05 december 2009

Likörlösa cocktails är grejen

Philip K. Dick har onekligen haft viss inverkan på mitt liv, men först helt nyligen direkt influerat mina drinkval. I The Three Stigmata of Palmer Eldritch låter Dick bifiguren Richard Hnatt läppja på en Tequila Sour i en bar intill P. P. Layouts-byggnaden. Vadå »Tequila Sour«? Det torde väl bli en Margarita i så fall, tänkte jag. Men efter att ha korsrefererat några pålitliga källor kunde jag konstatera att Tequila Sour faktiskt är en etablerad, om än inte så utbredd, specifik drink som skiljer sig från Margarita framför allt genom att den istället för likör innehåller sockerlag.

Vid nästa cocktailtillfälle provade jag så att, ungefärligen enligt Regan, i all enkelhet blanda 5 cl tequila blanco, 2 cl pressad citron och 1 cl sockerlag, skaka med is och sila ner i ett med limeklyfta dekorerat cocktailglas. Det blev väldigt mycket i min smak; rent och friskt, med tydligare tequilasmak än Margarita.

Förutom ett nytt inslag i repertoaren fick jag insikten att likörlösa cocktails är värda att uppmärksamma som en speciell kategori. De flesta cocktails har ju någon likör som huvudsaklig smakkomponent utöver basspriten, och det är också så jag har brukat komponera mina egna drinkar. Men några av de största klassikerna (Martini, Manhattan, Negroni) innehåller ju faktiskt ingen likör.

Att välja sockerlag istället för likör för att få sötma i drinken har aldrig riktigt fallit mig in. Min användning av sockerlag har varit högst begränsad. Nu har det blivit ändring på det genom att jag börjat att ganska ofta blanda Tequila Sour – och även Old Fashioned Whiskey Cocktail.

Old Fashioned är en kandidat till att vara mest lik den ursprungliga cocktailen bland de drinkblandningar som fortfarande är i bruk. Antagligen är den äldre än själva cocktailglaset, varför den enligt konventionen inte serveras i cocktailglas utan i ett lägre »old fashioned glass«. Men förutom att jag inte äger några perfekta old-fashioned-glas är jag väldigt förtjust i just höga cocktailglas, både generellt och i de Wingård-glas jag mest använder. Wingårds glas är drastiskt annorlunda än det konventionella lövtunna cocktailglasidealet. De är rejält tjocka och tunga, men ändå mycket eleganta, och att de är kraftiga har bland annat fördelen att man utan att riskera att bräcka sönder dem kan klämma in dem i frysen i någon minut medan man blandar drinkarna, så att glasets avkylda massa kan bidra till att hålla drinken kall.

Ja, så till min version av Old Fashioned bryter jag mot glaskonventionen och trycker ner en apelsinskiva samt ett Maraschinokörsbär på en pinne i ett av mina höga cocktailglas, och stoppar in det i frysen medan jag blandar 5 cl Bourbon (närmare bestämt min cocktailbourbonfavorit Maker's Mark – naturligtvis), 1 cl sockerlag och 1–2 stänk Angostura Bitters, och rör med is. Sedan silar jag ner i glaset över apelsinskivan och trycker också lite lätt på skivan med skeden för att få en aning av apelsinsmak i drinken. Enkelt, vackert och med en utsökt smak av ålderdomligt klassisk cocktail.


16 november 2009

Slarvas öppen e-förvaltning bort av duperade politiker?

Uppdatering: Ministermötet jag skriver om nedan är förbi, och tack och lov verkar det som att våra farhågor inte besannades just den här gången. Men det mesta av de bekymmersamma förhållanden jag beskriver i inlägget kvarstår.

Mats Odell har kommit till Malmö för ministermöte om e-förvaltning, och i söndagens Sydsvenskan (hittar tyvärr inte artikeln på webben) talar han entusiastiskt om rivna murar och revolution med teknikens hjälp. Samtidigt kan vi läsa i ett pressmeddelande från FFII Sverige om ett läckt dokument som får en att undra i vilken omfattning det ministrarna beslutar om i själva verket kommer att innebära resta murar.

Jag är rädd att inte många utom de närmast sörjande förstod avslöjandet som ligger bakom pressmeddelandet, och det är en grupp som blir alltmer sorgsen och resignerad över det håll utvecklingen går.

Informationstekniken styr allt fler delar av våra liv, men inte många lagstiftare och jurister förstår dess grundläggande begrepp. Då menar jag inte att de skulle behöva hänga med i elektroniksnack om kretsar och ettor och nollor (att säga att digital information handlar om ettor och nollor är egentligen lika upplysande som att säga att text handlar om färgerna svart och vitt); nej, det som behövs är förståelse för högnivåbegreppen som man faktiskt beslutar om, som exempelvis vad som är maskin, vad som är program och vad som är format eller protokoll.

Jag misstänker att den förkrossande majoriteten av de som dagligen använder datorprogram har en ytterst vag aning om vad ett program egentligen är. Jag har ibland stort besvär att förklara vad egentligen gör i mitt programmeraryrke för släktingar och vänner, även för intelligenta personer som är ytterst bildade inom de flesta områden. Den här förståelseluckan är ett växande problem, eftersom den utnyttjas av mäktiga ekonomiska intressenter till att lobba igenom lagstiftning och praxis som förefaller helt bisarr för praktiskt taget alla tekniskt insatta.

Jag vet förstås inte exakt vad som har hänt i European Interoperability Framework när man släppt igenom formuleringar som öppnar för att slutna standarder i offentlig verksamhet, men vad jag vet är att Microsoft och andra med intresse att förhindra fri konkurrens inom programvarumrådet oavbrutet gör allt de kan för att påverka i den riktningen.

Jag misstänker också att begreppsförvirring om program och format bidrar. »Öppna standarder« nämns ofta i samma andetag som »öppen källkod«, och även om båda dessa är bra saker, och till stor del förordas av samma grupper, kan det vara förödande att de blandas samman, vilket de uppenbarligen gör om man ska tro vad Patrik »paf« Fältström skrivit om det (och det ska man).

Att programmen man använder görs läsbara för alla, och att alla tillåts att sprida förbättrade versioner av dem, har goda effekter för samhället (som de som använder termen »fri programvara« framhåller) och för den tekniska utvecklingen (vilket betonas av dem som föredrar termen »open source«), men att sträva efter detta är inte ur alla ekonomiska synvinklar helt självklart.

Att däremot förespråka slutna standarder, för hur program ska passas ihop, kan däremot bara syfta till att skapa monopolställning för enskilda företag, vars effekter blir självklart skadliga både för ekonomisk (för alla utom den som får monopolställning) och teknisk utveckling.

För att slippa gå in på tekniska förklaringar, låt oss ta en analogi från ett annat område: Kontorsmateriel såsom papper, pärmar, plastfickor etc. följer ett begränsat antal standarder. En standard specificerar vissa specifika pappersstorlekar (A4, A5, …), motsvarande kuvertstorlekar, avståndet mellan hålen man gör för att sätta in papper i pärmar osv. Vem som helst kan tillverka papper och prylar som följer standarden, och man kan köpa saker från vilken tillverkare som helst, förvissad om att de kommer att passa ihop med produkter från andra tillverkare. Detta är en öppen standard.

Tänk nu istället att pappersstorlekarna och det andra vore specificerade av ett visst företag, och hölls hemliga för alla andra. Vidare hade endast detta företag makten att ändra måtten när som helst.

Det är kanske inte helt lätt att föreställa sig för pappersmått, eftersom det är lätt att idka »reverse engineering« genom att mäta upp de färdiga pappren. I princip kan man också göra motsvarande med programvara, men det är inte lika lätt eftersom formaten som gör att programvara passar ihop är mycket mer komplexa, och programmens beteende kan ligga dold inuti maskinkod som är svår att tolka (förutsatt att programmen inte har »öppen källkod«), och det är dessutom inte ens alltid självklart tillåtet enligt lag att försöka tolka vad program gör. Programvaruföretagen kan åberopa immaterialrättslig lagstiftning för att förhindra att andra skapar program som fungerar tillsammans med deras. Det förekommer till och med att företag anses äga delar av en standard (Microsofts OOXML-format myglades trots alla protester igenom som en internationell standard.)

Att man binder sig till en sluten standard i offentlig förvaltning innebär i praktiken ett beslut om att ett visst företag ska få rätt att skattebelägga den offentliga verksamheten. Ett företag som lyckats få igenom detta har garanterad inkomst för lång tid framöver utan att behöva utveckla eller utvecklas alls. Det är förståeligt att företag ägnar sig åt att försöka skaffa sig sådan ställning, och när de väl fått den använder vilka metoder som helst för att behålla den.

Men att politiker och offentliga tjänstemän godtar slutna standarder som ram för sin verksamhet måste innebära att de är antingen mutade eller missledda.


11 november 2009

Teori i konspiration och vetenskap

»Var finns egentligen bevisen för den heliocentriska världsbilden?« frågar Johan Lundberg i den bisarra kommentartråden till hans eget blogginlägg (och på Twitter, där jag först uppmärksammade det). »Den info som jag själv kunnat spåra upp på nätet finner jag faktiskt inte helt tillförlitlig.«

Detta är retorisk sarkasm. Lundberg är inte egentligen ute efter heliocentrismen utan raljerar över hur konspirationsteoretiker resonerar. Jag återkommer till konspirationsteorierna nedan, men jag börjar med den del av Lundberg ironiska uttalande som han antagligen är minst intresserad av att prata om, nämligen fysikaliska teorier och de eventuella bevisen för dem.

När man hävdar att Kepler uppfann gravitationen brukar man få reaktionen »Du menar att han upptäckte den! Du menar inte att saker inte föll till marken före Kepler, bara att man inte visste varför.« Men vet man det nu då? Beror det på gravitationen? Vad är gravitationen i så fall? Ett naturfenomen som gör att föremål med massa dras mot varandra. Jaha, då vet vi. Eller? Varför är det en bättre förklaring än att saker helt enkelt faller nedåt?

