Fragment av en reflektion kring kritik

Under vinjetten Bokhyllan i dagens Sydsvenskan recenserar Rakel Chukri inte en bok, utan en recension av en bok (Jørgen Olsens Blåt chok) i Weekendavisen. Det är inte det första exemplet jag sett på senare tid av hur kritiker svarar varandra i spiraler.

Tankarna leds till ett av de många briljanta dialogögonblicken i Whit Stillmans Metropolitan: huvudpersonen Tom uttalar sig nedsättande och tvärsäkert om en av Jane Austens romaner, varpå han ogenerat erkänner att han läst varken den eller något annat av Jane Austen. »I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelist’s ideas as well as the critic’s thinking. With fiction I can never forget that none of it really happened, that it's all just made up by the author.« Nästa naturliga steg är förstås kritik av kritiken.



Jag ser inte så mycket film nuförtiden, men min självbild innehåller fortfarande idén att jag är en filmintresserad person. Därför läser jag en massa recensioner av filmer jag inte ser. Jag lever inte längre med illusionen att jag kommer att lyckas se mer än några enstaka av de filmer som verkar sevärda, men jag tycker fortfarande att recensionerna är intressanta. Kanske är det en kompensation, ungefär som när jag lyssnade på filmmusiken från de barnförbjudna filmer jag inte fick se innan jag var femton. Det ledde till ett intresse för filmmusik som jag fortfarande har kvar.

Jag hade gärna velat knyta ihop allt det här till någon slags gemensam poäng om kritik för sin egen skull, men det visar sig omöjligt under rådande omständigheter. Jag kanske kan få lämna det som en övning åt läsaren?

Under vinjetten Bokhyllan i dagens Sydsvenskan recenserar Rakel Chukri inte en bok, utan en recension av en bok (Jørgen Olsens Blåt chok) i Weekendavisen. Det är inte det första exemplet jag sett på senare tid av hur kritiker svarar varandra i spiraler.

Tankarna leds till ett av de många briljanta dialogögonblicken i Whit Stillmans Metropolitan: huvudpersonen Tom uttalar sig nedsättande och tvärsäkert om en av Jane Austens romaner, varpå han ogenerat erkänner att han läst varken den eller något annat av Jane Austen. »I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelist’s ideas as well as the critic’s thinking. With fiction I can never forget that none of it really happened, that it's all just made up by the author.« Nästa naturliga steg är förstås kritik av kritiken.



Jag ser inte så mycket film nuförtiden, men min självbild innehåller fortfarande idén att jag är en filmintresserad person. Därför läser jag en massa recensioner av filmer jag inte ser. Jag lever inte längre med illusionen att jag kommer att lyckas se mer än några enstaka av de filmer som verkar sevärda, men jag tycker fortfarande att recensionerna är intressanta. Kanske är det en kompensation, ungefär som när jag lyssnade på filmmusiken från de barnförbjudna filmer jag inte fick se innan jag var femton. Det ledde till ett intresse för filmmusik som jag fortfarande har kvar.

Jag hade gärna velat knyta ihop allt det här till någon slags gemensam poäng om kritik för sin egen skull, men det visar sig omöjligt under rådande omständigheter. Jag kanske kan få lämna det som en övning åt läsaren?

Fragment av en reflektion kring kritik

Perspektiv på Krösus Sork

Patrik Svensson har gjort en intressant analys av Bamses politiska budskap, där han avfärdar idén att Bamse skulle vara kommunist. Bamses värld är snarare »ett slags socialliberalt drömsamhälle där kollektivism och individens frihet går hand i hand«. Exakt!

Men jag tycker Svensson hamnar fel i beskrivningen av Krösus Sork, i jämförelse med Joakim von Anka. Von Anka representerar kapitalismen, det går jag med på. En elak men samtidigt ömsint satir av den amerikanska drömmen. Men Krösus Sork står för något annat än kapitalism. Krösus sysslar med kidnappning och utpressning; han fixar boxningsmatcher. Han representerar den organiserade brottsligheten. En maffiaboss, inte en entreprenör.

Visst ligger det viss samhällskritik, eller kanske snarare problematiserande samhällsbeskrivning, i berättelserna om direktör Sork. Hur polis Kask ständigt slår ut med armarna och säger att, visst, han förstår att det är sorkarna som ligger bakom, men det finns inga bevis. »Krösus Sork skulle bli satt i kurran på trehundra år om jag kunde bevisa vilka skumma affärer han gör. Men han är för smart. Det är bara småtjuvar som åker fast!« (Bamse som boxare, 5/1975).

Undantagsvis tänjer Bamse och hans vänner på reglerna och ger igen mot Krösus med en del av hans egen medicin. Men i det stora hela får Krösus löpa vidare till nya skumraskaffärer, utan rop på vare sig revolution eller hårdare tag mot brott. Varför? Jo, därför att det är ett pris vi får betala för ett öppet samhälle byggt på demokratiska principer! En mörk men oundviklig sida av just det där socialliberala drömsamhället. »Ingen påstår att rätt är lätt«, som Heidi Avellan lämpligt nog skriver i samma tidning; vi ska inte rucka på rättssamhällets grundprinciper bara för att de också gäller, och kan utnyttjas av, våra fiender.

Det är en av de viktigaste läxorna jag tagit med mig från min barndoms Bamseläsning. Det är inte kommunism eller antikapitalism, utan demokratisk rättsstat förklarat för en sexåring. Jag skulle önska att fler blivit itutade detta med lite mer eftertryck, både bland dem som en gång kallade sig kommunister och dem som en gång kallade sig socialliberaler. De som idag, utan känsla för proportioner, och utan att tänka på vad de ger upp, skriker efter (och genomför) stympningar av rättsprinciper och medborgerliga rättigheter för att beivra och bestraffa små eller stora brott, på nätet och annorstädes.

Patrik Svensson har gjort en intressant analys av Bamses politiska budskap, där han avfärdar idén att Bamse skulle vara kommunist. Bamses värld är snarare »ett slags socialliberalt drömsamhälle där kollektivism och individens frihet går hand i hand«. Exakt!

Men jag tycker Svensson hamnar fel i beskrivningen av Krösus Sork, i jämförelse med Joakim von Anka. Von Anka representerar kapitalismen, det går jag med på. En elak men samtidigt ömsint satir av den amerikanska drömmen. Men Krösus Sork står för något annat än kapitalism. Krösus sysslar med kidnappning och utpressning; han fixar boxningsmatcher. Han representerar den organiserade brottsligheten. En maffiaboss, inte en entreprenör.

