dialog med oss om vilka sorts personer vi var, och vad vi var ute efter att framföra. Vi diskuterade lämpliga sånger, och deltog i ceremonin med diktläsning och tändande av ljus. Det var väldigt lyckat båda gångerna, djupt känslomässig stämning under ceremonin men samtidigt glatt och otvunget.

De kristna ceremonier – vigslar och dop – jag har varit på har å andra sidan ofta varit ganska beklämmande upplevelser. Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Henrik Berggren beklagar sig i dagens Dagens Nyheter över vad han verkar tycka är behovet av kyrkliga ceremonier. Om alternativ till dop skriver han »Det är möjligt att det finns bra borgerliga dopritualer [sic!]. Men jag har bara varit med om hemmasnickrade namngivningsceremonier. Och de kan vara stämningsfulla och fina, men lider av ett fundamentalt problem: det officiella erkännandet av det namn man ger sitt barn är helt kopplat till staten, närmare bestämt skattemyndigheten. […] Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.«

Vi har inte kallat våra välkomsthögtider vare sig namngivningsceremonier eller (förstås) dopritualer. De har varit avsedda just att ge barnet ett välkomnande i den »församling« av släkt och vänner där det ska leva. Att sedan praktiskt taget alla gäster har referat till tillställningen som »namngivning« får stå för dem. Dopet lider ju av samma missförstånd om att vara till för att ge barnet ett namn. (Jag irriterar mig ett par gånger i veckan på att folk säger sig »döpa om« exempelvis datafiler när de menar att de byter namn på dem.) Visst har vi gjort en grej med namnen i ceremonin, men det gör ju även dopet.

Problemet är att ateismen inte är någon religion, inte har något samfund som kan tillhandahålla mallar och professionell hjälp för ritualer, och att det saknas folklig tradition och kunskap om hur ceremonier byggs upp. Efter kyrkans månghundraåriga dominans på området är det där den mesta kompetensen finns. Jag är inte säker på vem som är mest lämpad att ta itu med det här problemet, men jag är ganska säker på att det inte är Christer Sturmark.

intressant? om religion, ateism, dop, välkomsthögtid, namngivning, ceremonier, Henrik Berggren.

Ateistiska ceremonier

Faktafixering

Jag skummar igenom Peter Englunds poetisk-filosofiska utläggning över plastsoldatens evigt ofullbordade hugg, och tycker i och för sig att den är lite tankeväckande, men frågan som dröjer kvar hos mig är: vad föreställer det där egentligen för soldat? Vilken armé hör han hemma i? Antagligen deltar han i andra världskriget, men uniformen är ingen av de vanligaste i krigsfilmerna man brukar se. Kan den vara rysk?

Är denna tendens att fastna vid fakta och detaljer ett handikapp? Nej, jag tror inte det. Folk kan ibland bli provocerade när man hänger upp sig på vad de tycker är trivialiteter. Men att ha en väsentlighetströskel som är lägre än de flestas, och ett finmaskigare granskningsfilter, det är samtidigt någonting som man har stor nytta av. Det gör att man ser brister som inte så många ser. Får en att följa associationer som inte är så vanliga. Leder en till en mer heltäckande förståelse än vad man annars skulle haft av det man ser, vilket låter en upptäcka samband som inte är så uppenbara.

Jag skummar igenom Peter Englunds poetisk-filosofiska utläggning över plastsoldatens evigt ofullbordade hugg, och tycker i och för sig att den är lite tankeväckande, men frågan som dröjer kvar hos mig är: vad föreställer det där egentligen för soldat? Vilken armé hör han hemma i? Antagligen deltar han i andra världskriget, men uniformen är ingen av de vanligaste i krigsfilmerna man brukar se. Kan den vara rysk?

Är denna tendens att fastna vid fakta och detaljer ett handikapp? Nej, jag tror inte det. Folk kan ibland bli provocerade när man hänger upp sig på vad de tycker är trivialiteter. Men att ha en väsentlighetströskel som är lägre än de flestas, och ett finmaskigare granskningsfilter, det är samtidigt någonting som man har stor nytta av. Det gör att man ser brister som inte så många ser. Får en att följa associationer som inte är så vanliga. Leder en till en mer heltäckande förståelse än vad man annars skulle haft av det man ser, vilket låter en upptäcka samband som inte är så uppenbara.

Faktafixering

Om grodbröd och teleportering

Idag löste jag ännu ett av min barndoms mysterier. Det är alltid tillfredsställande när det händer, och lite fascinerande eftersom det ger en indikation på någonting om hur hjärnan fungerar.

Ett problem jag grunnat på som barn har legat kvar någonstans därinne, orört, i kanske 30 år. Så plötsligt, genom en ogripbar association dyker det upp igen, i arbetsminnet så att säga, och jag inser ögonblickligen att jag nu har tillräcklig kunskap för att lösa problemet, och kanske har haft det i 20 år! Utan att koppla ihop problemet med lösningen, för att jag över huvud taget inte funderat på problemet.

När jag var liten åt mina föräldrar ibland grod-bröd till frukost. Det var ett mörkare och fastare bröd än frans-brödet som jag personligen föredrog. Jag vet att jag flera gånger frågade mina föräldrar: »varför heter det grodbröd?«, utan att få något tillfredställande svar. Jag minns inte exakt vad de svarade, men det hjälpte mig i alla fall inte att förstå vad det där mörka brödet skulle ha för koppling till grodor.

Det tog nog i och för sig inte så många år innan jag förstod att problemet var att de aldrig uppfattat vad jag frågade. De trodde att jag frågade varför det hette grov-bröd. Det var kanske det första av den här sortens mysterier jag löste.

Då tog mysteriet med kalfilen längre tid. I mitten på sjuttiotalet lyssnade min mor mycket på en skiva med vissångaren Carl Anton – senare känd från tv, med en underlig kombination av brunt hår och grått skägg (vilket i sin tur är ett mysterium jag aldrig löst. Färgade han håret men inte skägget? Varför i så fall? Det såg ju inte klokt ut!), men vid den här tiden var håret och skägget lika mörka. I en av texterna sjöng han: »så bjuder Mamma på blåbär, med socker och kylskåps-kalfil«. (Betoningen i kalfil ligger på andra stavelsen.)

Jag frågade min mor, »vad är kalfil?«, och hennes något förbryllade svar lät mig veta att det var någon speciell sorts fil, som man (precis som all annan fil) förvarade i kylskåpet. Jag accepterade nog svaret men jag undrade länge varför jag inte stötte på någon kalfil i verkliga livet. Till blåbär fick jag mjölk, grädde, eller möjligen vanlig filmjölk – aldrig kalfil. Jag var nog i övre tonåren när jag hörde visan igen och insåg att anledningen till min mors förbryllan var att hon uppfattat min fråga som »vad är kall fil?«, och vad svarar man på det?

Mysteriet jag löste idag har sitt ursprung i någon sorts studiebesök i någon sorts kontorsmiljö. Jag minns inte när eller var. Däremot minns jag att jag att jag blev förevisad en maskin där man stoppade in ett ihoprullat papper i en plastcylinder, varpå pappret försvann och materialiserades i ett annat rum!

Jag vet att jag tyckte att det var helt fantastiskt och väldigt förbryllande. Jag var nog egentligen tillräckligt gammal för att inse att teleportering var omöjlig, åtminstone med dagens fysik. Men jag såg det ju med mina egna ögon! Jag slöt mig till att det nog tydligen faktiskt var möjligt. Antagligen utarbetade jag omedvetet en ad hoc-teori om hur pappret bröts ner till mikroskopiska partiklar som skickades genom luften till mottagaren.

Efter ett tag måste jag ha glömt bort det hela, eftersom jag sedermera lärt mig att teleportering är science fiction utan se någon motsägelse. Först idag dök alltså minnet av någon anledning upp, och jag insåg att vad jag fått se naturligtvis var rörpost.

Hur många fler mysterier med uppenbara lösningar kan ligga och lura därinne bland synapserna i mitt huvud? Säkert tiotals åtminstone.

intressant? om mysterier, barn, hjärnan, Carl Anton, teleportering, rörpost. Grodbrödsbild av Ben Ostrowsky (some rights reserved).

Idag löste jag ännu ett av min barndoms mysterier. Det är alltid tillfredsställande när det händer, och lite fascinerande eftersom det ger en indikation på någonting om hur hjärnan fungerar.

Ett problem jag grunnat på som barn har legat kvar någonstans därinne, orört, i kanske 30 år. Så plötsligt, genom en ogripbar association dyker det upp igen, i arbetsminnet så att säga, och jag inser ögonblickligen att jag nu har tillräcklig kunskap för att lösa problemet, och kanske har haft det i 20 år! Utan att koppla ihop problemet med lösningen, för att jag över huvud taget inte funderat på problemet.

När jag var liten åt mina föräldrar ibland grod-bröd till frukost. Det var ett mörkare och fastare bröd än frans-brödet som jag personligen föredrog. Jag vet att jag flera gånger frågade mina föräldrar: »varför heter det grodbröd?«, utan att få något tillfredställande svar. Jag minns inte exakt vad de svarade, men det hjälpte mig i alla fall inte att förstå vad det där mörka brödet skulle ha för koppling till grodor.

Det tog nog i och för sig inte så många år innan jag förstod att problemet var att de aldrig uppfattat vad jag frågade. De trodde att jag frågade varför det hette grov-bröd. Det var kanske det första av den här sortens mysterier jag löste.

Då tog mysteriet med kalfilen längre tid. I mitten på sjuttiotalet lyssnade min mor mycket på en skiva med vissångaren Carl Anton – senare känd från tv, med en underlig kombination av brunt hår och grått skägg (vilket i sin tur är ett mysterium jag aldrig löst. Färgade han håret men inte skägget? Varför i så fall? Det såg ju inte klokt ut!), men vid den här tiden var håret och skägget lika mörka. I en av texterna sjöng han: »så bjuder Mamma på blåbär, med socker och kylskåps-kalfil«. (Betoningen i kalfil ligger på andra stavelsen.)

Jag frågade min mor, »vad är kalfil?«, och hennes något förbryllade svar lät mig veta att det var någon speciell sorts fil, som man (precis som all annan fil) förvarade i kylskåpet. Jag accepterade nog svaret men jag undrade länge varför jag inte stötte på någon kalfil i verkliga livet. Till blåbär fick jag mjölk, grädde, eller möjligen vanlig filmjölk – aldrig kalfil. Jag var nog i övre tonåren när jag hörde visan igen och insåg att anledningen till min mors förbryllan var att hon uppfattat min fråga som »vad är kall fil?«, och vad svarar man på det?

Mysteriet jag löste idag har sitt ursprung i någon sorts studiebesök i någon sorts kontorsmiljö. Jag minns inte när eller var. Däremot minns jag att jag att jag blev förevisad en maskin där man stoppade in ett ihoprullat papper i en plastcylinder, varpå pappret försvann och materialiserades i ett annat rum!

Jag vet att jag tyckte att det var helt fantastiskt och väldigt förbryllande. Jag var nog egentligen tillräckligt gammal för att inse att teleportering var omöjlig, åtminstone med dagens fysik. Men jag såg det ju med mina egna ögon! Jag slöt mig till att det nog tydligen faktiskt var möjligt. Antagligen utarbetade jag omedvetet en ad hoc-teori om hur pappret bröts ner till mikroskopiska partiklar som skickades genom luften till mottagaren.

Efter ett tag måste jag ha glömt bort det hela, eftersom jag sedermera lärt mig att teleportering är science fiction utan se någon motsägelse. Först idag dök alltså minnet av någon anledning upp, och jag insåg att vad jag fått se naturligtvis var rörpost.

Hur många fler mysterier med uppenbara lösningar kan ligga och lura därinne bland synapserna i mitt huvud? Säkert tiotals åtminstone.

intressant? om mysterier, barn, hjärnan, Carl Anton, teleportering, rörpost. Grodbrödsbild av Ben Ostrowsky (some rights reserved).

Om grodbröd och teleportering

Finns detta blogginlägg?

När man diskuterar grundläggande metafysiska problem som »har vi fri vilja?«, »finns det en verklighet bortom våra sinnen?«, eller för den delen mindre grundläggande som »kan maskiner tänka?«, är det alltid en utmaning att hantera vad jag skulle vilja kalla språkets axiombrist. Alltså att det inte finns några grundläggande ord som man kan utgå ifrån. När man definierar hur man själv ser på ett begrepp som exempelvis universum, är man hänvisad till att ge en beskrivning med hjälp av andra begrepp, som man i sin tur också har sin egen syn på. Man kan argumentera fram och tillbaka i ett par varv om exempelvis hur pålitliga ens sinnesintryck är, innan man (i bästa fall) kan inse att man pratar bredvid varandra därför att man har olika syn på vad som betecknas av något annat ord man använder, verkligheten till exempel.

Jag blir ofta förvånad över vilken brist på ödmjukhet även stora och välkända tänkare visar inför detta problem, och hur de kastar ur sig uttalanden som (för att ta ett extremt och daterat exempel) »jag tänker, alltså finns jag« – utan att specificera vad »jag« ska betyda, vad »tankar« ska betyda, och (mest centralt av allt) vad det innebär att »finnas«.

Just svårigheten i att definiera vad existens är för någonting var en nyckel för mig i att komma fram till min nuvarande verklighetsuppfattning. Därför vill jag beskriva den svårigheten här. (Om någon tycker sig känna igen vad som följer kan det bero på att jag lånar lite av vad jag själv skrivit i ämnet för länge sedan i ett diskussionsforum långt borta.)

Existens är faktiskt ett synnerligen vagt begrepp. Det används radikalt olika beroende på sammanhang. Fundera på följande frågor:

• Finns James Bond? (Jag menar den James Bond, Ian Flemings agent 007.) De flesta skulle nog säga att han inte finns på riktigt.
• Finns Beethovens nionde symfoni? De flesta skulle nog säga att den finns. Men på vilket sätt finns den egentligen som inte James Bond finns?
• Finns atomer? Eller är atommodellen en rent fiktiv konstruktion som kemister (och ibland fysiker) använder sig av därför att den råkar vara användbar till deras beräkningar, och i de flesta fall ge korrekta förutsägelser om vad som händer i deras laboratorier?
• Finns hundar? Eller är det bara atomerna som hundarna är uppbyggda av som egentligen finns, och hundarna abstrakta tankekonstruktioner som vi lagt oss till med bara för att det skulle vara för krångligt att alltid betrakta varje atom individuellt?

Det är alltså inte alls är så självklart som man skulle kunna tro vad som menas med att någonting »finns«. Begreppet existens är kontextberoende. För att citera Rymdlorden i Lars Gustafssons (ständigt återkommande) Det sällsamma djuret från norr: »Det finns så många sätt att existera, att det är nästan omöjligt att inte göra det på det ena eller andra sättet.«

Vad är då egentligen skillnaden mellan att finnas och att inte finnas? Vad är det som är så speciellt med existens? Jag skulle nog säga: ingenting, rent objektivt sett. Att vi tycker att det är så speciellt att finnas beror bara på att vi finns. Utanför vår kollektivt subjektiva begreppsvärld är existens betydelselös.

Men nu går jag händelserna i förväg. Mer om detta i kommande inlägg.

Uppdatering: I inlägget Naturvetenskapens diskreta Platonism finns en senkommen uppföljning på detta.

intressant? om existens, filosofi. Lego-007-bild av Andrew Becraft (some rights reserved). Orkesterbild av chrisbb@prodigy.net (some rights reserved). Atombild av abbamouse (some rights reserved). Hundbild av Silene (some rights reserved).

När man diskuterar grundläggande metafysiska problem som »har vi fri vilja?«, »finns det en verklighet bortom våra sinnen?«, eller för den delen mindre grundläggande som »kan maskiner tänka?«, är det alltid en utmaning att hantera vad jag skulle vilja kalla språkets axiombrist. Alltså att det inte finns några grundläggande ord som man kan utgå ifrån. När man definierar hur man själv ser på ett begrepp som exempelvis universum, är man hänvisad till att ge en beskrivning med hjälp av andra begrepp, som man i sin tur också har sin egen syn på. Man kan argumentera fram och tillbaka i ett par varv om exempelvis hur pålitliga ens sinnesintryck är, innan man (i bästa fall) kan inse att man pratar bredvid varandra därför att man har olika syn på vad som betecknas av något annat ord man använder, verkligheten till exempel.

