08 oktober 2011

Livet: tillsätt bara absint!


Absint är en vanlig ingrediens i äldre cocktailrecept. Äldre än ca 1915 det vill säga, eftersom det var ungefär vid den tidpunkten som absint förbjöds i en mängd länder. Jag ska inte dra historien om vad som låg bakom förbudet och den föregående demoniseringen av absinten, den berättar andra så bra. Läs till exempel på Lilla blå bloggen, eller kolla för säkerhets skull vad Systembolaget och Wikipedia har att säga. Absint är i alla fall sedan förvånande nyligen åter tillåtet på de flesta ställen. Till exempel går ett antal sorter att beställa på Systembolaget, från obehagligt syntetiska till välbalanserat njutbara varianter.

Det är åtminstone vad jag har hört. Jag ska erkänna att mina förstahandskunskaper om hur olika absintsorter smakar är ytterst begränsade. När jag säger att franska och schweiziska sorter lär vara att föredra långt framför tjeckiska varianter, och att Père Kermann's Absinthe, som är den som är lättast att hitta på Systembolagets hyllor är, trots sin franskhet, en vedervärdig blandning, så är det alltså baserat på fördomar och andrahandsuppgifter, inte på egna empiriska studier. Jag kan således inte ta på mig att berätta vilka märken som egentligen är bäst. Nej, mitt uppdrag är att bidra till återförandet av absinten till dess rättmätiga plats som framstående cocktailingrediens.

När jag skaffade min första absintflaska (som fortfarande inte är slut) för ett drygt år sedan, valde jag klassikern Pernod Absinthe. Klassiker är den dock framför allt, kanske nästan enbart, till namnet. Pernod Fils var den största tillverkaren av absint under dryckens guldålder, och det var först ett tag efter att absint förbjudits som Pernod istället hittade på den anissprit som de flesta väl nuförtiden associerar med märket. Men receptet till den moderna Pernod Absinthe lär inte ha så mycket gemensamt med hur den den smakade före förbudet. Man kan hitta en del negativa omdömen om den nutida Pernod Absinthe hos absintkännare på nätet, men jag tror väl ändå att den med råge får betraktas som en av de acceptabla sorterna. Jag är i alla fall själv synnerligen nöjd med den. Att jag inte tagit slut på flaskan beror bara på att det går åt så lite när man använder den så som jag mest gör.

Den utlösande faktorn till att jag skaffade en flaska absint var att jag äntligen fått tag på Peychauds bitters, efter att jag upptäckt att den gick att beställa från Amazon.com. Peychauds är en viktig ingrediens i ett av de allra äldsta levande cocktailrecepten, Sazerac, som jag länge velat prova. Det går åt minimalt med absint i en Sazerac; enligt vanliga recept ska man bara skölja ur glaset med absint innan man tillför en blandning som ligger väldigt nära en Old Fashioned Whiskey Cocktail. Jag är på alla sätt för att man sköljer sina glas i absint; jag har till och med förutsagt att man, i den framtid där mänskligheten övergått till att bara äta chokladtryfflar, kommer att skölja all disk i absint. Men jag blev lite besviken på avsaknaden av exceptionell upplevelse jag fick av att framställa Sazerac enligt böckerna. Lite väl lik bara en Old Fashioned Whiskey Cocktail enligt min uppfattning, vilket förstås inte är någon katastrof – jag gillar ju Old Fashioned – men, som sagt, Sazerac blev inte så speciell som jag hade hoppats, trots Peychauds och absintskölj.

Men så läste jag att den ursprungliga basspriten i Sazerac, när den skapades i New Orleans ca 1850, inte var whiskey utan cognac. Att den övergått till att bli en whiskeydrink har antagligen att göra med att vinlusens härjningar på 1860-talet gjorde det svårt att få tag på cognac. Alltså samma vinlus som fick absintens popularitet i Frankrike att explodera, i brist på vin, vilket i sin tur så småningom också ledde till att absinten behövde undertryckas och förbjudas.

Cognac visade sig gå väldigt bra ihop med absint. Jag blandar min Brandy Sazerac av 5 cl cognac, 1 cl sockerlag, några stänk Peychauds bitters, och nöjer mig inte bara att skölja ur glaset med absint, utan slår i en rejäl skvätt på nära en halv centiliter. Peychauds har inte lika stark smak som de flesta bitterssorter, som man ibland får dosera droppvis för att inte förstöra drinken, så man behöver inte vara rädd för att stänka i ganska rejält. (Ersätter man med exempelvis den vanliga Angostura bitters får man vara mycket försiktigare.) Det ger, förutom kryddighet och lätt beska, en djupt röd färg åt drinken. Jag rör med is och silar upp i ett klassiskt högt cocktailglas. Traditionen med cocktailglas är inte lika gammal som Sazerac är, så många recept anger andra sorters glas (äggkoppar förekommer också), men jag gillar cocktailglas och tycker de passar bra även till Sazerac.

Jag har sedermera funnit att man kan få guldkant på många drinkar genom att tillsätta en liten skvätt Pernod Absinthe. Exempelvis gör det en Negroni – lika delar gin (jag använder Tanqueray), röd vermouth och campari, serverad on the rocks – till en mer sofistikerad upplevelse. Och att tillföra en skvätt absint till [Gin] Alexander – en dessertdrink som jag gör av 5 cl Tanqueray gin, 1 cl vit kakaolikör och 2 cl grädde (»kaffegrädde« är lämpligast), som jag skakar med is och silar till ett cocktailglas – ger drinken en sval hetta som kan få en att euforiskt utropa detta blogginläggs rubrik. (Jag skippar i den här varianten muskot, som man annars strör ovanpå Alexander.)


