En hyllsektion nästan totalt dominerad av Warp Records

Ni väntade er antagligen inte att den till synes abrupt avbrutna monologen (som förstås gärna får bli en dialog – använd i så fall kommentarfältet) om min skivsamling skulle få en fortsättning, men då misstog ni er! Här kommer tredje delen av möjligtvis fyrtiosju.

Aphex Twin: Drukqs Den senaste Aphexproduktionen jag införskaffat, om man undantar skåpmatssamlingen 26 Mixes for Cash, men när jag kollar Richard D. James diskografi ser jag att det kanske inte bara beror på att jag förflyttat mig förbi hans typ av musik (vilket jag nog egentligen hade redan när den kom ut), utan det är tydligen fortfarande hans senaste »studioalbum«. När det kom visade det att också Aphex själv var på väg: en utveckling från tidigare skivor som gör denna till en av hans intressantaste. Den växlar mellan å ena sidan spröda, lätt melankoliska, spår och å andra sidan fett ös med melodiska trummor som liknar den drill 'n' bass-musik som gjorde Squarepusher känd. Den självklara precision med vilken han slänger ur sig det där vansinnesrytmhamrandet får Aphex musikaliska genialitet att framstå med lysande tydlighet. Artister som specialiserat sig på den typen av musik och arbetat med den i åratal får den ändå knappast någonsin att låta så elegant som denna stilmässiga avstickare från Aphex gör.

Hjältar En bränd cd som Ola satte samman till mig på tiden när cd-brännare fortfarande var exotiska. Huvudnumret är Aphex Twins remix av Philip Glass version av David Bowies Heroes, som fanns på en mini-cd som jag tror följde med som bonus till den japanska utgåvan av Glass Heroes Symphony. Aphex kan tyckas ha gjort det ganska lätt för sig – han har helt enkelt tagit Glass stråkversion och mixat in Bowies isolerade sångstämma från originalversionen, plus lite extra ljudtrix – men resultatet är helt fantastiskt, och Aphex handlag vid mixerbordet är antagligen en förutsättning för att det blivit så harmoniskt fulländat. Mitt försök att kopiera Olas skiva till kassettband blev inte audiofilt tillfredsställande, så Ola brände den här när han fick tillfälle och fyllde på med annat han tyckte att jag borde ha. Den fullständiga spårlistningen är som följer:

1 David Bowie, Philip Glass: »Heroes« (Aphex Twin Remix)
2 ProjeKct Two: 21st Century Man
3 Lee »Scratch« Perry & Dub Syndicate: Train to Doomsville
4 The Sugarcubes: Birthday (Icelandic)
5 Gunnar Svensson: An Dante
6 Billy May: Rudolph the Red-Nosed Reindeer Mambo
7 Williams Fairey Band: What Time Is Love?
8 Lou Reed, John Cale: Smalltown
9 Malcolm McLaren: Madam Butterfly
10 Povel Ramel, Siw Malmkvist: Skvalmusik.
11 Harald Paulsen: Kanonensong
12 Thomas Lindahl: Fasadklättraren dansar
13 Innocence: Natural Thing (No-One Here Gets Out Alive)
14 Allen Ginsberg: The Ballad of the Skeletons
15 Kronos Quartet: Purple Haze
16 Julee Cruise: Summer Hisses, Winter Tears
17 Jean-Luc Ponty: King Kong
18 The Orb: Little Fluffy Clouds
19 ProjeKct Two: Heavy ConstruKction
20 Nancy Wilson: What Are You Doing New Years Eve

Numera är inte bara cd-brännare mer lättillgängliga, utan också den där Bowie–Glass–Aphex-låten. Den finns med på 26 Mixes for Cash (Uppdatering: fast enligt en kommentar tydligen inte heller där i audiofilt optimal version).

The David Arnold James Bond Project: Shaken and Stirred En samling covers av James Bond-musik med olika artister som jag gissar att David Arnold producerade för att meritera sig för att bli John Barrys efterträdare som hovkompositör till Bondfilmerna – vilket i så fall lyckades: de senaste fyra filmerna har haft soundtrack av David Arnold. En ganska spretig skiva men med bra Bondstämning och en del guldkorn.

Antipop Consortium: Arrhythmia Trots flera försök har jag aldrig riktigt uppskattat hiphop. (Uppdatering: fast om jag tänker efter finns det ett eller annat exempel på artister med åtminstone starka element av hiphop som periodvis tillhört mina favoriter. De lär ju dyka upp i senare inlägg.) Det här är ett sådant försök, som jag lockades till av de elektroniska tonerna och etiketten (Warp). Jag lyssnade på den ett antal gånger, men det blev en återvändsgränd.

Excursions in Ambience: The Third Dimension Ambientsamlingen som jag, och säkerligen många andra, införskaffat enkom därför att den innehåller Sten i fokus-spåret som saknas på båda de officiella cd-utgåvorna av Aphex Twins Selected Ambient Works Volume II.

Louis Armstrong: The Best of the Red Hot Fives and Sevens New Orleans-jazz är en genre som jag är ganska entusiastisk för alltsedan mitt besök i staden 2005, och jag är ständigt på jakt efter bra skivinspelningar både från guldåldern och, i ännu högre grad, moderna versioner. Louis Armstrong är ju den största stjärnan inom (bland annat) den sortens jazz, men jag har aldrig riktigt fastnat för honom. Den här skivan köpte jag för att jag tänkte att jag i alla fall skulle ge Louis en ordentlig chans, men jag har inte lyssnat på den mycket. En djupare utläggning om New Orleans-jazz tar jag i samband med någon skiva som betyder mer för mig.

Autechre: Chiastic Slide Duon Autechre är, vid sidan av Aphex Twin, ett av de största namnen på etiketten Warp, som framför allt ger ut just denna sorts medelavantgardistisk huvudsakligen brittisk elektronisk musik. Under något år under andra halvan av 1990-talet lyssnade jag utan jämförelse mest på Autechre av alla artister, och jag var länge så komplett på allt de gett ut. Autechres musik kan kallas minimal och abstrakt, men den var åtminstone inte vid denna tid extrem. Nästan alla brukade gå med på att det de gjorde var musik, även de som inte alls uppskattade den. Chiastic Slide kom ut 1997 och det var den som gjorde mig till en total Autechre-fan. Jag hade lyssnat en del på Tri Repetae men inte blivit riktigt biten. Chiastic Slide hade ett öppnare för mig mer lättlyssnat sound och intressantare rytmer. Som en hyllning till detta verk, som jag nog under hela min Autechreperiod höll för att vara deras främsta, använde jag termen chiastic slide i en datalogisk publikation, för att beteckna en uppräkningsordning för par av heltal som gick lite diagonalt fram och tillbaka. Jag spelade den här skivan tillräckligt många gånger för att kunna nästan varenda ljud utantill. Därför blev jag ytterligt förvånad när jag för ett tag sedan lyssnade på den igen, för första gången på flera år, och den inte alls kändes bekant alls, mer än till stilen och soundet. Det här är verkligen inte musik som sätter sig i huvudet så att man inte kan bli av med den. Den gör det till och med i mindre utsträckning än en del musik som går avsevärt längre mot det abstrakta och minimala. Antagligen var det bland annat det som tilltalade mig så mycket. Jag gillade under den där perioden verkligen inte söta melodier och harmonier.

Autechre: Amber Ett av duons tidigaste släpp, med betydligt mildare och harmoniska ljud än vad som gjorde dem riktigt stora.

Autechre: ep7 Den här släpptes efter att jag slutat att vara riktigt entusiastisk för Autechre, och jag minns inte precis hur den låter. Men jag tycker mig minnas att speltiden på denna »ep« lustigt nog var längre än på lp5 som släpptes strax före eller efter.

Autechre: Basscad, ep En relativt tidig ep, som jag har för mig var ganska perkussiv, och bra.

Autechre: Peel Session Spelades in för John Peels BBC-radioprogram 1995, och hör musikaliskt därmed till samma Autechreperiod som exempelvis Anti-ep:n, men gavs ut på skiva först 1999, när Autechre annars lät helt annorlunda.

Autechre: Incunabula Duons albumdebut. Har för mig att jag aldrig uppskattat den så mycket.

Autechre: Gantz Graf Tveklöst det mest svårlyssnade från Autechre när den kom ut 2002. Till stora delar kakafoniska brus- och slammerljud. Jag tyckte att den var intressant men kom aldrig riktigt in i den. Utgåvan innehåller en cd och en dvd med en video på och videon, av Alex Rutterford, är ganska fantastisk. Datorgrafik som ser ut som en CAD-ritning av någon sorts mekanisk konstruktion på en datorskärm, men som ständigt ändrar sig i takt med musiken. Även om musiken är svår att ta till sig ensam blir denna kombination av bild och ljud fascinerande.

Autechre avslutas på nästa hyllsektion.

Ni väntade er antagligen inte att den till synes abrupt avbrutna monologen (som förstås gärna får bli en dialog – använd i så fall kommentarfältet) om min skivsamling skulle få en fortsättning, men då misstog ni er! Här kommer tredje delen av möjligtvis fyrtiosju.

Aphex Twin: Drukqs Den senaste Aphexproduktionen jag införskaffat, om man undantar skåpmatssamlingen 26 Mixes for Cash, men när jag kollar Richard D. James diskografi ser jag att det kanske inte bara beror på att jag förflyttat mig förbi hans typ av musik (vilket jag nog egentligen hade redan när den kom ut), utan det är tydligen fortfarande hans senaste »studioalbum«. När det kom visade det att också Aphex själv var på väg: en utveckling från tidigare skivor som gör denna till en av hans intressantaste. Den växlar mellan å ena sidan spröda, lätt melankoliska, spår och å andra sidan fett ös med melodiska trummor som liknar den drill 'n' bass-musik som gjorde Squarepusher känd. Den självklara precision med vilken han slänger ur sig det där vansinnesrytmhamrandet får Aphex musikaliska genialitet att framstå med lysande tydlighet. Artister som specialiserat sig på den typen av musik och arbetat med den i åratal får den ändå knappast någonsin att låta så elegant som denna stilmässiga avstickare från Aphex gör.

Hjältar En bränd cd som Ola satte samman till mig på tiden när cd-brännare fortfarande var exotiska. Huvudnumret är Aphex Twins remix av Philip Glass version av David Bowies Heroes, som fanns på en mini-cd som jag tror följde med som bonus till den japanska utgåvan av Glass Heroes Symphony. Aphex kan tyckas ha gjort det ganska lätt för sig – han har helt enkelt tagit Glass stråkversion och mixat in Bowies isolerade sångstämma från originalversionen, plus lite extra ljudtrix – men resultatet är helt fantastiskt, och Aphex handlag vid mixerbordet är antagligen en förutsättning för att det blivit så harmoniskt fulländat. Mitt försök att kopiera Olas skiva till kassettband blev inte audiofilt tillfredsställande, så Ola brände den här när han fick tillfälle och fyllde på med annat han tyckte att jag borde ha. Den fullständiga spårlistningen är som följer:

1 David Bowie, Philip Glass: »Heroes« (Aphex Twin Remix)
2 ProjeKct Two: 21st Century Man
3 Lee »Scratch« Perry & Dub Syndicate: Train to Doomsville
4 The Sugarcubes: Birthday (Icelandic)
5 Gunnar Svensson: An Dante
6 Billy May: Rudolph the Red-Nosed Reindeer Mambo
7 Williams Fairey Band: What Time Is Love?
8 Lou Reed, John Cale: Smalltown
9 Malcolm McLaren: Madam Butterfly
10 Povel Ramel, Siw Malmkvist: Skvalmusik.
11 Harald Paulsen: Kanonensong
12 Thomas Lindahl: Fasadklättraren dansar
13 Innocence: Natural Thing (No-One Here Gets Out Alive)
14 Allen Ginsberg: The Ballad of the Skeletons
15 Kronos Quartet: Purple Haze
16 Julee Cruise: Summer Hisses, Winter Tears
17 Jean-Luc Ponty: King Kong
18 The Orb: Little Fluffy Clouds
19 ProjeKct Two: Heavy ConstruKction
20 Nancy Wilson: What Are You Doing New Years Eve

Numera är inte bara cd-brännare mer lättillgängliga, utan också den där Bowie–Glass–Aphex-låten. Den finns med på 26 Mixes for Cash (Uppdatering: fast enligt en kommentar tydligen inte heller där i audiofilt optimal version).

The David Arnold James Bond Project: Shaken and Stirred En samling covers av James Bond-musik med olika artister som jag gissar att David Arnold producerade för att meritera sig för att bli John Barrys efterträdare som hovkompositör till Bondfilmerna – vilket i så fall lyckades: de senaste fyra filmerna har haft soundtrack av David Arnold. En ganska spretig skiva men med bra Bondstämning och en del guldkorn.

Antipop Consortium: Arrhythmia Trots flera försök har jag aldrig riktigt uppskattat hiphop. (Uppdatering: fast om jag tänker efter finns det ett eller annat exempel på artister med åtminstone starka element av hiphop som periodvis tillhört mina favoriter. De lär ju dyka upp i senare inlägg.) Det här är ett sådant försök, som jag lockades till av de elektroniska tonerna och etiketten (Warp). Jag lyssnade på den ett antal gånger, men det blev en återvändsgränd.

Excursions in Ambience: The Third Dimension Ambientsamlingen som jag, och säkerligen många andra, införskaffat enkom därför att den innehåller Sten i fokus-spåret som saknas på båda de officiella cd-utgåvorna av Aphex Twins Selected Ambient Works Volume II.

Louis Armstrong: The Best of the Red Hot Fives and Sevens New Orleans-jazz är en genre som jag är ganska entusiastisk för alltsedan mitt besök i staden 2005, och jag är ständigt på jakt efter bra skivinspelningar både från guldåldern och, i ännu högre grad, moderna versioner. Louis Armstrong är ju den största stjärnan inom (bland annat) den sortens jazz, men jag har aldrig riktigt fastnat för honom. Den här skivan köpte jag för att jag tänkte att jag i alla fall skulle ge Louis en ordentlig chans, men jag har inte lyssnat på den mycket. En djupare utläggning om New Orleans-jazz tar jag i samband med någon skiva som betyder mer för mig.