Det är det i själva verket inte alls, inte för tyngdkraften. Det finns inte ens en vedertagen teori för vad en kraft egentligen är för något. Keplers, och i hans fotspår Newtons, innovationer bestod i en matematisk modell för att beräkna hur kroppar rör sig i förhållande till varandra. Kepler och Newton var mest intresserade av himlakroppars rörelser, men samma modell kan användas för att beräkna hur mindre föremål nära jordens yta dras mot dess centrum. Däri ligger uppfinningen: en beräkningsmetod för att ganska exakt kunna förutsäga en liten del av framtiden, på ett sätt som är utom räckhåll för den mänskliga intuitionen.

Detsamma kan sägas om alla vetenskapliga teorier, inklusive den heliocentriska världsbilden. Den är idag tätt sammanbunden med gravitationen, men gravitationsbegreppet var alltså ännu inte uppfunnet när Copernicus och tidigare heliocentriker förde fram sina teorier. Alla är de med våra dagars ögon krångliga ad hoc-konstruktioner, och alla är sedan länge övergivna.

Det är sällan det finns några bevis för en vetenskaplig teori. Teorin är en arbetshypotes som man utgår ifrån tills man, eventuellt, hittar en bättre. Vetenskapsmän gör gott i att inte alltför emfatiskt hävda att deras teorier är sanna (även om man naturligtvis kallar dem så i dagligt tal). En god teori är en som med hög precision kan förutsäga utfallet av experiment, och alltså som sagt därmed kan användas för att förutsäga framtiden. Som är så enkel som möjligt, enligt principen Ockhams rakkniv. Och som slutligen, om möjligt, har ett starkt förklaringsvärde.

Det är det som gör vetenskapen unik och enastående: den är okänslig för om man tror på den eller inte, och bevis är inte särskilt relevanta. Styrkan i en teori är dess användbarhet, inte dess sanningshalt – vad nu sanning egentligen ska betyda.

Förklaringsvärdet i en teori ska inte heller överbetonas. Vad innebär en förklaring? En beskrivning som ger en intuitiv känsla av förståelse kanske man skulle kunna säga, men vad innebär då det? Förståelse är ett psykologiskt fenomen vars inre natur är föga känd. Ett synnerligen bräckligt kriterium för en bra teori. Visst, det är trevligt när man kan känna att en teori träffar rätt, och låter en »se« hur saker i naturen hänger samman. Darwins utvecklingslära är ett typexempel på det. Men det finns också lysande teorier utan reellt förklaringsvärde – gravitationen till exempel.

Konspirationsteorierna som Johan Lundberg ondgör sig över kan också bäst förstås som psykologiska fenomen. Någonting i människans (eller åtminstone många människors) sätt att tänka gör det svårt att acceptera att förklaringen till någonting stort och omvälvande kan vara så enkelt som det verkar vid första anblicken. Jag vet exempelvis bara ett enda politiskt mord där jag aldrig hört någon teori om att det måste ligga något annat bakom, nämligen mordet på Gustav III. Det förklaras av att den officiella förklaringen i detta fall är att det var en konspiration, iscensatt av mäktiga män som agerade i kulisserna.

Jag ger inte mycket för Lundbergs teori om »pajasarna från sanningsrörelsen […] som åskådningsexempel på Internets skadliga effekter: hur Internet gör det möjligt för människor med de mest bisarra läggningar och idéer att alltid hitta ett par själsfränder som får dem att känna sig som delaktiga i fullkomligt normala gemenskaper.« Vad är det som är så skadligt med detta? Blir en pajas farlig av att känna sig som en del av en gemenskap?

Konspirationsteorierna drivs inte av Internet utan, som sagt, av naturliga psykologiska reaktioner. Teorierna har alltid funnits, och folk har inte behövt Internet för att utarbeta intrikata alternativförklaringar om mordet på Kennedy eller avfärda förintelsen som propaganda från den världs- och samhällsklassomspännande judiska konspirationen. Om förintelseförnekandet har ökat så finns det andra faktorer som förklarar det bättre, exempelvis att förekomsten av överlevande ögonvittnen har minskat, och att antijudiska stämningar i allmänhet har förstärkts genom staten Israels övergrepp i den judiska etnicitetens namn.

Jag kan inte heller, som Johan Lundberg tycks göra, önska tillbaka den auktoritära statstelevisionen med sitt filter mot det som inte föll etablissemanget i smaken – däribland stolliga konspirationsteoretiker. Jag tror inte ett ögonblick på att det var bättre förr med det rationella tänkandet i ämnen som lockar till konspirationsteorier. (En gymnasielärares uppskattning av vad hennes elever antagligen tror är inte mycket till belägg.) Det nya är att det folkliga tänkandet har blivit synligt, dels genom att det kan sprida sig själv på nätet, och dels genom att en förändrad medielogik gör att det släpps fram även i monolitiska medier. Det tycker jag bara är bra.


02 oktober 2009

Undergångsscenarier

En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte.1 Jag är väl dum och cynisk, men jag tycker att jag har överlevt för många undergångsscenarier för att oroa mig för »klimathotet«, eller dödsbringande influensor för den delen, eller kollapsande dollarkurs.

När jag var barn var det ingen fara att att civilisationen snart skulle raseras av miljökatastrofer och kärnvapenkrig – det var ett faktum. (Dessutom var klimatforskningen helt på det klara med den dystra prognosen att vi var på väg mot en ny istid.) Sedan kom AIDS för att döda oss alla, paradoxalt nog samtidigt som överbefolkningen skulle ge upphov till krig och miljökatastrofer. Vad kom sedan? Jag har tappat räkningen.

Jag tvivlar inte på att dagens klimatforskare har en poäng i att gaserna vi släpper lös i atmosfären påverkar klimatet. Jag kan till och med tänka mig att det kan vara rimligt att försöka göra någonting åt det. Den dag det finns någorlunda konsensus om åtgärder för att ändra vår syndigt förbrännande livsstil till något som inte påverkar klimatet lika mycket har jag inga direkta planer på något annat än att marschera i takt och bidra med min del. Vi lär dock aldrig komma ifrån det obekväma faktum att vi som varmblodiga djur oupphörligen måste förinta andra organismer bara för att upprätthålla vår metabolism.

Jag är övertygad om att klimathotet kunnat växa sig så starkt i människors medvetande därför att det passar så perfekt in på den urgamla myten om att människorna ska straffas för sitt syndiga leverne. Därför handlar också den politiska diskussionen nästan bara om koldioxid, trots signaler från vetenskapen om att metangas är en mer akut faktor. Metanutsläppen har inte samma lyx- och modernitetsstämpel, förbundna som de är med jordbrukssamhällets i mer »naturliga« teknologi.

Dessutom ter sig klimathotet nästan som lite löjligt för den som är uppvuxen med betydligt mer mer dramatiska undergångsprofetior. I jämförelse med framtidsvisionen att vi alla skulle sluta våra korta liv som vildar bland radioaktiva ruiner – en möjlighet som jag för mycket länge sedan förlikat mig med – är översvämningar och orkaner inte mycket att komma med.

Vägkrigaren Det var nog när de postapokalyptiska dystopierna i början av 1980-talet började bli något mindre depressiva, speciellt i filmen Mad Max 2 (med exporttiteln The Road Warrior eftersom knappast någon utanför Australien hört talas om den första Mad Max-filmen), som jag för första gången fick ett sätt att bearbeta katastrofhotet och göra det till någonting mer hanterligt. En stenhård desillusionerad Mel Gibson som förlorat allt har lärt sig leva igen i ödelagda landskapet. Ensam drar han omkring på ökenvägarna i ett par hundra knyck, i ständig kamp med andra överlevare om de återstående dropparna bensin. Där fick jag och mina generationskamrater ett sätt att tänka att det nog ändå kunde finnas ett liv efter katastrofen. Visserligen hårt och brutalt, men i alla fall möjligt att leva.

Som barn fick jag flera gånger undervisning i »ekologi« av lärare och friluftstomtar. Det gick ut på att naturen var ordnad i ett kretslopp till alltings bästa, där varje kryp hade sin väluttänkta nytta. Men det fanns en mörk svulst i naturens vackra organism. En orm i det Linnéansk-kristna paradiset. En enda art som inte gjorde någon nytta. Människan. Lärdomen man ville inpränta i oss var att vi människor måste lära oss att inte synas, att inte påverka naturen mer än vad som var absolut nödvändigt.

Nu kan jag skratta åt den där ekologiska myten, men som alla myter talar den till någonting djupt inne i oss och är svår att känslomässigt helt göra sig av med.

Hos mig fick den förvisso inte så mycket effekten av att göra mig till motståndare mot »miljöförstöring« och önska mig tillbaka till naturen – jag har aldrig kunnat tänka mig att leva i naturen, eller ens på landet. Vad den snarare fick mig att önska var att utplåna den smitta som jag som människa var dömd att vara en del av. Eller, om det nu inte gick att med kirurgisk precision avlägsna bara människan, varför inte förinta allt levande och låta den renade naturen börja om från början? (Se där, det påminner ju inte så lite om Noaks ark-berättelsen. Myterna finns inom oss.) Den tanken gav väl också den totala krigs- eller miljöapokalypsen ett försonande drag av rening och befrielse.

Under naturromantikernas naivt människohatande ekologimyt ligger, precis som under mycket av den moderna miljöaktivismen, den judisk-kristna föreställningen om den förlovade jorden. Där är människan skapelsens krona med uppdrag att som Guds företrädare styra och ställa.

Utifrån ett nutida vetenskapligt synsätt är den idén närmast rörande i sin självöverskattande subjektivitet. I alla andras ögon än, eventuellt, sina egna, framstår människan med all sin teknologi som lika »naturlig« som vilken parasitisk mask som helst. Vi är inte planetens herrar med uppgift att hålla oss i bakgrunden och bevaka den känsliga balansen. (Att naturen någonsin varit i »balans« är för övrigt likaledes ett romantiserande påhitt.) Vi är en del av naturen, och vi påverkar den, precis som alla andra.

Oron för mänsklighetens utplånande drivs dessutom på av den kollektiva västerländska skräcken för åldrande och död, förbunden med kristendomens krampaktiga löfte om evigt liv. Själv känner jag ingen önskan om evigt liv, eller tacksamhet för min existens. Min inställning ligger närmare österländska religioners bild av livet som ett lidande som det slutliga målet är att för evigt avlägsna sig från.

