Musik som bringar solsken

Jag undrar vad det är som musik gör med oss. Hur det till exempel kommer sig att en medryckande sång som propagerar för en religion, en nation, ett fotbollslag, eller något annat som folk identifierar sig med, kan innehålla sådan kraft. Ett användbart fenomen för alla sorters samfund som vill lägga beslag på människors själar, till att neutralisera kritiskt tänkande och knyta samman gemenskapen.

Men de är inte de enda som kan ha nytta det. För en sådan som jag, som krampaktigt spjärnar emot alla kollektiva identifikationer, kan musik också fungera som mental kraftkälla. När jag känner mig som mest nedstämd, stressad eller uppgiven kan jag finna hopp och styrka genom att inom mig frambringa en alldeles speciell melodi, med den kraftfulla texten:

Juicy Fruit
is a packet full of sunshine
A bright and shiny flavor
you can carry along the way.
So reach out for
another sunny day
Juicy Fruit gum
is a packet full of sunshine
A packet full of sunshine!

Tuggummit i sången betyder ingenting för mig. Och jag identifierar mig definitvt inte med de perfekt solbrända skyltdockorna med gnistrande vita tänder som man ser tuggande och surfande på hav eller yrande nysnö i reklamfilmerna som den ackompanjerar. Kasta sig ut i snön nerför en brant, stående på en bräda? Det känns ungefär lika attraktivt som att städa upp efter en kärnkraftsolycka.

Så det är inte det ytliga budskapet i sången som tilltalar mig. Styrkan ligger för mig dels i själva den milda och uppmuntrande melodin. Dels i vad texten representerar för mig, vilket är något helt annat än vad reklammakarna har tänkt sig. Jag tänker mig inte tuggummit som bokstavligen tuggummi, utan som ett svårdefinierat andligt tuggummi som bringar mening och inre solsken, som man kan carry along the way genom livets växlingar, och som ingen kan ta ifrån en.

Säkert är jag också påverkad av situationen jag associerar med låten. Den hördes i en lång serie reklamfilmer som under ett antal år – mina tonår – visades vid i stort sett varje bioföreställning. Jag sitter i halvmörkret, typiskt på Royal, typiskt en tisdagkväll, tio-femton rader framför alla andra i salongen, på flykt undan den mörka, ondskefulla och plågsamma verklighet som jag vid denna tid är övertygad om att jag lever i. Reklamfilmen rullar. Ingenting från utsidan kan nå mig nu. Som bekräftelse på att jag verkligen är här tonar signaturmelodin upp: Juicy Fruit, a packet full of sunshine.

Substitut

Men vart har melodin tagit vägen? Jag kan inte hitta den någon annanstans än i mitt huvud. Tuggummit finns visst fortfarande kvar men det marknadsförs inte så hårt längre, och när jag söker efter Juicy Fruit-reklam på nätet hittar jag bara en helt annan melodi, en jobbigt hurtfrisk låt med texten »Juicy Fruit, it's gonna move ya«. De få referenser jag hittar till Packet Full of Sunshine finns framför allt på skandinaviska sidor. Kan det vara så att det låten inte användes på reklamen i USA utan producerades speciellt för marknadsföringen i vår del av världen?

Hur som helst, jag kan inte hitta den. (Tar tacksamt emot tips om någon vet var man kan få tag på den.) Lyckligtvis finns substitut i form av andra låtar som har en liknande effekt på mig, om än inte lika stark. Här är några stycken substitutpaket med solsken som jag stoppar i cd-spelaren för att skingra olika sorters själsliga moln:

Over the Rainbow, Freddie Wadling och Fläskkvartetten. Wadlings spruckna röst till Fläskkvartettens andlöst vackra harmonier får Judy Garlands paradnummer från Trollkarlen från Oz att gå direkt på ryggmärgen.

Down The River, från Flangers fantastiska Spirituals-platta, inspelad 1912–2005. Duon bestående av Uwe Schmidt och Bernd Friedmann har samplat gamla inspelningar från jazzens förhistoria och kombinerat med sina egna elektroniska infall till en enhet som låter förbluffande självklar. Sångaren, som hörs på ungefär hälften av spåren, är det svagaste kortet, men man vill inte vara utan de finurliga texterna. Hela skivan kan ha mentalt harmoniserande effekt, men Down The River måste vara det mest solskenspackade och bekymmerslösa spåret: »I've got my map, I've got my wine, and I don't really care, about the war next door today«.

