Lite mer om rågwhiskey

Som nästa steg i utforskandet av amerikansk whiskey kunde det vara dags att smaka lite mer rye whiskey. (Den som nu frågar sig vad i all världen »rye whiskey« kan vara kan börja med mina tidigare inlägg om amerikansk whiskey och drinken Manhattan.) Jag hittade ett par provningsreferat på amerikanska dryckesbloggar: en på Drink Dogma (tidigare Explore the Pour), och därifrån en länk vidare till en mer seriös rye-genomgång på The Cocktail Chronicles.

Min första reaktion när jag läste omdömena om sorterna jag själv provat tidigare var att tappa lite av hakan över hur fjärran deras beskrivningar var från mina, särskilt Cocktail Chronicles omdömen om Van Winkle Family Reserve Rye. Krönikesmakarna bedömer den som synnerligen mild och mjuk medan jag tänker på den som ovanligt tuff i smaken.

Smaken är verkligen en smaksak – men jag tror mig förstå att den största skillnaden mellan mina och deras smakbeskrivningar beror på vad vi relaterar till och vilka av smaktonerna vi fäster avseende vid. Inte så mycket variationen i smaklökarna. Mer om det nedan.

De där provningarna gjorde ganska tydligt att Wild Turkey Rye var en sort som skulle vara värd att prova, och lyckligtvis fann jag att den finns i beställningssortimentet på Systembolaget – som i övrigt inte ger rågwhiskeydrickaren så stor anledning att bli lycklig (om man inte lutar sig mot psykologerna som hävdar att avsaknad av valmöjligheter faktiskt gör oss lyckligare). Två ynka sorter finns där för närvarande: Wild Turkey och Van Winkle Family Reserve Rye. Men en flaska Wild Turkey beställde jag.

De tre sorter jag fått tag på, Rittenhouse Rye 100 Proof, Van Winkle Family Reserve Rye 13 years och Wild Turkey 101 proof Rye, gav mig i alla fall när jag jämförde dem en känsla av att förstå hur rye whiskey smakar. Det tyckte jag inte att jag hade tidigare.

Wild Turkey har den klart renaste, rakaste och rivigaste rågtonen av de tre. Tidigare har jag bara kunnat tillskriva Rittenhousen och Van Winklen en gemensam allmänt brödig ton. Wild Turkeyn fick mig att kunna isolera rågsmaken, och jag kunde identifiera samma smakkomponent i de andra två rye-sorterna. Det är en smak jag framför allt associerar med ganska ljust rostat bröd med råg inblandat i mjölet. Sådant man får om man ber om rye på en amerikansk frukostservering.

Rågwhiskeyns rivighet är helt väsensskild från den acetonliknande skärpa som får mig att tycka att Van Winklen är så pass bitsk som jag tycker att den är. Den tonen i kommer med all sannolikhet från ekfatslagringen. Fatkänslan är nämligen även i andra avseenden väldigt tydlig i Van Winklen – i vaniljtonen och i hur lagringen dämpar den spritiga eldigheten som finns i yngre whiskey.

Så jag kan mycket väl förstå vad provarna på The Cocktail Chronicles menar när de säger att Van Winkle Family Reserve Rye är så mild. Den är mild i sin whiskeykaraktär, väldigt komplex, och smakar en hel del annat än bara whiskey. Personligen tycker jag däremot inte att det gör den till en mild och mjuk dryck. Jag tänker på den som ganska utmanande och elak för tungan, men på ett mycket angenämt sätt – ungefär som en kraftig grönmögelost.

Jag kan alltså rekommendera Wild Turkey Rye till den som vill veta hur rye smakar, och vill ha en whiskey med rejäl rivighet trots sin amerikanska sötma.

Manhattan blandad med Wild Turkey Rye blir klart godkänd, och ligger antagligen väldigt nära hur drinken smakade när den blev populär under andra halvan av 1800-talet. Men som med de flesta whiskeysorter smakar den tydligt som en blandning av en ganska lättidentifierad whiskey med vermouth (och bitters). Den uppnår inte samma fulländade harmoni som en Manhattan blandad med Maker's Mark eller Van Winkle Family Reserve Rye.

Uppdatering: Ändrade psykologireferenslänken att peka till Barry Schwartz i stället för Dan Gilbert, vilket jag tror var vad jag menade att göra redan från början (även om Gilberts tal också har relevans i sammanhanget).

intressant? om cocktail, whiskey, Manhattan. Foto av Barry Crabtree (some rights reserved). Detta inlägg innehåller inga aprilskämt.

