15 december 2010

Flattr

Jag tyckte direkt att Flattr lät som en lysande idé. Jag får massor av intressant information och stimulerande läsning i form av texter folk runtom på nätet lägger ner stort arbete på att sätta ihop, och med hjälp av Flattr kan jag betala för mig (eller donera kanske är den skattetekniskt korrekta termen), och därmed stödja och uppmuntra sådant jag tycker är lovvärt.

Man avsätter alltså ett visst belopp i månaden, och så kan man ge en andel av det till det man gillar på nätet genom att klicka på dess Flattr-knappar. Förutsatt att sådana finns där.

Nu är jag inte oftast inte så snabb med att verkligen börja använda saker bara för att jag tycker att de verkar bra. Men häromdagen var det någon på Twitter som klankade ner på Flattr, vilket provocerade mig tillräckligt mycket för att som reaktion äntligen registrera ett konto och börja använda systemet. Jag tar det lite försiktigt med flattrandet till att börja med för att jag inte ska fastna i att sprida mig för tunt, men den här insiktsfulla Intensifier-posten jag läste i fredags var fortfarande tillräckligt varm i mitt minne för att retroaktivt få mitt första Flattr-klick.

När jag nu skapat ett konto sätter jag förstås in Flattr-knappar på bloggen också. Jag följde den här guiden (som jag också flattrat) för att enkelt fixa till det i bloggmotorn jag använder (efter tips från Flattr på Twitter). Så nu är det bara att klicka loss om ni vill visa er uppskattning. Knappen uppe till höger rör bloggen som helhet, och så finns det en knapp längst ner i varje inlägg. Jag räknar inte med att tjäna några stora pengar på det, men det kan väl om inte annat bli några kronor som jag kan överföra till andra via mitt eget Flattr-konto.

Uppdatering: Jag låter det här inlägget ligga kvar som ett historiskt dokument, men Flattr slog aldrig igenom på allvar, och jag har slutat använda det.


11 december 2010

Stöldens högtid

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja