Makten att manipulera matrisen

Jag slog för första gången på månader? kanske år? på Godmorgon, världen! till söndagsfrukosten och genom ett sådant där fantastiskt sammanträffande dök strax en av mina absoluta favoritkommentatorer av vår tid, Rasmus Fleischer, upp. Nu tilläts han inte vara så briljant som han kan vara i reportaget med vinkeln vad hände med pirat- och fildelningsdebatten? där han vid sidan av Anna Troberg ställdes mot Andreas Ekström. Jag reagerar framför allt på Ektröms kommentar till hur tekniken blivit snabbare än samhällets förmåga till reflektion och ifrågasättande:

”… det placerar en historiskt osund makt i händerna på dem som kan skriva programkod.”

Jag ser framför mig: Ekström i en debatt på 1400-talet där man diskuterar den nyuppfunna boktryckarkonsten. Ekström säger: ”problemet är att lagar och samhällsstrukturer inte hänger med. Den här teknikutvecklingen placerar en osund makt i händerna på dem som kan skriva. Vi måste se till att kronan, kyrkan och markägarna får medel att hindra de skrivkunniga att okontrollerat sprida sina alster.”

Det var nog en ganska normal inställning bland den tidens makthavare och de som gick deras ärenden. Det tog ett antal generationer innan de som, mycket tack vare tryckkonsten, fått den politiska makten istället började se som sin uppgift att förse alla människor med kunskapen att skriva. Att alltså se till att detta maktmedel blev tillgängligt för alla. En av demokratins viktigaste grundpelare.

Den datoriska sammankopplingen av mänskligheten som pågår just nu är en större revolution än boktryckarkonsten. Den största omvandlingen sedan människor började leva som jordbrukare istället för jägare. Jag hoppas och tror att, förr eller senare, människor i allmänhet får kunskaper nog att själva kunna delta i byggandet av den väv som spänner upp det uppkopplade samhället. Makten att manipulera matrisens själva material. Men de gamla maktstrukturerna vann första slaget, delvis tack vare att det tramsiga sidospåret ”hur ska konstnärerna få betalt?” fick så mycket utrymme. Idag går nätets utveckling mot centralisering hos några multinationella jättar. Ungdomar uppvuxna med internet lämnar lättvindigt ifrån sig kontrollen, och kan bli snarast indignerade över idén att lära sig att ta kontrollen över vad som ligger under den lättanvända ytan. Statens institutioner ser som sitt uppdrag att hindra medborgarna från att skydda sig, exempelvis genom kryptering, istället för att förse dem med en fungerande infrastruktur.

Som avslutning av reportaget får Ekström säga några kloka ord, som Fleischer och Troberg säkert entusiastiskt hållit med om, om att företag och myndigheter övervakar oss: ”Hur mycket då? Vad är rimligt? Och de frågorna är faktisk viktigare än t.ex. diskussionen om upphovsrätt.” Sant, men synd att inte Ekström brydde sig om det när fildelningsdebatten rasade, utan bidrog till att få det att handla om, med hans ord, ”snatteri”.

Uppföljning: Notera Andreas Ekströms svar på detta inlägg; mitt svar på hans svar i kommentarfältet nedan; samt inlägget om bl.a. Ekströms svar på Rasmus Fleischers blogg med många kommentarer, bland annat mig under signaturen avadeaux.

Jag slog för första gången på månader? kanske år? på Godmorgon, världen! till söndagsfrukosten och genom ett sådant där fantastiskt sammanträffande dök strax en av mina absoluta favoritkommentatorer av vår tid, Rasmus Fleischer, upp. Nu tilläts han inte vara så briljant som han kan vara i reportaget med vinkeln vad hände med pirat- och fildelningsdebatten? där han vid sidan av Anna Troberg ställdes mot Andreas Ekström. Jag reagerar framför allt på Ektröms kommentar till hur tekniken blivit snabbare än samhällets förmåga till reflektion och ifrågasättande:

”… det placerar en historiskt osund makt i händerna på dem som kan skriva programkod.”

Jag ser framför mig: Ekström i en debatt på 1400-talet där man diskuterar den nyuppfunna boktryckarkonsten. Ekström säger: ”problemet är att lagar och samhällsstrukturer inte hänger med. Den här teknikutvecklingen placerar en osund makt i händerna på dem som kan skriva. Vi måste se till att kronan, kyrkan och markägarna får medel att hindra de skrivkunniga att okontrollerat sprida sina alster.”

Det var nog en ganska normal inställning bland den tidens makthavare och de som gick deras ärenden. Det tog ett antal generationer innan de som, mycket tack vare tryckkonsten, fått den politiska makten istället började se som sin uppgift att förse alla människor med kunskapen att skriva. Att alltså se till att detta maktmedel blev tillgängligt för alla. En av demokratins viktigaste grundpelare.

Den datoriska sammankopplingen av mänskligheten som pågår just nu är en större revolution än boktryckarkonsten. Den största omvandlingen sedan människor började leva som jordbrukare istället för jägare. Jag hoppas och tror att, förr eller senare, människor i allmänhet får kunskaper nog att själva kunna delta i byggandet av den väv som spänner upp det uppkopplade samhället. Makten att manipulera matrisens själva material. Men de gamla maktstrukturerna vann första slaget, delvis tack vare att det tramsiga sidospåret ”hur ska konstnärerna få betalt?” fick så mycket utrymme. Idag går nätets utveckling mot centralisering hos några multinationella jättar. Ungdomar uppvuxna med internet lämnar lättvindigt ifrån sig kontrollen, och kan bli snarast indignerade över idén att lära sig att ta kontrollen över vad som ligger under den lättanvända ytan. Statens institutioner ser som sitt uppdrag att hindra medborgarna från att skydda sig, exempelvis genom kryptering, istället för att förse dem med en fungerande infrastruktur.

Som avslutning av reportaget får Ekström säga några kloka ord, som Fleischer och Troberg säkert entusiastiskt hållit med om, om att företag och myndigheter övervakar oss: ”Hur mycket då? Vad är rimligt? Och de frågorna är faktisk viktigare än t.ex. diskussionen om upphovsrätt.” Sant, men synd att inte Ekström brydde sig om det när fildelningsdebatten rasade, utan bidrog till att få det att handla om, med hans ord, ”snatteri”.

Uppföljning: Notera Andreas Ekströms svar på detta inlägg; mitt svar på hans svar i kommentarfältet nedan; samt inlägget om bl.a. Ekströms svar på Rasmus Fleischers blogg med många kommentarer, bland annat mig under signaturen avadeaux.

Makten att manipulera matrisen

Om dataintrång

Häromdagen gav Amelia Andersdotter ett intressant perspektiv på olika sorters ”dataintrång” i Kvällsposten, bland annat hur Researchgruppen knäckte ett antal s.k. näthatares identiteter förra året. Det kom mothugg från Researchgruppen (trots att den inte var hennes måltavla) och hån från några som ansåg sig veta bättre. Nå, att Piratpartiets ”gräsrötter består uteslutande av datanördar medan toppen verkar helt tappade när det kommer till it-kunskap” håller jag inte med om. Andersdotter förstår säkert det tekniska perspektivet på vad Researchgruppen gjorde, men hon använder också ett annat perspektiv.

Jag kastas tillbaka till en hetsig diskussion från en tid när webben var yngre, en diskussion som handlade om ifall inlänkning av bilder på en webbsida rimligen kunde betraktas som upphovsrättsintrång. Jag deltog till en början på datanördsidan som upprört hävdade att det kunde det verkligen inte! Om jag länkar in en bild är allt jag publicerar på min webbsida nämligen html-kod, som till exempel kan se ut så här:

<img src="http://www.moma.org/collection_images/resized/928/w500h420/CRI_73928.jpg" alt="Willie" />

Det där betyder att det finns en bild (image, ”img”) att hämta, med givet ID, från en källa (source, ”src”) i form av en annan webbsajt (www.moma.org i det här fallet), där bilden ligger helt öppet. När så någon går in på min webbsida, läser hens webbläsare koden som en instruktion att hämta bilden från den andra webbsajten, och visa den tillsammans med mitt innehåll. Och det kan väl inte vara mitt ansvar! Den ligger ju på den andra sajten helt öppet och passerar över huvud taget aldrig min webbserver! Allt jag har publicerat är ju att den ligger där den ligger, och den informationen är också helt öppet tillgänglig, så fort bilden visas någonstans över huvud taget.

Juristen lyssnar förstrött på datanördens försvarstal. Hen förstår det kanske inte helt och hållet, men är heller inte särskilt intresserad. När hen surfar in på min webbsajt så ser hen ju att den finns där, bilden som inte är min, bland det övriga innehållet på min sida. Så den är inte lagrad på min ”server”? Pfft, vem bryr sig?

Okunskap? Visst, det kan man säga, men också en fråga om perspektiv. Juristen lägger vikt vid ett begrepp som saknar teknisk betydelse, men som är begripligt för en femåring, nämligen uppsåt. (Eller med femåringens språkbruk, om det var med mening.) Har jag haft för avsikt att använda bilden jag inte har rätt till som en del av min webbsida? I så fall kan det bedömas som att jag begått upphovsrättsintrång. Det behöver inte vara avgörande vilken väg bildrepresentationen tagit över nätet. Egentligen ett helt rimligt sätt att resonera. (Ta nu bara inte detta som att jag säger att det är rimligt att bildlänkning betraktas som ett brott! Det är en annan diskussion.)

Tillbaka till Researchgruppen. De identifierade anonyma nätkommentatorer genom att gå via hashvärden som användes för att knyta e-postadresser till profilbilder i kommentarfält. Hash kommer via engelskan från franskans hacher, hacka, och man tar bildligt talat fram ett hashvärde för en klump data (i detta fall en e-postadress) genom att hacka sönder den i småbitar, röra om, och sätta samman huller om buller på ett förutbestämt väldefinierat sätt. På så sätt får man fram ett sorts fingeravtryck av datamängden. Har man en viss e-postadress är det lätt att få fram dess hashvärde, precis som det är lätt att få fram en människas fingeravtryck. Men har man bara hashvärdet är det väldigt svårt att få fram e-postadressen, på samma sätt som det är svårt att ta reda på från vilken människa ett givet fingeravtryck kommer. Researchgruppen samlade in mängder av e-postadresser från internet och tog fram deras hashvärden, som de sedan matchade mot hashvärden som var relativt öppet tillgängliga från bloggkommenteringstjänsten Disqus. På så sätt kunde de gå från kommentarerna, som hade e-post-hashvärden knutna till sig, till e-postadresser.

Dataintrång? Självklart inte! utbrister datanörden. Man tog ju bara öppet tillgängliga data och matchade ihop dem, utan att tränga in någonstans. Men så behöver det inte se ut med juristens glasögon. Hashvärdena var de facto ett slags lösenord för kommunikation mellan Disqus och profilbildstjänsten Gravatar. Dessa lösenord knäckte Researchgruppen, och intervenerade alltså mellan de två tjänsterna för att uppsåtligen skaffa sig tillgång till information som systemet sammantaget var byggt för att undanhålla. Det är inte självklart att detta juridiskt skulle kunna betraktas som dataintrång, men motsatsen är inte heller självklar. Föreställ er till exempel att punkten man angripit inte tillhört en webbdiskussionstjänst, utan en myndighet, en bank, eller ett multinationellt företag. Vad hade hänt då? (Ta nu bara inte detta som att jag säger att Researchgruppen gjorde fel! Det är en annan diskussion.)

Där någonstans börjar Andersdotters resonemang, som inte är alldeles stendumt om ni frågar mig. Snarare ett inlägg ur en mycket intressant och ögonöppnande vinkel.

Häromdagen gav Amelia Andersdotter ett intressant perspektiv på olika sorters ”dataintrång” i Kvällsposten, bland annat hur Researchgruppen knäckte ett antal s.k. näthatares identiteter förra året. Det kom mothugg från Researchgruppen (trots att den inte var hennes måltavla) och hån från några som ansåg sig veta bättre. Nå, att Piratpartiets ”gräsrötter består uteslutande av datanördar medan toppen verkar helt tappade när det kommer till it-kunskap” håller jag inte med om. Andersdotter förstår säkert det tekniska perspektivet på vad Researchgruppen gjorde, men hon använder också ett annat perspektiv.

Jag kastas tillbaka till en hetsig diskussion från en tid när webben var yngre, en diskussion som handlade om ifall inlänkning av bilder på en webbsida rimligen kunde betraktas som upphovsrättsintrång. Jag deltog till en början på datanördsidan som upprört hävdade att det kunde det verkligen inte! Om jag länkar in en bild är allt jag publicerar på min webbsida nämligen html-kod, som till exempel kan se ut så här:

<img src="http://www.moma.org/collection_images/resized/928/w500h420/CRI_73928.jpg" alt="Willie" />

Det där betyder att det finns en bild (image, ”img”) att hämta, med givet ID, från en källa (source, ”src”) i form av en annan webbsajt (www.moma.org i det här fallet), där bilden ligger helt öppet. När så någon går in på min webbsida, läser hens webbläsare koden som en instruktion att hämta bilden från den andra webbsajten, och visa den tillsammans med mitt innehåll. Och det kan väl inte vara mitt ansvar! Den ligger ju på den andra sajten helt öppet och passerar över huvud taget aldrig min webbserver! Allt jag har publicerat är ju att den ligger där den ligger, och den informationen är också helt öppet tillgänglig, så fort bilden visas någonstans över huvud taget.

Juristen lyssnar förstrött på datanördens försvarstal. Hen förstår det kanske inte helt och hållet, men är heller inte särskilt intresserad. När hen surfar in på min webbsajt så ser hen ju att den finns där, bilden som inte är min, bland det övriga innehållet på min sida. Så den är inte lagrad på min ”server”? Pfft, vem bryr sig?

Okunskap? Visst, det kan man säga, men också en fråga om perspektiv. Juristen lägger vikt vid ett begrepp som saknar teknisk betydelse, men som är begripligt för en femåring, nämligen uppsåt. (Eller med femåringens språkbruk, om det var med mening.) Har jag haft för avsikt att använda bilden jag inte har rätt till som en del av min webbsida? I så fall kan det bedömas som att jag begått upphovsrättsintrång. Det behöver inte vara avgörande vilken väg bildrepresentationen tagit över nätet. Egentligen ett helt rimligt sätt att resonera. (Ta nu bara inte detta som att jag säger att det är rimligt att bildlänkning betraktas som ett brott! Det är en annan diskussion.)

Tillbaka till Researchgruppen. De identifierade anonyma nätkommentatorer genom att gå via hashvärden som användes för att knyta e-postadresser till profilbilder i kommentarfält. Hash kommer via engelskan från franskans hacher, hacka, och man tar bildligt talat fram ett hashvärde för en klump data (i detta fall en e-postadress) genom att hacka sönder den i småbitar, röra om, och sätta samman huller om buller på ett förutbestämt väldefinierat sätt. På så sätt får man fram ett sorts fingeravtryck av datamängden. Har man en viss e-postadress är det lätt att få fram dess hashvärde, precis som det är lätt att få fram en människas fingeravtryck. Men har man bara hashvärdet är det väldigt svårt att få fram e-postadressen, på samma sätt som det är svårt att ta reda på från vilken människa ett givet fingeravtryck kommer. Researchgruppen samlade in mängder av e-postadresser från internet och tog fram deras hashvärden, som de sedan matchade mot hashvärden som var relativt öppet tillgängliga från bloggkommenteringstjänsten Disqus. På så sätt kunde de gå från kommentarerna, som hade e-post-hashvärden knutna till sig, till e-postadresser.