Som nästa steg i utforskandet av amerikansk whiskey kunde det vara dags att smaka lite mer rye whiskey. (Den som nu frågar sig vad i all världen »rye whiskey« kan vara kan börja med mina tidigare inlägg om amerikansk whiskey och drinken Manhattan.) Jag hittade ett par provningsreferat på amerikanska dryckesbloggar: en på Drink Dogma (tidigare Explore the Pour), och därifrån en länk vidare till en mer seriös rye-genomgång på The Cocktail Chronicles.

Min första reaktion när jag läste omdömena om sorterna jag själv provat tidigare var att tappa lite av hakan över hur fjärran deras beskrivningar var från mina, särskilt Cocktail Chronicles omdömen om Van Winkle Family Reserve Rye. Krönikesmakarna bedömer den som synnerligen mild och mjuk medan jag tänker på den som ovanligt tuff i smaken.

Smaken är verkligen en smaksak – men jag tror mig förstå att den största skillnaden mellan mina och deras smakbeskrivningar beror på vad vi relaterar till och vilka av smaktonerna vi fäster avseende vid. Inte så mycket variationen i smaklökarna. Mer om det nedan.

De där provningarna gjorde ganska tydligt att Wild Turkey Rye var en sort som skulle vara värd att prova, och lyckligtvis fann jag att den finns i beställningssortimentet på Systembolaget – som i övrigt inte ger rågwhiskeydrickaren så stor anledning att bli lycklig (om man inte lutar sig mot psykologerna som hävdar att avsaknad av valmöjligheter faktiskt gör oss lyckligare). Två ynka sorter finns där för närvarande: Wild Turkey och Van Winkle Family Reserve Rye. Men en flaska Wild Turkey beställde jag.

De tre sorter jag fått tag på, Rittenhouse Rye 100 Proof, Van Winkle Family Reserve Rye 13 years och Wild Turkey 101 proof Rye, gav mig i alla fall när jag jämförde dem en känsla av att förstå hur rye whiskey smakar. Det tyckte jag inte att jag hade tidigare.

Wild Turkey har den klart renaste, rakaste och rivigaste rågtonen av de tre. Tidigare har jag bara kunnat tillskriva Rittenhousen och Van Winklen en gemensam allmänt brödig ton. Wild Turkeyn fick mig att kunna isolera rågsmaken, och jag kunde identifiera samma smakkomponent i de andra två rye-sorterna. Det är en smak jag framför allt associerar med ganska ljust rostat bröd med råg inblandat i mjölet. Sådant man får om man ber om rye på en amerikansk frukostservering.

Rågwhiskeyns rivighet är helt väsensskild från den acetonliknande skärpa som får mig att tycka att Van Winklen är så pass bitsk som jag tycker att den är. Den tonen i kommer med all sannolikhet från ekfatslagringen. Fatkänslan är nämligen även i andra avseenden väldigt tydlig i Van Winklen – i vaniljtonen och i hur lagringen dämpar den spritiga eldigheten som finns i yngre whiskey.

Så jag kan mycket väl förstå vad provarna på The Cocktail Chronicles menar när de säger att Van Winkle Family Reserve Rye är så mild. Den är mild i sin whiskeykaraktär, väldigt komplex, och smakar en hel del annat än bara whiskey. Personligen tycker jag däremot inte att det gör den till en mild och mjuk dryck. Jag tänker på den som ganska utmanande och elak för tungan, men på ett mycket angenämt sätt – ungefär som en kraftig grönmögelost.

Jag kan alltså rekommendera Wild Turkey Rye till den som vill veta hur rye smakar, och vill ha en whiskey med rejäl rivighet trots sin amerikanska sötma.

Manhattan blandad med Wild Turkey Rye blir klart godkänd, och ligger antagligen väldigt nära hur drinken smakade när den blev populär under andra halvan av 1800-talet. Men som med de flesta whiskeysorter smakar den tydligt som en blandning av en ganska lättidentifierad whiskey med vermouth (och bitters). Den uppnår inte samma fulländade harmoni som en Manhattan blandad med Maker's Mark eller Van Winkle Family Reserve Rye.

Uppdatering: Ändrade psykologireferenslänken att peka till Barry Schwartz i stället för Dan Gilbert, vilket jag tror var vad jag menade att göra redan från början (även om Gilberts tal också har relevans i sammanhanget).

intressant? om cocktail, whiskey, Manhattan. Foto av Barry Crabtree (some rights reserved). Detta inlägg innehåller inga aprilskämt.

Lite mer om rågwhiskey