Fragment av en reflektion kring kritik

Under vinjetten Bokhyllan i dagens Sydsvenskan recenserar Rakel Chukri inte en bok, utan en recension av en bok (Jørgen Olsens Blåt chok) i Weekendavisen. Det är inte det första exemplet jag sett på senare tid av hur kritiker svarar varandra i spiraler.

Tankarna leds till ett av de många briljanta dialogögonblicken i Whit Stillmans Metropolitan: huvudpersonen Tom uttalar sig nedsättande och tvärsäkert om en av Jane Austens romaner, varpå han ogenerat erkänner att han läst varken den eller något annat av Jane Austen. »I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelist’s ideas as well as the critic’s thinking. With fiction I can never forget that none of it really happened, that it's all just made up by the author.« Nästa naturliga steg är förstås kritik av kritiken.



Jag ser inte så mycket film nuförtiden, men min självbild innehåller fortfarande idén att jag är en filmintresserad person. Därför läser jag en massa recensioner av filmer jag inte ser. Jag lever inte längre med illusionen att jag kommer att lyckas se mer än några enstaka av de filmer som verkar sevärda, men jag tycker fortfarande att recensionerna är intressanta. Kanske är det en kompensation, ungefär som när jag lyssnade på filmmusiken från de barnförbjudna filmer jag inte fick se innan jag var femton. Det ledde till ett intresse för filmmusik som jag fortfarande har kvar.

Jag hade gärna velat knyta ihop allt det här till någon slags gemensam poäng om kritik för sin egen skull, men det visar sig omöjligt under rådande omständigheter. Jag kanske kan få lämna det som en övning åt läsaren?

Under vinjetten Bokhyllan i dagens Sydsvenskan recenserar Rakel Chukri inte en bok, utan en recension av en bok (Jørgen Olsens Blåt chok) i Weekendavisen. Det är inte det första exemplet jag sett på senare tid av hur kritiker svarar varandra i spiraler.

Tankarna leds till ett av de många briljanta dialogögonblicken i Whit Stillmans Metropolitan: huvudpersonen Tom uttalar sig nedsättande och tvärsäkert om en av Jane Austens romaner, varpå han ogenerat erkänner att han läst varken den eller något annat av Jane Austen. »I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelist’s ideas as well as the critic’s thinking. With fiction I can never forget that none of it really happened, that it's all just made up by the author.« Nästa naturliga steg är förstås kritik av kritiken.



Jag ser inte så mycket film nuförtiden, men min självbild innehåller fortfarande idén att jag är en filmintresserad person. Därför läser jag en massa recensioner av filmer jag inte ser. Jag lever inte längre med illusionen att jag kommer att lyckas se mer än några enstaka av de filmer som verkar sevärda, men jag tycker fortfarande att recensionerna är intressanta. Kanske är det en kompensation, ungefär som när jag lyssnade på filmmusiken från de barnförbjudna filmer jag inte fick se innan jag var femton. Det ledde till ett intresse för filmmusik som jag fortfarande har kvar.

Jag hade gärna velat knyta ihop allt det här till någon slags gemensam poäng om kritik för sin egen skull, men det visar sig omöjligt under rådande omständigheter. Jag kanske kan få lämna det som en övning åt läsaren?

Fragment av en reflektion kring kritik

Undergångsscenarier

En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte.¹ Jag är väl dum och cynisk, men jag tycker att jag har överlevt för många undergångsscenarier för att oroa mig för »klimathotet«, eller dödsbringande influensor för den delen, eller kollapsande dollarkurs.

När jag var barn var det ingen fara att att civilisationen snart skulle raseras av miljökatastrofer och kärnvapenkrig – det var ett faktum. (Dessutom var klimatforskningen helt på det klara med den dystra prognosen att vi var på väg mot en ny istid.) Sedan kom AIDS för att döda oss alla, paradoxalt nog samtidigt som överbefolkningen skulle ge upphov till krig och miljökatastrofer. Vad kom sedan? Jag har tappat räkningen.

Jag tvivlar inte på att dagens klimatforskare har en poäng i att gaserna vi släpper lös i atmosfären påverkar klimatet. Jag kan till och med tänka mig att det kan vara rimligt att försöka göra någonting åt det. Den dag det finns någorlunda konsensus om åtgärder för att ändra vår syndigt förbrännande livsstil till något som inte påverkar klimatet lika mycket har jag inga direkta planer på något annat än att marschera i takt och bidra med min del. Vi lär dock aldrig komma ifrån det obekväma faktum att vi som varmblodiga djur oupphörligen måste förinta andra organismer bara för att upprätthålla vår metabolism.

Jag är övertygad om att klimathotet kunnat växa sig så starkt i människors medvetande därför att det passar så perfekt in på den urgamla myten om att människorna ska straffas för sitt syndiga leverne. Därför handlar också den politiska diskussionen nästan bara om koldioxid, trots signaler från vetenskapen om att metangas är en mer akut faktor. Metanutsläppen har inte samma lyx- och modernitetsstämpel, förbundna som de är med jordbrukssamhällets i mer »naturliga« teknologi.

Dessutom ter sig klimathotet nästan som lite löjligt för den som är uppvuxen med betydligt mer mer dramatiska undergångsprofetior. I jämförelse med framtidsvisionen att vi alla skulle sluta våra korta liv som vildar bland radioaktiva ruiner – en möjlighet som jag för mycket länge sedan förlikat mig med – är översvämningar och orkaner inte mycket att komma med.

