Sweet Martini och andra cocktailstrukturella applikationer

När jag började blogga vårvintern 2007, som en ventil för att få prata om saker som inte så många i min närhet var intresserade av, hade jag ganska nyligen börjat utforska ämnet cocktails. Alltså var jag ganska tvärsäker på vad som är rätt och fel när det gäller t.ex. Dry Martini, kanske något mer säker än vad jag är idag.

Sedan dess har inte bara jag fördjupat mina kunskaper om cocktails. Omgivningen är också mer förstående. Man behöver inte åka till London för att få tag på orange bitters från världens enda kvarvarande tillverkare, utan hittar en imponerande hylla med fantasifulla bitters från nytillkomna tillverkare hos Juuls på Værnedamsvej. Det tog flera år innan jag lyckades skaffa Peychaud's bitters, som man behöver till Sazerac, och då var det genom att jag beställde från Amazon. Nu finns det förstås på Juuls.

Dessutom har jag fått många influenser och tillfällen att prata detaljer med bartenders i Köpenhamns livaktiga och skiftande toppklasscocktailscen. (Ruby står sig, och bl.a. Holmens kanal, Lidkoeb och Curfew är mer sentida tillskott, medan The Union och Ourselves Alone tyvärr försvunnit.) Till och med i Malmö har jag, trots att renodlade barer är förbjudna i Sverige, upptäckt att det finns ställen där man kan förvänta sig hög nivå: Rosen, Belle époque, samt Adelgatan på fredagar när de har barpersonal från Strøm.

Så jag behöver inte blogga för att få utlopp för cocktailintresset längre, och tycker oftast inte att jag behöver skriva ner så mycket (eller hitta på namn) för att komma ihåg vad jag lyckats med för bra drinkar själv, eftersom det blir bra nästan varje gång, sedan jag fått förståelse för grundstrukturen i de olika sorters cocktails som jag härmed tänkte dela med mig av här. Det blir en sammanfattning som upprepar en del av det centrala som jag tagit upp i gamla inlägg, men också lägger till en del idéer och erfarenheter jag aldrig skrivit ner tidigare.

Sours: teori

En sour är en drink som består av bassprit (gin, whiskey, rom, tequila, konjak, vodka, etc.), citrusjuice (färskpressad) och likör eller sockerlag. Mitt grundrecept är 5 cl bassprit, 2 cl citrus och 1 cl sött. I barer får man dem oftast något sötare, men jag gillar ganska hög syrlighet.

Sours brukar man skaka med is, och sila upp, oftast i ett högt glas på fot. Det finns några saker som att värda att tänka på vid skakningen, som alla har att göra med utspädningen man får av isen. Det är inte så att det hela går ut på att eliminera utspädningen helt – en viss utspädning ingår så att säga i receptet – och exakt hur mycket utspädning man vill ha är förstås en smaksak, men enligt min egen smak och mening är det att se till att utspädningen inte blir för stor som man behöver lägga sig vinn om. Att öka den är mycket lättare.

Första punkten är att man måste ta tillräckligt mycket is. Använder jag vanliga iskuber, från ett sådant där litet tråg man har i frysen, tar jag minst ett helt tråg till en skakning, och något mer om jag skakar två drinkar på en gång (alltså dubbel vätskemängd). Jag använder en hyfsat stor Bostonshaker, men har aldrig lyckats få bra resultat när jag försökt skaka drink till mer än två personer åt gången. Det har att göra med att ismängden behöver vara tillräckligt stor i förhållande till vätskan för att inte värmas upp och smälta för mycket. Paradoxalt kanske, att mer is ger mindre utspädning, men så är det utan tvekan.

Storleken på de enskilda isbitarna har också betydelse. Är de små eller krossade är det risk för stor utspädning. Exakt varför det är så är så pass fysikaliskt komplicerat att jag inte blivit helt klok på det. Frågar man en bartender säger hen att det är för att kontaktytan mellan isen och vätskan då blir mindre, och det blir den ju, men varför ger det egentligen mindre smältning? Med mina gymnasiekunskaper i fysik tycker jag mig kunna resonera mig fram till att en jämnare temperaturfördelning i isen, som man får med mindre bitar, borde ge mindre smältning. Men så är det alltså inte, av för mig oklara skäl: isbitarna ska vara stora och jämna. Jag skakar av samma anledning inte jättehårt med isen (utom ifall det är en drink som ska skumma), eftersom några isbitar då brukar krossas.

Givetvis ska isen vara tillräckligt kall också. Återanvänder man samma is till mer än en drink blir bitarna inte bara mindre utan också varma (om man inte återfryst dem), och smälter mer, så det gör jag aldrig. Det finns mer att nörda ner sig i vad gäller iskvalitet, men jag tror inte att det går att göra så mycket mer åt den om allt man har tillgång till är en normal hushållsfrys. (Se dock även nedan om is till rörda drinkar och återanvändning av stora isbitar.)

Jag använder som sagt oftast en Bostonshaker, som består av en glasdel och en metalldel. Glasdelen är ganska tung, och innehåller därför en hel del värme som överförs till drinken vid skakningen, vilket bidrar till att smälta isen. För att kontrollera den effekten gör jag som jag har sett bartendrarna på Ruby göra: jag fyller glasdelen med is, och rör runt den med barskeden där en stund, för att kyla ner glaset, och häller sedan bort smältvattnet. Det blir ganska mycket vatten som rinner bort, så manövern har stor betydelse. Proffsbartenders gör detta till vissa drinkar, men inte till andra, beroende på – antar jag – hur mycket utspädning som passar till respektive drink. Jag brukar göra det i stort sett alltid, eftersom det ger bättre förutsägbarhet, och jag upplever inte att utspädningen blir för liten.

Slutligen silar jag drinken ordentligt när jag heller upp i glaset, inte bara med silen som hör till shakern, utan dessutom genom en liten sil av tesilstyp som jag håller över glaset. Där fastnar eventuella kärnor och andra fruktdelar, men också större issplitter som bildats vid skakningen, och som annars ligger och smälter i drinken.

Sours: recept

Även om jag som sagt numera ofta experimenterar fritt händer det att jag får till någon lyckträff som jag vill bevara. Jag skriver ner några här, delvis för min egen referens.

Mitt grundrecept för sours är som sagt 5:2:1. Jag följer det inte alltid slaviskt – vissa sorters likörer blir t.ex. för dominerande om man tar så mycket som 1 cl, och då får man kompensera med något annat sötmatillskott – men jag slår ytterst sällan upp proportionerna för Margarita, Whiskey Sour, Daquiri, Sidecar, Cosmopolitan, White Lady eller andra kända drinkar som alla väsentligen är applikationer av den generiska sour-drinken.

Aviation är en gammal klassiker med gin, citron, maraschinolikör. Jag använder min standardgin Tanqueray, och den vanligaste maraschinolikören Luxardo. Innovationen jag vill bidra med är att ta i en skvätt lavendelbitters, vilket förvånansvärt förbättrar balans och djup.

Whiskey Sour är en ännu mer välkänd klassiker, som jag fick variationstips till från en tweet av Isobel Hadley-Kamptz: använd pomerans i stället för citron! Pomerans hittar man bara i butikerna på vårvintern, så det blir en säsongsdrink. Jag använder Maker's Mark, sötar med en blandning av sockerlag och Cointreau, och stänker också i antingen apelsinbitters eller – för en lite djupare och mörkare drink – Jerry Thomas Bitters.

En frukt som är ännu mer sällsynt, men som också brukar dyka upp någon gång på vårvintern, är bergamotte. Den blandar jag med Tanqueray Ten (den blommigare och dyrare varianten av Tanqueray, som inte generellt är lika användbar) och sockelag, helt enkelt, plus att jag tar en bit skal, vrider fram lite olja, och gnider mot glaskanten. Bergamotte är mest känt för att ingå i Earl Grey-te, och då är det oljan från skalet man använder, och första gången man smakar detta kan man inte undgå att associera till te. Men det går över, och jag tänker nu bara på den sublima lite parfymblommiga känslan. Jag kallar den här drinken Unforgettable (det är nog den senaste drink jag gett ett namn, för 3–4 år sedan) eftersom den i mitt huvud kopplats till parfymreklamen i Watchmen-filmatiseringen.

Färgskalan på en bukett med astrar gav mig ingivelsen till en sour med lite fler ingredienser: tequila blanco, citron, Cherry Heering, viollikör, lite sockerlag, ett par droppar Jerry Thomas Bitters. Cherry Heering är mycket mindre söt än de flesta likörer, och viollikören måste man vara mycket försiktig med; därför behövs lite sockerlag för neutral sötma.