Dataintrång? Självklart inte! utbrister datanörden. Man tog ju bara öppet tillgängliga data och matchade ihop dem, utan att tränga in någonstans. Men så behöver det inte se ut med juristens glasögon. Hashvärdena var de facto ett slags lösenord för kommunikation mellan Disqus och profilbildstjänsten Gravatar. Dessa lösenord knäckte Researchgruppen, och intervenerade alltså mellan de två tjänsterna för att uppsåtligen skaffa sig tillgång till information som systemet sammantaget var byggt för att undanhålla. Det är inte självklart att detta juridiskt skulle kunna betraktas som dataintrång, men motsatsen är inte heller självklar. Föreställ er till exempel att punkten man angripit inte tillhört en webbdiskussionstjänst, utan en myndighet, en bank, eller ett multinationellt företag. Vad hade hänt då? (Ta nu bara inte detta som att jag säger att Researchgruppen gjorde fel! Det är en annan diskussion.)

Där någonstans börjar Andersdotters resonemang, som inte är alldeles stendumt om ni frågar mig. Snarare ett inlägg ur en mycket intressant och ögonöppnande vinkel.

Om dataintrång

Perspektiv på Krösus Sork

Patrik Svensson har gjort en intressant analys av Bamses politiska budskap, där han avfärdar idén att Bamse skulle vara kommunist. Bamses värld är snarare »ett slags socialliberalt drömsamhälle där kollektivism och individens frihet går hand i hand«. Exakt!

Men jag tycker Svensson hamnar fel i beskrivningen av Krösus Sork, i jämförelse med Joakim von Anka. Von Anka representerar kapitalismen, det går jag med på. En elak men samtidigt ömsint satir av den amerikanska drömmen. Men Krösus Sork står för något annat än kapitalism. Krösus sysslar med kidnappning och utpressning; han fixar boxningsmatcher. Han representerar den organiserade brottsligheten. En maffiaboss, inte en entreprenör.

Visst ligger det viss samhällskritik, eller kanske snarare problematiserande samhällsbeskrivning, i berättelserna om direktör Sork. Hur polis Kask ständigt slår ut med armarna och säger att, visst, han förstår att det är sorkarna som ligger bakom, men det finns inga bevis. »Krösus Sork skulle bli satt i kurran på trehundra år om jag kunde bevisa vilka skumma affärer han gör. Men han är för smart. Det är bara småtjuvar som åker fast!« (Bamse som boxare, 5/1975).

Undantagsvis tänjer Bamse och hans vänner på reglerna och ger igen mot Krösus med en del av hans egen medicin. Men i det stora hela får Krösus löpa vidare till nya skumraskaffärer, utan rop på vare sig revolution eller hårdare tag mot brott. Varför? Jo, därför att det är ett pris vi får betala för ett öppet samhälle byggt på demokratiska principer! En mörk men oundviklig sida av just det där socialliberala drömsamhället. »Ingen påstår att rätt är lätt«, som Heidi Avellan lämpligt nog skriver i samma tidning; vi ska inte rucka på rättssamhällets grundprinciper bara för att de också gäller, och kan utnyttjas av, våra fiender.

Det är en av de viktigaste läxorna jag tagit med mig från min barndoms Bamseläsning. Det är inte kommunism eller antikapitalism, utan demokratisk rättsstat förklarat för en sexåring. Jag skulle önska att fler blivit itutade detta med lite mer eftertryck, både bland dem som en gång kallade sig kommunister och dem som en gång kallade sig socialliberaler. De som idag, utan känsla för proportioner, och utan att tänka på vad de ger upp, skriker efter (och genomför) stympningar av rättsprinciper och medborgerliga rättigheter för att beivra och bestraffa små eller stora brott, på nätet och annorstädes.

Patrik Svensson har gjort en intressant analys av Bamses politiska budskap, där han avfärdar idén att Bamse skulle vara kommunist. Bamses värld är snarare »ett slags socialliberalt drömsamhälle där kollektivism och individens frihet går hand i hand«. Exakt!

Men jag tycker Svensson hamnar fel i beskrivningen av Krösus Sork, i jämförelse med Joakim von Anka. Von Anka representerar kapitalismen, det går jag med på. En elak men samtidigt ömsint satir av den amerikanska drömmen. Men Krösus Sork står för något annat än kapitalism. Krösus sysslar med kidnappning och utpressning; han fixar boxningsmatcher. Han representerar den organiserade brottsligheten. En maffiaboss, inte en entreprenör.

Visst ligger det viss samhällskritik, eller kanske snarare problematiserande samhällsbeskrivning, i berättelserna om direktör Sork. Hur polis Kask ständigt slår ut med armarna och säger att, visst, han förstår att det är sorkarna som ligger bakom, men det finns inga bevis. »Krösus Sork skulle bli satt i kurran på trehundra år om jag kunde bevisa vilka skumma affärer han gör. Men han är för smart. Det är bara småtjuvar som åker fast!« (Bamse som boxare, 5/1975).

Undantagsvis tänjer Bamse och hans vänner på reglerna och ger igen mot Krösus med en del av hans egen medicin. Men i det stora hela får Krösus löpa vidare till nya skumraskaffärer, utan rop på vare sig revolution eller hårdare tag mot brott. Varför? Jo, därför att det är ett pris vi får betala för ett öppet samhälle byggt på demokratiska principer! En mörk men oundviklig sida av just det där socialliberala drömsamhället. »Ingen påstår att rätt är lätt«, som Heidi Avellan lämpligt nog skriver i samma tidning; vi ska inte rucka på rättssamhällets grundprinciper bara för att de också gäller, och kan utnyttjas av, våra fiender.

Det är en av de viktigaste läxorna jag tagit med mig från min barndoms Bamseläsning. Det är inte kommunism eller antikapitalism, utan demokratisk rättsstat förklarat för en sexåring. Jag skulle önska att fler blivit itutade detta med lite mer eftertryck, både bland dem som en gång kallade sig kommunister och dem som en gång kallade sig socialliberaler. De som idag, utan känsla för proportioner, och utan att tänka på vad de ger upp, skriker efter (och genomför) stympningar av rättsprinciper och medborgerliga rättigheter för att beivra och bestraffa små eller stora brott, på nätet och annorstädes.

Perspektiv på Krösus Sork

Stöldens högtid

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Stöldens högtid

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Den hotade yttrandefriheten

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.

Den hotade yttrandefriheten

Slarvas öppen e-förvaltning bort av duperade politiker?

Uppdatering: Ministermötet jag skriver om nedan är förbi, och tack och lov verkar det som att våra farhågor inte besannades just den här gången. Men det mesta av de bekymmersamma förhållanden jag beskriver i inlägget kvarstår.

Mats Odell har kommit till Malmö för ministermöte om e-förvaltning, och i söndagens Sydsvenskan (hittar tyvärr inte artikeln på webben) talar han entusiastiskt om rivna murar och revolution med teknikens hjälp. Samtidigt kan vi läsa i ett pressmeddelande från FFII Sverige om ett läckt dokument som får en att undra i vilken omfattning det ministrarna beslutar om i själva verket kommer att innebära resta murar.

Jag är rädd att inte många utom de närmast sörjande förstod avslöjandet som ligger bakom pressmeddelandet, och det är en grupp som blir alltmer sorgsen och resignerad över det håll utvecklingen går.

Informationstekniken styr allt fler delar av våra liv, men inte många lagstiftare och jurister förstår dess grundläggande begrepp. Då menar jag inte att de skulle behöva hänga med i elektroniksnack om kretsar och ettor och nollor (att säga att digital information handlar om ettor och nollor är egentligen lika upplysande som att säga att text handlar om färgerna svart och vitt); nej, det som behövs är förståelse för högnivåbegreppen som man faktiskt beslutar om, som exempelvis vad som är maskin, vad som är program och vad som är format eller protokoll.

Jag misstänker att den förkrossande majoriteten av de som dagligen använder datorprogram har en ytterst vag aning om vad ett program egentligen är. Jag har ibland stort besvär att förklara vad egentligen gör i mitt programmeraryrke för släktingar och vänner, även för intelligenta personer som är ytterst bildade inom de flesta områden. Den här förståelseluckan är ett växande problem, eftersom den utnyttjas av mäktiga ekonomiska intressenter till att lobba igenom lagstiftning och praxis som förefaller helt bisarr för praktiskt taget alla tekniskt insatta.

Jag vet förstås inte exakt vad som har hänt i European Interoperability Framework när man släppt igenom formuleringar som öppnar för att slutna standarder i offentlig verksamhet, men vad jag vet är att Microsoft och andra med intresse att förhindra fri konkurrens inom programvarumrådet oavbrutet gör allt de kan för att påverka i den riktningen.

Jag misstänker också att begreppsförvirring om program och format bidrar. »Öppna standarder« nämns ofta i samma andetag som »öppen källkod«, och även om båda dessa är bra saker, och till stor del förordas av samma grupper, kan det vara förödande att de blandas samman, vilket de uppenbarligen gör om man ska tro vad Patrik »paf« Fältström skrivit om det (och det ska man).

Att programmen man använder görs läsbara för alla, och att alla tillåts att sprida förbättrade versioner av dem, har goda effekter för samhället (som de som använder termen »fri programvara« framhåller) och för den tekniska utvecklingen (vilket betonas av dem som föredrar termen »open source«), men att sträva efter detta är inte ur alla ekonomiska synvinklar helt självklart.

Att däremot förespråka slutna standarder, för hur program ska passas ihop, kan däremot bara syfta till att skapa monopolställning för enskilda företag, vars effekter blir självklart skadliga både för ekonomisk (för alla utom den som får monopolställning) och teknisk utveckling.

För att slippa gå in på tekniska förklaringar, låt oss ta en analogi från ett annat område: Kontorsmateriel såsom papper, pärmar, plastfickor etc. följer ett begränsat antal standarder. En standard specificerar vissa specifika pappersstorlekar (A4, A5, …), motsvarande kuvertstorlekar, avståndet mellan hålen man gör för att sätta in papper i pärmar osv. Vem som helst kan tillverka papper och prylar som följer standarden, och man kan köpa saker från vilken tillverkare som helst, förvissad om att de kommer att passa ihop med produkter från andra tillverkare. Detta är en öppen standard.

Tänk nu istället att pappersstorlekarna och det andra vore specificerade av ett visst företag, och hölls hemliga för alla andra. Vidare hade endast detta företag makten att ändra måtten när som helst.

Det är kanske inte helt lätt att föreställa sig för pappersmått, eftersom det är lätt att idka »reverse engineering« genom att mäta upp de färdiga pappren. I princip kan man också göra motsvarande med programvara, men det är inte lika lätt eftersom formaten som gör att programvara passar ihop är mycket mer komplexa, och programmens beteende kan ligga dold inuti maskinkod som är svår att tolka (förutsatt att programmen inte har »öppen källkod«), och det är dessutom inte ens alltid självklart tillåtet enligt lag att försöka tolka vad program gör. Programvaruföretagen kan åberopa immaterialrättslig lagstiftning för att förhindra att andra skapar program som fungerar tillsammans med deras. Det förekommer till och med att företag anses äga delar av en standard (Microsofts OOXML-format myglades trots alla protester igenom som en internationell standard.)

Att man binder sig till en sluten standard i offentlig förvaltning innebär i praktiken ett beslut om att ett visst företag ska få rätt att skattebelägga den offentliga verksamheten. Ett företag som lyckats få igenom detta har garanterad inkomst för lång tid framöver utan att behöva utveckla eller utvecklas alls. Det är förståeligt att företag ägnar sig åt att försöka skaffa sig sådan ställning, och när de väl fått den använder vilka metoder som helst för att behålla den.

Men att politiker och offentliga tjänstemän godtar slutna standarder som ram för sin verksamhet måste innebära att de är antingen mutade eller missledda.

Uppdatering: Ministermötet jag skriver om nedan är förbi, och tack och lov verkar det som att våra farhågor inte besannades just den här gången. Men det mesta av de bekymmersamma förhållanden jag beskriver i inlägget kvarstår.

Mats Odell har kommit till Malmö för ministermöte om e-förvaltning, och i söndagens Sydsvenskan (hittar tyvärr inte artikeln på webben) talar han entusiastiskt om rivna murar och revolution med teknikens hjälp. Samtidigt kan vi läsa i ett pressmeddelande från FFII Sverige om ett läckt dokument som får en att undra i vilken omfattning det ministrarna beslutar om i själva verket kommer att innebära resta murar.

Jag är rädd att inte många utom de närmast sörjande förstod avslöjandet som ligger bakom pressmeddelandet, och det är en grupp som blir alltmer sorgsen och resignerad över det håll utvecklingen går.

Informationstekniken styr allt fler delar av våra liv, men inte många lagstiftare och jurister förstår dess grundläggande begrepp. Då menar jag inte att de skulle behöva hänga med i elektroniksnack om kretsar och ettor och nollor (att säga att digital information handlar om ettor och nollor är egentligen lika upplysande som att säga att text handlar om färgerna svart och vitt); nej, det som behövs är förståelse för högnivåbegreppen som man faktiskt beslutar om, som exempelvis vad som är maskin, vad som är program och vad som är format eller protokoll.

Jag misstänker att den förkrossande majoriteten av de som dagligen använder datorprogram har en ytterst vag aning om vad ett program egentligen är. Jag har ibland stort besvär att förklara vad egentligen gör i mitt programmeraryrke för släktingar och vänner, även för intelligenta personer som är ytterst bildade inom de flesta områden. Den här förståelseluckan är ett växande problem, eftersom den utnyttjas av mäktiga ekonomiska intressenter till att lobba igenom lagstiftning och praxis som förefaller helt bisarr för praktiskt taget alla tekniskt insatta.

Jag vet förstås inte exakt vad som har hänt i European Interoperability Framework när man släppt igenom formuleringar som öppnar för att slutna standarder i offentlig verksamhet, men vad jag vet är att Microsoft och andra med intresse att förhindra fri konkurrens inom programvarumrådet oavbrutet gör allt de kan för att påverka i den riktningen.

Jag misstänker också att begreppsförvirring om program och format bidrar. »Öppna standarder« nämns ofta i samma andetag som »öppen källkod«, och även om båda dessa är bra saker, och till stor del förordas av samma grupper, kan det vara förödande att de blandas samman, vilket de uppenbarligen gör om man ska tro vad Patrik »paf« Fältström skrivit om det (och det ska man).

Att programmen man använder görs läsbara för alla, och att alla tillåts att sprida förbättrade versioner av dem, har goda effekter för samhället (som de som använder termen »fri programvara« framhåller) och för den tekniska utvecklingen (vilket betonas av dem som föredrar termen »open source«), men att sträva efter detta är inte ur alla ekonomiska synvinklar helt självklart.

Att däremot förespråka slutna standarder, för hur program ska passas ihop, kan däremot bara syfta till att skapa monopolställning för enskilda företag, vars effekter blir självklart skadliga både för ekonomisk (för alla utom den som får monopolställning) och teknisk utveckling.

För att slippa gå in på tekniska förklaringar, låt oss ta en analogi från ett annat område: Kontorsmateriel såsom papper, pärmar, plastfickor etc. följer ett begränsat antal standarder. En standard specificerar vissa specifika pappersstorlekar (A4, A5, …), motsvarande kuvertstorlekar, avståndet mellan hålen man gör för att sätta in papper i pärmar osv. Vem som helst kan tillverka papper och prylar som följer standarden, och man kan köpa saker från vilken tillverkare som helst, förvissad om att de kommer att passa ihop med produkter från andra tillverkare. Detta är en öppen standard.

