Tanqueray No. Ten & Vermouth Rosé

Tanqueray No. Ten är en sådan där typisk produkt som är speciellt uttänkt för att tilltala en när man vill känna sig lite exklusiv genom att lägga en hundralapp extra på ginflaskan man plockar upp i taxfreebutiken. En extra läckert designad flaska, och argumentet att den är svår att hitta i vanliga butiker. (Den för whisky vanliga prismotiveringen att man betalar för den extra fruktvinslagringen som undertrycker destilleriets speciella karaktär – vilket ju är en fördel om man tillhör den majoritet av befolkningen som inte tycker om den – fungerar förstås inte med gin.) Svårt att inte bli manipulerad, även om man inser exakt hur manipulationen fungerar.

Jag motstod den flera gånger och valde den gamla hederliga favoriten Tanqueray London Dry Gin. Den är ju faktiskt också ganska exklusiv och har även den snygg flaska, även om de har lyckats dra ner det visuella intrycket något genom att införa en missprydande silvergrå ram på etiketten. Men till slut blev det ackumulerade trycket för starkt. Jag ursäktade mig inför mig själv med att jag kunde behöva lite mer variation till mina Martinis och beställde en flaska Tanqueray No. Ten till hemresan med charterplanet.

Ingen Martini

Martinivariationen blev det inget av med. No. Ten var visserligen inte alls osmaklig, tvärtom. Den har en väldigt varm och synnerligen blommig smak som är ganska angenäm, och får mig att tänka på sötdoftande små vita blommor, men ändå utan att det är någon tvekan om att det är gin man dricker. Om Tanqueray har tänkt sig att fånga upp en del av de moderna konsumenter som inte vill att sprit ska smaka så mycket sprit (och därmed för det mesta väljer vodka) så har de i alla fall samtidigt varit väldigt försiktiga för att inte stöta sig med stamkunderna som föredrar robust engelsk gin.

Men till Martini passar den inte. Till det är den är bara för varm, fyllig och kryddig. Samma sak gäller alla andra cocktailrecept som är avpassade för en svalare och stramare gin.

Eget recept

Så även om jag tyckte att No. Ten var ganska god så visste jag inte vad jag skulle göra med den (jag kom inte på idén att surfa in på Tanquerays webbplats och prova recepten där), och flaskan blev stående nästan full väldigt länge i hyllan, tills jag testade att kombinera den med en annan slatt på hyllan: vermouth rosé av märket Martini & Rossi.

Följande drink är något av en milstolpe för mig eftersom det var den första egenkomponerade blandning jag blev så nöjd med att jag bestämde mig för att inte bara dricka upp den utan också skriva ner receptet. Jag gav den namnet Åttioprocentig tillfredsställelse, efter ett pressmeddelande från FFII som kommit dagen före, där man sade sig vara åttio procent nöjd med ett beslut i EU-parlamentet.

5 cl Tanqueray No. Ten
1 cl Martini Rosé
1 cl nypressad lime
¾ cl Curaçao Orange

Skakas med is och silas i ett cocktailglas.

Curaçao är en enklare citruslikör som har lite syntetisk doft och smak, inte i sig lika angenäm som exempelvis den rundare Cointreau, som är att föredra i många sammanhang. Men Cointreauns kraftiga smak blir lätt dominerande när man blandar, och jag hade vid denna period upptäckt att Curaçao var lättare att hantera. Efter hand som min känslighet har förbättrats har jag funnit allt mindre användning för Curaçao.

Skillnad mellan vermouth och vermouth

Paradoxalt nog ledde min åttioprocentiga tillfredsställelse, och det antal exemplar jag blandade till mig själv och andra, till att jag behövde fylla på förrådet av ingredienserna som jag först bara hade velat hitta ett sätt att bli av med.

På hyllan på systembolaget fanns då ingen Martini Rosé, utan bara Cinzano Rosé. Jag hade hört från vad jag bedömde som en trovärdig källa att vermouth från Martini & Rossi och Cinzano skulle vara »samma sak« eller åtminstone likvärdiga, men det stämde verkligen inte, åtminstone inte för rosé.

Man kan se färgskillnaden på bilden (Cinzano till vänster), och smakskillnaden är precis analog med utseendet. Martini Rosé smakar inget annat rosa sötma – väldigt rosa och väldigt sött. En utmärkt drinkingrediens när det är rosa sötma man behöver, men totaltrist att dricka för sig själv. Cinzano Rosé är mycket mer intressant som dryck, med mer vinkaraktär och med en aning beska, och gör sig inte helt illa som drink i sig själv tillsammans med mycket is. Men till min drink passade den inte lika bra.

