01 augusti 2008

Finns detta blogginlägg?

När man diskuterar grundläggande metafysiska problem som »har vi fri vilja?«, »finns det en verklighet bortom våra sinnen?«, eller för den delen mindre grundläggande som »kan maskiner tänka?«, är det alltid en utmaning att hantera vad jag skulle vilja kalla språkets axiombrist. Alltså att det inte finns några grundläggande ord som man kan utgå ifrån. När man definierar hur man själv ser på ett begrepp som exempelvis universum, är man hänvisad till att ge en beskrivning med hjälp av andra begrepp, som man i sin tur också har sin egen syn på. Man kan argumentera fram och tillbaka i ett par varv om exempelvis hur pålitliga ens sinnesintryck är, innan man (i bästa fall) kan inse att man pratar bredvid varandra därför att man har olika syn på vad som betecknas av något annat ord man använder, verkligheten till exempel.

Jag blir ofta förvånad över vilken brist på ödmjukhet även stora och välkända tänkare visar inför detta problem, och hur de kastar ur sig uttalanden som (för att ta ett extremt och daterat exempel) »jag tänker, alltså finns jag« – utan att specificera vad »jag« ska betyda, vad »tankar« ska betyda, och (mest centralt av allt) vad det innebär att »finnas«.

Just svårigheten i att definiera vad existens är för någonting var en nyckel för mig i att komma fram till min nuvarande verklighetsuppfattning. Därför vill jag beskriva den svårigheten här. (Om någon tycker sig känna igen vad som följer kan det bero på att jag lånar lite av vad jag själv skrivit i ämnet för länge sedan i ett diskussionsforum långt borta.)

Representationer av eventuellt existerande begrepp Existens är faktiskt ett synnerligen vagt begrepp. Det används radikalt olika beroende på sammanhang. Fundera på följande frågor:

• Finns James Bond? (Jag menar den James Bond, Ian Flemings agent 007.) De flesta skulle nog säga att han inte finns på riktigt.
• Finns Beethovens nionde symfoni? De flesta skulle nog säga att den finns. Men på vilket sätt finns den egentligen som inte James Bond finns?
• Finns atomer? Eller är atommodellen en rent fiktiv konstruktion som kemister (och ibland fysiker) använder sig av därför att den råkar vara användbar till deras beräkningar, och i de flesta fall ge korrekta förutsägelser om vad som händer i deras laboratorier?
• Finns hundar? Eller är det bara atomerna som hundarna är uppbyggda av som egentligen finns, och hundarna abstrakta tankekonstruktioner som vi lagt oss till med bara för att det skulle vara för krångligt att alltid betrakta varje atom individuellt?

Det är alltså inte alls är så självklart som man skulle kunna tro vad som menas med att någonting »finns«. Begreppet existens är kontextberoende. För att citera Rymdlorden i Lars Gustafssons (ständigt återkommande) Det sällsamma djuret från norr: »Det finns så många sätt att existera, att det är nästan omöjligt att inte göra det på det ena eller andra sättet.«

Vad är då egentligen skillnaden mellan att finnas och att inte finnas? Vad är det som är så speciellt med existens? Jag skulle nog säga: ingenting, rent objektivt sett. Att vi tycker att det är så speciellt att finnas beror bara på att vi finns. Utanför vår kollektivt subjektiva begreppsvärld är existens betydelselös.

Men nu går jag händelserna i förväg. Mer om detta i kommande inlägg.

Uppdatering: I inlägget Naturvetenskapens diskreta Platonism finns en senkommen uppföljning på detta.

intressant? om existens, filosofi. Lego-007-bild av Andrew Becraft (some rights reserved). Orkesterbild av chrisbb@prodigy.net (some rights reserved). Atombild av abbamouse (some rights reserved). Hundbild av Silene (some rights reserved).


10 comments:

Anonym sa...

Jag skulle nog säga att James Bond finns på samma sätt som Beethovens symfonier, som ett manuskript som man spelar film eller musik efter. Ungefär. Som person finns inte James Bond, i den meningen som hundar finns, dvs som partikelsamling, eller ska man kanske säga genmaskin i enlighet med Richard Dawkins idéer.

Men jag håller med om att det existerar problem med definitionen av existens här.

Z sa...