Old-fashioned-cocktails: teori

Enligt den äldsta nedtecknade definitionen består cocktail av sprit, socker, vatten och bitters. Definitionen har vidgats genom århundradena till att väl i dag oftast helt enkelt beteckna något som blandas av olika ingredienser, men ett par drinkar av ursprungstypen lever kvar. I synnerhet om man räknar in varianter där man i stället för socker och vatten använder antingen sockerlag (som ju består av socker och vatten, och vatten tillförs också av isen man rör med) eller likör – eller en kombination.

Mina egna experiment gäller för tillfället väldigt ofta drinkar av den här typen. Den är perfekt när man vill prova en ny bitters man varit över och köpt på Juuls. Medan bitters i en sourdrink handlar om finjustering av smaken är bitters i en old-fashioned-drink en kritisk ingrediens som ofta ger hela dess karaktär.

Som grundrecept tar jag 5 cl bassprit och en knapp centiliter sött. Mängden bitters är normalt ”en skvätt”, men det varierar mycket med vad den kräver och tål, från en droppe till några skvättar.

Oftast tar jag också en bit citrusskal, normalt citron. Jag skär av en rejäl bit, utan att få med fruktkött, vrider den lite så att olja pärlar fram på ytan, och stryker lite längs glasets kant, varpå jag plumsar ner skalbiten i drinken. Det finns väldigt mycket smak i citrusskal, så man får faktiskt vara försiktig med skalet också, så att det inte helt dominerar smaken och doften.

En old-fashioned-cocktail gör man bäst i att röra med is. Skakning gör den grumlig och lätt för utspädd. Här är det ännu mer kritiskt med isen än vid skakning av en sour. Det händer väldigt lätt att man ”dödar” drinken med för stor utspädning.

En teknik för att undvika det fick jag idén till i barer som serverar den här sortens drinkar on the rocks med en enda jättestor isbit, antingen kubisk eller sfärisk: jag gör isbitar i en muffinsform av latex, för stora amerikanska muffins. Som sagt, stora och jämna isbitar minimerar utspädningen. Med en istång stoppar jag 1–2 par av muffinsisbitar på högkant i rörglaset, häller ingredienserna över isen, och rör om en stund, med lite lutning för att exponera mer is för vätskan. Om rörglaset verkligen är av glas använder jag samma trick här med att först kyla glaset genom att bara röra is i det, och hälla bort smältvattnet. Använder man metalldelen av shakern till att röra i behövs inte det steget.

Det tar ganska lång tid att frysa in isbitar av muffinsstorlek, och ganska mycket av dem är kvar efter att man använt dem. Därför tycker jag att det är synd och onödigt att slänga dem direkt. Jag greppar dem med istången och sköljer av och lägger in i frysen igen, och sedan kan jag använda dem igen nästa dag eller nästa vecka. När de blivit för små får de gå i vasken eller i skakningsisbunken.

Old-fashioned-cocktails: ingredienser

Det är ingen slump att den mest livaktiga old-fashioned-cocktaildrinken är Old-Fashioned Whiskey Cocktail, ofta helt enkelt kallad Old Fashioned. Det behövs en bassprit med karaktär, och whiskey är därmed på det hela taget lämpligast, och allra helst rye.

Jag blandar ofta fritt, men här är ett par favoriter jag återkommer till:

Sazerac: en väldigt gammal drink som jag skrivit om förr. Jag blev riktigt förtjust i den först efter att jag fått en väldigt torr Sazerac på den nu insomnade baren Ourselves Alone, och insåg att problemet med min egen var att jag brukat göra den för söt. Det plus Gaz Regans tips någonstans om att ösa på ordentligt med Peychaud's har gjort att den numera är en av mina favoriter. Jag använder Bulleit Rye, en bra standardrågwhiskey som sedan något år faktiskt, som första och enda rye, finns i Systembolagets standardsortiment! Inget citronskal i den här, utan bara rye eller – om jag känner för det – hälften rye och hälften konjak, ca ½ cl sockerlag, några stänk Peychaud's bitters, rörd och silad i ett glas draperat med Pernod Absinthe.

Edison Street: Från ”Bar-X” i Salt Lake City har jag denna smakliga variant: rye, Drambouie, grapefruktbitters, och en bit grapefruktskal. Glaset draperat med absint precis som med Sazerac.

Vermouthcocktails

Om man istället för likör eller sockerlag, som i old-fashioned-cocktail, använder vermouth eller liknande kryddat starkvin (som Lillet, Dubonnet, eller varför inte glögg) får man en drinkkategori som innehåller två av de absolut mest kända drinkarna: Martini och Manhattan. Mitt grundrecept är 5 cl bassprit, 1–2 cl vermouth (e.d.) och några droppar bitters.

Jag har redan skrivit mycket om sådana här drinkar på bloggen, i och med att det var sådana jag gillade bäst när jag först började blanda. Men här är ett par senare tillskott i min favoritlista:

Gibson, drinken Cary Grant dricker i restaurangvagnsscenen i North by Northwest är väl egentligen inget annat än en Dry Martini med en syltlök i stället för oliv. Men tack vare idén att brutalisera den lite ytterligare med ett par droppar selleribitters, istället för apelsinbitters som ursprungligen ingick i Martini, har den nästan helt ersatt Dry Martini i mitt liv. Tanqueray (den vanliga) är som oftast mitt ginval.

Sweet Martini, Dry Martinis okända syskon, får man om man tar söt röd vermouth av italiensk typ istället för torr vit av fransk typ. Sedan jag uttalade mitt ointresse för detta i Martiniblogginlägget 2007 har jag ändå provat då och då, men cirkeln slöts inte förrän i december 2014 när jag fick idén till en Sweet Martini bestående av Tanqueray Ten, Punt e Mes, och Bittermens Burlesque Bitters, dekorerad med ett Luxardokörsbär, vars sirapsartade lag långsamt sprider sig i glaset.

Är det allt?

Någon skulle säkert ha önskat sig en avdelning med svagare drinkar, t.ex. Caipirinha, Mojito och annat sådant där med krossad is, men det är en konstart jag ännu inte bemästrat, eftersom jag själv inte dricker så mycket sådant där, utan föredrar starka drinkar. Jag har en känsla av att många har uppfattningen att man är mer dekadent och blir mer berusad av drinkar med nästan ren sprit, och att det därför är anständigare att späda ut med mer juice eller bubblande vätska, men så är det ju inte! En Caipirinha innehåller typiskt lika mycket alkohol som en Sazerac, bara i ett större glas, som man, åtminstone jag, lätt lockas att hälla i sig betydligt snabbare, eftersom man inte märker dess alkoholinnehåll lika tydligt.

När jag började blogga vårvintern 2007, som en ventil för att få prata om saker som inte så många i min närhet var intresserade av, hade jag ganska nyligen börjat utforska ämnet cocktails. Alltså var jag ganska tvärsäker på vad som är rätt och fel när det gäller t.ex. Dry Martini, kanske något mer säker än vad jag är idag.

Sedan dess har inte bara jag fördjupat mina kunskaper om cocktails. Omgivningen är också mer förstående. Man behöver inte åka till London för att få tag på orange bitters från världens enda kvarvarande tillverkare, utan hittar en imponerande hylla med fantasifulla bitters från nytillkomna tillverkare hos Juuls på Værnedamsvej. Det tog flera år innan jag lyckades skaffa Peychaud's bitters, som man behöver till Sazerac, och då var det genom att jag beställde från Amazon. Nu finns det förstås på Juuls.

Dessutom har jag fått många influenser och tillfällen att prata detaljer med bartenders i Köpenhamns livaktiga och skiftande toppklasscocktailscen. (Ruby står sig, och bl.a. Holmens kanal, Lidkoeb och Curfew är mer sentida tillskott, medan The Union och Ourselves Alone tyvärr försvunnit.) Till och med i Malmö har jag, trots att renodlade barer är förbjudna i Sverige, upptäckt att det finns ställen där man kan förvänta sig hög nivå: Rosen, Belle époque, samt Adelgatan på fredagar när de har barpersonal från Strøm.

Så jag behöver inte blogga för att få utlopp för cocktailintresset längre, och tycker oftast inte att jag behöver skriva ner så mycket (eller hitta på namn) för att komma ihåg vad jag lyckats med för bra drinkar själv, eftersom det blir bra nästan varje gång, sedan jag fått förståelse för grundstrukturen i de olika sorters cocktails som jag härmed tänkte dela med mig av här. Det blir en sammanfattning som upprepar en del av det centrala som jag tagit upp i gamla inlägg, men också lägger till en del idéer och erfarenheter jag aldrig skrivit ner tidigare.

