28 april 2008

Kroppen, själen, rummet

Det verkar ha blivit lite inne med Descartes-bashing bland tänkare med vetenskapliga ambitioner. Det handlar för tillfället inte om att angripa den gamla fånigheten »cogito, ergo sum«, utan hans indelning av den mänskliga existensen i två väsensskilda substanser: en själslig och en kroppslig. Jag vet inte hur rättvist det är att beskylla Descartes för det missgreppet, han var definitivt inte först med det. Redan de gamla grekerna hade ju en liknande uppdelning.

Kropp Det är en modell som förstås för länge sedan har avfärdats som fullständigt oanvändbar av medicinare och biologer, men nu verkar det som att även mer humanistiskt orienterade delar av vetenskapssamfundet har lyckats slita sig från den. Den materialistiska insikten att tankar faktiskt är rent kroppsliga fenomen har dessutom börjat tränga in i mer populära sammanhang.

Henrik Fexeus raljerar till exempel en del över Descartes dumhet i vardagspsykologipraktikan Konsten att läsa tankar. Vill man se på människor vad de tänker går det ju nämligen inte att betrakta tanken som frikopplad från kroppen som producerar den.

Kroppen som vårt fängelse

Omvärderingen av själ-kropp-uppdelningen har förstås inte slagit igenom överallt. Göran Roseberg är en som inte tagit till sig den, att döma av hans kolumn i Dagens Nyheter förra veckan. Där skriver han, lätt oroad, om den minskade tendensen att av ideologiska skäl förkasta biologiska förklaringar till människors beteende. Han sammanfattar med att »[b]iologin tycks kort sagt åter ha blivit vårt öde och kroppen åter vårt fängelse«.

Att betrakta kroppen som vårt fängelse förutsätter förstås att vi är någonting annat än vår kropp. Vad skulle det i så fall vara? Det går Rosenberg inte in på, men det är säkert den gamla själsliga substansen som spökar. Sista stycket innehåller en antydan till intressant reflektion: »Dessutom är det så med föreställningen om människans andliga frihet, att om den inte fanns skulle vi vara tvungna att uppfinna den.«

Här närmar vi oss hemligheten bakom kroppsig-andlig-uppdelningen. Den mänskliga kulturen har uppfunnit den – gång på gång – och det är inte alldeles svårt att förstå varför. Bilden av oss själva som någonting som ligger utanför kroppen, en av fysiken oberoende observatör, hänger samman med vår förmåga att tänka oss andra situationer än den vi just nu kroppsligt befinner oss i. Att »objektivt« kunna reflektera över vår omgivning, abstrahera, generalisera och förutsäga. Det är förstås en fantastiskt kraftfull förmåga, förmodligen den som – enligt vårt eget sätt att se det – gör oss människor till högre stående varelser än alla andra vi kan uppfatta.

Föreställningen av oss själva som betraktare stannar nämligen inte exakt vid den egna kroppen. Och varför skulle den göra det? Huden är trots allt en ganska godtycklig gräns för vad som är vi själva. Alltså ser vi också vår egen kropp som en del av den omgivning vi betraktar – inklusive själva de synapser i hjärnan där just den tanken kommer till.

Vill man dra en gräns för vad som är vi själva är det alltså lätt att lockas göra det bortom det fysiska, att uppfinna en andlig nivå som ligger utanför biologin. Det är en modell som fungerar utmärkt i många sammanhang, men glömmer man att själen trots allt är en abstraktion, ett program som är implementerat i den fysiska kroppen, då får man problem när man vill analysera sina egna tankar och rötterna till dem.

Mentala byggstenar

Det är logiskt att de här insikterna slår igenom parallellt med att föreställningen om ett tydligt gap mellan den mentala förmågan hos människan och andra djur får stryka på foten allt mer. Indikationerna är många på att åtminstone våra närmaste släktingar bland primaterna delar en hel del av de tankar och känslor man tidigare tagit för definitionsmässigt mänskliga. Jag är inte förvånad. Att våra tankemönster plötsligt skulle ha dykt upp som en bisarr mutation känns mycket mindre sannolikt än att utvecklingen satt samman dem efter hand, med hjälp av byggstenar som fanns hos förfäderna. Därför är det högst rimligt att gränsen mellan oss och våra släktingar är allt annat än skarp.