Tänk nu istället att pappersstorlekarna och det andra vore specificerade av ett visst företag, och hölls hemliga för alla andra. Vidare hade endast detta företag makten att ändra måtten när som helst.

Det är kanske inte helt lätt att föreställa sig för pappersmått, eftersom det är lätt att idka »reverse engineering« genom att mäta upp de färdiga pappren. I princip kan man också göra motsvarande med programvara, men det är inte lika lätt eftersom formaten som gör att programvara passar ihop är mycket mer komplexa, och programmens beteende kan ligga dold inuti maskinkod som är svår att tolka (förutsatt att programmen inte har »öppen källkod«), och det är dessutom inte ens alltid självklart tillåtet enligt lag att försöka tolka vad program gör. Programvaruföretagen kan åberopa immaterialrättslig lagstiftning för att förhindra att andra skapar program som fungerar tillsammans med deras. Det förekommer till och med att företag anses äga delar av en standard (Microsofts OOXML-format myglades trots alla protester igenom som en internationell standard.)

Att man binder sig till en sluten standard i offentlig förvaltning innebär i praktiken ett beslut om att ett visst företag ska få rätt att skattebelägga den offentliga verksamheten. Ett företag som lyckats få igenom detta har garanterad inkomst för lång tid framöver utan att behöva utveckla eller utvecklas alls. Det är förståeligt att företag ägnar sig åt att försöka skaffa sig sådan ställning, och när de väl fått den använder vilka metoder som helst för att behålla den.

Men att politiker och offentliga tjänstemän godtar slutna standarder som ram för sin verksamhet måste innebära att de är antingen mutade eller missledda.

Slarvas öppen e-förvaltning bort av duperade politiker?

Teori i konspiration och vetenskap

»Var finns egentligen bevisen för den heliocentriska världsbilden?« frågar Johan Lundberg i den bisarra kommentartråden till hans eget blogginlägg (och på Twitter, där jag först uppmärksammade det). »Den info som jag själv kunnat spåra upp på nätet finner jag faktiskt inte helt tillförlitlig.«

Detta är retorisk sarkasm. Lundberg är inte egentligen ute efter heliocentrismen utan raljerar över hur konspirationsteoretiker resonerar. Jag återkommer till konspirationsteorierna nedan, men jag börjar med den del av Lundberg ironiska uttalande som han antagligen är minst intresserad av att prata om, nämligen fysikaliska teorier och de eventuella bevisen för dem.

När man hävdar att Kepler uppfann gravitationen brukar man få reaktionen »Du menar att han upptäckte den! Du menar inte att saker inte föll till marken före Kepler, bara att man inte visste varför.« Men vet man det nu då? Beror det på gravitationen? Vad är gravitationen i så fall? Ett naturfenomen som gör att föremål med massa dras mot varandra. Jaha, då vet vi. Eller? Varför är det en bättre förklaring än att saker helt enkelt faller nedåt?

Det är det i själva verket inte alls, inte för tyngdkraften. Det finns inte ens en vedertagen teori för vad en kraft egentligen är för något. Keplers, och i hans fotspår Newtons, innovationer bestod i en matematisk modell för att beräkna hur kroppar rör sig i förhållande till varandra. Kepler och Newton var mest intresserade av himlakroppars rörelser, men samma modell kan användas för att beräkna hur mindre föremål nära jordens yta dras mot dess centrum. Däri ligger uppfinningen: en beräkningsmetod för att ganska exakt kunna förutsäga en liten del av framtiden, på ett sätt som är utom räckhåll för den mänskliga intuitionen.

Detsamma kan sägas om alla vetenskapliga teorier, inklusive den heliocentriska världsbilden. Den är idag tätt sammanbunden med gravitationen, men gravitationsbegreppet var alltså ännu inte uppfunnet när Copernicus och tidigare heliocentriker förde fram sina teorier. Alla är de med våra dagars ögon krångliga ad hoc-konstruktioner, och alla är sedan länge övergivna.

Det är sällan det finns några bevis för en vetenskaplig teori. Teorin är en arbetshypotes som man utgår ifrån tills man, eventuellt, hittar en bättre. Vetenskapsmän gör gott i att inte alltför emfatiskt hävda att deras teorier är sanna (även om man naturligtvis kallar dem så i dagligt tal). En god teori är en som med hög precision kan förutsäga utfallet av experiment, och alltså som sagt därmed kan användas för att förutsäga framtiden. Som är så enkel som möjligt, enligt principen Ockhams rakkniv. Och som slutligen, om möjligt, har ett starkt förklaringsvärde.

Det är det som gör vetenskapen unik och enastående: den är okänslig för om man tror på den eller inte, och bevis är inte särskilt relevanta. Styrkan i en teori är dess användbarhet, inte dess sanningshalt – vad nu sanning egentligen ska betyda.

Förklaringsvärdet i en teori ska inte heller överbetonas. Vad innebär en förklaring? En beskrivning som ger en intuitiv känsla av förståelse kanske man skulle kunna säga, men vad innebär då det? Förståelse är ett psykologiskt fenomen vars inre natur är föga känd. Ett synnerligen bräckligt kriterium för en bra teori. Visst, det är trevligt när man kan känna att en teori träffar rätt, och låter en »se« hur saker i naturen hänger samman. Darwins utvecklingslära är ett typexempel på det. Men det finns också lysande teorier utan reellt förklaringsvärde – gravitationen till exempel.

Konspirationsteorierna som Johan Lundberg ondgör sig över kan också bäst förstås som psykologiska fenomen. Någonting i människans (eller åtminstone många människors) sätt att tänka gör det svårt att acceptera att förklaringen till någonting stort och omvälvande kan vara så enkelt som det verkar vid första anblicken. Jag vet exempelvis bara ett enda politiskt mord där jag aldrig hört någon teori om att det måste ligga något annat bakom, nämligen mordet på Gustav III. Det förklaras av att den officiella förklaringen i detta fall är att det var en konspiration, iscensatt av mäktiga män som agerade i kulisserna.

Jag ger inte mycket för Lundbergs teori om »pajasarna från sanningsrörelsen […] som åskådningsexempel på Internets skadliga effekter: hur Internet gör det möjligt för människor med de mest bisarra läggningar och idéer att alltid hitta ett par själsfränder som får dem att känna sig som delaktiga i fullkomligt normala gemenskaper.« Vad är det som är så skadligt med detta? Blir en pajas farlig av att känna sig som en del av en gemenskap?

Konspirationsteorierna drivs inte av Internet utan, som sagt, av naturliga psykologiska reaktioner. Teorierna har alltid funnits, och folk har inte behövt Internet för att utarbeta intrikata alternativförklaringar om mordet på Kennedy eller avfärda förintelsen som propaganda från den världs- och samhällsklassomspännande judiska konspirationen. Om förintelseförnekandet har ökat så finns det andra faktorer som förklarar det bättre, exempelvis att förekomsten av överlevande ögonvittnen har minskat, och att antijudiska stämningar i allmänhet har förstärkts genom staten Israels övergrepp i den judiska etnicitetens namn.

Jag kan inte heller, som Johan Lundberg tycks göra, önska tillbaka den auktoritära statstelevisionen med sitt filter mot det som inte föll etablissemanget i smaken – däribland stolliga konspirationsteoretiker. Jag tror inte ett ögonblick på att det var bättre förr med det rationella tänkandet i ämnen som lockar till konspirationsteorier. (En gymnasielärares uppskattning av vad hennes elever antagligen tror är inte mycket till belägg.) Det nya är att det folkliga tänkandet har blivit synligt, dels genom att det kan sprida sig själv på nätet, och dels genom att en förändrad medielogik gör att det släpps fram även i monolitiska medier. Det tycker jag bara är bra.

»Var finns egentligen bevisen för den heliocentriska världsbilden?« frågar Johan Lundberg i den bisarra kommentartråden till hans eget blogginlägg (och på Twitter, där jag först uppmärksammade det). »Den info som jag själv kunnat spåra upp på nätet finner jag faktiskt inte helt tillförlitlig.«

Detta är retorisk sarkasm. Lundberg är inte egentligen ute efter heliocentrismen utan raljerar över hur konspirationsteoretiker resonerar. Jag återkommer till konspirationsteorierna nedan, men jag börjar med den del av Lundberg ironiska uttalande som han antagligen är minst intresserad av att prata om, nämligen fysikaliska teorier och de eventuella bevisen för dem.

När man hävdar att Kepler uppfann gravitationen brukar man få reaktionen »Du menar att han upptäckte den! Du menar inte att saker inte föll till marken före Kepler, bara att man inte visste varför.« Men vet man det nu då? Beror det på gravitationen? Vad är gravitationen i så fall? Ett naturfenomen som gör att föremål med massa dras mot varandra. Jaha, då vet vi. Eller? Varför är det en bättre förklaring än att saker helt enkelt faller nedåt?

Det är det i själva verket inte alls, inte för tyngdkraften. Det finns inte ens en vedertagen teori för vad en kraft egentligen är för något. Keplers, och i hans fotspår Newtons, innovationer bestod i en matematisk modell för att beräkna hur kroppar rör sig i förhållande till varandra. Kepler och Newton var mest intresserade av himlakroppars rörelser, men samma modell kan användas för att beräkna hur mindre föremål nära jordens yta dras mot dess centrum. Däri ligger uppfinningen: en beräkningsmetod för att ganska exakt kunna förutsäga en liten del av framtiden, på ett sätt som är utom räckhåll för den mänskliga intuitionen.

Detsamma kan sägas om alla vetenskapliga teorier, inklusive den heliocentriska världsbilden. Den är idag tätt sammanbunden med gravitationen, men gravitationsbegreppet var alltså ännu inte uppfunnet när Copernicus och tidigare heliocentriker förde fram sina teorier. Alla är de med våra dagars ögon krångliga ad hoc-konstruktioner, och alla är sedan länge övergivna.

Det är sällan det finns några bevis för en vetenskaplig teori. Teorin är en arbetshypotes som man utgår ifrån tills man, eventuellt, hittar en bättre. Vetenskapsmän gör gott i att inte alltför emfatiskt hävda att deras teorier är sanna (även om man naturligtvis kallar dem så i dagligt tal). En god teori är en som med hög precision kan förutsäga utfallet av experiment, och alltså som sagt därmed kan användas för att förutsäga framtiden. Som är så enkel som möjligt, enligt principen Ockhams rakkniv. Och som slutligen, om möjligt, har ett starkt förklaringsvärde.

Det är det som gör vetenskapen unik och enastående: den är okänslig för om man tror på den eller inte, och bevis är inte särskilt relevanta. Styrkan i en teori är dess användbarhet, inte dess sanningshalt – vad nu sanning egentligen ska betyda.

Förklaringsvärdet i en teori ska inte heller överbetonas. Vad innebär en förklaring? En beskrivning som ger en intuitiv känsla av förståelse kanske man skulle kunna säga, men vad innebär då det? Förståelse är ett psykologiskt fenomen vars inre natur är föga känd. Ett synnerligen bräckligt kriterium för en bra teori. Visst, det är trevligt när man kan känna att en teori träffar rätt, och låter en »se« hur saker i naturen hänger samman. Darwins utvecklingslära är ett typexempel på det. Men det finns också lysande teorier utan reellt förklaringsvärde – gravitationen till exempel.

Konspirationsteorierna som Johan Lundberg ondgör sig över kan också bäst förstås som psykologiska fenomen. Någonting i människans (eller åtminstone många människors) sätt att tänka gör det svårt att acceptera att förklaringen till någonting stort och omvälvande kan vara så enkelt som det verkar vid första anblicken. Jag vet exempelvis bara ett enda politiskt mord där jag aldrig hört någon teori om att det måste ligga något annat bakom, nämligen mordet på Gustav III. Det förklaras av att den officiella förklaringen i detta fall är att det var en konspiration, iscensatt av mäktiga män som agerade i kulisserna.

Jag ger inte mycket för Lundbergs teori om »pajasarna från sanningsrörelsen […] som åskådningsexempel på Internets skadliga effekter: hur Internet gör det möjligt för människor med de mest bisarra läggningar och idéer att alltid hitta ett par själsfränder som får dem att känna sig som delaktiga i fullkomligt normala gemenskaper.« Vad är det som är så skadligt med detta? Blir en pajas farlig av att känna sig som en del av en gemenskap?

Konspirationsteorierna drivs inte av Internet utan, som sagt, av naturliga psykologiska reaktioner. Teorierna har alltid funnits, och folk har inte behövt Internet för att utarbeta intrikata alternativförklaringar om mordet på Kennedy eller avfärda förintelsen som propaganda från den världs- och samhällsklassomspännande judiska konspirationen. Om förintelseförnekandet har ökat så finns det andra faktorer som förklarar det bättre, exempelvis att förekomsten av överlevande ögonvittnen har minskat, och att antijudiska stämningar i allmänhet har förstärkts genom staten Israels övergrepp i den judiska etnicitetens namn.

Jag kan inte heller, som Johan Lundberg tycks göra, önska tillbaka den auktoritära statstelevisionen med sitt filter mot det som inte föll etablissemanget i smaken – däribland stolliga konspirationsteoretiker. Jag tror inte ett ögonblick på att det var bättre förr med det rationella tänkandet i ämnen som lockar till konspirationsteorier. (En gymnasielärares uppskattning av vad hennes elever antagligen tror är inte mycket till belägg.) Det nya är att det folkliga tänkandet har blivit synligt, dels genom att det kan sprida sig själv på nätet, och dels genom att en förändrad medielogik gör att det släpps fram även i monolitiska medier. Det tycker jag bara är bra.

Teori i konspiration och vetenskap

Undergångsscenarier

En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte.¹ Jag är väl dum och cynisk, men jag tycker att jag har överlevt för många undergångsscenarier för att oroa mig för »klimathotet«, eller dödsbringande influensor för den delen, eller kollapsande dollarkurs.

När jag var barn var det ingen fara att att civilisationen snart skulle raseras av miljökatastrofer och kärnvapenkrig – det var ett faktum. (Dessutom var klimatforskningen helt på det klara med den dystra prognosen att vi var på väg mot en ny istid.) Sedan kom AIDS för att döda oss alla, paradoxalt nog samtidigt som överbefolkningen skulle ge upphov till krig och miljökatastrofer. Vad kom sedan? Jag har tappat räkningen.

Jag tvivlar inte på att dagens klimatforskare har en poäng i att gaserna vi släpper lös i atmosfären påverkar klimatet. Jag kan till och med tänka mig att det kan vara rimligt att försöka göra någonting åt det. Den dag det finns någorlunda konsensus om åtgärder för att ändra vår syndigt förbrännande livsstil till något som inte påverkar klimatet lika mycket har jag inga direkta planer på något annat än att marschera i takt och bidra med min del. Vi lär dock aldrig komma ifrån det obekväma faktum att vi som varmblodiga djur oupphörligen måste förinta andra organismer bara för att upprätthålla vår metabolism.

Jag är övertygad om att klimathotet kunnat växa sig så starkt i människors medvetande därför att det passar så perfekt in på den urgamla myten om att människorna ska straffas för sitt syndiga leverne. Därför handlar också den politiska diskussionen nästan bara om koldioxid, trots signaler från vetenskapen om att metangas är en mer akut faktor. Metanutsläppen har inte samma lyx- och modernitetsstämpel, förbundna som de är med jordbrukssamhällets i mer »naturliga« teknologi.