Sours: teori

En sour är en drink som består av bassprit (gin, whiskey, rom, tequila, konjak, vodka, etc.), citrusjuice (färskpressad) och likör eller sockerlag. Mitt grundrecept är 5 cl bassprit, 2 cl citrus och 1 cl sött. I barer får man dem oftast något sötare, men jag gillar ganska hög syrlighet.

Sours brukar man skaka med is, och sila upp, oftast i ett högt glas på fot. Det finns några saker som att värda att tänka på vid skakningen, som alla har att göra med utspädningen man får av isen. Det är inte så att det hela går ut på att eliminera utspädningen helt – en viss utspädning ingår så att säga i receptet – och exakt hur mycket utspädning man vill ha är förstås en smaksak, men enligt min egen smak och mening är det att se till att utspädningen inte blir för stor som man behöver lägga sig vinn om. Att öka den är mycket lättare.

Första punkten är att man måste ta tillräckligt mycket is. Använder jag vanliga iskuber, från ett sådant där litet tråg man har i frysen, tar jag minst ett helt tråg till en skakning, och något mer om jag skakar två drinkar på en gång (alltså dubbel vätskemängd). Jag använder en hyfsat stor Bostonshaker, men har aldrig lyckats få bra resultat när jag försökt skaka drink till mer än två personer åt gången. Det har att göra med att ismängden behöver vara tillräckligt stor i förhållande till vätskan för att inte värmas upp och smälta för mycket. Paradoxalt kanske, att mer is ger mindre utspädning, men så är det utan tvekan.

Storleken på de enskilda isbitarna har också betydelse. Är de små eller krossade är det risk för stor utspädning. Exakt varför det är så är så pass fysikaliskt komplicerat att jag inte blivit helt klok på det. Frågar man en bartender säger hen att det är för att kontaktytan mellan isen och vätskan då blir mindre, och det blir den ju, men varför ger det egentligen mindre smältning? Med mina gymnasiekunskaper i fysik tycker jag mig kunna resonera mig fram till att en jämnare temperaturfördelning i isen, som man får med mindre bitar, borde ge mindre smältning. Men så är det alltså inte, av för mig oklara skäl: isbitarna ska vara stora och jämna. Jag skakar av samma anledning inte jättehårt med isen (utom ifall det är en drink som ska skumma), eftersom några isbitar då brukar krossas.

Givetvis ska isen vara tillräckligt kall också. Återanvänder man samma is till mer än en drink blir bitarna inte bara mindre utan också varma (om man inte återfryst dem), och smälter mer, så det gör jag aldrig. Det finns mer att nörda ner sig i vad gäller iskvalitet, men jag tror inte att det går att göra så mycket mer åt den om allt man har tillgång till är en normal hushållsfrys. (Se dock även nedan om is till rörda drinkar och återanvändning av stora isbitar.)

Jag använder som sagt oftast en Bostonshaker, som består av en glasdel och en metalldel. Glasdelen är ganska tung, och innehåller därför en hel del värme som överförs till drinken vid skakningen, vilket bidrar till att smälta isen. För att kontrollera den effekten gör jag som jag har sett bartendrarna på Ruby göra: jag fyller glasdelen med is, och rör runt den med barskeden där en stund, för att kyla ner glaset, och häller sedan bort smältvattnet. Det blir ganska mycket vatten som rinner bort, så manövern har stor betydelse. Proffsbartenders gör detta till vissa drinkar, men inte till andra, beroende på – antar jag – hur mycket utspädning som passar till respektive drink. Jag brukar göra det i stort sett alltid, eftersom det ger bättre förutsägbarhet, och jag upplever inte att utspädningen blir för liten.

Slutligen silar jag drinken ordentligt när jag heller upp i glaset, inte bara med silen som hör till shakern, utan dessutom genom en liten sil av tesilstyp som jag håller över glaset. Där fastnar eventuella kärnor och andra fruktdelar, men också större issplitter som bildats vid skakningen, och som annars ligger och smälter i drinken.

Sours: recept

Även om jag som sagt numera ofta experimenterar fritt händer det att jag får till någon lyckträff som jag vill bevara. Jag skriver ner några här, delvis för min egen referens.

Mitt grundrecept för sours är som sagt 5:2:1. Jag följer det inte alltid slaviskt – vissa sorters likörer blir t.ex. för dominerande om man tar så mycket som 1 cl, och då får man kompensera med något annat sötmatillskott – men jag slår ytterst sällan upp proportionerna för Margarita, Whiskey Sour, Daquiri, Sidecar, Cosmopolitan, White Lady eller andra kända drinkar som alla väsentligen är applikationer av den generiska sour-drinken.

Aviation är en gammal klassiker med gin, citron, maraschinolikör. Jag använder min standardgin Tanqueray, och den vanligaste maraschinolikören Luxardo. Innovationen jag vill bidra med är att ta i en skvätt lavendelbitters, vilket förvånansvärt förbättrar balans och djup.

Whiskey Sour är en ännu mer välkänd klassiker, som jag fick variationstips till från en tweet av Isobel Hadley-Kamptz: använd pomerans i stället för citron! Pomerans hittar man bara i butikerna på vårvintern, så det blir en säsongsdrink. Jag använder Maker's Mark, sötar med en blandning av sockerlag och Cointreau, och stänker också i antingen apelsinbitters eller – för en lite djupare och mörkare drink – Jerry Thomas Bitters.

En frukt som är ännu mer sällsynt, men som också brukar dyka upp någon gång på vårvintern, är bergamotte. Den blandar jag med Tanqueray Ten (den blommigare och dyrare varianten av Tanqueray, som inte generellt är lika användbar) och sockelag, helt enkelt, plus att jag tar en bit skal, vrider fram lite olja, och gnider mot glaskanten. Bergamotte är mest känt för att ingå i Earl Grey-te, och då är det oljan från skalet man använder, och första gången man smakar detta kan man inte undgå att associera till te. Men det går över, och jag tänker nu bara på den sublima lite parfymblommiga känslan. Jag kallar den här drinken Unforgettable (det är nog den senaste drink jag gett ett namn, för 3–4 år sedan) eftersom den i mitt huvud kopplats till parfymreklamen i Watchmen-filmatiseringen.

Färgskalan på en bukett med astrar gav mig ingivelsen till en sour med lite fler ingredienser: tequila blanco, citron, Cherry Heering, viollikör, lite sockerlag, ett par droppar Jerry Thomas Bitters. Cherry Heering är mycket mindre söt än de flesta likörer, och viollikören måste man vara mycket försiktig med; därför behövs lite sockerlag för neutral sötma.

Old-fashioned-cocktails: teori

Enligt den äldsta nedtecknade definitionen består cocktail av sprit, socker, vatten och bitters. Definitionen har vidgats genom århundradena till att väl i dag oftast helt enkelt beteckna något som blandas av olika ingredienser, men ett par drinkar av ursprungstypen lever kvar. I synnerhet om man räknar in varianter där man i stället för socker och vatten använder antingen sockerlag (som ju består av socker och vatten, och vatten tillförs också av isen man rör med) eller likör – eller en kombination.

Mina egna experiment gäller för tillfället väldigt ofta drinkar av den här typen. Den är perfekt när man vill prova en ny bitters man varit över och köpt på Juuls. Medan bitters i en sourdrink handlar om finjustering av smaken är bitters i en old-fashioned-drink en kritisk ingrediens som ofta ger hela dess karaktär.

Som grundrecept tar jag 5 cl bassprit och en knapp centiliter sött. Mängden bitters är normalt ”en skvätt”, men det varierar mycket med vad den kräver och tål, från en droppe till några skvättar.

Oftast tar jag också en bit citrusskal, normalt citron. Jag skär av en rejäl bit, utan att få med fruktkött, vrider den lite så att olja pärlar fram på ytan, och stryker lite längs glasets kant, varpå jag plumsar ner skalbiten i drinken. Det finns väldigt mycket smak i citrusskal, så man får faktiskt vara försiktig med skalet också, så att det inte helt dominerar smaken och doften.

En old-fashioned-cocktail gör man bäst i att röra med is. Skakning gör den grumlig och lätt för utspädd. Här är det ännu mer kritiskt med isen än vid skakning av en sour. Det händer väldigt lätt att man ”dödar” drinken med för stor utspädning.