Jag blir ofta förvånad över vilken brist på ödmjukhet även stora och välkända tänkare visar inför detta problem, och hur de kastar ur sig uttalanden som (för att ta ett extremt och daterat exempel) »jag tänker, alltså finns jag« – utan att specificera vad »jag« ska betyda, vad »tankar« ska betyda, och (mest centralt av allt) vad det innebär att »finnas«.

Just svårigheten i att definiera vad existens är för någonting var en nyckel för mig i att komma fram till min nuvarande verklighetsuppfattning. Därför vill jag beskriva den svårigheten här. (Om någon tycker sig känna igen vad som följer kan det bero på att jag lånar lite av vad jag själv skrivit i ämnet för länge sedan i ett diskussionsforum långt borta.)

Existens är faktiskt ett synnerligen vagt begrepp. Det används radikalt olika beroende på sammanhang. Fundera på följande frågor:

• Finns James Bond? (Jag menar den James Bond, Ian Flemings agent 007.) De flesta skulle nog säga att han inte finns på riktigt.
• Finns Beethovens nionde symfoni? De flesta skulle nog säga att den finns. Men på vilket sätt finns den egentligen som inte James Bond finns?
• Finns atomer? Eller är atommodellen en rent fiktiv konstruktion som kemister (och ibland fysiker) använder sig av därför att den råkar vara användbar till deras beräkningar, och i de flesta fall ge korrekta förutsägelser om vad som händer i deras laboratorier?
• Finns hundar? Eller är det bara atomerna som hundarna är uppbyggda av som egentligen finns, och hundarna abstrakta tankekonstruktioner som vi lagt oss till med bara för att det skulle vara för krångligt att alltid betrakta varje atom individuellt?

Det är alltså inte alls är så självklart som man skulle kunna tro vad som menas med att någonting »finns«. Begreppet existens är kontextberoende. För att citera Rymdlorden i Lars Gustafssons (ständigt återkommande) Det sällsamma djuret från norr: »Det finns så många sätt att existera, att det är nästan omöjligt att inte göra det på det ena eller andra sättet.«

Vad är då egentligen skillnaden mellan att finnas och att inte finnas? Vad är det som är så speciellt med existens? Jag skulle nog säga: ingenting, rent objektivt sett. Att vi tycker att det är så speciellt att finnas beror bara på att vi finns. Utanför vår kollektivt subjektiva begreppsvärld är existens betydelselös.

Men nu går jag händelserna i förväg. Mer om detta i kommande inlägg.

Uppdatering: I inlägget Naturvetenskapens diskreta Platonism finns en senkommen uppföljning på detta.

intressant? om existens, filosofi. Lego-007-bild av Andrew Becraft (some rights reserved). Orkesterbild av chrisbb@prodigy.net (some rights reserved). Atombild av abbamouse (some rights reserved). Hundbild av Silene (some rights reserved).

Finns detta blogginlägg?

Sjuka och friska tävlingar

Jag läste hos Mickey J Barzcyk om en japan som vunnit en ätningstävling genom att äta 5 kg kyckling på 12 minuter, vilket ledde mig till den intressanta reflektionen: varför tycker jag att detta är sjukare än vinna en löpningstävling genom att springa 42 km på två timmar?

Andra bloggar om sport, idrott, tävling.

Jag läste hos Mickey J Barzcyk om en japan som vunnit en ätningstävling genom att äta 5 kg kyckling på 12 minuter, vilket ledde mig till den intressanta reflektionen: varför tycker jag att detta är sjukare än vinna en löpningstävling genom att springa 42 km på två timmar?

Andra bloggar om sport, idrott, tävling.

Sjuka och friska tävlingar

En fluffig Pisco Sour

Jag gissar att de flesta chilenska kypare fortfarande föreslår sina turistifika gäster att dricka en Pisco Sour före maten, men tydligen är drinken inte längre bara en sydamerikansk angelägenhet. Den verkar ha blivit lite inne i USA, och till och med bartendern på Jeriko har åsikter om hur den ska blandas. (Jag har inte provat hans utförande än – jag är mest där på kvällar före jobbmorgnar. Uppdatering: Jeriko har blivit Babel, och jag har fortfarande inte druckit Pisco Sour där.)

Sedan jag upptäckte att man numera kan köpa Pisco i Sverige har jag forskat och experimenterat en del på att blanda drinken själv. Robert Heugels recept i en genomgång av cocktails med ägg lät väldigt lockande. Det innehåller Cointreau, vilket nog är ganska oortodoxt, men låter som ett bra tillskott – och jag är nästan alltid ute efter goda cocktails snarare än autentiska. Heugels recept gav en god drink, men inte perfekt i min smak, så jag ändrade det lite.

Heugel statuerar citron, men jag föredrar att byta ut den mot lime, eftersom jag tycker att det ger en mer elegant sofistikerad smak, i samma riktning som Cointreaun, som passar bättre i vårt nordliga klimat. (Kanske inte ett argument som passar en så exceptionellt solvarm dag som just idag, men ta citron då om ni så gärna vill!)

Jag tyckte också att Heugels drink var en aning för söt för mig, så jag provade att utesluta sockerlagen från hans recept.

Slutligen tycker jag att det blir bättre om man tar ett ordentligt stänk Angostura bitters direkt i shakern, i stället för att bara skvätta ovanpå drinken. Bittersen är en viktig komponent i smaken, och bara några stänk ovanpå gör att dess smak inte tränger igenom så mycket som jag skulle önska.

Resultatet blev ganska precist den smak jag var ute efter, men det fanns ett allvarligt problem: det blev väldigt lite skum. Pisco Sour innehåller äggvita för att ge ett skumlager ovanpå drinken. Det är dekorativt, men konsistensen bidrar också till smakupplevelsen. Det är inte acceptabelt att skummet uteblir.

Jag tvingades till en hel del forskning och experimenterande för att komma fram till hur jag på ett någorlunda tillförlitligt sätt skulle få tillbaka skummet. Den kritiska ingrediensen visade sig vara sockerlagen. Tydligen är kemin i hur den blandar sig med äggvitan viktig för skumbildningen.

Dessutom gav videon där Robert »DrinkBoy« Hess blandar Pisco Sour lite input. (Det verkar vara något fel på videon just nu, den avbryts mitt i – men jag har kunnat se den i sin helhet tidigare.) För att få drinken att skumma skakar han den först utan is. Det är ett bra knep som höjer skumtillförlitligheten, men det gör inte att man kan utesluta sockerlagen.

Sockerlag (simple syrup) har jag visst inte nämnt på bloggen tidigare. Det beror på att söta drinkar inte är något jag är överförtjust i, så sockerlag är inget jag har någon svidande åtgång på. Men det är en väldigt vanlig ingrediens i många klassiska cocktails, så varje någorlunda hängiven drinkblandare måste ha en flaska sockerlag i kylen. Jag tillverkar min genom att hälla två deciliter strösocker i lika många deciliter kokhett vatten, röra om (med virvelvisp) på svag värme tills sockret är löst, och sedan hälla över lösningen på en glasflaska med så kallad patentkork, som jag diskat noggrant och sköljt med kokhett vatten. Hygienen är viktig om man vill att lagen ska hålla sig länge, men om man ser till att den inte blir förorenad håller den sig lätt något års tid i kylen.

Hess använder också lime, och inte citron, men hans förklaring om att lime är vad peruanerna kallar citron tar jag med en nypa salt (och eventuellt en skvätt tequila). Jag har sett i Vietnam att »citron« kan vara en grön frukt, och »lime« en gul, men det betyder inte att namnen bara är utbytta. Vietnamesernas gröna citron smakar verkligen som citron, fast en aning beskare – absolut inte som lime – och deras gula lime smakar ungefär som vår lime. Mina erfarenheter av Peru inskränker sig till mellanlandning i Lima, men jag dristar mig till att gissa att peruanernas citron inte är exakt som vår lime.

Så här blir mitt recept på Pisco Sour:

5 cl Pisco
2 cl pressad lime
1 cl sockerlag
1 cl Cointreau
1 äggvita
1 + 3 stänk Angostura bitters

Blanda allt utom de sista tre stänken Angostura i en cocktailshaker, och skaka kraftigt utan is. En varning: av någon anledning, som jag inte tror att jag har tillräckliga kunskaper i kemi för att förklara närmare, expanderar innehållet i shakern något vid skakningen utan is, vilket riskerar att medföra läckage – eller i värsta fall att shakern ploppar upp helt och innehållet slungas ut över köket (eller var man nu råkar befinna sig). Håll alltså ihop shakern stadigt vid skakningen. För säkerhets skull brukar jag skaka bara lite halvkraftigt först, varpå jag öppnar shakern för att släppa ut lite övertryck, innan jag går på den riktigt kraftiga skakningen. Det ska kännas att blandningen blir mjuk av skummet.

Tillför därefter ordentligt med is, och skaka återigen kraftigt, men hastigt så att inte isen smälter för mycket. Det är viktigt inte bara för smaken, utan också för skummet.

Sila ner i ett välkylt glas. Skvätt tre stänk Angostura ovanpå och rör om i skummet för att få ett dekorativt mönster.

intressant? om cocktail, Pisco. Foto av ctail, fritt att använda av vemhelst som så önskar.

Jag gissar att de flesta chilenska kypare fortfarande föreslår sina turistifika gäster att dricka en Pisco Sour före maten, men tydligen är drinken inte längre bara en sydamerikansk angelägenhet. Den verkar ha blivit lite inne i USA, och till och med bartendern på Jeriko har åsikter om hur den ska blandas. (Jag har inte provat hans utförande än – jag är mest där på kvällar före jobbmorgnar. Uppdatering: Jeriko har blivit Babel, och jag har fortfarande inte druckit Pisco Sour där.)

Sedan jag upptäckte att man numera kan köpa Pisco i Sverige har jag forskat och experimenterat en del på att blanda drinken själv. Robert Heugels recept i en genomgång av cocktails med ägg lät väldigt lockande. Det innehåller Cointreau, vilket nog är ganska oortodoxt, men låter som ett bra tillskott – och jag är nästan alltid ute efter goda cocktails snarare än autentiska. Heugels recept gav en god drink, men inte perfekt i min smak, så jag ändrade det lite.

Heugel statuerar citron, men jag föredrar att byta ut den mot lime, eftersom jag tycker att det ger en mer elegant sofistikerad smak, i samma riktning som Cointreaun, som passar bättre i vårt nordliga klimat. (Kanske inte ett argument som passar en så exceptionellt solvarm dag som just idag, men ta citron då om ni så gärna vill!)

Jag tyckte också att Heugels drink var en aning för söt för mig, så jag provade att utesluta sockerlagen från hans recept.

Slutligen tycker jag att det blir bättre om man tar ett ordentligt stänk Angostura bitters direkt i shakern, i stället för att bara skvätta ovanpå drinken. Bittersen är en viktig komponent i smaken, och bara några stänk ovanpå gör att dess smak inte tränger igenom så mycket som jag skulle önska.

Resultatet blev ganska precist den smak jag var ute efter, men det fanns ett allvarligt problem: det blev väldigt lite skum. Pisco Sour innehåller äggvita för att ge ett skumlager ovanpå drinken. Det är dekorativt, men konsistensen bidrar också till smakupplevelsen. Det är inte acceptabelt att skummet uteblir.

Jag tvingades till en hel del forskning och experimenterande för att komma fram till hur jag på ett någorlunda tillförlitligt sätt skulle få tillbaka skummet. Den kritiska ingrediensen visade sig vara sockerlagen. Tydligen är kemin i hur den blandar sig med äggvitan viktig för skumbildningen.

Dessutom gav videon där Robert »DrinkBoy« Hess blandar Pisco Sour lite input. (Det verkar vara något fel på videon just nu, den avbryts mitt i – men jag har kunnat se den i sin helhet tidigare.) För att få drinken att skumma skakar han den först utan is. Det är ett bra knep som höjer skumtillförlitligheten, men det gör inte att man kan utesluta sockerlagen.

Sockerlag (simple syrup) har jag visst inte nämnt på bloggen tidigare. Det beror på att söta drinkar inte är något jag är överförtjust i, så sockerlag är inget jag har någon svidande åtgång på. Men det är en väldigt vanlig ingrediens i många klassiska cocktails, så varje någorlunda hängiven drinkblandare måste ha en flaska sockerlag i kylen. Jag tillverkar min genom att hälla två deciliter strösocker i lika många deciliter kokhett vatten, röra om (med virvelvisp) på svag värme tills sockret är löst, och sedan hälla över lösningen på en glasflaska med så kallad patentkork, som jag diskat noggrant och sköljt med kokhett vatten. Hygienen är viktig om man vill att lagen ska hålla sig länge, men om man ser till att den inte blir förorenad håller den sig lätt något års tid i kylen.

Hess använder också lime, och inte citron, men hans förklaring om att lime är vad peruanerna kallar citron tar jag med en nypa salt (och eventuellt en skvätt tequila). Jag har sett i Vietnam att »citron« kan vara en grön frukt, och »lime« en gul, men det betyder inte att namnen bara är utbytta. Vietnamesernas gröna citron smakar verkligen som citron, fast en aning beskare – absolut inte som lime – och deras gula lime smakar ungefär som vår lime. Mina erfarenheter av Peru inskränker sig till mellanlandning i Lima, men jag dristar mig till att gissa att peruanernas citron inte är exakt som vår lime.

Så här blir mitt recept på Pisco Sour:

5 cl Pisco
2 cl pressad lime
1 cl sockerlag
1 cl Cointreau
1 äggvita
1 + 3 stänk Angostura bitters

Blanda allt utom de sista tre stänken Angostura i en cocktailshaker, och skaka kraftigt utan is. En varning: av någon anledning, som jag inte tror att jag har tillräckliga kunskaper i kemi för att förklara närmare, expanderar innehållet i shakern något vid skakningen utan is, vilket riskerar att medföra läckage – eller i värsta fall att shakern ploppar upp helt och innehållet slungas ut över köket (eller var man nu råkar befinna sig). Håll alltså ihop shakern stadigt vid skakningen. För säkerhets skull brukar jag skaka bara lite halvkraftigt först, varpå jag öppnar shakern för att släppa ut lite övertryck, innan jag går på den riktigt kraftiga skakningen. Det ska kännas att blandningen blir mjuk av skummet.

Tillför därefter ordentligt med is, och skaka återigen kraftigt, men hastigt så att inte isen smälter för mycket. Det är viktigt inte bara för smaken, utan också för skummet.

Sila ner i ett välkylt glas. Skvätt tre stänk Angostura ovanpå och rör om i skummet för att få ett dekorativt mönster.

intressant? om cocktail, Pisco. Foto av ctail, fritt att använda av vemhelst som så önskar.

En fluffig Pisco Sour

Den fria viljans seger

Jag tycker att jag allt oftare stöter på uppfattningen att den fria viljan måste vara en illusion, och det får mig att tappa hakan varje gång. För mig tycks det som en ganska bisarr ståndpunkt. Hur kommer man fram till den? Det kan man göra på flera olika sätt, tydligen. Jag ska bena ut några resonemang jag hittat på olika håll, men för att inte gå vilse i begreppen måste jag börja med en kort beskrivning av min egen syn på saken.

Fria varelser med tvång

Jag ser mig själv och alla er andra som självständiga varelser som interagerar med varandra och resten av omgivningen.

Det är ingen objektivt sann syn på tillvaron, men det är ungefär den modell som våra hjärnor spontant använder sig av, och därmed är det praktiskt att utgå från den. Man kan resonera i andra möjliga abstraktioner, som att världen består av mikroskopiska partiklar som flyger omkring och krockar med varandra, och man kan till och med tycka att det är en bättre modell i vissa sammanhang, men för normal mänsklig vardagsverksamhet är den oanvändbar. Låt oss därför för tillfället glömma partikelfysik och alla andra teorier om tillvaron som inte på något naturligt sätt fångar begreppen »människa« eller »självständig varelse«.