Intressant inlägg...hmmm....the present king of France.....

Klurar också på skillnanden mellan mig själv och husen på Värnhemstorget....på atomnivå och elektronnivå är skillnanden noll....

Vad vill jag ha sagt med detta?

Jo, att existens på något sätt inte kan vara statisk, utan är en process (låter jag som en postmodernist?) där massa, rörelse och position ingår.....eller?

Anonym sa...

Välskrivet inlägg! Har funderat på det där.
Något annat jag ofta tycker förvirrar är distinktionen objektivt vs subjektivt. Kan du förklara det med? :)

ctail sa...

Jag tycker nog att existens lika gärna kan vara statisk som att den kan beskriva en process. Det är bara det att ordet är kontextberoende och subjektivt, vilket är ett begrepp som naturligtivs i sin tur också är både och. Konstigare än så är det faktiskt inte. Oroade jag mig för att ni inte förstod vad jag menade skulle jag få försöka att specificera tydligare.

Z sa...

Glömde nämna att jag i ovanstående kommentar endast talade om materiell existens, och inte om den abstrakta formen
"existerar en idé?",
"existerar en sagofigur?"

Ett förslag:
Alla ord och uttryck existerar på samma sätt,

men deras innebörd/betydelse existerar på olika vis:

abstrakt ( t ex 'liberalismen'),

konkret/materiellt (t ex "atomer"),

historiskt (t ex ett krig, eller en människa),

etc,.....

ctail sa...

Hur som helst, existens betecknar olika sorters tillstånd för olika sorters begrepp, vilket innebär att när man talar i överförda och icke-vardagliga betydelser av begrepp, som man gör i »existentiella« diskussioner, så är det långt ifrån självklart vad det betyder att man säger att någonting finns eller inte.

Det är min poäng, och där är ämnet uttömt för min del. Jag ser inte betydelsen av ordet existens som ett problem som ska lösas.

Daniel sa...

Du har en lustig idé om att orden borde definieras. Descartes "jag" är ju något Descartes definierar som något i hans introspektiva upplevelse. Det väsentliga är ju inte att du förstår, utan att Descartes själv förstår.

Definitionen sitter alltså inte i orden, utan "jag" definieras på det enda sätt som är möjligt, det är en referens till den omedelbara upplevelsen.

Det är inte en definition som man kan förmedla på ett definierat sätt och jag tror inte Descartes höjer på ögonbrynen om han får reda på att någon 400 år senare tycker att definitionen av "jag" är otillräcklig.

Jag märker att du har tänkt djupt och självständigt. Det är kul. Men jag förstår dig inte, jag kan inte placera dig i något av mina fack. Och det är också kul.

Det verkar vara vårt öde i denna värld att formulera våra världsbilder och inte riktigt kunna bli förstådda.

ctail sa...

Jag är med dig om »jag« (m.fl. begrepp) som referens till den omedelbara upplevelsen. Men den logiska utsagan »jag tänker, alltså finns jag« gäller i så fall också bara inom samma upplevelse, och därmed är den komplett intetsägande. Jag behöver inget logiskt resonemang att berätta för mig att jag upplever att jag finns.

Kul att du tycker att mitt filosoferande är självständigt. Det har jag också tyckt tidigare. På senare tid har jag dock tyckt mig känna igen mycket av min grundsyn här och var bland filosofiskt lagda bloggare och andra skribenter, de flesta betydligt mer pålästa än jag.

Daniel sa...

ctail,
Jag förstår utsagan "jag tänker, alltså finns jag" som att det bara gäller inom den upplevelse man utgår ifrån.

Kanske är det något intetsägande, men vad ska vi annars säga om världen? Allt måste ju utgå från någon form av observation (eller introspektion).

Sen kan det ju vara så att om jag ser ett glas, så kan jag fråga mig om glaset finns kvar om två sekunder?

Samma fråga ställer man sig om "jag". Finns "jag" kvar om två sekunder?

Det misstänker jag att du avfärdar med att det är en smått meningslös fråga, men det är sådant jag funderar på i alla fall.

ctail sa...

Det bästa svaret jag har hört på frågan om jag finns är: »Jag är den som finner, inte den som finns«. Inlägget jag länkade till där är nog f.ö. en replik till ett av mina.