Det var nog när de postapokalyptiska dystopierna i början av 1980-talet började bli något mindre depressiva, speciellt i filmen Mad Max 2 (med exporttiteln The Road Warrior eftersom knappast någon utanför Australien hört talas om den första Mad Max-filmen), som jag för första gången fick ett sätt att bearbeta katastrofhotet och göra det till någonting mer hanterligt. En stenhård desillusionerad Mel Gibson som förlorat allt har lärt sig leva igen i ödelagda landskapet. Ensam drar han omkring på ökenvägarna i ett par hundra knyck, i ständig kamp med andra överlevare om de återstående dropparna bensin. Där fick jag och mina generationskamrater ett sätt att tänka att det nog ändå kunde finnas ett liv efter katastrofen. Visserligen hårt och brutalt, men i alla fall möjligt att leva.

Som barn fick jag flera gånger undervisning i »ekologi« av lärare och friluftstomtar. Det gick ut på att naturen var ordnad i ett kretslopp till alltings bästa, där varje kryp hade sin väluttänkta nytta. Men det fanns en mörk svulst i naturens vackra organism. En orm i det Linnéansk-kristna paradiset. En enda art som inte gjorde någon nytta. Människan. Lärdomen man ville inpränta i oss var att vi människor måste lära oss att inte synas, att inte påverka naturen mer än vad som var absolut nödvändigt.

Nu kan jag skratta åt den där ekologiska myten, men som alla myter talar den till någonting djupt inne i oss och är svår att känslomässigt helt göra sig av med.

Hos mig fick den förvisso inte så mycket effekten av att göra mig till motståndare mot »miljöförstöring« och önska mig tillbaka till naturen – jag har aldrig kunnat tänka mig att leva i naturen, eller ens på landet. Vad den snarare fick mig att önska var att utplåna den smitta som jag som människa var dömd att vara en del av. Eller, om det nu inte gick att med kirurgisk precision avlägsna bara människan, varför inte förinta allt levande och låta den renade naturen börja om från början? (Se där, det påminner ju inte så lite om Noaks ark-berättelsen. Myterna finns inom oss.) Den tanken gav väl också den totala krigs- eller miljöapokalypsen ett försonande drag av rening och befrielse.

Under naturromantikernas naivt människohatande ekologimyt ligger, precis som under mycket av den moderna miljöaktivismen, den judisk-kristna föreställningen om den förlovade jorden. Där är människan skapelsens krona med uppdrag att som Guds företrädare styra och ställa.

Utifrån ett nutida vetenskapligt synsätt är den idén närmast rörande i sin självöverskattande subjektivitet. I alla andras ögon än, eventuellt, sina egna, framstår människan med all sin teknologi som lika »naturlig« som vilken parasitisk mask som helst. Vi är inte planetens herrar med uppgift att hålla oss i bakgrunden och bevaka den känsliga balansen. (Att naturen någonsin varit i »balans« är för övrigt likaledes ett romantiserande påhitt.) Vi är en del av naturen, och vi påverkar den, precis som alla andra.

Oron för mänsklighetens utplånande drivs dessutom på av den kollektiva västerländska skräcken för åldrande och död, förbunden med kristendomens krampaktiga löfte om evigt liv. Själv känner jag ingen önskan om evigt liv, eller tacksamhet för min existens. Min inställning ligger närmare österländska religioners bild av livet som ett lidande som det slutliga målet är att för evigt avlägsna sig från.

Jag läste för några år sedan en artikel i New Scientist om en utvärdering av vad som skulle hända med jorden om alla människor plötsligt försvann. Slutsatsen var att det inte skulle hända så mycket. Spåren av vår art och dess teknologi skulle utplånas ganska snabbt; såren skulle helas. Om utomjordiska besökare skulle komma hit bara 100 000 år senare skulle de ha svårt att över huvud taget märka att en avancerad civilisation hade levt här. För mig är det en trösterik tanke.

1 Jag brukar tillskriva detta citat Kristina Lugn eftersom jag hört det i en av hennes pjäser (troligtvis Nattvandrarna), men jag är osäker på om det ursprungligen kommer från henne eller om det är ett folkligt uttryck hon plockat upp. Skulle uppskatta en kommentar från någon som vet.

En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte.¹ Jag är väl dum och cynisk, men jag tycker att jag har överlevt för många undergångsscenarier för att oroa mig för »klimathotet«, eller dödsbringande influensor för den delen, eller kollapsande dollarkurs.

När jag var barn var det ingen fara att att civilisationen snart skulle raseras av miljökatastrofer och kärnvapenkrig – det var ett faktum. (Dessutom var klimatforskningen helt på det klara med den dystra prognosen att vi var på väg mot en ny istid.) Sedan kom AIDS för att döda oss alla, paradoxalt nog samtidigt som överbefolkningen skulle ge upphov till krig och miljökatastrofer. Vad kom sedan? Jag har tappat räkningen.