Autechre: Chiastic Slide Duon Autechre är, vid sidan av Aphex Twin, ett av de största namnen på etiketten Warp, som framför allt ger ut just denna sorts medelavantgardistisk huvudsakligen brittisk elektronisk musik. Under något år under andra halvan av 1990-talet lyssnade jag utan jämförelse mest på Autechre av alla artister, och jag var länge så komplett på allt de gett ut. Autechres musik kan kallas minimal och abstrakt, men den var åtminstone inte vid denna tid extrem. Nästan alla brukade gå med på att det de gjorde var musik, även de som inte alls uppskattade den. Chiastic Slide kom ut 1997 och det var den som gjorde mig till en total Autechre-fan. Jag hade lyssnat en del på Tri Repetae men inte blivit riktigt biten. Chiastic Slide hade ett öppnare för mig mer lättlyssnat sound och intressantare rytmer. Som en hyllning till detta verk, som jag nog under hela min Autechreperiod höll för att vara deras främsta, använde jag termen chiastic slide i en datalogisk publikation, för att beteckna en uppräkningsordning för par av heltal som gick lite diagonalt fram och tillbaka. Jag spelade den här skivan tillräckligt många gånger för att kunna nästan varenda ljud utantill. Därför blev jag ytterligt förvånad när jag för ett tag sedan lyssnade på den igen, för första gången på flera år, och den inte alls kändes bekant alls, mer än till stilen och soundet. Det här är verkligen inte musik som sätter sig i huvudet så att man inte kan bli av med den. Den gör det till och med i mindre utsträckning än en del musik som går avsevärt längre mot det abstrakta och minimala. Antagligen var det bland annat det som tilltalade mig så mycket. Jag gillade under den där perioden verkligen inte söta melodier och harmonier.

Autechre: Amber Ett av duons tidigaste släpp, med betydligt mildare och harmoniska ljud än vad som gjorde dem riktigt stora.

Autechre: ep7 Den här släpptes efter att jag slutat att vara riktigt entusiastisk för Autechre, och jag minns inte precis hur den låter. Men jag tycker mig minnas att speltiden på denna »ep« lustigt nog var längre än på lp5 som släpptes strax före eller efter.

Autechre: Basscad, ep En relativt tidig ep, som jag har för mig var ganska perkussiv, och bra.

Autechre: Peel Session Spelades in för John Peels BBC-radioprogram 1995, och hör musikaliskt därmed till samma Autechreperiod som exempelvis Anti-ep:n, men gavs ut på skiva först 1999, när Autechre annars lät helt annorlunda.

Autechre: Incunabula Duons albumdebut. Har för mig att jag aldrig uppskattat den så mycket.

Autechre: Gantz Graf Tveklöst det mest svårlyssnade från Autechre när den kom ut 2002. Till stora delar kakafoniska brus- och slammerljud. Jag tyckte att den var intressant men kom aldrig riktigt in i den. Utgåvan innehåller en cd och en dvd med en video på och videon, av Alex Rutterford, är ganska fantastisk. Datorgrafik som ser ut som en CAD-ritning av någon sorts mekanisk konstruktion på en datorskärm, men som ständigt ändrar sig i takt med musiken. Även om musiken är svår att ta till sig ensam blir denna kombination av bild och ljud fascinerande.

Autechre avslutas på nästa hyllsektion.

En hyllsektion nästan totalt dominerad av Warp Records

Några problem med rekommendationssystem

I den nära framtidens överflöd av musik, där praktiskt taget all musik som någonsin spelats in är tillgänglig att lyssna på var som helst och när som helst, får automatiska rekommendationssystem en avgörande roll i att hjälpa oss välja. Rasmus Fleischer ger i Det postdigitala manifestets §15–§18 en tankeväckande beskrivning av möjligheterna med rekommendationssystem, och några av dess möjliga sociala konsekvenser. Men han diskuterar inte frågan om hur systemen egentligen ska fungera – det förutsätts antagligen några medlemmar av vad som kan uppfattas som ett modernt prästerskap, datateknikerna, ta hand om.

Ganska naturligt kanske, men eftersom jag är en av medlemmarna i det där prästerskapet som förutsätts kunna leverera underverk till att ge rekommendationer, på ett sätt som förutsätts vara alltför komplext för att den genomsnittlige användaren ens ska börja försöka begripa sig på det, så börjar jag förstås omedelbart fundera över hur man egentligen ska få fram de där rekommendationerna.

Själva de algoritmiska problemen med att behandla tillräckligt mycket data på tillräckligt kort tid bekymrar mig inte nämnvärt. Det är sekundära och angenäma problem som vi löser på ett eller annat sätt med smarta beräkningar, kraftfull hårdvara eller väl valda approximationer. Nej, det svåra här är framför allt att det är så ytterligt svårt att avgöra vilket problem det egentligen är som ska lösas.

Den vetenskapliga litteraturen flödar redan över av matematiska och statistiska metoder för rekommendationer. Utan tvekan lever många av metoderna upp till förväntningarna vad gäller komplex obegriplighet. Men när man tittar på hur själva problemet egentligen beskrivs, problemet som metoden löser, matematiskt formulerat som något sorts optimeringsproblem, då blir i alla fall jag väldigt snabbt tveksam. Är det verkligen det där som är rekommendationsproblemet, och i så fall varför?

I själva verket finns ingen bra matematisk formulering av vad ett rekommendationssystem ska göra. Eller med andra ord, inget objektivt mått på om en viss rekommendation är bättre än en annan. När man visar upp en rekommendation kan nog de flesta människor säga om de tycker att den är »rätt« eller inte, och om man pressar dem kan de eventuellt ad hoc komma fram till någon sorts abstraktion av varför. Men tar man den abstraktionen och applicerar blint på tillgänglig data så vågar jag påstå att man kommer att få resultat som innehåller en hel del »fel« som många kommer att irritera sig på.

Till syvende och sist är det en smaksak vad som är rätt och fel. Detta är en mardrömssituation för en algoritmiker som vant sig vid att allt kan reduceras till binära beslutsproblem. Ett sätt att objektivifiera problemet är att säga att det gäller att förutsäga rekommendationer som man redan har empiriska data för (som i Netflix filmrekommendationstävling) men det är en forumlering som kräver ganska begränsade förutsättningar. Det enda uppenbart objektivt korrekta sättet att närma sig problemet skulle vara att försöka simulera de relevanta delarna av användarens hjärna.

Det är det ena som gör rekommenderandet svårt. Det andra är brist på data.

Visst, över tid kan man samla på sig hur mycket data som helst, men man stöter ändå alltid på situationer där de är sparsamma. Brist på data ger osäkerhet, men i många statistiska metoder ger det en illusion av säkerhet. Det kan man observera om man tittar i till exempel en nätbokhandel på en hyfsat ovanlig bok man redan köpt. Bland rekommendationerna radas då ibland upp en misstänkt stor del av ens egen bokhylla. I mitt fall kan det exempelvis vara tecknade serier av Chris Ware som påstås ha samband med böcker om databasteori. Ett illusoriskt samband, eller? Om det nu är så att den enda som köpt databasteoriboken också köpt den tecknade serien, finns det då inte ett starkt statistiskt belägg för att det faktiskt finns ett samband? Här är det ont om bra objektiva argument. Motsvarande koppling mellan två databasböcker är betydligt svårare att kritisera.

Lyckligtvis kommer man dock en bra bit på väg med ganska enkla metoder. Men det är inte självklart att framtidens system blir så fruktansvärt mycket mer sofistikerade än dagens, annat än genom att de kommer att kunna använda sig av mer data (och mycket data slår ofta sofistikerade algoritmer).

En löjligt enkel metod i musikfallet är förstås att rekommendera annan musik av samma artist. Men till och med ett så enkelt kriterium kan slå brutalt fel. För vad är egentligen samma artist?

Söker man på Spotify efter Aphex Twin, vilket är den mest kända pseudonymen som den (i brist på bättre term) elektroniske musikern Richard D. James har använt sig av, då får man bland annat träff på plattan Reverse the Trend som James förefaller ha gett ut 2003 under den alternativa pseudonymen AFX. Men det har han inte alls. AFX är i detta fall ett kaliforniskt gitarrband med kristna texter, ljusår från Aphex Twins genialiskt respektlösa synthexperiment.

Uppenbarligen använder Spotify data som anger att Aphex Twin och AFX är synonymer, och det är svårt att säga att det är fel. Det är också svårt att säga vad man skulle kunna göra åt det – annat än att gå in och handeditera när man upptäcker problem. Visst skulle man kunna ha till exempel kollat skivbolagsetiketter, men det skulle precis lika gärna ha kunnat bli fel åt andra hållet, eftersom James inte bara använt sig av ett otal artistalias utan också gett ut skivor på en mängd olika bolag.

Än intressantare blir det när man söker upp Reverse The Trend på Amazon och kollar rekommendationerna. Det är idel Aphex Twin-relaterade titlar bland »customers also bought«, vilket lätt ger det felaktiga intrycket att det handlar om samma artist. Men – och detta är det riktigt intressanta – vad Amazon faktiskt säger är förmodligen helt sant!

Kundrecensionerna är underhållande; det finns 14 stycken och samtliga handlar om en enda sak: detta är ju inte Aphex Twin! Alla har lägsta betyg utom en som har högsta, och den sammanfattar fenomenet väl:

this is by far the funniest thing on amazon.com. i cant believe poeple accually bought this thinking it was aphex twin.

"Customers who bought this item also bought

* Hangable Auto Bulb ~ AFX
* Analogue Bubblebath ~ AFX Featuring Schizophrenia
* Analogue Bubblebath, Vol. 3 ~ AFX
* Surfing on Sine Waves ~ Polygon Window"

hahaha you silly people.

Amazon använder sig av användardrivna kopplingar, vilket borde vara idiotsäkert. Kunder som köpt det här har också köpt det där. Det är en koppling som är obestridligt sann i all sin objektivitet. Men det kan, som i detta fall, bli till en självförstärkande felaktig rekommendation. Varje kund som blir lurad av den synbara kopplingen, och köper skivan i tron att det är Aphex Twin, bidrar till att förstärka den.

I den nära framtidens överflöd av musik, där praktiskt taget all musik som någonsin spelats in är tillgänglig att lyssna på var som helst och när som helst, får automatiska rekommendationssystem en avgörande roll i att hjälpa oss välja. Rasmus Fleischer ger i Det postdigitala manifestets §15–§18 en tankeväckande beskrivning av möjligheterna med rekommendationssystem, och några av dess möjliga sociala konsekvenser. Men han diskuterar inte frågan om hur systemen egentligen ska fungera – det förutsätts antagligen några medlemmar av vad som kan uppfattas som ett modernt prästerskap, datateknikerna, ta hand om.

Ganska naturligt kanske, men eftersom jag är en av medlemmarna i det där prästerskapet som förutsätts kunna leverera underverk till att ge rekommendationer, på ett sätt som förutsätts vara alltför komplext för att den genomsnittlige användaren ens ska börja försöka begripa sig på det, så börjar jag förstås omedelbart fundera över hur man egentligen ska få fram de där rekommendationerna.

Själva de algoritmiska problemen med att behandla tillräckligt mycket data på tillräckligt kort tid bekymrar mig inte nämnvärt. Det är sekundära och angenäma problem som vi löser på ett eller annat sätt med smarta beräkningar, kraftfull hårdvara eller väl valda approximationer. Nej, det svåra här är framför allt att det är så ytterligt svårt att avgöra vilket problem det egentligen är som ska lösas.

Den vetenskapliga litteraturen flödar redan över av matematiska och statistiska metoder för rekommendationer. Utan tvekan lever många av metoderna upp till förväntningarna vad gäller komplex obegriplighet. Men när man tittar på hur själva problemet egentligen beskrivs, problemet som metoden löser, matematiskt formulerat som något sorts optimeringsproblem, då blir i alla fall jag väldigt snabbt tveksam. Är det verkligen det där som är rekommendationsproblemet, och i så fall varför?

I själva verket finns ingen bra matematisk formulering av vad ett rekommendationssystem ska göra. Eller med andra ord, inget objektivt mått på om en viss rekommendation är bättre än en annan. När man visar upp en rekommendation kan nog de flesta människor säga om de tycker att den är »rätt« eller inte, och om man pressar dem kan de eventuellt ad hoc komma fram till någon sorts abstraktion av varför. Men tar man den abstraktionen och applicerar blint på tillgänglig data så vågar jag påstå att man kommer att få resultat som innehåller en hel del »fel« som många kommer att irritera sig på.

Till syvende och sist är det en smaksak vad som är rätt och fel. Detta är en mardrömssituation för en algoritmiker som vant sig vid att allt kan reduceras till binära beslutsproblem. Ett sätt att objektivifiera problemet är att säga att det gäller att förutsäga rekommendationer som man redan har empiriska data för (som i Netflix filmrekommendationstävling) men det är en forumlering som kräver ganska begränsade förutsättningar. Det enda uppenbart objektivt korrekta sättet att närma sig problemet skulle vara att försöka simulera de relevanta delarna av användarens hjärna.

Det är det ena som gör rekommenderandet svårt. Det andra är brist på data.

Visst, över tid kan man samla på sig hur mycket data som helst, men man stöter ändå alltid på situationer där de är sparsamma. Brist på data ger osäkerhet, men i många statistiska metoder ger det en illusion av säkerhet. Det kan man observera om man tittar i till exempel en nätbokhandel på en hyfsat ovanlig bok man redan köpt. Bland rekommendationerna radas då ibland upp en misstänkt stor del av ens egen bokhylla. I mitt fall kan det exempelvis vara tecknade serier av Chris Ware som påstås ha samband med böcker om databasteori. Ett illusoriskt samband, eller? Om det nu är så att den enda som köpt databasteoriboken också köpt den tecknade serien, finns det då inte ett starkt statistiskt belägg för att det faktiskt finns ett samband? Här är det ont om bra objektiva argument. Motsvarande koppling mellan två databasböcker är betydligt svårare att kritisera.

Lyckligtvis kommer man dock en bra bit på väg med ganska enkla metoder. Men det är inte självklart att framtidens system blir så fruktansvärt mycket mer sofistikerade än dagens, annat än genom att de kommer att kunna använda sig av mer data (och mycket data slår ofta sofistikerade algoritmer).

En löjligt enkel metod i musikfallet är förstås att rekommendera annan musik av samma artist. Men till och med ett så enkelt kriterium kan slå brutalt fel. För vad är egentligen samma artist?

Söker man på Spotify efter Aphex Twin, vilket är den mest kända pseudonymen som den (i brist på bättre term) elektroniske musikern Richard D. James har använt sig av, då får man bland annat träff på plattan Reverse the Trend som James förefaller ha gett ut 2003 under den alternativa pseudonymen AFX. Men det har han inte alls. AFX är i detta fall ett kaliforniskt gitarrband med kristna texter, ljusår från Aphex Twins genialiskt respektlösa synthexperiment.