Hur en självständig varelse handlar styrs dels av dess egen personlighet (vad den är), dels av intryck den får från omgivningen.

Ibland gör intrycken från omgivningen det praktiskt taget omöjligt att, oavsett personlighet, handla på mer än ett sätt. Det kallas tvång. Ett typiskt (om än ovanligt) exempel på tvång är att någon håller en pistol mot ens huvud.

Det finns också tvång som härrör från den egna kroppen. Exempelvis kan det vara väldigt svårt att låta bli att hosta eller att andas.

Beslut som inte beror på tvång fattar varje varelse själv, utefter sin personlighet och sin upplevelse av omvärlden, det vill säga enligt sin fria vilja.

Gränsen mellan vad som är tvång och vad som är fri vilja är långt ifrån skarp. Det går att välja att bli skjuten i huvudet i stället för att ge efter för pistolmannens krav. Det går att hålla andan. Ibland kan det alltså vara svårt att definiera om ett beslut är fritt eller inte, men den principiella betydelsen av ett fritt beslut är ändå klar för de flesta.

Vad betyder det då att säga att den fria viljan är en illusion, och att allting alltså egentligen är tvång? Tja, det betyder att man stryker ett ganska användbart och intuitivt begrepp från sin vokabulär. Det går inte längre att skilja den sortens beslut som får en att be om senap till korven från mekanismen som får en att hosta om man sätter korven i halsen.

Dessutom får också begreppet illusion sig en allvarlig törn. Den klassiska användningen av ordet illusion handlar om sådant som itusågade damer och hägringar i öknen (temperaturskiktningar som får luften just ovanför marken att se ut som vatten). Men om ett så grundläggande intuitivt begrepp som fritt fattade beslut är en illusion, då får det inte längre riktigt samma klang att säga att det är en illusion att damen är itusågad. Kanske det är en illusion att vi kan se damen över huvud taget? Det vårt öga uppfattar är ju trots allt inte damen i sig, bara ljuset som reflekterats på henne.

Plötsligt är allt vi upplever potentiella illusioner. Vi kan nästan lika gärna hävda, som skräddaren Schultz i Woody Allens Skuggor och dimma, att ingenting är verkligt och att allting bara existerar i en hunds dröm. Det är en sorts teori som är svår att argumentera emot eftersom den inte säger någonting användbart.

Min hjärna tvingade mig!

En anledning att hävda att fri vilja är en illusion tycks vara att man bara klassificerar medvetna beslut som fria. Ett referat på Wired Science-bloggen av journalisten Brandon Keims e-postkonversation med kognitionsneurovetaren Martha Farah fick mig att förstå det här bättre. Inte Farahs svar – de är välformulerade men ganska självklara. Det är Keims frågor och kommentarer jag finner upplysande.

Konversationen ingår i förarbetet till en artikel om forskningsresultat som säger att vi blir medvetna om beslut långt efter att vi fattat dem, och om vad det implicerar för den fria viljan.

Keim inleder så här: »Long before you're consciously aware of making a decision, your mind has already made it. If that's the case, do people actually make decisions? Or is every choice […] an unthinking, mechanistic procedure«.

Vad han säger är alltså att han inte anser sig stå för ett beslut som har fattats av hans »mind« (tyvärr ett svåröversatt ord). Han klassificerar det som resultatet av en rent mekanisk process. Här tappar jag hakan direkt. Om inte du har fattat beslutet, Brandon, vem har då fattat det? Finns det någon annan inuti din hjärna?

Men ganska snart kommer formuleringar som får mig att bättre förstå hur han tänker. Han ställer frågan: »Do [these results] obviate free will, […] or might there still be a balance between free will and unconscious decisions«. Uppenbarligen antar Keim en förutsättning han underlåtit att nämna: att bara medvetna beslut är fria.

Det är en premiss jag inte antar, och som inte fungerar. Att fatta beslut är inte medvetandets uppgift. Medvetandet ger oss vår inre sammanfattande »bild« av oss själva och omvärlden. Det som är vi själva kan inte begränsas till bara medvetandet.

Vad Keim har problem med är alltså i själva verket gränsdragningen för vad som är han själv. Han vill inte erkänna att beslut fattade i hans hjärna är hans egna. Vi är tillbaka i uppfattningen att »vi« är någonting annat än vår kropp, som jag skrivit om tidigare. Den måste betraktas som en missuppfattning, åtminstone när man refererar till neurovetenskaplig forskning som förutsätter att tankeprocesserna äger rum i det fysiska nervsystemet.

Farahs svar och förklaringar är mestadels utmärkta, men hon säger en sak som jag inte gillar: »I don't think ›free will‹ is a very sensible concept, and you don't need neuroscience to reject it – any mechanistic view of the world is good enough«. Varför ska en »mekanistisk« världsbild behöva utesluta den fria viljan? Det är möjligt att fri vilja inte är ett så lämpligt begrepp inom just Farahs vetenskapliga disciplin, men för vardaglig användning fungerar det ju utmärkt. Det är ungefär lika väldefinierat och tydligt som det mesta annat i språket.

Datorparallellen

Farah förklarar bland annat genom att dra parallellen till hur en dator kan fatta egna beslut, även om den är styrd av sitt program och sina indata – vilket ligger helt i linje med vad jag själv tidigare skrivit om maskiner och deras beslut. Keims kommentar till det får mig att tänka att den stora skillnaden mellan oss kanske ligger just i att jag har bättre förståelse av hur datorprogram fungerar:

»Somehow the computer doesn't seem satisfactory, in the sense that a rational program would make the same decision again and again again. Somehow that doesn't seem alive.« Han tänker sig alltså att hjärnan inte skulle fatta samma beslut gång på gång. Det stämmer inte. Naturligtvis skulle den göra det, givet att förutsättningarna var exakt desamma – att det var exakt samma hjärna i exakt samma tillstånd, som fått exakt samma sekvens av signaler från födseln fram till tidpunkten där beslutet fattas.

Den situationen går förstås inte att återskapa i praktiken. Hjärnans programflöde tickar ohjälpligt vidare, samtidigt som omvärlden förändras och ger upphov till nya intryck. Man kan inte gå tillbaka till en tidigare punkt i en människas liv. Men i det avseendet är hjärnan inte principiellt annorlunda än ett datorprogram. Enda skillnaden är att hjärnan och dess indata är så mycket mer komplexa än dagens datorprogram. Att vi ska kunna backa ett datorprogram och låta datorn upprepa exakt samma tillstånd och beslut förutsätter dels att vi kan kontrollera processen utifrån, dels att programmet är så pass enkelt att vi antingen kan registrera maskinens exakta tillstånd i sin helhet, eller köra om programmet från början tillsammans med exakt samma indata. Skillnaden mellan hjärnan och datorsystemet är i detta avseende bara kvantitativ och logistisk.

Jag har själv inget problem med att också datorprocesser fattar egna beslut, och alltså i princip också har fri vilja – om än för enkla program mycket rudimentär. Många människor vägrar gå med på att datorer kan rymma självständigt tänkande varelser, men jag förstår inte riktigt varför.

Min syn på de här begreppen gör i alla fall att jag inte har något problem med att passa ihop exempelvis den fria viljan med neurovetenskapliga forskningsresultat, utan något av det »head spin« som plågar Keim.

Fria partiklar

Under 2006 och 2007 läste jag ett par artiklar i New Scientist (tyvärr måste man ha prenumerantprivilegier för att läsa dem i sin helhet via nätet) om en kontrovers bland fysiker och matematiker. Den börjar med att Gerard 't Hooft från Utrecht presenterar en teori som gör att man kan bli av med den grundläggande slumpmässigheten från kvantfysiken. 'T Hooft modellerar en nivå djupare än man brukar och hittar tillstånd som går att förutsäga under begränsade tidsperioder, vilket ger en deterministisk förklaring till fenomen som annars betraktas som slumpmässiga.

Naturligtvis blir teorin kritiserad av forskare vars karriär är beroende av den där slumpmässigheten. Det är inget anmärkningsvärt.

Anmärkningsvärt är däremot att två matematiker, John Conway och Simon Kochen från Princeton, blandar sig i striden och säger sig ha bevisat att om 't Hoofts teori stämmer så har vi ingen fri vilja! Av det drar de slutsatsen, eftersom de inte vill ge upp sin fria vilja, att 't Hoofts teori är felaktig.

Det matematikerna har undersökt är vad som händer när man mäter en partikels spinn. De har visat att om man har minsta frihet att välja längs vilka axlar och i vilken ordning man ska göra mätningarna, då måste alla partiklar överallt ha samma frihet, det vill säga uppträda oförutsägbart.

Vad ska då det betyda? Den fria viljan är ju inget matematiskt begrepp. För att matematiskt kunna säga någonting om den måste man definiera den som någonting matematiskt. Vad Conway och Kochen gjort är som synes att sätta likhetstecken mellan frihet och oförutsägbarhet.

Det vill jag för det första inte alls gå med på. Frihet och oförutsägbarhet är ganska olika saker i min begreppsvärld. För det andra är matematikernas definition av förutsägbarhet sådan att förutsägbarheten i praktiken blir betydelselös. För att förutsäga en människas beslut i ett visst ögonblick kan man behöva väga in varenda partikel, varenda händelse, i hela universums historia fram till beslutsögonblicket. Det skulle ju vara, för att citera Erland Josephsons rollfigur i Tarkovskijs Offret, »att skapa ett nytt universum – att bli demiurg«.

Jag kan inte se att viljan har någonting på fysikernas partikelnivå att göra. Partikelfysiken är, som sagt, en alternativ abstraktion av tillvaron, en annan modell av verkligheten än vår intuitiva uppfattning. Är det någon katastrof om den fria viljan inte ingår i den modellen? Det finns mycket mycket mer av det vi upplever som inte har någon naturlig tolkning där: kärlek, glädje, förtvivlan och så vidare.

För att inte tala om den fysikaliska modellen själv och förklaringsvärdet i den. Vilka partikelegenskaper modelleras den av?

Jag antar att Conway och Kochen gripits av en obehaglig upplevelse av att partiklarna i vår kropp kanske kontrollerar oss. Att vi är deras slavar. Det blir då ett sista halmstrå att om partiklarna inte är helt förutsägbara så finns det kanske en chans att »vi« kan påverka dem i ena eller andra riktningen. Men vad är då »vi« i partikelfysikens modell? Jo, partiklarna som vår kropp är uppbyggd av! Partiklarna är vi!

Sammanblandingen av verklighetsmodellerna får framstående vetenskapsmän att säga många häpnadsväckande saker. Det här till exempel, av fysikern Antoine Suarez: »If 't Hooft is really correct, then the work for which he is famed was not carried out as a result of his free will. Rather, he was destined to do it from the beginning of time. In that case, maybe his Nobel prize should rightfully have been presented to the big bang instead.« Jag tar mig för pannan och hakan är nere vid knäskålarna. Alfred Nobels testamente förutsätter faktiskt ingenting om predestination eller inte. Oavsett vilket delas priset ut enbart till den del av universum som står för handlingen man vill belöna. I detta fall till den konstellation av partiklar som utgör Gerard 't Hoofts kropp.

Lyckligtvis finns också representanter för vetenskapssamfundet som säger vettiga saker i sammanhanget, men tyvärr verkar de mest befinna sig utanför naturvetenskapen. Filosofen Tim Maudlin, Rutgers University: »Quantum randomness as the basis of free will doesn't really give us control over our actions. We're either deterministic machines, or we're random machines.« Det är för övrigt helt i linje med hur Martha Farah uttrycker sig.

Jag har själv ingen uppfattning om fysiken i det hela. Om kvanta är deterministiska eller inte tycker jag är intressant, men det har ingen inverkan på min syn på den fria viljan.

»Bara« biologi

Det stör mig att många av dem som vill avskriva den fria viljan gör det baserat på en materialistisk världsbild liknande min egen. (Medan kristna oftast försvarar den fria viljan, som lösningen på teodicéproblemet.)

Före detta it-narren Christer Sturmark, numera ordförande för Humanisterna, med den självpåtagna rollen som den militanta ateismens främsta företrädare i Sverige (nej, någon Richard Dawkins tycker jag inte att han är), skrev i våras i Computer Sweden: »Den neurobiologiska och neurofilosofiska forskningen tyder alltmer på att den fria viljan i många situationer är en illusion.« Därefter följer ett antal exempel på hur det kan ifrågasättas om människor är ansvariga för sina handlingar när de utlösts av mer eller mindre sjukliga fenomen i hjärnan.

Exemplen är långt ifrån ointressanta, men jag förstår inte hur de ska indikera att den fria viljan är en illusion. Att det inte finns någon klar gräns mellan fri vilja och tvång är definitivt ingen anledning att skrota begreppet fri vilja. Det betyder lika lite att begreppet fri vilja är en illusion som att begreppet litet hus är en illusion för att gränsen mellan små och stora hus inte är knivskarp.

Att man inte bör hållas ansvarig för ett våldsbrott som orsakats av en hjärntumör förefaller mig tämligen uppenbart. Jag kan inte se det som en akt av fri vilja (illusorisk eller inte), och jag kan inte tänka mig att många andra skulle göra det heller.

Förståelse för hjärnans biologi, det som Sturmark kallar naturens it, är självklart intressant, men man måste vara försiktig med vilka slutsatser man drar. Att man kan peka på vad i en människas nervsystem som orsakar ett visst beteende räcker förstås inte för att frita människan från ansvar för beteendet. Det skulle ju betyda att allas vårt ansvar för våra handlingar skulle gradvis krympa mot noll i takt med neurovetenskapens landvinningar!

Grundprincipen för mig är att man inte har ansvar för vad man är, men däremot för vad man gör – oavsett vad man är. Att försvara våldsbrott med att man är född med en våldsam hjärna är som att försvara stöld med att man är född fattig. Det kan vara en förmildrande omständighet, men det fråntar en inte ansvaret, och inte friheten att välja.

Det var inte jag, det var min kropp!

En av de bästa illustrationerna jag vet av hur absurt det i förlängningen blir om man frångår grundprincipen om ansvar för egna handlingar finns i en Monty Python-sketch, i scenversionen från Hollywood Bowl: En mördare har just pekats ut (av Gud, händelsevis) och han försvarar sig med: »It's a fair cop, but society is to blame.« På detta svarar den närvarande pragmatiske polismannen: »Right, we'll arrest them instead!«, varpå han griper alla andra på scenen och lämnar mördaren ensam kvar i frihet.

Om en brottsling på liknande sätt hävdar att »min kropp bär skulden« (ja, hjärnan, oavsett om det bara är den man ska skylla på, är förstås en del av kroppen), då blir svaret ännu enklare: »Right, då spärrar vi bara in kroppen!«. Inte ens en gnostiker kan säga emot den logiken.

Enkätresultatet

För att tvinga mig själv att ta itu med det här inlägget iscensatte jag för ett par månader sedan en enkät bland läsarna om frågan ifall den fria viljan är en illusion eller inte. (Det fungerade ju till slut, även om det tog sin tid.)

Det stod länge och vägde mellan den fria viljan och illusionen, men slutresultatet var i alla fall en ganska tydlig seger för den fria viljan. Alternativet att den fria viljan är en illusion fick sju röster (33%). Alternativet att den fria viljan är verklig och att det är en illusion att den är en illusion fick tio (47%). Extraalternativen »jag väljer att inte svara på frågan« (som rimligtvis måste ses som ett ja till fri vilja) och »det är meningslöst att jag försöker välja ett svarsalternativ eftersom jag inte har fri vilja«, (alltså ett inlindat nej till fri vilja) fick två röster (9%) vardera. Totalt vann alltså den fria viljan med 12–9.

Det var ju skönt att jag åtminstone har en majoritet av läsarna med mig.

intressant? om fri vilja, neurovetenskap, fysik, Christer Sturmark, filosofi, ansvar.

Jag tycker att jag allt oftare stöter på uppfattningen att den fria viljan måste vara en illusion, och det får mig att tappa hakan varje gång. För mig tycks det som en ganska bisarr ståndpunkt. Hur kommer man fram till den? Det kan man göra på flera olika sätt, tydligen. Jag ska bena ut några resonemang jag hittat på olika håll, men för att inte gå vilse i begreppen måste jag börja med en kort beskrivning av min egen syn på saken.