Jag läste för några år sedan en artikel i New Scientist om en utvärdering av vad som skulle hända med jorden om alla människor plötsligt försvann. Slutsatsen var att det inte skulle hända så mycket. Spåren av vår art och dess teknologi skulle utplånas ganska snabbt; såren skulle helas. Om utomjordiska besökare skulle komma hit bara 100 000 år senare skulle de ha svårt att över huvud taget märka att en avancerad civilisation hade levt här. För mig är det en trösterik tanke.

1 Jag brukar tillskriva detta citat Kristina Lugn eftersom jag hört det i en av hennes pjäser (troligtvis Nattvandrarna), men jag är osäker på om det ursprungligen kommer från henne eller om det är ett folkligt uttryck hon plockat upp. Skulle uppskatta en kommentar från någon som vet.


11 juli 2009

Dennetts dravel

Jag drar mig för att sätta tänderna i längre texter av skribenter vars åsikter och insikter jag uppfattar som väldigt lika mina egna. Visst kan det vara stimulerande att få bekräftelse av att en framstående person håller med en, och nyttigt att läsa mer träffsäkra formuleringar av sina åsikter än man själv skulle kunna åstadkomma, men samtidigt tycker jag att det både är slöseri med tid och ganska tråkigt att läsa det man själv redan tänker.

Jag blev styrkt i den uppfattningen av att pressa mig igenom Daniel Dennetts Sweet Dreams. Dennett är en filosof i naturvetenskapens gränsmarker som jag tyckt verka insiktsfull och välformulerad, för att inte nämna sympatisk. Boken i fråga handlar om mänskligt medvetande, vilket är hans specialområde framför andra. Jag är inte helt säker på att jag valde rätt bok. Kanske borde jag ha börjat med bästsäljaren Consciousness Explained från 1991, men baksidestexten gav mig intrycket att Sweet Dreams skulle ge en uppdaterad och förbättrad redogörelse för samma tankar – och 1991 ligger ju trots allt ganska långt tillbaka i dessa frågor.

Daniel Dennett Kanske borde jag ha tagit allvarligare på undertiteln på framsidan, Philosophical Obstacles to a Science of Consciousness, ty en av sakerna jag tyckte var tröttsamma med denna samling essäer, ursprungligen publicerade mellan 2000 och 2003, är att de går ut mindre på att förklara Dennetts egen teori, som inte får någon noggrann redogörelse, än på att angripa mer eller mindre stolliga motståndare till själva idén med en vetenskaplig teori för medvetandet.

Jag vet inte – det kan också vara så att Dennetts teori inte är vad jag skulle kalla en teori, utan mer en samling lösa tankar. Han låter ständigt som att han inleder med att motivera och förklara varför vi faktiskt bör kunna förklara medvetandet, och man väntar på att åtminstone en skiss av själva förklaringen ska följa, men jag tycker aldrig att den riktigt gör det. Argumentationen stannar på metanivå. (En del av detta kan i och för sig också vara förorsakat av formatet: essäsamlingen. Den består av ursprungligen fristående texter som var och en börjar från noll.)

Jag fick hur som helst veta en hel del om filosofisk diskussion genom att läsa boken, och fick många fyndiga formuleringar, men min uppfattning om det mänskliga medvetandets natur tillförde den absolut ingenting. Det betyder förvisso inte nödvändigtvis att boken var tunn på sådant material. Det kan vara ett symptom på att jag redan från början hade ungefär samma uppfattning som Dennett, och det var ju precis vad jag också trodde.

En annan av mina uppfattningar som styrkts av boken är den om hur filosofer resonerar och diskuterar. Den grundlade när jag läste några fristående kurser i teoretisk filosofi i Lund för sådär 15 år sedan. Det var mycket intressant och givande, och jag slogs av hur nära filosoferna låg de naturvetare jag själv identifierade mig med, i sättet att resonera och angripa problem. Den stora skillnaden var att filosoferna var fruktansvärt mycket slarvigare, särskilt vad gällde definitioner och randvillkor.

Som naturvetare börjar man med att identifiera, avgränsa och abstrahera det problem man vill arbeta med, identifiera vilka viktiga begrepp som ingår och ge så tydliga och enkla definitioner som möjligt av dem. Därefter kan man börja logiskt resonera eller experimentera för att komma fram till hypoteser, vilka man till slut kan pröva, genom att kontrollera hur väl de förutsäger resultaten av experiment eller resonemang som grundar sig på nya data. Åtminstone är det så processen idealiskt ska fungera.

Filosofer tycks däremot ofta skippa den inledande specifikations- och definitionsfasen och börja resonera direkt om begrepp från naturligt språk, som om det vore självklart vad de betydde. Därav kan de komma fram till meningslösheter som det klassiska »jag tänker, alltså finns jag«, utan att ha specificerat vad något av de ingående begreppen (jag, tankar, existens) egentligen ska betyda.

Förvisso förkastas väl den där Descartes-formuleringen av de flesta moderna filosofer, men Dennett gör sig skyldig till exakt samma sak när han publicerar en hel bok om medvetande utan att någonstans däri definiera vad han menar med medvetande. Han verkar ta för självklart vad det betyder, men det är åtminstone inte självklart för mig. Jag kan tänka mig att acceptera en hel rad olika definitioner. Medicinskt finns det antagligen någon sorts vedertagen definition som gör att man kan säga att man förlorar medvetandet vid exempelvis ett hårt slag i huvudet, men det verkar inte vara det begreppet Dennett och hans meningsmotståndare träter om. Mer någonting som drar åt vad det innebär att vara människa. De verkar inte ens hålla fast vid en betydelse utan lägger in själva betydelsen av begreppet i diskussionen om huruvida begreppet går att förklara. En diskussion på så flyktig grund kan knappast leda fram till någon värdefull slutsats.

Dennetts »teori« för medvetandet tycks rentav mer handla om att ge argument som skulle kunna användas för att föredra en viss specifikation av vilket fenomen man bör beteckna med ordet medvetande (men exakt vilket är inte lätt att urskilja) än om att förklara fenomenet i sig.

Meningsmotståndarna som Dennett spenderar stor del av texten på att angripa (till min frustration – det är inte fantastiskt intressant att läsa välformulerade argument mot uppfattningar som man för sitt liv inte skulle kunna tänka sig att inta, och som dessutom till stor del förefaller luddiga förbi obegriplighetens gräns) tycks emellertid framföra ännu mindre av substans (om man antar att Dennetts redogörelser är rättvisa, vilket man kanske i och för sig inte borde göra). De av motståndarnas argument Dennett återger eller citerar handlar knappast om innehållet i hans teori (vilket det nu eventuellt är), utan är främst angrepp på själva idén att det skulle kunna finnas en sådan teori. Motståndarna kan alltså betecknas som mystiker, ovilliga att ge avkall på tryggheten i medvetandets (vad det nu ska betyda) inneboende obegriplighet.

De återgivna antiteoretiska argumenten berör i huvudsak två saker: zombier och qualia. Tyvärr vet jag inte vilket svenskt ord som är lämpligt som översättning av qualia, vilket kanske bidrar till att jag inte helt och hållet greppar invändningarna som handlar om dem. Men jag tror också att det bidrar att dessa invändningar faktiskt inte är helt och hållet gripbara. Det verkar inte finnas någon vedertagen definition av vad qualia betyder – Dennett argumenterar emot flera alternativa betydelser.

Zombieargumentet tror jag dock att jag har förstått. Det går ut på att man håller för troligt att det skulle kunna finnas en varelse (en zombie) som agerar helt automatiskt, som en maskin, utan medvetande, men som ändå är omöjlig att skilja från en människa (Zombier i filosofin är alltså något helt annat än zombier på film.) Om ni inte stött på zombieargumentet förut tycker ni förmodligen att det låter ganska rimligt. Men det beror i så fall med största sannolikhet på att ni inte förstått dimensionen av vad de som använder argumentet egentligen menar. Ni tolkar det som någonting som skulle kunna vara rimligt – en ganska naturlig reaktion, som enligt Dennett föranlett en del naturvetare att felaktigt använda de filosofiska begreppen zombie och qualia för att beteckna observerbara neurovetenskapliga fenomen:

The principle of charity continues to bedevil this issue, however, and many scientists generously persist in refusing to believe that philosophers can be making a fuss about such a narrow and fantastical division of opinion.

Att en zombie inte kan skiljas från en människa innebär inte något så enkelt som att den ska klara Turingtestet. Nej, medlen för att jämföra zombien med en människa antas vara obegränsade. Man kan bryta ner den till molekylnivå, eller elementarpartikelnivå med godtycklig noggrannhet, utan att kunna se att den inte är en människa. Man skulle kunna leva hela sitt liv med en zombie utan att ha minsta möjlighet att märka att den är en zombie. Den skulle i alla situationer reagera exakt som en människa med motsvarande fysiska konstitution skulle göra – inte mindre känslosamt eller mer eller mindre rationellt i något avseende. Den har själv ingen kännedom eller känsla av att »vara en zombie« (mer än vad vem som helst av oss skulle kunna ha). Den skiljer sig inte från en människa på något annat sätt än på en enda punkt: den är har inget medvetande.

En festlig idé, som låter som någonting som hör hemma hos Douglas Adams, tillsammans med den intelligenta nyansen av blått och oändlig osannolikhetsmotorn, men tydligen är zombien ett begrepp som tas på allvar i högre akademiska kretsar. Här om inte förr borde man väl skrika efter en tydlig definition! Enligt vilken definition av medvetande är zombien annorlunda än en människa? Svaret på denna fråga måste rimligtvis leda till ett cirkelresonemang som skulle låta oss omedelbart avfärda zombieargumentet som en stollighet, utan att behöva argumentera sida upp och sida ner.

Men jag ska inte förneka att argumentationen delvis är underhållande. Jag hade till exempel väldigt roligt åt pseudokängurun. Föreställ er en varelse som lever på den australiska slätten. Betande, hoppande, spejande. Omöjlig att skilja från de andra djuren i känguruflocken i vilken den ingår som en fullvärdig medlem. På inget sätt beter den sig annorlunda än en känguru. Den upplever inte själv (i vilken utsträckning nu en känguru reflekterar över sin existens) att den är annorlunda än de andra djuren i flocken, åtminstone inte på något annat sätt än att den är sig själv. Inte ens om man kunde betrakta varje cell av av varelsen i mikroskop skulle man kunna finna något som indikerar att den inte är en känguru. Men den är ingen känguru. Den är en pseudokänguru. Varför? Jo, den saknar essensen av »att vara en känguru«.