Visst ligger det viss samhällskritik, eller kanske snarare problematiserande samhällsbeskrivning, i berättelserna om direktör Sork. Hur polis Kask ständigt slår ut med armarna och säger att, visst, han förstår att det är sorkarna som ligger bakom, men det finns inga bevis. »Krösus Sork skulle bli satt i kurran på trehundra år om jag kunde bevisa vilka skumma affärer han gör. Men han är för smart. Det är bara småtjuvar som åker fast!« (Bamse som boxare, 5/1975).

Undantagsvis tänjer Bamse och hans vänner på reglerna och ger igen mot Krösus med en del av hans egen medicin. Men i det stora hela får Krösus löpa vidare till nya skumraskaffärer, utan rop på vare sig revolution eller hårdare tag mot brott. Varför? Jo, därför att det är ett pris vi får betala för ett öppet samhälle byggt på demokratiska principer! En mörk men oundviklig sida av just det där socialliberala drömsamhället. »Ingen påstår att rätt är lätt«, som Heidi Avellan lämpligt nog skriver i samma tidning; vi ska inte rucka på rättssamhällets grundprinciper bara för att de också gäller, och kan utnyttjas av, våra fiender.

Det är en av de viktigaste läxorna jag tagit med mig från min barndoms Bamseläsning. Det är inte kommunism eller antikapitalism, utan demokratisk rättsstat förklarat för en sexåring. Jag skulle önska att fler blivit itutade detta med lite mer eftertryck, både bland dem som en gång kallade sig kommunister och dem som en gång kallade sig socialliberaler. De som idag, utan känsla för proportioner, och utan att tänka på vad de ger upp, skriker efter (och genomför) stympningar av rättsprinciper och medborgerliga rättigheter för att beivra och bestraffa små eller stora brott, på nätet och annorstädes.

Perspektiv på Krösus Sork

Dennetts dravel

Jag drar mig för att sätta tänderna i längre texter av skribenter vars åsikter och insikter jag uppfattar som väldigt lika mina egna. Visst kan det vara stimulerande att få bekräftelse av att en framstående person håller med en, och nyttigt att läsa mer träffsäkra formuleringar av sina åsikter än man själv skulle kunna åstadkomma, men samtidigt tycker jag att det både är slöseri med tid och ganska tråkigt att läsa det man själv redan tänker.

Jag blev styrkt i den uppfattningen av att pressa mig igenom Daniel Dennetts Sweet Dreams. Dennett är en filosof i naturvetenskapens gränsmarker som jag tyckt verka insiktsfull och välformulerad, för att inte nämna sympatisk. Boken i fråga handlar om mänskligt medvetande, vilket är hans specialområde framför andra. Jag är inte helt säker på att jag valde rätt bok. Kanske borde jag ha börjat med bästsäljaren Consciousness Explained från 1991, men baksidestexten gav mig intrycket att Sweet Dreams skulle ge en uppdaterad och förbättrad redogörelse för samma tankar – och 1991 ligger ju trots allt ganska långt tillbaka i dessa frågor.

Kanske borde jag ha tagit allvarligare på undertiteln på framsidan, Philosophical Obstacles to a Science of Consciousness, ty en av sakerna jag tyckte var tröttsamma med denna samling essäer, ursprungligen publicerade mellan 2000 och 2003, är att de går ut mindre på att förklara Dennetts egen teori, som inte får någon noggrann redogörelse, än på att angripa mer eller mindre stolliga motståndare till själva idén med en vetenskaplig teori för medvetandet.

Jag vet inte – det kan också vara så att Dennetts teori inte är vad jag skulle kalla en teori, utan mer en samling lösa tankar. Han låter ständigt som att han inleder med att motivera och förklara varför vi faktiskt bör kunna förklara medvetandet, och man väntar på att åtminstone en skiss av själva förklaringen ska följa, men jag tycker aldrig att den riktigt gör det. Argumentationen stannar på metanivå. (En del av detta kan i och för sig också vara förorsakat av formatet: essäsamlingen. Den består av ursprungligen fristående texter som var och en börjar från noll.)

Jag fick hur som helst veta en hel del om filosofisk diskussion genom att läsa boken, och fick många fyndiga formuleringar, men min uppfattning om det mänskliga medvetandets natur tillförde den absolut ingenting. Det betyder förvisso inte nödvändigtvis att boken var tunn på sådant material. Det kan vara ett symptom på att jag redan från början hade ungefär samma uppfattning som Dennett, och det var ju precis vad jag också trodde.

En annan av mina uppfattningar som styrkts av boken är den om hur filosofer resonerar och diskuterar. Den grundlade när jag läste några fristående kurser i teoretisk filosofi i Lund för sådär 15 år sedan. Det var mycket intressant och givande, och jag slogs av hur nära filosoferna låg de naturvetare jag själv identifierade mig med, i sättet att resonera och angripa problem. Den stora skillnaden var att filosoferna var fruktansvärt mycket slarvigare, särskilt vad gällde definitioner och randvillkor.

Som naturvetare börjar man med att identifiera, avgränsa och abstrahera det problem man vill arbeta med, identifiera vilka viktiga begrepp som ingår och ge så tydliga och enkla definitioner som möjligt av dem. Därefter kan man börja logiskt resonera eller experimentera för att komma fram till hypoteser, vilka man till slut kan pröva, genom att kontrollera hur väl de förutsäger resultaten av experiment eller resonemang som grundar sig på nya data. Åtminstone är det så processen idealiskt ska fungera.

Filosofer tycks däremot ofta skippa den inledande specifikations- och definitionsfasen och börja resonera direkt om begrepp från naturligt språk, som om det vore självklart vad de betydde. Därav kan de komma fram till meningslösheter som det klassiska »jag tänker, alltså finns jag«, utan att ha specificerat vad något av de ingående begreppen (jag, tankar, existens) egentligen ska betyda.

Förvisso förkastas väl den där Descartes-formuleringen av de flesta moderna filosofer, men Dennett gör sig skyldig till exakt samma sak när han publicerar en hel bok om medvetande utan att någonstans däri definiera vad han menar med medvetande. Han verkar ta för självklart vad det betyder, men det är åtminstone inte självklart för mig. Jag kan tänka mig att acceptera en hel rad olika definitioner. Medicinskt finns det antagligen någon sorts vedertagen definition som gör att man kan säga att man förlorar medvetandet vid exempelvis ett hårt slag i huvudet, men det verkar inte vara det begreppet Dennett och hans meningsmotståndare träter om. Mer någonting som drar åt vad det innebär att vara människa. De verkar inte ens hålla fast vid en betydelse utan lägger in själva betydelsen av begreppet i diskussionen om huruvida begreppet går att förklara. En diskussion på så flyktig grund kan knappast leda fram till någon värdefull slutsats.

Dennetts »teori« för medvetandet tycks rentav mer handla om att ge argument som skulle kunna användas för att föredra en viss specifikation av vilket fenomen man bör beteckna med ordet medvetande (men exakt vilket är inte lätt att urskilja) än om att förklara fenomenet i sig.

