Livet: tillsätt bara absint!

Absint är en vanlig ingrediens i äldre cocktailrecept. Äldre än ca 1915 det vill säga, eftersom det var ungefär vid den tidpunkten som absint förbjöds i en mängd länder. Jag ska inte dra historien om vad som låg bakom förbudet och den föregående demoniseringen av absinten, den berättar andra så bra. Läs till exempel på Lilla blå bloggen, eller kolla för säkerhets skull vad Systembolaget och Wikipedia har att säga. Absint är i alla fall sedan förvånande nyligen åter tillåtet på de flesta ställen. Till exempel går ett antal sorter att beställa på Systembolaget, från obehagligt syntetiska till välbalanserat njutbara varianter.

Det är åtminstone vad jag har hört. Jag ska erkänna att mina förstahandskunskaper om hur olika absintsorter smakar är ytterst begränsade. När jag säger att franska och schweiziska sorter lär vara att föredra långt framför tjeckiska varianter, och att Père Kermann's Absinthe, som är den som är lättast att hitta på Systembolagets hyllor är, trots sin franskhet, en vedervärdig blandning, så är det alltså baserat på fördomar och andrahandsuppgifter, inte på egna empiriska studier. Jag kan således inte ta på mig att berätta vilka märken som egentligen är bäst. Nej, mitt uppdrag är att bidra till återförandet av absinten till dess rättmätiga plats som framstående cocktailingrediens.

När jag skaffade min första absintflaska (som fortfarande inte är slut) för ett drygt år sedan, valde jag klassikern Pernod Absinthe. Klassiker är den dock framför allt, kanske nästan enbart, till namnet. Pernod Fils var den största tillverkaren av absint under dryckens guldålder, och det var först ett tag efter att absint förbjudits som Pernod istället hittade på den anissprit som de flesta väl nuförtiden associerar med märket. Men receptet till den moderna Pernod Absinthe lär inte ha så mycket gemensamt med hur den den smakade före förbudet. Man kan hitta en del negativa omdömen om den nutida Pernod Absinthe hos absintkännare på nätet, men jag tror väl ändå att den med råge får betraktas som en av de acceptabla sorterna. Jag är i alla fall själv synnerligen nöjd med den. Att jag inte tagit slut på flaskan beror bara på att det går åt så lite när man använder den så som jag mest gör.

Den utlösande faktorn till att jag skaffade en flaska absint var att jag äntligen fått tag på Peychauds bitters, efter att jag upptäckt att den gick att beställa från Amazon.com. Peychauds är en viktig ingrediens i ett av de allra äldsta levande cocktailrecepten, Sazerac, som jag länge velat prova. Det går åt minimalt med absint i en Sazerac; enligt vanliga recept ska man bara skölja ur glaset med absint innan man tillför en blandning som ligger väldigt nära en Old Fashioned Whiskey Cocktail. Jag är på alla sätt för att man sköljer sina glas i absint; jag har till och med förutsagt att man, i den framtid där mänskligheten övergått till att bara äta chokladtryfflar, kommer att skölja all disk i absint. Men jag blev lite besviken på avsaknaden av exceptionell upplevelse jag fick av att framställa Sazerac enligt böckerna. Lite väl lik bara en Old Fashioned Whiskey Cocktail enligt min uppfattning, vilket förstås inte är någon katastrof – jag gillar ju Old Fashioned – men, som sagt, Sazerac blev inte så speciell som jag hade hoppats, trots Peychauds och absintskölj.

Men så läste jag att den ursprungliga basspriten i Sazerac, när den skapades i New Orleans ca 1850, inte var whiskey utan cognac. Att den övergått till att bli en whiskeydrink har antagligen att göra med att vinlusens härjningar på 1860-talet gjorde det svårt att få tag på cognac. Alltså samma vinlus som fick absintens popularitet i Frankrike att explodera, i brist på vin, vilket i sin tur så småningom också ledde till att absinten behövde undertryckas och förbjudas.

Cognac visade sig gå väldigt bra ihop med absint. Jag blandar min Brandy Sazerac av 5 cl cognac, 1 cl sockerlag, några stänk Peychauds bitters, och nöjer mig inte bara att skölja ur glaset med absint, utan slår i en rejäl skvätt på nära en halv centiliter. Peychauds har inte lika stark smak som de flesta bitterssorter, som man ibland får dosera droppvis för att inte förstöra drinken, så man behöver inte vara rädd för att stänka i ganska rejält. (Ersätter man med exempelvis den vanliga Angostura bitters får man vara mycket försiktigare.) Det ger, förutom kryddighet och lätt beska, en djupt röd färg åt drinken. Jag rör med is och silar upp i ett klassiskt högt cocktailglas. Traditionen med cocktailglas är inte lika gammal som Sazerac är, så många recept anger andra sorters glas (äggkoppar förekommer också), men jag gillar cocktailglas och tycker de passar bra även till Sazerac.

