En vän till mig brukar bemöta mina raljanta avfärdanden av
kristendomen, och andra läror baserade på berättelser om övernaturliga
fenomen, med någonting liknande följande citat av Arthur C. Clarke:
»Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from
magic.« Det vill säga att det jag avfärdar som omöjligt skulle kunna
synas rimligt om jag bara förstod hur det fungerade.
Jag har flera invändningar. Visst, ens världsbild kan när som helst
ändras (och ändras faktiskt) för att passa ihop med nya kunskaper och
erfarenheter. Men när man ska bedöma vad som är sanning och vad som är
lögn kan man bara utgå från den värld man själv upplever. Insikten att
världsbilden kan komma att ändras tillför på sin höjd bara meningslösa
brasklappar. Dessutom använder religionerna övernaturliga inslag för
att staka ut gränsen för vad som är tro, till skillnad från
rationellt tänkande. Så det finns en poäng i att de ska
framstå som provokativt omöjliga.
För mig betyder magi oftast något annat än det upphävande av fysiken
som ligger i spektakulära under och trollkonster. Det finns faktiskt
en hel del högst vardaglig magi som inte alls behöver vara
övernaturlig, eftersom den bara opererar på vår tankevärld och våra
samhällen.
Sekulär magi
Poängen med riter, tabun och föreställningar är knappast någonsin bara
tro på övernaturliga fenomen. De har förmodligen alltid någon konkret
social eller psykologisk funktion. Det övernaturliga är påklistrat i
efterhand som »förklaring«, eller av en religion som haft ambition om
att lägga beslag på hela kulturen.
I det sekulära samhälle vi lever i just nu har många företeelser
klarat sig undan övernaturliga etiketter, men kan ändå framstå som
magiska. Ett exempel, som jag tror att jag fått från Illuminatustrilogin, är hur det kan vara förbjudet
att trampa på ett stycke mark därför att det någonstans finns ett
papper som säger att en annan människa »äger« marken. Om vi lyckas
skaka av oss vår civilisations skygglappar ett ögonblick, och funderar över hur vi skulle tolka ett motsvarande inslag i en främmande exotisk kultur, framstår
förbudet som ett tabu baserat på en föreställning om ägandebevisets
magiska kraft. Och det helt utan övernaturliga inslag.
Just ägande är grunden för mycket av magin i vår civilisation. Det
finns säkert en naturlig föreställning om ägande som vi har med oss
från savannen, men i sin grundläggande form handlar den om föremål som
man bär med sig. Vår kultur är speciell i sitt hejdlösa utvidgande av
ägande till att omfatta allt mer abstrakta företeelser.
Det sägs att Amerikas ursprungsbefolkning inte accepterade
föreställningen att man kan äga mark. De tyckte att det var absurt,
»ingen kan äga himmel eller jord!«. Det skulle ha varit ett av skälen
till att de förlorade sitt land till européerna. Jag är inte säker på
om det är historiskt korrekt, kanske är det en konstruktion utifrån en
romantiserad bild av naturfolken (någon som vet?), men det låter i
alla fall plausibelt och tänkvärt.
De senaste århundradena har ägande utvidgats till att gälla även rent
tankemässiga konstruktioner. Man kan inom allt vidare områden äga
idéer, med följden att man inte kan veta om någon annan redan äger idéer
man får, och har ensamrätt till att nyttja dem.
Immateriellt ägande är en väldigt ny skapelse, konstruerad utifrån
pragmatiska föreställningar om samhällsekonomisk nytta: samhället
delar ut äganderätt till idéer för att stärka incitamentet att fundera
ut sådant som är nyttigt för samhället. Men principen passar så väl in
i det kapitalistiska systemets föreställningsvärld att många redan ser
det som en moralisk självklarhet att man till exempel
automatiskt blir ägare till ett musikstycke man skrivit, och har rätt
att utkräva betalning på nytt varje gång det reproduceras.
Senaste
tidens tekniska utveckling leder dock i motsatt riktning. Enligt
informationsmoralen som passar in i den digitala kommunikationens
värld framstår en del av det immateriella ägandet som lika godtyckligt
och absurt som det måste ha gjort för generationerna före
industrialismen.
Originalkopians magi
För någon vecka sedan kom
nyheten att vissa av Andy Warhols
Brillo-förpackningar på marknaden inte är producerade på
uppdrag av honom själv, utan tillverkade i Malmö efter konstnärens
död. De är alltså förfalskningar, icke auktoriserade kopior.
Nyheten illustrerar vår civilisations magiska förhållande till begrepp
som original och värde. Det som gör just
Warholförfalskningen så intrikat är ju nämligen att Warhols lådor i sin tur
är kopior av industriellt massproducerade lådor. Vad är det som gör
just Warhols egna kopior till värdefulla original, miljontals gånger
mer värda än både de ursprungliga lådorna och exakta kopior
tillverkade vid ett annat tillfälle? Uppenbarligen är de inte mer
användbara.
En kulturellt oberoende betraktare skulle förmodligen se en vidskeplig
föreställning om hur den Store Konstnären ingjutit magisk kraft i sina
verk. Vilka exemplar som besitter denna kraft, och vilka som bara är
exakta men själlösa kopior, kan endast ett fåtal auktoriteter invigda
i lärans innersta väsen avgöra. För de allra flesta ser en Brillobox
ut som en Brillobox som ser ut som en Brillobox, men det är ändå
allmänt accepterat att bara vissa av lådorna är värdefulla. Avgörandet ligger hos konstvärldens prästerskap, som har den
djupaste insikt om dessa föremåls egenskaper.
Själv tycker jag att det skulle kunna vara ganska trevligt att äga en
förfalskad Brillobox, särskilt en som var tillverkad i Malmö.
Kopplingen till min hemstad skulle för mig ge den lite extra
magi.
intressant?
om
magi,
religion,
äganderätt,
immaterialrätt,
upphovsrätt,
konst,
Andy Warhol.
Magikermålning av Joan M. Mas (some rights reserved).
Brilloboxfoto av Jean-Pierre Dalbera (some rights reserved).
29 november 2007
Vår tids magi och Andy Warhols lådor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 comments:
Så lustigt, att jag tänkte, när jag läste, det för mig, första inlägget i din blogg, "jag ska nog skriva ett inlägg om Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet senare", och när jag läste vidare hittade jag detta inlägg *skrattar*. Vad är värt och vad är inte värt, det kan man fråga sig. Till slut när man hamnat i ändlös tankeloop konstaterar man utmattat att "jag får nöja mig med det som är värt för mig".
Få se om det blir något AW-inlägg.
Du har säkert någon egen vinkel på Warhol att bidra med.
Skicka en kommentar