16 november 2009

Slarvas öppen e-förvaltning bort av duperade politiker?

Uppdatering: Ministermötet jag skriver om nedan är förbi, och tack och lov verkar det som att våra farhågor inte besannades just den här gången. Men det mesta av de bekymmersamma förhållanden jag beskriver i inlägget kvarstår.

Mats Odell har kommit till Malmö för ministermöte om e-förvaltning, och i söndagens Sydsvenskan (hittar tyvärr inte artikeln på webben) talar han entusiastiskt om rivna murar och revolution med teknikens hjälp. Samtidigt kan vi läsa i ett pressmeddelande från FFII Sverige om ett läckt dokument som får en att undra i vilken omfattning det ministrarna beslutar om i själva verket kommer att innebära resta murar.

Jag är rädd att inte många utom de närmast sörjande förstod avslöjandet som ligger bakom pressmeddelandet, och det är en grupp som blir alltmer sorgsen och resignerad över det håll utvecklingen går.

Informationstekniken styr allt fler delar av våra liv, men inte många lagstiftare och jurister förstår dess grundläggande begrepp. Då menar jag inte att de skulle behöva hänga med i elektroniksnack om kretsar och ettor och nollor (att säga att digital information handlar om ettor och nollor är egentligen lika upplysande som att säga att text handlar om färgerna svart och vitt); nej, det som behövs är förståelse för högnivåbegreppen som man faktiskt beslutar om, som exempelvis vad som är maskin, vad som är program och vad som är format eller protokoll.

Jag misstänker att den förkrossande majoriteten av de som dagligen använder datorprogram har en ytterst vag aning om vad ett program egentligen är. Jag har ibland stort besvär att förklara vad egentligen gör i mitt programmeraryrke för släktingar och vänner, även för intelligenta personer som är ytterst bildade inom de flesta områden. Den här förståelseluckan är ett växande problem, eftersom den utnyttjas av mäktiga ekonomiska intressenter till att lobba igenom lagstiftning och praxis som förefaller helt bisarr för praktiskt taget alla tekniskt insatta.

Jag vet förstås inte exakt vad som har hänt i European Interoperability Framework när man släppt igenom formuleringar som öppnar för att slutna standarder i offentlig verksamhet, men vad jag vet är att Microsoft och andra med intresse att förhindra fri konkurrens inom programvarumrådet oavbrutet gör allt de kan för att påverka i den riktningen.

Jag misstänker också att begreppsförvirring om program och format bidrar. »Öppna standarder« nämns ofta i samma andetag som »öppen källkod«, och även om båda dessa är bra saker, och till stor del förordas av samma grupper, kan det vara förödande att de blandas samman, vilket de uppenbarligen gör om man ska tro vad Patrik »paf« Fältström skrivit om det (och det ska man).

Att programmen man använder görs läsbara för alla, och att alla tillåts att sprida förbättrade versioner av dem, har goda effekter för samhället (som de som använder termen »fri programvara« framhåller) och för den tekniska utvecklingen (vilket betonas av dem som föredrar termen »open source«), men att sträva efter detta är inte ur alla ekonomiska synvinklar helt självklart.

Att däremot förespråka slutna standarder, för hur program ska passas ihop, kan däremot bara syfta till att skapa monopolställning för enskilda företag, vars effekter blir självklart skadliga både för ekonomisk (för alla utom den som får monopolställning) och teknisk utveckling.

För att slippa gå in på tekniska förklaringar, låt oss ta en analogi från ett annat område: Kontorsmateriel såsom papper, pärmar, plastfickor etc. följer ett begränsat antal standarder. En standard specificerar vissa specifika pappersstorlekar (A4, A5, …), motsvarande kuvertstorlekar, avståndet mellan hålen man gör för att sätta in papper i pärmar osv. Vem som helst kan tillverka papper och prylar som följer standarden, och man kan köpa saker från vilken tillverkare som helst, förvissad om att de kommer att passa ihop med produkter från andra tillverkare. Detta är en öppen standard.