Meningsmotståndarna som Dennett spenderar stor del av texten på att angripa (till min frustration – det är inte fantastiskt intressant att läsa välformulerade argument mot uppfattningar som man för sitt liv inte skulle kunna tänka sig att inta, och som dessutom till stor del förefaller luddiga förbi obegriplighetens gräns) tycks emellertid framföra ännu mindre av substans (om man antar att Dennetts redogörelser är rättvisa, vilket man kanske i och för sig inte borde göra). De av motståndarnas argument Dennett återger eller citerar handlar knappast om innehållet i hans teori (vilket det nu eventuellt är), utan är främst angrepp på själva idén att det skulle kunna finnas en sådan teori. Motståndarna kan alltså betecknas som mystiker, ovilliga att ge avkall på tryggheten i medvetandets (vad det nu ska betyda) inneboende obegriplighet.

De återgivna antiteoretiska argumenten berör i huvudsak två saker: zombier och qualia. Tyvärr vet jag inte vilket svenskt ord som är lämpligt som översättning av qualia, vilket kanske bidrar till att jag inte helt och hållet greppar invändningarna som handlar om dem. Men jag tror också att det bidrar att dessa invändningar faktiskt inte är helt och hållet gripbara. Det verkar inte finnas någon vedertagen definition av vad qualia betyder – Dennett argumenterar emot flera alternativa betydelser.

Zombieargumentet tror jag dock att jag har förstått. Det går ut på att man håller för troligt att det skulle kunna finnas en varelse (en zombie) som agerar helt automatiskt, som en maskin, utan medvetande, men som ändå är omöjlig att skilja från en människa (Zombier i filosofin är alltså något helt annat än zombier på film.) Om ni inte stött på zombieargumentet förut tycker ni förmodligen att det låter ganska rimligt. Men det beror i så fall med största sannolikhet på att ni inte förstått dimensionen av vad de som använder argumentet egentligen menar. Ni tolkar det som någonting som skulle kunna vara rimligt – en ganska naturlig reaktion, som enligt Dennett föranlett en del naturvetare att felaktigt använda de filosofiska begreppen zombie och qualia för att beteckna observerbara neurovetenskapliga fenomen:

The principle of charity continues to bedevil this issue, however, and many scientists generously persist in refusing to believe that philosophers can be making a fuss about such a narrow and fantastical division of opinion.

Att en zombie inte kan skiljas från en människa innebär inte något så enkelt som att den ska klara Turingtestet. Nej, medlen för att jämföra zombien med en människa antas vara obegränsade. Man kan bryta ner den till molekylnivå, eller elementarpartikelnivå med godtycklig noggrannhet, utan att kunna se att den inte är en människa. Man skulle kunna leva hela sitt liv med en zombie utan att ha minsta möjlighet att märka att den är en zombie. Den skulle i alla situationer reagera exakt som en människa med motsvarande fysiska konstitution skulle göra – inte mindre känslosamt eller mer eller mindre rationellt i något avseende. Den har själv ingen kännedom eller känsla av att »vara en zombie« (mer än vad vem som helst av oss skulle kunna ha). Den skiljer sig inte från en människa på något annat sätt än på en enda punkt: den är har inget medvetande.

En festlig idé, som låter som någonting som hör hemma hos Douglas Adams, tillsammans med den intelligenta nyansen av blått och oändlig osannolikhetsmotorn, men tydligen är zombien ett begrepp som tas på allvar i högre akademiska kretsar. Här om inte förr borde man väl skrika efter en tydlig definition! Enligt vilken definition av medvetande är zombien annorlunda än en människa? Svaret på denna fråga måste rimligtvis leda till ett cirkelresonemang som skulle låta oss omedelbart avfärda zombieargumentet som en stollighet, utan att behöva argumentera sida upp och sida ner.

Men jag ska inte förneka att argumentationen delvis är underhållande. Jag hade till exempel väldigt roligt åt pseudokängurun. Föreställ er en varelse som lever på den australiska slätten. Betande, hoppande, spejande. Omöjlig att skilja från de andra djuren i känguruflocken i vilken den ingår som en fullvärdig medlem. På inget sätt beter den sig annorlunda än en känguru. Den upplever inte själv (i vilken utsträckning nu en känguru reflekterar över sin existens) att den är annorlunda än de andra djuren i flocken, åtminstone inte på något annat sätt än att den är sig själv. Inte ens om man kunde betrakta varje cell av av varelsen i mikroskop skulle man kunna finna något som indikerar att den inte är en känguru. Men den är ingen känguru. Den är en pseudokänguru. Varför? Jo, den saknar essensen av »att vara en känguru«.

Men trots att jag finner mycket av Dennetts argumentation tröttsam och meningslös i avsaknad av en tydlig problemdefinition hittar jag inte mycket där jag tycker att han har direkt fel. Faktum är att jag bara noterat en liten subtil detalj där jag i sak eventuellt har en motstridig uppfattning. Det är i essän What RoboMary Knows där Dennett, om jag förstår honom rätt, ger uttryck för uppfattningen att all information som våra nervsystem har möjlighet att uppfatta i princip går att uttrycka i naturligt språk. Det förefaller mig vara ett alltför djärvt antagande som argumentationen inte bör hängas upp på. Om man ändå vill hävda att det är så, så krävs återigen en tydligare definition av begrepp och förlopp. Möjligtvis kan språket uttrycka allt om man tillåts skapa nya språkliga begrepp för vad som helst, men de kan i så fall förmodligen inte skapas bara genom att man definierar dem inom språket. Det måste komma till stånd en överenskommelse mellan språkbrukarna om vilka sinnesförnimmelser varje begrepp beskriver.

En sekundär insikt, slutligen, som jag fått i sammanhanget, är att föresatsen att man ska skriva om något (i detta fall i form av det här blogginlägget) kan vara en avgörande drivkraft för att läsa slut någonting som man vill ha läst, trots att man inte tycker att det är så spännande att läsa det. Det ska jag antagligen använda mig av igen.

Foto av Kevin Reed, some rights reserved.

Jag drar mig för att sätta tänderna i längre texter av skribenter vars åsikter och insikter jag uppfattar som väldigt lika mina egna. Visst kan det vara stimulerande att få bekräftelse av att en framstående person håller med en, och nyttigt att läsa mer träffsäkra formuleringar av sina åsikter än man själv skulle kunna åstadkomma, men samtidigt tycker jag att det både är slöseri med tid och ganska tråkigt att läsa det man själv redan tänker.