Fria varelser med tvång

Jag ser mig själv och alla er andra som självständiga varelser som interagerar med varandra och resten av omgivningen.

Det är ingen objektivt sann syn på tillvaron, men det är ungefär den modell som våra hjärnor spontant använder sig av, och därmed är det praktiskt att utgå från den. Man kan resonera i andra möjliga abstraktioner, som att världen består av mikroskopiska partiklar som flyger omkring och krockar med varandra, och man kan till och med tycka att det är en bättre modell i vissa sammanhang, men för normal mänsklig vardagsverksamhet är den oanvändbar. Låt oss därför för tillfället glömma partikelfysik och alla andra teorier om tillvaron som inte på något naturligt sätt fångar begreppen »människa« eller »självständig varelse«.

Hur en självständig varelse handlar styrs dels av dess egen personlighet (vad den är), dels av intryck den får från omgivningen.

Ibland gör intrycken från omgivningen det praktiskt taget omöjligt att, oavsett personlighet, handla på mer än ett sätt. Det kallas tvång. Ett typiskt (om än ovanligt) exempel på tvång är att någon håller en pistol mot ens huvud.

Det finns också tvång som härrör från den egna kroppen. Exempelvis kan det vara väldigt svårt att låta bli att hosta eller att andas.

Beslut som inte beror på tvång fattar varje varelse själv, utefter sin personlighet och sin upplevelse av omvärlden, det vill säga enligt sin fria vilja.

Gränsen mellan vad som är tvång och vad som är fri vilja är långt ifrån skarp. Det går att välja att bli skjuten i huvudet i stället för att ge efter för pistolmannens krav. Det går att hålla andan. Ibland kan det alltså vara svårt att definiera om ett beslut är fritt eller inte, men den principiella betydelsen av ett fritt beslut är ändå klar för de flesta.

Vad betyder det då att säga att den fria viljan är en illusion, och att allting alltså egentligen är tvång? Tja, det betyder att man stryker ett ganska användbart och intuitivt begrepp från sin vokabulär. Det går inte längre att skilja den sortens beslut som får en att be om senap till korven från mekanismen som får en att hosta om man sätter korven i halsen.

Dessutom får också begreppet illusion sig en allvarlig törn. Den klassiska användningen av ordet illusion handlar om sådant som itusågade damer och hägringar i öknen (temperaturskiktningar som får luften just ovanför marken att se ut som vatten). Men om ett så grundläggande intuitivt begrepp som fritt fattade beslut är en illusion, då får det inte längre riktigt samma klang att säga att det är en illusion att damen är itusågad. Kanske det är en illusion att vi kan se damen över huvud taget? Det vårt öga uppfattar är ju trots allt inte damen i sig, bara ljuset som reflekterats på henne.

Plötsligt är allt vi upplever potentiella illusioner. Vi kan nästan lika gärna hävda, som skräddaren Schultz i Woody Allens Skuggor och dimma, att ingenting är verkligt och att allting bara existerar i en hunds dröm. Det är en sorts teori som är svår att argumentera emot eftersom den inte säger någonting användbart.

Min hjärna tvingade mig!

En anledning att hävda att fri vilja är en illusion tycks vara att man bara klassificerar medvetna beslut som fria. Ett referat på Wired Science-bloggen av journalisten Brandon Keims e-postkonversation med kognitionsneurovetaren Martha Farah fick mig att förstå det här bättre. Inte Farahs svar – de är välformulerade men ganska självklara. Det är Keims frågor och kommentarer jag finner upplysande.

Konversationen ingår i förarbetet till en artikel om forskningsresultat som säger att vi blir medvetna om beslut långt efter att vi fattat dem, och om vad det implicerar för den fria viljan.

Keim inleder så här: »Long before you're consciously aware of making a decision, your mind has already made it. If that's the case, do people actually make decisions? Or is every choice […] an unthinking, mechanistic procedure«.

Vad han säger är alltså att han inte anser sig stå för ett beslut som har fattats av hans »mind« (tyvärr ett svåröversatt ord). Han klassificerar det som resultatet av en rent mekanisk process. Här tappar jag hakan direkt. Om inte du har fattat beslutet, Brandon, vem har då fattat det? Finns det någon annan inuti din hjärna?

Men ganska snart kommer formuleringar som får mig att bättre förstå hur han tänker. Han ställer frågan: »Do [these results] obviate free will, […] or might there still be a balance between free will and unconscious decisions«. Uppenbarligen antar Keim en förutsättning han underlåtit att nämna: att bara medvetna beslut är fria.

Det är en premiss jag inte antar, och som inte fungerar. Att fatta beslut är inte medvetandets uppgift. Medvetandet ger oss vår inre sammanfattande »bild« av oss själva och omvärlden. Det som är vi själva kan inte begränsas till bara medvetandet.

Vad Keim har problem med är alltså i själva verket gränsdragningen för vad som är han själv. Han vill inte erkänna att beslut fattade i hans hjärna är hans egna. Vi är tillbaka i uppfattningen att »vi« är någonting annat än vår kropp, som jag skrivit om tidigare. Den måste betraktas som en missuppfattning, åtminstone när man refererar till neurovetenskaplig forskning som förutsätter att tankeprocesserna äger rum i det fysiska nervsystemet.

Farahs svar och förklaringar är mestadels utmärkta, men hon säger en sak som jag inte gillar: »I don't think ›free will‹ is a very sensible concept, and you don't need neuroscience to reject it – any mechanistic view of the world is good enough«. Varför ska en »mekanistisk« världsbild behöva utesluta den fria viljan? Det är möjligt att fri vilja inte är ett så lämpligt begrepp inom just Farahs vetenskapliga disciplin, men för vardaglig användning fungerar det ju utmärkt. Det är ungefär lika väldefinierat och tydligt som det mesta annat i språket.

Datorparallellen

Farah förklarar bland annat genom att dra parallellen till hur en dator kan fatta egna beslut, även om den är styrd av sitt program och sina indata – vilket ligger helt i linje med vad jag själv tidigare skrivit om maskiner och deras beslut. Keims kommentar till det får mig att tänka att den stora skillnaden mellan oss kanske ligger just i att jag har bättre förståelse av hur datorprogram fungerar:

»Somehow the computer doesn't seem satisfactory, in the sense that a rational program would make the same decision again and again again. Somehow that doesn't seem alive.« Han tänker sig alltså att hjärnan inte skulle fatta samma beslut gång på gång. Det stämmer inte. Naturligtvis skulle den göra det, givet att förutsättningarna var exakt desamma – att det var exakt samma hjärna i exakt samma tillstånd, som fått exakt samma sekvens av signaler från födseln fram till tidpunkten där beslutet fattas.

Den situationen går förstås inte att återskapa i praktiken. Hjärnans programflöde tickar ohjälpligt vidare, samtidigt som omvärlden förändras och ger upphov till nya intryck. Man kan inte gå tillbaka till en tidigare punkt i en människas liv. Men i det avseendet är hjärnan inte principiellt annorlunda än ett datorprogram. Enda skillnaden är att hjärnan och dess indata är så mycket mer komplexa än dagens datorprogram. Att vi ska kunna backa ett datorprogram och låta datorn upprepa exakt samma tillstånd och beslut förutsätter dels att vi kan kontrollera processen utifrån, dels att programmet är så pass enkelt att vi antingen kan registrera maskinens exakta tillstånd i sin helhet, eller köra om programmet från början tillsammans med exakt samma indata. Skillnaden mellan hjärnan och datorsystemet är i detta avseende bara kvantitativ och logistisk.

Jag har själv inget problem med att också datorprocesser fattar egna beslut, och alltså i princip också har fri vilja – om än för enkla program mycket rudimentär. Många människor vägrar gå med på att datorer kan rymma självständigt tänkande varelser, men jag förstår inte riktigt varför.

Min syn på de här begreppen gör i alla fall att jag inte har något problem med att passa ihop exempelvis den fria viljan med neurovetenskapliga forskningsresultat, utan något av det »head spin« som plågar Keim.

Fria partiklar

Under 2006 och 2007 läste jag ett par artiklar i New Scientist (tyvärr måste man ha prenumerantprivilegier för att läsa dem i sin helhet via nätet) om en kontrovers bland fysiker och matematiker. Den börjar med att Gerard 't Hooft från Utrecht presenterar en teori som gör att man kan bli av med den grundläggande slumpmässigheten från kvantfysiken. 'T Hooft modellerar en nivå djupare än man brukar och hittar tillstånd som går att förutsäga under begränsade tidsperioder, vilket ger en deterministisk förklaring till fenomen som annars betraktas som slumpmässiga.

Naturligtvis blir teorin kritiserad av forskare vars karriär är beroende av den där slumpmässigheten. Det är inget anmärkningsvärt.

Anmärkningsvärt är däremot att två matematiker, John Conway och Simon Kochen från Princeton, blandar sig i striden och säger sig ha bevisat att om 't Hoofts teori stämmer så har vi ingen fri vilja! Av det drar de slutsatsen, eftersom de inte vill ge upp sin fria vilja, att 't Hoofts teori är felaktig.

Det matematikerna har undersökt är vad som händer när man mäter en partikels spinn. De har visat att om man har minsta frihet att välja längs vilka axlar och i vilken ordning man ska göra mätningarna, då måste alla partiklar överallt ha samma frihet, det vill säga uppträda oförutsägbart.

Vad ska då det betyda? Den fria viljan är ju inget matematiskt begrepp. För att matematiskt kunna säga någonting om den måste man definiera den som någonting matematiskt. Vad Conway och Kochen gjort är som synes att sätta likhetstecken mellan frihet och oförutsägbarhet.

Det vill jag för det första inte alls gå med på. Frihet och oförutsägbarhet är ganska olika saker i min begreppsvärld. För det andra är matematikernas definition av förutsägbarhet sådan att förutsägbarheten i praktiken blir betydelselös. För att förutsäga en människas beslut i ett visst ögonblick kan man behöva väga in varenda partikel, varenda händelse, i hela universums historia fram till beslutsögonblicket. Det skulle ju vara, för att citera Erland Josephsons rollfigur i Tarkovskijs Offret, »att skapa ett nytt universum – att bli demiurg«.

Jag kan inte se att viljan har någonting på fysikernas partikelnivå att göra. Partikelfysiken är, som sagt, en alternativ abstraktion av tillvaron, en annan modell av verkligheten än vår intuitiva uppfattning. Är det någon katastrof om den fria viljan inte ingår i den modellen? Det finns mycket mycket mer av det vi upplever som inte har någon naturlig tolkning där: kärlek, glädje, förtvivlan och så vidare.

För att inte tala om den fysikaliska modellen själv och förklaringsvärdet i den. Vilka partikelegenskaper modelleras den av?

Jag antar att Conway och Kochen gripits av en obehaglig upplevelse av att partiklarna i vår kropp kanske kontrollerar oss. Att vi är deras slavar. Det blir då ett sista halmstrå att om partiklarna inte är helt förutsägbara så finns det kanske en chans att »vi« kan påverka dem i ena eller andra riktningen. Men vad är då »vi« i partikelfysikens modell? Jo, partiklarna som vår kropp är uppbyggd av! Partiklarna är vi!

Sammanblandingen av verklighetsmodellerna får framstående vetenskapsmän att säga många häpnadsväckande saker. Det här till exempel, av fysikern Antoine Suarez: »If 't Hooft is really correct, then the work for which he is famed was not carried out as a result of his free will. Rather, he was destined to do it from the beginning of time. In that case, maybe his Nobel prize should rightfully have been presented to the big bang instead.« Jag tar mig för pannan och hakan är nere vid knäskålarna. Alfred Nobels testamente förutsätter faktiskt ingenting om predestination eller inte. Oavsett vilket delas priset ut enbart till den del av universum som står för handlingen man vill belöna. I detta fall till den konstellation av partiklar som utgör Gerard 't Hoofts kropp.

Lyckligtvis finns också representanter för vetenskapssamfundet som säger vettiga saker i sammanhanget, men tyvärr verkar de mest befinna sig utanför naturvetenskapen. Filosofen Tim Maudlin, Rutgers University: »Quantum randomness as the basis of free will doesn't really give us control over our actions. We're either deterministic machines, or we're random machines.« Det är för övrigt helt i linje med hur Martha Farah uttrycker sig.

Jag har själv ingen uppfattning om fysiken i det hela. Om kvanta är deterministiska eller inte tycker jag är intressant, men det har ingen inverkan på min syn på den fria viljan.

»Bara« biologi

Det stör mig att många av dem som vill avskriva den fria viljan gör det baserat på en materialistisk världsbild liknande min egen. (Medan kristna oftast försvarar den fria viljan, som lösningen på teodicéproblemet.)

Före detta it-narren Christer Sturmark, numera ordförande för Humanisterna, med den självpåtagna rollen som den militanta ateismens främsta företrädare i Sverige (nej, någon Richard Dawkins tycker jag inte att han är), skrev i våras i Computer Sweden: »Den neurobiologiska och neurofilosofiska forskningen tyder alltmer på att den fria viljan i många situationer är en illusion.« Därefter följer ett antal exempel på hur det kan ifrågasättas om människor är ansvariga för sina handlingar när de utlösts av mer eller mindre sjukliga fenomen i hjärnan.

Exemplen är långt ifrån ointressanta, men jag förstår inte hur de ska indikera att den fria viljan är en illusion. Att det inte finns någon klar gräns mellan fri vilja och tvång är definitivt ingen anledning att skrota begreppet fri vilja. Det betyder lika lite att begreppet fri vilja är en illusion som att begreppet litet hus är en illusion för att gränsen mellan små och stora hus inte är knivskarp.

Att man inte bör hållas ansvarig för ett våldsbrott som orsakats av en hjärntumör förefaller mig tämligen uppenbart. Jag kan inte se det som en akt av fri vilja (illusorisk eller inte), och jag kan inte tänka mig att många andra skulle göra det heller.

Förståelse för hjärnans biologi, det som Sturmark kallar naturens it, är självklart intressant, men man måste vara försiktig med vilka slutsatser man drar. Att man kan peka på vad i en människas nervsystem som orsakar ett visst beteende räcker förstås inte för att frita människan från ansvar för beteendet. Det skulle ju betyda att allas vårt ansvar för våra handlingar skulle gradvis krympa mot noll i takt med neurovetenskapens landvinningar!

Grundprincipen för mig är att man inte har ansvar för vad man är, men däremot för vad man gör – oavsett vad man är. Att försvara våldsbrott med att man är född med en våldsam hjärna är som att försvara stöld med att man är född fattig. Det kan vara en förmildrande omständighet, men det fråntar en inte ansvaret, och inte friheten att välja.

Det var inte jag, det var min kropp!

En av de bästa illustrationerna jag vet av hur absurt det i förlängningen blir om man frångår grundprincipen om ansvar för egna handlingar finns i en Monty Python-sketch, i scenversionen från Hollywood Bowl: En mördare har just pekats ut (av Gud, händelsevis) och han försvarar sig med: »It's a fair cop, but society is to blame.« På detta svarar den närvarande pragmatiske polismannen: »Right, we'll arrest them instead!«, varpå han griper alla andra på scenen och lämnar mördaren ensam kvar i frihet.

Om en brottsling på liknande sätt hävdar att »min kropp bär skulden« (ja, hjärnan, oavsett om det bara är den man ska skylla på, är förstås en del av kroppen), då blir svaret ännu enklare: »Right, då spärrar vi bara in kroppen!«. Inte ens en gnostiker kan säga emot den logiken.

Enkätresultatet

För att tvinga mig själv att ta itu med det här inlägget iscensatte jag för ett par månader sedan en enkät bland läsarna om frågan ifall den fria viljan är en illusion eller inte. (Det fungerade ju till slut, även om det tog sin tid.)