En teknik för att undvika det fick jag idén till i barer som serverar den här sortens drinkar on the rocks med en enda jättestor isbit, antingen kubisk eller sfärisk: jag gör isbitar i en muffinsform av latex, för stora amerikanska muffins. Som sagt, stora och jämna isbitar minimerar utspädningen. Med en istång stoppar jag 1–2 par av muffinsisbitar på högkant i rörglaset, häller ingredienserna över isen, och rör om en stund, med lite lutning för att exponera mer is för vätskan. Om rörglaset verkligen är av glas använder jag samma trick här med att först kyla glaset genom att bara röra is i det, och hälla bort smältvattnet. Använder man metalldelen av shakern till att röra i behövs inte det steget.

Det tar ganska lång tid att frysa in isbitar av muffinsstorlek, och ganska mycket av dem är kvar efter att man använt dem. Därför tycker jag att det är synd och onödigt att slänga dem direkt. Jag greppar dem med istången och sköljer av och lägger in i frysen igen, och sedan kan jag använda dem igen nästa dag eller nästa vecka. När de blivit för små får de gå i vasken eller i skakningsisbunken.

Old-fashioned-cocktails: ingredienser

Det är ingen slump att den mest livaktiga old-fashioned-cocktaildrinken är Old-Fashioned Whiskey Cocktail, ofta helt enkelt kallad Old Fashioned. Det behövs en bassprit med karaktär, och whiskey är därmed på det hela taget lämpligast, och allra helst rye.

Jag blandar ofta fritt, men här är ett par favoriter jag återkommer till:

Sazerac: en väldigt gammal drink som jag skrivit om förr. Jag blev riktigt förtjust i den först efter att jag fått en väldigt torr Sazerac på den nu insomnade baren Ourselves Alone, och insåg att problemet med min egen var att jag brukat göra den för söt. Det plus Gaz Regans tips någonstans om att ösa på ordentligt med Peychaud's har gjort att den numera är en av mina favoriter. Jag använder Bulleit Rye, en bra standardrågwhiskey som sedan något år faktiskt, som första och enda rye, finns i Systembolagets standardsortiment! Inget citronskal i den här, utan bara rye eller – om jag känner för det – hälften rye och hälften konjak, ca ½ cl sockerlag, några stänk Peychaud's bitters, rörd och silad i ett glas draperat med Pernod Absinthe.

Edison Street: Från ”Bar-X” i Salt Lake City har jag denna smakliga variant: rye, Drambouie, grapefruktbitters, och en bit grapefruktskal. Glaset draperat med absint precis som med Sazerac.

Vermouthcocktails

Om man istället för likör eller sockerlag, som i old-fashioned-cocktail, använder vermouth eller liknande kryddat starkvin (som Lillet, Dubonnet, eller varför inte glögg) får man en drinkkategori som innehåller två av de absolut mest kända drinkarna: Martini och Manhattan. Mitt grundrecept är 5 cl bassprit, 1–2 cl vermouth (e.d.) och några droppar bitters.

Jag har redan skrivit mycket om sådana här drinkar på bloggen, i och med att det var sådana jag gillade bäst när jag först började blanda. Men här är ett par senare tillskott i min favoritlista:

Gibson, drinken Cary Grant dricker i restaurangvagnsscenen i North by Northwest är väl egentligen inget annat än en Dry Martini med en syltlök i stället för oliv. Men tack vare idén att brutalisera den lite ytterligare med ett par droppar selleribitters, istället för apelsinbitters som ursprungligen ingick i Martini, har den nästan helt ersatt Dry Martini i mitt liv. Tanqueray (den vanliga) är som oftast mitt ginval.

Sweet Martini, Dry Martinis okända syskon, får man om man tar söt röd vermouth av italiensk typ istället för torr vit av fransk typ. Sedan jag uttalade mitt ointresse för detta i Martiniblogginlägget 2007 har jag ändå provat då och då, men cirkeln slöts inte förrän i december 2014 när jag fick idén till en Sweet Martini bestående av Tanqueray Ten, Punt e Mes, och Bittermens Burlesque Bitters, dekorerad med ett Luxardokörsbär, vars sirapsartade lag långsamt sprider sig i glaset.

Är det allt?

Någon skulle säkert ha önskat sig en avdelning med svagare drinkar, t.ex. Caipirinha, Mojito och annat sådant där med krossad is, men det är en konstart jag ännu inte bemästrat, eftersom jag själv inte dricker så mycket sådant där, utan föredrar starka drinkar. Jag har en känsla av att många har uppfattningen att man är mer dekadent och blir mer berusad av drinkar med nästan ren sprit, och att det därför är anständigare att späda ut med mer juice eller bubblande vätska, men så är det ju inte! En Caipirinha innehåller typiskt lika mycket alkohol som en Sazerac, bara i ett större glas, som man, åtminstone jag, lätt lockas att hälla i sig betydligt snabbare, eftersom man inte märker dess alkoholinnehåll lika tydligt.

Sweet Martini och andra cocktailstrukturella applikationer

Makten att manipulera matrisen

Jag slog för första gången på månader? kanske år? på Godmorgon, världen! till söndagsfrukosten och genom ett sådant där fantastiskt sammanträffande dök strax en av mina absoluta favoritkommentatorer av vår tid, Rasmus Fleischer, upp. Nu tilläts han inte vara så briljant som han kan vara i reportaget med vinkeln vad hände med pirat- och fildelningsdebatten? där han vid sidan av Anna Troberg ställdes mot Andreas Ekström. Jag reagerar framför allt på Ektröms kommentar till hur tekniken blivit snabbare än samhällets förmåga till reflektion och ifrågasättande:

”… det placerar en historiskt osund makt i händerna på dem som kan skriva programkod.”

Jag ser framför mig: Ekström i en debatt på 1400-talet där man diskuterar den nyuppfunna boktryckarkonsten. Ekström säger: ”problemet är att lagar och samhällsstrukturer inte hänger med. Den här teknikutvecklingen placerar en osund makt i händerna på dem som kan skriva. Vi måste se till att kronan, kyrkan och markägarna får medel att hindra de skrivkunniga att okontrollerat sprida sina alster.”

Det var nog en ganska normal inställning bland den tidens makthavare och de som gick deras ärenden. Det tog ett antal generationer innan de som, mycket tack vare tryckkonsten, fått den politiska makten istället började se som sin uppgift att förse alla människor med kunskapen att skriva. Att alltså se till att detta maktmedel blev tillgängligt för alla. En av demokratins viktigaste grundpelare.

Den datoriska sammankopplingen av mänskligheten som pågår just nu är en större revolution än boktryckarkonsten. Den största omvandlingen sedan människor började leva som jordbrukare istället för jägare. Jag hoppas och tror att, förr eller senare, människor i allmänhet får kunskaper nog att själva kunna delta i byggandet av den väv som spänner upp det uppkopplade samhället. Makten att manipulera matrisens själva material. Men de gamla maktstrukturerna vann första slaget, delvis tack vare att det tramsiga sidospåret ”hur ska konstnärerna få betalt?” fick så mycket utrymme. Idag går nätets utveckling mot centralisering hos några multinationella jättar. Ungdomar uppvuxna med internet lämnar lättvindigt ifrån sig kontrollen, och kan bli snarast indignerade över idén att lära sig att ta kontrollen över vad som ligger under den lättanvända ytan. Statens institutioner ser som sitt uppdrag att hindra medborgarna från att skydda sig, exempelvis genom kryptering, istället för att förse dem med en fungerande infrastruktur.

Som avslutning av reportaget får Ekström säga några kloka ord, som Fleischer och Troberg säkert entusiastiskt hållit med om, om att företag och myndigheter övervakar oss: ”Hur mycket då? Vad är rimligt? Och de frågorna är faktisk viktigare än t.ex. diskussionen om upphovsrätt.” Sant, men synd att inte Ekström brydde sig om det när fildelningsdebatten rasade, utan bidrog till att få det att handla om, med hans ord, ”snatteri”.

Uppföljning: Notera Andreas Ekströms svar på detta inlägg; mitt svar på hans svar i kommentarfältet nedan; samt inlägget om bl.a. Ekströms svar på Rasmus Fleischers blogg med många kommentarer, bland annat mig under signaturen avadeaux.

Jag slog för första gången på månader? kanske år? på Godmorgon, världen! till söndagsfrukosten och genom ett sådant där fantastiskt sammanträffande dök strax en av mina absoluta favoritkommentatorer av vår tid, Rasmus Fleischer, upp. Nu tilläts han inte vara så briljant som han kan vara i reportaget med vinkeln vad hände med pirat- och fildelningsdebatten? där han vid sidan av Anna Troberg ställdes mot Andreas Ekström. Jag reagerar framför allt på Ektröms kommentar till hur tekniken blivit snabbare än samhällets förmåga till reflektion och ifrågasättande:

”… det placerar en historiskt osund makt i händerna på dem som kan skriva programkod.”

