Vår tids magi och Andy Warhols lådor

En vän till mig brukar bemöta mina raljanta avfärdanden av kristendomen, och andra läror baserade på berättelser om övernaturliga fenomen, med någonting liknande följande citat av Arthur C. Clarke: »Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.« Det vill säga att det jag avfärdar som omöjligt skulle kunna synas rimligt om jag bara förstod hur det fungerade.

Jag har flera invändningar. Visst, ens världsbild kan när som helst ändras (och ändras faktiskt) för att passa ihop med nya kunskaper och erfarenheter. Men när man ska bedöma vad som är sanning och vad som är lögn kan man bara utgå från den värld man själv upplever. Insikten att världsbilden kan komma att ändras tillför på sin höjd bara meningslösa brasklappar. Dessutom använder religionerna övernaturliga inslag för att staka ut gränsen för vad som är tro, till skillnad från rationellt tänkande. Så det finns en poäng i att de ska framstå som provokativt omöjliga.

För mig betyder magi oftast något annat än det upphävande av fysiken som ligger i spektakulära under och trollkonster. Det finns faktiskt en hel del högst vardaglig magi som inte alls behöver vara övernaturlig, eftersom den bara opererar på vår tankevärld och våra samhällen.

Sekulär magi

Poängen med riter, tabun och föreställningar är knappast någonsin bara tro på övernaturliga fenomen. De har förmodligen alltid någon konkret social eller psykologisk funktion. Det övernaturliga är påklistrat i efterhand som »förklaring«, eller av en religion som haft ambition om att lägga beslag på hela kulturen.

I det sekulära samhälle vi lever i just nu har många företeelser klarat sig undan övernaturliga etiketter, men kan ändå framstå som magiska. Ett exempel, som jag tror att jag fått från Illuminatustrilogin, är hur det kan vara förbjudet att trampa på ett stycke mark därför att det någonstans finns ett papper som säger att en annan människa »äger« marken. Om vi lyckas skaka av oss vår civilisations skygglappar ett ögonblick, och funderar över hur vi skulle tolka ett motsvarande inslag i en främmande exotisk kultur, framstår förbudet som ett tabu baserat på en föreställning om ägandebevisets magiska kraft. Och det helt utan övernaturliga inslag.

Just ägande är grunden för mycket av magin i vår civilisation. Det finns säkert en naturlig föreställning om ägande som vi har med oss från savannen, men i sin grundläggande form handlar den om föremål som man bär med sig. Vår kultur är speciell i sitt hejdlösa utvidgande av ägande till att omfatta allt mer abstrakta företeelser.

Det sägs att Amerikas ursprungsbefolkning inte accepterade föreställningen att man kan äga mark. De tyckte att det var absurt, »ingen kan äga himmel eller jord!«. Det skulle ha varit ett av skälen till att de förlorade sitt land till européerna. Jag är inte säker på om det är historiskt korrekt, kanske är det en konstruktion utifrån en romantiserad bild av naturfolken (någon som vet?), men det låter i alla fall plausibelt och tänkvärt.

De senaste århundradena har ägande utvidgats till att gälla även rent tankemässiga konstruktioner. Man kan inom allt vidare områden äga idéer, med följden att man inte kan veta om någon annan redan äger idéer man får, och har ensamrätt till att nyttja dem.

Immateriellt ägande är en väldigt ny skapelse, konstruerad utifrån pragmatiska föreställningar om samhällsekonomisk nytta: samhället delar ut äganderätt till idéer för att stärka incitamentet att fundera ut sådant som är nyttigt för samhället. Men principen passar så väl in i det kapitalistiska systemets föreställningsvärld att många redan ser det som en moralisk självklarhet att man till exempel automatiskt blir ägare till ett musikstycke man skrivit, och har rätt att utkräva betalning på nytt varje gång det reproduceras.

Senaste tidens tekniska utveckling leder dock i motsatt riktning. Enligt informationsmoralen som passar in i den digitala kommunikationens värld framstår en del av det immateriella ägandet som lika godtyckligt och absurt som det måste ha gjort för generationerna före industrialismen.