Jag tvivlar inte på att dagens klimatforskare har en poäng i att gaserna vi släpper lös i atmosfären påverkar klimatet. Jag kan till och med tänka mig att det kan vara rimligt att försöka göra någonting åt det. Den dag det finns någorlunda konsensus om åtgärder för att ändra vår syndigt förbrännande livsstil till något som inte påverkar klimatet lika mycket har jag inga direkta planer på något annat än att marschera i takt och bidra med min del. Vi lär dock aldrig komma ifrån det obekväma faktum att vi som varmblodiga djur oupphörligen måste förinta andra organismer bara för att upprätthålla vår metabolism.

Jag är övertygad om att klimathotet kunnat växa sig så starkt i människors medvetande därför att det passar så perfekt in på den urgamla myten om att människorna ska straffas för sitt syndiga leverne. Därför handlar också den politiska diskussionen nästan bara om koldioxid, trots signaler från vetenskapen om att metangas är en mer akut faktor. Metanutsläppen har inte samma lyx- och modernitetsstämpel, förbundna som de är med jordbrukssamhällets i mer »naturliga« teknologi.

Dessutom ter sig klimathotet nästan som lite löjligt för den som är uppvuxen med betydligt mer mer dramatiska undergångsprofetior. I jämförelse med framtidsvisionen att vi alla skulle sluta våra korta liv som vildar bland radioaktiva ruiner – en möjlighet som jag för mycket länge sedan förlikat mig med – är översvämningar och orkaner inte mycket att komma med.

Det var nog när de postapokalyptiska dystopierna i början av 1980-talet började bli något mindre depressiva, speciellt i filmen Mad Max 2 (med exporttiteln The Road Warrior eftersom knappast någon utanför Australien hört talas om den första Mad Max-filmen), som jag för första gången fick ett sätt att bearbeta katastrofhotet och göra det till någonting mer hanterligt. En stenhård desillusionerad Mel Gibson som förlorat allt har lärt sig leva igen i ödelagda landskapet. Ensam drar han omkring på ökenvägarna i ett par hundra knyck, i ständig kamp med andra överlevare om de återstående dropparna bensin. Där fick jag och mina generationskamrater ett sätt att tänka att det nog ändå kunde finnas ett liv efter katastrofen. Visserligen hårt och brutalt, men i alla fall möjligt att leva.

Som barn fick jag flera gånger undervisning i »ekologi« av lärare och friluftstomtar. Det gick ut på att naturen var ordnad i ett kretslopp till alltings bästa, där varje kryp hade sin väluttänkta nytta. Men det fanns en mörk svulst i naturens vackra organism. En orm i det Linnéansk-kristna paradiset. En enda art som inte gjorde någon nytta. Människan. Lärdomen man ville inpränta i oss var att vi människor måste lära oss att inte synas, att inte påverka naturen mer än vad som var absolut nödvändigt.

Nu kan jag skratta åt den där ekologiska myten, men som alla myter talar den till någonting djupt inne i oss och är svår att känslomässigt helt göra sig av med.

Hos mig fick den förvisso inte så mycket effekten av att göra mig till motståndare mot »miljöförstöring« och önska mig tillbaka till naturen – jag har aldrig kunnat tänka mig att leva i naturen, eller ens på landet. Vad den snarare fick mig att önska var att utplåna den smitta som jag som människa var dömd att vara en del av. Eller, om det nu inte gick att med kirurgisk precision avlägsna bara människan, varför inte förinta allt levande och låta den renade naturen börja om från början? (Se där, det påminner ju inte så lite om Noaks ark-berättelsen. Myterna finns inom oss.) Den tanken gav väl också den totala krigs- eller miljöapokalypsen ett försonande drag av rening och befrielse.

Under naturromantikernas naivt människohatande ekologimyt ligger, precis som under mycket av den moderna miljöaktivismen, den judisk-kristna föreställningen om den förlovade jorden. Där är människan skapelsens krona med uppdrag att som Guds företrädare styra och ställa.

Utifrån ett nutida vetenskapligt synsätt är den idén närmast rörande i sin självöverskattande subjektivitet. I alla andras ögon än, eventuellt, sina egna, framstår människan med all sin teknologi som lika »naturlig« som vilken parasitisk mask som helst. Vi är inte planetens herrar med uppgift att hålla oss i bakgrunden och bevaka den känsliga balansen. (Att naturen någonsin varit i »balans« är för övrigt likaledes ett romantiserande påhitt.) Vi är en del av naturen, och vi påverkar den, precis som alla andra.

Oron för mänsklighetens utplånande drivs dessutom på av den kollektiva västerländska skräcken för åldrande och död, förbunden med kristendomens krampaktiga löfte om evigt liv. Själv känner jag ingen önskan om evigt liv, eller tacksamhet för min existens. Min inställning ligger närmare österländska religioners bild av livet som ett lidande som det slutliga målet är att för evigt avlägsna sig från.

Jag läste för några år sedan en artikel i New Scientist om en utvärdering av vad som skulle hända med jorden om alla människor plötsligt försvann. Slutsatsen var att det inte skulle hända så mycket. Spåren av vår art och dess teknologi skulle utplånas ganska snabbt; såren skulle helas. Om utomjordiska besökare skulle komma hit bara 100 000 år senare skulle de ha svårt att över huvud taget märka att en avancerad civilisation hade levt här. För mig är det en trösterik tanke.