Det stod länge och vägde mellan den fria viljan och illusionen, men slutresultatet var i alla fall en ganska tydlig seger för den fria viljan. Alternativet att den fria viljan är en illusion fick sju röster (33%). Alternativet att den fria viljan är verklig och att det är en illusion att den är en illusion fick tio (47%). Extraalternativen »jag väljer att inte svara på frågan« (som rimligtvis måste ses som ett ja till fri vilja) och »det är meningslöst att jag försöker välja ett svarsalternativ eftersom jag inte har fri vilja«, (alltså ett inlindat nej till fri vilja) fick två röster (9%) vardera. Totalt vann alltså den fria viljan med 12–9.

Det var ju skönt att jag åtminstone har en majoritet av läsarna med mig.

intressant? om fri vilja, neurovetenskap, fysik, Christer Sturmark, filosofi, ansvar.

Den fria viljans seger

Nedflyttning

Jag brukar fnysa föraktfullt när bloggskribenter postar inlägg bara för att ursäkta sig och förklara varför de inte skrivit något på senaste tiden. Därför vill jag framhålla att detta inte är ett sådant inlägg. Jag skriver inte detta för att försäkra att jag inte glömt Dig, kära bloggläsare; inte för släta över frånvaron av intressanta texter genom att berätta att bloggen på intet sätt är den enda delen av mitt liv som blivit lidande av min brist på tid och koncentration på senaste tiden; och inte för att förklara att orsaken ytterst är att det dykt upp en ny person i mitt liv som lägger beslag på mycket uppmärksamhet – och tid. Inte ens för att det känns pinsamt att jag efter nästan två månader inte har publicerat sammanfattningen av fria-viljan-undersökningen.

Nej, anledningen är att det senaste inlägget före detta, som jag trots allt lyckades pressa fram i ursinnet över mediatystnaden inför den så kallade FRA-lagen, och som var det mest aktuella jag skrivit hittills här, verkligen behöver flyttas ner ett steg. Det har nämligen snabbt blivit den mest inaktuella texten någonsin på bloggen. Att få bort det från översta platsen på bloggen har blivit ett akut underhållsärende.

Integritetsdiskussionen har ju nämligen exploderat de senaste veckorna, inte bara i bloggosfären utan också i traditionella media. Det handlar mest om FRA, men har också spillt över till PKU-registret med mera, och debatten ser hittills inte ut att avta. Har vi sett en vändpunkt? Har svensken äntligen börjat stå upp mot Storebror och säga »stopp!«? Det återstår att se, men för mig personligen har det i alla fall varit en omskakande upplevelse. Mitt politiska landskap blir aldrig som förr igen.

I alla fall, nästa vecka börjar min sommarsemester. Då tror jag nog att jag ska kunna samla ihop tillräckligt med tid och energi igen för att det ska räcka till ett par riktiga blogginlägg.

Jag brukar fnysa föraktfullt när bloggskribenter postar inlägg bara för att ursäkta sig och förklara varför de inte skrivit något på senaste tiden. Därför vill jag framhålla att detta inte är ett sådant inlägg. Jag skriver inte detta för att försäkra att jag inte glömt Dig, kära bloggläsare; inte för släta över frånvaron av intressanta texter genom att berätta att bloggen på intet sätt är den enda delen av mitt liv som blivit lidande av min brist på tid och koncentration på senaste tiden; och inte för att förklara att orsaken ytterst är att det dykt upp en ny person i mitt liv som lägger beslag på mycket uppmärksamhet – och tid. Inte ens för att det känns pinsamt att jag efter nästan två månader inte har publicerat sammanfattningen av fria-viljan-undersökningen.

Nej, anledningen är att det senaste inlägget före detta, som jag trots allt lyckades pressa fram i ursinnet över mediatystnaden inför den så kallade FRA-lagen, och som var det mest aktuella jag skrivit hittills här, verkligen behöver flyttas ner ett steg. Det har nämligen snabbt blivit den mest inaktuella texten någonsin på bloggen. Att få bort det från översta platsen på bloggen har blivit ett akut underhållsärende.

Integritetsdiskussionen har ju nämligen exploderat de senaste veckorna, inte bara i bloggosfären utan också i traditionella media. Det handlar mest om FRA, men har också spillt över till PKU-registret med mera, och debatten ser hittills inte ut att avta. Har vi sett en vändpunkt? Har svensken äntligen börjat stå upp mot Storebror och säga »stopp!«? Det återstår att se, men för mig personligen har det i alla fall varit en omskakande upplevelse. Mitt politiska landskap blir aldrig som förr igen.

I alla fall, nästa vecka börjar min sommarsemester. Då tror jag nog att jag ska kunna samla ihop tillräckligt med tid och energi igen för att det ska räcka till ett par riktiga blogginlägg.

Nedflyttning

Tidningarnas rätt att inte yttra sig

I måndags när jag plockade upp morgontidningen var utsidan nästan helt blank. »Denna tidning är inte godkänd av staten« stod där bara. Äntligen! tänkte jag. I elfte timmen får vi se en publicistisk aktion som den Oscar Swartz efterlyste. En aktion som kan stoppa införandet i Sverige av ett avlyssningssystem som regimen i DDR bara kunde drömma om.

Men naturligtvis var det inte så. Det var en menlös kampanj för den sällan ifrågasatta tryckfriheten. Integriteten för vanliga medborgares yttranden, och avslöjanden som att en statlig myndighet i åratal medvetet brutit mot Sveriges grundlag genom olaglig avlyssning, dem väljer tidningarna även fortsättningsvis att använda sig av sin frihet att inte yttra sig om.

För dem som missat vad jag pratar om handlar det om att riksdagen är på väg att klubba igenom en lag som innebär att operatörer ska åläggas att skicka all trafik – alla sms, all e-post, alla telefonsamtal – i kablar till den statliga avlyssningsmyndigheten FRA, där det är hemligt vad som händer med den. FRA:s överdirektör Anders Wik försvarar sig med att de som är emot förslaget är »foliehattar« och att hans organisation ändå inte får lov att avlyssna svenska medborgare. Allt han vill är att avlyssna skumma typer i främmande länder. Det låter väl inte så farligt?

FRA-direktörens uttalanden är inte bara fulla av förakt och fördomar, de är att betrakta som en dimridå. För det första är det rent tekniskt inte möjligt att skilja ut trafik som går utomlands. Dagens kommunikationsprotokoll, som Internets, känner inga nationsgränser. För det andra spanar FRA redan idag på svenska medborgare, trots att det inte är det deras uppgift.

För det tredje är uppenbarligen inte vad de får göra någonting som FRA tar så allvarligt på. Det finns en inspelning där samme FRA-direktör berättar att den nuvarande avlyssningsverksamheten bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, vilket är en del av Sveriges grundlag!

Det är förvisso troligt att FRA:s ambition inte är att avlyssna »din moster i Motala«. Men vem tror på allvar att de kommer att hålla emot när avlyssningsbefogenheterna utökas under förevändningen att det gäller att komma åt terrorister, pedofiler, fildelare, eller vilket påstått hot mot samhället som kan tänkas stå på agendan för dagen. Dessutom: glöm inte att besluten om vad materialet ska användas till kommer att fattas i det sekretessbelagt fördolda. Vilka makthavare låter bli att skaffa information om sina motståndare när de tror att ingen kan ställa dem till svars, eller ens få reda på vad de gjort?

När Jan Guillou och Peter Bratt på 1970-talet avslöjade att IB hade sysslat med olaglig informationsinhämtning för politiska syften blev det åtminstone rabalder, och journalisterna sattes i fängelse. Det kan tyckas att de som hävdar medborgarnas rätt att kommunicera utan att bli avlyssnade har halkat tillbaka två steg på GandhiCon-skalan: efter att ha blivit bekämpade har de fallit till att bli ignorerade.

Men någon sorts rabalder kan det nog bli så småningom. Fram till omröstningen i riksdagen den 17 juni håller dock alla insyltade så tyst som möjligt, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Minns att Thomas Bodström tidigare dragit tillbaka förslaget, inte för att han kommit fram till att det var ett dåligt förslag, utan för att det väckt för mycket uppmärksamhet inför valrörelsen.

Morgontidningarna konstaterar att Försvarsutskottet godkänt förslaget, och får det att låta som att det redan vore klubbat. Därutöver är de traditionella medierna tysta, med ett par enstaka undantag på opinionssidorna, och ett enda på nyhetsplats – i branschtidningen Computer Sweden. Varför de inte reagerar hårdare, när debattörer på Internet från vänster till höger skriker ut sin avsky, det är mig faktiskt en gåta.

intressant? om politik, övervakning, FRA, gammelmedia.

I måndags när jag plockade upp morgontidningen var utsidan nästan helt blank. »Denna tidning är inte godkänd av staten« stod där bara. Äntligen! tänkte jag. I elfte timmen får vi se en publicistisk aktion som den Oscar Swartz efterlyste. En aktion som kan stoppa införandet i Sverige av ett avlyssningssystem som regimen i DDR bara kunde drömma om.

Men naturligtvis var det inte så. Det var en menlös kampanj för den sällan ifrågasatta tryckfriheten. Integriteten för vanliga medborgares yttranden, och avslöjanden som att en statlig myndighet i åratal medvetet brutit mot Sveriges grundlag genom olaglig avlyssning, dem väljer tidningarna även fortsättningsvis att använda sig av sin frihet att inte yttra sig om.

För dem som missat vad jag pratar om handlar det om att riksdagen är på väg att klubba igenom en lag som innebär att operatörer ska åläggas att skicka all trafik – alla sms, all e-post, alla telefonsamtal – i kablar till den statliga avlyssningsmyndigheten FRA, där det är hemligt vad som händer med den. FRA:s överdirektör Anders Wik försvarar sig med att de som är emot förslaget är »foliehattar« och att hans organisation ändå inte får lov att avlyssna svenska medborgare. Allt han vill är att avlyssna skumma typer i främmande länder. Det låter väl inte så farligt?

FRA-direktörens uttalanden är inte bara fulla av förakt och fördomar, de är att betrakta som en dimridå. För det första är det rent tekniskt inte möjligt att skilja ut trafik som går utomlands. Dagens kommunikationsprotokoll, som Internets, känner inga nationsgränser. För det andra spanar FRA redan idag på svenska medborgare, trots att det inte är det deras uppgift.

För det tredje är uppenbarligen inte vad de får göra någonting som FRA tar så allvarligt på. Det finns en inspelning där samme FRA-direktör berättar att den nuvarande avlyssningsverksamheten bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, vilket är en del av Sveriges grundlag!

Det är förvisso troligt att FRA:s ambition inte är att avlyssna »din moster i Motala«. Men vem tror på allvar att de kommer att hålla emot när avlyssningsbefogenheterna utökas under förevändningen att det gäller att komma åt terrorister, pedofiler, fildelare, eller vilket påstått hot mot samhället som kan tänkas stå på agendan för dagen. Dessutom: glöm inte att besluten om vad materialet ska användas till kommer att fattas i det sekretessbelagt fördolda. Vilka makthavare låter bli att skaffa information om sina motståndare när de tror att ingen kan ställa dem till svars, eller ens få reda på vad de gjort?

När Jan Guillou och Peter Bratt på 1970-talet avslöjade att IB hade sysslat med olaglig informationsinhämtning för politiska syften blev det åtminstone rabalder, och journalisterna sattes i fängelse. Det kan tyckas att de som hävdar medborgarnas rätt att kommunicera utan att bli avlyssnade har halkat tillbaka två steg på GandhiCon-skalan: efter att ha blivit bekämpade har de fallit till att bli ignorerade.

Men någon sorts rabalder kan det nog bli så småningom. Fram till omröstningen i riksdagen den 17 juni håller dock alla insyltade så tyst som möjligt, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Minns att Thomas Bodström tidigare dragit tillbaka förslaget, inte för att han kommit fram till att det var ett dåligt förslag, utan för att det väckt för mycket uppmärksamhet inför valrörelsen.

Morgontidningarna konstaterar att Försvarsutskottet godkänt förslaget, och får det att låta som att det redan vore klubbat. Därutöver är de traditionella medierna tysta, med ett par enstaka undantag på opinionssidorna, och ett enda på nyhetsplats – i branschtidningen Computer Sweden. Varför de inte reagerar hårdare, när debattörer på Internet från vänster till höger skriker ut sin avsky, det är mig faktiskt en gåta.


intressant? om politik, övervakning, FRA, gammelmedia.

Tidningarnas rätt att inte yttra sig

Jag blir allt mindre hemlig

Jag fortsätter att skriva under pseudonym, men säkerhetstänkandet kring min anonymitet släpper allt mer – en utveckling som fick en skjuts av att Åsa outade mitt kön för några månader sedan. Man behöver numera inte vara alltför listig ens för att ta reda på mitt namn.

Nu har jag lagt till en om mig-text i högermarginalen också. Det är en sorts eftergift: jag skulle önska att man bara bedömde texterna utifrån vad det står i dem, inte att det spelade någon roll vem som skrivit dem. Men jag förstår att det ger viss osäkerhet att inte ha en aning om vem skribenten är. Jag skulle ju kunna vara en hemlig agent för någon kommersiell eller subversiv organisation. Det kan jag i och för sig fortfarande vara.

Bilden i min Bloggerprofil föreställer förstås inte egentligen mig, utan uppfinnaren Rotwang i Fritz Langs Metropolis. Han är bara en förebild för mig inom ett ytterst begränsat delspektrum av tillvaron. Jag har långt kvar till att bli lika cynisk som han. Lyckligtvis.

Jag fortsätter att skriva under pseudonym, men säkerhetstänkandet kring min anonymitet släpper allt mer – en utveckling som fick en skjuts av att Åsa outade mitt kön för några månader sedan. Man behöver numera inte vara alltför listig ens för att ta reda på mitt namn.

Nu har jag lagt till en om mig-text i högermarginalen också. Det är en sorts eftergift: jag skulle önska att man bara bedömde texterna utifrån vad det står i dem, inte att det spelade någon roll vem som skrivit dem. Men jag förstår att det ger viss osäkerhet att inte ha en aning om vem skribenten är. Jag skulle ju kunna vara en hemlig agent för någon kommersiell eller subversiv organisation. Det kan jag i och för sig fortfarande vara.

Bilden i min Bloggerprofil föreställer förstås inte egentligen mig, utan uppfinnaren Rotwang i Fritz Langs Metropolis. Han är bara en förebild för mig inom ett ytterst begränsat delspektrum av tillvaron. Jag har långt kvar till att bli lika cynisk som han. Lyckligtvis.

Jag blir allt mindre hemlig

Årets rosévin del 2

Jag har tagit mig lite längre in i Systembolagets rosésortiment 2008 med två franska flaskor för jämnt åttio kronor styck.

Clairet du Château de Lisennes är av den mindre insmickrande sorten. Viss bitterhet och pepprighet, och inte mycket bär. En smak som påminner om avslagen champagne, vilket ger mig lite förnimmelse av fest (eller kanske snarare efterfest, med soluppgång och fågelsång), och en känsla av att vinet borde passa utmärkt till sniglar i vitlökssmör.

Château Bonnet Merlot Cabernet Franc var årets första riktiga höjdare! Frisk smak med mycket bärighet, fast snarare svart vinbär än jordgubbe, och en elegant sofistikerad känsla. Kanske inte det perfekta valet till picknicken – däremot till den kallskurna buffén.

intressant? om rosévin, vin.

Jag har tagit mig lite längre in i Systembolagets rosésortiment 2008 med två franska flaskor för jämnt åttio kronor styck.

Clairet du Château de Lisennes är av den mindre insmickrande sorten. Viss bitterhet och pepprighet, och inte mycket bär. En smak som påminner om avslagen champagne, vilket ger mig lite förnimmelse av fest (eller kanske snarare efterfest, med soluppgång och fågelsång), och en känsla av att vinet borde passa utmärkt till sniglar i vitlökssmör.

Château Bonnet Merlot Cabernet Franc var årets första riktiga höjdare! Frisk smak med mycket bärighet, fast snarare svart vinbär än jordgubbe, och en elegant sofistikerad känsla. Kanske inte det perfekta valet till picknicken – däremot till den kallskurna buffén.

intressant? om rosévin, vin.