För att gå vidare på cognacspåret provade jag att göra en variant på Stinger med absint. Stinger ska blandas av cognac och vit crème de menthe. Jag har aldrig fått tag på vit crème de menthe, så jag har bara provat med grön. Jag vet inte om det är någon avgörande smakskillnad mellan dem, men mina tidigare Stingers har i alla fall inte blivit så lyckade. Myntalikören är lite för mycket halstablett i min smak. Men genom att minska dess andel och istället tillsätta absint av den fick jag fram en lyckad variant som vi kan kalla Stinger Vert de Verts (för att skoja med blanc de blancs) av 5 cl cognac, ½ cl grön crème de menthe och ½ cl Pernod Absinthe. Rör med is och sila upp i ett cocktailglas och njut av såväl smaken som den varmt gröna färgen.

Ännu mer lyckad blev en variant på Gimlet. Gimlet brukar göras av gin och Roses Lime, sådan där söt klibbig limeblandning man brukar hitta i små flaskor nära chipsen i matvaruaffärer, men jag är av någon anledning jag inte riktigt själv förstår motvilligt inställd till Roses Lime (dessutom tror jag inte att jag har någon hemma), så jag föredrar alla gånger min Gimletissimo: 5 cl Tanqueray gin, 1 cl pressad färsk lime, 1 cl sockerlag och ½ cl Pernod Absinthe. Skakas med is och silas till ett cocktailglas.

Det är bäst att det försiktigt med absintmängden i drinkarna till att börja med. Absinten blir lätt dominerande, så innan man blivit van gör man klokt i att börja med lite mindre än man tror att man behöver i blandningen och smaka av genom att plocka upp en droppe med ett sugrör (som proffsen gör) eller med barskeden. Alla mina angivelser är ungefärliga, och det kan tänkas att de ligger i övre kant, eftersom min absintflaska varit öppen i över ett år och kan ha tappat en del i intensitet.


21 maj 2011

Om ateism, tro och vad religion egentligen innebär

För en ateist, som jag själv, är det provocerande när någon argumenterar utifrån en religiös världsbild. Till exempel hävdar att »Gud har skapat oss alla lika« som argument för en kanske i sig harmlös ståndpunkt. Det är förstås frustrerande med ett argument som man är diskvalificerad från bemöta; som är relevant bara om man erkänner den guden. Kanske därför blir ateister ibland provocerade bara av att någon uttalar möjligheten att man skulle kunna inkludera någon sorts Gud i sin världsbild. Jag har själv en sådan reflex, som säkert många gånger orsakat onödiga utbrott. Bakom den ligger också ett behov av att markera mot en religion som man känner att man på något sätt är, eller har varit, delaktig i som infödd i den del av världen som brukar betraktas som kristen.

Vad tro betyder och innebär är något som både religiösa och antireligiösa teoretiker gärna plockar isär. Men när det gäller vad det egentligen innebär att vara ateist är det snålare med analyser. NE säger att ateism är »åsikten att det inte finns någon gud«, men det är inte riktigt min ståndpunkt. Vad det innebär att finnas är alldeles för vagt. Uppenbarligen finner man inte bara en, utan många olika gudar, i sinsemellan motstridiga läror. Att det inte finns någon gud i form av (till exempel) en gubbe i himlen som vakar över och dömer oss är jag förvisso övertygad om, men ingen jag träffat som ser sig som troende skulle nog säga emot mig där. Jag föredrar att säga att jag som ateist inte har någon gud. Att jag vägrar underkasta mig en lära som grundar sig på vad någon högre stående tänkande varelse påstås vilja. Det gäller även om man ser den där varelsen som något abstrakt och symboliskt (för abstrakta varelser är vi alla om vi verkligen tänker efter).

Det är förstås komplett meningslöst att säga till en gudstroende människa att hon har fel. Man kan inte motivera sina mest grundläggande uppfattningar med något annat än att man finner dem uppenbart sanna. Alla »bevis« för Guds existens eller icke-existens skjuter bredvid målet. Om någon i motsats till mig upplever Guds närvaro som en grundbult i tillvaron, hur kan jag argumentera för att det är fel? Självklart hävdar jag att det är fel, att Gud inte egentligen är mer närvarande än låtsaskompisen Mållgan eller de andar, spöken och främmande rymdskepp jag inte heller accepterar, men det är omöjligt att driva den tesen inför den som faktiskt påstår sig känna närvaron.

Jag vågar nog ändå förmoda att de flesta som kallar sig troende faktiskt inte känner Guds närvaro ett dugg mer än jag. Att känna den skulle jag kalla (med reservation för ytlig kunskap om psykologiska termer) en lättare psykotisk störning, som de flesta säkert inte lider av. De allra flesta som håller fast vid gudstron gör det antagligen för att de inte ser någon anledning eller möjlighet att ifrågasätta den. Det är till exempel mycket begärt att en intellektuell som fått all sin bildning inom kyrkan, vilket ju var det normala för inte alltför länge sedan, ska få för sig att ifrågasätta själva idén som kyrkan motiveras av. Istället hittar man på så krångliga sätt man behöver för att kringgå problemen som antagandet om Gud och hans ord ställer till med.

En anledning att undvika att ifrågasätta gudstron, till och med i vårt sekulära och upplysta samhälle, kan vara att man inte vill avvika från fädernestron av kulturella identitetsskäl. Till exempel vill man kanske använda sig av de tjänster religionen tillhandahåller – ritualer framför allt – och aktar sig därför för att fjärma sig för mycket från den.

För religion är, som hr Lundin förtjänstfullt påpekar, faktiskt något annat än bara tro. En religion är ett ramverk av ritualer och levnadsregler som ger struktur åt livet för dem som praktiserar den. Religionen kan och bör kritiseras för annat än att den motiveras med otroliga historier om utomjordingar.

Pascal Boyers Religion Explained hade ett enormt inflytande på mig. Boyer har en ateistisk men inte uttalat antireligiös synvinkel, och pekar bland annat på forskning som tyder på att de till synes meningslösa ritualer vi associerar med religion faktiskt har en eftersträvansvärd effekt på nervsystemets funktioner. Ett typexempel är hur begravningsritualer kan ha effekten att insikten att en människa inte längre finns kan slå igenom till ett antal av de delsystem som hjärnan är uppbyggd av.