Uppenbarligen använder Spotify data som anger att Aphex Twin och AFX är synonymer, och det är svårt att säga att det är fel. Det är också svårt att säga vad man skulle kunna göra åt det – annat än att gå in och handeditera när man upptäcker problem. Visst skulle man kunna ha till exempel kollat skivbolagsetiketter, men det skulle precis lika gärna ha kunnat bli fel åt andra hållet, eftersom James inte bara använt sig av ett otal artistalias utan också gett ut skivor på en mängd olika bolag.

Än intressantare blir det när man söker upp Reverse The Trend på Amazon och kollar rekommendationerna. Det är idel Aphex Twin-relaterade titlar bland »customers also bought«, vilket lätt ger det felaktiga intrycket att det handlar om samma artist. Men – och detta är det riktigt intressanta – vad Amazon faktiskt säger är förmodligen helt sant!

Kundrecensionerna är underhållande; det finns 14 stycken och samtliga handlar om en enda sak: detta är ju inte Aphex Twin! Alla har lägsta betyg utom en som har högsta, och den sammanfattar fenomenet väl:

this is by far the funniest thing on amazon.com. i cant believe poeple accually bought this thinking it was aphex twin.

"Customers who bought this item also bought

* Hangable Auto Bulb ~ AFX
* Analogue Bubblebath ~ AFX Featuring Schizophrenia
* Analogue Bubblebath, Vol. 3 ~ AFX
* Surfing on Sine Waves ~ Polygon Window"

hahaha you silly people.

Amazon använder sig av användardrivna kopplingar, vilket borde vara idiotsäkert. Kunder som köpt det här har också köpt det där. Det är en koppling som är obestridligt sann i all sin objektivitet. Men det kan, som i detta fall, bli till en självförstärkande felaktig rekommendation. Varje kund som blir lurad av den synbara kopplingen, och köper skivan i tron att det är Aphex Twin, bidrar till att förstärka den.

Några problem med rekommendationssystem

Andliga företeelser jag gett en fysisk manifestation och andra titlar i den fortgående genomgången av min skivsamling

Då fortsätter genomgången av skivhyllan. (Den som eventuellt hittade förra inlägget väldigt snabbt kan ha missat några meningar i Alice in Chains-stycket som jag jag först missade att skriva i hastigheten när jag såg slutet närma sig.)

Tori Amos: To Venus and Back; Cornflake Girl Kate Bush-kopia som hade några hittar på 1990-talet. Tror att det är M:s skivor, men jag är inte helt säker.

Talk Normal – The Laurie Anderson Anthology Någon gång i mitten av 1980-talet på väg hem från någon sorts inköpstur med mina föräldrar hörde jag en låt i bilradion som fascinerade mig. En ganska entonig melodi som sjöngs av en kvinnoröst till ett sparsmakat cymbalkomp som växte med synthiga ljud och trummor och bas i refrängen. Hemma rusade jag in till radion i köket för att höra om någon sade vad det var för låt när den tog slut, men det gjorde ingen, eller om jag lyckades missa det – jag fick i alla fall inte reda på vad det var. Något år senare, djupt inne i min Peter Gabriel-period, upptäckte jag att Gabriels singel-b-sida This is the Picture (Excellent Birds) – extraspår på cd-utgåvan av So – som var en duett med någon som hette Laurie Anderson, ursprungligen getts ut som Excellent Birds på Andersons lp Mister Heartbreak, med Gabriel som gästartist, och att låten där hade en annorlunda produktion. Det fick mig att köpa Mister Heartbreak, och där, sist på a-sidan, återfann jag låten från bilradion: Gravity's Angel. Den där lp-n tillhör det mer lättillgängligt popiga Anderson har gjort, vilket jag i hennes fall betraktar som positivt. Hon är i första hand performance-konstnär och hennes musik är ofta mer intressant än njutbar. Den här antologiska samlingen om två cd med höjdpunkterna i hennes musikaliska produktion tycker jag är precis lagom mycket Laurie Anderson att ha i hyllan och ta fram då och då för att förkovra sig i fyndigheter som It's not the bullet that kills you – it's the hole.

Benny Andersson: Fågelsång i Sverige Det är förstås inte Benny som sjunger eller har komponerat fågelsången, men han är med i produktionen och jag väljer att alfabetisera den efter honom därför att det gör det lättast för mig att hitta den. Tyvärr funkade inte den här skivan så bra för mina behov: den har en röst som kommer in på varje spår för att berätta vilken fågelart det är man ska till att höra, och jag är fullständigt ointresserad av artbestämningen – jag vill bara höra fågelsången. Någon gång ska jag rippa skivan, plocka bort människorösten och bränna fågelsången på en ny skiva.

Lena Andersson: Sommar 2005 Den kontoversiella ateistiska predikan som Andersson gav i form av ett program i radions Sommar-serie. Jag gillade det så mycket att jag strömmade ner det från Sveriges radios webbplats och brände det på en cd, med ordentlig spårindelning och allt. Detta att sätta ihop egna cd av annat material är något jag har hållit på med ganska mycket (vilket jag återkommer till), och har väl att göra med min känsla av att skivor är något mer än sitt innehåll. Genom att skapa en regelrätt cd upplever jag att jag har tagit Anderssons program till en högre, fysisk, och mer definitiv existensnivå.

Paul Anka: Rock Swings Sådant här tycker jag är alldeles underbart: Anka har tagit ett antal rocklåtar med hög credfaktor, som Nirvanas Smells Like Teen Spirit, och spelat in dem i en i unga hippa kretsar oftast djupt föraktad show-jazz-stil av den typ som Frank Sinatra är mest känd för (Anka har skrivit den engelska texten till My Way), vilket får en att uppleva både låtarna och musikstilen på ett nytt sätt. Att ta till mig kvaliteterna i av mig och mina generationskamrater förkastade och bespottade musikgenrer är ett pågående projekt sedan 1998. (Mer om det på en kommande hylla.)

Polygon Window: Surfing on Sine Waves Vad gör den här på bokstaven a? Jo, det här är ett sådant där intressant alfabetiseringsproblem: Polygon Window är ett av Richard D. James många alias, vilket fortfarande inte förklarar bokstaven, men James mest kända alias är Aphex Twin, och jag har därför valt att ställa alla hans skivor på Aphex. Sine Waves är en av hans tidigaste skivor bestående av ganska smetiga och (för att vara Aphex) intetsägande synthmattor.

Aphex Twin: Selected Ambient Works 85–92 Aphex var en av de första artisterna jag kom i kontakt med när jag började intressera mig för vad som då kallades den nya dansmusiken ca 1994, och det här var nog den första av hans skivor jag blev förtjust i när jag lånade den av den av mina vänner som åtminstone på den tiden hade bäst musikkoll. Aphex Twin är den starkast lysande stjärnan inom den överlappning av ambient, techno, trance och house som ibland kallas »intelligent dance music« – en term jag i och för sig ogillar skarpt eftersom det för det första ofta inte alls är fråga om musik som är till för att dansa till, och termen för det andra implicit och orättvist dömer ut all annan dansmusik som ointelligent. Titeln antyder att det här är en samlingsskiva, men det ska man, som så mycket annat när det gäller Richard D. James, inte ta på så stort allvar – inte minst för att han år 1985 bara var 13–14 år gammal. Det är en ganska homogen platta, av allt att döma inspelad 1992 eller strax dessförinnan, bestående av sval och mjuk musik med krispiga ljud som passar perfekt att ha på i bakgrunden när man sitter och pratar, läser eller skriver under en varm sommarnatt, så i den meningen är den ambient. Den skiljer sig dock från mycket som kategoriseras inom den genren genom att samtliga spår har ett tydligt beat, ofta i form av en hi-hatljudsloop.

Aphex Twin: On; On Remixes; I Care Because You Do Två singlar och en fullängdare i blandad stil från Richard D. James i högform, som jag inte har något mer intressant att säga om.


Aphex Twin: Selected Ambient Works Volume II Det här är inte heller någon samlingsskiva, namnet till trots, utan en sällsamt helgjuten ambientplatta. En av mina absoluta favoritskivor alla kategorier. Mycket är speciellt med den här, inte bara musiken, som är betydligt mer ambient än på föregångaren. Den saknar mestadels beats, melodislingorna är synnerligen sparsmakade och monotona, och upplevelsen bygger i minst lika hög grad på ljud som på melodi. Fungerar utmärkt att ha i bakgrunden, men tål – ja, kräver – också koncentrerad lyssning för att helt komma till sin rätt. Den mest ursprungliga version av den här skivan är en trippel-lp (vinyl), släppt på Warp, där spårens distribution anges i form av sex stycken tårtbitsdiagram, ett för varje vinylsida. De enskilda spåren har i omslaget associerats med var sin bild – ett halvsuddigt fotografi av en detalj av någonting – istället för ett namn. I omslagsfoldern till Warps cd-utgåva finns samma bilder och diagram, trots att spåren istället distribuerats över två cd och att ett av spåren av utrymmesskäl utelämnats. På den amerikanska cd-utgåvan från Sire har ytterligare ett av spåren utelämnats, och vissa av bilderna i omslagsfoldern bytts ut. Sire-utgåvan är den med den ljusare bruna ryggen som står till vänster av mina två exemplar, men den högra är inte Warp-utgåvan. Nej, det är en synnerligen exklusiv trippel-cd som jag har satt ihop själv, där jag har återfört de saknade spåren genom att införskaffa en wav-fil från Beatport.com samt Astralwerks samlings-cd Excursions in Ambience – The Third Dimesion (som alltså innehåller spåret som inte finns på vare sig Warps eller Sires cd-utgåva), och bränt spåren på tre cd, motsvarande de tre lp-skivorna i vinylutgåvan. Omslaget spenderade jag nog ungefär tre veckoslut på att framställa: Jag skannade bilderna från mitt vinylomslag (Ltd Edition Brown Vinyl-versionen – ytterligare en sak med Aphex att inte ta på så stort allvar: den är »begränsad« till 10 000 exemplar, vilket lär vara betydligt fler än vad den svarta versionen trycktes i), separerade bilderna och processade dem i Gimp för att bli av med skuggor och fläckar, och skrev ut en snygg cd-folder på styvt papper om sammanlagt åtta sidor plus ett lösblad. Själva skivorna har jag dekorerat med påklistrade etiketter med tårtbitsdiagram på. Den här »utgåvan« finns i två exemplar – ett som jag har själv och ett som jag gav till Ola, fast Olas omslagsexemplar är utskrivet på vanligt printerpapper. Allt detta är förmodligen obegripligt för den som nöjer sig att lagra musik i form av mp3-filer på en hårddisk. Kanske kan man se mitt cd-pysslande, som i allmänhet syftar till att få fram en slutgiltig och definitiv version av av ett verk, som motsatsen till den lätt romantiska återerövringen av det flyktiga kassettbandet bland unga konstnärer i piratgenerationens remixkultur.

Aphex Twin: Aphex Singles Collection Japansk utgåva som blandar innehåll från On-, Donkey Rhubarb- och Ventolin-singlarna.

Aphex Twin: 26 Mixes for Cash Samling med mixar som Aphex gjort till varierande oigenkännelighet av olika artisters låtar, använda som singel-b-sidor etc. av orignalartisterna.

Sådär, andra omgången sade nog mer om mitt förhållande till musik och skivor än den första. Efter nästa omgång är det dock stor risk för att vi åter hamnar i en snedvriden bild, i och med att Autechre precis som Aphex börjar på a.

Då fortsätter genomgången av skivhyllan. (Den som eventuellt hittade förra inlägget väldigt snabbt kan ha missat några meningar i Alice in Chains-stycket som jag jag först missade att skriva i hastigheten när jag såg slutet närma sig.)

Tori Amos: To Venus and Back; Cornflake Girl Kate Bush-kopia som hade några hittar på 1990-talet. Tror att det är M:s skivor, men jag är inte helt säker.

Talk Normal – The Laurie Anderson Anthology Någon gång i mitten av 1980-talet på väg hem från någon sorts inköpstur med mina föräldrar hörde jag en låt i bilradion som fascinerade mig. En ganska entonig melodi som sjöngs av en kvinnoröst till ett sparsmakat cymbalkomp som växte med synthiga ljud och trummor och bas i refrängen. Hemma rusade jag in till radion i köket för att höra om någon sade vad det var för låt när den tog slut, men det gjorde ingen, eller om jag lyckades missa det – jag fick i alla fall inte reda på vad det var. Något år senare, djupt inne i min Peter Gabriel-period, upptäckte jag att Gabriels singel-b-sida This is the Picture (Excellent Birds) – extraspår på cd-utgåvan av So – som var en duett med någon som hette Laurie Anderson, ursprungligen getts ut som Excellent Birds på Andersons lp Mister Heartbreak, med Gabriel som gästartist, och att låten där hade en annorlunda produktion. Det fick mig att köpa Mister Heartbreak, och där, sist på a-sidan, återfann jag låten från bilradion: Gravity's Angel. Den där lp-n tillhör det mer lättillgängligt popiga Anderson har gjort, vilket jag i hennes fall betraktar som positivt. Hon är i första hand performance-konstnär och hennes musik är ofta mer intressant än njutbar. Den här antologiska samlingen om två cd med höjdpunkterna i hennes musikaliska produktion tycker jag är precis lagom mycket Laurie Anderson att ha i hyllan och ta fram då och då för att förkovra sig i fyndigheter som It's not the bullet that kills you – it's the hole.

Benny Andersson: Fågelsång i Sverige Det är förstås inte Benny som sjunger eller har komponerat fågelsången, men han är med i produktionen och jag väljer att alfabetisera den efter honom därför att det gör det lättast för mig att hitta den. Tyvärr funkade inte den här skivan så bra för mina behov: den har en röst som kommer in på varje spår för att berätta vilken fågelart det är man ska till att höra, och jag är fullständigt ointresserad av artbestämningen – jag vill bara höra fågelsången. Någon gång ska jag rippa skivan, plocka bort människorösten och bränna fågelsången på en ny skiva.