1 Jag brukar tillskriva detta citat Kristina Lugn eftersom jag hört det i en av hennes pjäser (troligtvis Nattvandrarna), men jag är osäker på om det ursprungligen kommer från henne eller om det är ett folkligt uttryck hon plockat upp. Skulle uppskatta en kommentar från någon som vet.

Undergångsscenarier

Vem förnekar sambanden med filmvåld?

Som entusiastisk konsument av vissa av de kulturformer som frekvent anklagas för att inspirera till våld är man förstås hjärtligt trött på de rutinmässiga upprörda rapporter som alltid följer på »obegripliga« våldsdåd, som det på Virginia Tech, om att gärningsmännen blivit inspirerade av den ena eller andra filmen, tecknade serien, rollspelet eller datorspelet. I de flesta fall är de påstådda sambanden bara löjeväckande, som när Marilyn Mansons musik påstods vara inspirationskälla till morden i Columbine.

Johan Croneman tror uppenbarligen på teorin att Virginiamorden var filminspirerade. I lördagens DN (21/4) tycker han att filmvetare och kritiker ska »sluta förneka sambanden« mellan fiktivt och verkligt våld.

En referens till Cho Seung-Huis videoinspelning som Croneman använder för att belägga sambandet förvirrar mig: »en pistol i varje hand, de pekar lite lätt åt sidorna. ›Talking to me?‹ Efter en sekund tänker jag på Tarantino«. Menar han inte De Niro? Men det kanske inte fungerar att än en gång anklaga en 30 år gammal filmklassiker av Martin Scorsese.

Jag vet inte vem som förnekar att det någonsin skulle kunna förekomma att en våldsverkare blir inspirerad av en film. Det är i så fall minst lika idiotiskt som motsatsen. Vad som finns anledning att förneka är däremot svepande slutsatser om att våldet beror på den ena eller andra kulturyttringen.

Framför allt finns det anledning att reagera mot kraven på förbud och censur som nästan alltid kommer i nästa andetag.

Förbud är verkningslöst

Om vi för ett ögonblick antar den tveksamma ståndpunkten att våldsfilm har ett tillräckligt stort inflytande på skapandet av våldsverkare för att det ska vara värt för samhället att försöka bli av med den, vad ska samhället då göra? Liksom de flesta länder har Sverige redan en statlig censurmyndighet för film som är fullständigt verkningslös. Den finns bara kvar som alibi för politiker som vill kunna skicka signaler om att de minsann inte gillar sånt där.

För dem som uppskattar kultur som etablissemanget fördömer är censur ett irritationsmoment, men sällan något stort hinder. Inte i en demokrati där informationsutbytet är någorlunda fritt. Så har det alltid varit, och det är så nu mer än någonsin. Vill man effektivt censurera vår tids media krävs det en samhällsapparat med Kinas eller Nordkoreas effektivitet.

Det skulle inte vara värt det även om det fungerade

Att någonting har dåliga effekter är inte nödvändigtvis en tillräcklig anledning att förbjuda det, inte ens att det orsakar mord och död. Bilar orsakar astronomiskt många fler människors död än galna massmördare men vi förbjuder inte bilar. Alkohol har ett mycket större inflytande på mordfrekvensen än våldsfilm, men i vår del av världen vill bara extremister förbjuda alkohol.

Visst skulle vi med lätthet kunna klara oss utan Chan-wook Parks filmer, om det skulle rädda oss från massmördare. Men det är inte så enkelt att man bara kan avskaffa Chan-wook Park och därmed bli av med denna eventuella del av problemet. Någon måste bedöma och sätta förbudsettikett på massor av film som möjligen skulle kunna ha inspirerat till våld. Film som ger miljontals människor stor glädje och varav den förkrossande majoriteten aldrig inspirerar några mördare.

Risken att bli dödad på grund av en våldsfilm är så försvinnande liten att det inte rimligtvis kan motivera en höjning av censurtrycket. Det är tydligt att motivatitionen hos många censurivrare huvudsakligen ligger i att de blir upprörda av att någon över huvud taget kan vilja se sånt där. Spekulationerna om att det orsakar våld är snarare ett sätt att få uppmärksamhet än anledningen till förbudskraven.

Obegripliga våldsdåd?

Jag ska motivera mina citationstecken kring obegripliga i första stycket. För mig är inte våldsexplosioner som den på Virginia Tech särskilt obegripliga. Potential till ondska och raseri är någonting som finns i de flesta av oss. Massmördare är inte omänskliga monster, de är i högsta grad mänskliga offer för våldsmekanismer som finns i allas vår natur.

Den idealiserade bilden av människan som i grunden god får många att slå ifrån sig tankar på att de själva eller deras närstående skulle vara kapabla till avskyvärda handlingar. Man vill gärna att massmördare ska vara obegripliga och uteslutas från det mänskliga släktet. Men historien visar att det inte är så. Vanliga människor blir lätt ondskans agenter när ondskan blir etablissemangets norm. Detta borde vi alla vara medvetna om för att kunna skydda oss mot det, och för att fortsätta att hålla våra mörka sidor i schack.