Vi inbillar oss gärna att vi kontrollerar våra kroppar (inklusive hjärnan) medvetet, och i så fall borde det vara tillräckligt att vi medvetet accepterat en stor livsförändring. Men så fungerar det faktiskt inte. Det medvetna, vad det än egentligen ska betyda, är bara en liten del av det som är vi, och kan inte diktera hur hela nervsystemet ska fungera. Det vet vi naturligtvis egentligen, att vi inte har medveten kontroll över alla våra känslor och beteenden. Sådant vi kallar konst – musik, verser, och en mängd andra suggestionsmetoder – talar till andra delar av oss än medvetandet, utan att filtreras genom det.

Religiösa ritualer kryllar av sådana suggestioner, och därigenom får ritualerna effekt. Var och en av dem finns till för att manifestera en förändring i livet, så att den slår igenom till flera av vårt själsliga systems mindre medvetandestyrda delar. Efter ritualen kan vi gå vidare, med hjärnan synkroniserad och inriktad på att fungera i den nya situationen. Om sedan hela församlingen – idealiskt alla människor som har en del i varandras dagliga liv – deltar i samma ritual, då uppnås ytterligare en nivå av samordning.

Synd alltså, att ritualernas hänvisningar till övernaturliga fenomen gör dem så fåniga och till synes innehållslösa för oss med en krampaktigt kompromisslös hållning till Sanningen. Vi behöver nämligen ritualerna vi också, och kanske också andra inslag i religionen. Kunde man kanske när man skilde Svenska kyrkan från staten åtminstone ha övervägt att istället skilja den från Gud? Att göra den till en renodlad samhällsinstitution?

Mycket gott görs i religionens namn, påpekar gärna dess anhängare. Men minst lika mycket ont, skyndar dess motståndare att invända. Det har nog i själva verket inte så mycket med religionen att göra. Goda och onda mänsliga gärningar är snarast uttryck för mänsklighet, inte för religion eller tro. Det ligger förstås i expansiva religioners natur att de gärna lägger beslag på så stora delar av människornas värld som möjligt, och sätter sin etikett på inte bara allmänmänsklig medkänsla och moral, utan också på såväl krigföring som sjukvård.

Spelar det då någon roll om man bygger sina goda gärningar på Guds vilja, eller bara allmänt mänsklig empati och hyfs? Ja, det tycker jag ändå att det gör. Motiverar man sig med påbud från utomjordingarna, blir man nämligen av med en del av de spärrar som hindrar en från att agera på ett sätt som strider mot normal mänsklig moral. Plötsligt uppmanar Gud en att offra sin son för att bevisa sin tro, att mörda folk som besitter det Heliga landet, eller att överge sin familj för att tjäna Jesus. Med inställningen att moralen härrör från Gud har man dåligt försvar mot det.

Men religionen innehåller som sagt andra element än tro, och några av dem behöver vi ha kvar. Om man vill motverka religionens inflytande är det antagligen mer produktivt att ägna sin energi åt att fundera över hur man kan ersätta religionens samhälleliga funktioner – och därmed tillintetgöra en viktig del av själva behovet för gudstro – än åt mer eller mindre provokativa angrepp mot de tokerier religionen ägnar sig åt. Att de är tokerier är trots allt uppenbart för de flesta.

Jag hoppas att jag inte kränker någons moraliska rätt genom att återge bilden jag inte vet vem som målat, men jag tyckte att den var oemotståndlig.


19 mars 2011

Naturvetenskapens diskreta Platonism

»Matematiker har ju en tendens att när de är aktiva inom sitt område så blir de Platonister« säger matematikern Gunnar Berg. Programmet Var finns matematiken? i Filosofiska rummet gräver i frågan om matematiken är skapad av människor eller om den existerar oberoende av oss.

Den frågan fann jag fascinerande för sådär 15 år sedan. Nu när jag sedan drygt tio år har insett svaret på den är mitt intresse mer förstrött. (Men jag ska ge er svaret, läs vidare bara.) Nu är de psykologiska mekanismerna i hur matematiker blir Platonister intressantare

Jag vet precis vad Gunnar Berg menar. När man arbetar med matematiska spörsmål känns det som om man frilägger glimtar av ett bakomliggande idealiskt universum. Inte som att man skapar något nytt. Det gäller i och för sig inte bara matematik; all naturvetenskap handlar om att utforska och förstå något »naturligt«, som förutsätts redan finnas där, redo att upptäckas.

Tredje året i gymnasiet, när undervisningen i grundläggande matematik och fysik hade börjat sätta sig, inträffade det första skiftet i min världsbild. Det kändes som att allting klarnade. Tidigare hade världen varit en röra, full av intuitiva vidskepliga föreställningar med influenser av kristendom och andra religiösa läror. Med naturvetenskapens enkla, matematiskt formulerade, samband mellan olika fenomen fick jag, som man får, en känsla av att börja se hur saker egentligen hänger ihop och skymta någonting som ligger bakom alltihop. Förutom att teorierna är makalöst användbara till att skapa underbar teknologi, har de en oerhört stark förklaringskraft. Så måste det vara! tänker man, och korthuset av intuitiva och pådyvlade föreställningar faller samman till en prydligt inbunden formelsamling.

Men snart är det någonting som gnager.

Låt oss säga att de matematiska sambanden indikerar att det, bakom hur världen ter sig för våra sinnen, finns något högre. Något skönt och enkelt. En evig och på sätt och vis mer verklig kunskap om världen, som handlar om vad Platon kallar idévärlden. Hur kan vi då egentligen veta om det är något av den vi ser? Det våra sinnen ger oss är i så fall glimtar, skuggor, eller med ett ord som naturvetare är mer bekväma med, projektioner, av det eviga verkliga. Vi är begränsade till det vi är fysiskt förmögna att för det första över huvud taget kunna föreställa oss, och för det andra har möjlighet att uppfatta. Idévärlden har inga sådana begränsningar. Hur vet vi om det vi uppfattar är de sanna idéerna, eller om det är konstruktioner i våra sinnesintryck? Illusioner rentav?