Lena Andersson: Sommar 2005 Den kontoversiella ateistiska predikan som Andersson gav i form av ett program i radions Sommar-serie. Jag gillade det så mycket att jag strömmade ner det från Sveriges radios webbplats och brände det på en cd, med ordentlig spårindelning och allt. Detta att sätta ihop egna cd av annat material är något jag har hållit på med ganska mycket (vilket jag återkommer till), och har väl att göra med min känsla av att skivor är något mer än sitt innehåll. Genom att skapa en regelrätt cd upplever jag att jag har tagit Anderssons program till en högre, fysisk, och mer definitiv existensnivå.

Paul Anka: Rock Swings Sådant här tycker jag är alldeles underbart: Anka har tagit ett antal rocklåtar med hög credfaktor, som Nirvanas Smells Like Teen Spirit, och spelat in dem i en i unga hippa kretsar oftast djupt föraktad show-jazz-stil av den typ som Frank Sinatra är mest känd för (Anka har skrivit den engelska texten till My Way), vilket får en att uppleva både låtarna och musikstilen på ett nytt sätt. Att ta till mig kvaliteterna i av mig och mina generationskamrater förkastade och bespottade musikgenrer är ett pågående projekt sedan 1998. (Mer om det på en kommande hylla.)

Polygon Window: Surfing on Sine Waves Vad gör den här på bokstaven a? Jo, det här är ett sådant där intressant alfabetiseringsproblem: Polygon Window är ett av Richard D. James många alias, vilket fortfarande inte förklarar bokstaven, men James mest kända alias är Aphex Twin, och jag har därför valt att ställa alla hans skivor på Aphex. Sine Waves är en av hans tidigaste skivor bestående av ganska smetiga och (för att vara Aphex) intetsägande synthmattor.

Aphex Twin: Selected Ambient Works 85–92 Aphex var en av de första artisterna jag kom i kontakt med när jag började intressera mig för vad som då kallades den nya dansmusiken ca 1994, och det här var nog den första av hans skivor jag blev förtjust i när jag lånade den av den av mina vänner som åtminstone på den tiden hade bäst musikkoll. Aphex Twin är den starkast lysande stjärnan inom den överlappning av ambient, techno, trance och house som ibland kallas »intelligent dance music« – en term jag i och för sig ogillar skarpt eftersom det för det första ofta inte alls är fråga om musik som är till för att dansa till, och termen för det andra implicit och orättvist dömer ut all annan dansmusik som ointelligent. Titeln antyder att det här är en samlingsskiva, men det ska man, som så mycket annat när det gäller Richard D. James, inte ta på så stort allvar – inte minst för att han år 1985 bara var 13–14 år gammal. Det är en ganska homogen platta, av allt att döma inspelad 1992 eller strax dessförinnan, bestående av sval och mjuk musik med krispiga ljud som passar perfekt att ha på i bakgrunden när man sitter och pratar, läser eller skriver under en varm sommarnatt, så i den meningen är den ambient. Den skiljer sig dock från mycket som kategoriseras inom den genren genom att samtliga spår har ett tydligt beat, ofta i form av en hi-hatljudsloop.

Aphex Twin: On; On Remixes; I Care Because You Do Två singlar och en fullängdare i blandad stil från Richard D. James i högform, som jag inte har något mer intressant att säga om.


Aphex Twin: Selected Ambient Works Volume II Det här är inte heller någon samlingsskiva, namnet till trots, utan en sällsamt helgjuten ambientplatta. En av mina absoluta favoritskivor alla kategorier. Mycket är speciellt med den här, inte bara musiken, som är betydligt mer ambient än på föregångaren. Den saknar mestadels beats, melodislingorna är synnerligen sparsmakade och monotona, och upplevelsen bygger i minst lika hög grad på ljud som på melodi. Fungerar utmärkt att ha i bakgrunden, men tål – ja, kräver – också koncentrerad lyssning för att helt komma till sin rätt. Den mest ursprungliga version av den här skivan är en trippel-lp (vinyl), släppt på Warp, där spårens distribution anges i form av sex stycken tårtbitsdiagram, ett för varje vinylsida. De enskilda spåren har i omslaget associerats med var sin bild – ett halvsuddigt fotografi av en detalj av någonting – istället för ett namn. I omslagsfoldern till Warps cd-utgåva finns samma bilder och diagram, trots att spåren istället distribuerats över två cd och att ett av spåren av utrymmesskäl utelämnats. På den amerikanska cd-utgåvan från Sire har ytterligare ett av spåren utelämnats, och vissa av bilderna i omslagsfoldern bytts ut. Sire-utgåvan är den med den ljusare bruna ryggen som står till vänster av mina två exemplar, men den högra är inte Warp-utgåvan. Nej, det är en synnerligen exklusiv trippel-cd som jag har satt ihop själv, där jag har återfört de saknade spåren genom att införskaffa en wav-fil från Beatport.com samt Astralwerks samlings-cd Excursions in Ambience – The Third Dimesion (som alltså innehåller spåret som inte finns på vare sig Warps eller Sires cd-utgåva), och bränt spåren på tre cd, motsvarande de tre lp-skivorna i vinylutgåvan. Omslaget spenderade jag nog ungefär tre veckoslut på att framställa: Jag skannade bilderna från mitt vinylomslag (Ltd Edition Brown Vinyl-versionen – ytterligare en sak med Aphex att inte ta på så stort allvar: den är »begränsad« till 10 000 exemplar, vilket lär vara betydligt fler än vad den svarta versionen trycktes i), separerade bilderna och processade dem i Gimp för att bli av med skuggor och fläckar, och skrev ut en snygg cd-folder på styvt papper om sammanlagt åtta sidor plus ett lösblad. Själva skivorna har jag dekorerat med påklistrade etiketter med tårtbitsdiagram på. Den här »utgåvan« finns i två exemplar – ett som jag har själv och ett som jag gav till Ola, fast Olas omslagsexemplar är utskrivet på vanligt printerpapper. Allt detta är förmodligen obegripligt för den som nöjer sig att lagra musik i form av mp3-filer på en hårddisk. Kanske kan man se mitt cd-pysslande, som i allmänhet syftar till att få fram en slutgiltig och definitiv version av av ett verk, som motsatsen till den lätt romantiska återerövringen av det flyktiga kassettbandet bland unga konstnärer i piratgenerationens remixkultur.

Aphex Twin: Aphex Singles Collection Japansk utgåva som blandar innehåll från On-, Donkey Rhubarb- och Ventolin-singlarna.

Aphex Twin: 26 Mixes for Cash Samling med mixar som Aphex gjort till varierande oigenkännelighet av olika artisters låtar, använda som singel-b-sidor etc. av orignalartisterna.

Sådär, andra omgången sade nog mer om mitt förhållande till musik och skivor än den första. Efter nästa omgång är det dock stor risk för att vi åter hamnar i en snedvriden bild, i och med att Autechre precis som Aphex börjar på a.

Andliga företeelser jag gett en fysisk manifestation och andra titlar i den fortgående genomgången av min skivsamling

Skivor är inte bara musiken

Så som musikindustrin beter sig (lobbar för repressiva polisstatslagar, sätter absurda villkor för var man ska befinna sig för att få handla en viss vara och – det är kanske det som retar mig allra mest i att det visar bolagens totala förakt för både kunder och produkterna de saluför – ger ut skivor där de avsiktligt stoppat in felaktigheter till den grad att skivorna redan från början är ospelbara i vissa spelare; funnes det någon rättvisa så vore det de som dömdes, för att ha spridit förfalskade cd-skivor, och ålades att betala miljonskadestånd till dem som köpt deras produkter och därmed otillbörligen förhindrats att tillgodogöra sig innehållet), ja då är det lockande att säga att man ska göra som många unga »pirater«: vägra köpa de ondskefulla bolagens produkter, bara handla med oberoende bolag som respekterar lyssnare och musiker, och i övrigt ladda ner allt illegalt.

Men i mitt fall vet jag att det inte skulle hålla. Jag är ett pundhuvud för skivor. Jag kommer att fortsätta att köpa dem. Till och med ett och annat av de defekta så kallade »kopieringsskyddade« exemplaren slinker med. Skivor är nämligen inte bara musiken som är lagrad på dem. Jag kan inte förlika mig med en framtid där all min musik bara är filer på hårddisken, jag vill ha skivor som jag kan ta på fysiskt och bläddra bland.

Jag tänker till exempel på alla gånger under studenttiden jag hamnade på en för- eller efterfest hemma hos någon jag inte kände och uppehöll mig en stund framför skivhyllan för att se vad för sorts person lägenhetsinnehavaren var, och kanske inledde ett mer eller mindre musiksnobbistiskt samtal med någon av skivnördarna bland de andra främlingarna. Så kan inte ungdomarna idag göra, antar jag. Nåja, de har säkert andra sätt att utmärka sin identitet och bryta isen med främlingar, men själv är jag fast i det romantiska skimret kring en omfattande och välvårdad skivsamling.

Nu är det inte så ofta det kommer främlingar och diskuterar min egen skivsamling längre (eller snarare vår skivsamling, eftersom mina och M:s skivor inte står åtskilda – vilket för övrigt skulle vara en omöjlighet i de fall det inte går att avgöra om en viss skiva tillhör mig eller henne), så därför tänkte jag ta detta tillfälle att diskutera den med er, kära läsare. Tycker ni att det verkar vara ett dödtrist tråkigt och alldeles ofattbart introvert ämne att skriva om så är det alldeles i sin ordning, och helt i linje med denna bloggs ursprungliga syfte som kanal för mig att få ur mig sådant som jag inte hittar mottagare för i min fysiskt sociala närhet.

Vår cd-hylla består av fyra av Ikeas Benno-pelare om vardera tolv hyllor, och det är bara en av de totalt 48 hyllorna som det inte står några skivor på. Skivorna är organiserade för att vi båda ska kunna hitta i den så lätt som möjligt, alltså i alfabetisk ordning – utan någon ofrånkomligen subjektiv genreindelning. Det är förstås inte alltid uppenbart var skivor ska ställas in ändå. Är det artist eller kompositör som gäller? Hur gör man med artister som opererar under flera alias? Hur gör man med samlingsskivor? Men jag vill i alla fall hävda att alfabetism är den enklaste grundprincipen att utgå ifrån. Jag kommer följaktligen att resonera om plattorna i alfabetisk ordning. Någon form av kronologisk beskrivning av vilka perioder i mitt liv som skivorna tillhör kommer säkert att komma in, men det får bli i form av fragment som dyker upp efter hand som jag associerar dem med någon titel.

Jag förbinder mig inte att skriva något intressant om varje platta. För vissa titlar, särskilt de som otvivelaktigt är M:s, kommer jag inte att skriva mycket mer än just titeln. Naturligtvis går det inte heller att förutsäga om jag kommer att blogga om hela samlingen. Tappar jag någonstans på vägen intresset och istället föredrar att börja ge er mina åsikter och insikter om knyppling så är det så det får bli.

Till saken, här är den första av de 47 cellerna. (Jag har redan fotograferat allt, så skivor som tillkommer efter detta datum kommer inte med i uppräkningen.)


Tråkigt nog känns inte denna första hylla det minsta representativ för min musiksmak, men det kanske gäller alla cellerna när man tar dem var för sig – vi får se.

För att börja från allra första början så står till vänster om Abba-samlingen en skiva i ett pappomslag som egentligen inte alls hör hemma där. För det första tror jag inte att det är en cd utan en dvd, och för det andra är inte detta dess alfabetiskt korrekta plats. Det är en skiva jag fått av Ola. Han beställer ganska ofta skivor från Warpmart (som det dock eventuellt inte heter längre) och ibland blir det något fel med beställningen, och när den korrigeras slänger Warppersonalen ibland med någonting som Ola inte beställt som plåster på såren. (Jag har själv varit med om det under min egen Warp-period som inföll under andra halvan av 90-talet då Warpmart bestod av en person vid namn Greg. Jag har t.ex. fått ett ganska rart kassettband som bland annat innehåller ett såvitt jag vet i övrigt osläppt spår med Autechre.) Eftersom Ola är en sådan relativ storkonsument av Warps produkter så händer det att han redan har ett exemplar av det han får som bonusgåva, och i så fall brukar han ge bort dublettexemplaret, exempelvis till mig. De hippa artisterna på Warp har ibland en del konstnärliga saker för sig med omslagen, och i just det här fallet är det uppenbarligen fråga om en artistkonstellation som är så hipp att de inte skriver vare sig vad de själva eller skivan heter på vare sig omslaget eller själva skivan. Det finns ett nummer på själva skivan som jag har googlat på någon gång för att ta reda på vad det är, men när skivan kom i oordning nästa gång orkade jag inte det utan ställde helt enkelt skivan först i cd-hyllan, och där får den stå tills jag av någon anledning intresserar mig för att göra något annnat med den. Det kan hända förr än ni anar!

Uppdatering: Ola korrigerar mig i kommentarfältet: den där skivan är tydligen inte en kompensationsbonus från Warp utan en oprovocerad gåva från det något mer obskyra bolaget Skam. Jag ursäktar mig med att det är ganska lätt att blanda ihop de där bolagen som tillhör samma subkultursfär och till och med delvis get ut samma artister, om än kanske alltid under olika alias.

Abba: The Singles Jag gillade Abba redan när Waterloo var aktuell och jag var fyra år. Jag har ett diffust minne av att bli uppdragen ur sängen och släpad till tv-rummet (ja, på 1970-talet hade man tv-rum, minns ni?) i vad som för mig var mitt i natten för att få se Abba framföra en låt på tv. Det kan ha varit när de spelade på melodifestivalfinalen i Brighton. Mer tydligt minns jag när jag fick min första Abba-skiva. En fredag hade min förskola aktiviteten att alla fick ta med sin favoritskiva och spela för de andra barnen, och alla hade med sig barnskivor utom en pojke som hade Abbas Greaest Hits – den med Hans Arnold-omslaget. Den blev förstås mångas favorit, inte minst personalens, och jag uttryckte min förtjusning när min mor kom och hämtade mig med bil, varpå hon omedelbart tog med mig till en skivaffär för att inhandla ett exemplar. (Undrar vilken skivaffär det var.) När Arrival kom ut köpte jag den samma dag, vilket kan ha varit den första skivan jag köpte för »egna« pengar, sparad veckopeng alltså. Jag äger också välspelade vinylexemplar av Ring Ring (med den första versionen av omslaget där det inte stod Abba utan »Björn Benny & Agnetha Frida«), det självbetitlade albumet, samt The Album – fast lustigt nog inte Waterloo. När jag köpte cd-spelare 1989 föreföll det vara en bra idé att köpa singelsamlingen för nostalgilyssning, men vore det idag skulle jag nog snarare ha köpt cd-exemplar av mina gamla favoritalbum. Jag plockar fram vinylversionerna minst lika ofta som jag lyssnar på The Singles, dvs. mycket sällan.