Men trots att jag finner mycket av Dennetts argumentation tröttsam och meningslös i avsaknad av en tydlig problemdefinition hittar jag inte mycket där jag tycker att han har direkt fel. Faktum är att jag bara noterat en liten subtil detalj där jag i sak eventuellt har en motstridig uppfattning. Det är i essän What RoboMary Knows där Dennett, om jag förstår honom rätt, ger uttryck för uppfattningen att all information som våra nervsystem har möjlighet att uppfatta i princip går att uttrycka i naturligt språk. Det förefaller mig vara ett alltför djärvt antagande som argumentationen inte bör hängas upp på. Om man ändå vill hävda att det är så, så krävs återigen en tydligare definition av begrepp och förlopp. Möjligtvis kan språket uttrycka allt om man tillåts skapa nya språkliga begrepp för vad som helst, men de kan i så fall förmodligen inte skapas bara genom att man definierar dem inom språket. Det måste komma till stånd en överenskommelse mellan språkbrukarna om vilka sinnesförnimmelser varje begrepp beskriver.

En sekundär insikt, slutligen, som jag fått i sammanhanget, är att föresatsen att man ska skriva om något (i detta fall i form av det här blogginlägget) kan vara en avgörande drivkraft för att läsa slut någonting som man vill ha läst, trots att man inte tycker att det är så spännande att läsa det. Det ska jag antagligen använda mig av igen.

Foto av Kevin Reed, some rights reserved.


06 juni 2009

Gamla samhällsklasser och nya medier

Om man går tillbaka något hundratal år i tiden hittar man ingen med lika hög levnadsstandard som praktiskt taget alla i vår del av världen har idag. Den yttersta överklassen hade en del av vi alla tar för självklart – de slapp för det mesta frysa på vintern och de hade obegränsad tillgång till smör och andra energirika livsmedel – men inte ens de kunde drömma om det myllrande kulturutbud, den oändliga tillgång på de mest intrikata och exotiska livsmedel och andra dagligvaror, och inte minst möjligheten att hålla sig vid god hälsa som vi tar för given. Många oroar sig för följderna av den ekonomiska nedgången, men det finns trots allt inte mycket som tyder på att detta förhållande riskerar att rubbas.

Det finns fortfarande en ekonomisk överklass, men den är inte längre så lätt att urskilja. En definition av överklassen skulle kunna vara de som är rika nog att inte behöva arbeta för sitt uppehälle. Men det är en flytande gräns. Se på mig: jag tillbringar mina dagar i en behaglig inomhusmiljö med att skriva (för människor eller maskiner), läsa, fundera och diskutera. När jag blir hungrig vid middagstid går jag till en servering och sätter mig vid ett bord, där tjänare bär fram mat åt mig. Arbetar jag? För en stenåldersmänniska skulle svaret vara självklart: nej – jag lever ett paradisartat dagdrivarliv.

Betyder det att jag är överklass? Nej, det är jag förstås inte. För de flesta av oss innebär arbete numera mer obskyra sysselsättningar än det jordbruk som trots allt fortfarande är det som försörjer oss – även om det faktiskt globalt sätt bara har varit så i ett fåtal år. Överklassen är den lilla grupp som sitter på en stor del av kapitalet. Men den lever inte längre i en helt annan värld än vi andra. Kontrasterna är mindre, och överklassens medverkan i kulturella och ekonomiska sammanhang är mindre väsentlig – vi skulle kunna klara oss utan dem. Det vore en grov överdrift att säga att arbetarna har tagit kontroll över produktionsmedlen – kapitalägandet är fortfarande en betydande maktfaktor – men kontrollen har spridits till betydligt bredare grupper. Inte med revolution, utan framför allt därför att produktionsmedlen genom den teknologiska utvecklingen blivit billigare, och därmed tillgängliga för fler.

Just nu pågår en liknande samhällsomvandling vad gäller informationsmedlen. Media har tidigare bestått av tunga institutioner där professionella journalister och förläggare regerat, uppvaktade av kapitalägare och politiska makthavare. I och med Internets utveckling och krisen för tidningar och andra traditionella mediebolag, genomgår media nu en total omvandling. Medborgarna kan kommunicera direkt med varandra och själva hitta den information de behöver, och den som vill sprida ett budskap gör det allt oftare direkt, utan omvägen att uppvakta elfenbenstornens väktare.

Många mediemakthavare har förstått vad som är på gång och anammat utvecklingen. Andra har förstått och motarbetar utvecklingen. De kommer inte att lyckas, men de riskerar att göra demokratin stor skada på vägen mot nederlaget.

Förbluffande många är dock fast i sin gamla syn på medier. När Fredrik Reinfeldt i Agenda fick frågan varför hans parti inte kunnat nå 18–24-åringarna, som i så hög grad sympatiserar med Piratpartiet, började han svaret med att det är en grupp som är väldigt svår att nå. Uppenbarligen har han en mycket begränsad bild av vad det innebär att nå människor. En grupp där det för en stor andel är självklart att vara ständigt uppkopplad, ta emot och besvara en konstant ström av budskap, den gruppen är svår att nå! Vilken fantastisk prestation av Piratpartiet i så fall. Andra höjdare inom Moderaterna (det är inte min avsikt att peka ut just Moderaterna här, det är säkert lika illa på andra håll – mina exempel bara råkar handla om dem) anordnar en pressfika för att presentera sina satsningar på sociala medier. Vilken paradox! Man får onekligen intrycket att de missat något grundläggande när de anlägger ett sådant ovanifrånperspektiv på »nya medier« – eller att deras satsning mest är ett spel för att ge ett gott intryck i de gamla medierna.

Det är inte själva mediet som som sådant, tekniken, som är det väsentliga i det nya. Det finns till exempel ingen fundamental skillnad mellan en dagstidning på nätet och samma tidning på papper. Snabbare och tätare uppdateringar och, eventuellt, en möjlighet för läsare att kommentera, men annars fungerar allt som förr. Kanske borde man snarare än gamla och nya medier tala om monolitiska respektive demokratiska medier. En dagstidning som flyttat ut på nätet är fortfarande monolitisk: en liten grupp upphöjda skribenter skapar budskapet och sänder ut det till en publik bestående av i princip passiva mottagare.

Åldrad tidningsman En vanlig reaktion inom mediaeliten på explosionen av aktivitet på nätet är att hånfullt fnysa åt, eller förfasa sig över, uppstickarna i de nya medierna. Per Svensson ironiserar till exempel över hur nätet ger upphov till sällskap för inbördes beundran. Allt det han beskriver finns förvisso på nätet, men hans nedlåtande kommentar till nätfamiljerna skulle passa lika bra som karikatyr av gängbildningarna på kultur- och ledarsidorna där han själv håller till:

Till arrogans förklädd osäkerhet. Omättligt behov av bekräftelse. Ständigt pågående puss- och kramkalas i gänget samtidigt som omvärlden avfärdas med trumpna miner, hånflin och raseriutbrott. Mobbningmentalitet. En orubblig förvissning om att representera något helt nytt i människans historia.

Det är förvisso inte svårt att förstå hans attityd. Skulle de där »pubertala« arga amatörerna kunna ta över de professionella skribenternas roll? Liksom andra som spyr galla över det skändliga som visar sig på nätet missar han bredden i innehållet. Det är inte fråga om att bloggskribenterna ska ta över den gamla journalistrollen. Det är en ny roll som äntrar scenen: en brokig folkmassa bestående av mer eller mindre välartikulerade, mer eller mindre informerade, och mer eller mindre sympatiska individer. Tillsammans förändrar de skådespelets förutsättningar, och förpassar flera av de tidigare huvudrollsinnehavarna till marginalen.

Medieteoretiker ojar sig över att grävande journalistik i framtidens papperslösa mediasamhälle inte längre betalar sig, eller hävdar på fullt allvar att det är de hotade tidningarna som genererar nyheterna. De som tror att välmående monolitiska media är en förutsättning för grävande journalistik och granskning av makthavare har missförstått något väsentligt: I demokratiska media blir grävandet och granskningen många gånger fler. Den som får kunskap om missförhållanden kan sprida den direkt på nätet, istället för att hoppas på att ett tips till en journalist ger något resultat. Den som blivit kränkt kan kräva sin rätt inför allmänheten och förenas med andra i samma situation, istället för att fastna i den ensamma offerroll som skapar en rättshaverist.

Det är inte svårt för den som letar på nätet att komma i kontakt kontakt med likasinnade, vilket i många fall är tillräckligt. För att lyfta någonting till en nyhet, något som intresserar andra än de berörda, behövs däremot någonting som liknar en traditionell journalistroll. En centralpunkt – en person eller organisation som har förtroende i kraft av vem den är snarare än för vad den säger. Men sådana råder det ingen brist på på nätet, och det är heller inte en funktion som kräver stora annons- eller prenumerationsintäkter, när den största och tyngsta delen av jobbet görs av källorna snarare än skribenten.

Hotet mot demokratiseringen ligger i den gamla medieelitens missriktade försvar av resterna av traditionella medias roll som demokratins försvarare, och av den gamla på upphovsrätten vilande mediestrukturen, som påstås vara en förutsättning för kulturlivet. I själva verket går de som skriker efter reglering och granskning av nätet bara ärenden åt dem som inte vill bli granskade: Politiker som vill utnyttja sin makt inte för folkets bästa utan till vinning för sig själv och den elit de tillhör. Multinationella företag och stora kapitalägare, vars samhällsposition inte längre är självklar, som försvarar den monopolställning som förser dem med intäkter.

Att tvinga dem som vill kommunicera över Internet att legitimera sig skulle inte innebära att färre av dem skulle hata Jonas Gardell, bara möjligen att Gardell inte skulle få kännedom om lika många av dem. Inte heller skulle kulturarbetare garanteras inkomster genom att man granskade informationen folk har i sina datorer och skickar över nätet. Däremot skulle dessa åtgärder skrämma många människor till tystnad. Strypa informationsflöden som bidrar till utveckling och välstånd. Det är begränsningen och elitens kontroll av nätet som är hotet vi behöver oroa oss för, inte att nätet ger pöbeln en röst.