Dessutom ter sig klimathotet nästan som lite löjligt för den som är uppvuxen med betydligt mer mer dramatiska undergångsprofetior. I jämförelse med framtidsvisionen att vi alla skulle sluta våra korta liv som vildar bland radioaktiva ruiner – en möjlighet som jag för mycket länge sedan förlikat mig med – är översvämningar och orkaner inte mycket att komma med.

Det var nog när de postapokalyptiska dystopierna i början av 1980-talet började bli något mindre depressiva, speciellt i filmen Mad Max 2 (med exporttiteln The Road Warrior eftersom knappast någon utanför Australien hört talas om den första Mad Max-filmen), som jag för första gången fick ett sätt att bearbeta katastrofhotet och göra det till någonting mer hanterligt. En stenhård desillusionerad Mel Gibson som förlorat allt har lärt sig leva igen i ödelagda landskapet. Ensam drar han omkring på ökenvägarna i ett par hundra knyck, i ständig kamp med andra överlevare om de återstående dropparna bensin. Där fick jag och mina generationskamrater ett sätt att tänka att det nog ändå kunde finnas ett liv efter katastrofen. Visserligen hårt och brutalt, men i alla fall möjligt att leva.

Som barn fick jag flera gånger undervisning i »ekologi« av lärare och friluftstomtar. Det gick ut på att naturen var ordnad i ett kretslopp till alltings bästa, där varje kryp hade sin väluttänkta nytta. Men det fanns en mörk svulst i naturens vackra organism. En orm i det Linnéansk-kristna paradiset. En enda art som inte gjorde någon nytta. Människan. Lärdomen man ville inpränta i oss var att vi människor måste lära oss att inte synas, att inte påverka naturen mer än vad som var absolut nödvändigt.

Nu kan jag skratta åt den där ekologiska myten, men som alla myter talar den till någonting djupt inne i oss och är svår att känslomässigt helt göra sig av med.

Hos mig fick den förvisso inte så mycket effekten av att göra mig till motståndare mot »miljöförstöring« och önska mig tillbaka till naturen – jag har aldrig kunnat tänka mig att leva i naturen, eller ens på landet. Vad den snarare fick mig att önska var att utplåna den smitta som jag som människa var dömd att vara en del av. Eller, om det nu inte gick att med kirurgisk precision avlägsna bara människan, varför inte förinta allt levande och låta den renade naturen börja om från början? (Se där, det påminner ju inte så lite om Noaks ark-berättelsen. Myterna finns inom oss.) Den tanken gav väl också den totala krigs- eller miljöapokalypsen ett försonande drag av rening och befrielse.

Under naturromantikernas naivt människohatande ekologimyt ligger, precis som under mycket av den moderna miljöaktivismen, den judisk-kristna föreställningen om den förlovade jorden. Där är människan skapelsens krona med uppdrag att som Guds företrädare styra och ställa.

Utifrån ett nutida vetenskapligt synsätt är den idén närmast rörande i sin självöverskattande subjektivitet. I alla andras ögon än, eventuellt, sina egna, framstår människan med all sin teknologi som lika »naturlig« som vilken parasitisk mask som helst. Vi är inte planetens herrar med uppgift att hålla oss i bakgrunden och bevaka den känsliga balansen. (Att naturen någonsin varit i »balans« är för övrigt likaledes ett romantiserande påhitt.) Vi är en del av naturen, och vi påverkar den, precis som alla andra.

Oron för mänsklighetens utplånande drivs dessutom på av den kollektiva västerländska skräcken för åldrande och död, förbunden med kristendomens krampaktiga löfte om evigt liv. Själv känner jag ingen önskan om evigt liv, eller tacksamhet för min existens. Min inställning ligger närmare österländska religioners bild av livet som ett lidande som det slutliga målet är att för evigt avlägsna sig från.

Jag läste för några år sedan en artikel i New Scientist om en utvärdering av vad som skulle hända med jorden om alla människor plötsligt försvann. Slutsatsen var att det inte skulle hända så mycket. Spåren av vår art och dess teknologi skulle utplånas ganska snabbt; såren skulle helas. Om utomjordiska besökare skulle komma hit bara 100 000 år senare skulle de ha svårt att över huvud taget märka att en avancerad civilisation hade levt här. För mig är det en trösterik tanke.

1 Jag brukar tillskriva detta citat Kristina Lugn eftersom jag hört det i en av hennes pjäser (troligtvis Nattvandrarna), men jag är osäker på om det ursprungligen kommer från henne eller om det är ett folkligt uttryck hon plockat upp. Skulle uppskatta en kommentar från någon som vet.

En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte.¹ Jag är väl dum och cynisk, men jag tycker att jag har överlevt för många undergångsscenarier för att oroa mig för »klimathotet«, eller dödsbringande influensor för den delen, eller kollapsande dollarkurs.

När jag var barn var det ingen fara att att civilisationen snart skulle raseras av miljökatastrofer och kärnvapenkrig – det var ett faktum. (Dessutom var klimatforskningen helt på det klara med den dystra prognosen att vi var på väg mot en ny istid.) Sedan kom AIDS för att döda oss alla, paradoxalt nog samtidigt som överbefolkningen skulle ge upphov till krig och miljökatastrofer. Vad kom sedan? Jag har tappat räkningen.

Jag tvivlar inte på att dagens klimatforskare har en poäng i att gaserna vi släpper lös i atmosfären påverkar klimatet. Jag kan till och med tänka mig att det kan vara rimligt att försöka göra någonting åt det. Den dag det finns någorlunda konsensus om åtgärder för att ändra vår syndigt förbrännande livsstil till något som inte påverkar klimatet lika mycket har jag inga direkta planer på något annat än att marschera i takt och bidra med min del. Vi lär dock aldrig komma ifrån det obekväma faktum att vi som varmblodiga djur oupphörligen måste förinta andra organismer bara för att upprätthålla vår metabolism.

Jag är övertygad om att klimathotet kunnat växa sig så starkt i människors medvetande därför att det passar så perfekt in på den urgamla myten om att människorna ska straffas för sitt syndiga leverne. Därför handlar också den politiska diskussionen nästan bara om koldioxid, trots signaler från vetenskapen om att metangas är en mer akut faktor. Metanutsläppen har inte samma lyx- och modernitetsstämpel, förbundna som de är med jordbrukssamhällets i mer »naturliga« teknologi.

Dessutom ter sig klimathotet nästan som lite löjligt för den som är uppvuxen med betydligt mer mer dramatiska undergångsprofetior. I jämförelse med framtidsvisionen att vi alla skulle sluta våra korta liv som vildar bland radioaktiva ruiner – en möjlighet som jag för mycket länge sedan förlikat mig med – är översvämningar och orkaner inte mycket att komma med.

Det var nog när de postapokalyptiska dystopierna i början av 1980-talet började bli något mindre depressiva, speciellt i filmen Mad Max 2 (med exporttiteln The Road Warrior eftersom knappast någon utanför Australien hört talas om den första Mad Max-filmen), som jag för första gången fick ett sätt att bearbeta katastrofhotet och göra det till någonting mer hanterligt. En stenhård desillusionerad Mel Gibson som förlorat allt har lärt sig leva igen i ödelagda landskapet. Ensam drar han omkring på ökenvägarna i ett par hundra knyck, i ständig kamp med andra överlevare om de återstående dropparna bensin. Där fick jag och mina generationskamrater ett sätt att tänka att det nog ändå kunde finnas ett liv efter katastrofen. Visserligen hårt och brutalt, men i alla fall möjligt att leva.

Som barn fick jag flera gånger undervisning i »ekologi« av lärare och friluftstomtar. Det gick ut på att naturen var ordnad i ett kretslopp till alltings bästa, där varje kryp hade sin väluttänkta nytta. Men det fanns en mörk svulst i naturens vackra organism. En orm i det Linnéansk-kristna paradiset. En enda art som inte gjorde någon nytta. Människan. Lärdomen man ville inpränta i oss var att vi människor måste lära oss att inte synas, att inte påverka naturen mer än vad som var absolut nödvändigt.

Nu kan jag skratta åt den där ekologiska myten, men som alla myter talar den till någonting djupt inne i oss och är svår att känslomässigt helt göra sig av med.

Hos mig fick den förvisso inte så mycket effekten av att göra mig till motståndare mot »miljöförstöring« och önska mig tillbaka till naturen – jag har aldrig kunnat tänka mig att leva i naturen, eller ens på landet. Vad den snarare fick mig att önska var att utplåna den smitta som jag som människa var dömd att vara en del av. Eller, om det nu inte gick att med kirurgisk precision avlägsna bara människan, varför inte förinta allt levande och låta den renade naturen börja om från början? (Se där, det påminner ju inte så lite om Noaks ark-berättelsen. Myterna finns inom oss.) Den tanken gav väl också den totala krigs- eller miljöapokalypsen ett försonande drag av rening och befrielse.

Under naturromantikernas naivt människohatande ekologimyt ligger, precis som under mycket av den moderna miljöaktivismen, den judisk-kristna föreställningen om den förlovade jorden. Där är människan skapelsens krona med uppdrag att som Guds företrädare styra och ställa.

Utifrån ett nutida vetenskapligt synsätt är den idén närmast rörande i sin självöverskattande subjektivitet. I alla andras ögon än, eventuellt, sina egna, framstår människan med all sin teknologi som lika »naturlig« som vilken parasitisk mask som helst. Vi är inte planetens herrar med uppgift att hålla oss i bakgrunden och bevaka den känsliga balansen. (Att naturen någonsin varit i »balans« är för övrigt likaledes ett romantiserande påhitt.) Vi är en del av naturen, och vi påverkar den, precis som alla andra.

Oron för mänsklighetens utplånande drivs dessutom på av den kollektiva västerländska skräcken för åldrande och död, förbunden med kristendomens krampaktiga löfte om evigt liv. Själv känner jag ingen önskan om evigt liv, eller tacksamhet för min existens. Min inställning ligger närmare österländska religioners bild av livet som ett lidande som det slutliga målet är att för evigt avlägsna sig från.

Jag läste för några år sedan en artikel i New Scientist om en utvärdering av vad som skulle hända med jorden om alla människor plötsligt försvann. Slutsatsen var att det inte skulle hända så mycket. Spåren av vår art och dess teknologi skulle utplånas ganska snabbt; såren skulle helas. Om utomjordiska besökare skulle komma hit bara 100 000 år senare skulle de ha svårt att över huvud taget märka att en avancerad civilisation hade levt här. För mig är det en trösterik tanke.

1 Jag brukar tillskriva detta citat Kristina Lugn eftersom jag hört det i en av hennes pjäser (troligtvis Nattvandrarna), men jag är osäker på om det ursprungligen kommer från henne eller om det är ett folkligt uttryck hon plockat upp. Skulle uppskatta en kommentar från någon som vet.

Undergångsscenarier

Gamla samhällsklasser och nya medier

Om man går tillbaka något hundratal år i tiden hittar man ingen med lika hög levnadsstandard som praktiskt taget alla i vår del av världen har idag. Den yttersta överklassen hade en del av vi alla tar för självklart – de slapp för det mesta frysa på vintern och de hade obegränsad tillgång till smör och andra energirika livsmedel – men inte ens de kunde drömma om det myllrande kulturutbud, den oändliga tillgång på de mest intrikata och exotiska livsmedel och andra dagligvaror, och inte minst möjligheten att hålla sig vid god hälsa som vi tar för given. Många oroar sig för följderna av den ekonomiska nedgången, men det finns trots allt inte mycket som tyder på att detta förhållande riskerar att rubbas.

Det finns fortfarande en ekonomisk överklass, men den är inte längre så lätt att urskilja. En definition av överklassen skulle kunna vara de som är rika nog att inte behöva arbeta för sitt uppehälle. Men det är en flytande gräns. Se på mig: jag tillbringar mina dagar i en behaglig inomhusmiljö med att skriva (för människor eller maskiner), läsa, fundera och diskutera. När jag blir hungrig vid middagstid går jag till en servering och sätter mig vid ett bord, där tjänare bär fram mat åt mig. Arbetar jag? För en stenåldersmänniska skulle svaret vara självklart: nej – jag lever ett paradisartat dagdrivarliv.

Betyder det att jag är överklass? Nej, det är jag förstås inte. För de flesta av oss innebär arbete numera mer obskyra sysselsättningar än det jordbruk som trots allt fortfarande är det som försörjer oss – även om det faktiskt globalt sätt bara har varit så i ett fåtal år. Överklassen är den lilla grupp som sitter på en stor del av kapitalet. Men den lever inte längre i en helt annan värld än vi andra. Kontrasterna är mindre, och överklassens medverkan i kulturella och ekonomiska sammanhang är mindre väsentlig – vi skulle kunna klara oss utan dem. Det vore en grov överdrift att säga att arbetarna har tagit kontroll över produktionsmedlen – kapitalägandet är fortfarande en betydande maktfaktor – men kontrollen har spridits till betydligt bredare grupper. Inte med revolution, utan framför allt därför att produktionsmedlen genom den teknologiska utvecklingen blivit billigare, och därmed tillgängliga för fler.

Just nu pågår en liknande samhällsomvandling vad gäller informationsmedlen. Media har tidigare bestått av tunga institutioner där professionella journalister och förläggare regerat, uppvaktade av kapitalägare och politiska makthavare. I och med Internets utveckling och krisen för tidningar och andra traditionella mediebolag, genomgår media nu en total omvandling. Medborgarna kan kommunicera direkt med varandra och själva hitta den information de behöver, och den som vill sprida ett budskap gör det allt oftare direkt, utan omvägen att uppvakta elfenbenstornens väktare.

Många mediemakthavare har förstått vad som är på gång och anammat utvecklingen. Andra har förstått och motarbetar utvecklingen. De kommer inte att lyckas, men de riskerar att göra demokratin stor skada på vägen mot nederlaget.

Förbluffande många är dock fast i sin gamla syn på medier. När Fredrik Reinfeldt i Agenda fick frågan varför hans parti inte kunnat nå 18–24-åringarna, som i så hög grad sympatiserar med Piratpartiet, började han svaret med att det är en grupp som är väldigt svår att nå. Uppenbarligen har han en mycket begränsad bild av vad det innebär att nå människor. En grupp där det för en stor andel är självklart att vara ständigt uppkopplad, ta emot och besvara en konstant ström av budskap, den gruppen är svår att nå! Vilken fantastisk prestation av Piratpartiet i så fall. Andra höjdare inom Moderaterna (det är inte min avsikt att peka ut just Moderaterna här, det är säkert lika illa på andra håll – mina exempel bara råkar handla om dem) anordnar en pressfika för att presentera sina satsningar på sociala medier. Vilken paradox! Man får onekligen intrycket att de missat något grundläggande när de anlägger ett sådant ovanifrånperspektiv på »nya medier« – eller att deras satsning mest är ett spel för att ge ett gott intryck i de gamla medierna.

Det är inte själva mediet som som sådant, tekniken, som är det väsentliga i det nya. Det finns till exempel ingen fundamental skillnad mellan en dagstidning på nätet och samma tidning på papper. Snabbare och tätare uppdateringar och, eventuellt, en möjlighet för läsare att kommentera, men annars fungerar allt som förr. Kanske borde man snarare än gamla och nya medier tala om monolitiska respektive demokratiska medier. En dagstidning som flyttat ut på nätet är fortfarande monolitisk: en liten grupp upphöjda skribenter skapar budskapet och sänder ut det till en publik bestående av i princip passiva mottagare.

