En klassisk men ändå inte cocktail

Att jag nästan slutat blogga om cocktails beror inte på att jag slutat blanda och dricka cocktails, utan antagligen mest på att jag övat upp min känsla för mixologi så pass att det inte längre känns så angeläget att skriva ner och namnge kompositioner. Jag känner bara efter vad jag är sugen på, väljer några flaskor i barskåpet och öppnar och luktar tills jag bedömer att jag fått ihop några ingredienser som passar ihop och motsvarar vad jag är ute efter, och höftar proportionerna, eventuellt med en avsmakning med barskeden innan jag tillför is och skakar eller rör – och resultatet blir oftast ungefär som jag önskar. Det där med att hälla ut misslyckade blandningar är nästan helt ett minne blott. Och eftersom mina cocktailpostningar oftast varit redogörelser för drinkkompositioner jag skrivit ner och gett mer eller mindre krystade namn så har de nästan också blivit ett minne blott.

Fast när jag inte improviserar går jag ofta tillbaka till någon av mina gamla bloggpostningar för att kolla proportioner. De mest lyckade av mina namngivna kompositioner, som jag oftast återbesöker, tycker jag är Olja på vågorna och Åttioprocentig tillfredsställelse, fast den senare brukar jag göra i en varant på vanlig Tanqueray som jag naturligtvis kallar Sjuttionioprocentig tillfredsställelse. Jag brukar öka vermouth- och limekomponenterna en liten aning också.

Men för att något mildra svältföddheten på nya cocktailrecept hos eventuellt törstande läsare ska jag berätta vad jag just blandade.

En vanlig definition av cocktail är att den förutom sprit ska innehålla någonting sött, någonting surt och någonting bittert. Det är en definition som väl får betraktas som obsolet, men jag tänkte i alla fall att jag skulle följa den ikväll. För att göra drinken yttermera klassisk bestämde jag mig för att använda enbart klassiska, eller rentav ålderdomliga, ingredienser:

5 cl Plymouth Gin
1 cl citron (surt)
½–1 cl Fernet Branca (bittert)
½–1 cl Chartreuse (sött)

Skakas med is och silas i ett cocktailglas

Plymouth Gin har en tuffare smak än min standardgin Tanqueray, standard för råbarkade engelska sjömän på kolonialismens tid. Fernet Branca är en klassisk bitter med ett hemligt familjerecept enligt uppgift bestående av 40 olika örter och kryddor, och har liksom Chartreuse, som jag skrivit om tidigare, en ganska medicinal smak. Vad som inte är så klassiskt med den här drinken är proportionerna, som antagligen varit jämnare om det varit en cocktail från ursprungsperioden bortåt artonhundratalet. Drinken hade säkert också varit mycket sötare – förmodligen hade den innehållit sockerlag. Men ca 5 cl av basspriten och försiktigare med de andra ingredienserna är typiskt för moderna cocktails, och eftersom jag inte är så förtjust i söta drycker håller jag nere sötman ännu mer än de flesta.

Det var ett fragment av mitt cocktailblandande från just idag – ett recept som jag blev nöjd med men ingenting jag skulle ha skrivit ner om det inte vore för detta blogginlägg.

Att jag nästan slutat blogga om cocktails beror inte på att jag slutat blanda och dricka cocktails, utan antagligen mest på att jag övat upp min känsla för mixologi så pass att det inte längre känns så angeläget att skriva ner och namnge kompositioner. Jag känner bara efter vad jag är sugen på, väljer några flaskor i barskåpet och öppnar och luktar tills jag bedömer att jag fått ihop några ingredienser som passar ihop och motsvarar vad jag är ute efter, och höftar proportionerna, eventuellt med en avsmakning med barskeden innan jag tillför is och skakar eller rör – och resultatet blir oftast ungefär som jag önskar. Det där med att hälla ut misslyckade blandningar är nästan helt ett minne blott. Och eftersom mina cocktailpostningar oftast varit redogörelser för drinkkompositioner jag skrivit ner och gett mer eller mindre krystade namn så har de nästan också blivit ett minne blott.

Fast när jag inte improviserar går jag ofta tillbaka till någon av mina gamla bloggpostningar för att kolla proportioner. De mest lyckade av mina namngivna kompositioner, som jag oftast återbesöker, tycker jag är Olja på vågorna och Åttioprocentig tillfredsställelse, fast den senare brukar jag göra i en varant på vanlig Tanqueray som jag naturligtvis kallar Sjuttionioprocentig tillfredsställelse. Jag brukar öka vermouth- och limekomponenterna en liten aning också.

Men för att något mildra svältföddheten på nya cocktailrecept hos eventuellt törstande läsare ska jag berätta vad jag just blandade.

En vanlig definition av cocktail är att den förutom sprit ska innehålla någonting sött, någonting surt och någonting bittert. Det är en definition som väl får betraktas som obsolet, men jag tänkte i alla fall att jag skulle följa den ikväll. För att göra drinken yttermera klassisk bestämde jag mig för att använda enbart klassiska, eller rentav ålderdomliga, ingredienser:

5 cl Plymouth Gin
1 cl citron (surt)
½–1 cl Fernet Branca (bittert)
½–1 cl Chartreuse (sött)

Skakas med is och silas i ett cocktailglas

Plymouth Gin har en tuffare smak än min standardgin Tanqueray, standard för råbarkade engelska sjömän på kolonialismens tid. Fernet Branca är en klassisk bitter med ett hemligt familjerecept enligt uppgift bestående av 40 olika örter och kryddor, och har liksom Chartreuse, som jag skrivit om tidigare, en ganska medicinal smak. Vad som inte är så klassiskt med den här drinken är proportionerna, som antagligen varit jämnare om det varit en cocktail från ursprungsperioden bortåt artonhundratalet. Drinken hade säkert också varit mycket sötare – förmodligen hade den innehållit sockerlag. Men ca 5 cl av basspriten och försiktigare med de andra ingredienserna är typiskt för moderna cocktails, och eftersom jag inte är så förtjust i söta drycker håller jag nere sötman ännu mer än de flesta.

Det var ett fragment av mitt cocktailblandande från just idag – ett recept som jag blev nöjd med men ingenting jag skulle ha skrivit ner om det inte vore för detta blogginlägg.

En klassisk men ändå inte cocktail