Jag blev styrkt i den uppfattningen av att pressa mig igenom Daniel Dennetts Sweet Dreams. Dennett är en filosof i naturvetenskapens gränsmarker som jag tyckt verka insiktsfull och välformulerad, för att inte nämna sympatisk. Boken i fråga handlar om mänskligt medvetande, vilket är hans specialområde framför andra. Jag är inte helt säker på att jag valde rätt bok. Kanske borde jag ha börjat med bästsäljaren Consciousness Explained från 1991, men baksidestexten gav mig intrycket att Sweet Dreams skulle ge en uppdaterad och förbättrad redogörelse för samma tankar – och 1991 ligger ju trots allt ganska långt tillbaka i dessa frågor.

Kanske borde jag ha tagit allvarligare på undertiteln på framsidan, Philosophical Obstacles to a Science of Consciousness, ty en av sakerna jag tyckte var tröttsamma med denna samling essäer, ursprungligen publicerade mellan 2000 och 2003, är att de går ut mindre på att förklara Dennetts egen teori, som inte får någon noggrann redogörelse, än på att angripa mer eller mindre stolliga motståndare till själva idén med en vetenskaplig teori för medvetandet.

Jag vet inte – det kan också vara så att Dennetts teori inte är vad jag skulle kalla en teori, utan mer en samling lösa tankar. Han låter ständigt som att han inleder med att motivera och förklara varför vi faktiskt bör kunna förklara medvetandet, och man väntar på att åtminstone en skiss av själva förklaringen ska följa, men jag tycker aldrig att den riktigt gör det. Argumentationen stannar på metanivå. (En del av detta kan i och för sig också vara förorsakat av formatet: essäsamlingen. Den består av ursprungligen fristående texter som var och en börjar från noll.)

Jag fick hur som helst veta en hel del om filosofisk diskussion genom att läsa boken, och fick många fyndiga formuleringar, men min uppfattning om det mänskliga medvetandets natur tillförde den absolut ingenting. Det betyder förvisso inte nödvändigtvis att boken var tunn på sådant material. Det kan vara ett symptom på att jag redan från början hade ungefär samma uppfattning som Dennett, och det var ju precis vad jag också trodde.

En annan av mina uppfattningar som styrkts av boken är den om hur filosofer resonerar och diskuterar. Den grundlade när jag läste några fristående kurser i teoretisk filosofi i Lund för sådär 15 år sedan. Det var mycket intressant och givande, och jag slogs av hur nära filosoferna låg de naturvetare jag själv identifierade mig med, i sättet att resonera och angripa problem. Den stora skillnaden var att filosoferna var fruktansvärt mycket slarvigare, särskilt vad gällde definitioner och randvillkor.

Som naturvetare börjar man med att identifiera, avgränsa och abstrahera det problem man vill arbeta med, identifiera vilka viktiga begrepp som ingår och ge så tydliga och enkla definitioner som möjligt av dem. Därefter kan man börja logiskt resonera eller experimentera för att komma fram till hypoteser, vilka man till slut kan pröva, genom att kontrollera hur väl de förutsäger resultaten av experiment eller resonemang som grundar sig på nya data. Åtminstone är det så processen idealiskt ska fungera.

Filosofer tycks däremot ofta skippa den inledande specifikations- och definitionsfasen och börja resonera direkt om begrepp från naturligt språk, som om det vore självklart vad de betydde. Därav kan de komma fram till meningslösheter som det klassiska »jag tänker, alltså finns jag«, utan att ha specificerat vad något av de ingående begreppen (jag, tankar, existens) egentligen ska betyda.

Förvisso förkastas väl den där Descartes-formuleringen av de flesta moderna filosofer, men Dennett gör sig skyldig till exakt samma sak när han publicerar en hel bok om medvetande utan att någonstans däri definiera vad han menar med medvetande. Han verkar ta för självklart vad det betyder, men det är åtminstone inte självklart för mig. Jag kan tänka mig att acceptera en hel rad olika definitioner. Medicinskt finns det antagligen någon sorts vedertagen definition som gör att man kan säga att man förlorar medvetandet vid exempelvis ett hårt slag i huvudet, men det verkar inte vara det begreppet Dennett och hans meningsmotståndare träter om. Mer någonting som drar åt vad det innebär att vara människa. De verkar inte ens hålla fast vid en betydelse utan lägger in själva betydelsen av begreppet i diskussionen om huruvida begreppet går att förklara. En diskussion på så flyktig grund kan knappast leda fram till någon värdefull slutsats.

Dennetts »teori« för medvetandet tycks rentav mer handla om att ge argument som skulle kunna användas för att föredra en viss specifikation av vilket fenomen man bör beteckna med ordet medvetande (men exakt vilket är inte lätt att urskilja) än om att förklara fenomenet i sig.

Meningsmotståndarna som Dennett spenderar stor del av texten på att angripa (till min frustration – det är inte fantastiskt intressant att läsa välformulerade argument mot uppfattningar som man för sitt liv inte skulle kunna tänka sig att inta, och som dessutom till stor del förefaller luddiga förbi obegriplighetens gräns) tycks emellertid framföra ännu mindre av substans (om man antar att Dennetts redogörelser är rättvisa, vilket man kanske i och för sig inte borde göra). De av motståndarnas argument Dennett återger eller citerar handlar knappast om innehållet i hans teori (vilket det nu eventuellt är), utan är främst angrepp på själva idén att det skulle kunna finnas en sådan teori. Motståndarna kan alltså betecknas som mystiker, ovilliga att ge avkall på tryggheten i medvetandets (vad det nu ska betyda) inneboende obegriplighet.

De återgivna antiteoretiska argumenten berör i huvudsak två saker: zombier och qualia. Tyvärr vet jag inte vilket svenskt ord som är lämpligt som översättning av qualia, vilket kanske bidrar till att jag inte helt och hållet greppar invändningarna som handlar om dem. Men jag tror också att det bidrar att dessa invändningar faktiskt inte är helt och hållet gripbara. Det verkar inte finnas någon vedertagen definition av vad qualia betyder – Dennett argumenterar emot flera alternativa betydelser.

Zombieargumentet tror jag dock att jag har förstått. Det går ut på att man håller för troligt att det skulle kunna finnas en varelse (en zombie) som agerar helt automatiskt, som en maskin, utan medvetande, men som ändå är omöjlig att skilja från en människa (Zombier i filosofin är alltså något helt annat än zombier på film.) Om ni inte stött på zombieargumentet förut tycker ni förmodligen att det låter ganska rimligt. Men det beror i så fall med största sannolikhet på att ni inte förstått dimensionen av vad de som använder argumentet egentligen menar. Ni tolkar det som någonting som skulle kunna vara rimligt – en ganska naturlig reaktion, som enligt Dennett föranlett en del naturvetare att felaktigt använda de filosofiska begreppen zombie och qualia för att beteckna observerbara neurovetenskapliga fenomen:

The principle of charity continues to bedevil this issue, however, and many scientists generously persist in refusing to believe that philosophers can be making a fuss about such a narrow and fantastical division of opinion.