Foto av Thomas Fitzgerald, some rights reserved.


22 maj 2009

Vad man ska rösta på

Jag har röstat i bortåt tio val till riksdag och Europaparlament, och även om jag inte är bergsäker på att jag med facit i hand skulle ha valt detsamma alla andra gånger så är det bara två av rösterna jag tycker att jag har anledning att skämmas för. Den ena är min allra första röst i riksdagsvalet 1988. Det måste ha varit då Moderatera hade sin slogan »Älskar du friheten – rösta då för den« i valkampanjen – något jag har hört reklamexperter döma ut av jag vet inte exakt vilken anledning. På mig fungerade den i alla fall. Inte för att jag behövde övertygas. Jag har alltid känt starkt för de liberala idéerna om att respektera medborgarna som individer, och så långt det är möjligt acceptera deras personliga val – även i de fall man tycker att de borde valt annorlunda. Själva grunden för demokratin, som jag ser det. 1988 framstod Carl Bildts moderater som det tydligast liberala alternativet.

Det är dock inte partivalet den gången jag har något större problem med idag, utan att jag hjälpte till att rösta in (eller rösta kvar) vad jag närmast vill beskriva som en nazist i riksdagen. Jag tyckte att det var lustigt att den som stod först på min valsedel hade samma namn som den socialdemokratiske utrikesministern, men jag hade ingen aning om vem han var, och gjorde ingen ansträngning för att ta reda på det. Drygt tio år senare blev han utstött ur partiet och nu sitter han i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.

Vid de följande valen gled jag över till Folkpartiet, först för att de tog tydligt avstånd från stollarna Ny Demokrati, och valet blev lättare efter hand som det gick upp för mig att den liberala ideologin i Moderaterna inte var något djupare än ett för dagen fungerande verktyg för att skaffa väljare – precis på samma sätt som Reinfeldts nya arbetarparti – medan den i folkpartiet var något som funnits med från början. Efter att den kristna högern inlett sin kapning av Folkpartiet blev valet för första gången riktigt svårt. 2002 bestämde jag mig inte förrän på valdagen vilket regeringsalternativ jag skulle rösta för.

2006 framstod valet som lättare än någonsin, och detta är det andra misstaget som jag kan tycka att jag har skäl att skämmas för. Jag röstade på Alliansen därför att jag uppfattade att jag då röstade mot Bodströmsamhället – den nya polisstaten i antågande, driven av det bedrägliga »försvaret« för demokratin mot terrorismen och den organiserade brottsligheten – i själva verket en nedmontering av medborgerliga rättigheter som är centrala i demokratin. Staten hade på allvar börjat gå ärenden åt de antidemokratiska krafter som av antingen affärsmässiga eller moralistiska skäl (med ideologiska eller religiösa undertoner) vill att medborgarnas handlingar ständigt ska övervakas.

Genom att Alliansen fick makten trodde jag att denna utveckling skulle brytas. Jag trodde på Reinfeldts utfästelse om att inte »jaga en hel ungdomsgeneration« med kriminalisering av fritt informationsutbyte. Jag trodde på Centerpartiets övertagande av den liberala flaggan, och Centern fick därmed min röst. Jag borde ha vetat bättre!

Nedmonteringen av medborgerliga fri- och rättigheter bröts inte vid valet, den rentav accelererade. Centern förhandlade entusiastiskt bort allt som jag röstat på dem för, för den eniga regeringsmaktens skull. Spiken i kistan var FRA-omröstningen i juni 2008, då alliansregeringen drev igenom en lag om att hela Sverige skulle avlyssnas av en hemlig organisation, i strid mot inte bara en stadig folkopinion utan också ett massivt motstånd från journalister, jurister, datavetare osv. – alla som kunde inse de potentiella följderna av lagförslaget och påverkades av dem.

Regeringspartierna slöt leden. I riksdagens kammare spelade den person många hade uppfattat som frihetens främste förkämpe inom Centern, Fredrick Fegerley, upp en gripande teaterföreställning för att försöka få oss att tro att han fått till stånd en kompromiss som mildrade följderna av lagen. I själva verket några betydelselösa kosmetiska tillägg som förhandlats fram redan före Fegerleys tårfyllda debattinlägg, för att maskera hans och andra svurna liberalers svek. Statsminister Reinfeldt ödelade myten om sig själv som en ödmjuk och lyssnande ledare genom att iscensatta en mobbningssession i den moderata riksdagsgruppen för att få riksdagsmannen Karl Sigfrid att svika sitt löfte och sin övertygelse att rösta mot lagen. Utåt höll Reinfeldt tyst, sånär som på några arroganta avfärdanden av lagens motståndare som okunniga. Kvällen för omröstningen, av så många uppfattad som ett ödesmättat vägval för den svenska demokratin, brydde sig Reinfeldt inte om att närvara, utan flög till Österrike och lät sig fotograferas i fotbollshalsduk tillsammans med f.d. kronprinsen.

Hade det varit bättre att rösta på Vänstern eller Miljöpartiet? Knappast. Då hade jag ju stött ett regeringsalternativ som faktiskt inbegriper Thomas Bodström – originalet – som, bara för att ta ett exempel, var den ursprungliga arkitekten till FRA-lagen. Visst gjorde Lage Rahm och Alice Åström starka framträdanden i riksdagsdebatten, men hur skulle det ha sett ut om majoriteten vore annorlunda? Skulle mp- och v-kandidaterna ha utmanat sin egen regeringsmakt genom att stå upp i en fråga som inte ens ligger i deras politiska brännpunkt i den utsträckning den borde göra det för Fegerley? Eller skulle de ha suttit stilla i båten och behållit sin plats i regeringsmajoritetens knä? Do I feel lucky?

Nej, det finns för närvarande bara ett möjligt val, och det är Piratpartiet. Det gäller i nästa riksdagsval och det gäller i ännu högre grad Europaparlamentsvalet som nu pågår.

I saw her Det pågår en radikal samhällsomvandling just nu. Tack vare Internets möjligheter för gemene man att göra sin röst hörd och förmedla information har Sverige, Europa och världen en chans att bli mycket mer fria, demokratiska och rättvisa. De etablerade partierna har ännu inte förstått det, de agerar nyttiga idioter åt dem som vill stoppa utvecklingen. Lutar man lite åt det deterministiska och optimistiska hållet kan man säga att det inte är någon fara – att utvecklingen inte går att stoppa. Anden går inte att få tillbaka i flaskan, teknikutvecklingen går inte att backa, och förr eller senare kommer generationen som är uppväxt med och förstår dagens möjligheter till informationsspridning att sitta vid makten. Men det är en farlig inställning. Det går att föra en repressiv politik under långa perioder, och det finns maktmedel som kan användas för att, till ett astronomiskt pris för demokratin, tvinga tillbaka de möjligheter som nätet ger.

Många verkar tro att Piratpartiets politik går ut på att legalisera fildelning för att få gratis film och musik. Det är en grov missuppfattning. Piratpartisterna är inte för fildelning för att de är för fildelning. Det är bara det att om man ska se till att det inte sker intrång mot den rådande upphovsrätten på nätet, då måste hela nätet avlyssnas! Nuvarande lagstiftning fungerar inte. Det är i den insikten diskussionen måste börja. Är ett totalt övervakningssamhälle ett rimligt pris att betala för att stoppa illegal fildelning?

Mer generellt: om man ska se till att det inte skickas försändelser med olagligt material, då måste – oavsett vilket medium de skickas över: papperspost, elektronisk post eller fildelningsnätverk – varje försändelse öppnas, avkodas och granskas. Detta kräver upprättande av enorm avlyssnings- och registreringsapparat. Den som får denna apparat i sin hand, vare sig det är staten eller kapitalet, får en enorm makt. Det är inte en makt vi kan tillåta någon att ha om vi vill att samhället ska förbli demokratiskt.

Du vill inte rösta på ett enfrågeparti? För det första tar de flesta partier språng ifrån en enda fråga: Socialdemokraternas i arbetarrätt, miljöpartiet i civilisationskritisk omsorg om naturen, och så vidare. Piratpartiets fråga är medborgarrätt och värnande om den demokratiska utvecklingen. Det är inte någon liten detalj i politiken.

För det andra, varför inte rösta på ett enfrågeparti? Valet handlar, som Rasmus Fleischer förklarar i den nyktert analyserande ton han får till i sina mest briljanta inlägg, inte om att rösta på en politisk slutprodukt. Parlamentet kommer aldrig att stå där med en majoritet av piratpartister, fullständigt villrådiga om hur de ska ta ställning i frågan om bananens krökningsvinkel och annat som ligger utanför deras kärna.

Inte heller handlar röstandet nödvändigtvis om att göra en ideologisk deklaration. Rösten är ditt verktyg för att påverka politiken i önskvärd riktning. En röst på Piratpartiet kommer också att påverka de andra partierna. Det behövs, i än högre grad i övriga EU än i Sverige. I Sverige har redan debatten i Piratpartiets kärnfrågor jämförelsevis kommit väldigt långt.

Detta är alltså mitt något senkomna kom ut som pirat-inlägg. Kanske kan det få någon att släppa sina fördomar om hur Piratpartiets supportrar ser ut. Jag är ingen ung anarkistisk fildelare som inte vill betala för sig, jag är familjefar med doktorsexamen, och en ganska etablerad och god medborgare i konsumtionssamhället.

Piratpartiets huvudkandidat till Europaparlamentet, Christian Engström, är inte heller någon spoling. Född 1960, med synnerligen sunda och genomtänkta uppfattningar om demokrati och en mängd frågor som inte omedelbart har med schablonbilden av partiet att göra. Erfarenhet av Bryssels politiska spel har han från den framgångsrika kampanjen för att få parlamentarikerna att säga nej till förslaget att via ett EU-direktiv införa patent på datorprogram. En lite väl gubbig kandidat, kanske? Det är i så fall ytterligare en anledning att rösta på Piratpartiet, så att de kan få ett andra mandat. Det kommer i så fall att tillfalla 21-åriga Amelia Andersdotter, som såvitt jag kan bedöma också förtjänar en plats i parlamentet.