En vanlig reaktion inom mediaeliten på explosionen av aktivitet på nätet är att hånfullt fnysa åt, eller förfasa sig över, uppstickarna i de nya medierna. Per Svensson ironiserar till exempel över hur nätet ger upphov till sällskap för inbördes beundran. Allt det han beskriver finns förvisso på nätet, men hans nedlåtande kommentar till nätfamiljerna skulle passa lika bra som karikatyr av gängbildningarna på kultur- och ledarsidorna där han själv håller till:

Till arrogans förklädd osäkerhet. Omättligt behov av bekräftelse. Ständigt pågående puss- och kramkalas i gänget samtidigt som omvärlden avfärdas med trumpna miner, hånflin och raseriutbrott. Mobbningmentalitet. En orubblig förvissning om att representera något helt nytt i människans historia.

Det är förvisso inte svårt att förstå hans attityd. Skulle de där »pubertala« arga amatörerna kunna ta över de professionella skribenternas roll? Liksom andra som spyr galla över det skändliga som visar sig på nätet missar han bredden i innehållet. Det är inte fråga om att bloggskribenterna ska ta över den gamla journalistrollen. Det är en ny roll som äntrar scenen: en brokig folkmassa bestående av mer eller mindre välartikulerade, mer eller mindre informerade, och mer eller mindre sympatiska individer. Tillsammans förändrar de skådespelets förutsättningar, och förpassar flera av de tidigare huvudrollsinnehavarna till marginalen.

Medieteoretiker ojar sig över att grävande journalistik i framtidens papperslösa mediasamhälle inte längre betalar sig, eller hävdar på fullt allvar att det är de hotade tidningarna som genererar nyheterna. De som tror att välmående monolitiska media är en förutsättning för grävande journalistik och granskning av makthavare har missförstått något väsentligt: I demokratiska media blir grävandet och granskningen många gånger fler. Den som får kunskap om missförhållanden kan sprida den direkt på nätet, istället för att hoppas på att ett tips till en journalist ger något resultat. Den som blivit kränkt kan kräva sin rätt inför allmänheten och förenas med andra i samma situation, istället för att fastna i den ensamma offerroll som skapar en rättshaverist.

Det är inte svårt för den som letar på nätet att komma i kontakt kontakt med likasinnade, vilket i många fall är tillräckligt. För att lyfta någonting till en nyhet, något som intresserar andra än de berörda, behövs däremot någonting som liknar en traditionell journalistroll. En centralpunkt – en person eller organisation som har förtroende i kraft av vem den är snarare än för vad den säger. Men sådana råder det ingen brist på på nätet, och det är heller inte en funktion som kräver stora annons- eller prenumerationsintäkter, när den största och tyngsta delen av jobbet görs av källorna snarare än skribenten.

Hotet mot demokratiseringen ligger i den gamla medieelitens missriktade försvar av resterna av traditionella medias roll som demokratins försvarare, och av den gamla på upphovsrätten vilande mediestrukturen, som påstås vara en förutsättning för kulturlivet. I själva verket går de som skriker efter reglering och granskning av nätet bara ärenden åt dem som inte vill bli granskade: Politiker som vill utnyttja sin makt inte för folkets bästa utan till vinning för sig själv och den elit de tillhör. Multinationella företag och stora kapitalägare, vars samhällsposition inte längre är självklar, som försvarar den monopolställning som förser dem med intäkter.

Att tvinga dem som vill kommunicera över Internet att legitimera sig skulle inte innebära att färre av dem skulle hata Jonas Gardell, bara möjligen att Gardell inte skulle få kännedom om lika många av dem. Inte heller skulle kulturarbetare garanteras inkomster genom att man granskade informationen folk har i sina datorer och skickar över nätet. Däremot skulle dessa åtgärder skrämma många människor till tystnad. Strypa informationsflöden som bidrar till utveckling och välstånd. Det är begränsningen och elitens kontroll av nätet som är hotet vi behöver oroa oss för, inte att nätet ger pöbeln en röst.

Foto av Thomas Fitzgerald, some rights reserved.

Om man går tillbaka något hundratal år i tiden hittar man ingen med lika hög levnadsstandard som praktiskt taget alla i vår del av världen har idag. Den yttersta överklassen hade en del av vi alla tar för självklart – de slapp för det mesta frysa på vintern och de hade obegränsad tillgång till smör och andra energirika livsmedel – men inte ens de kunde drömma om det myllrande kulturutbud, den oändliga tillgång på de mest intrikata och exotiska livsmedel och andra dagligvaror, och inte minst möjligheten att hålla sig vid god hälsa som vi tar för given. Många oroar sig för följderna av den ekonomiska nedgången, men det finns trots allt inte mycket som tyder på att detta förhållande riskerar att rubbas.

Det finns fortfarande en ekonomisk överklass, men den är inte längre så lätt att urskilja. En definition av överklassen skulle kunna vara de som är rika nog att inte behöva arbeta för sitt uppehälle. Men det är en flytande gräns. Se på mig: jag tillbringar mina dagar i en behaglig inomhusmiljö med att skriva (för människor eller maskiner), läsa, fundera och diskutera. När jag blir hungrig vid middagstid går jag till en servering och sätter mig vid ett bord, där tjänare bär fram mat åt mig. Arbetar jag? För en stenåldersmänniska skulle svaret vara självklart: nej – jag lever ett paradisartat dagdrivarliv.

Betyder det att jag är överklass? Nej, det är jag förstås inte. För de flesta av oss innebär arbete numera mer obskyra sysselsättningar än det jordbruk som trots allt fortfarande är det som försörjer oss – även om det faktiskt globalt sätt bara har varit så i ett fåtal år. Överklassen är den lilla grupp som sitter på en stor del av kapitalet. Men den lever inte längre i en helt annan värld än vi andra. Kontrasterna är mindre, och överklassens medverkan i kulturella och ekonomiska sammanhang är mindre väsentlig – vi skulle kunna klara oss utan dem. Det vore en grov överdrift att säga att arbetarna har tagit kontroll över produktionsmedlen – kapitalägandet är fortfarande en betydande maktfaktor – men kontrollen har spridits till betydligt bredare grupper. Inte med revolution, utan framför allt därför att produktionsmedlen genom den teknologiska utvecklingen blivit billigare, och därmed tillgängliga för fler.

Just nu pågår en liknande samhällsomvandling vad gäller informationsmedlen. Media har tidigare bestått av tunga institutioner där professionella journalister och förläggare regerat, uppvaktade av kapitalägare och politiska makthavare. I och med Internets utveckling och krisen för tidningar och andra traditionella mediebolag, genomgår media nu en total omvandling. Medborgarna kan kommunicera direkt med varandra och själva hitta den information de behöver, och den som vill sprida ett budskap gör det allt oftare direkt, utan omvägen att uppvakta elfenbenstornens väktare.

Många mediemakthavare har förstått vad som är på gång och anammat utvecklingen. Andra har förstått och motarbetar utvecklingen. De kommer inte att lyckas, men de riskerar att göra demokratin stor skada på vägen mot nederlaget.

Förbluffande många är dock fast i sin gamla syn på medier. När Fredrik Reinfeldt i Agenda fick frågan varför hans parti inte kunnat nå 18–24-åringarna, som i så hög grad sympatiserar med Piratpartiet, började han svaret med att det är en grupp som är väldigt svår att nå. Uppenbarligen har han en mycket begränsad bild av vad det innebär att nå människor. En grupp där det för en stor andel är självklart att vara ständigt uppkopplad, ta emot och besvara en konstant ström av budskap, den gruppen är svår att nå! Vilken fantastisk prestation av Piratpartiet i så fall. Andra höjdare inom Moderaterna (det är inte min avsikt att peka ut just Moderaterna här, det är säkert lika illa på andra håll – mina exempel bara råkar handla om dem) anordnar en pressfika för att presentera sina satsningar på sociala medier. Vilken paradox! Man får onekligen intrycket att de missat något grundläggande när de anlägger ett sådant ovanifrånperspektiv på »nya medier« – eller att deras satsning mest är ett spel för att ge ett gott intryck i de gamla medierna.

Det är inte själva mediet som som sådant, tekniken, som är det väsentliga i det nya. Det finns till exempel ingen fundamental skillnad mellan en dagstidning på nätet och samma tidning på papper. Snabbare och tätare uppdateringar och, eventuellt, en möjlighet för läsare att kommentera, men annars fungerar allt som förr. Kanske borde man snarare än gamla och nya medier tala om monolitiska respektive demokratiska medier. En dagstidning som flyttat ut på nätet är fortfarande monolitisk: en liten grupp upphöjda skribenter skapar budskapet och sänder ut det till en publik bestående av i princip passiva mottagare.

En vanlig reaktion inom mediaeliten på explosionen av aktivitet på nätet är att hånfullt fnysa åt, eller förfasa sig över, uppstickarna i de nya medierna. Per Svensson ironiserar till exempel över hur nätet ger upphov till sällskap för inbördes beundran. Allt det han beskriver finns förvisso på nätet, men hans nedlåtande kommentar till nätfamiljerna skulle passa lika bra som karikatyr av gängbildningarna på kultur- och ledarsidorna där han själv håller till:

Till arrogans förklädd osäkerhet. Omättligt behov av bekräftelse. Ständigt pågående puss- och kramkalas i gänget samtidigt som omvärlden avfärdas med trumpna miner, hånflin och raseriutbrott. Mobbningmentalitet. En orubblig förvissning om att representera något helt nytt i människans historia.

Det är förvisso inte svårt att förstå hans attityd. Skulle de där »pubertala« arga amatörerna kunna ta över de professionella skribenternas roll? Liksom andra som spyr galla över det skändliga som visar sig på nätet missar han bredden i innehållet. Det är inte fråga om att bloggskribenterna ska ta över den gamla journalistrollen. Det är en ny roll som äntrar scenen: en brokig folkmassa bestående av mer eller mindre välartikulerade, mer eller mindre informerade, och mer eller mindre sympatiska individer. Tillsammans förändrar de skådespelets förutsättningar, och förpassar flera av de tidigare huvudrollsinnehavarna till marginalen.

Medieteoretiker ojar sig över att grävande journalistik i framtidens papperslösa mediasamhälle inte längre betalar sig, eller hävdar på fullt allvar att det är de hotade tidningarna som genererar nyheterna. De som tror att välmående monolitiska media är en förutsättning för grävande journalistik och granskning av makthavare har missförstått något väsentligt: I demokratiska media blir grävandet och granskningen många gånger fler. Den som får kunskap om missförhållanden kan sprida den direkt på nätet, istället för att hoppas på att ett tips till en journalist ger något resultat. Den som blivit kränkt kan kräva sin rätt inför allmänheten och förenas med andra i samma situation, istället för att fastna i den ensamma offerroll som skapar en rättshaverist.

Det är inte svårt för den som letar på nätet att komma i kontakt kontakt med likasinnade, vilket i många fall är tillräckligt. För att lyfta någonting till en nyhet, något som intresserar andra än de berörda, behövs däremot någonting som liknar en traditionell journalistroll. En centralpunkt – en person eller organisation som har förtroende i kraft av vem den är snarare än för vad den säger. Men sådana råder det ingen brist på på nätet, och det är heller inte en funktion som kräver stora annons- eller prenumerationsintäkter, när den största och tyngsta delen av jobbet görs av källorna snarare än skribenten.

Hotet mot demokratiseringen ligger i den gamla medieelitens missriktade försvar av resterna av traditionella medias roll som demokratins försvarare, och av den gamla på upphovsrätten vilande mediestrukturen, som påstås vara en förutsättning för kulturlivet. I själva verket går de som skriker efter reglering och granskning av nätet bara ärenden åt dem som inte vill bli granskade: Politiker som vill utnyttja sin makt inte för folkets bästa utan till vinning för sig själv och den elit de tillhör. Multinationella företag och stora kapitalägare, vars samhällsposition inte längre är självklar, som försvarar den monopolställning som förser dem med intäkter.

Att tvinga dem som vill kommunicera över Internet att legitimera sig skulle inte innebära att färre av dem skulle hata Jonas Gardell, bara möjligen att Gardell inte skulle få kännedom om lika många av dem. Inte heller skulle kulturarbetare garanteras inkomster genom att man granskade informationen folk har i sina datorer och skickar över nätet. Däremot skulle dessa åtgärder skrämma många människor till tystnad. Strypa informationsflöden som bidrar till utveckling och välstånd. Det är begränsningen och elitens kontroll av nätet som är hotet vi behöver oroa oss för, inte att nätet ger pöbeln en röst.

Foto av Thomas Fitzgerald, some rights reserved.

Gamla samhällsklasser och nya medier

Vad man ska rösta på

Jag har röstat i bortåt tio val till riksdag och Europaparlament, och även om jag inte är bergsäker på att jag med facit i hand skulle ha valt detsamma alla andra gånger så är det bara två av rösterna jag tycker att jag har anledning att skämmas för. Den ena är min allra första röst i riksdagsvalet 1988. Det måste ha varit då Moderatera hade sin slogan »Älskar du friheten – rösta då för den« i valkampanjen – något jag har hört reklamexperter döma ut av jag vet inte exakt vilken anledning. På mig fungerade den i alla fall. Inte för att jag behövde övertygas. Jag har alltid känt starkt för de liberala idéerna om att respektera medborgarna som individer, och så långt det är möjligt acceptera deras personliga val – även i de fall man tycker att de borde valt annorlunda. Själva grunden för demokratin, som jag ser det. 1988 framstod Carl Bildts moderater som det tydligast liberala alternativet.

Det är dock inte partivalet den gången jag har något större problem med idag, utan att jag hjälpte till att rösta in (eller rösta kvar) vad jag närmast vill beskriva som en nazist i riksdagen. Jag tyckte att det var lustigt att den som stod först på min valsedel hade samma namn som den socialdemokratiske utrikesministern, men jag hade ingen aning om vem han var, och gjorde ingen ansträngning för att ta reda på det. Drygt tio år senare blev han utstött ur partiet och nu sitter han i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.

Vid de följande valen gled jag över till Folkpartiet, först för att de tog tydligt avstånd från stollarna Ny Demokrati, och valet blev lättare efter hand som det gick upp för mig att den liberala ideologin i Moderaterna inte var något djupare än ett för dagen fungerande verktyg för att skaffa väljare – precis på samma sätt som Reinfeldts nya arbetarparti – medan den i folkpartiet var något som funnits med från början. Efter att den kristna högern inlett sin kapning av Folkpartiet blev valet för första gången riktigt svårt. 2002 bestämde jag mig inte förrän på valdagen vilket regeringsalternativ jag skulle rösta för.

2006 framstod valet som lättare än någonsin, och detta är det andra misstaget som jag kan tycka att jag har skäl att skämmas för. Jag röstade på Alliansen därför att jag uppfattade att jag då röstade mot Bodströmsamhället – den nya polisstaten i antågande, driven av det bedrägliga »försvaret« för demokratin mot terrorismen och den organiserade brottsligheten – i själva verket en nedmontering av medborgerliga rättigheter som är centrala i demokratin. Staten hade på allvar börjat gå ärenden åt de antidemokratiska krafter som av antingen affärsmässiga eller moralistiska skäl (med ideologiska eller religiösa undertoner) vill att medborgarnas handlingar ständigt ska övervakas.

Genom att Alliansen fick makten trodde jag att denna utveckling skulle brytas. Jag trodde på Reinfeldts utfästelse om att inte »jaga en hel ungdomsgeneration« med kriminalisering av fritt informationsutbyte. Jag trodde på Centerpartiets övertagande av den liberala flaggan, och Centern fick därmed min röst. Jag borde ha vetat bättre!