Att en zombie inte kan skiljas från en människa innebär inte något så enkelt som att den ska klara Turingtestet. Nej, medlen för att jämföra zombien med en människa antas vara obegränsade. Man kan bryta ner den till molekylnivå, eller elementarpartikelnivå med godtycklig noggrannhet, utan att kunna se att den inte är en människa. Man skulle kunna leva hela sitt liv med en zombie utan att ha minsta möjlighet att märka att den är en zombie. Den skulle i alla situationer reagera exakt som en människa med motsvarande fysiska konstitution skulle göra – inte mindre känslosamt eller mer eller mindre rationellt i något avseende. Den har själv ingen kännedom eller känsla av att »vara en zombie« (mer än vad vem som helst av oss skulle kunna ha). Den skiljer sig inte från en människa på något annat sätt än på en enda punkt: den är har inget medvetande.

En festlig idé, som låter som någonting som hör hemma hos Douglas Adams, tillsammans med den intelligenta nyansen av blått och oändlig osannolikhetsmotorn, men tydligen är zombien ett begrepp som tas på allvar i högre akademiska kretsar. Här om inte förr borde man väl skrika efter en tydlig definition! Enligt vilken definition av medvetande är zombien annorlunda än en människa? Svaret på denna fråga måste rimligtvis leda till ett cirkelresonemang som skulle låta oss omedelbart avfärda zombieargumentet som en stollighet, utan att behöva argumentera sida upp och sida ner.

Men jag ska inte förneka att argumentationen delvis är underhållande. Jag hade till exempel väldigt roligt åt pseudokängurun. Föreställ er en varelse som lever på den australiska slätten. Betande, hoppande, spejande. Omöjlig att skilja från de andra djuren i känguruflocken i vilken den ingår som en fullvärdig medlem. På inget sätt beter den sig annorlunda än en känguru. Den upplever inte själv (i vilken utsträckning nu en känguru reflekterar över sin existens) att den är annorlunda än de andra djuren i flocken, åtminstone inte på något annat sätt än att den är sig själv. Inte ens om man kunde betrakta varje cell av av varelsen i mikroskop skulle man kunna finna något som indikerar att den inte är en känguru. Men den är ingen känguru. Den är en pseudokänguru. Varför? Jo, den saknar essensen av »att vara en känguru«.

Men trots att jag finner mycket av Dennetts argumentation tröttsam och meningslös i avsaknad av en tydlig problemdefinition hittar jag inte mycket där jag tycker att han har direkt fel. Faktum är att jag bara noterat en liten subtil detalj där jag i sak eventuellt har en motstridig uppfattning. Det är i essän What RoboMary Knows där Dennett, om jag förstår honom rätt, ger uttryck för uppfattningen att all information som våra nervsystem har möjlighet att uppfatta i princip går att uttrycka i naturligt språk. Det förefaller mig vara ett alltför djärvt antagande som argumentationen inte bör hängas upp på. Om man ändå vill hävda att det är så, så krävs återigen en tydligare definition av begrepp och förlopp. Möjligtvis kan språket uttrycka allt om man tillåts skapa nya språkliga begrepp för vad som helst, men de kan i så fall förmodligen inte skapas bara genom att man definierar dem inom språket. Det måste komma till stånd en överenskommelse mellan språkbrukarna om vilka sinnesförnimmelser varje begrepp beskriver.

En sekundär insikt, slutligen, som jag fått i sammanhanget, är att föresatsen att man ska skriva om något (i detta fall i form av det här blogginlägget) kan vara en avgörande drivkraft för att läsa slut någonting som man vill ha läst, trots att man inte tycker att det är så spännande att läsa det. Det ska jag antagligen använda mig av igen.

Foto av Kevin Reed, some rights reserved.

Dennetts dravel

Trista klassiker och okända mästerverk bland serierna

Jag använder just nu The Batman Chronicles som insomningslitteratur på kvällarna. Återtryckta Läderlappenserier i kronologisk ordning från 1939 till, hittills, 1940. De är perfekta för ändamålet: lättlästa så att man orkar följa dem när man är sömnig, och med visst historiskt intresse (om man är intresserad av Batman eller seriehistoria), men definitivt inte tillräckligt engagerande för att man ska lockas fortsätta läsa när man är redo att somna. Monoton handling och taffligt tecknad med statiskt bildberättande, och så dessa överflödiga omständliga texter som beskriver det som redan syns i bilderna.

Häromkvällen stötte jag på den här slagsmålssekvensen i den tredje volymen¹, där Läderlappen lyfter upp en skurk »as if he were a child«. (Klicka för större version.)

Jag har sett många människor lyfta upp barn de senaste åren, men ingen har använt just det där greppet. Jag tror rentav att det skulle kunna vara ett tillräckligt skäl för Myndigheterna att omhänderta barnet.

En mer intressant reflektion är hur Bob Kane kunde komma undan med att vara, med dagens mått mätt, en sådan kratta på att behandla seriemediet.

Filmkonst och seriekonst

De tecknade serierna är ungefär jämngamla med filmen. Filmen var i stort sett fulländad redan på 1920-talet. Tekniken har utvecklats mycket sedan dess och publikens smak har förändrats, men hur man använder rörliga bilder för att berätta en historia, och hur man gör för att väcka känslor och engagera publiken, det kände redan F.W. Murnau och hans samtida mycket väl till.

Hur man gör motsvarande med tecknade serier skulle jag vilja påstå blev allmängods bland serieskapare först på 1980-talet. Visst har det funnits guldkorn tidigare än så, och många fantastiska tecknare, men konsten att utnyttja sekvenser av bilder har varit ytterst sällsynt i huvudfåran.

Läderlappen lyfter skurken som om han vore ett barn år 1940. Några minnesvärda filmer från samma år är Hitchcocks Rebecca, Slaghöken med Errol Flynn, John Fords Vredens Druvor med Henry Fonda, och Walt Disney-animationen Pinocchio. Kanske inte kidsens favoriter 2007, men filmer som fortfarande håller, och vars sätt att använda mediet inte fundamentalt skiljer sig från dagens Hollywoods.

Batmans födelse: 1939 vs 1987

Se nu på seriesidorna här nedan. (Även här, klicka för större versioner.) De två första visar Bob Kanes originalversion av berättelsen om Läderlappens ursprung, publicerad i Detective Comics #33 i november 1939, några månader innan samma rutor återkom i Batman #1. De finns i den första volymen av The Batman Chronicles.² Försök bortse från den klumpiga teckningsstilen och notera hur bilderna används.