Abba: Live Det här är M:s skiva. Jag tycker väl att Abba är ett utpräglat studioband och att det inte finns någon större poäng med en liveplatta, men den innehåller i alla fall ett kul spår, Two for the Price of One, som jag inte hört någon annanstans.

Ace of Base: Waiting for Magic Jag vet inte varför vi har den här singeln. Jag kan gissa att det är en ploj, att M fått den på skämt av sina kompisar för att hon avskydde Ace of Base. Själv har jag inget principiellt emot denna välproducerade grupp som enligt uppgift snart ska vara en större exportproducent än Volvo, men jag har aldrig lyssnat på den här plattan.

The Afghan Whigs: Black Love; Gentlemen. M:s skivor. Det är väl sådan där indiepop som hon lyssnade på i början av 1990-talet.

African Chill Den här köpte jag efter att ha hört ett spår på Klingan – det där P2-programmet man slår över till efter Godmorgon, världen! för att slippa höra söndagsgudstjänsten – som var instrumentalt och ganska abstrakt och ambient. Resten av skivan var mer av trubadur/folkmusik-karaktär och jag blev ganska besviken först. Efter att ha upptäckt Cesária Évora uppskattar jag det dock den sortens musik mer.

Afro Lounge, Beginners Guide to Impulsköp i skivbutiken som jag blev ganska missnöjd med. Tre cd (Afro Bar, Afro Club och Afro Chill) som vare sig låter särskilt mycket lounge eller tydligt afro. Visst, det går att identifiea vilken kontinent musiken hör till, men mycket musik låter mer afro utan att marknadsföra sig som det.

Dr Alban: Away from Home Den här har nog jag köpt, vilket är lite underligt. Även om jag i princip är för Denniz Pop-producerad eurodance, och uppskattade den på dansgolven när det begav sig, så är det inte precis något jag sett någon anledning att skaffa på skiva. Det ser ut som att den kommer från en reaback, så det är antagligen en sådan där skiva man köper efter att ha bläddrat i reabackar i bortåt en timme utan att hitta någonting man egentligen vill ha – bara för att tiden inte ska kännas helt bortkastad.

Alfredson, Hasse: Lindemans bästa dubbelgökar Jag var en stor fan av Hasse & Tage, och särskilt Lindeman, i mellanstadieåldern. Det var en väldigt trist period i mitt liv då jag hungrigt sög i mig all förment komisk underhållning i medierna för att liva upp tillvaron en aning, och i denna statstelevisionens tidsålder var Hasse & Tage dominerande på humorscenen. Jag hade alla Lindemän som fanns att tillgå på skivor och kassetter – vissa i original, vissa piratkopierade – och kunde många av dem praktiskt taget utantill. De jag gillade bäst var de från revyn Under dubbelgöken, som jag återupplivade kontakten med för några år sedan genom att köpa denna cd. Men jag har inte lyssnat på den så mycket. Materialet är daterat.

Alice in Chains: Dirt; Jar of Flies; Alice in Chains Jag är osäker på vilken eller vilka av dessa som är mina och vilka som är M:s. Grungerock var en genre vi båda lyssnade på när vi träffades i mitten av 1990-talet. Jag vet att vi båda hade Dirt, men vi låter inte båda exemplaren stå framme av skivor vi har dubletter av, utan bara den som antingen har flest bonusspår eller fräschast omslag. Jag gillar fortfarande den här musiken, något av det mest känslosamma inom grungen. Den är ofta smärtsamt vacker som en melankolisk stråkkvartett, utan att någonsin bli konstlad eller kletig. Men nuförtiden finner jag ändå sällan anledning att lyssna på den (eller på gitarrock över huvud taget) – precis som så mycket annan musik från tidigare perioder i livet. I olika livsskeden har man behov av musik som passar till olika känslostämningar, och jag är ganska glad att numera inte så ofta hamna i stämningar som den här musiken passar till.

Sådär, det var första delen, som, som sagt, inte kan ge er någon representativ bild av min musiksmak. 46 kvar. Det mesta av det intressanta återstår. Nästa avsnitt: Tori Amos till Aphex Twin.

Så som musikindustrin beter sig (lobbar för repressiva polisstatslagar, sätter absurda villkor för var man ska befinna sig för att få handla en viss vara och – det är kanske det som retar mig allra mest i att det visar bolagens totala förakt för både kunder och produkterna de saluför – ger ut skivor där de avsiktligt stoppat in felaktigheter till den grad att skivorna redan från början är ospelbara i vissa spelare; funnes det någon rättvisa så vore det de som dömdes, för att ha spridit förfalskade cd-skivor, och ålades att betala miljonskadestånd till dem som köpt deras produkter och därmed otillbörligen förhindrats att tillgodogöra sig innehållet), ja då är det lockande att säga att man ska göra som många unga »pirater«: vägra köpa de ondskefulla bolagens produkter, bara handla med oberoende bolag som respekterar lyssnare och musiker, och i övrigt ladda ner allt illegalt.

Men i mitt fall vet jag att det inte skulle hålla. Jag är ett pundhuvud för skivor. Jag kommer att fortsätta att köpa dem. Till och med ett och annat av de defekta så kallade »kopieringsskyddade« exemplaren slinker med. Skivor är nämligen inte bara musiken som är lagrad på dem. Jag kan inte förlika mig med en framtid där all min musik bara är filer på hårddisken, jag vill ha skivor som jag kan ta på fysiskt och bläddra bland.

Jag tänker till exempel på alla gånger under studenttiden jag hamnade på en för- eller efterfest hemma hos någon jag inte kände och uppehöll mig en stund framför skivhyllan för att se vad för sorts person lägenhetsinnehavaren var, och kanske inledde ett mer eller mindre musiksnobbistiskt samtal med någon av skivnördarna bland de andra främlingarna. Så kan inte ungdomarna idag göra, antar jag. Nåja, de har säkert andra sätt att utmärka sin identitet och bryta isen med främlingar, men själv är jag fast i det romantiska skimret kring en omfattande och välvårdad skivsamling.

Nu är det inte så ofta det kommer främlingar och diskuterar min egen skivsamling längre (eller snarare vår skivsamling, eftersom mina och M:s skivor inte står åtskilda – vilket för övrigt skulle vara en omöjlighet i de fall det inte går att avgöra om en viss skiva tillhör mig eller henne), så därför tänkte jag ta detta tillfälle att diskutera den med er, kära läsare. Tycker ni att det verkar vara ett dödtrist tråkigt och alldeles ofattbart introvert ämne att skriva om så är det alldeles i sin ordning, och helt i linje med denna bloggs ursprungliga syfte som kanal för mig att få ur mig sådant som jag inte hittar mottagare för i min fysiskt sociala närhet.

Vår cd-hylla består av fyra av Ikeas Benno-pelare om vardera tolv hyllor, och det är bara en av de totalt 48 hyllorna som det inte står några skivor på. Skivorna är organiserade för att vi båda ska kunna hitta i den så lätt som möjligt, alltså i alfabetisk ordning – utan någon ofrånkomligen subjektiv genreindelning. Det är förstås inte alltid uppenbart var skivor ska ställas in ändå. Är det artist eller kompositör som gäller? Hur gör man med artister som opererar under flera alias? Hur gör man med samlingsskivor? Men jag vill i alla fall hävda att alfabetism är den enklaste grundprincipen att utgå ifrån. Jag kommer följaktligen att resonera om plattorna i alfabetisk ordning. Någon form av kronologisk beskrivning av vilka perioder i mitt liv som skivorna tillhör kommer säkert att komma in, men det får bli i form av fragment som dyker upp efter hand som jag associerar dem med någon titel.

Jag förbinder mig inte att skriva något intressant om varje platta. För vissa titlar, särskilt de som otvivelaktigt är M:s, kommer jag inte att skriva mycket mer än just titeln. Naturligtvis går det inte heller att förutsäga om jag kommer att blogga om hela samlingen. Tappar jag någonstans på vägen intresset och istället föredrar att börja ge er mina åsikter och insikter om knyppling så är det så det får bli.

Till saken, här är den första av de 47 cellerna. (Jag har redan fotograferat allt, så skivor som tillkommer efter detta datum kommer inte med i uppräkningen.)


Tråkigt nog känns inte denna första hylla det minsta representativ för min musiksmak, men det kanske gäller alla cellerna när man tar dem var för sig – vi får se.

För att börja från allra första början så står till vänster om Abba-samlingen en skiva i ett pappomslag som egentligen inte alls hör hemma där. För det första tror jag inte att det är en cd utan en dvd, och för det andra är inte detta dess alfabetiskt korrekta plats. Det är en skiva jag fått av Ola. Han beställer ganska ofta skivor från Warpmart (som det dock eventuellt inte heter längre) och ibland blir det något fel med beställningen, och när den korrigeras slänger Warppersonalen ibland med någonting som Ola inte beställt som plåster på såren. (Jag har själv varit med om det under min egen Warp-period som inföll under andra halvan av 90-talet då Warpmart bestod av en person vid namn Greg. Jag har t.ex. fått ett ganska rart kassettband som bland annat innehåller ett såvitt jag vet i övrigt osläppt spår med Autechre.) Eftersom Ola är en sådan relativ storkonsument av Warps produkter så händer det att han redan har ett exemplar av det han får som bonusgåva, och i så fall brukar han ge bort dublettexemplaret, exempelvis till mig. De hippa artisterna på Warp har ibland en del konstnärliga saker för sig med omslagen, och i just det här fallet är det uppenbarligen fråga om en artistkonstellation som är så hipp att de inte skriver vare sig vad de själva eller skivan heter på vare sig omslaget eller själva skivan. Det finns ett nummer på själva skivan som jag har googlat på någon gång för att ta reda på vad det är, men när skivan kom i oordning nästa gång orkade jag inte det utan ställde helt enkelt skivan först i cd-hyllan, och där får den stå tills jag av någon anledning intresserar mig för att göra något annnat med den. Det kan hända förr än ni anar!

Uppdatering: Ola korrigerar mig i kommentarfältet: den där skivan är tydligen inte en kompensationsbonus från Warp utan en oprovocerad gåva från det något mer obskyra bolaget Skam. Jag ursäktar mig med att det är ganska lätt att blanda ihop de där bolagen som tillhör samma subkultursfär och till och med delvis get ut samma artister, om än kanske alltid under olika alias.

Abba: The Singles Jag gillade Abba redan när Waterloo var aktuell och jag var fyra år. Jag har ett diffust minne av att bli uppdragen ur sängen och släpad till tv-rummet (ja, på 1970-talet hade man tv-rum, minns ni?) i vad som för mig var mitt i natten för att få se Abba framföra en låt på tv. Det kan ha varit när de spelade på melodifestivalfinalen i Brighton. Mer tydligt minns jag när jag fick min första Abba-skiva. En fredag hade min förskola aktiviteten att alla fick ta med sin favoritskiva och spela för de andra barnen, och alla hade med sig barnskivor utom en pojke som hade Abbas Greaest Hits – den med Hans Arnold-omslaget. Den blev förstås mångas favorit, inte minst personalens, och jag uttryckte min förtjusning när min mor kom och hämtade mig med bil, varpå hon omedelbart tog med mig till en skivaffär för att inhandla ett exemplar. (Undrar vilken skivaffär det var.) När Arrival kom ut köpte jag den samma dag, vilket kan ha varit den första skivan jag köpte för »egna« pengar, sparad veckopeng alltså. Jag äger också välspelade vinylexemplar av Ring Ring (med den första versionen av omslaget där det inte stod Abba utan »Björn Benny & Agnetha Frida«), det självbetitlade albumet, samt The Album – fast lustigt nog inte Waterloo. När jag köpte cd-spelare 1989 föreföll det vara en bra idé att köpa singelsamlingen för nostalgilyssning, men vore det idag skulle jag nog snarare ha köpt cd-exemplar av mina gamla favoritalbum. Jag plockar fram vinylversionerna minst lika ofta som jag lyssnar på The Singles, dvs. mycket sällan.

Abba: Live Det här är M:s skiva. Jag tycker väl att Abba är ett utpräglat studioband och att det inte finns någon större poäng med en liveplatta, men den innehåller i alla fall ett kul spår, Two for the Price of One, som jag inte hört någon annanstans.

Ace of Base: Waiting for Magic Jag vet inte varför vi har den här singeln. Jag kan gissa att det är en ploj, att M fått den på skämt av sina kompisar för att hon avskydde Ace of Base. Själv har jag inget principiellt emot denna välproducerade grupp som enligt uppgift snart ska vara en större exportproducent än Volvo, men jag har aldrig lyssnat på den här plattan.

The Afghan Whigs: Black Love; Gentlemen. M:s skivor. Det är väl sådan där indiepop som hon lyssnade på i början av 1990-talet.

African Chill Den här köpte jag efter att ha hört ett spår på Klingan – det där P2-programmet man slår över till efter Godmorgon, världen! för att slippa höra söndagsgudstjänsten – som var instrumentalt och ganska abstrakt och ambient. Resten av skivan var mer av trubadur/folkmusik-karaktär och jag blev ganska besviken först. Efter att ha upptäckt Cesária Évora uppskattar jag det dock den sortens musik mer.

Afro Lounge, Beginners Guide to Impulsköp i skivbutiken som jag blev ganska missnöjd med. Tre cd (Afro Bar, Afro Club och Afro Chill) som vare sig låter särskilt mycket lounge eller tydligt afro. Visst, det går att identifiea vilken kontinent musiken hör till, men mycket musik låter mer afro utan att marknadsföra sig som det.

Dr Alban: Away from Home Den här har nog jag köpt, vilket är lite underligt. Även om jag i princip är för Denniz Pop-producerad eurodance, och uppskattade den på dansgolven när det begav sig, så är det inte precis något jag sett någon anledning att skaffa på skiva. Det ser ut som att den kommer från en reaback, så det är antagligen en sådan där skiva man köper efter att ha bläddrat i reabackar i bortåt en timme utan att hitta någonting man egentligen vill ha – bara för att tiden inte ska kännas helt bortkastad.