Förvisso finns det vettiga kandidater i andra partier. (Just nu tävlar flera av dem om att låta så mycket som piratpartister som möjligt – ställ dig själv frågan vad det beror på…) Engströms vapenbroder från patentkampanjen, Erik Josefsson, ställer exempelvis upp för Vänsterpartiet. Se för all del till att kryssa honom ifall ni envisas med att rösta på ett parti med en sådan i grunden verklighetsfrånvänd och mästrande attityd till medborgarna.

Men glöm inte att en röst på ett parti i första hand kommer att uppfattas som en röst på det partiet. För alla utom Piratpartiet kommer medborgarrätten i andra hand.

Så lägg din röst på Piratpartiet, i Europaparlamentet åtminstone, så talar vi om riksdagen senare, ok? Valdagen är lördagen den 7 juni, men det går att rösta redan nu. Har du redan förhastat dig och röstat på någon annan så ska du veta att det går att ändra sig och rösta om, ända fram till valdagen.

Uppdatering: Per T Ohlsson har likt många andra av förra generationens mediamakthavare fortfarande problem med att ta Piratpartiet på allvar, men hans söndagskrönika visar i alla fall att han förstått en hel del om varför deras frågor behöver uppmärksammas.

Uppdatering: En av mina favoritförfattare, Lars Gustafsson, har gått ut med att han tänker rösta på Piratpartiet och skriver, välformulerat förstås, om varför. Via Piratpartister.se hittar man andra exempel på piratpartiröstare. Oscar Swartz skriver om andra som röstar på Piratpartiet och varför.

intressant? om Alice Åström, Amelia Andersdotter, Bodströmsamhället, Centerpartiet, demokrati, Erik Josefsson, EU-valet, fildelning, Folkpartiet, FRA-lagen, Fredrick Federley, Fredrik Reinfeldt, Karl Sigfrid, Lage Rahm, Miljöpartiet, Moderaterna, Piratpartiet, politik, Thomas Bodström, Vänsterpartiet, övervakning. Illustration hämtad från Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons.


08 maj 2009

En klassisk men ändå inte cocktail

Att jag nästan slutat blogga om cocktails beror inte på att jag slutat blanda och dricka cocktails, utan antagligen mest på att jag övat upp min känsla för mixologi så pass att det inte längre känns så angeläget att skriva ner och namnge kompositioner. Jag känner bara efter vad jag är sugen på, väljer några flaskor i barskåpet och öppnar och luktar tills jag bedömer att jag fått ihop några ingredienser som passar ihop och motsvarar vad jag är ute efter, och höftar proportionerna, eventuellt med en avsmakning med barskeden innan jag tillför is och skakar eller rör – och resultatet blir oftast ungefär som jag önskar. Det där med att hälla ut misslyckade blandningar är nästan helt ett minne blott. Och eftersom mina cocktailpostningar oftast varit redogörelser för drinkkompositioner jag skrivit ner och gett mer eller mindre krystade namn så har de nästan också blivit ett minne blott.

Fast när jag inte improviserar går jag ofta tillbaka till någon av mina gamla bloggpostningar för att kolla proportioner. De mest lyckade av mina namngivna kompositioner, som jag oftast återbesöker, tycker jag är Olja på vågorna och Åttioprocentig tillfredsställelse, fast den senare brukar jag göra i en varant på vanlig Tanqueray som jag naturligtvis kallar Sjuttionioprocentig tillfredsställelse. Jag brukar öka vermouth- och limekomponenterna en liten aning också.

Men för att något mildra svältföddheten på nya cocktailrecept hos eventuellt törstande läsare ska jag berätta vad jag just blandade.

En vanlig definition av cocktail är att den förutom sprit ska innehålla någonting sött, någonting surt och någonting bittert. Det är en definition som väl får betraktas som obsolet, men jag tänkte i alla fall att jag skulle följa den ikväll. För att göra drinken yttermera klassisk bestämde jag mig för att använda enbart klassiska, eller rentav ålderdomliga, ingredienser:

5 cl Plymouth Gin
1 cl citron (surt)
½–1 cl Fernet Branca (bittert)
½–1 cl Chartreuse (sött)

Skakas med is och silas i ett cocktailglas

Plymouth Gin har en tuffare smak än min standardgin Tanqueray, standard för råbarkade engelska sjömän på kolonialismens tid. Fernet Branca är en klassisk bitter med ett hemligt familjerecept enligt uppgift bestående av 40 olika örter och kryddor, och har liksom Chartreuse, som jag skrivit om tidigare, en ganska medicinal smak. Vad som inte är så klassiskt med den här drinken är proportionerna, som antagligen varit jämnare om det varit en cocktail från ursprungsperioden bortåt artonhundratalet. Drinken hade säkert också varit mycket sötare – förmodligen hade den innehållit sockerlag. Men ca 5 cl av basspriten och försiktigare med de andra ingredienserna är typiskt för moderna cocktails, och eftersom jag inte är så förtjust i söta drycker håller jag nere sötman ännu mer än de flesta.

Det var ett fragment av mitt cocktailblandande från just idag – ett recept som jag blev nöjd med men ingenting jag skulle ha skrivit ner om det inte vore för detta blogginlägg.


06 maj 2009

Andliga företeelser jag gett en fysisk manifestation och andra titlar i den fortgående genomgången av min skivsamling

Då fortsätter genomgången av skivhyllan. (Den som eventuellt hittade förra inlägget väldigt snabbt kan ha missat några meningar i Alice in Chains-stycket som jag jag först missade att skriva i hastigheten när jag såg slutet närma sig.)

Tori Amos till Aphex Twin Tori Amos: To Venus and Back; Cornflake Girl Kate Bush-kopia som hade några hittar på 1990-talet. Tror att det är M:s skivor, men jag är inte helt säker.

Talk Normal – The Laurie Anderson Anthology Någon gång i mitten av 1980-talet på väg hem från någon sorts inköpstur med mina föräldrar hörde jag en låt i bilradion som fascinerade mig. En ganska entonig melodi som sjöngs av en kvinnoröst till ett sparsmakat cymbalkomp som växte med synthiga ljud och trummor och bas i refrängen. Hemma rusade jag in till radion i köket för att höra om någon sade vad det var för låt när den tog slut, men det gjorde ingen, eller om jag lyckades missa det – jag fick i alla fall inte reda på vad det var. Något år senare, djupt inne i min Peter Gabriel-period, upptäckte jag att Gabriels singel-b-sida This is the Picture (Excellent Birds) – extraspår på cd-utgåvan av So – som var en duett med någon som hette Laurie Anderson, ursprungligen getts ut som Excellent Birds på Andersons lp Mister Heartbreak, med Gabriel som gästartist, och att låten där hade en annorlunda produktion. Det fick mig att köpa Mister Heartbreak, och där, sist på a-sidan, återfann jag låten från bilradion: Gravity's Angel. Den där lp-n tillhör det mer lättillgängligt popiga Anderson har gjort, vilket jag i hennes fall betraktar som positivt. Hon är i första hand performance-konstnär och hennes musik är ofta mer intressant än njutbar. Den här antologiska samlingen om två cd med höjdpunkterna i hennes musikaliska produktion tycker jag är precis lagom mycket Laurie Anderson att ha i hyllan och ta fram då och då för att förkovra sig i fyndigheter som It's not the bullet that kills you – it's the hole.

Benny Andersson: Fågelsång i Sverige Det är förstås inte Benny som sjunger eller har komponerat fågelsången, men han är med i produktionen och jag väljer att alfabetisera den efter honom därför att det gör det lättast för mig att hitta den. Tyvärr funkade inte den här skivan så bra för mina behov: den har en röst som kommer in på varje spår för att berätta vilken fågelart det är man ska till att höra, och jag är fullständigt ointresserad av artbestämningen – jag vill bara höra fågelsången. Någon gång ska jag rippa skivan, plocka bort människorösten och bränna fågelsången på en ny skiva.

Lena Andersson: Sommar 2005 Den kontoversiella ateistiska predikan som Andersson gav i form av ett program i radions Sommar-serie. Jag gillade det så mycket att jag strömmade ner det från Sveriges radios webbplats och brände det på en cd, med ordentlig spårindelning och allt. Detta att sätta ihop egna cd av annat material är något jag har hållit på med ganska mycket (vilket jag återkommer till), och har väl att göra med min känsla av att skivor är något mer än sitt innehåll. Genom att skapa en regelrätt cd upplever jag att jag har tagit Anderssons program till en högre, fysisk, och mer definitiv existensnivå.

Paul Anka: Rock Swings Sådant här tycker jag är alldeles underbart: Anka har tagit ett antal rocklåtar med hög credfaktor, som Nirvanas Smells Like Teen Spirit, och spelat in dem i en i unga hippa kretsar oftast djupt föraktad show-jazz-stil av den typ som Frank Sinatra är mest känd för (Anka har skrivit den engelska texten till My Way), vilket får en att uppleva både låtarna och musikstilen på ett nytt sätt. Att ta till mig kvaliteterna i av mig och mina generationskamrater förkastade och bespottade musikgenrer är ett pågående projekt sedan 1998. (Mer om det på en kommande hylla.)

Polygon Window: Surfing on Sine Waves Vad gör den här på bokstaven a? Jo, det här är ett sådant där intressant alfabetiseringsproblem: Polygon Window är ett av Richard D. James många alias, vilket fortfarande inte förklarar bokstaven, men James mest kända alias är Aphex Twin, och jag har därför valt att ställa alla hans skivor på Aphex. Sine Waves är en av hans tidigaste skivor bestående av ganska smetiga och (för att vara Aphex) intetsägande synthmattor.