En avgjord kvalitet är att de alldeles tydligt illustrerar vad som händer. Men Kane och den på sin tid anonyme författaren (Bill Finger om jag förstår dedikationerna i antologin rätt) verkar ändå inte lita på bilderna, eftersom praktiskt taget hela förloppet också beskrivs i text. Ett par av bilderna har stämningsskapande dimmor och ljussken, men mer än så förmedlar de inte.

Jämför med nästa tre sidor, som är motsvarande berättelse från Year One³, Frank Miller och David Mazzucchellis omstart av Batmanhistorien från 1987.


Bortse från de Millerskt melodramatiska elementen att Bruce Wayne är nära att förblöda och det krossade fönstret, och se bara hur mycket större Mazzucchellis uttrycksrepertoar är än Kanes, och hur mycket bättre hans bilder lyckas med att strömma över information till läsaren. Den känslomässiga stämningen, inte bara händelseutvecklingen.

Nästa tre är ytterligare en version av mordet på Bruce Waynes föräldrar, i form av en flashback en åldrad Bruce Wayne får i tv-fåtöljen, i Frank Millers egen The Dark Knight Returns⁴ – serien som 1986 injicerade nytt liv i Batmanfiguren och satte igång en utveckling som kulminerade i Tim Burtons film ett par år senare, vilket blev Läderlappens återtåg för den riktigt breda publiken.


I Millers bildsekvens är ytterligare ett berättarelement tydligt: hur samspelet mellan bilderna kan användas för bestämma läsarens tempo.

Publik och kvalitet

Jag har ingen riktigt bra förklaring till varför det tagit så mycket längre tid för seriemediet att mogna än för filmen. Det har naturligtvis någonting att göra med att serierna inte haft lika lätt att dra till sig stora begåvningar, vilket i sin tur säkert har något att göra med att så få människor läser serier. När man nämner serier börjar de flesta prata om de korta skämtserier på en stripp eller sida åt gången som man kan hitta i dagstidningar, och som använder sig av en ytterst liten del av mediets möjligheter. Längre serier anses av någon anledning mest vara för barn.

Men att så få läser serier beror rimligtvis också på att det inte har funnits så stor anledning särskilt långt tillbaka. I Japan är serier mer allmängods än här och där har den konstnärliga utvecklingen också gått snabbare än här. Japanska serier har varit, och är, en stor förebild för många moderna serieskapare i väst, inklusive Frank Miller. Men vad som är hönan eller ägget av kvaliteten och efterfrågan vet jag inte.

De flesta serier som har någorlunda högt kulturellt anseende tycker jag ärligt talat inte riktigt förtjänar det, åtminstone inte som exempel på seriekonst. Tintin är ett exempel. Visst, Tintinserierna från 1940-talet är vida överlägsna exempelvis sina samtida tidiga Batmanserier. Hergé är en mycket skicklig tecknare, och får till charmiga och engagerande äventyr. Men när man läser Tintin idag slås man av hur monotona bilderna är, och hur liten del av seriemediets uttryck Hergé använder. Ibland ger han till och med upp bildberättandet totalt, som i det extrema exemplet nedan från Enhörningens hemlighet i Karin och Allan Janzons översättning. (Björn Wahlbergs genomarbetade nyöversättning⁵ är naturligtvis att rekommendera om man ska läsa den idag.) Faktum är att Tintin till fullo uppfyller mina kriterier för insomningslitteratur.


Svartvita självbiografier

Ett par självbiografiska serier som har fått relativt stor uppmärksamhet av kultureliten är Art Spiegelmanns Maus⁶ som handlar om hans fars tid i koncentrationsläger, och Marjane Satrapis Persepolis⁷ som handlar om hennes barndom i revolutionens Iran. Det är starka berättelser i kraft av sitt innehåll, men Spiegelman och Satrapi tillhör sannerligen inte de främsta utvecklarna av serieberättandet. Även om de lyckas bättre med hantverket än Bob Kane så är deras ambitioner för vad bildsekvenserna ska förmedla inte ett dugg högre än Kanes. Dessutom har bilderna trots sitt makabra innehåll en atmosfär av barnboksillustrationer, och de utmanar därmed inte idén om att serier är någonting som egentligen är till för barn.

Jag gillar visserligen Maus och Persepolis på sitt sätt, men de är inte stor seriekonst. Jag ser dem som toppen av berget av tråkigt berättade, alltid svartvita, självbiografier som så många mer eller mindre amatörmässiga serieskapare sysselsatte sig med under 1990-talet med hopp om att betraktas som seriösa.

Chris Ware

Den serieskapare jag känner till som behärskar seriemediets alla element bäst av alla heter Chris Ware. På en av de första sidorna av Daniel Raeburns biografi om Ware⁸ får man en bild av seriernas utveckling som nästan verkar diametralt motsatt min: »Take any Sunday funnies page from the 1920s, compare it with any one of today's, and you will see overall a near-catastrophic decay of craft, quality and style.« Tja, jag vet inte om jag riktigt håller med, men hur som helst handlar det återigen bara om »funnies«, lustiga korta serier i dagstidningar. Varför fanns det inga serieromaner på 1920-talet?

Det finns exempel i Raeburns skrift som förvisso visar att det fanns kreativa serieskapare på 1920-talet – varav George Herriman med sin Krazy Kat är den mest berömda – men inte lyckas de tillnärmelsevis lika bra som många av dagens serieskapare med djupet i sitt bildberättande.

Jag har plockat tre sidor ur Chris Wares mästerverk Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth⁹ som exempel. Det är inte någon avsiktlig poäng att två av dem är helt utan text. Tvärtom, Ware briljerar i att kombinera text och bild. Att det blev dessa sidor beror på att jag tagit några som jag hoppas att man kan förstå även lösryckta ur sitt sammanhang, och på att de demonstrerar ett par tekniker som just Ware behärskar bättre än de flesta.

Jimmy Corrigan är en berättelse som utspelar sig växelvis i flera tidsperioder. En huvudtråd är i vår tid, där Jimmy, en socialt underbegåvad ung man, möter sin far för första gången i sitt medvetna liv. En annan skildrar Jimmys farfars barndom tillsammans med sin extremt osympatiske ensamstående far (Jimmys farfarsfar, alltså).


Jag vill inte analysera sönder exemplen så jag låter dem tala för sig själv. Det första är Jimmys farfars möte med sin sjukliga farmor. Det andra är Wares poetiska sätt att uttrycka och så gick det mot vår. Det tredje är ena halvan av ett uppslag som berättar för läsaren att Jimmys adoptivsyster i själva verket, utan kännedom för personerna i boken, är en inte alltför avlägsen släkting till honom: hon härstammar nämligen från Jimmys farfarsfars oäkta barn med husan.