Alfredson, Hasse: Lindemans bästa dubbelgökar Jag var en stor fan av Hasse & Tage, och särskilt Lindeman, i mellanstadieåldern. Det var en väldigt trist period i mitt liv då jag hungrigt sög i mig all förment komisk underhållning i medierna för att liva upp tillvaron en aning, och i denna statstelevisionens tidsålder var Hasse & Tage dominerande på humorscenen. Jag hade alla Lindemän som fanns att tillgå på skivor och kassetter – vissa i original, vissa piratkopierade – och kunde många av dem praktiskt taget utantill. De jag gillade bäst var de från revyn Under dubbelgöken, som jag återupplivade kontakten med för några år sedan genom att köpa denna cd. Men jag har inte lyssnat på den så mycket. Materialet är daterat.

Alice in Chains: Dirt; Jar of Flies; Alice in Chains Jag är osäker på vilken eller vilka av dessa som är mina och vilka som är M:s. Grungerock var en genre vi båda lyssnade på när vi träffades i mitten av 1990-talet. Jag vet att vi båda hade Dirt, men vi låter inte båda exemplaren stå framme av skivor vi har dubletter av, utan bara den som antingen har flest bonusspår eller fräschast omslag. Jag gillar fortfarande den här musiken, något av det mest känslosamma inom grungen. Den är ofta smärtsamt vacker som en melankolisk stråkkvartett, utan att någonsin bli konstlad eller kletig. Men nuförtiden finner jag ändå sällan anledning att lyssna på den (eller på gitarrock över huvud taget) – precis som så mycket annan musik från tidigare perioder i livet. I olika livsskeden har man behov av musik som passar till olika känslostämningar, och jag är ganska glad att numera inte så ofta hamna i stämningar som den här musiken passar till.

Sådär, det var första delen, som, som sagt, inte kan ge er någon representativ bild av min musiksmak. 46 kvar. Det mesta av det intressanta återstår. Nästa avsnitt: Tori Amos till Aphex Twin.

Skivor är inte bara musiken

Musiktelevisionen på Internet

Via Windyjonas får jag veta att MTV har börjat lägga ut sitt videoarkiv på nätet. Om de hade gjort det före YouTubes genombrott hade det varit en jättegrej, men nu finns ju praktiskt taget allting redan därute även om det kanske har lite sämre bildkvalitet. Kanske har det att göra med att de gamla medierna har svårt att lägga om affärsmodellerna för att passa den nya tiden, att de är så senkomna.

Dessutom inser jag, när jag letar efter gamla favoritvideor att återse, att jag redan har praktiskt taget alla musikvideor som betyder något för mig på dvd. De senaste åren har jag inte gjort några videoupptäckter – dels för att MTV bara verkar visa dokusåpor nuförtiden, och dels för att jag övergått till att mest lyssna på jazz, av musiker som inte gör (eller gjorde) videor, och house, av artister som oftast inte ens ger ut cd och naturligtvis inte videor. De flesta gamla favoriter har jag på samlingar med Beastie Boys, David Bowie och från skivbolaget Warp.

Jag saknar fortfarande min favorit av Chris Cunningham, Portisheads Only You, men den finns ännu inte på MTV:s webbplats (och den finns utgiven på dvd den också). För den händelse att någon skulle ha missat Chris Cunningham klipper jag in en annan pärla: videon han gjorde till The Aphex Twins Windowlicker. Det var den andra han gjorde åt Aphex. Ingen av låtarna tillhör artistens starkaste nummer, men videorna är fantastiska. Föregångaren Come to Daddy är antagligen mer berömd (det var den som gjorde att Madonna fick upp ögonen för regissören och engegerade honom till Frozen), men den lättsammare Windowlicker är nog min personliga favorit av de två. Båda innehåller artistens ansikte placerat där det inte hör hemma – en idé som regissören fick från Donkey Rhubarb-videon där det är juckande nallar som begåvats med Richard D. James inte så klassiskt vackra nuna.

Tyvärr får man här inte se inledningen där de två killarna i bilen förgäves försöker förklara sin förträfflighet för tjejerna på trottoaren, så den får ni försöka föreställa er. Egentligen är inte upplösningen tillräckligt bra i den här versionen heller – en del av blandningen mellan det parodiskt reklamfilmsvackra och det groteska går inte riktigt fram. Så köp för all del antingen Warpsamlingen eller Chris Cunningham-samlingen. Eller förresten, välj definitivt Chris Cunningham-samlingen, så får ni med Only You också.

Aphex Twin |MTV Music

Via Windyjonas får jag veta att MTV har börjat lägga ut sitt videoarkiv på nätet. Om de hade gjort det före YouTubes genombrott hade det varit en jättegrej, men nu finns ju praktiskt taget allting redan därute även om det kanske har lite sämre bildkvalitet. Kanske har det att göra med att de gamla medierna har svårt att lägga om affärsmodellerna för att passa den nya tiden, att de är så senkomna.

Dessutom inser jag, när jag letar efter gamla favoritvideor att återse, att jag redan har praktiskt taget alla musikvideor som betyder något för mig på dvd. De senaste åren har jag inte gjort några videoupptäckter – dels för att MTV bara verkar visa dokusåpor nuförtiden, och dels för att jag övergått till att mest lyssna på jazz, av musiker som inte gör (eller gjorde) videor, och house, av artister som oftast inte ens ger ut cd och naturligtvis inte videor. De flesta gamla favoriter har jag på samlingar med Beastie Boys, David Bowie och från skivbolaget Warp.

Jag saknar fortfarande min favorit av Chris Cunningham, Portisheads Only You, men den finns ännu inte på MTV:s webbplats (och den finns utgiven på dvd den också). För den händelse att någon skulle ha missat Chris Cunningham klipper jag in en annan pärla: videon han gjorde till The Aphex Twins Windowlicker. Det var den andra han gjorde åt Aphex. Ingen av låtarna tillhör artistens starkaste nummer, men videorna är fantastiska. Föregångaren Come to Daddy är antagligen mer berömd (det var den som gjorde att Madonna fick upp ögonen för regissören och engegerade honom till Frozen), men den lättsammare Windowlicker är nog min personliga favorit av de två. Båda innehåller artistens ansikte placerat där det inte hör hemma – en idé som regissören fick från Donkey Rhubarb-videon där det är juckande nallar som begåvats med Richard D. James inte så klassiskt vackra nuna.

Tyvärr får man här inte se inledningen där de två killarna i bilen förgäves försöker förklara sin förträfflighet för tjejerna på trottoaren, så den får ni försöka föreställa er. Egentligen är inte upplösningen tillräckligt bra i den här versionen heller – en del av blandningen mellan det parodiskt reklamfilmsvackra och det groteska går inte riktigt fram. Så köp för all del antingen Warpsamlingen eller Chris Cunningham-samlingen. Eller förresten, välj definitivt Chris Cunningham-samlingen, så får ni med Only You också.

Aphex Twin |MTV Music

Musiktelevisionen på Internet

Sagan om Boney M

Till julen vill man ju gärna ha lite julmusik för stämningens skull, men jag har inte särskilt lätt att hitta julmusik som jag står ut med att lyssna på någon längre stund utan att sötsliskigheten börjar ge mig svettningar. Så min strategi är använda något som till en början känns någorlunda coolt, oftast en samling låtar med Bing Crosby, Frank Sinatra och närbesläktade sångare, och bryta av med exempelvis lite dubstep när det börjar bli påträngande.

Jag trodde att jag kanske hade hittat en bättre lösning när jag kom på att Boney M gett ut en samling julsånger. (Man kan lätt få intrycket att de gett ut flera julskivor, men det är i stort sett samma samling låtar som getts ut med olika omslag.)

Många har nog uppfattningen att Boney M innebär tröttsamt enkel och formaliserad trallvänlig discoschlager för en målgrupp som egentligen inte bryr sig om musik. När man hör deras julskiva är det lätt att förstå var den uppfattningen kommer ifrån. Jag lyssnar på den ändå, för julstämningens och kitschvärdets skull, men jag blev allt lite besviken. Mina associationer till Boney M har nämligen mer att göra med hur den första plattan Take the Heat Off Me låter.

Det är en ganska mysig saga som ligger bakom utgivandet av den skivan och gruppen Boney M:s uppkomst, och till skillnad från de flesta andra historier som berättas så här i jultid är den åtminstone nästan alldeles sann.

Det är i mitten av 1970-talet. I Frankfurt sitter den tyske schlagerproducenten Frank Farian, som egentligen heter Franz Reuther, och producerar tysk schlager och tycker att det är ganska trist. Han skulle mycket hellre vilja producera den svarta amerikanska soulmusik han gillar. Men han har svårt att få finansiering till ett soulprojekt.

Så till slut väljer han att knåpa ihop en singel alldeles själv. Han spelar in låten Baby Do You Wanna Bump där han gör alla röststämmorna själv, rösten förvrängd med falsettsång och elektroniska hjälpmedel, och släpper den under pseudonymen Boney M. En kul grej, kanske att spelas några varv på radion och på dansgolven, och sedan glömmas bort.

Men, på något underligt sätt blir denna lätt parodiska bagatell en jättehit i Holland och Belgien, och det kommer förfrågningar om tv-framträdanden därifrån.

Farian inser förstås att han inte kan ställa upp i tv själv. Om det blir känt att låten i själva verket framförs av en ensam vit tysk man så spricker konceptet direkt. Så vad ska han göra? Jo, han anställer tre västindiska sångerskor och en manlig strippa för att mima till låten på tv! En av sångerskorna hoppar strax av för att hon är missnöjd med att bara få mima till Franks falsettsång, men det gör inget. Han anställer en ny och ingen märker någon skillnad.

Konceptet blir en framgång och Farian producerar skivor med gruppen Boney M, och en eller två av sångerskorna på omslaget sjunger faktiskt inte helt sällan på själva skivan. Den manlige medlemmen, också han tidigt utbytt, hörs dock aldrig. Basrösten på skivorna förblir Farians egen.

Gruppens första lp Take the Heat Off Me håller jag alltså personligen högt. Proffsig disco med karibiska influenser och delvis fantastiska texter (»she's crazy like a fool / what about Daddy Cool?«). Den håller bra än i denna dag.

Efter hand tar dock Farian med sig Boney M en bra bit tillbaka in i den sliskiga schlagerns utslätade värld, och fenomenet tynar sakta bort. I sin slutliga livsform är Boney M ett antal olika artistkonstellationer, var och en med en av gruppens originalmedlemmar (nåja, av dem som syntes på det första lp-omslaget åtminstone), som turnerar och uppträder på mer eller mindre glamorösa tillställningar runt om i världen: Boney M featuring Bobby Farrell, Boney M featuring Maizie Williams och Boney M featuring Liz Mitchell.

När Boney M ebbat ut börjar Frank Farian planera för att försöka upprepa tricket. Han producerar låtar med en ny artistkonstellation för att marknadsföras bland annat i Amerika. Liksom tidigare är personerna på skivomslagen inte desamma som på inspelningarna. Men den historien får någon annan berätta. Det är en betydligt mörkare saga: berättelsen om Milli Vanilli.

intressant? om julmusik, disco, Boney M, Milli Vanilli.

Till julen vill man ju gärna ha lite julmusik för stämningens skull, men jag har inte särskilt lätt att hitta julmusik som jag står ut med att lyssna på någon längre stund utan att sötsliskigheten börjar ge mig svettningar. Så min strategi är använda något som till en början känns någorlunda coolt, oftast en samling låtar med Bing Crosby, Frank Sinatra och närbesläktade sångare, och bryta av med exempelvis lite dubstep när det börjar bli påträngande.

Jag trodde att jag kanske hade hittat en bättre lösning när jag kom på att Boney M gett ut en samling julsånger. (Man kan lätt få intrycket att de gett ut flera julskivor, men det är i stort sett samma samling låtar som getts ut med olika omslag.)

Många har nog uppfattningen att Boney M innebär tröttsamt enkel och formaliserad trallvänlig discoschlager för en målgrupp som egentligen inte bryr sig om musik. När man hör deras julskiva är det lätt att förstå var den uppfattningen kommer ifrån. Jag lyssnar på den ändå, för julstämningens och kitschvärdets skull, men jag blev allt lite besviken. Mina associationer till Boney M har nämligen mer att göra med hur den första plattan Take the Heat Off Me låter.

Det är en ganska mysig saga som ligger bakom utgivandet av den skivan och gruppen Boney M:s uppkomst, och till skillnad från de flesta andra historier som berättas så här i jultid är den åtminstone nästan alldeles sann.

Det är i mitten av 1970-talet. I Frankfurt sitter den tyske schlagerproducenten Frank Farian, som egentligen heter Franz Reuther, och producerar tysk schlager och tycker att det är ganska trist. Han skulle mycket hellre vilja producera den svarta amerikanska soulmusik han gillar. Men han har svårt att få finansiering till ett soulprojekt.

Så till slut väljer han att knåpa ihop en singel alldeles själv. Han spelar in låten Baby Do You Wanna Bump där han gör alla röststämmorna själv, rösten förvrängd med falsettsång och elektroniska hjälpmedel, och släpper den under pseudonymen Boney M. En kul grej, kanske att spelas några varv på radion och på dansgolven, och sedan glömmas bort.

Men, på något underligt sätt blir denna lätt parodiska bagatell en jättehit i Holland och Belgien, och det kommer förfrågningar om tv-framträdanden därifrån.

Farian inser förstås att han inte kan ställa upp i tv själv. Om det blir känt att låten i själva verket framförs av en ensam vit tysk man så spricker konceptet direkt. Så vad ska han göra? Jo, han anställer tre västindiska sångerskor och en manlig strippa för att mima till låten på tv! En av sångerskorna hoppar strax av för att hon är missnöjd med att bara få mima till Franks falsettsång, men det gör inget. Han anställer en ny och ingen märker någon skillnad.

Konceptet blir en framgång och Farian producerar skivor med gruppen Boney M, och en eller två av sångerskorna på omslaget sjunger faktiskt inte helt sällan på själva skivan. Den manlige medlemmen, också han tidigt utbytt, hörs dock aldrig. Basrösten på skivorna förblir Farians egen.

Gruppens första lp Take the Heat Off Me håller jag alltså personligen högt. Proffsig disco med karibiska influenser och delvis fantastiska texter (»she's crazy like a fool / what about Daddy Cool?«). Den håller bra än i denna dag.

Efter hand tar dock Farian med sig Boney M en bra bit tillbaka in i den sliskiga schlagerns utslätade värld, och fenomenet tynar sakta bort. I sin slutliga livsform är Boney M ett antal olika artistkonstellationer, var och en med en av gruppens originalmedlemmar (nåja, av dem som syntes på det första lp-omslaget åtminstone), som turnerar och uppträder på mer eller mindre glamorösa tillställningar runt om i världen: Boney M featuring Bobby Farrell, Boney M featuring Maizie Williams och Boney M featuring Liz Mitchell.