I ett av årets första nummer av New Scientist fanns ett perspectives-uppslag av Mark Johnson (tyvärr kan man bara läsa början av artikeln på webben om man inte har prenumerantprivilegier) som fyllde i ett gap jag inte visste att jag hade i min uppfattning just av ursprunget till människans mentala modeller. Johnson har påvisat kvarvarande rester av byggstenarna till vårt sätt att ge mening åt abstrakta begrepp. Forskningsresultat som han tydligen tidigare publicerat tillsammans med George Lakoff i boken The Meaning of the Body.

Rum Utgångspunkten är hur nervsystemet fungerar hos en organism utan mänskliga abstraktionsbegrepp. Signalerna från sinnesorganen behandlas till att ge oss en upplevelse av den egna kroppen, och dess plats i rummet. Där finns begrepp som upp och ner, nära och långt borta, inuti, ovanpå och så vidare. Johnson och Lakoffs tes är att vi återanvänder de här begreppen för att skapa mening i våra tankar, och att kommunicera denna mening till andra. De har identifierat ett antal kroppsliga mönster som de kallar »image schemas«, som sägs vara direkt neurologiskt representerade. Dessa bildscheman appliceras, hävdar de, även på tankar som inte är direkt kroppsliga.

Språket är fullt av indikatorer. Johnson tar exemplet »vi har långt kvar innan teorin är slutförd«. Varför använda uttrycket »långt kvar«, ett uttryck som egentligen handlar om att färdas genom rummet? Jo, därför att vi tänker på en målinriktad aktivitet som en resa. Resan är ett begrepp vi lånar från den fysiska världen och använder som metafor för att göra den mentala abstraktionen begriplig. Ett »image schema« alltså.

Eller varför inte kalla det ett design pattern – termen som ursprungligen handlar om fysisk arkitektur, men också används av programmerare för att beskriva mönster i datorprogram.

För att fundera vidare kan man undra vilken betydelse valet av metaforer har för vårt sätt att förhålla oss till det de beskriver. Om man säger »John got into trouble« aktiverar man enligt Johnson tankematriser som har att göra med uppfattningen av rörelse från utsidan till insidan av ett slutet rum. Om man då, som en svenskspråkig person hellre skulle göra, istället säger »John fick problem« aktiverar man förmodligen helt andra mentala mönster. Rimligtvis påverkar det på något sätt ens förhållande till John och hans problem.

Metaforer i datorprogram

De som sysslar med människa-dator-interaktion talar ofta om metaforer som byggstenar i modeller, och deras betydelse för utformningen av användarkontakt i datorprogram. Jag har allt mer kommit att inse hur betydelsefulla metaforer är inte bara för användargränssnitt, utan i all slags programmering. En så enkel sak som valet av ett namn på en variabel kan innebära ett kritiskt val av tankemodell för vad variabeln representerar, som får en enorm betydelse för ens egen mentala bild av sin programkod. Det i sin tur påverkar ifall man hittar det rätta sättet att formulera koden enkelt och koncist. Programmerare skapar oupphörligen gränssnitt, för sig själv att använda om inte annat.

Jag kom att tänka på Johnson rumsliga scheman igen när jag förberedde en presentation om relationsmodellen för databaser. I en relationsdatabas ska data uppfattas som sanningar, uttalade om verkligheten utanför, och representerade på ett sätt som ligger nära predikatlogik.

Men, i det eländiga databasspråket SQL – som är så dominerande i branschen att det tyvärr ofta uppfattas som synonymt med idén för relationsdatabaser – deklarerar man en sådan sanning på ett högst missledande sätt: insert into table. Det ger naturligtvis ingen känsla av att deklarera en sanning. Istället aktiveras ett rumsligt schema som har att göra med att man tar en sak (inte ett faktum) och stoppar in den i en behållare. Jag är övertygad om att detta och andra dåligt valda sätt att uttrycka logiken i SQL bär en stor del av ansvaret för den allmänt utbredda missförståelsen av relationsmodellen – oförmågan att skilja modellen från implementationen. Språket får en att omedelbart tänka på lagring av data – ett begrepp som över huvud taget inte finns i relationsmodellen.