Någonstans på den nivån ligger frågan »var finns matematiken?« Är matematiken en subjektiv konstruktion i vår sinnevärld, eller en evig sanning från idévärlden. Att bara ställa frågan innebär något sorts Platonistiskt ställningstagande.

Ungefär där stannar nog också de flesta naturvetares metafysiska funderingar. Kvar blir en vag osäkerhet om ifall det vi finner när vi studerar naturen är den egentliga verkligheten, eller bara subjektiva mänskliga konstruktioner. Irriterande, men det kan vara svårt att se vad man kan göra åt det. Så man väljer att inte tänka så mycket på det.

Funderar man ändå vidare tenderar allt att bli mindre och mindre verkligt. Fler och fler begrepp som man tidigare tog för självklara riskerar att flytta sig till den konstruerade subjektiva verkligheten. Samtidigt tycks den högre, egentliga verkligheten allt mer främmande och osäker. Man blir medveten om att den mycket väl kan innehålla element som ligger helt och hållet utanför vår föreställningsvärld, och som vi därmed aldrig någonsin ens kan fantisera om.

Under ett antal år tyckte jag mig leva i en allt mer osäker bubbla av subjektivitet, utan en egentlig aning om hur verkligheten utanför tedde sig. Det sista som återstod som jag hoppades kunna veta om det eviga sanna var just matematiken och logiken, men jag var väl medveten om att jag inte kunde vara helt säker på dem heller. Inte minst på grund av undersökningarna av Gödel och andra, som visat hur bräckliga grunderna faktiskt är.

Ganska länge valde jag därför att säga att jag tror på matematiken. För mig tycktes den uppenbart sann och objektiv, och omöjlig att ifrågasätta, men helt säker på att den gällde utanför min eller mänsklighetens subjektiva bubbla vågade jag inte vara. Irriterande, som sagt, särskilt som det innebar att min världsbild inte verkade mycket mer välgrundad än religiös tro.

Man kan också fråga sig vad man har för användning för en sådan teori. Det bästa argumentet vetenskapen kan ta till, för att skilja ut sig från religiösa trosuppfattningar, är just sin bevisat överlägsna teknologiska användbarhet. Men en teori om att det finns en högre sanning som vi inte kan veta någonting om? Som vi kanske till och med är fysiskt oförmögna att föreställa oss? Knappast användbar! Min världsbild, grundad i vetenskapen, hade blivit dubbelt ovetenskaplig. Ytterligt irriterande.

Till slut kan man fråga sig vad det egentligen finns för argument för anta att det verkligen finns en högre oberoende verklighet. Själva idén till idévärlden, och till att uppfatta de subjektiva sinnesintrycken som mindre sanna än den, har vi ju inte fått på något annat sätt än genom våra egna subjektiva tolkningar av just de där sinnesintrycken!

Här närmar vi oss ett sätt att komma vidare. Att bli av med den irriterande dualiteten, den osköna uppdelningen i två verkligheter.

För mig var nyckeln att fundera över vad existens egentligen innebär, som rent språkligt begrepp. Faktum är att det att finnas betyder radikalt olika saker beroende på sammanhang. Man kan säga att vi, utan att tycka att det är något problem, och utan att ens tänka på det, dagligen hanterar olika universa, vart och ett med sina kriterier för vad det innebär att existera i det. I ett universum, det materiella, finns bara fysiska föremål. I ett (som jag gärna skulle kalla andligt om jag får) finns idéer, musikstycken, dikter och datorprogram. I ett finns inget annat än submikroskopiska elementarpartiklar som kastas omkring och kolliderar med varandra. I ett finns James Bond och hans surmulne chef M. I ett annat, näraliggande, är M en kvinna.

Existens är alltså inte ett evigt idévärldsbegrepp. Det är ett ord vars betydelse är subjektivt och ytterst föränderligt. En intern företeelse inom vår verklighetsuppfattning!

Där kollapsar den yttre idévärlden, och sugs med ett schlürp ner i ett hål av subjektivitet. Idévärlden ligger inte utanför vår föreställningsvärd, utan är en konstruktion helt innesluten i den. Utanför vår verklighet – den modell av världen som är inkodad i vår fysiska tillvaro – finns ingenting, inte ens en betydelse av vad det innebär att finnas.

Kvar blir den upplevda verkligheten, som plötsligt tycks mycket mer verklig. Inte längre en illusion, projektion av något större, eller den enda delen av verkligheten vi kan uttala oss om, utan hela verkligheten. Allt som kan finnas!

Går då alla människor omkring med varsitt upplevt universum, skilt från alla andras? Absolut inte. Vi lever alla i samma universum. Människor uppfattar inte världen särskilt olika; vi är alla biologiska varelser i en fysisk verklighet, och världen vi upplever är i stort sett densamma. Det spelar inte ens särskilt stor roll att vi är just människor. Andra fysiska varelsers betingelser skiljer sig inte nämnvärt från våra. De uppfattar en del som vi inte gör, och förbiser en del som vi ser, men i och med att de är existerande fysiska varelser befinner de sig i samma universum som vi, även om de kanske inte reflekterar så mycket över det.

Till och med »livlösa« föremål som bord och stenar upplever samma verklighet som vi. De enda förnimmelser de kan få av den är visserligen genom deformation – deras intryck är högst bokstavliga – men det är icke desto mindre tillräckligt för avlägsna allt tvivel om att de existerar i den fysiska världen.