När Boney M ebbat ut börjar Frank Farian planera för att försöka upprepa tricket. Han producerar låtar med en ny artistkonstellation för att marknadsföras bland annat i Amerika. Liksom tidigare är personerna på skivomslagen inte desamma som på inspelningarna. Men den historien får någon annan berätta. Det är en betydligt mörkare saga: berättelsen om Milli Vanilli.

intressant? om julmusik, disco, Boney M, Milli Vanilli.

Sagan om Boney M

Musik som bringar solsken

Jag undrar vad det är som musik gör med oss. Hur det till exempel kommer sig att en medryckande sång som propagerar för en religion, en nation, ett fotbollslag, eller något annat som folk identifierar sig med, kan innehålla sådan kraft. Ett användbart fenomen för alla sorters samfund som vill lägga beslag på människors själar, till att neutralisera kritiskt tänkande och knyta samman gemenskapen.

Men de är inte de enda som kan ha nytta det. För en sådan som jag, som krampaktigt spjärnar emot alla kollektiva identifikationer, kan musik också fungera som mental kraftkälla. När jag känner mig som mest nedstämd, stressad eller uppgiven kan jag finna hopp och styrka genom att inom mig frambringa en alldeles speciell melodi, med den kraftfulla texten:

Juicy Fruit
is a packet full of sunshine
A bright and shiny flavor
you can carry along the way.
So reach out for
another sunny day
Juicy Fruit gum
is a packet full of sunshine
A packet full of sunshine!

Tuggummit i sången betyder ingenting för mig. Och jag identifierar mig definitvt inte med de perfekt solbrända skyltdockorna med gnistrande vita tänder som man ser tuggande och surfande på hav eller yrande nysnö i reklamfilmerna som den ackompanjerar. Kasta sig ut i snön nerför en brant, stående på en bräda? Det känns ungefär lika attraktivt som att städa upp efter en kärnkraftsolycka.

Så det är inte det ytliga budskapet i sången som tilltalar mig. Styrkan ligger för mig dels i själva den milda och uppmuntrande melodin. Dels i vad texten representerar för mig, vilket är något helt annat än vad reklammakarna har tänkt sig. Jag tänker mig inte tuggummit som bokstavligen tuggummi, utan som ett svårdefinierat andligt tuggummi som bringar mening och inre solsken, som man kan carry along the way genom livets växlingar, och som ingen kan ta ifrån en.

Säkert är jag också påverkad av situationen jag associerar med låten. Den hördes i en lång serie reklamfilmer som under ett antal år – mina tonår – visades vid i stort sett varje bioföreställning. Jag sitter i halvmörkret, typiskt på Royal, typiskt en tisdagkväll, tio-femton rader framför alla andra i salongen, på flykt undan den mörka, ondskefulla och plågsamma verklighet som jag vid denna tid är övertygad om att jag lever i. Reklamfilmen rullar. Ingenting från utsidan kan nå mig nu. Som bekräftelse på att jag verkligen är här tonar signaturmelodin upp: Juicy Fruit, a packet full of sunshine.

Substitut

Men vart har melodin tagit vägen? Jag kan inte hitta den någon annanstans än i mitt huvud. Tuggummit finns visst fortfarande kvar men det marknadsförs inte så hårt längre, och när jag söker efter Juicy Fruit-reklam på nätet hittar jag bara en helt annan melodi, en jobbigt hurtfrisk låt med texten »Juicy Fruit, it's gonna move ya«. De få referenser jag hittar till Packet Full of Sunshine finns framför allt på skandinaviska sidor. Kan det vara så att det låten inte användes på reklamen i USA utan producerades speciellt för marknadsföringen i vår del av världen?

Hur som helst, jag kan inte hitta den. (Tar tacksamt emot tips om någon vet var man kan få tag på den.) Lyckligtvis finns substitut i form av andra låtar som har en liknande effekt på mig, om än inte lika stark. Här är några stycken substitutpaket med solsken som jag stoppar i cd-spelaren för att skingra olika sorters själsliga moln:

Over the Rainbow, Freddie Wadling och Fläskkvartetten. Wadlings spruckna röst till Fläskkvartettens andlöst vackra harmonier får Judy Garlands paradnummer från Trollkarlen från Oz att gå direkt på ryggmärgen.

Down The River, från Flangers fantastiska Spirituals-platta, inspelad 1912–2005. Duon bestående av Uwe Schmidt och Bernd Friedmann har samplat gamla inspelningar från jazzens förhistoria och kombinerat med sina egna elektroniska infall till en enhet som låter förbluffande självklar. Sångaren, som hörs på ungefär hälften av spåren, är det svagaste kortet, men man vill inte vara utan de finurliga texterna. Hela skivan kan ha mentalt harmoniserande effekt, men Down The River måste vara det mest solskenspackade och bekymmerslösa spåret: »I've got my map, I've got my wine, and I don't really care, about the war next door today«.

Do My Thing. Inte en av de mer kända låtarna från Titiyos på sin tid extremt hypade första skiva, men den främsta anledningen till att jag fortfarande plockar fram den då och då. Manu Dibangos saxofonslinga och Ahmadu Jahs congas i dialog med Frykbergs pianoklinkande, Titiyos röst, och en flosklig åttiotalistiskt självcentrerad satsa-på-dig-själv-text som påverkar djupt, på liknande sätt som Juicy Fruit-reklamen.

Theme From Taxi Driver. Bernard Herrmann dog strax efter att han pressat sig själv hårt i samband med inspelningen av filmmusiken till Taxi Driver. Den nerviga musiken han lämnade efter sig var perfekt till den paranoida stämningen i filmen, men någon måste ha tyckt att det var svårt att sätta ihop en tillräckligt lättlyssnad filmmusiksskiva av de inspelade sekvenserna, för på skivan som kom ut i samband med filmpremiären är det bara b-sidan som innehåller musik från Herrmanns inspelningar. På a-sidan finns i stället musik omarrangerad och inspelad under ledning av Dave Blume, som ligger mer åt tillbakalutad cocktailjazz-hållet. Den Taxi Driver-cd som man lättast får tag på nu för tiden är dock den som kom ut 1998, där Herrmanns originalinspelningar är huvudnumret. I de flesta avseenden är Herrmanns versioner överlägsna Blumes, men den kompletta musiken utlagd i ordningen den dyker upp i filmen är faktiskt inget idealiskt sätt att avnjuta den – och den musikaliska versionen av Travis Bickles väg in i mörkret är förstås ingen vidare nervlugnare. Lyckligtvis finns några av Blumes behagliga versioner med som extraspår på den nyare skivan. Det avspända fyraminutersarrangemanget av saxofontemat ligger som nummer 14.

Blackbird: The Beatles näst vackraste melodi med en sentimentalt hoppfull text, »take these broken wings and learn to fly«, till stillsam akustisk gitarr. Inklämd någonstans i mitten av den vita dubbelskivan.

Take the ›A‹ Train, Duke Ellington. Jazzen har väl redan från början haft med sig funktionen att ge tröst åt plågade själar, med sitt ursprung i bland annat blues och begravningsmarscher. Sällan har det träffat mer rätt än i denna komposition av pianisten Billy Strayhorn. Den sorgligaste begravning skulle sluta uppmuntrande och hoppfull med ›A‹ Train som uttågsmusik. Harmonierna är förresten inte alldeles olika dem i Juicy Fruit-reklamen.

intressant? om musik reklam

Jag undrar vad det är som musik gör med oss. Hur det till exempel kommer sig att en medryckande sång som propagerar för en religion, en nation, ett fotbollslag, eller något annat som folk identifierar sig med, kan innehålla sådan kraft. Ett användbart fenomen för alla sorters samfund som vill lägga beslag på människors själar, till att neutralisera kritiskt tänkande och knyta samman gemenskapen.

Men de är inte de enda som kan ha nytta det. För en sådan som jag, som krampaktigt spjärnar emot alla kollektiva identifikationer, kan musik också fungera som mental kraftkälla. När jag känner mig som mest nedstämd, stressad eller uppgiven kan jag finna hopp och styrka genom att inom mig frambringa en alldeles speciell melodi, med den kraftfulla texten:

Juicy Fruit
is a packet full of sunshine
A bright and shiny flavor
you can carry along the way.
So reach out for
another sunny day
Juicy Fruit gum
is a packet full of sunshine
A packet full of sunshine!

Tuggummit i sången betyder ingenting för mig. Och jag identifierar mig definitvt inte med de perfekt solbrända skyltdockorna med gnistrande vita tänder som man ser tuggande och surfande på hav eller yrande nysnö i reklamfilmerna som den ackompanjerar. Kasta sig ut i snön nerför en brant, stående på en bräda? Det känns ungefär lika attraktivt som att städa upp efter en kärnkraftsolycka.

Så det är inte det ytliga budskapet i sången som tilltalar mig. Styrkan ligger för mig dels i själva den milda och uppmuntrande melodin. Dels i vad texten representerar för mig, vilket är något helt annat än vad reklammakarna har tänkt sig. Jag tänker mig inte tuggummit som bokstavligen tuggummi, utan som ett svårdefinierat andligt tuggummi som bringar mening och inre solsken, som man kan carry along the way genom livets växlingar, och som ingen kan ta ifrån en.

Säkert är jag också påverkad av situationen jag associerar med låten. Den hördes i en lång serie reklamfilmer som under ett antal år – mina tonår – visades vid i stort sett varje bioföreställning. Jag sitter i halvmörkret, typiskt på Royal, typiskt en tisdagkväll, tio-femton rader framför alla andra i salongen, på flykt undan den mörka, ondskefulla och plågsamma verklighet som jag vid denna tid är övertygad om att jag lever i. Reklamfilmen rullar. Ingenting från utsidan kan nå mig nu. Som bekräftelse på att jag verkligen är här tonar signaturmelodin upp: Juicy Fruit, a packet full of sunshine.

Substitut

Men vart har melodin tagit vägen? Jag kan inte hitta den någon annanstans än i mitt huvud. Tuggummit finns visst fortfarande kvar men det marknadsförs inte så hårt längre, och när jag söker efter Juicy Fruit-reklam på nätet hittar jag bara en helt annan melodi, en jobbigt hurtfrisk låt med texten »Juicy Fruit, it's gonna move ya«. De få referenser jag hittar till Packet Full of Sunshine finns framför allt på skandinaviska sidor. Kan det vara så att det låten inte användes på reklamen i USA utan producerades speciellt för marknadsföringen i vår del av världen?

Hur som helst, jag kan inte hitta den. (Tar tacksamt emot tips om någon vet var man kan få tag på den.) Lyckligtvis finns substitut i form av andra låtar som har en liknande effekt på mig, om än inte lika stark. Här är några stycken substitutpaket med solsken som jag stoppar i cd-spelaren för att skingra olika sorters själsliga moln:

Over the Rainbow, Freddie Wadling och Fläskkvartetten. Wadlings spruckna röst till Fläskkvartettens andlöst vackra harmonier får Judy Garlands paradnummer från Trollkarlen från Oz att gå direkt på ryggmärgen.

Down The River, från Flangers fantastiska Spirituals-platta, inspelad 1912–2005. Duon bestående av Uwe Schmidt och Bernd Friedmann har samplat gamla inspelningar från jazzens förhistoria och kombinerat med sina egna elektroniska infall till en enhet som låter förbluffande självklar. Sångaren, som hörs på ungefär hälften av spåren, är det svagaste kortet, men man vill inte vara utan de finurliga texterna. Hela skivan kan ha mentalt harmoniserande effekt, men Down The River måste vara det mest solskenspackade och bekymmerslösa spåret: »I've got my map, I've got my wine, and I don't really care, about the war next door today«.

Do My Thing. Inte en av de mer kända låtarna från Titiyos på sin tid extremt hypade första skiva, men den främsta anledningen till att jag fortfarande plockar fram den då och då. Manu Dibangos saxofonslinga och Ahmadu Jahs congas i dialog med Frykbergs pianoklinkande, Titiyos röst, och en flosklig åttiotalistiskt självcentrerad satsa-på-dig-själv-text som påverkar djupt, på liknande sätt som Juicy Fruit-reklamen.

Theme From Taxi Driver. Bernard Herrmann dog strax efter att han pressat sig själv hårt i samband med inspelningen av filmmusiken till Taxi Driver. Den nerviga musiken han lämnade efter sig var perfekt till den paranoida stämningen i filmen, men någon måste ha tyckt att det var svårt att sätta ihop en tillräckligt lättlyssnad filmmusiksskiva av de inspelade sekvenserna, för på skivan som kom ut i samband med filmpremiären är det bara b-sidan som innehåller musik från Herrmanns inspelningar. På a-sidan finns i stället musik omarrangerad och inspelad under ledning av Dave Blume, som ligger mer åt tillbakalutad cocktailjazz-hållet. Den Taxi Driver-cd som man lättast får tag på nu för tiden är dock den som kom ut 1998, där Herrmanns originalinspelningar är huvudnumret. I de flesta avseenden är Herrmanns versioner överlägsna Blumes, men den kompletta musiken utlagd i ordningen den dyker upp i filmen är faktiskt inget idealiskt sätt att avnjuta den – och den musikaliska versionen av Travis Bickles väg in i mörkret är förstås ingen vidare nervlugnare. Lyckligtvis finns några av Blumes behagliga versioner med som extraspår på den nyare skivan. Det avspända fyraminutersarrangemanget av saxofontemat ligger som nummer 14.

Blackbird: The Beatles näst vackraste melodi med en sentimentalt hoppfull text, »take these broken wings and learn to fly«, till stillsam akustisk gitarr. Inklämd någonstans i mitten av den vita dubbelskivan.

Take the ›A‹ Train, Duke Ellington. Jazzen har väl redan från början haft med sig funktionen att ge tröst åt plågade själar, med sitt ursprung i bland annat blues och begravningsmarscher. Sällan har det träffat mer rätt än i denna komposition av pianisten Billy Strayhorn. Den sorgligaste begravning skulle sluta uppmuntrande och hoppfull med ›A‹ Train som uttågsmusik. Harmonierna är förresten inte alldeles olika dem i Juicy Fruit-reklamen.

intressant? om musik reklam

Musik som bringar solsken

Digital musik och mp3-avkodningens mysterier

Kalla mig gärna bakåtsträvare (även om det är fel), men jag tycker fortfarande att cd-skivor är det bästa mediet för musik. Fast sörjer att Internet och nedladdningen dödar skivbutikerna gör jag inte, jag köper numera nästan alla skivor över Internet. Man får tag på allting där ute, av de mest varierade artister och i de mest obskyra genrer, som inte ens en aldrig så entusiastisk ägare till en aldrig så dammig skivbutik skulle få för sig att importera. Spännande skivletande på obskyra ställen får man också utlopp för på nätet.