Jag ser framför mig: Ekström i en debatt på 1400-talet där man diskuterar den nyuppfunna boktryckarkonsten. Ekström säger: ”problemet är att lagar och samhällsstrukturer inte hänger med. Den här teknikutvecklingen placerar en osund makt i händerna på dem som kan skriva. Vi måste se till att kronan, kyrkan och markägarna får medel att hindra de skrivkunniga att okontrollerat sprida sina alster.”

Det var nog en ganska normal inställning bland den tidens makthavare och de som gick deras ärenden. Det tog ett antal generationer innan de som, mycket tack vare tryckkonsten, fått den politiska makten istället började se som sin uppgift att förse alla människor med kunskapen att skriva. Att alltså se till att detta maktmedel blev tillgängligt för alla. En av demokratins viktigaste grundpelare.

Den datoriska sammankopplingen av mänskligheten som pågår just nu är en större revolution än boktryckarkonsten. Den största omvandlingen sedan människor började leva som jordbrukare istället för jägare. Jag hoppas och tror att, förr eller senare, människor i allmänhet får kunskaper nog att själva kunna delta i byggandet av den väv som spänner upp det uppkopplade samhället. Makten att manipulera matrisens själva material. Men de gamla maktstrukturerna vann första slaget, delvis tack vare att det tramsiga sidospåret ”hur ska konstnärerna få betalt?” fick så mycket utrymme. Idag går nätets utveckling mot centralisering hos några multinationella jättar. Ungdomar uppvuxna med internet lämnar lättvindigt ifrån sig kontrollen, och kan bli snarast indignerade över idén att lära sig att ta kontrollen över vad som ligger under den lättanvända ytan. Statens institutioner ser som sitt uppdrag att hindra medborgarna från att skydda sig, exempelvis genom kryptering, istället för att förse dem med en fungerande infrastruktur.

Som avslutning av reportaget får Ekström säga några kloka ord, som Fleischer och Troberg säkert entusiastiskt hållit med om, om att företag och myndigheter övervakar oss: ”Hur mycket då? Vad är rimligt? Och de frågorna är faktisk viktigare än t.ex. diskussionen om upphovsrätt.” Sant, men synd att inte Ekström brydde sig om det när fildelningsdebatten rasade, utan bidrog till att få det att handla om, med hans ord, ”snatteri”.

Uppföljning: Notera Andreas Ekströms svar på detta inlägg; mitt svar på hans svar i kommentarfältet nedan; samt inlägget om bl.a. Ekströms svar på Rasmus Fleischers blogg med många kommentarer, bland annat mig under signaturen avadeaux.

Makten att manipulera matrisen

Om dataintrång

Häromdagen gav Amelia Andersdotter ett intressant perspektiv på olika sorters ”dataintrång” i Kvällsposten, bland annat hur Researchgruppen knäckte ett antal s.k. näthatares identiteter förra året. Det kom mothugg från Researchgruppen (trots att den inte var hennes måltavla) och hån från några som ansåg sig veta bättre. Nå, att Piratpartiets ”gräsrötter består uteslutande av datanördar medan toppen verkar helt tappade när det kommer till it-kunskap” håller jag inte med om. Andersdotter förstår säkert det tekniska perspektivet på vad Researchgruppen gjorde, men hon använder också ett annat perspektiv.

Jag kastas tillbaka till en hetsig diskussion från en tid när webben var yngre, en diskussion som handlade om ifall inlänkning av bilder på en webbsida rimligen kunde betraktas som upphovsrättsintrång. Jag deltog till en början på datanördsidan som upprört hävdade att det kunde det verkligen inte! Om jag länkar in en bild är allt jag publicerar på min webbsida nämligen html-kod, som till exempel kan se ut så här:

<img src="http://www.moma.org/collection_images/resized/928/w500h420/CRI_73928.jpg" alt="Willie" />

Det där betyder att det finns en bild (image, ”img”) att hämta, med givet ID, från en källa (source, ”src”) i form av en annan webbsajt (www.moma.org i det här fallet), där bilden ligger helt öppet. När så någon går in på min webbsida, läser hens webbläsare koden som en instruktion att hämta bilden från den andra webbsajten, och visa den tillsammans med mitt innehåll. Och det kan väl inte vara mitt ansvar! Den ligger ju på den andra sajten helt öppet och passerar över huvud taget aldrig min webbserver! Allt jag har publicerat är ju att den ligger där den ligger, och den informationen är också helt öppet tillgänglig, så fort bilden visas någonstans över huvud taget.

Juristen lyssnar förstrött på datanördens försvarstal. Hen förstår det kanske inte helt och hållet, men är heller inte särskilt intresserad. När hen surfar in på min webbsajt så ser hen ju att den finns där, bilden som inte är min, bland det övriga innehållet på min sida. Så den är inte lagrad på min ”server”? Pfft, vem bryr sig?

Okunskap? Visst, det kan man säga, men också en fråga om perspektiv. Juristen lägger vikt vid ett begrepp som saknar teknisk betydelse, men som är begripligt för en femåring, nämligen uppsåt. (Eller med femåringens språkbruk, om det var med mening.) Har jag haft för avsikt att använda bilden jag inte har rätt till som en del av min webbsida? I så fall kan det bedömas som att jag begått upphovsrättsintrång. Det behöver inte vara avgörande vilken väg bildrepresentationen tagit över nätet. Egentligen ett helt rimligt sätt att resonera. (Ta nu bara inte detta som att jag säger att det är rimligt att bildlänkning betraktas som ett brott! Det är en annan diskussion.)

Tillbaka till Researchgruppen. De identifierade anonyma nätkommentatorer genom att gå via hashvärden som användes för att knyta e-postadresser till profilbilder i kommentarfält. Hash kommer via engelskan från franskans hacher, hacka, och man tar bildligt talat fram ett hashvärde för en klump data (i detta fall en e-postadress) genom att hacka sönder den i småbitar, röra om, och sätta samman huller om buller på ett förutbestämt väldefinierat sätt. På så sätt får man fram ett sorts fingeravtryck av datamängden. Har man en viss e-postadress är det lätt att få fram dess hashvärde, precis som det är lätt att få fram en människas fingeravtryck. Men har man bara hashvärdet är det väldigt svårt att få fram e-postadressen, på samma sätt som det är svårt att ta reda på från vilken människa ett givet fingeravtryck kommer. Researchgruppen samlade in mängder av e-postadresser från internet och tog fram deras hashvärden, som de sedan matchade mot hashvärden som var relativt öppet tillgängliga från bloggkommenteringstjänsten Disqus. På så sätt kunde de gå från kommentarerna, som hade e-post-hashvärden knutna till sig, till e-postadresser.

Dataintrång? Självklart inte! utbrister datanörden. Man tog ju bara öppet tillgängliga data och matchade ihop dem, utan att tränga in någonstans. Men så behöver det inte se ut med juristens glasögon. Hashvärdena var de facto ett slags lösenord för kommunikation mellan Disqus och profilbildstjänsten Gravatar. Dessa lösenord knäckte Researchgruppen, och intervenerade alltså mellan de två tjänsterna för att uppsåtligen skaffa sig tillgång till information som systemet sammantaget var byggt för att undanhålla. Det är inte självklart att detta juridiskt skulle kunna betraktas som dataintrång, men motsatsen är inte heller självklar. Föreställ er till exempel att punkten man angripit inte tillhört en webbdiskussionstjänst, utan en myndighet, en bank, eller ett multinationellt företag. Vad hade hänt då? (Ta nu bara inte detta som att jag säger att Researchgruppen gjorde fel! Det är en annan diskussion.)

Där någonstans börjar Andersdotters resonemang, som inte är alldeles stendumt om ni frågar mig. Snarare ett inlägg ur en mycket intressant och ögonöppnande vinkel.

Häromdagen gav Amelia Andersdotter ett intressant perspektiv på olika sorters ”dataintrång” i Kvällsposten, bland annat hur Researchgruppen knäckte ett antal s.k. näthatares identiteter förra året. Det kom mothugg från Researchgruppen (trots att den inte var hennes måltavla) och hån från några som ansåg sig veta bättre. Nå, att Piratpartiets ”gräsrötter består uteslutande av datanördar medan toppen verkar helt tappade när det kommer till it-kunskap” håller jag inte med om. Andersdotter förstår säkert det tekniska perspektivet på vad Researchgruppen gjorde, men hon använder också ett annat perspektiv.