Do My Thing. Inte en av de mer kända låtarna från Titiyos på sin tid extremt hypade första skiva, men den främsta anledningen till att jag fortfarande plockar fram den då och då. Manu Dibangos saxofonslinga och Ahmadu Jahs congas i dialog med Frykbergs pianoklinkande, Titiyos röst, och en flosklig åttiotalistiskt självcentrerad satsa-på-dig-själv-text som påverkar djupt, på liknande sätt som Juicy Fruit-reklamen.

Theme From Taxi Driver. Bernard Herrmann dog strax efter att han pressat sig själv hårt i samband med inspelningen av filmmusiken till Taxi Driver. Den nerviga musiken han lämnade efter sig var perfekt till den paranoida stämningen i filmen, men någon måste ha tyckt att det var svårt att sätta ihop en tillräckligt lättlyssnad filmmusiksskiva av de inspelade sekvenserna, för på skivan som kom ut i samband med filmpremiären är det bara b-sidan som innehåller musik från Herrmanns inspelningar. På a-sidan finns i stället musik omarrangerad och inspelad under ledning av Dave Blume, som ligger mer åt tillbakalutad cocktailjazz-hållet. Den Taxi Driver-cd som man lättast får tag på nu för tiden är dock den som kom ut 1998, där Herrmanns originalinspelningar är huvudnumret. I de flesta avseenden är Herrmanns versioner överlägsna Blumes, men den kompletta musiken utlagd i ordningen den dyker upp i filmen är faktiskt inget idealiskt sätt att avnjuta den – och den musikaliska versionen av Travis Bickles väg in i mörkret är förstås ingen vidare nervlugnare. Lyckligtvis finns några av Blumes behagliga versioner med som extraspår på den nyare skivan. Det avspända fyraminutersarrangemanget av saxofontemat ligger som nummer 14.

Blackbird: The Beatles näst vackraste melodi med en sentimentalt hoppfull text, »take these broken wings and learn to fly«, till stillsam akustisk gitarr. Inklämd någonstans i mitten av den vita dubbelskivan.

Take the ›A‹ Train, Duke Ellington. Jazzen har väl redan från början haft med sig funktionen att ge tröst åt plågade själar, med sitt ursprung i bland annat blues och begravningsmarscher. Sällan har det träffat mer rätt än i denna komposition av pianisten Billy Strayhorn. Den sorgligaste begravning skulle sluta uppmuntrande och hoppfull med ›A‹ Train som uttågsmusik. Harmonierna är förresten inte alldeles olika dem i Juicy Fruit-reklamen.

intressant? om musik reklam

Jag undrar vad det är som musik gör med oss. Hur det till exempel kommer sig att en medryckande sång som propagerar för en religion, en nation, ett fotbollslag, eller något annat som folk identifierar sig med, kan innehålla sådan kraft. Ett användbart fenomen för alla sorters samfund som vill lägga beslag på människors själar, till att neutralisera kritiskt tänkande och knyta samman gemenskapen.

Men de är inte de enda som kan ha nytta det. För en sådan som jag, som krampaktigt spjärnar emot alla kollektiva identifikationer, kan musik också fungera som mental kraftkälla. När jag känner mig som mest nedstämd, stressad eller uppgiven kan jag finna hopp och styrka genom att inom mig frambringa en alldeles speciell melodi, med den kraftfulla texten:

Juicy Fruit
is a packet full of sunshine
A bright and shiny flavor
you can carry along the way.
So reach out for
another sunny day
Juicy Fruit gum
is a packet full of sunshine
A packet full of sunshine!

Tuggummit i sången betyder ingenting för mig. Och jag identifierar mig definitvt inte med de perfekt solbrända skyltdockorna med gnistrande vita tänder som man ser tuggande och surfande på hav eller yrande nysnö i reklamfilmerna som den ackompanjerar. Kasta sig ut i snön nerför en brant, stående på en bräda? Det känns ungefär lika attraktivt som att städa upp efter en kärnkraftsolycka.

Så det är inte det ytliga budskapet i sången som tilltalar mig. Styrkan ligger för mig dels i själva den milda och uppmuntrande melodin. Dels i vad texten representerar för mig, vilket är något helt annat än vad reklammakarna har tänkt sig. Jag tänker mig inte tuggummit som bokstavligen tuggummi, utan som ett svårdefinierat andligt tuggummi som bringar mening och inre solsken, som man kan carry along the way genom livets växlingar, och som ingen kan ta ifrån en.

Säkert är jag också påverkad av situationen jag associerar med låten. Den hördes i en lång serie reklamfilmer som under ett antal år – mina tonår – visades vid i stort sett varje bioföreställning. Jag sitter i halvmörkret, typiskt på Royal, typiskt en tisdagkväll, tio-femton rader framför alla andra i salongen, på flykt undan den mörka, ondskefulla och plågsamma verklighet som jag vid denna tid är övertygad om att jag lever i. Reklamfilmen rullar. Ingenting från utsidan kan nå mig nu. Som bekräftelse på att jag verkligen är här tonar signaturmelodin upp: Juicy Fruit, a packet full of sunshine.