Men hur kan vi veta att andra, andra människor ens, uppfattar världen som vi? Genom att vi uppfattar att de gör det, förstås. Det självklara antagandet att andra uppfattar samma verklighet som vi, är en grundläggande del av den modell av världen som vi använder oss av för att orientera oss, och som definierar den enda och sanna verkligheten. Till och med solipsistiska filosofiprofessorer agerar utifrån antagandet att andras verklighet är densamma som deras, även om de kanske, felaktigt, hävdar att det är illusoriskt. Att ett antagande är uppenbart sant, och omöjligt att inte styras av, är det enda argumentet man kan finna för sina mest grundläggande uppfattningar. Cirkelresonemang? Ja, det kanske man kan kalla det. Men alla uppenbart sanna utsagor är cirkelresonemang; självklarheter; tautologiska följder av sig själva.

Så svaret på om matematiken existerar oberoende av oss invånare i vårt fysikaliska universum, är självklart nej. Inte ens existens i sig existerar oberoende av oss. Om den existerar oberoende av människan? Då blir det till en fråga om vad man i sammanhanget vill mena med att »finnas«. Utan en varelse som söker matematiken skulle ingen finna den, men självklart skulle den kunna finnas av någon annan än vi. Ingen skulle åtminstone kunna finna någon radikalt annorlunda matematik i det universum där den uppenbarligen är den som gäller.

Matematikern och fysikern som samtalar i Filosofiska rummet kommer inte särskilt långt i resonemanget. Lite bränns det när fysikern Ulf Danielsson i 31:a minuten vågar omnämna världen som »en produkt av oss själva«, men stoppas av programledaren som plötsligt tycks indignerad: »Men inte världen, väl!« Det är visst lite farligt att ifrågasätta tillvarons objektivitet. Synd, för att göra det kan paradoxalt nog göra att den känns mycket verkligare.

Bild: Ann Wuyts


06 februari 2011

Barbesök i byen

Jag känner inte till en enda bar i Malmö (eller Lund) där man kan vara säker på att få en bra cocktail. Det är visserligen inte alls osannolikt att man råkar träffa på en kompetent bartender, men man kan minst lika gärna ha otur med vem man får till drinkblandare, och i vilket fall som helst får man räkna med undermåliga ingredienser som pulverbaserad sour mix istället för färskpressad citrus. Tipsa mig väldigt gärna om ni vet bättre.

Efter en kort tågtur till huvudstaden i väster däremot, kan man hitta fler bra barer, och jag har haft turen att få en lista över några av de allra bästa av en cocktailintresserad bekant derovre. Jag har skaffat mig ett par favoritställen, och plockat upp ett par recept från dem som nu också ingår bland mina vanligaste hemmablandningar.

I båda är lemon twist, en bit citronskal, en viktig ingrediens. Det är dekorativt, men rätt anrättat också kritiskt för smakupplevelsen; oljan i skalet har en fantastisk fyllig arom som man måste se till att ta vara på. För det första skär man en rejäl bit skal från en saftig och fin citron. Ser ni någon i snabbköpet som väljer noggrant bland citronerna för att hitta en friskt hård och glansig frukt, och håller den nära näsan för att försäkra sig om att skalet inte doftar mögel, då kan det vara jag eller någon annan cocktailentusiast. (Skalet från en torr och sumpig citron ger inte mycket olja.) Skär så stort och tjockt som det går utan att få med något fruktkött; det vita inneskalet gör nämligen skalbiten hållfast så att man inte så lätt trasar sönder den när man vrider den, och ger den styvhet så att den stannar i en elegant spiralform. Råkar man få med lite fruktkött är det ingen katastrof; det är lätt att trycka skalbiten platt mot skärbrädan med den gula sidan nedåt, och skära bort det oönskade fruktköttet från insidan. Därefter vrider man skalet i en spiral med det gula utåt, så att man ser hur det vätskar sig, och bestryker kanten av glaset med skalet för att avsätta en del av den doftrika oljan där, så att doften känns när man lyfter glaset till munnen. Slutligen lägger man spiralen i glaset. (Att få den aromrika oljan att droppa har jag fortfarande inte lyckats med, men det behövs inte heller.)

Ett alternativ som kan vara ännu elegantare vid serveringen är att man klämmer ihop skalet så att det avger en stråle av citronolja just i ögonblicket det ska till att brytas, som man sprutar ner i drinken. Men jag kör med vridmetoden och överlåter sprutmetoden till professionella bartendrar med artistiska ambitioner för serveringsutförandet.

Min första favoritbar ligger på Nybrogade, den västra förlängningen av Gammel Strand. Titta inte efter någon skylt (det finns ingen), utan efter en vit och röd flagga som inte är den danska utan den georgiska – baren ligger i samma byggnad som Georgiens ambassad. I porten in mot ambassaden hittar man en dörr till höger på vilken det står Ruby och bakom den hittar man den eleganta barlokalen, med en välklädd bartender som vänligt välkomnar en in. Det finns ett par mysiga vardagsrumsliknande rum med soffgrupper längre in, och ett par rum i källaren där det också finns en mindre extra bar, men kommer man vid en tidpunkt då det inte är fullt med folk sitter man lämpligen ner vid själva baren, där man kan samtala med bartendrarna och se dem arbeta. (Jag har bland annat klart förbättrat min egen rörningsteknik genom att observera dessa hantverksexperter.) Vid rusningstid springer servitriser och tar upp beställningar i sofforna, men dem kan man inte ha några intressanta diskussioner om drinkarnas ingredienser med.