Originalkopians magi

För någon vecka sedan kom nyheten att vissa av Andy Warhols Brillo-förpackningar på marknaden inte är producerade på uppdrag av honom själv, utan tillverkade i Malmö efter konstnärens död. De är alltså förfalskningar, icke auktoriserade kopior.

Nyheten illustrerar vår civilisations magiska förhållande till begrepp som original och värde. Det som gör just Warholförfalskningen så intrikat är ju nämligen att Warhols lådor i sin tur är kopior av industriellt massproducerade lådor. Vad är det som gör just Warhols egna kopior till värdefulla original, miljontals gånger mer värda än både de ursprungliga lådorna och exakta kopior tillverkade vid ett annat tillfälle? Uppenbarligen är de inte mer användbara.

En kulturellt oberoende betraktare skulle förmodligen se en vidskeplig föreställning om hur den Store Konstnären ingjutit magisk kraft i sina verk. Vilka exemplar som besitter denna kraft, och vilka som bara är exakta men själlösa kopior, kan endast ett fåtal auktoriteter invigda i lärans innersta väsen avgöra. För de allra flesta ser en Brillobox ut som en Brillobox som ser ut som en Brillobox, men det är ändå allmänt accepterat att bara vissa av lådorna är värdefulla. Avgörandet ligger hos konstvärldens prästerskap, som har den djupaste insikt om dessa föremåls egenskaper.

Själv tycker jag att det skulle kunna vara ganska trevligt att äga en förfalskad Brillobox, särskilt en som var tillverkad i Malmö. Kopplingen till min hemstad skulle för mig ge den lite extra magi.

intressant? om magi, religion, äganderätt, immaterialrätt, upphovsrätt, konst, Andy Warhol. Magikermålning av Joan M. Mas (some rights reserved). Brilloboxfoto av Jean-Pierre Dalbera (some rights reserved).

En vän till mig brukar bemöta mina raljanta avfärdanden av kristendomen, och andra läror baserade på berättelser om övernaturliga fenomen, med någonting liknande följande citat av Arthur C. Clarke: »Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.« Det vill säga att det jag avfärdar som omöjligt skulle kunna synas rimligt om jag bara förstod hur det fungerade.

Jag har flera invändningar. Visst, ens världsbild kan när som helst ändras (och ändras faktiskt) för att passa ihop med nya kunskaper och erfarenheter. Men när man ska bedöma vad som är sanning och vad som är lögn kan man bara utgå från den värld man själv upplever. Insikten att världsbilden kan komma att ändras tillför på sin höjd bara meningslösa brasklappar. Dessutom använder religionerna övernaturliga inslag för att staka ut gränsen för vad som är tro, till skillnad från rationellt tänkande. Så det finns en poäng i att de ska framstå som provokativt omöjliga.

För mig betyder magi oftast något annat än det upphävande av fysiken som ligger i spektakulära under och trollkonster. Det finns faktiskt en hel del högst vardaglig magi som inte alls behöver vara övernaturlig, eftersom den bara opererar på vår tankevärld och våra samhällen.

Sekulär magi

Poängen med riter, tabun och föreställningar är knappast någonsin bara tro på övernaturliga fenomen. De har förmodligen alltid någon konkret social eller psykologisk funktion. Det övernaturliga är påklistrat i efterhand som »förklaring«, eller av en religion som haft ambition om att lägga beslag på hela kulturen.

I det sekulära samhälle vi lever i just nu har många företeelser klarat sig undan övernaturliga etiketter, men kan ändå framstå som magiska. Ett exempel, som jag tror att jag fått från Illuminatustrilogin, är hur det kan vara förbjudet att trampa på ett stycke mark därför att det någonstans finns ett papper som säger att en annan människa »äger« marken. Om vi lyckas skaka av oss vår civilisations skygglappar ett ögonblick, och funderar över hur vi skulle tolka ett motsvarande inslag i en främmande exotisk kultur, framstår förbudet som ett tabu baserat på en föreställning om ägandebevisets magiska kraft. Och det helt utan övernaturliga inslag.