Årets rosévin del 2

Bob G. Linds förlorade trovärdighet

Jag har länge varit osäker på om astroarkeologen Bob G. Lind varit värd att ta på något sorts allvar eller inte. Nu har jag ganska bestämt bestämt mig för inte på grund av detta tosseri på hans webbplats: »Att ett dygn bestod av 24 timmar visste babylonierna och egyptierna redan för mer än 5.000 år sedan.«

Hittat via Månhus.

Jag har länge varit osäker på om astroarkeologen Bob G. Lind varit värd att ta på något sorts allvar eller inte. Nu har jag ganska bestämt bestämt mig för inte på grund av detta tosseri på hans webbplats: »Att ett dygn bestod av 24 timmar visste babylonierna och egyptierna redan för mer än 5.000 år sedan.«

Hittat via Månhus.

Bob G. Linds förlorade trovärdighet

Kortare inlägg

Härmodagen skapade jag en ny blogg för att posta korta anteckningar i, kanske små hänvisningar till andra bloggar. Inlägg som jag inte tyckte platsade på den här bloggen, som ju mest består av välgenomtänkta ganska långa texter. Men så tänkte jag: varför inte posta dem här egentligen? Det skadar väl inte att hålla flödet vid liv med lite små inpass då och då?

Så i fortsättningen kanske den här bloggen får lite fler korta inlägg. Men det betyder inte att de längre och ambitiösare texterna ska behöva försvinna – de lär nog fortsätta i samma takt, sådär två–tre i månaden i medelfall.

Ni som väntar på sammanfattningen av fria-viljan-undersökningen: den kommer, jag ska bara få en tillräckligt lång lugn stund för att koncentrera mig. Det har saknats på senaste tiden.

Härmodagen skapade jag en ny blogg för att posta korta anteckningar i, kanske små hänvisningar till andra bloggar. Inlägg som jag inte tyckte platsade på den här bloggen, som ju mest består av välgenomtänkta ganska långa texter. Men så tänkte jag: varför inte posta dem här egentligen? Det skadar väl inte att hålla flödet vid liv med lite små inpass då och då?

Så i fortsättningen kanske den här bloggen får lite fler korta inlägg. Men det betyder inte att de längre och ambitiösare texterna ska behöva försvinna – de lär nog fortsätta i samma takt, sådär två–tre i månaden i medelfall.

Ni som väntar på sammanfattningen av fria-viljan-undersökningen: den kommer, jag ska bara få en tillräckligt lång lugn stund för att koncentrera mig. Det har saknats på senaste tiden.

Kortare inlägg

Årets rosévin del 1

Rosévinssäsongen är här. Faktiskt finns alla de tre sorter jag utnämnde till mina favoriter förra året kvar i Systembolagets sortiment i år, men givetvis vill jag prova runt bland nyheterna ändå. Istället för att som förra året försöka samla erfarenheterna av årets utbud till ett enda inlägg (vilket var mindre lyckat av flera skäl) tänker jag portionerna ut mina omdömen efter hand som jag provar.

Jag har inlett året med ett undantag från fransktregeln, närmare bestämt en sydafrikan. Sydafrikanskt rosé har jag en enda erfarenhet av tidigare, nämligen Pinno som fanns på Systembolaget för något år sedan, och som namnet antyder bisarrt nog var gjort på den mörkt mustiga sydafrikanska druvan Pinotage. Pinno skulle man kunna kalla en bra grillrosé, med djup färg och fyllig smak. Man skulle mycket väl ha kunnat ta det för ett mjukt och lätt rött vin.

Årets sydafrikan Mulderbosch är något helt annat.

Att det står angenäm bitterhet i Systembolagets smakbeskrivning brukar vara ett gott tecken, med betydelsen att vinet har viss komplexitet och inte är slipprig som jordgubbssaft som många tråkiga roséer. Men det här var lite att ta i. Rejäl beska skulle jag själv snarare uttrycka det.

Efter första glaset, när chocken av beskan lagt sig, börjar det kännas uppfriskande och någorlunda njutbart. Men, nej, det blir nog inga fler flaskor av den här sorten, om jag inte skulle råka komma på någon mat som kräver just den där beskan till.

Felet med roséviner jag inte gillar brukar annars alltid vara att de är för saftartade och opersonligt milda. Jag tror inte att det någonsin hänt tidigare att jag tyckt att en rosé varit för sträv för min tunga.

intressant? om rosévin, vin.

Rosévinssäsongen är här. Faktiskt finns alla de tre sorter jag utnämnde till mina favoriter förra året kvar i Systembolagets sortiment i år, men givetvis vill jag prova runt bland nyheterna ändå. Istället för att som förra året försöka samla erfarenheterna av årets utbud till ett enda inlägg (vilket var mindre lyckat av flera skäl) tänker jag portionerna ut mina omdömen efter hand som jag provar.

Jag har inlett året med ett undantag från fransktregeln, närmare bestämt en sydafrikan. Sydafrikanskt rosé har jag en enda erfarenhet av tidigare, nämligen Pinno som fanns på Systembolaget för något år sedan, och som namnet antyder bisarrt nog var gjort på den mörkt mustiga sydafrikanska druvan Pinotage. Pinno skulle man kunna kalla en bra grillrosé, med djup färg och fyllig smak. Man skulle mycket väl ha kunnat ta det för ett mjukt och lätt rött vin.

Årets sydafrikan Mulderbosch är något helt annat.

Att det står angenäm bitterhet i Systembolagets smakbeskrivning brukar vara ett gott tecken, med betydelsen att vinet har viss komplexitet och inte är slipprig som jordgubbssaft som många tråkiga roséer. Men det här var lite att ta i. Rejäl beska skulle jag själv snarare uttrycka det.

Efter första glaset, när chocken av beskan lagt sig, börjar det kännas uppfriskande och någorlunda njutbart. Men, nej, det blir nog inga fler flaskor av den här sorten, om jag inte skulle råka komma på någon mat som kräver just den där beskan till.

Felet med roséviner jag inte gillar brukar annars alltid vara att de är för saftartade och opersonligt milda. Jag tror inte att det någonsin hänt tidigare att jag tyckt att en rosé varit för sträv för min tunga.

intressant? om rosévin, vin.

Årets rosévin del 1

Konsten, religionen och porren

Vad »konst« egentligen ska vara bra för är ett av tillvarons största återstående mysterier för mig. Jag menar inte att jag inte uppskattar konst, jag menar att jag inte förstår varför jag uppskattar den. Vad är det musiken gör med mig som får mig att nästan ständigt vilja ha en skiva snurrande på stereon? Varför har jag spenderat så mycket av min dyrbara tid åt film och böcker som bara berättar påhittade historier?

Jag nämnde förra veckan att jag tycker att Mark Johnson verkar ha fröet till en teori om konstens och estetikens funktion, och det ska bli intressant att se om den leder till något. Men, för att travestera ett av Johnsons rumsmetaforexempel, vi har lång väg kvar innan den teorin är fulländad.

Det verkar som att arkeologer är särskilt besvärade av den här frågan. De vill förklara varför förfäderna gjorde som de gjorde för att skapa det de lämnat efter sig, och någon riktigt bra anledning till att skapa konst har de inte i sin repertoar. Jag har ett vagt minne av att det i en lärobok jag en gång hade i skolan (i historia antagligen) till och med explicit betonades att grottmålningarna inte skapats för att ge någonting som det vi moderna människor kallar konstupplevelse.

Så varför skapades förhistoriska människor konst? Standardförklaringen är någon sorts religiösa föreställningar. Verken antas antingen ha använts i riter för att ge jaktlycka, fruktsamhet, eller andra lättfattliga önskningar vi skriver in i våra tidiga förfäders värderingar. Eller så är det konstverken i sig som ska ha haft magisk kraft.

När antropologer som Pascal Boyer intervjuat naturfolk om deras religiösa föreställningar har en av de största utmaningarna varit att få dem att förstå vad forskarna egentligen är ute efter. För naturfolken själva är det »övernaturliga« bara en del av den allmänna kunskapen om tillvaron, inget speciellt alls. De kan bli ganska förbluffade över att deras besökare, som uppenbarligen besitter ofantligt mer avancerade teknologiska kunskaper än de själva, helt kan ha missat så basala självklarheter som att när man dör färdas själen ut i skogen och blir till ett träd – eller vilken föreställning just den aktuella folkgruppen kan tänkas ha.

Det är en modern och inte alls självklar idé att skilja ut religionen som en särskild del av kulturen. För de flesta människor är de religiösa föreställningarna bara kunskaper bland alla andra om hur tillvaron fungerar.

Att peka på religiösa föreställningar för att förklara en främlings beteende är alltså inte mycket till förklaring. Religionen skiljer sig drastiskt åt mellan olika kulturer, men det konstnärliga skapandet finns överallt. Säger vi att förfäderna skapade konst på grund av religiösa föreställningar som drastiskt skiljer sig från våra, då säger vi att de gjorde precis som vi därför att de var annorlunda än vi. Det är mer än en aning långsökt.

Bland fornfynd i form av konstnärliga artefakter finns massor av figurer som föreställer människor med överdrivna könsattribut. När man ser en sådan på bild eller i en monter brukar den åtföljas av en text som förklarar att den förmodligen varit en amulett för att ge fruktsamhet, eller kanske använts i en religiös rit. »Say doc…«, vill jag då säga, »det har inte fallit dig in att det du har framför dig skulle kunna vara stenåldersporr?«

Om arkeologerna behöll sina vanliga tolkningsglasögon när de gick omkring på stan, och fick syn på en av annonserna för underkläder som är så avskydda av dem som vurmar för den kristna sexualmoralen, då skulle de säkert förklara den som en djupt religiös bild. Ämnad att värna släktets förökelse och samhällets fortbestånd. Hamnade de på en strippklubb skulle de se religiösa ritualer, utförda i djupaste vördnad för moderskapet.

Lockelsen i de erotiska inslagen i konsten är ändå relativt lätta att förstå. De stimulerar ett sexuellt belöningssystem som utvecklats därför att det också stimulerar vår fortplantning. Vilken av våra geners överlevnadsstrategier som ligger bakom driften att lyssna på jazzmusik, eller får oss att dekorera våra väggar med målningar och fotografier, det är betydligt svårare att förklara.

intressant? om konst, religion, arkeologi, pornografi (porr). Grottmålning fotograferad av Mary Harrsch (some rights reserved). Venus från Willendorf-avbildning från GALERIEopWEG (some rights reserved).

Vad »konst« egentligen ska vara bra för är ett av tillvarons största återstående mysterier för mig. Jag menar inte att jag inte uppskattar konst, jag menar att jag inte förstår varför jag uppskattar den. Vad är det musiken gör med mig som får mig att nästan ständigt vilja ha en skiva snurrande på stereon? Varför har jag spenderat så mycket av min dyrbara tid åt film och böcker som bara berättar påhittade historier?

Jag nämnde förra veckan att jag tycker att Mark Johnson verkar ha fröet till en teori om konstens och estetikens funktion, och det ska bli intressant att se om den leder till något. Men, för att travestera ett av Johnsons rumsmetaforexempel, vi har lång väg kvar innan den teorin är fulländad.

Det verkar som att arkeologer är särskilt besvärade av den här frågan. De vill förklara varför förfäderna gjorde som de gjorde för att skapa det de lämnat efter sig, och någon riktigt bra anledning till att skapa konst har de inte i sin repertoar. Jag har ett vagt minne av att det i en lärobok jag en gång hade i skolan (i historia antagligen) till och med explicit betonades att grottmålningarna inte skapats för att ge någonting som det vi moderna människor kallar konstupplevelse.

Så varför skapades förhistoriska människor konst? Standardförklaringen är någon sorts religiösa föreställningar. Verken antas antingen ha använts i riter för att ge jaktlycka, fruktsamhet, eller andra lättfattliga önskningar vi skriver in i våra tidiga förfäders värderingar. Eller så är det konstverken i sig som ska ha haft magisk kraft.

När antropologer som Pascal Boyer intervjuat naturfolk om deras religiösa föreställningar har en av de största utmaningarna varit att få dem att förstå vad forskarna egentligen är ute efter. För naturfolken själva är det »övernaturliga« bara en del av den allmänna kunskapen om tillvaron, inget speciellt alls. De kan bli ganska förbluffade över att deras besökare, som uppenbarligen besitter ofantligt mer avancerade teknologiska kunskaper än de själva, helt kan ha missat så basala självklarheter som att när man dör färdas själen ut i skogen och blir till ett träd – eller vilken föreställning just den aktuella folkgruppen kan tänkas ha.

Det är en modern och inte alls självklar idé att skilja ut religionen som en särskild del av kulturen. För de flesta människor är de religiösa föreställningarna bara kunskaper bland alla andra om hur tillvaron fungerar.

Att peka på religiösa föreställningar för att förklara en främlings beteende är alltså inte mycket till förklaring. Religionen skiljer sig drastiskt åt mellan olika kulturer, men det konstnärliga skapandet finns överallt. Säger vi att förfäderna skapade konst på grund av religiösa föreställningar som drastiskt skiljer sig från våra, då säger vi att de gjorde precis som vi därför att de var annorlunda än vi. Det är mer än en aning långsökt.

Bland fornfynd i form av konstnärliga artefakter finns massor av figurer som föreställer människor med överdrivna könsattribut. När man ser en sådan på bild eller i en monter brukar den åtföljas av en text som förklarar att den förmodligen varit en amulett för att ge fruktsamhet, eller kanske använts i en religiös rit. »Say doc…«, vill jag då säga, »det har inte fallit dig in att det du har framför dig skulle kunna vara stenåldersporr?«

Om arkeologerna behöll sina vanliga tolkningsglasögon när de gick omkring på stan, och fick syn på en av annonserna för underkläder som är så avskydda av dem som vurmar för den kristna sexualmoralen, då skulle de säkert förklara den som en djupt religiös bild. Ämnad att värna släktets förökelse och samhällets fortbestånd. Hamnade de på en strippklubb skulle de se religiösa ritualer, utförda i djupaste vördnad för moderskapet.

Lockelsen i de erotiska inslagen i konsten är ändå relativt lätta att förstå. De stimulerar ett sexuellt belöningssystem som utvecklats därför att det också stimulerar vår fortplantning. Vilken av våra geners överlevnadsstrategier som ligger bakom driften att lyssna på jazzmusik, eller får oss att dekorera våra väggar med målningar och fotografier, det är betydligt svårare att förklara.

intressant? om konst, religion, arkeologi, pornografi (porr). Grottmålning fotograferad av Mary Harrsch (some rights reserved). Venus från Willendorf-avbildning från GALERIEopWEG (some rights reserved).

Konsten, religionen och porren

Anledningar att surfa in

De som håller koll på mig genom matningsflödet och inte orkade läsa hela det långa inlägget Kroppen, själen, rummet i förra veckan gick inte bara miste om de intressanta reflektionerna på slutet, utan kan också ha missat att det finns en ny enkät att svara på i högermarginalen på bloggen. Surfa gärna in (eller, ni som redan är här, flytta blicken åt höger) och rösta. Valdeltagandet i mina undersökningar är lågt nog utan att just du underlåter att rösta, trots att Zyrenna-Åsa är vänlig nog att göra reklam för dem.

Om inte undersökningen är incitament nog så vill ni kanske komma för att titta på min nya bild i överkanten. Den föreställer en utsikt från mitt matrumsfönster strax innan grönskan kom igång på allvar förra veckan.

Bloggar om fri vilja, undersökningar.

De som håller koll på mig genom matningsflödet och inte orkade läsa hela det långa inlägget Kroppen, själen, rummet i förra veckan gick inte bara miste om de intressanta reflektionerna på slutet, utan kan också ha missat att det finns en ny enkät att svara på i högermarginalen på bloggen. Surfa gärna in (eller, ni som redan är här, flytta blicken åt höger) och rösta. Valdeltagandet i mina undersökningar är lågt nog utan att just du underlåter att rösta, trots att Zyrenna-Åsa är vänlig nog att göra reklam för dem.

Om inte undersökningen är incitament nog så vill ni kanske komma för att titta på min nya bild i överkanten. Den föreställer en utsikt från mitt matrumsfönster strax innan grönskan kom igång på allvar förra veckan.

Bloggar om fri vilja, undersökningar.

Anledningar att surfa in

Det där är inte en Martini!