Det är alltså större skillnad mellan vermouth och vermouth än vad jag tidigare trodde. En mer omfattande vermouthjämförelse vore på sin plats, framför allt att jämföra olika sorters röd vermouth. Det ska jag ta itu med förr eller senare.

intressant? om cocktail, gin, vermouth

Tanqueray No. Ten är en sådan där typisk produkt som är speciellt uttänkt för att tilltala en när man vill känna sig lite exklusiv genom att lägga en hundralapp extra på ginflaskan man plockar upp i taxfreebutiken. En extra läckert designad flaska, och argumentet att den är svår att hitta i vanliga butiker. (Den för whisky vanliga prismotiveringen att man betalar för den extra fruktvinslagringen som undertrycker destilleriets speciella karaktär – vilket ju är en fördel om man tillhör den majoritet av befolkningen som inte tycker om den – fungerar förstås inte med gin.) Svårt att inte bli manipulerad, även om man inser exakt hur manipulationen fungerar.

Jag motstod den flera gånger och valde den gamla hederliga favoriten Tanqueray London Dry Gin. Den är ju faktiskt också ganska exklusiv och har även den snygg flaska, även om de har lyckats dra ner det visuella intrycket något genom att införa en missprydande silvergrå ram på etiketten. Men till slut blev det ackumulerade trycket för starkt. Jag ursäktade mig inför mig själv med att jag kunde behöva lite mer variation till mina Martinis och beställde en flaska Tanqueray No. Ten till hemresan med charterplanet.

Ingen Martini

Martinivariationen blev det inget av med. No. Ten var visserligen inte alls osmaklig, tvärtom. Den har en väldigt varm och synnerligen blommig smak som är ganska angenäm, och får mig att tänka på sötdoftande små vita blommor, men ändå utan att det är någon tvekan om att det är gin man dricker. Om Tanqueray har tänkt sig att fånga upp en del av de moderna konsumenter som inte vill att sprit ska smaka så mycket sprit (och därmed för det mesta väljer vodka) så har de i alla fall samtidigt varit väldigt försiktiga för att inte stöta sig med stamkunderna som föredrar robust engelsk gin.

Men till Martini passar den inte. Till det är den är bara för varm, fyllig och kryddig. Samma sak gäller alla andra cocktailrecept som är avpassade för en svalare och stramare gin.

Eget recept

Så även om jag tyckte att No. Ten var ganska god så visste jag inte vad jag skulle göra med den (jag kom inte på idén att surfa in på Tanquerays webbplats och prova recepten där), och flaskan blev stående nästan full väldigt länge i hyllan, tills jag testade att kombinera den med en annan slatt på hyllan: vermouth rosé av märket Martini & Rossi.

Följande drink är något av en milstolpe för mig eftersom det var den första egenkomponerade blandning jag blev så nöjd med att jag bestämde mig för att inte bara dricka upp den utan också skriva ner receptet. Jag gav den namnet Åttioprocentig tillfredsställelse, efter ett pressmeddelande från FFII som kommit dagen före, där man sade sig vara åttio procent nöjd med ett beslut i EU-parlamentet.

5 cl Tanqueray No. Ten
1 cl Martini Rosé
1 cl nypressad lime
¾ cl Curaçao Orange

Skakas med is och silas i ett cocktailglas.

Curaçao är en enklare citruslikör som har lite syntetisk doft och smak, inte i sig lika angenäm som exempelvis den rundare Cointreau, som är att föredra i många sammanhang. Men Cointreauns kraftiga smak blir lätt dominerande när man blandar, och jag hade vid denna period upptäckt att Curaçao var lättare att hantera. Efter hand som min känslighet har förbättrats har jag funnit allt mindre användning för Curaçao.

Skillnad mellan vermouth och vermouth

Paradoxalt nog ledde min åttioprocentiga tillfredsställelse, och det antal exemplar jag blandade till mig själv och andra, till att jag behövde fylla på förrådet av ingredienserna som jag först bara hade velat hitta ett sätt att bli av med.

På hyllan på systembolaget fanns då ingen Martini Rosé, utan bara Cinzano Rosé. Jag hade hört från vad jag bedömde som en trovärdig källa att vermouth från Martini & Rossi och Cinzano skulle vara »samma sak« eller åtminstone likvärdiga, men det stämde verkligen inte, åtminstone inte för rosé.

Man kan se färgskillnaden på bilden (Cinzano till vänster), och smakskillnaden är precis analog med utseendet. Martini Rosé smakar inget annat rosa sötma – väldigt rosa och väldigt sött. En utmärkt drinkingrediens när det är rosa sötma man behöver, men totaltrist att dricka för sig själv. Cinzano Rosé är mycket mer intressant som dryck, med mer vinkaraktär och med en aning beska, och gör sig inte helt illa som drink i sig själv tillsammans med mycket is. Men till min drink passade den inte lika bra.

Det är alltså större skillnad mellan vermouth och vermouth än vad jag tidigare trodde. En mer omfattande vermouthjämförelse vore på sin plats, framför allt att jämföra olika sorters röd vermouth. Det ska jag ta itu med förr eller senare.

intressant? om cocktail, gin, vermouth

Tanqueray No. Ten & Vermouth Rosé