Just ägande är grunden för mycket av magin i vår civilisation. Det finns säkert en naturlig föreställning om ägande som vi har med oss från savannen, men i sin grundläggande form handlar den om föremål som man bär med sig. Vår kultur är speciell i sitt hejdlösa utvidgande av ägande till att omfatta allt mer abstrakta företeelser.

Det sägs att Amerikas ursprungsbefolkning inte accepterade föreställningen att man kan äga mark. De tyckte att det var absurt, »ingen kan äga himmel eller jord!«. Det skulle ha varit ett av skälen till att de förlorade sitt land till européerna. Jag är inte säker på om det är historiskt korrekt, kanske är det en konstruktion utifrån en romantiserad bild av naturfolken (någon som vet?), men det låter i alla fall plausibelt och tänkvärt.

De senaste århundradena har ägande utvidgats till att gälla även rent tankemässiga konstruktioner. Man kan inom allt vidare områden äga idéer, med följden att man inte kan veta om någon annan redan äger idéer man får, och har ensamrätt till att nyttja dem.

Immateriellt ägande är en väldigt ny skapelse, konstruerad utifrån pragmatiska föreställningar om samhällsekonomisk nytta: samhället delar ut äganderätt till idéer för att stärka incitamentet att fundera ut sådant som är nyttigt för samhället. Men principen passar så väl in i det kapitalistiska systemets föreställningsvärld att många redan ser det som en moralisk självklarhet att man till exempel automatiskt blir ägare till ett musikstycke man skrivit, och har rätt att utkräva betalning på nytt varje gång det reproduceras.

Senaste tidens tekniska utveckling leder dock i motsatt riktning. Enligt informationsmoralen som passar in i den digitala kommunikationens värld framstår en del av det immateriella ägandet som lika godtyckligt och absurt som det måste ha gjort för generationerna före industrialismen.

Originalkopians magi

För någon vecka sedan kom nyheten att vissa av Andy Warhols Brillo-förpackningar på marknaden inte är producerade på uppdrag av honom själv, utan tillverkade i Malmö efter konstnärens död. De är alltså förfalskningar, icke auktoriserade kopior.

Nyheten illustrerar vår civilisations magiska förhållande till begrepp som original och värde. Det som gör just Warholförfalskningen så intrikat är ju nämligen att Warhols lådor i sin tur är kopior av industriellt massproducerade lådor. Vad är det som gör just Warhols egna kopior till värdefulla original, miljontals gånger mer värda än både de ursprungliga lådorna och exakta kopior tillverkade vid ett annat tillfälle? Uppenbarligen är de inte mer användbara.

En kulturellt oberoende betraktare skulle förmodligen se en vidskeplig föreställning om hur den Store Konstnären ingjutit magisk kraft i sina verk. Vilka exemplar som besitter denna kraft, och vilka som bara är exakta men själlösa kopior, kan endast ett fåtal auktoriteter invigda i lärans innersta väsen avgöra. För de allra flesta ser en Brillobox ut som en Brillobox som ser ut som en Brillobox, men det är ändå allmänt accepterat att bara vissa av lådorna är värdefulla. Avgörandet ligger hos konstvärldens prästerskap, som har den djupaste insikt om dessa föremåls egenskaper.

Själv tycker jag att det skulle kunna vara ganska trevligt att äga en förfalskad Brillobox, särskilt en som var tillverkad i Malmö. Kopplingen till min hemstad skulle för mig ge den lite extra magi.

intressant? om magi, religion, äganderätt, immaterialrätt, upphovsrätt, konst, Andy Warhol. Magikermålning av Joan M. Mas (some rights reserved). Brilloboxfoto av Jean-Pierre Dalbera (some rights reserved).

Vår tids magi och Andy Warhols lådor