Att så många stillsamma och välanpassade människor uppskattar exempelvis extrem våldsfilm är ett tecken så gott som något på att våldstendenserna finns inom de flesta av oss. Även om våldsfilm kan påverka några till att bli massmördare under inflytande av psykisk sjukdom, hur vet vi att inte filmerna räddar minst lika många? Att få leva ut sina mörka sidor i fantasin kan mycket väl göra en mer harmonisk i verkliga livet.

intressant? om film, censur, Virginia Tech, våld, ondska

Som entusiastisk konsument av vissa av de kulturformer som frekvent anklagas för att inspirera till våld är man förstås hjärtligt trött på de rutinmässiga upprörda rapporter som alltid följer på »obegripliga« våldsdåd, som det på Virginia Tech, om att gärningsmännen blivit inspirerade av den ena eller andra filmen, tecknade serien, rollspelet eller datorspelet. I de flesta fall är de påstådda sambanden bara löjeväckande, som när Marilyn Mansons musik påstods vara inspirationskälla till morden i Columbine.

Johan Croneman tror uppenbarligen på teorin att Virginiamorden var filminspirerade. I lördagens DN (21/4) tycker han att filmvetare och kritiker ska »sluta förneka sambanden« mellan fiktivt och verkligt våld.

En referens till Cho Seung-Huis videoinspelning som Croneman använder för att belägga sambandet förvirrar mig: »en pistol i varje hand, de pekar lite lätt åt sidorna. ›Talking to me?‹ Efter en sekund tänker jag på Tarantino«. Menar han inte De Niro? Men det kanske inte fungerar att än en gång anklaga en 30 år gammal filmklassiker av Martin Scorsese.

Jag vet inte vem som förnekar att det någonsin skulle kunna förekomma att en våldsverkare blir inspirerad av en film. Det är i så fall minst lika idiotiskt som motsatsen. Vad som finns anledning att förneka är däremot svepande slutsatser om att våldet beror på den ena eller andra kulturyttringen.

Framför allt finns det anledning att reagera mot kraven på förbud och censur som nästan alltid kommer i nästa andetag.

Förbud är verkningslöst

Om vi för ett ögonblick antar den tveksamma ståndpunkten att våldsfilm har ett tillräckligt stort inflytande på skapandet av våldsverkare för att det ska vara värt för samhället att försöka bli av med den, vad ska samhället då göra? Liksom de flesta länder har Sverige redan en statlig censurmyndighet för film som är fullständigt verkningslös. Den finns bara kvar som alibi för politiker som vill kunna skicka signaler om att de minsann inte gillar sånt där.

För dem som uppskattar kultur som etablissemanget fördömer är censur ett irritationsmoment, men sällan något stort hinder. Inte i en demokrati där informationsutbytet är någorlunda fritt. Så har det alltid varit, och det är så nu mer än någonsin. Vill man effektivt censurera vår tids media krävs det en samhällsapparat med Kinas eller Nordkoreas effektivitet.

Det skulle inte vara värt det även om det fungerade

Att någonting har dåliga effekter är inte nödvändigtvis en tillräcklig anledning att förbjuda det, inte ens att det orsakar mord och död. Bilar orsakar astronomiskt många fler människors död än galna massmördare men vi förbjuder inte bilar. Alkohol har ett mycket större inflytande på mordfrekvensen än våldsfilm, men i vår del av världen vill bara extremister förbjuda alkohol.

Visst skulle vi med lätthet kunna klara oss utan Chan-wook Parks filmer, om det skulle rädda oss från massmördare. Men det är inte så enkelt att man bara kan avskaffa Chan-wook Park och därmed bli av med denna eventuella del av problemet. Någon måste bedöma och sätta förbudsettikett på massor av film som möjligen skulle kunna ha inspirerat till våld. Film som ger miljontals människor stor glädje och varav den förkrossande majoriteten aldrig inspirerar några mördare.

Risken att bli dödad på grund av en våldsfilm är så försvinnande liten att det inte rimligtvis kan motivera en höjning av censurtrycket. Det är tydligt att motivatitionen hos många censurivrare huvudsakligen ligger i att de blir upprörda av att någon över huvud taget kan vilja se sånt där. Spekulationerna om att det orsakar våld är snarare ett sätt att få uppmärksamhet än anledningen till förbudskraven.

Obegripliga våldsdåd?

Jag ska motivera mina citationstecken kring obegripliga i första stycket. För mig är inte våldsexplosioner som den på Virginia Tech särskilt obegripliga. Potential till ondska och raseri är någonting som finns i de flesta av oss. Massmördare är inte omänskliga monster, de är i högsta grad mänskliga offer för våldsmekanismer som finns i allas vår natur.

Den idealiserade bilden av människan som i grunden god får många att slå ifrån sig tankar på att de själva eller deras närstående skulle vara kapabla till avskyvärda handlingar. Man vill gärna att massmördare ska vara obegripliga och uteslutas från det mänskliga släktet. Men historien visar att det inte är så. Vanliga människor blir lätt ondskans agenter när ondskan blir etablissemangets norm. Detta borde vi alla vara medvetna om för att kunna skydda oss mot det, och för att fortsätta att hålla våra mörka sidor i schack.

Att så många stillsamma och välanpassade människor uppskattar exempelvis extrem våldsfilm är ett tecken så gott som något på att våldstendenserna finns inom de flesta av oss. Även om våldsfilm kan påverka några till att bli massmördare under inflytande av psykisk sjukdom, hur vet vi att inte filmerna räddar minst lika många? Att få leva ut sina mörka sidor i fantasin kan mycket väl göra en mer harmonisk i verkliga livet.

intressant? om film, censur, Virginia Tech, våld, ondska

Vem förnekar sambanden med filmvåld?