Jimmy Corrigan är Wares enda fullständiga serieroman hittills, men hans mer fragmentariska alster publicerade i den oregelbundet periodiska publikationen Acme Novelty Library är också oftast fantastiskt starka. Jimmy Corrigan är till stor del byggd utifrån smådelar som tidigare funnits i Acme Novelty Library.

Avsnitten om den tragikomiske populärkulturssamlaren Rusty Brown som upptagit mycket av de senare volymerna av Acme Novelty Library är tydligen också tänkta att sättas samman till en roman så småningom. Den ser jag fram emot, fast det verkar än så länge inte som att den riktigt kommer upp i samma nivå som Jimmy Corrigan.

Referenser

Köplänkarna nedan är bara förslag. Alla utom Tintin gäller utgåvor på engelska. De flesta av böckerna finns i ett flertal utgåvor och priser och tillgång varierar. Det här är bara de jag tycker ser ut som bästa valet just nu. Persepolis är ursprungligen på franska, och den och några av de andra kan man hitta i svensk översättning.

1 Batman Chronicles: Volume Three, DC Comics, 2007. Bokus Amazon
2 Batman Chronicles: Volume One, DC Comics, 2005. Bokus Amazon
3 Frank Miller och David Mazzucchelli, Batman: Year One, DC Comics, 1987. Bokus Amazon
4 Frank Miller, Batman: The Dark Knight Returns, DC Comics, 1986. Bokus Amazon
5 Hergé, Enhörningens hemlighet, Bonnier Carlsen, 2004. Bokus
6 Art Spiegelman, Maus: A Survivor's Tale: My Father Bleeds History/Here My Troubles Began, Pantheon, 1986/1992. Bokus Amazon
7 Marjane Satrapi, Persepolis: The Story of a Childhood, Pantheon, 2003. Bokus Amazon
8 Daniel Raeburn, Chris Ware, Yale University Press, 2004. Bokus Amazon
9 Chris Ware, Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth, Pantheon, 2000. Bokus Amazon

intressant? om serier, Batman, Frank Miller Tintin Maus Persepolis Chris Ware

Jag använder just nu The Batman Chronicles som insomningslitteratur på kvällarna. Återtryckta Läderlappenserier i kronologisk ordning från 1939 till, hittills, 1940. De är perfekta för ändamålet: lättlästa så att man orkar följa dem när man är sömnig, och med visst historiskt intresse (om man är intresserad av Batman eller seriehistoria), men definitivt inte tillräckligt engagerande för att man ska lockas fortsätta läsa när man är redo att somna. Monoton handling och taffligt tecknad med statiskt bildberättande, och så dessa överflödiga omständliga texter som beskriver det som redan syns i bilderna.

Häromkvällen stötte jag på den här slagsmålssekvensen i den tredje volymen¹, där Läderlappen lyfter upp en skurk »as if he were a child«. (Klicka för större version.)


Jag har sett många människor lyfta upp barn de senaste åren, men ingen har använt just det där greppet. Jag tror rentav att det skulle kunna vara ett tillräckligt skäl för Myndigheterna att omhänderta barnet.

En mer intressant reflektion är hur Bob Kane kunde komma undan med att vara, med dagens mått mätt, en sådan kratta på att behandla seriemediet.

Filmkonst och seriekonst

De tecknade serierna är ungefär jämngamla med filmen. Filmen var i stort sett fulländad redan på 1920-talet. Tekniken har utvecklats mycket sedan dess och publikens smak har förändrats, men hur man använder rörliga bilder för att berätta en historia, och hur man gör för att väcka känslor och engagera publiken, det kände redan F.W. Murnau och hans samtida mycket väl till.

Hur man gör motsvarande med tecknade serier skulle jag vilja påstå blev allmängods bland serieskapare först på 1980-talet. Visst har det funnits guldkorn tidigare än så, och många fantastiska tecknare, men konsten att utnyttja sekvenser av bilder har varit ytterst sällsynt i huvudfåran.

Läderlappen lyfter skurken som om han vore ett barn år 1940. Några minnesvärda filmer från samma år är Hitchcocks Rebecca, Slaghöken med Errol Flynn, John Fords Vredens Druvor med Henry Fonda, och Walt Disney-animationen Pinocchio. Kanske inte kidsens favoriter 2007, men filmer som fortfarande håller, och vars sätt att använda mediet inte fundamentalt skiljer sig från dagens Hollywoods.

Batmans födelse: 1939 vs 1987

Se nu på seriesidorna här nedan. (Även här, klicka för större versioner.) De två första visar Bob Kanes originalversion av berättelsen om Läderlappens ursprung, publicerad i Detective Comics #33 i november 1939, några månader innan samma rutor återkom i Batman #1. De finns i den första volymen av The Batman Chronicles.² Försök bortse från den klumpiga teckningsstilen och notera hur bilderna används.


En avgjord kvalitet är att de alldeles tydligt illustrerar vad som händer. Men Kane och den på sin tid anonyme författaren (Bill Finger om jag förstår dedikationerna i antologin rätt) verkar ändå inte lita på bilderna, eftersom praktiskt taget hela förloppet också beskrivs i text. Ett par av bilderna har stämningsskapande dimmor och ljussken, men mer än så förmedlar de inte.

Jämför med nästa tre sidor, som är motsvarande berättelse från Year One³, Frank Miller och David Mazzucchellis omstart av Batmanhistorien från 1987.


Bortse från de Millerskt melodramatiska elementen att Bruce Wayne är nära att förblöda och det krossade fönstret, och se bara hur mycket större Mazzucchellis uttrycksrepertoar är än Kanes, och hur mycket bättre hans bilder lyckas med att strömma över information till läsaren. Den känslomässiga stämningen, inte bara händelseutvecklingen.

Nästa tre är ytterligare en version av mordet på Bruce Waynes föräldrar, i form av en flashback en åldrad Bruce Wayne får i tv-fåtöljen, i Frank Millers egen The Dark Knight Returns⁴ – serien som 1986 injicerade nytt liv i Batmanfiguren och satte igång en utveckling som kulminerade i Tim Burtons film ett par år senare, vilket blev Läderlappens återtåg för den riktigt breda publiken.


I Millers bildsekvens är ytterligare ett berättarelement tydligt: hur samspelet mellan bilderna kan användas för bestämma läsarens tempo.

Publik och kvalitet

Jag har ingen riktigt bra förklaring till varför det tagit så mycket längre tid för seriemediet att mogna än för filmen. Det har naturligtvis någonting att göra med att serierna inte haft lika lätt att dra till sig stora begåvningar, vilket i sin tur säkert har något att göra med att så få människor läser serier. När man nämner serier börjar de flesta prata om de korta skämtserier på en stripp eller sida åt gången som man kan hitta i dagstidningar, och som använder sig av en ytterst liten del av mediets möjligheter. Längre serier anses av någon anledning mest vara för barn.