Tänk nu istället att pappersstorlekarna och det andra vore specificerade av ett visst företag, och hölls hemliga för alla andra. Vidare hade endast detta företag makten att ändra måtten när som helst.

Det är kanske inte helt lätt att föreställa sig för pappersmått, eftersom det är lätt att idka »reverse engineering« genom att mäta upp de färdiga pappren. I princip kan man också göra motsvarande med programvara, men det är inte lika lätt eftersom formaten som gör att programvara passar ihop är mycket mer komplexa, och programmens beteende kan ligga dold inuti maskinkod som är svår att tolka (förutsatt att programmen inte har »öppen källkod«), och det är dessutom inte ens alltid självklart tillåtet enligt lag att försöka tolka vad program gör. Programvaruföretagen kan åberopa immaterialrättslig lagstiftning för att förhindra att andra skapar program som fungerar tillsammans med deras. Det förekommer till och med att företag anses äga delar av en standard (Microsofts OOXML-format myglades trots alla protester igenom som en internationell standard.)

Att man binder sig till en sluten standard i offentlig förvaltning innebär i praktiken ett beslut om att ett visst företag ska få rätt att skattebelägga den offentliga verksamheten. Ett företag som lyckats få igenom detta har garanterad inkomst för lång tid framöver utan att behöva utveckla eller utvecklas alls. Det är förståeligt att företag ägnar sig åt att försöka skaffa sig sådan ställning, och när de väl fått den använder vilka metoder som helst för att behålla den.

Men att politiker och offentliga tjänstemän godtar slutna standarder som ram för sin verksamhet måste innebära att de är antingen mutade eller missledda.


11 november 2009

Teori i konspiration och vetenskap

»Var finns egentligen bevisen för den heliocentriska världsbilden?« frågar Johan Lundberg i den bisarra kommentartråden till hans eget blogginlägg (och på Twitter, där jag först uppmärksammade det). »Den info som jag själv kunnat spåra upp på nätet finner jag faktiskt inte helt tillförlitlig.«

Detta är retorisk sarkasm. Lundberg är inte egentligen ute efter heliocentrismen utan raljerar över hur konspirationsteoretiker resonerar. Jag återkommer till konspirationsteorierna nedan, men jag börjar med den del av Lundberg ironiska uttalande som han antagligen är minst intresserad av att prata om, nämligen fysikaliska teorier och de eventuella bevisen för dem.

När man hävdar att Kepler uppfann gravitationen brukar man få reaktionen »Du menar att han upptäckte den! Du menar inte att saker inte föll till marken före Kepler, bara att man inte visste varför.« Men vet man det nu då? Beror det på gravitationen? Vad är gravitationen i så fall? Ett naturfenomen som gör att föremål med massa dras mot varandra. Jaha, då vet vi. Eller? Varför är det en bättre förklaring än att saker helt enkelt faller nedåt?

Det är det i själva verket inte alls, inte för tyngdkraften. Det finns inte ens en vedertagen teori för vad en kraft egentligen är för något. Keplers, och i hans fotspår Newtons, innovationer bestod i en matematisk modell för att beräkna hur kroppar rör sig i förhållande till varandra. Kepler och Newton var mest intresserade av himlakroppars rörelser, men samma modell kan användas för att beräkna hur mindre föremål nära jordens yta dras mot dess centrum. Däri ligger uppfinningen: en beräkningsmetod för att ganska exakt kunna förutsäga en liten del av framtiden, på ett sätt som är utom räckhåll för den mänskliga intuitionen.

Detsamma kan sägas om alla vetenskapliga teorier, inklusive den heliocentriska världsbilden. Den är idag tätt sammanbunden med gravitationen, men gravitationsbegreppet var alltså ännu inte uppfunnet när Copernicus och tidigare heliocentriker förde fram sina teorier. Alla är de med våra dagars ögon krångliga ad hoc-konstruktioner, och alla är sedan länge övergivna.