Det urvattnade arvet efter agent 007

Vill du ha Martinin skakad eller rörd? Frågan borde inte vara långt mer motiverad än ifall man vill ha oxfilébiten kokt eller grillad. De flesta som intresserat sig för drinkblandning vet att en Martini normalt kyls genom att röras med is, även om orsaken inte är så klar för alla.

För världens mest berömda cocktaildrickare James Bond är dock frågan mer komplicerad.

Skakad eller rörd

När Bonds senaste filminkarnation får frågan i filmen Casino Royale svarar han »Ser jag ut som jag bryr mig?« Inte så lite arrogant kan man tycka, med tanke på att det är just hans vana att beställa »shaken, not stirred« som är orsaken till att denna variant över huvud taget existerar. (Han må vara ursäktad av att han just förlorat sitt livs pokerparti.)

Det finns många fantasifulla förklaringar till varför en Martini ska röras eller skakas, som troligtvis har ganska lite att göra med det faktiska resultatet. Det hävdas till exempel ibland att drinken tar skada (blir svedd) rent kemiskt av kontakten med luft när man skakar den. Det är ytterst tveksamt om det verkligen går att märka detta på smaken. I förhållande till annat som påverkar kan det knappast ge något annat än en inbillad smakskillnad. För all del, inbillade smaker har förstås också betydelse för upplevelsen, men det finns enklare förklaringar som har större inverkan.

Martini är förvisso en fantastiskt känslig drink, tillräckligt känslig för att kylningsmetoden ska märkas på smaken. Tror man, som de flesta tycks göra, att konsten att blanda en Martini bara handlar om att välja rätt proportioner mellan gin och vermouth så försummar man en mängd detaljer, varav kanske viktigast en avgörande ingrediens – och då talar jag inte om den bortglömda ingrediensen orange bitters, som hänför sig till de mer subtila detaljerna – nej, en mycket mer framträdande ingrediens är: vatten.

Vatten, som kommer sig av att isen smälter en aning när man rör runt den i drinken. Det finns de som kyler ginflaskan i förväg i frysen så att isen smälter minimalt när man blandar själva drinken, men då har de inte insett att en välbalanserad Martini ska innehålla en viss mängd smältvatten, annars får man en bedövande hög alkoholhalt och går miste om de mildare smaknyanserna i såväl gin som vermouth. Exakt hur mycket vatten som är perfekt varierar med vilken sorts sprit man använder och den personliga smaken, men om gin och shaker är ungefär rumstempererad blir mängden vatten som smälter när man rör drinken med is åtminstone inte helt fel. Skakar man i stället drinken tillför man väldigt mycket värme – alla som någon gång skakat en cocktail vet att shakern blir iskall och full med kondens, och händerna likaså. All denna kyla kan bara ha uppstått på ett sätt: genom smältning av is. När man mäter utspädningen genom att sätta glaset till munnen och smaka (det enda relevanta sättet att mäta), känner man mycket riktigt att drinken har blivit ganska vattnig.

Förutom smaken kan ingen förneka att skakningen gör drinken mjölkig av bubblor, så att den inte alls ser lika ren och klar och aptitlig ut. Det är mest av denna anledning som bartenderns tumregel lyder att man skakar redan grumliga drinkar, sådana som innehåller fruktjuice, men inte klara.

James Bonds »Martini«

Men vad är det nu egentligen för Martini som James Bond beställer, och varför i all världen vill han ha den skakad? Den första frågan är något komplicerad. Bonds vanligaste och mest kända beställning i filmerna är Vodka Martini, shaken not stirred, men det är inte det enda han beställer. The James Bond Cocktail Bar och Make mine a 007 reder ut detaljerna för den som vill fördjupa sig i Bonds dryckesvanor.

En annan drink som kan göra anspråk på titeln James Bonds Martini är Vesper som Bond beställer, och namnger efter hjältinnan, just i den första romanen Casino Royale och receptet återges troget i 2006 års filmversion: »Three measures of Gordon's, one of vodka, half a measure of Kina Lillet. Shake it very well until it's ice-cold, then add a large, thin slice of lemon peel. Got it?«. Detta är själva verket inte alls någon Martini. En Martini görs av gin (som möjligen kan ersättas av vodka om man är beredd att acceptera att även varianten Vodka Martini får passera under namnet Martini) tillsammans med Vermouth och eventuellt någon droppe orange bitters. Kina Lillet är, eller snarare var, inte vermouth, utan en bitter aperitif som innehåller en stor mängd kinin. Enda anledningen att kalla Vesper för Martini skulle vara att James Bond tycks göra det: »›A dry martini,‹ he said. ›One. In a deep champagne goblet‹«. Därefter följer receptet ovan.