Men att så få läser serier beror rimligtvis också på att det inte har funnits så stor anledning särskilt långt tillbaka. I Japan är serier mer allmängods än här och där har den konstnärliga utvecklingen också gått snabbare än här. Japanska serier har varit, och är, en stor förebild för många moderna serieskapare i väst, inklusive Frank Miller. Men vad som är hönan eller ägget av kvaliteten och efterfrågan vet jag inte.

De flesta serier som har någorlunda högt kulturellt anseende tycker jag ärligt talat inte riktigt förtjänar det, åtminstone inte som exempel på seriekonst. Tintin är ett exempel. Visst, Tintinserierna från 1940-talet är vida överlägsna exempelvis sina samtida tidiga Batmanserier. Hergé är en mycket skicklig tecknare, och får till charmiga och engagerande äventyr. Men när man läser Tintin idag slås man av hur monotona bilderna är, och hur liten del av seriemediets uttryck Hergé använder. Ibland ger han till och med upp bildberättandet totalt, som i det extrema exemplet nedan från Enhörningens hemlighet i Karin och Allan Janzons översättning. (Björn Wahlbergs genomarbetade nyöversättning⁵ är naturligtvis att rekommendera om man ska läsa den idag.) Faktum är att Tintin till fullo uppfyller mina kriterier för insomningslitteratur.


Svartvita självbiografier

Ett par självbiografiska serier som har fått relativt stor uppmärksamhet av kultureliten är Art Spiegelmanns Maus⁶ som handlar om hans fars tid i koncentrationsläger, och Marjane Satrapis Persepolis⁷ som handlar om hennes barndom i revolutionens Iran. Det är starka berättelser i kraft av sitt innehåll, men Spiegelman och Satrapi tillhör sannerligen inte de främsta utvecklarna av serieberättandet. Även om de lyckas bättre med hantverket än Bob Kane så är deras ambitioner för vad bildsekvenserna ska förmedla inte ett dugg högre än Kanes. Dessutom har bilderna trots sitt makabra innehåll en atmosfär av barnboksillustrationer, och de utmanar därmed inte idén om att serier är någonting som egentligen är till för barn.

Jag gillar visserligen Maus och Persepolis på sitt sätt, men de är inte stor seriekonst. Jag ser dem som toppen av berget av tråkigt berättade, alltid svartvita, självbiografier som så många mer eller mindre amatörmässiga serieskapare sysselsatte sig med under 1990-talet med hopp om att betraktas som seriösa.

Chris Ware

Den serieskapare jag känner till som behärskar seriemediets alla element bäst av alla heter Chris Ware. På en av de första sidorna av Daniel Raeburns biografi om Ware⁸ får man en bild av seriernas utveckling som nästan verkar diametralt motsatt min: »Take any Sunday funnies page from the 1920s, compare it with any one of today's, and you will see overall a near-catastrophic decay of craft, quality and style.« Tja, jag vet inte om jag riktigt håller med, men hur som helst handlar det återigen bara om »funnies«, lustiga korta serier i dagstidningar. Varför fanns det inga serieromaner på 1920-talet?

Det finns exempel i Raeburns skrift som förvisso visar att det fanns kreativa serieskapare på 1920-talet – varav George Herriman med sin Krazy Kat är den mest berömda – men inte lyckas de tillnärmelsevis lika bra som många av dagens serieskapare med djupet i sitt bildberättande.

Jag har plockat tre sidor ur Chris Wares mästerverk Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth⁹ som exempel. Det är inte någon avsiktlig poäng att två av dem är helt utan text. Tvärtom, Ware briljerar i att kombinera text och bild. Att det blev dessa sidor beror på att jag tagit några som jag hoppas att man kan förstå även lösryckta ur sitt sammanhang, och på att de demonstrerar ett par tekniker som just Ware behärskar bättre än de flesta.

Jimmy Corrigan är en berättelse som utspelar sig växelvis i flera tidsperioder. En huvudtråd är i vår tid, där Jimmy, en socialt underbegåvad ung man, möter sin far för första gången i sitt medvetna liv. En annan skildrar Jimmys farfars barndom tillsammans med sin extremt osympatiske ensamstående far (Jimmys farfarsfar, alltså).


Jag vill inte analysera sönder exemplen så jag låter dem tala för sig själv. Det första är Jimmys farfars möte med sin sjukliga farmor. Det andra är Wares poetiska sätt att uttrycka och så gick det mot vår. Det tredje är ena halvan av ett uppslag som berättar för läsaren att Jimmys adoptivsyster i själva verket, utan kännedom för personerna i boken, är en inte alltför avlägsen släkting till honom: hon härstammar nämligen från Jimmys farfarsfars oäkta barn med husan.

Jimmy Corrigan är Wares enda fullständiga serieroman hittills, men hans mer fragmentariska alster publicerade i den oregelbundet periodiska publikationen Acme Novelty Library är också oftast fantastiskt starka. Jimmy Corrigan är till stor del byggd utifrån smådelar som tidigare funnits i Acme Novelty Library.

Avsnitten om den tragikomiske populärkulturssamlaren Rusty Brown som upptagit mycket av de senare volymerna av Acme Novelty Library är tydligen också tänkta att sättas samman till en roman så småningom. Den ser jag fram emot, fast det verkar än så länge inte som att den riktigt kommer upp i samma nivå som Jimmy Corrigan.

Referenser

Köplänkarna nedan är bara förslag. Alla utom Tintin gäller utgåvor på engelska. De flesta av böckerna finns i ett flertal utgåvor och priser och tillgång varierar. Det här är bara de jag tycker ser ut som bästa valet just nu. Persepolis är ursprungligen på franska, och den och några av de andra kan man hitta i svensk översättning.

1 Batman Chronicles: Volume Three, DC Comics, 2007. Bokus Amazon
2 Batman Chronicles: Volume One, DC Comics, 2005. Bokus Amazon
3 Frank Miller och David Mazzucchelli, Batman: Year One, DC Comics, 1987. Bokus Amazon
4 Frank Miller, Batman: The Dark Knight Returns, DC Comics, 1986. Bokus Amazon
5 Hergé, Enhörningens hemlighet, Bonnier Carlsen, 2004. Bokus
6 Art Spiegelman, Maus: A Survivor's Tale: My Father Bleeds History/Here My Troubles Began, Pantheon, 1986/1992. Bokus Amazon
7 Marjane Satrapi, Persepolis: The Story of a Childhood, Pantheon, 2003. Bokus Amazon
8 Daniel Raeburn, Chris Ware, Yale University Press, 2004. Bokus Amazon
9 Chris Ware, Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth, Pantheon, 2000. Bokus Amazon

intressant? om serier, Batman, Frank Miller Tintin Maus Persepolis Chris Ware

Trista klassiker och okända mästerverk bland serierna