På ett sätt kan Martini förstås känna sig smickrad. Drinkarnas drink till den grad att dess namn praktiskt taget blivit synonymt med cocktail.

Jag tror att det har att göra med själva glaset. Cocktailglaset, ett högt glas på fot, som i mångas ögon blivit ett »Martiniglas« i stället för ett cocktailglas. Men det är inget Martiniglas förrän en väl avvägd blandning av gin och vermouth silats ner i det. Innan dess är det ett cocktailglas, som lika gärna kan fyllas med exempelvis en Manhattan – en drink med ungefär ett halvsekels längre historia än Martini.

Det betyder inte att cocktailglas är det enda man kan servera cocktails i, absolut inte – många klassiska cocktails har sina egna speciella glastraditioner. Det betyder inte heller nödvändigtvis att allting som serveras i cocktailglas förtjänar att kallas cocktails. Bara att glaset är utformat för just cocktails, och är det absolut vanligaste att servera cocktails i.

Nästa steg är att allt mer av det som serveras i cocktailglas har börjat kallas Martini. Jag har sett drinkmenyer där man hittar drinkar med hallon eller choklad under rubriken »Martinis«.

Inte ens om man specificerar Dry Martini går man numera säker. I söndagens Dagens Nyheter publicerar »Mat-Niklas« (någon sorts tv-personlighet, tydligen) en »drajja«, bestående av vodka och icewine! I bildtexten i papperstidningen står det att det är en »klassisk Dry Martini«! Första steget i receptet är »Fyll ett Dry Martini-glas med is«. Ett Dry Martini-glas!

För oss cocktailentusiaster är Martini drinken vi alltid återvänder till efter mixologiska utsvävningar. Det är också drinken vars ingredienser och proportioner vi tvistar om i all oändlighet. (Att den ska vara rörd och inte skakad är vi dock tämligen överens om.) Vad ska vi kalla vår drink när namnet Martini blivit så inflationsdrabbat? Den har ju inget annat namn!

intressant? om cocktail, Martini. Foto av Jill Davis (some rights reserved).

På ett sätt kan Martini förstås känna sig smickrad. Drinkarnas drink till den grad att dess namn praktiskt taget blivit synonymt med cocktail.

Jag tror att det har att göra med själva glaset. Cocktailglaset, ett högt glas på fot, som i mångas ögon blivit ett »Martiniglas« i stället för ett cocktailglas. Men det är inget Martiniglas förrän en väl avvägd blandning av gin och vermouth silats ner i det. Innan dess är det ett cocktailglas, som lika gärna kan fyllas med exempelvis en Manhattan – en drink med ungefär ett halvsekels längre historia än Martini.

Det betyder inte att cocktailglas är det enda man kan servera cocktails i, absolut inte – många klassiska cocktails har sina egna speciella glastraditioner. Det betyder inte heller nödvändigtvis att allting som serveras i cocktailglas förtjänar att kallas cocktails. Bara att glaset är utformat för just cocktails, och är det absolut vanligaste att servera cocktails i.

Nästa steg är att allt mer av det som serveras i cocktailglas har börjat kallas Martini. Jag har sett drinkmenyer där man hittar drinkar med hallon eller choklad under rubriken »Martinis«.

Inte ens om man specificerar Dry Martini går man numera säker. I söndagens Dagens Nyheter publicerar »Mat-Niklas« (någon sorts tv-personlighet, tydligen) en »drajja«, bestående av vodka och icewine! I bildtexten i papperstidningen står det att det är en »klassisk Dry Martini«! Första steget i receptet är »Fyll ett Dry Martini-glas med is«. Ett Dry Martini-glas!

För oss cocktailentusiaster är Martini drinken vi alltid återvänder till efter mixologiska utsvävningar. Det är också drinken vars ingredienser och proportioner vi tvistar om i all oändlighet. (Att den ska vara rörd och inte skakad är vi dock tämligen överens om.) Vad ska vi kalla vår drink när namnet Martini blivit så inflationsdrabbat? Den har ju inget annat namn!

intressant? om cocktail, Martini. Foto av Jill Davis (some rights reserved).

Det där är inte en Martini!

Kroppen, själen, rummet

Det verkar ha blivit lite inne med Descartes-bashing bland tänkare med vetenskapliga ambitioner. Det handlar för tillfället inte om att angripa den gamla fånigheten »cogito, ergo sum«, utan hans indelning av den mänskliga existensen i två väsensskilda substanser: en själslig och en kroppslig. Jag vet inte hur rättvist det är att beskylla Descartes för det missgreppet, han var definitivt inte först med det. Redan de gamla grekerna hade ju en liknande uppdelning.

Det är en modell som förstås för länge sedan har avfärdats som fullständigt oanvändbar av medicinare och biologer, men nu verkar det som att även mer humanistiskt orienterade delar av vetenskapssamfundet har lyckats slita sig från den. Den materialistiska insikten att tankar faktiskt är rent kroppsliga fenomen har dessutom börjat tränga in i mer populära sammanhang.

Henrik Fexeus raljerar till exempel en del över Descartes dumhet i vardagspsykologipraktikan Konsten att läsa tankar. Vill man se på människor vad de tänker går det ju nämligen inte att betrakta tanken som frikopplad från kroppen som producerar den.

Kroppen som vårt fängelse

Omvärderingen av själ-kropp-uppdelningen har förstås inte slagit igenom överallt. Göran Roseberg är en som inte tagit till sig den, att döma av hans kolumn i Dagens Nyheter förra veckan. Där skriver han, lätt oroad, om den minskade tendensen att av ideologiska skäl förkasta biologiska förklaringar till människors beteende. Han sammanfattar med att »[b]iologin tycks kort sagt åter ha blivit vårt öde och kroppen åter vårt fängelse«.

Att betrakta kroppen som vårt fängelse förutsätter förstås att vi är någonting annat än vår kropp. Vad skulle det i så fall vara? Det går Rosenberg inte in på, men det är säkert den gamla själsliga substansen som spökar. Sista stycket innehåller en antydan till intressant reflektion: »Dessutom är det så med föreställningen om människans andliga frihet, att om den inte fanns skulle vi vara tvungna att uppfinna den.«

Här närmar vi oss hemligheten bakom kroppsig-andlig-uppdelningen. Den mänskliga kulturen har uppfunnit den – gång på gång – och det är inte alldeles svårt att förstå varför. Bilden av oss själva som någonting som ligger utanför kroppen, en av fysiken oberoende observatör, hänger samman med vår förmåga att tänka oss andra situationer än den vi just nu kroppsligt befinner oss i. Att »objektivt« kunna reflektera över vår omgivning, abstrahera, generalisera och förutsäga. Det är förstås en fantastiskt kraftfull förmåga, förmodligen den som – enligt vårt eget sätt att se det – gör oss människor till högre stående varelser än alla andra vi kan uppfatta.

Föreställningen av oss själva som betraktare stannar nämligen inte exakt vid den egna kroppen. Och varför skulle den göra det? Huden är trots allt en ganska godtycklig gräns för vad som är vi själva. Alltså ser vi också vår egen kropp som en del av den omgivning vi betraktar – inklusive själva de synapser i hjärnan där just den tanken kommer till.

Vill man dra en gräns för vad som är vi själva är det alltså lätt att lockas göra det bortom det fysiska, att uppfinna en andlig nivå som ligger utanför biologin. Det är en modell som fungerar utmärkt i många sammanhang, men glömmer man att själen trots allt är en abstraktion, ett program som är implementerat i den fysiska kroppen, då får man problem när man vill analysera sina egna tankar och rötterna till dem.

Mentala byggstenar

Det är logiskt att de här insikterna slår igenom parallellt med att föreställningen om ett tydligt gap mellan den mentala förmågan hos människan och andra djur får stryka på foten allt mer. Indikationerna är många på att åtminstone våra närmaste släktingar bland primaterna delar en hel del av de tankar och känslor man tidigare tagit för definitionsmässigt mänskliga. Jag är inte förvånad. Att våra tankemönster plötsligt skulle ha dykt upp som en bisarr mutation känns mycket mindre sannolikt än att utvecklingen satt samman dem efter hand, med hjälp av byggstenar som fanns hos förfäderna. Därför är det högst rimligt att gränsen mellan oss och våra släktingar är allt annat än skarp.

I ett av årets första nummer av New Scientist fanns ett perspectives-uppslag av Mark Johnson (tyvärr kan man bara läsa början av artikeln på webben om man inte har prenumerantprivilegier) som fyllde i ett gap jag inte visste att jag hade i min uppfattning just av ursprunget till människans mentala modeller. Johnson har påvisat kvarvarande rester av byggstenarna till vårt sätt att ge mening åt abstrakta begrepp. Forskningsresultat som han tydligen tidigare publicerat tillsammans med George Lakoff i boken The Meaning of the Body.

Utgångspunkten är hur nervsystemet fungerar hos en organism utan mänskliga abstraktionsbegrepp. Signalerna från sinnesorganen behandlas till att ge oss en upplevelse av den egna kroppen, och dess plats i rummet. Där finns begrepp som upp och ner, nära och långt borta, inuti, ovanpå och så vidare. Johnson och Lakoffs tes är att vi återanvänder de här begreppen för att skapa mening i våra tankar, och att kommunicera denna mening till andra. De har identifierat ett antal kroppsliga mönster som de kallar »image schemas«, som sägs vara direkt neurologiskt representerade. Dessa bildscheman appliceras, hävdar de, även på tankar som inte är direkt kroppsliga.

Språket är fullt av indikatorer. Johnson tar exemplet »vi har långt kvar innan teorin är slutförd«. Varför använda uttrycket »långt kvar«, ett uttryck som egentligen handlar om att färdas genom rummet? Jo, därför att vi tänker på en målinriktad aktivitet som en resa. Resan är ett begrepp vi lånar från den fysiska världen och använder som metafor för att göra den mentala abstraktionen begriplig. Ett »image schema« alltså.

Eller varför inte kalla det ett design pattern – termen som ursprungligen handlar om fysisk arkitektur, men också används av programmerare för att beskriva mönster i datorprogram.

För att fundera vidare kan man undra vilken betydelse valet av metaforer har för vårt sätt att förhålla oss till det de beskriver. Om man säger »John got into trouble« aktiverar man enligt Johnson tankematriser som har att göra med uppfattningen av rörelse från utsidan till insidan av ett slutet rum. Om man då, som en svenskspråkig person hellre skulle göra, istället säger »John fick problem« aktiverar man förmodligen helt andra mentala mönster. Rimligtvis påverkar det på något sätt ens förhållande till John och hans problem.

Metaforer i datorprogram

De som sysslar med människa-dator-interaktion talar ofta om metaforer som byggstenar i modeller, och deras betydelse för utformningen av användarkontakt i datorprogram. Jag har allt mer kommit att inse hur betydelsefulla metaforer är inte bara för användargränssnitt, utan i all slags programmering. En så enkel sak som valet av ett namn på en variabel kan innebära ett kritiskt val av tankemodell för vad variabeln representerar, som får en enorm betydelse för ens egen mentala bild av sin programkod. Det i sin tur påverkar ifall man hittar det rätta sättet att formulera koden enkelt och koncist. Programmerare skapar oupphörligen gränssnitt, för sig själv att använda om inte annat.

Jag kom att tänka på Johnson rumsliga scheman igen när jag förberedde en presentation om relationsmodellen för databaser. I en relationsdatabas ska data uppfattas som sanningar, uttalade om verkligheten utanför, och representerade på ett sätt som ligger nära predikatlogik.

Men, i det eländiga databasspråket SQL – som är så dominerande i branschen att det tyvärr ofta uppfattas som synonymt med idén för relationsdatabaser – deklarerar man en sådan sanning på ett högst missledande sätt: insert into table. Det ger naturligtvis ingen känsla av att deklarera en sanning. Istället aktiveras ett rumsligt schema som har att göra med att man tar en sak (inte ett faktum) och stoppar in den i en behållare. Jag är övertygad om att detta och andra dåligt valda sätt att uttrycka logiken i SQL bär en stor del av ansvaret för den allmänt utbredda missförståelsen av relationsmodellen – oförmågan att skilja modellen från implementationen. Språket får en att omedelbart tänka på lagring av data – ett begrepp som över huvud taget inte finns i relationsmodellen.

Konsten och viljan

Johnson har också idéer om konst och estetik och deras betydelse för våra mentala processer: »When the arts are regarded only as non-practical, subjective matters of taste, their essence as exemplars of human meaning is completely overlooked […] the arts are seen as luxuries or mere entertainments, rather than as essential to full fuman development.« Att jag citerar detta istället för att referera måste jag erkänna beror på att jag inte helt greppar vad han menar, men jag tror att han kan vara något mycket intressant på spåren. Om jag förstår rätt handlar detta om nya tankar även för Johnson, nyare än vad som kommit med i boken med George Lakoff.

För att återgå till Göran Rosenberg så berör han också begreppet fri vilja, och ifall »biologismen« vill ta den ifrån oss. Det är en annan mem som når allt större spridning: att man påstår (eller påstår att någon annan påstår) att det är mer eller mindre bevisat att den fria viljan är en illusion. Det får bli ett ämne jag sparar till ett kommande inlägg, men jag vill förbereda för det med en ny liten enkät. I högermarginalen ombeds ni nu svara på frågan ifall den fria viljan är verklig eller inte. Jag skulle uppskatta om några fler ville delta än i förra undersökningen, även om ni naturligtvis är fria att avstå. Eller om ni möjligen inte är det.

Uppdatering: Enkäten har följts upp i ett senare inlägg.

intressant? om kropp, själ, fri vilja, mening, design patterns, SQL, Descartes, Göran Rosenberg, Mark Johnson. Kroppsfoto av Max Olivares (some rights reserved). Rumsfoto av Tim Williams (some rights reserved).

Det verkar ha blivit lite inne med Descartes-bashing bland tänkare med vetenskapliga ambitioner. Det handlar för tillfället inte om att angripa den gamla fånigheten »cogito, ergo sum«, utan hans indelning av den mänskliga existensen i två väsensskilda substanser: en själslig och en kroppslig. Jag vet inte hur rättvist det är att beskylla Descartes för det missgreppet, han var definitivt inte först med det. Redan de gamla grekerna hade ju en liknande uppdelning.

Det är en modell som förstås för länge sedan har avfärdats som fullständigt oanvändbar av medicinare och biologer, men nu verkar det som att även mer humanistiskt orienterade delar av vetenskapssamfundet har lyckats slita sig från den. Den materialistiska insikten att tankar faktiskt är rent kroppsliga fenomen har dessutom börjat tränga in i mer populära sammanhang.

Henrik Fexeus raljerar till exempel en del över Descartes dumhet i vardagspsykologipraktikan Konsten att läsa tankar. Vill man se på människor vad de tänker går det ju nämligen inte att betrakta tanken som frikopplad från kroppen som producerar den.

Kroppen som vårt fängelse

Omvärderingen av själ-kropp-uppdelningen har förstås inte slagit igenom överallt. Göran Roseberg är en som inte tagit till sig den, att döma av hans kolumn i Dagens Nyheter förra veckan. Där skriver han, lätt oroad, om den minskade tendensen att av ideologiska skäl förkasta biologiska förklaringar till människors beteende. Han sammanfattar med att »[b]iologin tycks kort sagt åter ha blivit vårt öde och kroppen åter vårt fängelse«.

Att betrakta kroppen som vårt fängelse förutsätter förstås att vi är någonting annat än vår kropp. Vad skulle det i så fall vara? Det går Rosenberg inte in på, men det är säkert den gamla själsliga substansen som spökar. Sista stycket innehåller en antydan till intressant reflektion: »Dessutom är det så med föreställningen om människans andliga frihet, att om den inte fanns skulle vi vara tvungna att uppfinna den.«

Här närmar vi oss hemligheten bakom kroppsig-andlig-uppdelningen. Den mänskliga kulturen har uppfunnit den – gång på gång – och det är inte alldeles svårt att förstå varför. Bilden av oss själva som någonting som ligger utanför kroppen, en av fysiken oberoende observatör, hänger samman med vår förmåga att tänka oss andra situationer än den vi just nu kroppsligt befinner oss i. Att »objektivt« kunna reflektera över vår omgivning, abstrahera, generalisera och förutsäga. Det är förstås en fantastiskt kraftfull förmåga, förmodligen den som – enligt vårt eget sätt att se det – gör oss människor till högre stående varelser än alla andra vi kan uppfatta.