Det är sällan det finns några bevis för en vetenskaplig teori. Teorin är en arbetshypotes som man utgår ifrån tills man, eventuellt, hittar en bättre. Vetenskapsmän gör gott i att inte alltför emfatiskt hävda att deras teorier är sanna (även om man naturligtvis kallar dem så i dagligt tal). En god teori är en som med hög precision kan förutsäga utfallet av experiment, och alltså som sagt därmed kan användas för att förutsäga framtiden. Som är så enkel som möjligt, enligt principen Ockhams rakkniv. Och som slutligen, om möjligt, har ett starkt förklaringsvärde.

Det är det som gör vetenskapen unik och enastående: den är okänslig för om man tror på den eller inte, och bevis är inte särskilt relevanta. Styrkan i en teori är dess användbarhet, inte dess sanningshalt – vad nu sanning egentligen ska betyda.

Förklaringsvärdet i en teori ska inte heller överbetonas. Vad innebär en förklaring? En beskrivning som ger en intuitiv känsla av förståelse kanske man skulle kunna säga, men vad innebär då det? Förståelse är ett psykologiskt fenomen vars inre natur är föga känd. Ett synnerligen bräckligt kriterium för en bra teori. Visst, det är trevligt när man kan känna att en teori träffar rätt, och låter en »se« hur saker i naturen hänger samman. Darwins utvecklingslära är ett typexempel på det. Men det finns också lysande teorier utan reellt förklaringsvärde – gravitationen till exempel.

Konspirationsteorierna som Johan Lundberg ondgör sig över kan också bäst förstås som psykologiska fenomen. Någonting i människans (eller åtminstone många människors) sätt att tänka gör det svårt att acceptera att förklaringen till någonting stort och omvälvande kan vara så enkelt som det verkar vid första anblicken. Jag vet exempelvis bara ett enda politiskt mord där jag aldrig hört någon teori om att det måste ligga något annat bakom, nämligen mordet på Gustav III. Det förklaras av att den officiella förklaringen i detta fall är att det var en konspiration, iscensatt av mäktiga män som agerade i kulisserna.

Jag ger inte mycket för Lundbergs teori om »pajasarna från sanningsrörelsen […] som åskådningsexempel på Internets skadliga effekter: hur Internet gör det möjligt för människor med de mest bisarra läggningar och idéer att alltid hitta ett par själsfränder som får dem att känna sig som delaktiga i fullkomligt normala gemenskaper.« Vad är det som är så skadligt med detta? Blir en pajas farlig av att känna sig som en del av en gemenskap?

Konspirationsteorierna drivs inte av Internet utan, som sagt, av naturliga psykologiska reaktioner. Teorierna har alltid funnits, och folk har inte behövt Internet för att utarbeta intrikata alternativförklaringar om mordet på Kennedy eller avfärda förintelsen som propaganda från den världs- och samhällsklassomspännande judiska konspirationen. Om förintelseförnekandet har ökat så finns det andra faktorer som förklarar det bättre, exempelvis att förekomsten av överlevande ögonvittnen har minskat, och att antijudiska stämningar i allmänhet har förstärkts genom staten Israels övergrepp i den judiska etnicitetens namn.

Jag kan inte heller, som Johan Lundberg tycks göra, önska tillbaka den auktoritära statstelevisionen med sitt filter mot det som inte föll etablissemanget i smaken – däribland stolliga konspirationsteoretiker. Jag tror inte ett ögonblick på att det var bättre förr med det rationella tänkandet i ämnen som lockar till konspirationsteorier. (En gymnasielärares uppskattning av vad hennes elever antagligen tror är inte mycket till belägg.) Det nya är att det folkliga tänkandet har blivit synligt, dels genom att det kan sprida sig själv på nätet, och dels genom att en förändrad medielogik gör att det släpps fram även i monolitiska medier. Det tycker jag bara är bra.