Aphex Twin: Selected Ambient Works 85–92 Aphex var en av de första artisterna jag kom i kontakt med när jag började intressera mig för vad som då kallades den nya dansmusiken ca 1994, och det här var nog den första av hans skivor jag blev förtjust i när jag lånade den av den av mina vänner som åtminstone på den tiden hade bäst musikkoll. Aphex Twin är den starkast lysande stjärnan inom den överlappning av ambient, techno, trance och house som ibland kallas »intelligent dance music« – en term jag i och för sig ogillar skarpt eftersom det för det första ofta inte alls är fråga om musik som är till för att dansa till, och termen för det andra implicit och orättvist dömer ut all annan dansmusik som ointelligent. Titeln antyder att det här är en samlingsskiva, men det ska man, som så mycket annat när det gäller Richard D. James, inte ta på så stort allvar – inte minst för att han år 1985 bara var 13–14 år gammal. Det är en ganska homogen platta, av allt att döma inspelad 1992 eller strax dessförinnan, bestående av sval och mjuk musik med krispiga ljud som passar perfekt att ha på i bakgrunden när man sitter och pratar, läser eller skriver under en varm sommarnatt, så i den meningen är den ambient. Den skiljer sig dock från mycket som kategoriseras inom den genren genom att samtliga spår har ett tydligt beat, ofta i form av en hi-hatljudsloop.

Aphex Twin: On; On Remixes; I Care Because You Do Två singlar och en fullängdare i blandad stil från Richard D. James i högform, som jag inte har något mer intressant att säga om.

Selected Ambient Works Volume II, side E
Aphex Twin: Selected Ambient Works Volume II Det här är inte heller någon samlingsskiva, namnet till trots, utan en sällsamt helgjuten ambientplatta. En av mina absoluta favoritskivor alla kategorier. Mycket är speciellt med den här, inte bara musiken, som är betydligt mer ambient än på föregångaren. Den saknar mestadels beats, melodislingorna är synnerligen sparsmakade och monotona, och upplevelsen bygger i minst lika hög grad på ljud som på melodi. Fungerar utmärkt att ha i bakgrunden, men tål – ja, kräver – också koncentrerad lyssning för att helt komma till sin rätt. Den mest ursprungliga version av den här skivan är en trippel-lp (vinyl), släppt på Warp, där spårens distribution anges i form av sex stycken tårtbitsdiagram, ett för varje vinylsida. De enskilda spåren har i omslaget associerats med var sin bild – ett halvsuddigt fotografi av en detalj av någonting – istället för ett namn. I omslagsfoldern till Warps cd-utgåva finns samma bilder och diagram, trots att spåren istället distribuerats över två cd och att ett av spåren av utrymmesskäl utelämnats. På den amerikanska cd-utgåvan från Sire har ytterligare ett av spåren utelämnats, och vissa av bilderna i omslagsfoldern bytts ut. Sire-utgåvan är den med den ljusare bruna ryggen som står till vänster av mina två exemplar, men den högra är inte Warp-utgåvan. Nej, det är en synnerligen exklusiv trippel-cd som jag har satt ihop själv, där jag har återfört de saknade spåren genom att införskaffa en wav-fil från Beatport.com samt Astralwerks samlings-cd Excursions in Ambience – The Third Dimesion (som alltså innehåller spåret som inte finns på vare sig Warps eller Sires cd-utgåva), och bränt spåren på tre cd, motsvarande de tre lp-skivorna i vinylutgåvan. Omslaget spenderade jag nog ungefär tre veckoslut på att framställa: Jag skannade bilderna från mitt vinylomslag (Ltd Edition Brown Vinyl-versionen – ytterligare en sak med Aphex att inte ta på så stort allvar: den är »begränsad« till 10 000 exemplar, vilket lär vara betydligt fler än vad den svarta versionen trycktes i), separerade bilderna och processade dem i Gimp för att bli av med skuggor och fläckar, och skrev ut en snygg cd-folder på styvt papper om sammanlagt åtta sidor plus ett lösblad. Själva skivorna har jag dekorerat med påklistrade etiketter med tårtbitsdiagram på. Den här »utgåvan« finns i två exemplar – ett som jag har själv och ett som jag gav till Ola, fast Olas omslagsexemplar är utskrivet på vanligt printerpapper. Allt detta är förmodligen obegripligt för den som nöjer sig att lagra musik i form av mp3-filer på en hårddisk. Kanske kan man se mitt cd-pysslande, som i allmänhet syftar till att få fram en slutgiltig och definitiv version av av ett verk, som motsatsen till den lätt romantiska återerövringen av det flyktiga kassettbandet bland unga konstnärer i piratgenerationens remixkultur.

Aphex Twin: Aphex Singles Collection Japansk utgåva som blandar innehåll från On-, Donkey Rhubarb- och Ventolin-singlarna.

Aphex Twin: 26 Mixes for Cash Samling med mixar som Aphex gjort till varierande oigenkännelighet av olika artisters låtar, använda som singel-b-sidor etc. av orignalartisterna.

Sådär, andra omgången sade nog mer om mitt förhållande till musik och skivor än den första. Efter nästa omgång är det dock stor risk för att vi åter hamnar i en snedvriden bild, i och med att Autechre precis som Aphex börjar på a.


25 april 2009

Skivor är inte bara musiken

Så som musikindustrin beter sig (lobbar för repressiva polisstatslagar, sätter absurda villkor för var man ska befinna sig för att få handla en viss vara och – det är kanske det som retar mig allra mest i att det visar bolagens totala förakt för både kunder och produkterna de saluför – ger ut skivor där de avsiktligt stoppat in felaktigheter till den grad att skivorna redan från början är ospelbara i vissa spelare; funnes det någon rättvisa så vore det de som dömdes, för att ha spridit förfalskade cd-skivor, och ålades att betala miljonskadestånd till dem som köpt deras produkter och därmed otillbörligen förhindrats att tillgodogöra sig innehållet), ja då är det lockande att säga att man ska göra som många unga »pirater«: vägra köpa de ondskefulla bolagens produkter, bara handla med oberoende bolag som respekterar lyssnare och musiker, och i övrigt ladda ner allt illegalt.

Men i mitt fall vet jag att det inte skulle hålla. Jag är ett pundhuvud för skivor. Jag kommer att fortsätta att köpa dem. Till och med ett och annat av de defekta så kallade »kopieringsskyddade« exemplaren slinker med. Skivor är nämligen inte bara musiken som är lagrad på dem. Jag kan inte förlika mig med en framtid där all min musik bara är filer på hårddisken, jag vill ha skivor som jag kan ta på fysiskt och bläddra bland.

Jag tänker till exempel på alla gånger under studenttiden jag hamnade på en för- eller efterfest hemma hos någon jag inte kände och uppehöll mig en stund framför skivhyllan för att se vad för sorts person lägenhetsinnehavaren var, och kanske inledde ett mer eller mindre musiksnobbistiskt samtal med någon av skivnördarna bland de andra främlingarna. Så kan inte ungdomarna idag göra, antar jag. Nåja, de har säkert andra sätt att utmärka sin identitet och bryta isen med främlingar, men själv är jag fast i det romantiska skimret kring en omfattande och välvårdad skivsamling.

Nu är det inte så ofta det kommer främlingar och diskuterar min egen skivsamling längre (eller snarare vår skivsamling, eftersom mina och M:s skivor inte står åtskilda – vilket för övrigt skulle vara en omöjlighet i de fall det inte går att avgöra om en viss skiva tillhör mig eller henne), så därför tänkte jag ta detta tillfälle att diskutera den med er, kära läsare. Tycker ni att det verkar vara ett dödtrist tråkigt och alldeles ofattbart introvert ämne att skriva om så är det alldeles i sin ordning, och helt i linje med denna bloggs ursprungliga syfte som kanal för mig att få ur mig sådant som jag inte hittar mottagare för i min fysiskt sociala närhet.

Vår cd-hylla består av fyra av Ikeas Benno-pelare om vardera tolv hyllor, och det är bara en av de totalt 48 hyllorna som det inte står några skivor på. Skivorna är organiserade för att vi båda ska kunna hitta i den så lätt som möjligt, alltså i alfabetisk ordning – utan någon ofrånkomligen subjektiv genreindelning. Det är förstås inte alltid uppenbart var skivor ska ställas in ändå. Är det artist eller kompositör som gäller? Hur gör man med artister som opererar under flera alias? Hur gör man med samlingsskivor? Men jag vill i alla fall hävda att alfabetism är den enklaste grundprincipen att utgå ifrån. Jag kommer följaktligen att resonera om plattorna i alfabetisk ordning. Någon form av kronologisk beskrivning av vilka perioder i mitt liv som skivorna tillhör kommer säkert att komma in, men det får bli i form av fragment som dyker upp efter hand som jag associerar dem med någon titel.

Jag förbinder mig inte att skriva något intressant om varje platta. För vissa titlar, särskilt de som otvivelaktigt är M:s, kommer jag inte att skriva mycket mer än just titeln. Naturligtvis går det inte heller att förutsäga om jag kommer att blogga om hela samlingen. Tappar jag någonstans på vägen intresset och istället föredrar att börja ge er mina åsikter och insikter om knyppling så är det så det får bli.

Till saken, här är den första av de 47 cellerna. (Jag har redan fotograferat allt, så skivor som tillkommer efter detta datum kommer inte med i uppräkningen.)

Abba till Alice in Chains
Tråkigt nog känns inte denna första hylla det minsta representativ för min musiksmak, men det kanske gäller alla cellerna när man tar dem var för sig – vi får se.

För att börja från allra första början så står till vänster om Abba-samlingen en skiva i ett pappomslag som egentligen inte alls hör hemma där. För det första tror jag inte att det är en cd utan en dvd, och för det andra är inte detta dess alfabetiskt korrekta plats. Det är en skiva jag fått av Ola. Han beställer ganska ofta skivor från Warpmart (som det dock eventuellt inte heter längre) och ibland blir det något fel med beställningen, och när den korrigeras slänger Warppersonalen ibland med någonting som Ola inte beställt som plåster på såren. (Jag har själv varit med om det under min egen Warp-period som inföll under andra halvan av 90-talet då Warpmart bestod av en person vid namn Greg. Jag har t.ex. fått ett ganska rart kassettband som bland annat innehåller ett såvitt jag vet i övrigt osläppt spår med Autechre.) Eftersom Ola är en sådan relativ storkonsument av Warps produkter så händer det att han redan har ett exemplar av det han får som bonusgåva, och i så fall brukar han ge bort dublettexemplaret, exempelvis till mig. De hippa artisterna på Warp har ibland en del konstnärliga saker för sig med omslagen, och i just det här fallet är det uppenbarligen fråga om en artistkonstellation som är så hipp att de inte skriver vare sig vad de själva eller skivan heter på vare sig omslaget eller själva skivan. Det finns ett nummer på själva skivan som jag har googlat på någon gång för att ta reda på vad det är, men när skivan kom i oordning nästa gång orkade jag inte det utan ställde helt enkelt skivan först i cd-hyllan, och där får den stå tills jag av någon anledning intresserar mig för att göra något annnat med den. Det kan hända förr än ni anar!