Nedmonteringen av medborgerliga fri- och rättigheter bröts inte vid valet, den rentav accelererade. Centern förhandlade entusiastiskt bort allt som jag röstat på dem för, för den eniga regeringsmaktens skull. Spiken i kistan var FRA-omröstningen i juni 2008, då alliansregeringen drev igenom en lag om att hela Sverige skulle avlyssnas av en hemlig organisation, i strid mot inte bara en stadig folkopinion utan också ett massivt motstånd från journalister, jurister, datavetare osv. – alla som kunde inse de potentiella följderna av lagförslaget och påverkades av dem.

Regeringspartierna slöt leden. I riksdagens kammare spelade den person många hade uppfattat som frihetens främste förkämpe inom Centern, Fredrick Fegerley, upp en gripande teaterföreställning för att försöka få oss att tro att han fått till stånd en kompromiss som mildrade följderna av lagen. I själva verket några betydelselösa kosmetiska tillägg som förhandlats fram redan före Fegerleys tårfyllda debattinlägg, för att maskera hans och andra svurna liberalers svek. Statsminister Reinfeldt ödelade myten om sig själv som en ödmjuk och lyssnande ledare genom att iscensatta en mobbningssession i den moderata riksdagsgruppen för att få riksdagsmannen Karl Sigfrid att svika sitt löfte och sin övertygelse att rösta mot lagen. Utåt höll Reinfeldt tyst, sånär som på några arroganta avfärdanden av lagens motståndare som okunniga. Kvällen för omröstningen, av så många uppfattad som ett ödesmättat vägval för den svenska demokratin, brydde sig Reinfeldt inte om att närvara, utan flög till Österrike och lät sig fotograferas i fotbollshalsduk tillsammans med f.d. kronprinsen.

Hade det varit bättre att rösta på Vänstern eller Miljöpartiet? Knappast. Då hade jag ju stött ett regeringsalternativ som faktiskt inbegriper Thomas Bodström – originalet – som, bara för att ta ett exempel, var den ursprungliga arkitekten till FRA-lagen. Visst gjorde Lage Rahm och Alice Åström starka framträdanden i riksdagsdebatten, men hur skulle det ha sett ut om majoriteten vore annorlunda? Skulle mp- och v-kandidaterna ha utmanat sin egen regeringsmakt genom att stå upp i en fråga som inte ens ligger i deras politiska brännpunkt i den utsträckning den borde göra det för Fegerley? Eller skulle de ha suttit stilla i båten och behållit sin plats i regeringsmajoritetens knä? Do I feel lucky?

Nej, det finns för närvarande bara ett möjligt val, och det är Piratpartiet. Det gäller i nästa riksdagsval och det gäller i ännu högre grad Europaparlamentsvalet som nu pågår.

Det pågår en radikal samhällsomvandling just nu. Tack vare Internets möjligheter för gemene man att göra sin röst hörd och förmedla information har Sverige, Europa och världen en chans att bli mycket mer fria, demokratiska och rättvisa. De etablerade partierna har ännu inte förstått det, de agerar nyttiga idioter åt dem som vill stoppa utvecklingen. Lutar man lite åt det deterministiska och optimistiska hållet kan man säga att det inte är någon fara – att utvecklingen inte går att stoppa. Anden går inte att få tillbaka i flaskan, teknikutvecklingen går inte att backa, och förr eller senare kommer generationen som är uppväxt med och förstår dagens möjligheter till informationsspridning att sitta vid makten. Men det är en farlig inställning. Det går att föra en repressiv politik under långa perioder, och det finns maktmedel som kan användas för att, till ett astronomiskt pris för demokratin, tvinga tillbaka de möjligheter som nätet ger.

Många verkar tro att Piratpartiets politik går ut på att legalisera fildelning för att få gratis film och musik. Det är en grov missuppfattning. Piratpartisterna är inte för fildelning för att de är för fildelning. Det är bara det att om man ska se till att det inte sker intrång mot den rådande upphovsrätten på nätet, då måste hela nätet avlyssnas! Nuvarande lagstiftning fungerar inte. Det är i den insikten diskussionen måste börja. Är ett totalt övervakningssamhälle ett rimligt pris att betala för att stoppa illegal fildelning?

Mer generellt: om man ska se till att det inte skickas försändelser med olagligt material, då måste – oavsett vilket medium de skickas över: papperspost, elektronisk post eller fildelningsnätverk – varje försändelse öppnas, avkodas och granskas. Detta kräver upprättande av enorm avlyssnings- och registreringsapparat. Den som får denna apparat i sin hand, vare sig det är staten eller kapitalet, får en enorm makt. Det är inte en makt vi kan tillåta någon att ha om vi vill att samhället ska förbli demokratiskt.

Du vill inte rösta på ett enfrågeparti? För det första tar de flesta partier språng ifrån en enda fråga: Socialdemokraternas i arbetarrätt, miljöpartiet i civilisationskritisk omsorg om naturen, och så vidare. Piratpartiets fråga är medborgarrätt och värnande om den demokratiska utvecklingen. Det är inte någon liten detalj i politiken.

För det andra, varför inte rösta på ett enfrågeparti? Valet handlar, som Rasmus Fleischer förklarar i den nyktert analyserande ton han får till i sina mest briljanta inlägg, inte om att rösta på en politisk slutprodukt. Parlamentet kommer aldrig att stå där med en majoritet av piratpartister, fullständigt villrådiga om hur de ska ta ställning i frågan om bananens krökningsvinkel och annat som ligger utanför deras kärna.

Inte heller handlar röstandet nödvändigtvis om att göra en ideologisk deklaration. Rösten är ditt verktyg för att påverka politiken i önskvärd riktning. En röst på Piratpartiet kommer också att påverka de andra partierna. Det behövs, i än högre grad i övriga EU än i Sverige. I Sverige har redan debatten i Piratpartiets kärnfrågor jämförelsevis kommit väldigt långt.

Detta är alltså mitt något senkomna kom ut som pirat-inlägg. Kanske kan det få någon att släppa sina fördomar om hur Piratpartiets supportrar ser ut. Jag är ingen ung anarkistisk fildelare som inte vill betala för sig, jag är familjefar med doktorsexamen, och en ganska etablerad och god medborgare i konsumtionssamhället.

Piratpartiets huvudkandidat till Europaparlamentet, Christian Engström, är inte heller någon spoling. Född 1960, med synnerligen sunda och genomtänkta uppfattningar om demokrati och en mängd frågor som inte omedelbart har med schablonbilden av partiet att göra. Erfarenhet av Bryssels politiska spel har han från den framgångsrika kampanjen för att få parlamentarikerna att säga nej till förslaget att via ett EU-direktiv införa patent på datorprogram. En lite väl gubbig kandidat, kanske? Det är i så fall ytterligare en anledning att rösta på Piratpartiet, så att de kan få ett andra mandat. Det kommer i så fall att tillfalla 21-åriga Amelia Andersdotter, som såvitt jag kan bedöma också förtjänar en plats i parlamentet.

Förvisso finns det vettiga kandidater i andra partier. (Just nu tävlar flera av dem om att låta så mycket som piratpartister som möjligt – ställ dig själv frågan vad det beror på…) Engströms vapenbroder från patentkampanjen, Erik Josefsson, ställer exempelvis upp för Vänsterpartiet. Se för all del till att kryssa honom ifall ni envisas med att rösta på ett parti med en sådan i grunden verklighetsfrånvänd och mästrande attityd till medborgarna.

Men glöm inte att en röst på ett parti i första hand kommer att uppfattas som en röst på det partiet. För alla utom Piratpartiet kommer medborgarrätten i andra hand.

Så lägg din röst på Piratpartiet, i Europaparlamentet åtminstone, så talar vi om riksdagen senare, ok? Valdagen är lördagen den 7 juni, men det går att rösta redan nu. Har du redan förhastat dig och röstat på någon annan så ska du veta att det går att ändra sig och rösta om, ända fram till valdagen.

Uppdatering: Per T Ohlsson har likt många andra av förra generationens mediamakthavare fortfarande problem med att ta Piratpartiet på allvar, men hans söndagskrönika visar i alla fall att han förstått en hel del om varför deras frågor behöver uppmärksammas.

Uppdatering: En av mina favoritförfattare, Lars Gustafsson, har gått ut med att han tänker rösta på Piratpartiet och skriver, välformulerat förstås, om varför. Via Piratpartister.se hittar man andra exempel på piratpartiröstare. Oscar Swartz skriver om andra som röstar på Piratpartiet och varför.

intressant? om Alice Åström, Amelia Andersdotter, Bodströmsamhället, Centerpartiet, demokrati, Erik Josefsson, EU-valet, fildelning, Folkpartiet, FRA-lagen, Fredrick Federley, Fredrik Reinfeldt, Karl Sigfrid, Lage Rahm, Miljöpartiet, Moderaterna, Piratpartiet, politik, Thomas Bodström, Vänsterpartiet, övervakning. Illustration hämtad från Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons.

Jag har röstat i bortåt tio val till riksdag och Europaparlament, och även om jag inte är bergsäker på att jag med facit i hand skulle ha valt detsamma alla andra gånger så är det bara två av rösterna jag tycker att jag har anledning att skämmas för. Den ena är min allra första röst i riksdagsvalet 1988. Det måste ha varit då Moderatera hade sin slogan »Älskar du friheten – rösta då för den« i valkampanjen – något jag har hört reklamexperter döma ut av jag vet inte exakt vilken anledning. På mig fungerade den i alla fall. Inte för att jag behövde övertygas. Jag har alltid känt starkt för de liberala idéerna om att respektera medborgarna som individer, och så långt det är möjligt acceptera deras personliga val – även i de fall man tycker att de borde valt annorlunda. Själva grunden för demokratin, som jag ser det. 1988 framstod Carl Bildts moderater som det tydligast liberala alternativet.

Det är dock inte partivalet den gången jag har något större problem med idag, utan att jag hjälpte till att rösta in (eller rösta kvar) vad jag närmast vill beskriva som en nazist i riksdagen. Jag tyckte att det var lustigt att den som stod först på min valsedel hade samma namn som den socialdemokratiske utrikesministern, men jag hade ingen aning om vem han var, och gjorde ingen ansträngning för att ta reda på det. Drygt tio år senare blev han utstött ur partiet och nu sitter han i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.

Vid de följande valen gled jag över till Folkpartiet, först för att de tog tydligt avstånd från stollarna Ny Demokrati, och valet blev lättare efter hand som det gick upp för mig att den liberala ideologin i Moderaterna inte var något djupare än ett för dagen fungerande verktyg för att skaffa väljare – precis på samma sätt som Reinfeldts nya arbetarparti – medan den i folkpartiet var något som funnits med från början. Efter att den kristna högern inlett sin kapning av Folkpartiet blev valet för första gången riktigt svårt. 2002 bestämde jag mig inte förrän på valdagen vilket regeringsalternativ jag skulle rösta för.

2006 framstod valet som lättare än någonsin, och detta är det andra misstaget som jag kan tycka att jag har skäl att skämmas för. Jag röstade på Alliansen därför att jag uppfattade att jag då röstade mot Bodströmsamhället – den nya polisstaten i antågande, driven av det bedrägliga »försvaret« för demokratin mot terrorismen och den organiserade brottsligheten – i själva verket en nedmontering av medborgerliga rättigheter som är centrala i demokratin. Staten hade på allvar börjat gå ärenden åt de antidemokratiska krafter som av antingen affärsmässiga eller moralistiska skäl (med ideologiska eller religiösa undertoner) vill att medborgarnas handlingar ständigt ska övervakas.

Genom att Alliansen fick makten trodde jag att denna utveckling skulle brytas. Jag trodde på Reinfeldts utfästelse om att inte »jaga en hel ungdomsgeneration« med kriminalisering av fritt informationsutbyte. Jag trodde på Centerpartiets övertagande av den liberala flaggan, och Centern fick därmed min röst. Jag borde ha vetat bättre!

Nedmonteringen av medborgerliga fri- och rättigheter bröts inte vid valet, den rentav accelererade. Centern förhandlade entusiastiskt bort allt som jag röstat på dem för, för den eniga regeringsmaktens skull. Spiken i kistan var FRA-omröstningen i juni 2008, då alliansregeringen drev igenom en lag om att hela Sverige skulle avlyssnas av en hemlig organisation, i strid mot inte bara en stadig folkopinion utan också ett massivt motstånd från journalister, jurister, datavetare osv. – alla som kunde inse de potentiella följderna av lagförslaget och påverkades av dem.

Regeringspartierna slöt leden. I riksdagens kammare spelade den person många hade uppfattat som frihetens främste förkämpe inom Centern, Fredrick Fegerley, upp en gripande teaterföreställning för att försöka få oss att tro att han fått till stånd en kompromiss som mildrade följderna av lagen. I själva verket några betydelselösa kosmetiska tillägg som förhandlats fram redan före Fegerleys tårfyllda debattinlägg, för att maskera hans och andra svurna liberalers svek. Statsminister Reinfeldt ödelade myten om sig själv som en ödmjuk och lyssnande ledare genom att iscensatta en mobbningssession i den moderata riksdagsgruppen för att få riksdagsmannen Karl Sigfrid att svika sitt löfte och sin övertygelse att rösta mot lagen. Utåt höll Reinfeldt tyst, sånär som på några arroganta avfärdanden av lagens motståndare som okunniga. Kvällen för omröstningen, av så många uppfattad som ett ödesmättat vägval för den svenska demokratin, brydde sig Reinfeldt inte om att närvara, utan flög till Österrike och lät sig fotograferas i fotbollshalsduk tillsammans med f.d. kronprinsen.

Hade det varit bättre att rösta på Vänstern eller Miljöpartiet? Knappast. Då hade jag ju stött ett regeringsalternativ som faktiskt inbegriper Thomas Bodström – originalet – som, bara för att ta ett exempel, var den ursprungliga arkitekten till FRA-lagen. Visst gjorde Lage Rahm och Alice Åström starka framträdanden i riksdagsdebatten, men hur skulle det ha sett ut om majoriteten vore annorlunda? Skulle mp- och v-kandidaterna ha utmanat sin egen regeringsmakt genom att stå upp i en fråga som inte ens ligger i deras politiska brännpunkt i den utsträckning den borde göra det för Fegerley? Eller skulle de ha suttit stilla i båten och behållit sin plats i regeringsmajoritetens knä? Do I feel lucky?

Nej, det finns för närvarande bara ett möjligt val, och det är Piratpartiet. Det gäller i nästa riksdagsval och det gäller i ännu högre grad Europaparlamentsvalet som nu pågår.

Det pågår en radikal samhällsomvandling just nu. Tack vare Internets möjligheter för gemene man att göra sin röst hörd och förmedla information har Sverige, Europa och världen en chans att bli mycket mer fria, demokratiska och rättvisa. De etablerade partierna har ännu inte förstått det, de agerar nyttiga idioter åt dem som vill stoppa utvecklingen. Lutar man lite åt det deterministiska och optimistiska hållet kan man säga att det inte är någon fara – att utvecklingen inte går att stoppa. Anden går inte att få tillbaka i flaskan, teknikutvecklingen går inte att backa, och förr eller senare kommer generationen som är uppväxt med och förstår dagens möjligheter till informationsspridning att sitta vid makten. Men det är en farlig inställning. Det går att föra en repressiv politik under långa perioder, och det finns maktmedel som kan användas för att, till ett astronomiskt pris för demokratin, tvinga tillbaka de möjligheter som nätet ger.