Substitut

Men vart har melodin tagit vägen? Jag kan inte hitta den någon annanstans än i mitt huvud. Tuggummit finns visst fortfarande kvar men det marknadsförs inte så hårt längre, och när jag söker efter Juicy Fruit-reklam på nätet hittar jag bara en helt annan melodi, en jobbigt hurtfrisk låt med texten »Juicy Fruit, it's gonna move ya«. De få referenser jag hittar till Packet Full of Sunshine finns framför allt på skandinaviska sidor. Kan det vara så att det låten inte användes på reklamen i USA utan producerades speciellt för marknadsföringen i vår del av världen?

Hur som helst, jag kan inte hitta den. (Tar tacksamt emot tips om någon vet var man kan få tag på den.) Lyckligtvis finns substitut i form av andra låtar som har en liknande effekt på mig, om än inte lika stark. Här är några stycken substitutpaket med solsken som jag stoppar i cd-spelaren för att skingra olika sorters själsliga moln:

Over the Rainbow, Freddie Wadling och Fläskkvartetten. Wadlings spruckna röst till Fläskkvartettens andlöst vackra harmonier får Judy Garlands paradnummer från Trollkarlen från Oz att gå direkt på ryggmärgen.

Down The River, från Flangers fantastiska Spirituals-platta, inspelad 1912–2005. Duon bestående av Uwe Schmidt och Bernd Friedmann har samplat gamla inspelningar från jazzens förhistoria och kombinerat med sina egna elektroniska infall till en enhet som låter förbluffande självklar. Sångaren, som hörs på ungefär hälften av spåren, är det svagaste kortet, men man vill inte vara utan de finurliga texterna. Hela skivan kan ha mentalt harmoniserande effekt, men Down The River måste vara det mest solskenspackade och bekymmerslösa spåret: »I've got my map, I've got my wine, and I don't really care, about the war next door today«.

Do My Thing. Inte en av de mer kända låtarna från Titiyos på sin tid extremt hypade första skiva, men den främsta anledningen till att jag fortfarande plockar fram den då och då. Manu Dibangos saxofonslinga och Ahmadu Jahs congas i dialog med Frykbergs pianoklinkande, Titiyos röst, och en flosklig åttiotalistiskt självcentrerad satsa-på-dig-själv-text som påverkar djupt, på liknande sätt som Juicy Fruit-reklamen.

Theme From Taxi Driver. Bernard Herrmann dog strax efter att han pressat sig själv hårt i samband med inspelningen av filmmusiken till Taxi Driver. Den nerviga musiken han lämnade efter sig var perfekt till den paranoida stämningen i filmen, men någon måste ha tyckt att det var svårt att sätta ihop en tillräckligt lättlyssnad filmmusiksskiva av de inspelade sekvenserna, för på skivan som kom ut i samband med filmpremiären är det bara b-sidan som innehåller musik från Herrmanns inspelningar. På a-sidan finns i stället musik omarrangerad och inspelad under ledning av Dave Blume, som ligger mer åt tillbakalutad cocktailjazz-hållet. Den Taxi Driver-cd som man lättast får tag på nu för tiden är dock den som kom ut 1998, där Herrmanns originalinspelningar är huvudnumret. I de flesta avseenden är Herrmanns versioner överlägsna Blumes, men den kompletta musiken utlagd i ordningen den dyker upp i filmen är faktiskt inget idealiskt sätt att avnjuta den – och den musikaliska versionen av Travis Bickles väg in i mörkret är förstås ingen vidare nervlugnare. Lyckligtvis finns några av Blumes behagliga versioner med som extraspår på den nyare skivan. Det avspända fyraminutersarrangemanget av saxofontemat ligger som nummer 14.

Blackbird: The Beatles näst vackraste melodi med en sentimentalt hoppfull text, »take these broken wings and learn to fly«, till stillsam akustisk gitarr. Inklämd någonstans i mitten av den vita dubbelskivan.

Take the ›A‹ Train, Duke Ellington. Jazzen har väl redan från början haft med sig funktionen att ge tröst åt plågade själar, med sitt ursprung i bland annat blues och begravningsmarscher. Sällan har det träffat mer rätt än i denna komposition av pianisten Billy Strayhorn. Den sorgligaste begravning skulle sluta uppmuntrande och hoppfull med ›A‹ Train som uttågsmusik. Harmonierna är förresten inte alldeles olika dem i Juicy Fruit-reklamen.

intressant? om musik reklam

Musik som bringar solsken