Bästa receptet jag tagit med mig hem härifrån heter Wet Ruby Martini, och är likt originalmartinin en rak gindrink utan krusiduller, men istället för vermouth innehåller den Lillet Blanc, den kininkryddade aperitifen som ursprungligen hette Kina Lillet, och som väl är mest känd för att den ingår i James Bonds Vesper (som jag dock inte tycker är någon höjdare). Ginsorten är Tanqueray No Ten, den väldigt blommiga och kraftiga lite dyrare ginen från Tanqueray, i den eleganta höga oktagonala flaskan. Jag vet inte exakt vilken proportion de tar på Ruby, men jag har funnit att 5 cl gin till 1,5 cl Lillet, rört med is och silat i ett cocktailglas med citronskal, ger en bra balans. Lilleten tillför förutom sötma en viss bitterhet, och blandar sig perfekt med den starkt kryddade ginen och citronskalsoljan till en intensivt blommig doft, men med ordentlig rivighet i eftersmaken.

Den andra favoritbaren har hemlig adress, och jag tänker inte offentliggöra den, men om ni tar en promenad i kvarteren inte alltför långt från Nyhavn kan det tänkas att ni får syn på en svart dörr, med en mässingsringklocka intill. Ring på klockan, och ni blir (om det är öppet) insläppta i en korridor som leder till barlokalen en halvtrappa ner. Här är ljuset utifrån utestängt, vilket gör den stämningsfulla belysningen i den imponerande baren ännu mer effektiv. I högtalarna spelas lätt ålderdomlig jazzmusik, som liksom barpersonalens kläder kan minna om en speakeasy, en illegal bar från förbudstidens USA. Drinkarna är fantastiska små kompositioner med oväntade kombinationer av udda ingredienser. Ni befinner er på The Union

Här fick jag den drink som jag för närvarande håller för min största cocktailupplevelse någonsin: Queen of Sheba. Inte heller här vet jag exakt vilka proportioner av ingredienserna bartendrarna använder, men jag har provat mig fram till följande som jag tycker ger en bra balans: 5 cl tequila gold, lite drygt en centiliter Bénédictine-likör (en klassisk klosterlikör med mild smak), lite mindre än en centiliter viollikör, och en droppe Regan's Bitters No 6, rörs med is och silas till ett glas med citronskal.

Violen jag kör med är Combier Liqueur de Violette som man kan beställa på Systembolaget, vilket inte är densamma som de använder på The Union. Regan's Bitters kan man till nöds utesluta om man inte får tag på den, vilket man så vitt jag vet inte gör på våra breddgrader, där bitters över huvud taget är väldigt svår att hitta. Däremot går det att postorderbeställa den via Internet. Om det är smuggling är det ytterst ringa sådan eftersom flaskan är pytteliten. Jag har beställt min via Amazon.com.

Det är svårt att beskriva hur drinken smakar. Rätt balanserad är ingen av ingredienserna lätt att identifiera. Den ligger väldigt långt ifrån hur man tänker sig att en tequiladrink normalt smakar. Vill man vara säker på att få den rätt får man uppsöka The Union och få den blandad av någon av de trevliga och synnerligen skickliga bartendrarna. Men det bör man naturligtvis göra i vilket fall som helst.

Foto: Addison Berry


01 februari 2011

Alfons drömvärld

»Varför kan det inte vara roligt jämt?« säger Alfons igen. »Jag tycker man kunde hoppa över dom tråkiga dagarna, och bara leva såna dagar som det händer nåt.« »Precis!« tycker pappa med. »Samma med TV-programmen«, säger Alfons. »När det är ett tråkigt program före ett roligt – då skulle man trycka på en knapp och komma fram till det roliga programmet genast.«

Ja, där är vi idag. Vi lever i Alfons Åbergs fantasivärld, så som den formulerades av Gunilla Bergstrröm i den visionära skriften Lycklige Alfons Åberg, utgiven 1984. Åtminstone de av oss som är så kallade tidiga anammare av nya tekniska möjligheter (vilket jag ska erkänna inte helt och hållet gäller mig).

Är det bra då? Alfons farmor skulle nog inte tycka det.

»Ja, det var det dummaste jag någonsin hört. Då skulle man ju aldrig få skoj! Om det var roligt jämt, då visste man ju inte att det var roligt! Var ni glada att ni är lessna! [sic] Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen.«

Min uppfattning? Farmor pratar i papiljotterna. Hon vill vara nöjd med tillvaron och hittar på en anledning till att tycka att det i själva verket är bäst som det är – en vanlig mänsklig mekanism. Klart att det inte är bra att ha tråkigt. Jag märker alldeles tydligt hela tiden hur kul det är att vara (nästan) ständigt uppkopplad, ha tillgång till ett aldrig sinande medieutbud, och vara en liten del av den superintelligens mänskligheten (åtminstone en försvarlig del av den) blivit tack vare Internet.


01 januari 2011

Mänsklighetsfällan

Jag har nyligen lyssnat på ett par podcasts om singulariteten. Därmed är jag just nu antagligen i ett bättre kunskapsläge än vad jag någonsin kommer att vara igen för ett raljant avfärdande av hela begreppet. Till verket.

Vad är det?

I matematiken är en singularitet en punkt där någonting inte kan beräknas, som t.ex. värdet av 1/x i punkten x=0. Vernor Vinge använde 1993 ordet för att beteckna en kommande tidpunkt där den tekniska utvecklingen plötsligt börjar gå väldigt mycket snabbare. Idén är att utvecklingen av maskiner och deras program får dem att uppnå allt högre intellektuella nivåer, och så småningom närma sig en punkt där de är förmögna att själva skapa maskiner eller program, med en intelligensnivå som överträffar deras egen. Denna avkomma kommer i sin tur att kunna skapa ännu smartare efterföljare, och så drar utvecklingen iväg i en hastigt stigande spiral.

Andra hade tänkt liknande tankar förut, men Vinge låg rätt i tiden för att få genomslag.

Singularitetsvisionärer ser fram emot punkten med skräckblandad förtjusning. Vissa mest med skräck, andra med enbart förtjusning. De förtjusta tänker sig teknikexplosionen i människans tjänst. Trots att singularitetstanken innebär att framtiden bortom punkten i princip är oförutsägbar finns många ganska likriktade spekulationer om vad den för med sig. Exempelvis tänker man att den kommer att ge människan möjlighet till evigt liv, antingen genom bidrag till läkekonsten, eller genom en möjlighet att, som 1980-talets tv-figur Max Headroom, uploada innehållet från hjärnan till ett datorsystem, där det kan leva vidare oberoende av den biologiska kroppen.