Jag kastas tillbaka till en hetsig diskussion från en tid när webben var yngre, en diskussion som handlade om ifall inlänkning av bilder på en webbsida rimligen kunde betraktas som upphovsrättsintrång. Jag deltog till en början på datanördsidan som upprört hävdade att det kunde det verkligen inte! Om jag länkar in en bild är allt jag publicerar på min webbsida nämligen html-kod, som till exempel kan se ut så här:

<img src="http://www.moma.org/collection_images/resized/928/w500h420/CRI_73928.jpg" alt="Willie" />

Det där betyder att det finns en bild (image, ”img”) att hämta, med givet ID, från en källa (source, ”src”) i form av en annan webbsajt (www.moma.org i det här fallet), där bilden ligger helt öppet. När så någon går in på min webbsida, läser hens webbläsare koden som en instruktion att hämta bilden från den andra webbsajten, och visa den tillsammans med mitt innehåll. Och det kan väl inte vara mitt ansvar! Den ligger ju på den andra sajten helt öppet och passerar över huvud taget aldrig min webbserver! Allt jag har publicerat är ju att den ligger där den ligger, och den informationen är också helt öppet tillgänglig, så fort bilden visas någonstans över huvud taget.

Juristen lyssnar förstrött på datanördens försvarstal. Hen förstår det kanske inte helt och hållet, men är heller inte särskilt intresserad. När hen surfar in på min webbsajt så ser hen ju att den finns där, bilden som inte är min, bland det övriga innehållet på min sida. Så den är inte lagrad på min ”server”? Pfft, vem bryr sig?

Okunskap? Visst, det kan man säga, men också en fråga om perspektiv. Juristen lägger vikt vid ett begrepp som saknar teknisk betydelse, men som är begripligt för en femåring, nämligen uppsåt. (Eller med femåringens språkbruk, om det var med mening.) Har jag haft för avsikt att använda bilden jag inte har rätt till som en del av min webbsida? I så fall kan det bedömas som att jag begått upphovsrättsintrång. Det behöver inte vara avgörande vilken väg bildrepresentationen tagit över nätet. Egentligen ett helt rimligt sätt att resonera. (Ta nu bara inte detta som att jag säger att det är rimligt att bildlänkning betraktas som ett brott! Det är en annan diskussion.)

Tillbaka till Researchgruppen. De identifierade anonyma nätkommentatorer genom att gå via hashvärden som användes för att knyta e-postadresser till profilbilder i kommentarfält. Hash kommer via engelskan från franskans hacher, hacka, och man tar bildligt talat fram ett hashvärde för en klump data (i detta fall en e-postadress) genom att hacka sönder den i småbitar, röra om, och sätta samman huller om buller på ett förutbestämt väldefinierat sätt. På så sätt får man fram ett sorts fingeravtryck av datamängden. Har man en viss e-postadress är det lätt att få fram dess hashvärde, precis som det är lätt att få fram en människas fingeravtryck. Men har man bara hashvärdet är det väldigt svårt att få fram e-postadressen, på samma sätt som det är svårt att ta reda på från vilken människa ett givet fingeravtryck kommer. Researchgruppen samlade in mängder av e-postadresser från internet och tog fram deras hashvärden, som de sedan matchade mot hashvärden som var relativt öppet tillgängliga från bloggkommenteringstjänsten Disqus. På så sätt kunde de gå från kommentarerna, som hade e-post-hashvärden knutna till sig, till e-postadresser.

Dataintrång? Självklart inte! utbrister datanörden. Man tog ju bara öppet tillgängliga data och matchade ihop dem, utan att tränga in någonstans. Men så behöver det inte se ut med juristens glasögon. Hashvärdena var de facto ett slags lösenord för kommunikation mellan Disqus och profilbildstjänsten Gravatar. Dessa lösenord knäckte Researchgruppen, och intervenerade alltså mellan de två tjänsterna för att uppsåtligen skaffa sig tillgång till information som systemet sammantaget var byggt för att undanhålla. Det är inte självklart att detta juridiskt skulle kunna betraktas som dataintrång, men motsatsen är inte heller självklar. Föreställ er till exempel att punkten man angripit inte tillhört en webbdiskussionstjänst, utan en myndighet, en bank, eller ett multinationellt företag. Vad hade hänt då? (Ta nu bara inte detta som att jag säger att Researchgruppen gjorde fel! Det är en annan diskussion.)

Där någonstans börjar Andersdotters resonemang, som inte är alldeles stendumt om ni frågar mig. Snarare ett inlägg ur en mycket intressant och ögonöppnande vinkel.

Om dataintrång

En bättre anledning till att maskinerna utrotar människan

Att superintelligenta maskiner får för sig att utrota mänskligheten är en vanlig premiss i science fiction och singularitetsspekulationer. Jag har alltid tyckt att motivationen haltar. Det finns ju ingen motsättning och ingen fiendskap mellan människor och maskiner. De är våra vänner, eller mer korrekt, de är vi: ickeorganiska utväxter av den mänskliga naturen.

De minst orimliga anledningarna handlar om att man av misstag skulle ha inplanterat idén i maskinerna att de bör utöka sin beräkningskapacitet till varje pris, och att de därför sätter igång att omvandla all materia till beräkningsmaskiner. Men det låter för mig lite väl klantigt att låta den processen fortgå så långt att den blir ett verkligt hot. Förvisso möjligt, man kan se det som ett sorts AI-baserat virus, men att just detta virus skulle få oåterkalleligt fäste förefaller mig osannolikt. Då skulle jag sätta oddsen lägre för rent biologiska virus.

Men, jag kom på ett nytt scenario som förklarar varför maskinerna skulle ta sig för att utplåna mänskligheten, som jag härmed vill donera till världens science fiction-författarkollektiv. Så här:

Efter en serie förödande krig mot terrorismen eller andra uttryck för galenskap och ondska, har den centrala makten över en stor del jordens resurser fallit i händerna på en grupp Goda Människor. De inser förstås att det är ofrånkomligt att de ganska snart förlorar makten igen, men kommer på en idén för hur de kan permanenta det goda styret. Idén är att överföra makten till ett stort kraftfullt datorsystem, i vilket man inpräntat Goda Etiska Regler på ett sätt som gör dem omöjliga att bryta mot. Systemet ska vara så smart att det aldrig tillåter någon ondskefull tyrann att gå emot det, oavsett om hen har militären och folkviljan med sig.

För att programmera systemet anställer man planetens mest framstående moralfilosofer. De tar fram en mängd etiska regler som systemet har att följa. Som en den allra högsta regeln, med högre prioritet än alla andra, sätter man att mänskligt lidande ska minimeras.

Maskinen slås på, och räknar omedelbart ut att alla andra regler är ovidkommande ifall den bara lyckas permanent eliminera allt mänskligt lidande. Att eliminera mänskligt lidande förefaller ganska enkelt, nämligen genom att man eliminerar människorna. Följaktligen sätter den igång att utrota mänskligheten.



Jag inser förstås att det här scenariot har små chanser att lyckas i Hollywood eller litteraturen. Det hör nämligen till grundpremisserna att det normalt är ingenjörer eller naturvetare som orsakar undergången genom sin ondska och aningslöshet. Humanister som moralfilosofer förutsätts vara good guys, för att inte orsaka identitetskris hos författarna antar jag.

Men en del moralfilosofer tar, tycker jag mig ha uppfattat, just önskan att minimera lidande (kanske inte ens bara mänskligt lidande), som ett grundaxiom. Jag vet inte om det innebär att de tycker att det vore en bra idé att utplåna allt levande, men det borde göra det för att vara helt logiskt. Och det i sin tur är för mig ett tydligt argument för att etik och moral har, och bör ha, vagare och mjukare grunder än axiom och logik.

Att superintelligenta maskiner får för sig att utrota mänskligheten är en vanlig premiss i science fiction och singularitetsspekulationer. Jag har alltid tyckt att motivationen haltar. Det finns ju ingen motsättning och ingen fiendskap mellan människor och maskiner. De är våra vänner, eller mer korrekt, de är vi: ickeorganiska utväxter av den mänskliga naturen.

De minst orimliga anledningarna handlar om att man av misstag skulle ha inplanterat idén i maskinerna att de bör utöka sin beräkningskapacitet till varje pris, och att de därför sätter igång att omvandla all materia till beräkningsmaskiner. Men det låter för mig lite väl klantigt att låta den processen fortgå så långt att den blir ett verkligt hot. Förvisso möjligt, man kan se det som ett sorts AI-baserat virus, men att just detta virus skulle få oåterkalleligt fäste förefaller mig osannolikt. Då skulle jag sätta oddsen lägre för rent biologiska virus.