Vill man prova Bonds speciella drink idag stöter man på problem. Till att börja med har Kina Lillet upphört att existera. Faktum är att namnet egentligen hade ändrats till bara Lillet redan när Casino Royale skrevs. Men allvarligare är att även receptet är annorlunda sedan 1986; drycken innehåller numera mycket mindre kinin, och har en fruktigare smak. Dessutom har Gordon's gin ändrats till att bli radikalt svagare. Från att ha legat någonstans nära 50% har den idag bara 37,5% alkohol. David Wondrich föreslår i en artikel i Esquire att man ska kompensera för dessa skillnader genom att tillsätta kinin i pulverform och använda 47-procentig Tanqueray (som dock också kan vara svår att hitta, den på Systembolaget har nyligen sjunkit till 43%) i stället för Gordon's. Jag kan inte bedöma vad kininens effekt blir, men att tro att man kan ersätta Gordon's med Tanqueray bara för alkoholstyrkans skull är absurt. Som om smaken bara skulle sitta i alkoholen! Tanqueray är förvisso ett av de smakligaste ginval man kan göra, och enligt min mening överlägsen Gordon's som Martinibas, men det blir en helt annan drink.

Skakningsgrunder

Så varför vill Bond ha Martinin skakad? Samma resonemang om utspädning gäller Vodka Martini (och i princip även Vesper som också är en klar drink, även om jag inte kan garantera någonting om hur den egentligen smakar).

Jag har stött på den underliga uppfattningen att Bonds drink ska skakas för att den innehåller vodka (vare sig det nu är en Vodka Martini eller en Vesper) och därför smakar illa om den inte är riktigt iskall. För det första stämmer det inte att den blir kallare av att skakas än att röras, inte om man rör ordentligt, bara mer utspädd. För det andra, varför använda vodka om man tycker att det smakar illa?

Tycker Bond att alkoholhalten i den rörda drinken blir för hög i och med att spriten han föredrar den med tydligen är ovanligt stark? Kanske, men knappast troligt, så stark är den ändå inte. Möjligen skulle man kunna tänka sig att han när han besöker ishotellet i Jukkasjärvi vill kompensera för att omgivningen är kall och inte smälter isen tillräckligt vid omröring, men dit kommer han inte förrän i den nittonde filmen Die Another Day, som inte ens är baserad på någon förlaga av Ian Fleming.

Lösningen är förmodligen mycket enklare, och antyds ganska tydligt av utvikningen med drinken Vesper. Anledningen att Bond beställer denna underliga »martini« i den första roman han dyker upp i torde vara att Ian Fleming har för avsikt att detta ska vara Bonds egen speciella drink, något som bara han dricker. I senare böcker överges idén delvis. Fleming nöjer sig med att låta Bond beställa mer normala drinkar. Men han behåller ett kuriöst element, nämligen att låta Bond be om sin Vodka Martini skakad, något som en verklig cocktaildrickare knappast skulle göra. Ironiskt nog har denna gimmick fått följden att tusentals verkliga människor alldeles i onödan dricker vattniga och grumliga Martinis för att de litar på den belevade agentens goda smak.

intressant? om cocktail, James Bond

Vill du ha Martinin skakad eller rörd? Frågan borde inte vara långt mer motiverad än ifall man vill ha oxfilébiten kokt eller grillad. De flesta som intresserat sig för drinkblandning vet att en Martini normalt kyls genom att röras med is, även om orsaken inte är så klar för alla.

För världens mest berömda cocktaildrickare James Bond är dock frågan mer komplicerad.

Skakad eller rörd

När Bonds senaste filminkarnation får frågan i filmen Casino Royale svarar han »Ser jag ut som jag bryr mig?« Inte så lite arrogant kan man tycka, med tanke på att det är just hans vana att beställa »shaken, not stirred« som är orsaken till att denna variant över huvud taget existerar. (Han må vara ursäktad av att han just förlorat sitt livs pokerparti.)

Det finns många fantasifulla förklaringar till varför en Martini ska röras eller skakas, som troligtvis har ganska lite att göra med det faktiska resultatet. Det hävdas till exempel ibland att drinken tar skada (blir svedd) rent kemiskt av kontakten med luft när man skakar den. Det är ytterst tveksamt om det verkligen går att märka detta på smaken. I förhållande till annat som påverkar kan det knappast ge något annat än en inbillad smakskillnad. För all del, inbillade smaker har förstås också betydelse för upplevelsen, men det finns enklare förklaringar som har större inverkan.

Martini är förvisso en fantastiskt känslig drink, tillräckligt känslig för att kylningsmetoden ska märkas på smaken. Tror man, som de flesta tycks göra, att konsten att blanda en Martini bara handlar om att välja rätt proportioner mellan gin och vermouth så försummar man en mängd detaljer, varav kanske viktigast en avgörande ingrediens – och då talar jag inte om den bortglömda ingrediensen orange bitters, som hänför sig till de mer subtila detaljerna – nej, en mycket mer framträdande ingrediens är: vatten.

Vatten, som kommer sig av att isen smälter en aning när man rör runt den i drinken. Det finns de som kyler ginflaskan i förväg i frysen så att isen smälter minimalt när man blandar själva drinken, men då har de inte insett att en välbalanserad Martini ska innehålla en viss mängd smältvatten, annars får man en bedövande hög alkoholhalt och går miste om de mildare smaknyanserna i såväl gin som vermouth. Exakt hur mycket vatten som är perfekt varierar med vilken sorts sprit man använder och den personliga smaken, men om gin och shaker är ungefär rumstempererad blir mängden vatten som smälter när man rör drinken med is åtminstone inte helt fel. Skakar man i stället drinken tillför man väldigt mycket värme – alla som någon gång skakat en cocktail vet att shakern blir iskall och full med kondens, och händerna likaså. All denna kyla kan bara ha uppstått på ett sätt: genom smältning av is. När man mäter utspädningen genom att sätta glaset till munnen och smaka (det enda relevanta sättet att mäta), känner man mycket riktigt att drinken har blivit ganska vattnig.