Vissa singularitetsspekulanter uppskattar ganska tvärsäkert tidpunkten för singulariteten (typiskt inom några få decennier), likt Jehovas vittnen som bestämmer datum för den yttersta dagen. Hör till exempel på den obehaglige visionär som förklarar hur man kan förvänta sig att människors ekonomiska beteende kommer att förändras när (inte om) de accepterar att singulariteten är nära förestående, och deras högsta prioritet blir att till varje pris överleva tillräckligt länge för att få uppleva den.

De som är rädda för singulariteten oroar sig för att maskinerna, när de väl blivit smarta, kommer att dominera världen, och människorna bli onödiga. Kanske förslavar eller utrotar maskinerna oss.

Milt skeptiska podcasts

Författaren Mike McRae har gjort ett intressant reportage om vad singulariteten innebär och hur trolig den är. Han viker in åsikter av författarkollegan Richard Morgan och den intressanta filosofen Nick Boström. En bra introduktion, med ett mestadels milt skeptiskt perspektiv: vi vet ju än så länge inte vad intelligens är, blir ungefär konsensus, och därmed kan vi inte heller veta hur långt det är kvar till att datorer eller andra maskiner ska kunna nå verklig intelligens, eller om det alls är möjligt.

Douglas Hofstadter börjar i en konferenspresentation med att döma ut en del av 1990-talets trångsynta kritik mot singularitetsliknande teorier. Idén att teknikutvecklingen skulle kunna omvandla människan till någonting helt nytt väckte då, för inte särskilt länge sedan, en indignation som i dagens cyberrymdifierade samhälle är lite svår att förstå. Men sedan intar Hofstadter själv en försiktigt skeptisk attityd. Han konstaterar att han ser på singulariteten med visst obehag, och kanske därför gärna vill tro att den ligger långt fram i tiden. Han granskar siffrorna i förutsägelserna och konstaterar, likt McRaes reportage, att de faktiskt inte säger så mycket om hur snart maskinerna närmar sig vår intelligens. Han förfasar sig lite över de mest utflippade teorierna som finns bland förutsägelserna från singularitetsrörelsens profeter. Och så konstaterar han, helt riktigt, att en exponentiell teknisk utveckling som den vi tycks uppleva visserligen kan uppfattas som explosiv, men det innebär faktiskt inte alls någon singularitet. Exponentialkurvan stiger allt brantare med ett allt mer accelererat utvecklingstempo, men den håller sig ändå jämn och fin och deriverbar. Den har inget knä, ingen punkt som kan tas som början på en ny teknologisk världsordning.

Drömmer humanoider om medvetna mekaniska får?

Det är förundransvärt att till och med en så framstående tänkare som Hofstadter stannar vid enbart kvantitativa invändningar, och tycks godta flera av de svaga premisser som ligger till grund för själva singularitetsidén. Att man kan tveka över möjligheterna för datorer att (snart) uppnå mänsklig intelligens är sin sak, men mer centralt borde vara att ifrågasätta förutsättningen att mänsklig intelligens är någon sorts upphöjt tillstånd, som beräkningsmässigt avancerade varelser måste närma sig.

Varför skulle den vara det? Vad ska maskinerna med »intelligens« till?

Grundpremissen för singularitetstanken är att när maskinerna blir nog avancerade för att utföra de beräkningsoperationer det mänskliga nervsystemet kan, då kommer de i princip att bli människor: själv börja driva den tekniska »utvecklingen« och börja generera avkomma. Det bottnar i en trångsynt bild av vår mänskliga uppfattning om världen som den enda riktiga, eller högst utvecklade. Man resonerar utifrån vårt mänskliga sätt att se på vår omgivning och konstaterar, föga förvånande, att bara människor har förmåga att uppfatta världen just så. Sedan försöker man projicera den uppfattningen på maskinerna.

Vår världsbild passar just oss. Den är en av de många ingivelser (eller kanske snarare samlingar av ingivelser) längs evolutionens väg som gjort oss till så effektiva fortplantningsmaskiner för våra gener, framgångsrika i konkurrens med andra organismer med liknande historia och drivkrafter.

Intelligens och medvetande är våra egna etiketter på företeelser vi använder oss av i vår strävan efter överlevnad. De är svåra att riktigt få grepp om för oss, eftersom de är så centrala delar av det vi betraktar som oss själva. Men betyder det att de skulle vara lättare att få syn på för en utomstående betraktare? Knappast. Kanske beskrivs de i själva verket bättre som människans upplevelse, eller abstrakta representation, av sina egna förmågor än som förmågorna i sig. En icke-mänsklig varelse som försökte kopiera människan skulle säkert inte tycka att de här abstrakta begreppen var viktiga, och kanske inte ens ha någon möjlighet att över huvud taget uppfatta dem så som vi gör. De hänför sig till vår egen bild av oss själva, och det finns ingen anledning att anta att de äger större allmängiltighet.

Kanske skulle en icke-mänsklig imitation av människan få några liknande inre upplevelser av bara farten, eller kanske inte. Ingen skulle sakna dem, om bara de yttre tecknen på anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom fanns där.

Vi människor tenderar att se intelligens som en väldigt speciell egenskap, den högsta av alla möjliga beräkningsförmågor. Det beror antagligen på att den är en förmåga som, i våra ögon, skiljer oss från andra snarlika organismer. Organismer som, med våra mått mätt, är mindre framgångsrika i den kamp för överlevnad som de och vi deltar i. Men det är inte maskinernas livsmiljö. Tron på en plötslig intelligensexplosion hos maskinerna förutsätter en ganska trångsynt uppfattning om intelligensen som universellt betydelsefull förmåga.