Men, jag kom på ett nytt scenario som förklarar varför maskinerna skulle ta sig för att utplåna mänskligheten, som jag härmed vill donera till världens science fiction-författarkollektiv. Så här:

Efter en serie förödande krig mot terrorismen eller andra uttryck för galenskap och ondska, har den centrala makten över en stor del jordens resurser fallit i händerna på en grupp Goda Människor. De inser förstås att det är ofrånkomligt att de ganska snart förlorar makten igen, men kommer på en idén för hur de kan permanenta det goda styret. Idén är att överföra makten till ett stort kraftfullt datorsystem, i vilket man inpräntat Goda Etiska Regler på ett sätt som gör dem omöjliga att bryta mot. Systemet ska vara så smart att det aldrig tillåter någon ondskefull tyrann att gå emot det, oavsett om hen har militären och folkviljan med sig.

För att programmera systemet anställer man planetens mest framstående moralfilosofer. De tar fram en mängd etiska regler som systemet har att följa. Som en den allra högsta regeln, med högre prioritet än alla andra, sätter man att mänskligt lidande ska minimeras.

Maskinen slås på, och räknar omedelbart ut att alla andra regler är ovidkommande ifall den bara lyckas permanent eliminera allt mänskligt lidande. Att eliminera mänskligt lidande förefaller ganska enkelt, nämligen genom att man eliminerar människorna. Följaktligen sätter den igång att utrota mänskligheten.



Jag inser förstås att det här scenariot har små chanser att lyckas i Hollywood eller litteraturen. Det hör nämligen till grundpremisserna att det normalt är ingenjörer eller naturvetare som orsakar undergången genom sin ondska och aningslöshet. Humanister som moralfilosofer förutsätts vara good guys, för att inte orsaka identitetskris hos författarna antar jag.

Men en del moralfilosofer tar, tycker jag mig ha uppfattat, just önskan att minimera lidande (kanske inte ens bara mänskligt lidande), som ett grundaxiom. Jag vet inte om det innebär att de tycker att det vore en bra idé att utplåna allt levande, men det borde göra det för att vara helt logiskt. Och det i sin tur är för mig ett tydligt argument för att etik och moral har, och bör ha, vagare och mjukare grunder än axiom och logik.

En bättre anledning till att maskinerna utrotar människan

Fragment av en reflektion kring kritik

Under vinjetten Bokhyllan i dagens Sydsvenskan recenserar Rakel Chukri inte en bok, utan en recension av en bok (Jørgen Olsens Blåt chok) i Weekendavisen. Det är inte det första exemplet jag sett på senare tid av hur kritiker svarar varandra i spiraler.

Tankarna leds till ett av de många briljanta dialogögonblicken i Whit Stillmans Metropolitan: huvudpersonen Tom uttalar sig nedsättande och tvärsäkert om en av Jane Austens romaner, varpå han ogenerat erkänner att han läst varken den eller något annat av Jane Austen. »I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelist’s ideas as well as the critic’s thinking. With fiction I can never forget that none of it really happened, that it's all just made up by the author.« Nästa naturliga steg är förstås kritik av kritiken.



Jag ser inte så mycket film nuförtiden, men min självbild innehåller fortfarande idén att jag är en filmintresserad person. Därför läser jag en massa recensioner av filmer jag inte ser. Jag lever inte längre med illusionen att jag kommer att lyckas se mer än några enstaka av de filmer som verkar sevärda, men jag tycker fortfarande att recensionerna är intressanta. Kanske är det en kompensation, ungefär som när jag lyssnade på filmmusiken från de barnförbjudna filmer jag inte fick se innan jag var femton. Det ledde till ett intresse för filmmusik som jag fortfarande har kvar.

Jag hade gärna velat knyta ihop allt det här till någon slags gemensam poäng om kritik för sin egen skull, men det visar sig omöjligt under rådande omständigheter. Jag kanske kan få lämna det som en övning åt läsaren?

Under vinjetten Bokhyllan i dagens Sydsvenskan recenserar Rakel Chukri inte en bok, utan en recension av en bok (Jørgen Olsens Blåt chok) i Weekendavisen. Det är inte det första exemplet jag sett på senare tid av hur kritiker svarar varandra i spiraler.

Tankarna leds till ett av de många briljanta dialogögonblicken i Whit Stillmans Metropolitan: huvudpersonen Tom uttalar sig nedsättande och tvärsäkert om en av Jane Austens romaner, varpå han ogenerat erkänner att han läst varken den eller något annat av Jane Austen. »I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelist’s ideas as well as the critic’s thinking. With fiction I can never forget that none of it really happened, that it's all just made up by the author.« Nästa naturliga steg är förstås kritik av kritiken.



Jag ser inte så mycket film nuförtiden, men min självbild innehåller fortfarande idén att jag är en filmintresserad person. Därför läser jag en massa recensioner av filmer jag inte ser. Jag lever inte längre med illusionen att jag kommer att lyckas se mer än några enstaka av de filmer som verkar sevärda, men jag tycker fortfarande att recensionerna är intressanta. Kanske är det en kompensation, ungefär som när jag lyssnade på filmmusiken från de barnförbjudna filmer jag inte fick se innan jag var femton. Det ledde till ett intresse för filmmusik som jag fortfarande har kvar.

Jag hade gärna velat knyta ihop allt det här till någon slags gemensam poäng om kritik för sin egen skull, men det visar sig omöjligt under rådande omständigheter. Jag kanske kan få lämna det som en övning åt läsaren?

Fragment av en reflektion kring kritik

Perspektiv på Krösus Sork

Patrik Svensson har gjort en intressant analys av Bamses politiska budskap, där han avfärdar idén att Bamse skulle vara kommunist. Bamses värld är snarare »ett slags socialliberalt drömsamhälle där kollektivism och individens frihet går hand i hand«. Exakt!

Men jag tycker Svensson hamnar fel i beskrivningen av Krösus Sork, i jämförelse med Joakim von Anka. Von Anka representerar kapitalismen, det går jag med på. En elak men samtidigt ömsint satir av den amerikanska drömmen. Men Krösus Sork står för något annat än kapitalism. Krösus sysslar med kidnappning och utpressning; han fixar boxningsmatcher. Han representerar den organiserade brottsligheten. En maffiaboss, inte en entreprenör.

Visst ligger det viss samhällskritik, eller kanske snarare problematiserande samhällsbeskrivning, i berättelserna om direktör Sork. Hur polis Kask ständigt slår ut med armarna och säger att, visst, han förstår att det är sorkarna som ligger bakom, men det finns inga bevis. »Krösus Sork skulle bli satt i kurran på trehundra år om jag kunde bevisa vilka skumma affärer han gör. Men han är för smart. Det är bara småtjuvar som åker fast!« (Bamse som boxare, 5/1975).

Undantagsvis tänjer Bamse och hans vänner på reglerna och ger igen mot Krösus med en del av hans egen medicin. Men i det stora hela får Krösus löpa vidare till nya skumraskaffärer, utan rop på vare sig revolution eller hårdare tag mot brott. Varför? Jo, därför att det är ett pris vi får betala för ett öppet samhälle byggt på demokratiska principer! En mörk men oundviklig sida av just det där socialliberala drömsamhället. »Ingen påstår att rätt är lätt«, som Heidi Avellan lämpligt nog skriver i samma tidning; vi ska inte rucka på rättssamhällets grundprinciper bara för att de också gäller, och kan utnyttjas av, våra fiender.

Det är en av de viktigaste läxorna jag tagit med mig från min barndoms Bamseläsning. Det är inte kommunism eller antikapitalism, utan demokratisk rättsstat förklarat för en sexåring. Jag skulle önska att fler blivit itutade detta med lite mer eftertryck, både bland dem som en gång kallade sig kommunister och dem som en gång kallade sig socialliberaler. De som idag, utan känsla för proportioner, och utan att tänka på vad de ger upp, skriker efter (och genomför) stympningar av rättsprinciper och medborgerliga rättigheter för att beivra och bestraffa små eller stora brott, på nätet och annorstädes.

Patrik Svensson har gjort en intressant analys av Bamses politiska budskap, där han avfärdar idén att Bamse skulle vara kommunist. Bamses värld är snarare »ett slags socialliberalt drömsamhälle där kollektivism och individens frihet går hand i hand«. Exakt!