Föreställningen av oss själva som betraktare stannar nämligen inte exakt vid den egna kroppen. Och varför skulle den göra det? Huden är trots allt en ganska godtycklig gräns för vad som är vi själva. Alltså ser vi också vår egen kropp som en del av den omgivning vi betraktar – inklusive själva de synapser i hjärnan där just den tanken kommer till.

Vill man dra en gräns för vad som är vi själva är det alltså lätt att lockas göra det bortom det fysiska, att uppfinna en andlig nivå som ligger utanför biologin. Det är en modell som fungerar utmärkt i många sammanhang, men glömmer man att själen trots allt är en abstraktion, ett program som är implementerat i den fysiska kroppen, då får man problem när man vill analysera sina egna tankar och rötterna till dem.

Mentala byggstenar

Det är logiskt att de här insikterna slår igenom parallellt med att föreställningen om ett tydligt gap mellan den mentala förmågan hos människan och andra djur får stryka på foten allt mer. Indikationerna är många på att åtminstone våra närmaste släktingar bland primaterna delar en hel del av de tankar och känslor man tidigare tagit för definitionsmässigt mänskliga. Jag är inte förvånad. Att våra tankemönster plötsligt skulle ha dykt upp som en bisarr mutation känns mycket mindre sannolikt än att utvecklingen satt samman dem efter hand, med hjälp av byggstenar som fanns hos förfäderna. Därför är det högst rimligt att gränsen mellan oss och våra släktingar är allt annat än skarp.

I ett av årets första nummer av New Scientist fanns ett perspectives-uppslag av Mark Johnson (tyvärr kan man bara läsa början av artikeln på webben om man inte har prenumerantprivilegier) som fyllde i ett gap jag inte visste att jag hade i min uppfattning just av ursprunget till människans mentala modeller. Johnson har påvisat kvarvarande rester av byggstenarna till vårt sätt att ge mening åt abstrakta begrepp. Forskningsresultat som han tydligen tidigare publicerat tillsammans med George Lakoff i boken The Meaning of the Body.

Utgångspunkten är hur nervsystemet fungerar hos en organism utan mänskliga abstraktionsbegrepp. Signalerna från sinnesorganen behandlas till att ge oss en upplevelse av den egna kroppen, och dess plats i rummet. Där finns begrepp som upp och ner, nära och långt borta, inuti, ovanpå och så vidare. Johnson och Lakoffs tes är att vi återanvänder de här begreppen för att skapa mening i våra tankar, och att kommunicera denna mening till andra. De har identifierat ett antal kroppsliga mönster som de kallar »image schemas«, som sägs vara direkt neurologiskt representerade. Dessa bildscheman appliceras, hävdar de, även på tankar som inte är direkt kroppsliga.

Språket är fullt av indikatorer. Johnson tar exemplet »vi har långt kvar innan teorin är slutförd«. Varför använda uttrycket »långt kvar«, ett uttryck som egentligen handlar om att färdas genom rummet? Jo, därför att vi tänker på en målinriktad aktivitet som en resa. Resan är ett begrepp vi lånar från den fysiska världen och använder som metafor för att göra den mentala abstraktionen begriplig. Ett »image schema« alltså.

Eller varför inte kalla det ett design pattern – termen som ursprungligen handlar om fysisk arkitektur, men också används av programmerare för att beskriva mönster i datorprogram.

För att fundera vidare kan man undra vilken betydelse valet av metaforer har för vårt sätt att förhålla oss till det de beskriver. Om man säger »John got into trouble« aktiverar man enligt Johnson tankematriser som har att göra med uppfattningen av rörelse från utsidan till insidan av ett slutet rum. Om man då, som en svenskspråkig person hellre skulle göra, istället säger »John fick problem« aktiverar man förmodligen helt andra mentala mönster. Rimligtvis påverkar det på något sätt ens förhållande till John och hans problem.

Metaforer i datorprogram

De som sysslar med människa-dator-interaktion talar ofta om metaforer som byggstenar i modeller, och deras betydelse för utformningen av användarkontakt i datorprogram. Jag har allt mer kommit att inse hur betydelsefulla metaforer är inte bara för användargränssnitt, utan i all slags programmering. En så enkel sak som valet av ett namn på en variabel kan innebära ett kritiskt val av tankemodell för vad variabeln representerar, som får en enorm betydelse för ens egen mentala bild av sin programkod. Det i sin tur påverkar ifall man hittar det rätta sättet att formulera koden enkelt och koncist. Programmerare skapar oupphörligen gränssnitt, för sig själv att använda om inte annat.

Jag kom att tänka på Johnson rumsliga scheman igen när jag förberedde en presentation om relationsmodellen för databaser. I en relationsdatabas ska data uppfattas som sanningar, uttalade om verkligheten utanför, och representerade på ett sätt som ligger nära predikatlogik.

Men, i det eländiga databasspråket SQL – som är så dominerande i branschen att det tyvärr ofta uppfattas som synonymt med idén för relationsdatabaser – deklarerar man en sådan sanning på ett högst missledande sätt: insert into table. Det ger naturligtvis ingen känsla av att deklarera en sanning. Istället aktiveras ett rumsligt schema som har att göra med att man tar en sak (inte ett faktum) och stoppar in den i en behållare. Jag är övertygad om att detta och andra dåligt valda sätt att uttrycka logiken i SQL bär en stor del av ansvaret för den allmänt utbredda missförståelsen av relationsmodellen – oförmågan att skilja modellen från implementationen. Språket får en att omedelbart tänka på lagring av data – ett begrepp som över huvud taget inte finns i relationsmodellen.

Konsten och viljan

Johnson har också idéer om konst och estetik och deras betydelse för våra mentala processer: »When the arts are regarded only as non-practical, subjective matters of taste, their essence as exemplars of human meaning is completely overlooked […] the arts are seen as luxuries or mere entertainments, rather than as essential to full fuman development.« Att jag citerar detta istället för att referera måste jag erkänna beror på att jag inte helt greppar vad han menar, men jag tror att han kan vara något mycket intressant på spåren. Om jag förstår rätt handlar detta om nya tankar även för Johnson, nyare än vad som kommit med i boken med George Lakoff.

För att återgå till Göran Rosenberg så berör han också begreppet fri vilja, och ifall »biologismen« vill ta den ifrån oss. Det är en annan mem som når allt större spridning: att man påstår (eller påstår att någon annan påstår) att det är mer eller mindre bevisat att den fria viljan är en illusion. Det får bli ett ämne jag sparar till ett kommande inlägg, men jag vill förbereda för det med en ny liten enkät. I högermarginalen ombeds ni nu svara på frågan ifall den fria viljan är verklig eller inte. Jag skulle uppskatta om några fler ville delta än i förra undersökningen, även om ni naturligtvis är fria att avstå. Eller om ni möjligen inte är det.

Uppdatering: Enkäten har följts upp i ett senare inlägg.

intressant? om kropp, själ, fri vilja, mening, design patterns, SQL, Descartes, Göran Rosenberg, Mark Johnson. Kroppsfoto av Max Olivares (some rights reserved). Rumsfoto av Tim Williams (some rights reserved).

Kroppen, själen, rummet

Lite mer om rågwhiskey

Som nästa steg i utforskandet av amerikansk whiskey kunde det vara dags att smaka lite mer rye whiskey. (Den som nu frågar sig vad i all världen »rye whiskey« kan vara kan börja med mina tidigare inlägg om amerikansk whiskey och drinken Manhattan.) Jag hittade ett par provningsreferat på amerikanska dryckesbloggar: en på Drink Dogma (tidigare Explore the Pour), och därifrån en länk vidare till en mer seriös rye-genomgång på The Cocktail Chronicles.

Min första reaktion när jag läste omdömena om sorterna jag själv provat tidigare var att tappa lite av hakan över hur fjärran deras beskrivningar var från mina, särskilt Cocktail Chronicles omdömen om Van Winkle Family Reserve Rye. Krönikesmakarna bedömer den som synnerligen mild och mjuk medan jag tänker på den som ovanligt tuff i smaken.

Smaken är verkligen en smaksak – men jag tror mig förstå att den största skillnaden mellan mina och deras smakbeskrivningar beror på vad vi relaterar till och vilka av smaktonerna vi fäster avseende vid. Inte så mycket variationen i smaklökarna. Mer om det nedan.

De där provningarna gjorde ganska tydligt att Wild Turkey Rye var en sort som skulle vara värd att prova, och lyckligtvis fann jag att den finns i beställningssortimentet på Systembolaget – som i övrigt inte ger rågwhiskeydrickaren så stor anledning att bli lycklig (om man inte lutar sig mot psykologerna som hävdar att avsaknad av valmöjligheter faktiskt gör oss lyckligare). Två ynka sorter finns där för närvarande: Wild Turkey och Van Winkle Family Reserve Rye. Men en flaska Wild Turkey beställde jag.

De tre sorter jag fått tag på, Rittenhouse Rye 100 Proof, Van Winkle Family Reserve Rye 13 years och Wild Turkey 101 proof Rye, gav mig i alla fall när jag jämförde dem en känsla av att förstå hur rye whiskey smakar. Det tyckte jag inte att jag hade tidigare.

Wild Turkey har den klart renaste, rakaste och rivigaste rågtonen av de tre. Tidigare har jag bara kunnat tillskriva Rittenhousen och Van Winklen en gemensam allmänt brödig ton. Wild Turkeyn fick mig att kunna isolera rågsmaken, och jag kunde identifiera samma smakkomponent i de andra två rye-sorterna. Det är en smak jag framför allt associerar med ganska ljust rostat bröd med råg inblandat i mjölet. Sådant man får om man ber om rye på en amerikansk frukostservering.

Rågwhiskeyns rivighet är helt väsensskild från den acetonliknande skärpa som får mig att tycka att Van Winklen är så pass bitsk som jag tycker att den är. Den tonen i kommer med all sannolikhet från ekfatslagringen. Fatkänslan är nämligen även i andra avseenden väldigt tydlig i Van Winklen – i vaniljtonen och i hur lagringen dämpar den spritiga eldigheten som finns i yngre whiskey.

Så jag kan mycket väl förstå vad provarna på The Cocktail Chronicles menar när de säger att Van Winkle Family Reserve Rye är så mild. Den är mild i sin whiskeykaraktär, väldigt komplex, och smakar en hel del annat än bara whiskey. Personligen tycker jag däremot inte att det gör den till en mild och mjuk dryck. Jag tänker på den som ganska utmanande och elak för tungan, men på ett mycket angenämt sätt – ungefär som en kraftig grönmögelost.

Jag kan alltså rekommendera Wild Turkey Rye till den som vill veta hur rye smakar, och vill ha en whiskey med rejäl rivighet trots sin amerikanska sötma.

Manhattan blandad med Wild Turkey Rye blir klart godkänd, och ligger antagligen väldigt nära hur drinken smakade när den blev populär under andra halvan av 1800-talet. Men som med de flesta whiskeysorter smakar den tydligt som en blandning av en ganska lättidentifierad whiskey med vermouth (och bitters). Den uppnår inte samma fulländade harmoni som en Manhattan blandad med Maker's Mark eller Van Winkle Family Reserve Rye.

Uppdatering: Ändrade psykologireferenslänken att peka till Barry Schwartz i stället för Dan Gilbert, vilket jag tror var vad jag menade att göra redan från början (även om Gilberts tal också har relevans i sammanhanget).

intressant? om cocktail, whiskey, Manhattan. Foto av Barry Crabtree (some rights reserved). Detta inlägg innehåller inga aprilskämt.

Som nästa steg i utforskandet av amerikansk whiskey kunde det vara dags att smaka lite mer rye whiskey. (Den som nu frågar sig vad i all världen »rye whiskey« kan vara kan börja med mina tidigare inlägg om amerikansk whiskey och drinken Manhattan.) Jag hittade ett par provningsreferat på amerikanska dryckesbloggar: en på Drink Dogma (tidigare Explore the Pour), och därifrån en länk vidare till en mer seriös rye-genomgång på The Cocktail Chronicles.

Min första reaktion när jag läste omdömena om sorterna jag själv provat tidigare var att tappa lite av hakan över hur fjärran deras beskrivningar var från mina, särskilt Cocktail Chronicles omdömen om Van Winkle Family Reserve Rye. Krönikesmakarna bedömer den som synnerligen mild och mjuk medan jag tänker på den som ovanligt tuff i smaken.

Smaken är verkligen en smaksak – men jag tror mig förstå att den största skillnaden mellan mina och deras smakbeskrivningar beror på vad vi relaterar till och vilka av smaktonerna vi fäster avseende vid. Inte så mycket variationen i smaklökarna. Mer om det nedan.

De där provningarna gjorde ganska tydligt att Wild Turkey Rye var en sort som skulle vara värd att prova, och lyckligtvis fann jag att den finns i beställningssortimentet på Systembolaget – som i övrigt inte ger rågwhiskeydrickaren så stor anledning att bli lycklig (om man inte lutar sig mot psykologerna som hävdar att avsaknad av valmöjligheter faktiskt gör oss lyckligare). Två ynka sorter finns där för närvarande: Wild Turkey och Van Winkle Family Reserve Rye. Men en flaska Wild Turkey beställde jag.

De tre sorter jag fått tag på, Rittenhouse Rye 100 Proof, Van Winkle Family Reserve Rye 13 years och Wild Turkey 101 proof Rye, gav mig i alla fall när jag jämförde dem en känsla av att förstå hur rye whiskey smakar. Det tyckte jag inte att jag hade tidigare.

Wild Turkey har den klart renaste, rakaste och rivigaste rågtonen av de tre. Tidigare har jag bara kunnat tillskriva Rittenhousen och Van Winklen en gemensam allmänt brödig ton. Wild Turkeyn fick mig att kunna isolera rågsmaken, och jag kunde identifiera samma smakkomponent i de andra två rye-sorterna. Det är en smak jag framför allt associerar med ganska ljust rostat bröd med råg inblandat i mjölet. Sådant man får om man ber om rye på en amerikansk frukostservering.

Rågwhiskeyns rivighet är helt väsensskild från den acetonliknande skärpa som får mig att tycka att Van Winklen är så pass bitsk som jag tycker att den är. Den tonen i kommer med all sannolikhet från ekfatslagringen. Fatkänslan är nämligen även i andra avseenden väldigt tydlig i Van Winklen – i vaniljtonen och i hur lagringen dämpar den spritiga eldigheten som finns i yngre whiskey.

Så jag kan mycket väl förstå vad provarna på The Cocktail Chronicles menar när de säger att Van Winkle Family Reserve Rye är så mild. Den är mild i sin whiskeykaraktär, väldigt komplex, och smakar en hel del annat än bara whiskey. Personligen tycker jag däremot inte att det gör den till en mild och mjuk dryck. Jag tänker på den som ganska utmanande och elak för tungan, men på ett mycket angenämt sätt – ungefär som en kraftig grönmögelost.

Jag kan alltså rekommendera Wild Turkey Rye till den som vill veta hur rye smakar, och vill ha en whiskey med rejäl rivighet trots sin amerikanska sötma.

Manhattan blandad med Wild Turkey Rye blir klart godkänd, och ligger antagligen väldigt nära hur drinken smakade när den blev populär under andra halvan av 1800-talet. Men som med de flesta whiskeysorter smakar den tydligt som en blandning av en ganska lättidentifierad whiskey med vermouth (och bitters). Den uppnår inte samma fulländade harmoni som en Manhattan blandad med Maker's Mark eller Van Winkle Family Reserve Rye.

Uppdatering: Ändrade psykologireferenslänken att peka till Barry Schwartz i stället för Dan Gilbert, vilket jag tror var vad jag menade att göra redan från början (även om Gilberts tal också har relevans i sammanhanget).

intressant? om cocktail, whiskey, Manhattan. Foto av Barry Crabtree (some rights reserved). Detta inlägg innehåller inga aprilskämt.

Lite mer om rågwhiskey