Många verkar tro att Piratpartiets politik går ut på att legalisera fildelning för att få gratis film och musik. Det är en grov missuppfattning. Piratpartisterna är inte för fildelning för att de är för fildelning. Det är bara det att om man ska se till att det inte sker intrång mot den rådande upphovsrätten på nätet, då måste hela nätet avlyssnas! Nuvarande lagstiftning fungerar inte. Det är i den insikten diskussionen måste börja. Är ett totalt övervakningssamhälle ett rimligt pris att betala för att stoppa illegal fildelning?

Mer generellt: om man ska se till att det inte skickas försändelser med olagligt material, då måste – oavsett vilket medium de skickas över: papperspost, elektronisk post eller fildelningsnätverk – varje försändelse öppnas, avkodas och granskas. Detta kräver upprättande av enorm avlyssnings- och registreringsapparat. Den som får denna apparat i sin hand, vare sig det är staten eller kapitalet, får en enorm makt. Det är inte en makt vi kan tillåta någon att ha om vi vill att samhället ska förbli demokratiskt.

Du vill inte rösta på ett enfrågeparti? För det första tar de flesta partier språng ifrån en enda fråga: Socialdemokraternas i arbetarrätt, miljöpartiet i civilisationskritisk omsorg om naturen, och så vidare. Piratpartiets fråga är medborgarrätt och värnande om den demokratiska utvecklingen. Det är inte någon liten detalj i politiken.

För det andra, varför inte rösta på ett enfrågeparti? Valet handlar, som Rasmus Fleischer förklarar i den nyktert analyserande ton han får till i sina mest briljanta inlägg, inte om att rösta på en politisk slutprodukt. Parlamentet kommer aldrig att stå där med en majoritet av piratpartister, fullständigt villrådiga om hur de ska ta ställning i frågan om bananens krökningsvinkel och annat som ligger utanför deras kärna.

Inte heller handlar röstandet nödvändigtvis om att göra en ideologisk deklaration. Rösten är ditt verktyg för att påverka politiken i önskvärd riktning. En röst på Piratpartiet kommer också att påverka de andra partierna. Det behövs, i än högre grad i övriga EU än i Sverige. I Sverige har redan debatten i Piratpartiets kärnfrågor jämförelsevis kommit väldigt långt.

Detta är alltså mitt något senkomna kom ut som pirat-inlägg. Kanske kan det få någon att släppa sina fördomar om hur Piratpartiets supportrar ser ut. Jag är ingen ung anarkistisk fildelare som inte vill betala för sig, jag är familjefar med doktorsexamen, och en ganska etablerad och god medborgare i konsumtionssamhället.

Piratpartiets huvudkandidat till Europaparlamentet, Christian Engström, är inte heller någon spoling. Född 1960, med synnerligen sunda och genomtänkta uppfattningar om demokrati och en mängd frågor som inte omedelbart har med schablonbilden av partiet att göra. Erfarenhet av Bryssels politiska spel har han från den framgångsrika kampanjen för att få parlamentarikerna att säga nej till förslaget att via ett EU-direktiv införa patent på datorprogram. En lite väl gubbig kandidat, kanske? Det är i så fall ytterligare en anledning att rösta på Piratpartiet, så att de kan få ett andra mandat. Det kommer i så fall att tillfalla 21-åriga Amelia Andersdotter, som såvitt jag kan bedöma också förtjänar en plats i parlamentet.

Förvisso finns det vettiga kandidater i andra partier. (Just nu tävlar flera av dem om att låta så mycket som piratpartister som möjligt – ställ dig själv frågan vad det beror på…) Engströms vapenbroder från patentkampanjen, Erik Josefsson, ställer exempelvis upp för Vänsterpartiet. Se för all del till att kryssa honom ifall ni envisas med att rösta på ett parti med en sådan i grunden verklighetsfrånvänd och mästrande attityd till medborgarna.

Men glöm inte att en röst på ett parti i första hand kommer att uppfattas som en röst på det partiet. För alla utom Piratpartiet kommer medborgarrätten i andra hand.

Så lägg din röst på Piratpartiet, i Europaparlamentet åtminstone, så talar vi om riksdagen senare, ok? Valdagen är lördagen den 7 juni, men det går att rösta redan nu. Har du redan förhastat dig och röstat på någon annan så ska du veta att det går att ändra sig och rösta om, ända fram till valdagen.

Uppdatering: Per T Ohlsson har likt många andra av förra generationens mediamakthavare fortfarande problem med att ta Piratpartiet på allvar, men hans söndagskrönika visar i alla fall att han förstått en hel del om varför deras frågor behöver uppmärksammas.

Uppdatering: En av mina favoritförfattare, Lars Gustafsson, har gått ut med att han tänker rösta på Piratpartiet och skriver, välformulerat förstås, om varför. Via Piratpartister.se hittar man andra exempel på piratpartiröstare. Oscar Swartz skriver om andra som röstar på Piratpartiet och varför.

intressant? om Alice Åström, Amelia Andersdotter, Bodströmsamhället, Centerpartiet, demokrati, Erik Josefsson, EU-valet, fildelning, Folkpartiet, FRA-lagen, Fredrick Federley, Fredrik Reinfeldt, Karl Sigfrid, Lage Rahm, Miljöpartiet, Moderaterna, Piratpartiet, politik, Thomas Bodström, Vänsterpartiet, övervakning. Illustration hämtad från Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons.

Vad man ska rösta på

Fildelande halmgubbar

I veckans Spanarna upprepade Johan Hakelius än en gång oemotsagd kulturproffsens mantra att fildelarna egentligen bara är lata och snåla. Det kanske kan verka underligt att jag tar åt mig och blir förbannad varje gång, för jag är faktiskt inte fildelare.

Kanhända har jag en eller annan gång klickat på en torrentlänk i någon blogg eller så, men jag har inget minne av att jag framgångsrikt har laddat ner någonting. Inte ens en bråkdel av min kulturkonsumtionsbas utgörs av fildelning. Jag köper ganska stora mängder cd och dvd, och jag går på teater, bio och konserter (även om det inte blir så ofta just nu på grund av småbarn hemma).

Det som irriterar mig med det där mantrat är att det är en sådan ofattbart efterhängsen halmgubbe. Man försöker påskina att »fildelarna« hävdar att de har »rätt« att dela sådant de inte själva skapat, och så angriper man dem för att i själva verket ha mindre ädla motiv.

Fildelningsmotståndare, jag utmanar er! Hitta en enda företrädare för den så kallade piratrörelsen som hävdar att fildelning är en »rättighet«! Det finns inga. Det vore nämligen ett så löjligt bisarrt argument. Inte minst därför att det förutsätter någon sorts universell »rätt«, oberoende av människor och gudar. Någon sådan finns inte heller. Rättigheter definieras alltid av människor, och alltid med något syfte.

Men det finns andra rättigheter, som man skulle kunna tro att de flesta som säger sig vilja ha ett fritt demokratiskt samhälle borde vara ganska eniga om att vi vill behålla: åsiktsfrihet, yttrandefrihet, rättssäkerhet. Inbyggt i alla demokratiska staters rättssystem finns mekanismer för att skydda dessa grundläggande (inte universella) medborgerliga rättigheter, i form av regler som hindrar myndigheter och andra makthavare från att fullständigt kontrollera medborgarna. Att sätta alltför kraftfulla maktmedel i den demokratiska statens tjänst är nämligen i sig ett hot mot demokratin. Den som arbetar i Statens tjänst är inte alltid god, inte ens när den tror sig vara det.

Dessa skyddsmekanismer håller nu på att monteras ner, motiverat av några inte alls lika självklara mål och rättigheter. En av dem är kulturarbetares rätt att få betalt för sitt arbete. Man kan ha olika åsikter om den rättigheten. Varför ska just kulturarbetera ha rätt till betalning per automatik? För oss andra gäller att vi måste hitta en köpare som är beredd att betala ett visst pris för den tjänst eller vara vi erbjuder.

Men oavsett vad man tycker om konstnärers försörjning, och om man går med på att det verkligen är den som står på spel, är rätt reaktion verkligen att äventyra grunden för det demokratiska samhället? Den frågan bemöter inte de där kulturproffsen.

Tycker ni att jag överdriver? Att just den uppmjukning av medborgerliga rättigheter som är aktuell för dagen (det är alltid någon på gång) inte leder till en korporativ polisstat? Men i så fall är ju den lagen i sig inte tillräcklig för att ge upplevelseindustrin vad den vill ha. Den är i så fall ett av alla små steg på vägen mot det totala kontrollsamhälle som fildelningsmotståndarna förespråkar, medvetet eller inte.

I veckans Spanarna upprepade Johan Hakelius än en gång oemotsagd kulturproffsens mantra att fildelarna egentligen bara är lata och snåla. Det kanske kan verka underligt att jag tar åt mig och blir förbannad varje gång, för jag är faktiskt inte fildelare.

Kanhända har jag en eller annan gång klickat på en torrentlänk i någon blogg eller så, men jag har inget minne av att jag framgångsrikt har laddat ner någonting. Inte ens en bråkdel av min kulturkonsumtionsbas utgörs av fildelning. Jag köper ganska stora mängder cd och dvd, och jag går på teater, bio och konserter (även om det inte blir så ofta just nu på grund av småbarn hemma).

Det som irriterar mig med det där mantrat är att det är en sådan ofattbart efterhängsen halmgubbe. Man försöker påskina att »fildelarna« hävdar att de har »rätt« att dela sådant de inte själva skapat, och så angriper man dem för att i själva verket ha mindre ädla motiv.

Fildelningsmotståndare, jag utmanar er! Hitta en enda företrädare för den så kallade piratrörelsen som hävdar att fildelning är en »rättighet«! Det finns inga. Det vore nämligen ett så löjligt bisarrt argument. Inte minst därför att det förutsätter någon sorts universell »rätt«, oberoende av människor och gudar. Någon sådan finns inte heller. Rättigheter definieras alltid av människor, och alltid med något syfte.

Men det finns andra rättigheter, som man skulle kunna tro att de flesta som säger sig vilja ha ett fritt demokratiskt samhälle borde vara ganska eniga om att vi vill behålla: åsiktsfrihet, yttrandefrihet, rättssäkerhet. Inbyggt i alla demokratiska staters rättssystem finns mekanismer för att skydda dessa grundläggande (inte universella) medborgerliga rättigheter, i form av regler som hindrar myndigheter och andra makthavare från att fullständigt kontrollera medborgarna. Att sätta alltför kraftfulla maktmedel i den demokratiska statens tjänst är nämligen i sig ett hot mot demokratin. Den som arbetar i Statens tjänst är inte alltid god, inte ens när den tror sig vara det.

Dessa skyddsmekanismer håller nu på att monteras ner, motiverat av några inte alls lika självklara mål och rättigheter. En av dem är kulturarbetares rätt att få betalt för sitt arbete. Man kan ha olika åsikter om den rättigheten. Varför ska just kulturarbetera ha rätt till betalning per automatik? För oss andra gäller att vi måste hitta en köpare som är beredd att betala ett visst pris för den tjänst eller vara vi erbjuder.

Men oavsett vad man tycker om konstnärers försörjning, och om man går med på att det verkligen är den som står på spel, är rätt reaktion verkligen att äventyra grunden för det demokratiska samhället? Den frågan bemöter inte de där kulturproffsen.

Tycker ni att jag överdriver? Att just den uppmjukning av medborgerliga rättigheter som är aktuell för dagen (det är alltid någon på gång) inte leder till en korporativ polisstat? Men i så fall är ju den lagen i sig inte tillräcklig för att ge upplevelseindustrin vad den vill ha. Den är i så fall ett av alla små steg på vägen mot det totala kontrollsamhälle som fildelningsmotståndarna förespråkar, medvetet eller inte.

Fildelande halmgubbar

Dessa omöjliga enkätalternativ

Via Hitleresque får jag veta om en valkompass för USA:s presidentval i Aftonbladet. Nej, gå inte igenom den – det är bortkastad tid. Du får inte veta någonting om dig själv som du inte visste tidigare. Nej, det intressanta är att en del av undersökningen går ut på att man ska ta ställning till påståenden som kommer upp på skärmen, och två av alternativen man får är »håller delvis med« och »håller delvis inte med«.

Ett av många exempel jag sett på att om man tänker rationellt på ett logiskt-matematiskt sätt när man svarar på undersökningar känner man sig ibland tvingad att ge helt »fel« svar (det vill säga svar som man mycket väl förstår kommer att tolkas som motsatsen till vad man anser) och ibland (som här) blir det hopplöst att välja rätt svar över huvud taget.

»Håller delvis med« kan ju exempelvis betyda att man håller med till 10% eller till 90%, och det kan »håller delvis inte med« också. Det ena alternativet gäller faktiskt om och endast om det andra gäller! Ska man hårdra den matematiska formalismen kan dessutom en »del« vara såväl tom som innefatta hela det den är en del av, så »håller delvis med« kan betyda att man inte håller med alls eller att man håller med helt och hållet, och det kan även »håller delvis inte med«.

För att ge matematiskt skolade personer möjlighet att svara på frågan skulle man kunna skriva till exempel »håller inte helt med, men till mer än hälften« respektive »håller med till någon del, men till mindre än hälften«. Ifall det nu var det som det var meningen att alternativen skulle betyda. Eller, enklare, så kunde man be om en betygsättning på hur hur »bra« ett påståendena är istället för att fråga hur mycket man »håller med«.

Via Hitleresque får jag veta om en valkompass för USA:s presidentval i Aftonbladet. Nej, gå inte igenom den – det är bortkastad tid. Du får inte veta någonting om dig själv som du inte visste tidigare. Nej, det intressanta är att en del av undersökningen går ut på att man ska ta ställning till påståenden som kommer upp på skärmen, och två av alternativen man får är »håller delvis med« och »håller delvis inte med«.

Ett av många exempel jag sett på att om man tänker rationellt på ett logiskt-matematiskt sätt när man svarar på undersökningar känner man sig ibland tvingad att ge helt »fel« svar (det vill säga svar som man mycket väl förstår kommer att tolkas som motsatsen till vad man anser) och ibland (som här) blir det hopplöst att välja rätt svar över huvud taget.

»Håller delvis med« kan ju exempelvis betyda att man håller med till 10% eller till 90%, och det kan »håller delvis inte med« också. Det ena alternativet gäller faktiskt om och endast om det andra gäller! Ska man hårdra den matematiska formalismen kan dessutom en »del« vara såväl tom som innefatta hela det den är en del av, så »håller delvis med« kan betyda att man inte håller med alls eller att man håller med helt och hållet, och det kan även »håller delvis inte med«.

För att ge matematiskt skolade personer möjlighet att svara på frågan skulle man kunna skriva till exempel »håller inte helt med, men till mer än hälften« respektive »håller med till någon del, men till mindre än hälften«. Ifall det nu var det som det var meningen att alternativen skulle betyda. Eller, enklare, så kunde man be om en betygsättning på hur hur »bra« ett påståendena är istället för att fråga hur mycket man »håller med«.

Dessa omöjliga enkätalternativ

Ateistiska ceremonier

Det är onekligen ett problem att kyrkan haft ceremonimonopol så länge att många har svårt att tänka sig en ceremoni som inte blandar in kyrkan. Behovet av ceremonier går mycket djupare än någon religion. Vi behöver ceremonier för att manifestera viktiga förändringar i våra liv, för oss själva och inför omgivningen. Vi som inte vill koppla våra djupaste ögonblick i livet till gudar, spöken eller utomjordiska besökare, vi måste också kunna ha våra ceremonier.

Och naturligtvis kan vi det. Det är dock inte alltid så lätt att veta hur man bär sig åt. Det finns inte precis några färdiga format, och det är inte lätt att hitta någon som hjälper en att hålla ceremonin någon annanstans än inom kyrkan.