Förutom smaken kan ingen förneka att skakningen gör drinken mjölkig av bubblor, så att den inte alls ser lika ren och klar och aptitlig ut. Det är mest av denna anledning som bartenderns tumregel lyder att man skakar redan grumliga drinkar, sådana som innehåller fruktjuice, men inte klara.

James Bonds »Martini«

Men vad är det nu egentligen för Martini som James Bond beställer, och varför i all världen vill han ha den skakad? Den första frågan är något komplicerad. Bonds vanligaste och mest kända beställning i filmerna är Vodka Martini, shaken not stirred, men det är inte det enda han beställer. The James Bond Cocktail Bar och Make mine a 007 reder ut detaljerna för den som vill fördjupa sig i Bonds dryckesvanor.

En annan drink som kan göra anspråk på titeln James Bonds Martini är Vesper som Bond beställer, och namnger efter hjältinnan, just i den första romanen Casino Royale och receptet återges troget i 2006 års filmversion: »Three measures of Gordon's, one of vodka, half a measure of Kina Lillet. Shake it very well until it's ice-cold, then add a large, thin slice of lemon peel. Got it?«. Detta är själva verket inte alls någon Martini. En Martini görs av gin (som möjligen kan ersättas av vodka om man är beredd att acceptera att även varianten Vodka Martini får passera under namnet Martini) tillsammans med Vermouth och eventuellt någon droppe orange bitters. Kina Lillet är, eller snarare var, inte vermouth, utan en bitter aperitif som innehåller en stor mängd kinin. Enda anledningen att kalla Vesper för Martini skulle vara att James Bond tycks göra det: »›A dry martini,‹ he said. ›One. In a deep champagne goblet‹«. Därefter följer receptet ovan.

Vill man prova Bonds speciella drink idag stöter man på problem. Till att börja med har Kina Lillet upphört att existera. Faktum är att namnet egentligen hade ändrats till bara Lillet redan när Casino Royale skrevs. Men allvarligare är att även receptet är annorlunda sedan 1986; drycken innehåller numera mycket mindre kinin, och har en fruktigare smak. Dessutom har Gordon's gin ändrats till att bli radikalt svagare. Från att ha legat någonstans nära 50% har den idag bara 37,5% alkohol. David Wondrich föreslår i en artikel i Esquire att man ska kompensera för dessa skillnader genom att tillsätta kinin i pulverform och använda 47-procentig Tanqueray (som dock också kan vara svår att hitta, den på Systembolaget har nyligen sjunkit till 43%) i stället för Gordon's. Jag kan inte bedöma vad kininens effekt blir, men att tro att man kan ersätta Gordon's med Tanqueray bara för alkoholstyrkans skull är absurt. Som om smaken bara skulle sitta i alkoholen! Tanqueray är förvisso ett av de smakligaste ginval man kan göra, och enligt min mening överlägsen Gordon's som Martinibas, men det blir en helt annan drink.

Skakningsgrunder

Så varför vill Bond ha Martinin skakad? Samma resonemang om utspädning gäller Vodka Martini (och i princip även Vesper som också är en klar drink, även om jag inte kan garantera någonting om hur den egentligen smakar).

Jag har stött på den underliga uppfattningen att Bonds drink ska skakas för att den innehåller vodka (vare sig det nu är en Vodka Martini eller en Vesper) och därför smakar illa om den inte är riktigt iskall. För det första stämmer det inte att den blir kallare av att skakas än att röras, inte om man rör ordentligt, bara mer utspädd. För det andra, varför använda vodka om man tycker att det smakar illa?

Tycker Bond att alkoholhalten i den rörda drinken blir för hög i och med att spriten han föredrar den med tydligen är ovanligt stark? Kanske, men knappast troligt, så stark är den ändå inte. Möjligen skulle man kunna tänka sig att han när han besöker ishotellet i Jukkasjärvi vill kompensera för att omgivningen är kall och inte smälter isen tillräckligt vid omröring, men dit kommer han inte förrän i den nittonde filmen Die Another Day, som inte ens är baserad på någon förlaga av Ian Fleming.

Lösningen är förmodligen mycket enklare, och antyds ganska tydligt av utvikningen med drinken Vesper. Anledningen att Bond beställer denna underliga »martini« i den första roman han dyker upp i torde vara att Ian Fleming har för avsikt att detta ska vara Bonds egen speciella drink, något som bara han dricker. I senare böcker överges idén delvis. Fleming nöjer sig med att låta Bond beställa mer normala drinkar. Men han behåller ett kuriöst element, nämligen att låta Bond be om sin Vodka Martini skakad, något som en verklig cocktaildrickare knappast skulle göra. Ironiskt nog har denna gimmick fått följden att tusentals verkliga människor alldeles i onödan dricker vattniga och grumliga Martinis för att de litar på den belevade agentens goda smak.

intressant? om cocktail, James Bond

Det urvattnade arvet efter agent 007