23 maj 2010

Den hotade yttrandefriheten

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.


07 maj 2010

En liten glimt av världen utanför mitt nervsystem

Mobil- och därmed Internetlös på tåget läste jag Metro. Niclas Wahlgren är visst aktuell igen av någon anledning. Tydligen har han gift sig med en annan »kändis«, men det stod inte vad hon var känd för. Och så finns det en popartist som heter Lady Gaga som har bitchig image och utmanande klädstil och är väldigt populär. Vilken sorts musik hon sysslar med specificerades inte närmare. That's it, you're up to date.

Det hela fördjupar min misstanke om att vi i själva verket lever i en lätt distorderad version av det tidiga 1980-talet. Alltså perioden just innan Framtiden började.

En annan reflektion är att medan mitt nervsystem blir allt mer integrerat med Nätet, och jag därmed får allt bättre koll inom områden som intresserar mig, så tappar jag samtidigt allt mer kontakten med vad Folk intresserar sig för.