Jag har sedermera funnit att man kan få guldkant på många drinkar genom att tillsätta en liten skvätt Pernod Absinthe. Exempelvis gör det en Negroni – lika delar gin (jag använder Tanqueray), röd vermouth och campari, serverad on the rocks – till en mer sofistikerad upplevelse. Och att tillföra en skvätt absint till [Gin] Alexander – en dessertdrink som jag gör av 5 cl Tanqueray gin, 1 cl vit kakaolikör och 2 cl grädde (»kaffegrädde« är lämpligast), som jag skakar med is och silar till ett cocktailglas – ger drinken en sval hetta som kan få en att euforiskt utropa detta blogginläggs rubrik. (Jag skippar i den här varianten muskot, som man annars strör ovanpå Alexander.)

För att gå vidare på cognacspåret provade jag att göra en variant på Stinger med absint. Stinger ska blandas av cognac och vit crème de menthe. Jag har aldrig fått tag på vit crème de menthe, så jag har bara provat med grön. Jag vet inte om det är någon avgörande smakskillnad mellan dem, men mina tidigare Stingers har i alla fall inte blivit så lyckade. Myntalikören är lite för mycket halstablett i min smak. Men genom att minska dess andel och istället tillsätta absint av den fick jag fram en lyckad variant som vi kan kalla Stinger Vert de Verts (för att skoja med blanc de blancs) av 5 cl cognac, ½ cl grön crème de menthe och ½ cl Pernod Absinthe. Rör med is och sila upp i ett cocktailglas och njut av såväl smaken som den varmt gröna färgen.

Ännu mer lyckad blev en variant på Gimlet. Gimlet brukar göras av gin och Roses Lime, sådan där söt klibbig limeblandning man brukar hitta i små flaskor nära chipsen i matvaruaffärer, men jag är av någon anledning jag inte riktigt själv förstår motvilligt inställd till Roses Lime (dessutom tror jag inte att jag har någon hemma), så jag föredrar alla gånger min Gimletissimo: 5 cl Tanqueray gin, 1 cl pressad färsk lime, 1 cl sockerlag och ½ cl Pernod Absinthe. Skakas med is och silas till ett cocktailglas.

Det är bäst att det försiktigt med absintmängden i drinkarna till att börja med. Absinten blir lätt dominerande, så innan man blivit van gör man klokt i att börja med lite mindre än man tror att man behöver i blandningen och smaka av genom att plocka upp en droppe med ett sugrör (som proffsen gör) eller med barskeden. Alla mina angivelser är ungefärliga, och det kan tänkas att de ligger i övre kant, eftersom min absintflaska varit öppen i över ett år och kan ha tappat en del i intensitet.

Absint är en vanlig ingrediens i äldre cocktailrecept. Äldre än ca 1915 det vill säga, eftersom det var ungefär vid den tidpunkten som absint förbjöds i en mängd länder. Jag ska inte dra historien om vad som låg bakom förbudet och den föregående demoniseringen av absinten, den berättar andra så bra. Läs till exempel på Lilla blå bloggen, eller kolla för säkerhets skull vad Systembolaget och Wikipedia har att säga. Absint är i alla fall sedan förvånande nyligen åter tillåtet på de flesta ställen. Till exempel går ett antal sorter att beställa på Systembolaget, från obehagligt syntetiska till välbalanserat njutbara varianter.

Det är åtminstone vad jag har hört. Jag ska erkänna att mina förstahandskunskaper om hur olika absintsorter smakar är ytterst begränsade. När jag säger att franska och schweiziska sorter lär vara att föredra långt framför tjeckiska varianter, och att Père Kermann's Absinthe, som är den som är lättast att hitta på Systembolagets hyllor är, trots sin franskhet, en vedervärdig blandning, så är det alltså baserat på fördomar och andrahandsuppgifter, inte på egna empiriska studier. Jag kan således inte ta på mig att berätta vilka märken som egentligen är bäst. Nej, mitt uppdrag är att bidra till återförandet av absinten till dess rättmätiga plats som framstående cocktailingrediens.

När jag skaffade min första absintflaska (som fortfarande inte är slut) för ett drygt år sedan, valde jag klassikern Pernod Absinthe. Klassiker är den dock framför allt, kanske nästan enbart, till namnet. Pernod Fils var den största tillverkaren av absint under dryckens guldålder, och det var först ett tag efter att absint förbjudits som Pernod istället hittade på den anissprit som de flesta väl nuförtiden associerar med märket. Men receptet till den moderna Pernod Absinthe lär inte ha så mycket gemensamt med hur den den smakade före förbudet. Man kan hitta en del negativa omdömen om den nutida Pernod Absinthe hos absintkännare på nätet, men jag tror väl ändå att den med råge får betraktas som en av de acceptabla sorterna. Jag är i alla fall själv synnerligen nöjd med den. Att jag inte tagit slut på flaskan beror bara på att det går åt så lite när man använder den så som jag mest gör.