Vår evolutionära bakgrund

Sedan har vi det här med fascinationen för reproduktion. Maskiner som skapar andra maskiner. Det gör de för det första redan: datorer byggs t.ex. inte av mänskliga händer, utan av maskiner, som mycket väl kan ha lägre beräkningskapacitet (»intelligens«) än det de bygger. Om de av människan skapade maskinerna någon gång ska ta över människans värld finns det goda skäl att hävda att de redan har gjort det.

Reproduktion är den primära drivkraften för människor, liksom för andra organismer. Det är hela vår raison d'être: vi är reproduktionsmaskiner för våra gener. Denna evolutionära historia har inte maskiner konstruerade av människan. De har inte vår vilja till fortplantning inkodad i varje beståndsdel, och det är svårt att se hur den skulle smyga sig in i dem bara för att deras beräkningskapacitet ökar. Maskiner och datorprogram fortplantas genom att vi, människorna, reproducerar deras beståndsdelar till nya individer, och maskinerna saknar drivkrafter till att vilja förändra det förhållandet.

På samma sätt har inte maskinerna vår vilja att dominera andra varelser. Den är nämligen bara ytterligare en av många drifter och förmågor som stärker vår funktion som fortplantningsmaskiner.

Idén att maskinerna skulle ta över förutsätter dessutom den objektivt sett underliga uppfattningen att det är vi, människorna, som regerar planeten för tillfället. Också det förutsätter ett strikt mänskligt perspektiv. En oberoende observatör skulle minst lika gärna kunna komma fram till att planetens myllrande biosfär domineras av bakterier och andra mikroorganismer. De mänskliga kropparna fungerar som kolonier för vissa av dem (celler) samt som miljö för populationer av miljontals fristående bakterier i symbios. Att dessa kolonier har ett internt signalsystem som får dem att »uppleva« sig »själva« som autonoma, »medvetna« och »intelligenta« varelser skulle vara svårt för den utomstående observatören att uppfatta. Det är tveksamt om det över huvud taget har någon giltighet annat än just för kommunikation inom organismerna, och i viss utsträckning mellan dem.

Come on you apes, you wanna live forever?

Tanken att man med datorteknikens hjälp skulle kunna leva vidare genom att lägga över tillräckligt med information om sig själv i ett datorsystem, som bland annat Hofstadterpresentationen tar upp, bygger på en uppdelning av människan i kropp och intellekt som är artificiell, och också den trångsynt mänsklig. Det som är vi är i själva verket inte bara det andliga och abstrakta; vi är i första hand våra kroppar. Själslivet ger oss ett sätt att målinrikta våra handlingar, vilket återigen är en av de många förmågor som hjälper kroppen att överleva och fortplanta sig. Att se intellektet som det primära och kroppen bara som dess kärl är förklaringsmässigt bakvänt.

När kroppen dör, skulle man verkligen känna att man levde vidare om ens »medvetande« levde vidare utan kropp, eller i en annan kropp? Jag skulle inte tro att det fungerar så för de flesta människor. Självbevarelsedriften inkluderar kroppen – den egna kroppen, inte en kopia av den.

Strävan efter evigt liv i sig är nog ganska oöverlagd. Alldeles oavsett om man får det enbart elektroniskt eller genom att kroppen faktiskt bevaras, och delar byts ut efter hand (vilket ju faktiskt är ungefär hur det delvis redan fungerar med våra celler). En förhastad slutsats av självbevarelsedriften, som inbillar oss att existens alltid är att föredra framför icke-existens. Ytterligare en av kroppens lyckade mekanismer för att hålla fortplantningsmaskinen igång så länge som möjligt. Om man verkligen funderar över följderna av att alla, eller åtminstone många, skulle få evigt liv är det åtminstone inte självklart att det leder till en paradisisk tillvaro.

Men just i tanken på evigt liv och dess motpol, utrotningen av oss och vår avkomma, ligger antagligen en del av lockelsen med singularitetsidén, både i de skräck- och lustfyllda delarna. Viljan att tro på singulariteten ligger förmodligen mycket djupare ner i driftslivet än vad många av de troende vill erkänna. De vill förstås inte se sin lära som en teknologiserad version av Jehovas vittnens.

Den accelererande förändringen är konstant

Om man ser lite bredare på begreppet maskin blir det ganska svårt att hitta en definition av maskin som utesluter människor. Vi är, visserligen inte medvetet konstruerade (vad nu det ska betyda), men dock fortplantningsmaskiner. Vågar man inkludera människorna bland maskinerna blir det ganska tydligt att den enda sortens singularitet i utvecklingen som rimligtvis någonsin kommer att inträffa, redan har varit i full gång i åtminstone tusentals år.

En enda sorts maskin finns med just människans perspektiv på intelligens, makt, avkomma och medvetande, nämligen människan själv. Människan har en inbyggd mekanism för att skapa nya människor, och dessutom förmåga att göra avkomman intelligentare än sin skapare. Den förmågan uppstod dock inte i ett plötsligt ögonblick, utan har utvecklats kontinuerligt under årtusenden.

Skriftspråket, som gör att stora kollektiva kunskapsmassor kan bevaras över generationsgränserna, var ett viktigt steg. Men skriften är en liten del av den teknologi med hjälp av vilken människan gradvis förbättrar sig själv.

Vår existens är redan statt i explosivt accelererande utveckling genom den förändring av oss själva och vår miljö vi blir allt mer kapabla till. Maskinerna vi bygger är en del av vår miljö och av själva vår existens. Det är ytterst tveksamt om det tillkommer någon plötslig teknologisk utvecklingsexplosion. Men man behöver faktiskt inte tänka sig någon singularitetspunkt för att vår framtid ska framstå som en fortsatt oförutsägbar blandning av teknologiska möjligheter och hot.

Bild: Walraven