Vi blev inbjudna till en välkomsthögtid för ett barn i släkten för ett antal år sedan, och jag trodde på vägen dit att det nog skulle bli en ganska fånig tillställning. Jag tyckte att det kändes onödigt och ganska krystat att, som jag såg det, imitera ett dop med det centrala, religiösa, elementet borttaget. Men jag ändrade mig radikalt under själva ceremonin.

Kvinnan som höll ceremonin var van att göra det professionellt, även om det normalt var icke-religiösa begravningar hon sysslade med. Hon hade både kunnandet som behövdes för att lägga upp en ceremoni och förmågan att leda den på ett högtidligt men samtidigt rakt och otvunget sätt. Dessutom var hon en utmärkt sångerska och gitarrist. Det hela berörde mig djupt på ett sätt som inga religiösa ceremonier någonsin gjort.

När vi själva fått barn ville vi göra något liknande för vår dotter. Vi fick tag på den som hållit ceremonin för vår släkting, och hon ville mer än gärna ha omväxling till de dystra begravningstillställningar hon annars brukar vara värd för. Hon ordnade en välkomstceremoni för vår första dotter mot en ganska symbolisk ersättning, och har sedan gjort samma sak för den andra. Som en ren bonus följde dessutom hennes man, som är professionell musiker, med båda gångerna och kompade de musikaliska inslagen på kontrabas. Vår ceremonimästare gjorde upplägget och skrev en personlig text i dialog med oss om vilka sorts personer vi var, och vad vi var ute efter att framföra. Vi diskuterade lämpliga sånger, och deltog i ceremonin med diktläsning och tändande av ljus. Det var väldigt lyckat båda gångerna, djupt känslomässig stämning under ceremonin men samtidigt glatt och otvunget.

De kristna ceremonier – vigslar och dop – jag har varit på har å andra sidan ofta varit ganska beklämmande upplevelser. Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Henrik Berggren beklagar sig i dagens Dagens Nyheter över vad han verkar tycka är behovet av kyrkliga ceremonier. Om alternativ till dop skriver han »Det är möjligt att det finns bra borgerliga dopritualer [sic!]. Men jag har bara varit med om hemmasnickrade namngivningsceremonier. Och de kan vara stämningsfulla och fina, men lider av ett fundamentalt problem: det officiella erkännandet av det namn man ger sitt barn är helt kopplat till staten, närmare bestämt skattemyndigheten. […] Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.«

Vi har inte kallat våra välkomsthögtider vare sig namngivningsceremonier eller (förstås) dopritualer. De har varit avsedda just att ge barnet ett välkomnande i den »församling« av släkt och vänner där det ska leva. Att sedan praktiskt taget alla gäster har referat till tillställningen som »namngivning« får stå för dem. Dopet lider ju av samma missförstånd om att vara till för att ge barnet ett namn. (Jag irriterar mig ett par gånger i veckan på att folk säger sig »döpa om« exempelvis datafiler när de menar att de byter namn på dem.) Visst har vi gjort en grej med namnen i ceremonin, men det gör ju även dopet.

Problemet är att ateismen inte är någon religion, inte har något samfund som kan tillhandahålla mallar och professionell hjälp för ritualer, och att det saknas folklig tradition och kunskap om hur ceremonier byggs upp. Efter kyrkans månghundraåriga dominans på området är det där den mesta kompetensen finns. Jag är inte säker på vem som är mest lämpad att ta itu med det här problemet, men jag är ganska säker på att det inte är Christer Sturmark.

intressant? om religion, ateism, dop, välkomsthögtid, namngivning, ceremonier, Henrik Berggren.

Det är onekligen ett problem att kyrkan haft ceremonimonopol så länge att många har svårt att tänka sig en ceremoni som inte blandar in kyrkan. Behovet av ceremonier går mycket djupare än någon religion. Vi behöver ceremonier för att manifestera viktiga förändringar i våra liv, för oss själva och inför omgivningen. Vi som inte vill koppla våra djupaste ögonblick i livet till gudar, spöken eller utomjordiska besökare, vi måste också kunna ha våra ceremonier.

Och naturligtvis kan vi det. Det är dock inte alltid så lätt att veta hur man bär sig åt. Det finns inte precis några färdiga format, och det är inte lätt att hitta någon som hjälper en att hålla ceremonin någon annanstans än inom kyrkan.

Vi blev inbjudna till en välkomsthögtid för ett barn i släkten för ett antal år sedan, och jag trodde på vägen dit att det nog skulle bli en ganska fånig tillställning. Jag tyckte att det kändes onödigt och ganska krystat att, som jag såg det, imitera ett dop med det centrala, religiösa, elementet borttaget. Men jag ändrade mig radikalt under själva ceremonin.

Kvinnan som höll ceremonin var van att göra det professionellt, även om det normalt var icke-religiösa begravningar hon sysslade med. Hon hade både kunnandet som behövdes för att lägga upp en ceremoni och förmågan att leda den på ett högtidligt men samtidigt rakt och otvunget sätt. Dessutom var hon en utmärkt sångerska och gitarrist. Det hela berörde mig djupt på ett sätt som inga religiösa ceremonier någonsin gjort.

När vi själva fått barn ville vi göra något liknande för vår dotter. Vi fick tag på den som hållit ceremonin för vår släkting, och hon ville mer än gärna ha omväxling till de dystra begravningstillställningar hon annars brukar vara värd för. Hon ordnade en välkomstceremoni för vår första dotter mot en ganska symbolisk ersättning, och har sedan gjort samma sak för den andra. Som en ren bonus följde dessutom hennes man, som är professionell musiker, med båda gångerna och kompade de musikaliska inslagen på kontrabas. Vår ceremonimästare gjorde upplägget och skrev en personlig text i dialog med oss om vilka sorts personer vi var, och vad vi var ute efter att framföra. Vi diskuterade lämpliga sånger, och deltog i ceremonin med diktläsning och tändande av ljus. Det var väldigt lyckat båda gångerna, djupt känslomässig stämning under ceremonin men samtidigt glatt och otvunget.

De kristna ceremonier – vigslar och dop – jag har varit på har å andra sidan ofta varit ganska beklämmande upplevelser. Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Henrik Berggren beklagar sig i dagens Dagens Nyheter över vad han verkar tycka är behovet av kyrkliga ceremonier. Om alternativ till dop skriver han »Det är möjligt att det finns bra borgerliga dopritualer [sic!]. Men jag har bara varit med om hemmasnickrade namngivningsceremonier. Och de kan vara stämningsfulla och fina, men lider av ett fundamentalt problem: det officiella erkännandet av det namn man ger sitt barn är helt kopplat till staten, närmare bestämt skattemyndigheten. […] Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.«

Vi har inte kallat våra välkomsthögtider vare sig namngivningsceremonier eller (förstås) dopritualer. De har varit avsedda just att ge barnet ett välkomnande i den »församling« av släkt och vänner där det ska leva. Att sedan praktiskt taget alla gäster har referat till tillställningen som »namngivning« får stå för dem. Dopet lider ju av samma missförstånd om att vara till för att ge barnet ett namn. (Jag irriterar mig ett par gånger i veckan på att folk säger sig »döpa om« exempelvis datafiler när de menar att de byter namn på dem.) Visst har vi gjort en grej med namnen i ceremonin, men det gör ju även dopet.

Problemet är att ateismen inte är någon religion, inte har något samfund som kan tillhandahålla mallar och professionell hjälp för ritualer, och att det saknas folklig tradition och kunskap om hur ceremonier byggs upp. Efter kyrkans månghundraåriga dominans på området är det där den mesta kompetensen finns. Jag är inte säker på vem som är mest lämpad att ta itu med det här problemet, men jag är ganska säker på att det inte är Christer Sturmark.

intressant? om religion, ateism, dop, välkomsthögtid, namngivning, ceremonier, Henrik Berggren.

Ateistiska ceremonier

Tidningarnas rätt att inte yttra sig

I måndags när jag plockade upp morgontidningen var utsidan nästan helt blank. »Denna tidning är inte godkänd av staten« stod där bara. Äntligen! tänkte jag. I elfte timmen får vi se en publicistisk aktion som den Oscar Swartz efterlyste. En aktion som kan stoppa införandet i Sverige av ett avlyssningssystem som regimen i DDR bara kunde drömma om.

Men naturligtvis var det inte så. Det var en menlös kampanj för den sällan ifrågasatta tryckfriheten. Integriteten för vanliga medborgares yttranden, och avslöjanden som att en statlig myndighet i åratal medvetet brutit mot Sveriges grundlag genom olaglig avlyssning, dem väljer tidningarna även fortsättningsvis att använda sig av sin frihet att inte yttra sig om.

För dem som missat vad jag pratar om handlar det om att riksdagen är på väg att klubba igenom en lag som innebär att operatörer ska åläggas att skicka all trafik – alla sms, all e-post, alla telefonsamtal – i kablar till den statliga avlyssningsmyndigheten FRA, där det är hemligt vad som händer med den. FRA:s överdirektör Anders Wik försvarar sig med att de som är emot förslaget är »foliehattar« och att hans organisation ändå inte får lov att avlyssna svenska medborgare. Allt han vill är att avlyssna skumma typer i främmande länder. Det låter väl inte så farligt?

FRA-direktörens uttalanden är inte bara fulla av förakt och fördomar, de är att betrakta som en dimridå. För det första är det rent tekniskt inte möjligt att skilja ut trafik som går utomlands. Dagens kommunikationsprotokoll, som Internets, känner inga nationsgränser. För det andra spanar FRA redan idag på svenska medborgare, trots att det inte är det deras uppgift.

För det tredje är uppenbarligen inte vad de får göra någonting som FRA tar så allvarligt på. Det finns en inspelning där samme FRA-direktör berättar att den nuvarande avlyssningsverksamheten bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, vilket är en del av Sveriges grundlag!

Det är förvisso troligt att FRA:s ambition inte är att avlyssna »din moster i Motala«. Men vem tror på allvar att de kommer att hålla emot när avlyssningsbefogenheterna utökas under förevändningen att det gäller att komma åt terrorister, pedofiler, fildelare, eller vilket påstått hot mot samhället som kan tänkas stå på agendan för dagen. Dessutom: glöm inte att besluten om vad materialet ska användas till kommer att fattas i det sekretessbelagt fördolda. Vilka makthavare låter bli att skaffa information om sina motståndare när de tror att ingen kan ställa dem till svars, eller ens få reda på vad de gjort?

När Jan Guillou och Peter Bratt på 1970-talet avslöjade att IB hade sysslat med olaglig informationsinhämtning för politiska syften blev det åtminstone rabalder, och journalisterna sattes i fängelse. Det kan tyckas att de som hävdar medborgarnas rätt att kommunicera utan att bli avlyssnade har halkat tillbaka två steg på GandhiCon-skalan: efter att ha blivit bekämpade har de fallit till att bli ignorerade.

Men någon sorts rabalder kan det nog bli så småningom. Fram till omröstningen i riksdagen den 17 juni håller dock alla insyltade så tyst som möjligt, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Minns att Thomas Bodström tidigare dragit tillbaka förslaget, inte för att han kommit fram till att det var ett dåligt förslag, utan för att det väckt för mycket uppmärksamhet inför valrörelsen.

Morgontidningarna konstaterar att Försvarsutskottet godkänt förslaget, och får det att låta som att det redan vore klubbat. Därutöver är de traditionella medierna tysta, med ett par enstaka undantag på opinionssidorna, och ett enda på nyhetsplats – i branschtidningen Computer Sweden. Varför de inte reagerar hårdare, när debattörer på Internet från vänster till höger skriker ut sin avsky, det är mig faktiskt en gåta.

intressant? om politik, övervakning, FRA, gammelmedia.

I måndags när jag plockade upp morgontidningen var utsidan nästan helt blank. »Denna tidning är inte godkänd av staten« stod där bara. Äntligen! tänkte jag. I elfte timmen får vi se en publicistisk aktion som den Oscar Swartz efterlyste. En aktion som kan stoppa införandet i Sverige av ett avlyssningssystem som regimen i DDR bara kunde drömma om.

Men naturligtvis var det inte så. Det var en menlös kampanj för den sällan ifrågasatta tryckfriheten. Integriteten för vanliga medborgares yttranden, och avslöjanden som att en statlig myndighet i åratal medvetet brutit mot Sveriges grundlag genom olaglig avlyssning, dem väljer tidningarna även fortsättningsvis att använda sig av sin frihet att inte yttra sig om.

För dem som missat vad jag pratar om handlar det om att riksdagen är på väg att klubba igenom en lag som innebär att operatörer ska åläggas att skicka all trafik – alla sms, all e-post, alla telefonsamtal – i kablar till den statliga avlyssningsmyndigheten FRA, där det är hemligt vad som händer med den. FRA:s överdirektör Anders Wik försvarar sig med att de som är emot förslaget är »foliehattar« och att hans organisation ändå inte får lov att avlyssna svenska medborgare. Allt han vill är att avlyssna skumma typer i främmande länder. Det låter väl inte så farligt?

FRA-direktörens uttalanden är inte bara fulla av förakt och fördomar, de är att betrakta som en dimridå. För det första är det rent tekniskt inte möjligt att skilja ut trafik som går utomlands. Dagens kommunikationsprotokoll, som Internets, känner inga nationsgränser. För det andra spanar FRA redan idag på svenska medborgare, trots att det inte är det deras uppgift.

För det tredje är uppenbarligen inte vad de får göra någonting som FRA tar så allvarligt på. Det finns en inspelning där samme FRA-direktör berättar att den nuvarande avlyssningsverksamheten bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, vilket är en del av Sveriges grundlag!

Det är förvisso troligt att FRA:s ambition inte är att avlyssna »din moster i Motala«. Men vem tror på allvar att de kommer att hålla emot när avlyssningsbefogenheterna utökas under förevändningen att det gäller att komma åt terrorister, pedofiler, fildelare, eller vilket påstått hot mot samhället som kan tänkas stå på agendan för dagen. Dessutom: glöm inte att besluten om vad materialet ska användas till kommer att fattas i det sekretessbelagt fördolda. Vilka makthavare låter bli att skaffa information om sina motståndare när de tror att ingen kan ställa dem till svars, eller ens få reda på vad de gjort?

När Jan Guillou och Peter Bratt på 1970-talet avslöjade att IB hade sysslat med olaglig informationsinhämtning för politiska syften blev det åtminstone rabalder, och journalisterna sattes i fängelse. Det kan tyckas att de som hävdar medborgarnas rätt att kommunicera utan att bli avlyssnade har halkat tillbaka två steg på GandhiCon-skalan: efter att ha blivit bekämpade har de fallit till att bli ignorerade.

Men någon sorts rabalder kan det nog bli så småningom. Fram till omröstningen i riksdagen den 17 juni håller dock alla insyltade så tyst som möjligt, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Minns att Thomas Bodström tidigare dragit tillbaka förslaget, inte för att han kommit fram till att det var ett dåligt förslag, utan för att det väckt för mycket uppmärksamhet inför valrörelsen.

Morgontidningarna konstaterar att Försvarsutskottet godkänt förslaget, och får det att låta som att det redan vore klubbat. Därutöver är de traditionella medierna tysta, med ett par enstaka undantag på opinionssidorna, och ett enda på nyhetsplats – i branschtidningen Computer Sweden. Varför de inte reagerar hårdare, när debattörer på Internet från vänster till höger skriker ut sin avsky, det är mig faktiskt en gåta.


intressant? om politik, övervakning, FRA, gammelmedia.

Tidningarnas rätt att inte yttra sig