Den utlösande faktorn till att jag skaffade en flaska absint var att jag äntligen fått tag på Peychauds bitters, efter att jag upptäckt att den gick att beställa från Amazon.com. Peychauds är en viktig ingrediens i ett av de allra äldsta levande cocktailrecepten, Sazerac, som jag länge velat prova. Det går åt minimalt med absint i en Sazerac; enligt vanliga recept ska man bara skölja ur glaset med absint innan man tillför en blandning som ligger väldigt nära en Old Fashioned Whiskey Cocktail. Jag är på alla sätt för att man sköljer sina glas i absint; jag har till och med förutsagt att man, i den framtid där mänskligheten övergått till att bara äta chokladtryfflar, kommer att skölja all disk i absint. Men jag blev lite besviken på avsaknaden av exceptionell upplevelse jag fick av att framställa Sazerac enligt böckerna. Lite väl lik bara en Old Fashioned Whiskey Cocktail enligt min uppfattning, vilket förstås inte är någon katastrof – jag gillar ju Old Fashioned – men, som sagt, Sazerac blev inte så speciell som jag hade hoppats, trots Peychauds och absintskölj.

Men så läste jag att den ursprungliga basspriten i Sazerac, när den skapades i New Orleans ca 1850, inte var whiskey utan cognac. Att den övergått till att bli en whiskeydrink har antagligen att göra med att vinlusens härjningar på 1860-talet gjorde det svårt att få tag på cognac. Alltså samma vinlus som fick absintens popularitet i Frankrike att explodera, i brist på vin, vilket i sin tur så småningom också ledde till att absinten behövde undertryckas och förbjudas.

Cognac visade sig gå väldigt bra ihop med absint. Jag blandar min Brandy Sazerac av 5 cl cognac, 1 cl sockerlag, några stänk Peychauds bitters, och nöjer mig inte bara att skölja ur glaset med absint, utan slår i en rejäl skvätt på nära en halv centiliter. Peychauds har inte lika stark smak som de flesta bitterssorter, som man ibland får dosera droppvis för att inte förstöra drinken, så man behöver inte vara rädd för att stänka i ganska rejält. (Ersätter man med exempelvis den vanliga Angostura bitters får man vara mycket försiktigare.) Det ger, förutom kryddighet och lätt beska, en djupt röd färg åt drinken. Jag rör med is och silar upp i ett klassiskt högt cocktailglas. Traditionen med cocktailglas är inte lika gammal som Sazerac är, så många recept anger andra sorters glas (äggkoppar förekommer också), men jag gillar cocktailglas och tycker de passar bra även till Sazerac.

Jag har sedermera funnit att man kan få guldkant på många drinkar genom att tillsätta en liten skvätt Pernod Absinthe. Exempelvis gör det en Negroni – lika delar gin (jag använder Tanqueray), röd vermouth och campari, serverad on the rocks – till en mer sofistikerad upplevelse. Och att tillföra en skvätt absint till [Gin] Alexander – en dessertdrink som jag gör av 5 cl Tanqueray gin, 1 cl vit kakaolikör och 2 cl grädde (»kaffegrädde« är lämpligast), som jag skakar med is och silar till ett cocktailglas – ger drinken en sval hetta som kan få en att euforiskt utropa detta blogginläggs rubrik. (Jag skippar i den här varianten muskot, som man annars strör ovanpå Alexander.)

För att gå vidare på cognacspåret provade jag att göra en variant på Stinger med absint. Stinger ska blandas av cognac och vit crème de menthe. Jag har aldrig fått tag på vit crème de menthe, så jag har bara provat med grön. Jag vet inte om det är någon avgörande smakskillnad mellan dem, men mina tidigare Stingers har i alla fall inte blivit så lyckade. Myntalikören är lite för mycket halstablett i min smak. Men genom att minska dess andel och istället tillsätta absint av den fick jag fram en lyckad variant som vi kan kalla Stinger Vert de Verts (för att skoja med blanc de blancs) av 5 cl cognac, ½ cl grön crème de menthe och ½ cl Pernod Absinthe. Rör med is och sila upp i ett cocktailglas och njut av såväl smaken som den varmt gröna färgen.

Ännu mer lyckad blev en variant på Gimlet. Gimlet brukar göras av gin och Roses Lime, sådan där söt klibbig limeblandning man brukar hitta i små flaskor nära chipsen i matvaruaffärer, men jag är av någon anledning jag inte riktigt själv förstår motvilligt inställd till Roses Lime (dessutom tror jag inte att jag har någon hemma), så jag föredrar alla gånger min Gimletissimo: 5 cl Tanqueray gin, 1 cl pressad färsk lime, 1 cl sockerlag och ½ cl Pernod Absinthe. Skakas med is och silas till ett cocktailglas.

Det är bäst att det försiktigt med absintmängden i drinkarna till att börja med. Absinten blir lätt dominerande, så innan man blivit van gör man klokt i att börja med lite mindre än man tror att man behöver i blandningen och smaka av genom att plocka upp en droppe med ett sugrör (som proffsen gör) eller med barskeden. Alla mina angivelser är ungefärliga, och det kan tänkas att de ligger i övre kant, eftersom min absintflaska varit öppen i över ett år och kan ha tappat en del i intensitet.

Livet: tillsätt bara absint!