Uppdatering: Ola korrigerar mig i kommentarfältet: den där skivan är tydligen inte en kompensationsbonus från Warp utan en oprovocerad gåva från det något mer obskyra bolaget Skam. Jag ursäktar mig med att det är ganska lätt att blanda ihop de där bolagen som tillhör samma subkultursfär och till och med delvis get ut samma artister, om än kanske alltid under olika alias.

Abba: The Singles Jag gillade Abba redan när Waterloo var aktuell och jag var fyra år. Jag har ett diffust minne av att bli uppdragen ur sängen och släpad till tv-rummet (ja, på 1970-talet hade man tv-rum, minns ni?) i vad som för mig var mitt i natten för att få se Abba framföra en låt på tv. Det kan ha varit när de spelade på melodifestivalfinalen i Brighton. Mer tydligt minns jag när jag fick min första Abba-skiva. En fredag hade min förskola aktiviteten att alla fick ta med sin favoritskiva och spela för de andra barnen, och alla hade med sig barnskivor utom en pojke som hade Abbas Greaest Hits – den med Hans Arnold-omslaget. Den blev förstås mångas favorit, inte minst personalens, och jag uttryckte min förtjusning när min mor kom och hämtade mig med bil, varpå hon omedelbart tog med mig till en skivaffär för att inhandla ett exemplar. (Undrar vilken skivaffär det var.) När Arrival kom ut köpte jag den samma dag, vilket kan ha varit den första skivan jag köpte för »egna« pengar, sparad veckopeng alltså. Jag äger också välspelade vinylexemplar av Ring Ring (med den första versionen av omslaget där det inte stod Abba utan »Björn Benny & Agnetha Frida«), det självbetitlade albumet, samt The Album – fast lustigt nog inte Waterloo. När jag köpte cd-spelare 1989 föreföll det vara en bra idé att köpa singelsamlingen för nostalgilyssning, men vore det idag skulle jag nog snarare ha köpt cd-exemplar av mina gamla favoritalbum. Jag plockar fram vinylversionerna minst lika ofta som jag lyssnar på The Singles, dvs. mycket sällan.

Abba: Live Det här är M:s skiva. Jag tycker väl att Abba är ett utpräglat studioband och att det inte finns någon större poäng med en liveplatta, men den innehåller i alla fall ett kul spår, Two for the Price of One, som jag inte hört någon annanstans.

Ace of Base: Waiting for Magic Jag vet inte varför vi har den här singeln. Jag kan gissa att det är en ploj, att M fått den på skämt av sina kompisar för att hon avskydde Ace of Base. Själv har jag inget principiellt emot denna välproducerade grupp som enligt uppgift snart ska vara en större exportproducent än Volvo, men jag har aldrig lyssnat på den här plattan.

The Afghan Whigs: Black Love; Gentlemen. M:s skivor. Det är väl sådan där indiepop som hon lyssnade på i början av 1990-talet.

African Chill Den här köpte jag efter att ha hört ett spår på Klingan – det där P2-programmet man slår över till efter Godmorgon, världen! för att slippa höra söndagsgudstjänsten – som var instrumentalt och ganska abstrakt och ambient. Resten av skivan var mer av trubadur/folkmusik-karaktär och jag blev ganska besviken först. Efter att ha upptäckt Cesária Évora uppskattar jag det dock den sortens musik mer.

Afro Lounge, Beginners Guide to Impulsköp i skivbutiken som jag blev ganska missnöjd med. Tre cd (Afro Bar, Afro Club och Afro Chill) som vare sig låter särskilt mycket lounge eller tydligt afro. Visst, det går att identifiea vilken kontinent musiken hör till, men mycket musik låter mer afro utan att marknadsföra sig som det.

Dr Alban: Away from Home Den här har nog jag köpt, vilket är lite underligt. Även om jag i princip är för Denniz Pop-producerad eurodance, och uppskattade den på dansgolven när det begav sig, så är det inte precis något jag sett någon anledning att skaffa på skiva. Det ser ut som att den kommer från en reaback, så det är antagligen en sådan där skiva man köper efter att ha bläddrat i reabackar i bortåt en timme utan att hitta någonting man egentligen vill ha – bara för att tiden inte ska kännas helt bortkastad.

Alfredson, Hasse: Lindemans bästa dubbelgökar Jag var en stor fan av Hasse & Tage, och särskilt Lindeman, i mellanstadieåldern. Det var en väldigt trist period i mitt liv då jag hungrigt sög i mig all förment komisk underhållning i medierna för att liva upp tillvaron en aning, och i denna statstelevisionens tidsålder var Hasse & Tage dominerande på humorscenen. Jag hade alla Lindemän som fanns att tillgå på skivor och kassetter – vissa i original, vissa piratkopierade – och kunde många av dem praktiskt taget utantill. De jag gillade bäst var de från revyn Under dubbelgöken, som jag återupplivade kontakten med för några år sedan genom att köpa denna cd. Men jag har inte lyssnat på den så mycket. Materialet är daterat.

Alice in Chains: Dirt; Jar of Flies; Alice in Chains Jag är osäker på vilken eller vilka av dessa som är mina och vilka som är M:s. Grungerock var en genre vi båda lyssnade på när vi träffades i mitten av 1990-talet. Jag vet att vi båda hade Dirt, men vi låter inte båda exemplaren stå framme av skivor vi har dubletter av, utan bara den som antingen har flest bonusspår eller fräschast omslag. Jag gillar fortfarande den här musiken, något av det mest känslosamma inom grungen. Den är ofta smärtsamt vacker som en melankolisk stråkkvartett, utan att någonsin bli konstlad eller kletig. Men nuförtiden finner jag ändå sällan anledning att lyssna på den (eller på gitarrock över huvud taget) – precis som så mycket annan musik från tidigare perioder i livet. I olika livsskeden har man behov av musik som passar till olika känslostämningar, och jag är ganska glad att numera inte så ofta hamna i stämningar som den här musiken passar till.

Sådär, det var första delen, som, som sagt, inte kan ge er någon representativ bild av min musiksmak. 46 kvar. Det mesta av det intressanta återstår. Nästa avsnitt: Tori Amos till Aphex Twin.


24 april 2009

Det kanske är techno för mig

Googlade lite för att få ett klargörande av en XKCD-stripp om Rickrolling och stötte på en artikel från Chicago Tribune med följande beskrivning av början på Never Gonna Give You Up:

[A]n '80s-techno drum fill counts down into Astley's happy pop ditty.

Därmed kan vi konstatera att betydelsen av ordet techno i populär användning nu blivit lika urvattnad som av Martini.


05 april 2009

Fildelande halmgubbar

I veckans Spanarna upprepade Johan Hakelius än en gång oemotsagd kulturproffsens mantra att fildelarna egentligen bara är lata och snåla. Det kanske kan verka underligt att jag tar åt mig och blir förbannad varje gång, för jag är faktiskt inte fildelare.

Kanhända har jag en eller annan gång klickat på en torrentlänk i någon blogg eller så, men jag har inget minne av att jag framgångsrikt har laddat ner någonting. Inte ens en bråkdel av min kulturkonsumtionsbas utgörs av fildelning. Jag köper ganska stora mängder cd och dvd, och jag går på teater, bio och konserter (även om det inte blir så ofta just nu på grund av småbarn hemma).

Det som irriterar mig med det där mantrat är att det är en sådan ofattbart efterhängsen halmgubbe. Man försöker påskina att »fildelarna« hävdar att de har »rätt« att dela sådant de inte själva skapat, och så angriper man dem för att i själva verket ha mindre ädla motiv.

Fildelningsmotståndare, jag utmanar er! Hitta en enda företrädare för den så kallade piratrörelsen som hävdar att fildelning är en »rättighet«! Det finns inga. Det vore nämligen ett så löjligt bisarrt argument. Inte minst därför att det förutsätter någon sorts universell »rätt«, oberoende av människor och gudar. Någon sådan finns inte heller. Rättigheter definieras alltid av människor, och alltid med något syfte.

Men det finns andra rättigheter, som man skulle kunna tro att de flesta som säger sig vilja ha ett fritt demokratiskt samhälle borde vara ganska eniga om att vi vill behålla: åsiktsfrihet, yttrandefrihet, rättssäkerhet. Inbyggt i alla demokratiska staters rättssystem finns mekanismer för att skydda dessa grundläggande (inte universella) medborgerliga rättigheter, i form av regler som hindrar myndigheter och andra makthavare från att fullständigt kontrollera medborgarna. Att sätta alltför kraftfulla maktmedel i den demokratiska statens tjänst är nämligen i sig ett hot mot demokratin. Den som arbetar i Statens tjänst är inte alltid god, inte ens när den tror sig vara det.

Dessa skyddsmekanismer håller nu på att monteras ner, motiverat av några inte alls lika självklara mål och rättigheter. En av dem är kulturarbetares rätt att få betalt för sitt arbete. Man kan ha olika åsikter om den rättigheten. Varför ska just kulturarbetera ha rätt till betalning per automatik? För oss andra gäller att vi måste hitta en köpare som är beredd att betala ett visst pris för den tjänst eller vara vi erbjuder.

Men oavsett vad man tycker om konstnärers försörjning, och om man går med på att det verkligen är den som står på spel, är rätt reaktion verkligen att äventyra grunden för det demokratiska samhället? Den frågan bemöter inte de där kulturproffsen.

Tycker ni att jag överdriver? Att just den uppmjukning av medborgerliga rättigheter som är aktuell för dagen (det är alltid någon på gång) inte leder till en korporativ polisstat? Men i så fall är ju den lagen i sig inte tillräcklig för att ge upplevelseindustrin vad den vill ha. Den är i så fall ett av alla små steg på vägen mot det totala kontrollsamhälle som fildelningsmotståndarna förespråkar, medvetet eller inte.