Konsten och viljan

Johnson har också idéer om konst och estetik och deras betydelse för våra mentala processer: »When the arts are regarded only as non-practical, subjective matters of taste, their essence as exemplars of human meaning is completely overlooked […] the arts are seen as luxuries or mere entertainments, rather than as essential to full fuman development.« Att jag citerar detta istället för att referera måste jag erkänna beror på att jag inte helt greppar vad han menar, men jag tror att han kan vara något mycket intressant på spåren. Om jag förstår rätt handlar detta om nya tankar även för Johnson, nyare än vad som kommit med i boken med George Lakoff.

För att återgå till Göran Rosenberg så berör han också begreppet fri vilja, och ifall »biologismen« vill ta den ifrån oss. Det är en annan mem som når allt större spridning: att man påstår (eller påstår att någon annan påstår) att det är mer eller mindre bevisat att den fria viljan är en illusion. Det får bli ett ämne jag sparar till ett kommande inlägg, men jag vill förbereda för det med en ny liten enkät. I högermarginalen ombeds ni nu svara på frågan ifall den fria viljan är verklig eller inte. Jag skulle uppskatta om några fler ville delta än i förra undersökningen, även om ni naturligtvis är fria att avstå. Eller om ni möjligen inte är det.

Uppdatering: Enkäten har följts upp i ett senare inlägg.

intressant? om kropp, själ, fri vilja, mening, design patterns, SQL, Descartes, Göran Rosenberg, Mark Johnson. Kroppsfoto av Max Olivares (some rights reserved). Rumsfoto av Tim Williams (some rights reserved).


10 comments:

Anonym sa...

Halvvägs in i inlägget var jag hopplöst förlorad, men det beror kanske på att jag förberedde för Vannas ankomst när det skrevs. Och ankom gjorde hon ju.

ctail sa...

Jag förstår inte vad den kommentaren ska betyda. Menar du att kunskapen om människans medvetande blir mindre relevant för att det föds barn?

thebe sa...

För att ytterligare exemplifiera språkets betydelse för ordens mening, just det exempel som fick mig att börja fundera över varför man uttrycker sig på olika sätt och vad det egentligen betyder när jag var typ 13-14 år. På franska säger man "j'ai faim" (jag har hunger) medans man på svenska säger jag är hungrig. Är "jag" och "kroppen" samma sak på svenska, och på franska är kroppen något som har hunger men inte nödvändigtvis "jag"? Eller är det olika betydelser av "har" som är skillnanden?

ctail sa...

Det skulle kunna vara intressant att jämföra vilka språkgrupper som tar matkulturen mest på allvar – de som är hungriga eller de som har hunger. (Skönt, förresten, att få bekräftelse på att inte alla hänger upp sig på det där med kroppen och själen, utan kommer till det som jag tänkte mig som huvudpoängen med inlägget.)

Z sa...

Några som hårt skilde på kropp och själ, var ju gnostikerna.

Jag har funnit dagens gnostiker: Chipspåse-hållarna

ctail sa...

Intressant koppling om chipspåsehållarnas idealism. Jag lämnade en kommentar vid det inlägget.

karlsson sa...

Kan lätt hålla med om att en kropp är ett fängelse för stunden.

läs om min teori "Energin" http://blogg.aftonbladet.se/778/perma/965622/

Finns mkt som kan hänga ihop...

mvh linda

ctail sa...

Karlsson: lyckades bara läsa två stycken innan min hjärna fick ad hoc-översvämning. Jag föreslår att du begrundar begreppet Ockhams rakkniv.

Daniel sa...

Spännande läsning.

Jag är ju en klart vilsen stackare som har en utgångspunkt som är helt motsatt din.

Jag tänker väldigt likt Descartes och min filosofi börjar på ett snarlikt sätt.

Jag upplever (alltså finns jag)

Detta ser jag som min första premiss som all min filosofi bygger på. Jag antar att du är kritisk och jag är mycket intresserad av att höra en mer specifik kritik.

Hur börjar din filosofi? Finns det en början?

ctail sa...

Det närmaste en början skulle väl vara inlägget om existens tyvärr har den utlovade fortsättningen på det årminstone hittills uteblivit.