Är man vinylentusiast bör man också trivas bäst på nätet. Där går det att hitta gamla plattor likväl som nysläpp för DJ-bruk. Själv har jag länge velat åt den där housemusiken som bara släpps på vinyl, men jag är som sagt cd-konsument, bollar inte med plattor och och mixar ihop, och jag känner mig inte hemma i butikerna där stans DJ-elit hänger, och då är Internet räddningen.

Avbräck för hi-fi

Mycket som inte ges ut på cd utan tidigare bara fanns på vinyltolvor går nu ofta att köpa i digital form någonstans där ute.

Tråkigt nog är det mesta i mp3-format. Hi-fi-utvecklingen har alltså fått ett förhoppningsvis tillfälligt avbräck i och med att man numera ofta avsiktligt försämrar ljudkvaliteten för att minska lagringutrymme och överföringstider. Lyckligtvis finns Beatport, som låter en välja att köpa det mesta i wav-format med äkta cd-kvalitet så att man kan bränna sina egna skivor. Visserligen svindyrt, eftersom de lägger till en dollar per spår i förhållande till förlustkomprimerade format, så jag får punga ut mer per musikminut än i skivbutiken, men det är jag beredd att göra för musik jag annars skulle vara utestängd ifrån.

Allt finns dock inte på Beatport, och inte ens där finns allt i förlustfritt format. Så för ett tag sedan satt jag där med två mp3-filer, i någorlunda acceptabla 320 kb/s, som jag ville bränna ner på cd. Allt jag behövde nu var ett program att omvandla detta till cd-formatets 16 bitar i 44,1 kHz.

Avkodningsbekymmer

Att omvandla ljud till mp3-format kan göras med olika parametrar för olika kvalitet kontra komprimeringsgrad. Att omvandla från mp3 tillbaka till någonting som man kan skicka in i en DA-omvandlare borde däremot bara vara frågan om rätt eller fel. Man får förstås inte tillbaka exakt vad man hade före komprimeringen, mp3-kodning innebär ju en kvalitetsförlust, men man borde åtminstone kunna använda all information man har kvar och avkodningen ska alltså vara deterministisk.

En snabb test av tre olika program, varav två redan fanns på min dator, visade dock att det inte var så enkelt. Programmen gav ganska olika resultat. Jag provade inte om jag kunde höra någon skillnad, men jag kunde se på innehållet i avkodad data att de skiljde sig ganska mycket åt. Faktum är att alla tre till och med hade olika längd!

Så vad beror detta på och vad kan man göra åt det?

Compliance

I grunden beror problemet på avrundning under avkodningen. Olika avkodare är olika noggranna. Oftast kompromissar de med noggrannheten för att inte ta för mycket datorkraft. Lyssnar man på musiken direkt från mp3-filer vill man ju nämligen gärna kunna göra något annat på datorn samtidigt med avkodningen – spela upp musiken om inte annat. När jag bara vill koda om filerna en gång struntar jag i det, jag vill att programmet har största möjliga noggrannhet.

Till ISO-standarden för mp3-avkodning hör en referensbitström för att testa compliance med standarden. Referensdata är i 24 bitars upplösning. Om det finns någon gräns i själva mp3-formatet som gör att det är omöjligt eller meningslöst att ge utdata med fler bitars upplösning än så, eller om man bara valt 24 bitar för att det råkar vara standard för precisionsljudkort, har jag inte lyckats utröna. Hur som helst kan man i alla fall testa avkodare för att se hur mycket de avviker från referensen, och man kan förstås hitta resultatet från någon som gjort det på nätet.

Föga förvånande visar jämförelsen att det är produkten Libmad, från företaget Underbit vars webbplats visar undersökningen, som ger bäst compliance, åtminstone kompilerad med parametrar för att optimera för noggrannhet. Libmad är en fri produkt och den fanns redan på min dator eftersom jag har installerat Sox som använder den. Dock inte kompilerad för att vara maximalt noggrann, men det gick bra att hämta ner källkoden, kompilera med parametern --enable-accuracy, och sedan fixa så att Sox använder det nykompilerade resultatet. Så nu kan jag använda Sox för konverteringen och få utdata med bästa tillgängliga noggrannhet. Allt frid och fröjd, eller?

Dithering

Inte riktigt, jag vill som sagt ha utdata med 16 bitars upplösning till min cd. Hur gör Sox när den går från Libmads 24 till 16 bitar? Det verkar som att den avrundar till närmaste 16-bitarstal, vilket ju känns högst rimligt – och är det bästa man kan göra om man vill få bra värden i compliance-tester. Men, det är inte det bästa om man vill att det ska låta bra.

Enkel avrundning gör nämligen att signalen blir full av skarpa 90-graderskanter, vilket akustiskt innebär att man får in obehagliga övertoner. För bästa ljud bör man använda något som kallas dithering, vilket innebär att man före avrundningen adderar ett högfrekvent brus i de lägsta åtta bitarna. På så vis höjer man slumpmässigt vissa värden och sänker andra, och resultatet efter att signalen jämnats ut av elektronik och öron blir rundare och mer harmoniskt.

Det är inte lätt att ta reda på vilka avkodare som gör dithering och inte, men Underbits egen frontend till Madlib, Madplay, gör det om man inte explicit säger åt den att låta bli. Jag testade den, och när jag jämförde resultatet med det från Sox kunde jag konstatera att Sox inte använder dithering, så jag bestämde mig för att i fortsättningen använda Madplay tillsammans med en noggrannhetskompilerad libmad.

Perfektionister och musiker

Men kanske är det bara teoretiska perfektionister som jag som bryr sig. Jag hittade en wiki som hävdade att det har varit viktigare med tidigare bristfälliga kodare och avkodare, och det stöds av det faktum att alla hetsiga diskussioner jag kunde hitta om ämnet på nätet var minst fem år gamla. Fast jag undrar vad påståendet att skillnaderna är betydelselösa grundar sig på. Man vill ju, eller åtminstone vill jag, att även sista biten av de 16 ska vara vettig (annars har man ju bara 15 bitars upplösning!), även om det kan vara svårt att upptäcka skillnaden när man lyssnar.

På en företagsfest ett tag senare hade jag tillfälle att diskutera ämnet med en musiker som råkar vara ena halvan av Malmös hetaste namn på just Beatport, och även han var helt inne på linjen att alla bitarna har betydelse och att dithering är önskvärt, vilket gjorde mig lite nöjd.

Men så kom han också med den för mig något otillfredsställande nyheten att det finns olika rön om vilken sorts brus man ska lägga på för att få bäst resultat av dithering. Jag vet inte om jag ska försöka ta reda på fakta i den diskussionen också. Lyckligtvis har jag kunnat hålla mig till wav-format sedan dess.

intressant? om mp3, musik

Kalla mig gärna bakåtsträvare (även om det är fel), men jag tycker fortfarande att cd-skivor är det bästa mediet för musik. Fast sörjer att Internet och nedladdningen dödar skivbutikerna gör jag inte, jag köper numera nästan alla skivor över Internet. Man får tag på allting där ute, av de mest varierade artister och i de mest obskyra genrer, som inte ens en aldrig så entusiastisk ägare till en aldrig så dammig skivbutik skulle få för sig att importera. Spännande skivletande på obskyra ställen får man också utlopp för på nätet.

Är man vinylentusiast bör man också trivas bäst på nätet. Där går det att hitta gamla plattor likväl som nysläpp för DJ-bruk. Själv har jag länge velat åt den där housemusiken som bara släpps på vinyl, men jag är som sagt cd-konsument, bollar inte med plattor och och mixar ihop, och jag känner mig inte hemma i butikerna där stans DJ-elit hänger, och då är Internet räddningen.

Avbräck för hi-fi

Mycket som inte ges ut på cd utan tidigare bara fanns på vinyltolvor går nu ofta att köpa i digital form någonstans där ute.

Tråkigt nog är det mesta i mp3-format. Hi-fi-utvecklingen har alltså fått ett förhoppningsvis tillfälligt avbräck i och med att man numera ofta avsiktligt försämrar ljudkvaliteten för att minska lagringutrymme och överföringstider. Lyckligtvis finns Beatport, som låter en välja att köpa det mesta i wav-format med äkta cd-kvalitet så att man kan bränna sina egna skivor. Visserligen svindyrt, eftersom de lägger till en dollar per spår i förhållande till förlustkomprimerade format, så jag får punga ut mer per musikminut än i skivbutiken, men det är jag beredd att göra för musik jag annars skulle vara utestängd ifrån.

Allt finns dock inte på Beatport, och inte ens där finns allt i förlustfritt format. Så för ett tag sedan satt jag där med två mp3-filer, i någorlunda acceptabla 320 kb/s, som jag ville bränna ner på cd. Allt jag behövde nu var ett program att omvandla detta till cd-formatets 16 bitar i 44,1 kHz.

Avkodningsbekymmer

Att omvandla ljud till mp3-format kan göras med olika parametrar för olika kvalitet kontra komprimeringsgrad. Att omvandla från mp3 tillbaka till någonting som man kan skicka in i en DA-omvandlare borde däremot bara vara frågan om rätt eller fel. Man får förstås inte tillbaka exakt vad man hade före komprimeringen, mp3-kodning innebär ju en kvalitetsförlust, men man borde åtminstone kunna använda all information man har kvar och avkodningen ska alltså vara deterministisk.

En snabb test av tre olika program, varav två redan fanns på min dator, visade dock att det inte var så enkelt. Programmen gav ganska olika resultat. Jag provade inte om jag kunde höra någon skillnad, men jag kunde se på innehållet i avkodad data att de skiljde sig ganska mycket åt. Faktum är att alla tre till och med hade olika längd!

Så vad beror detta på och vad kan man göra åt det?

Compliance

I grunden beror problemet på avrundning under avkodningen. Olika avkodare är olika noggranna. Oftast kompromissar de med noggrannheten för att inte ta för mycket datorkraft. Lyssnar man på musiken direkt från mp3-filer vill man ju nämligen gärna kunna göra något annat på datorn samtidigt med avkodningen – spela upp musiken om inte annat. När jag bara vill koda om filerna en gång struntar jag i det, jag vill att programmet har största möjliga noggrannhet.

Till ISO-standarden för mp3-avkodning hör en referensbitström för att testa compliance med standarden. Referensdata är i 24 bitars upplösning. Om det finns någon gräns i själva mp3-formatet som gör att det är omöjligt eller meningslöst att ge utdata med fler bitars upplösning än så, eller om man bara valt 24 bitar för att det råkar vara standard för precisionsljudkort, har jag inte lyckats utröna. Hur som helst kan man i alla fall testa avkodare för att se hur mycket de avviker från referensen, och man kan förstås hitta resultatet från någon som gjort det på nätet.

Föga förvånande visar jämförelsen att det är produkten Libmad, från företaget Underbit vars webbplats visar undersökningen, som ger bäst compliance, åtminstone kompilerad med parametrar för att optimera för noggrannhet. Libmad är en fri produkt och den fanns redan på min dator eftersom jag har installerat Sox som använder den. Dock inte kompilerad för att vara maximalt noggrann, men det gick bra att hämta ner källkoden, kompilera med parametern --enable-accuracy, och sedan fixa så att Sox använder det nykompilerade resultatet. Så nu kan jag använda Sox för konverteringen och få utdata med bästa tillgängliga noggrannhet. Allt frid och fröjd, eller?

Dithering

Inte riktigt, jag vill som sagt ha utdata med 16 bitars upplösning till min cd. Hur gör Sox när den går från Libmads 24 till 16 bitar? Det verkar som att den avrundar till närmaste 16-bitarstal, vilket ju känns högst rimligt – och är det bästa man kan göra om man vill få bra värden i compliance-tester. Men, det är inte det bästa om man vill att det ska låta bra.

Enkel avrundning gör nämligen att signalen blir full av skarpa 90-graderskanter, vilket akustiskt innebär att man får in obehagliga övertoner. För bästa ljud bör man använda något som kallas dithering, vilket innebär att man före avrundningen adderar ett högfrekvent brus i de lägsta åtta bitarna. På så vis höjer man slumpmässigt vissa värden och sänker andra, och resultatet efter att signalen jämnats ut av elektronik och öron blir rundare och mer harmoniskt.

Det är inte lätt att ta reda på vilka avkodare som gör dithering och inte, men Underbits egen frontend till Madlib, Madplay, gör det om man inte explicit säger åt den att låta bli. Jag testade den, och när jag jämförde resultatet med det från Sox kunde jag konstatera att Sox inte använder dithering, så jag bestämde mig för att i fortsättningen använda Madplay tillsammans med en noggrannhetskompilerad libmad.

Perfektionister och musiker

Men kanske är det bara teoretiska perfektionister som jag som bryr sig. Jag hittade en wiki som hävdade att det har varit viktigare med tidigare bristfälliga kodare och avkodare, och det stöds av det faktum att alla hetsiga diskussioner jag kunde hitta om ämnet på nätet var minst fem år gamla. Fast jag undrar vad påståendet att skillnaderna är betydelselösa grundar sig på. Man vill ju, eller åtminstone vill jag, att även sista biten av de 16 ska vara vettig (annars har man ju bara 15 bitars upplösning!), även om det kan vara svårt att upptäcka skillnaden när man lyssnar.

På en företagsfest ett tag senare hade jag tillfälle att diskutera ämnet med en musiker som råkar vara ena halvan av Malmös hetaste namn på just Beatport, och även han var helt inne på linjen att alla bitarna har betydelse och att dithering är önskvärt, vilket gjorde mig lite nöjd.

Men så kom han också med den för mig något otillfredsställande nyheten att det finns olika rön om vilken sorts brus man ska lägga på för att få bäst resultat av dithering. Jag vet inte om jag ska försöka ta reda på fakta i den diskussionen också. Lyckligtvis har jag kunnat hålla mig till wav-format sedan dess.

intressant? om mp3, musik

Digital musik och mp3-avkodningens mysterier