Men jag tycker Svensson hamnar fel i beskrivningen av Krösus Sork, i jämförelse med Joakim von Anka. Von Anka representerar kapitalismen, det går jag med på. En elak men samtidigt ömsint satir av den amerikanska drömmen. Men Krösus Sork står för något annat än kapitalism. Krösus sysslar med kidnappning och utpressning; han fixar boxningsmatcher. Han representerar den organiserade brottsligheten. En maffiaboss, inte en entreprenör.

Visst ligger det viss samhällskritik, eller kanske snarare problematiserande samhällsbeskrivning, i berättelserna om direktör Sork. Hur polis Kask ständigt slår ut med armarna och säger att, visst, han förstår att det är sorkarna som ligger bakom, men det finns inga bevis. »Krösus Sork skulle bli satt i kurran på trehundra år om jag kunde bevisa vilka skumma affärer han gör. Men han är för smart. Det är bara småtjuvar som åker fast!« (Bamse som boxare, 5/1975).

Undantagsvis tänjer Bamse och hans vänner på reglerna och ger igen mot Krösus med en del av hans egen medicin. Men i det stora hela får Krösus löpa vidare till nya skumraskaffärer, utan rop på vare sig revolution eller hårdare tag mot brott. Varför? Jo, därför att det är ett pris vi får betala för ett öppet samhälle byggt på demokratiska principer! En mörk men oundviklig sida av just det där socialliberala drömsamhället. »Ingen påstår att rätt är lätt«, som Heidi Avellan lämpligt nog skriver i samma tidning; vi ska inte rucka på rättssamhällets grundprinciper bara för att de också gäller, och kan utnyttjas av, våra fiender.

Det är en av de viktigaste läxorna jag tagit med mig från min barndoms Bamseläsning. Det är inte kommunism eller antikapitalism, utan demokratisk rättsstat förklarat för en sexåring. Jag skulle önska att fler blivit itutade detta med lite mer eftertryck, både bland dem som en gång kallade sig kommunister och dem som en gång kallade sig socialliberaler. De som idag, utan känsla för proportioner, och utan att tänka på vad de ger upp, skriker efter (och genomför) stympningar av rättsprinciper och medborgerliga rättigheter för att beivra och bestraffa små eller stora brott, på nätet och annorstädes.

Perspektiv på Krösus Sork

Livet: tillsätt bara absint!

Absint är en vanlig ingrediens i äldre cocktailrecept. Äldre än ca 1915 det vill säga, eftersom det var ungefär vid den tidpunkten som absint förbjöds i en mängd länder. Jag ska inte dra historien om vad som låg bakom förbudet och den föregående demoniseringen av absinten, den berättar andra så bra. Läs till exempel på Lilla blå bloggen, eller kolla för säkerhets skull vad Systembolaget och Wikipedia har att säga. Absint är i alla fall sedan förvånande nyligen åter tillåtet på de flesta ställen. Till exempel går ett antal sorter att beställa på Systembolaget, från obehagligt syntetiska till välbalanserat njutbara varianter.

Det är åtminstone vad jag har hört. Jag ska erkänna att mina förstahandskunskaper om hur olika absintsorter smakar är ytterst begränsade. När jag säger att franska och schweiziska sorter lär vara att föredra långt framför tjeckiska varianter, och att Père Kermann's Absinthe, som är den som är lättast att hitta på Systembolagets hyllor är, trots sin franskhet, en vedervärdig blandning, så är det alltså baserat på fördomar och andrahandsuppgifter, inte på egna empiriska studier. Jag kan således inte ta på mig att berätta vilka märken som egentligen är bäst. Nej, mitt uppdrag är att bidra till återförandet av absinten till dess rättmätiga plats som framstående cocktailingrediens.

När jag skaffade min första absintflaska (som fortfarande inte är slut) för ett drygt år sedan, valde jag klassikern Pernod Absinthe. Klassiker är den dock framför allt, kanske nästan enbart, till namnet. Pernod Fils var den största tillverkaren av absint under dryckens guldålder, och det var först ett tag efter att absint förbjudits som Pernod istället hittade på den anissprit som de flesta väl nuförtiden associerar med märket. Men receptet till den moderna Pernod Absinthe lär inte ha så mycket gemensamt med hur den den smakade före förbudet. Man kan hitta en del negativa omdömen om den nutida Pernod Absinthe hos absintkännare på nätet, men jag tror väl ändå att den med råge får betraktas som en av de acceptabla sorterna. Jag är i alla fall själv synnerligen nöjd med den. Att jag inte tagit slut på flaskan beror bara på att det går åt så lite när man använder den så som jag mest gör.

Den utlösande faktorn till att jag skaffade en flaska absint var att jag äntligen fått tag på Peychauds bitters, efter att jag upptäckt att den gick att beställa från Amazon.com. Peychauds är en viktig ingrediens i ett av de allra äldsta levande cocktailrecepten, Sazerac, som jag länge velat prova. Det går åt minimalt med absint i en Sazerac; enligt vanliga recept ska man bara skölja ur glaset med absint innan man tillför en blandning som ligger väldigt nära en Old Fashioned Whiskey Cocktail. Jag är på alla sätt för att man sköljer sina glas i absint; jag har till och med förutsagt att man, i den framtid där mänskligheten övergått till att bara äta chokladtryfflar, kommer att skölja all disk i absint. Men jag blev lite besviken på avsaknaden av exceptionell upplevelse jag fick av att framställa Sazerac enligt böckerna. Lite väl lik bara en Old Fashioned Whiskey Cocktail enligt min uppfattning, vilket förstås inte är någon katastrof – jag gillar ju Old Fashioned – men, som sagt, Sazerac blev inte så speciell som jag hade hoppats, trots Peychauds och absintskölj.

Men så läste jag att den ursprungliga basspriten i Sazerac, när den skapades i New Orleans ca 1850, inte var whiskey utan cognac. Att den övergått till att bli en whiskeydrink har antagligen att göra med att vinlusens härjningar på 1860-talet gjorde det svårt att få tag på cognac. Alltså samma vinlus som fick absintens popularitet i Frankrike att explodera, i brist på vin, vilket i sin tur så småningom också ledde till att absinten behövde undertryckas och förbjudas.

Cognac visade sig gå väldigt bra ihop med absint. Jag blandar min Brandy Sazerac av 5 cl cognac, 1 cl sockerlag, några stänk Peychauds bitters, och nöjer mig inte bara att skölja ur glaset med absint, utan slår i en rejäl skvätt på nära en halv centiliter. Peychauds har inte lika stark smak som de flesta bitterssorter, som man ibland får dosera droppvis för att inte förstöra drinken, så man behöver inte vara rädd för att stänka i ganska rejält. (Ersätter man med exempelvis den vanliga Angostura bitters får man vara mycket försiktigare.) Det ger, förutom kryddighet och lätt beska, en djupt röd färg åt drinken. Jag rör med is och silar upp i ett klassiskt högt cocktailglas. Traditionen med cocktailglas är inte lika gammal som Sazerac är, så många recept anger andra sorters glas (äggkoppar förekommer också), men jag gillar cocktailglas och tycker de passar bra även till Sazerac.

Jag har sedermera funnit att man kan få guldkant på många drinkar genom att tillsätta en liten skvätt Pernod Absinthe. Exempelvis gör det en Negroni – lika delar gin (jag använder Tanqueray), röd vermouth och campari, serverad on the rocks – till en mer sofistikerad upplevelse. Och att tillföra en skvätt absint till [Gin] Alexander – en dessertdrink som jag gör av 5 cl Tanqueray gin, 1 cl vit kakaolikör och 2 cl grädde (»kaffegrädde« är lämpligast), som jag skakar med is och silar till ett cocktailglas – ger drinken en sval hetta som kan få en att euforiskt utropa detta blogginläggs rubrik. (Jag skippar i den här varianten muskot, som man annars strör ovanpå Alexander.)

För att gå vidare på cognacspåret provade jag att göra en variant på Stinger med absint. Stinger ska blandas av cognac och vit crème de menthe. Jag har aldrig fått tag på vit crème de menthe, så jag har bara provat med grön. Jag vet inte om det är någon avgörande smakskillnad mellan dem, men mina tidigare Stingers har i alla fall inte blivit så lyckade. Myntalikören är lite för mycket halstablett i min smak. Men genom att minska dess andel och istället tillsätta absint av den fick jag fram en lyckad variant som vi kan kalla Stinger Vert de Verts (för att skoja med blanc de blancs) av 5 cl cognac, ½ cl grön crème de menthe och ½ cl Pernod Absinthe. Rör med is och sila upp i ett cocktailglas och njut av såväl smaken som den varmt gröna färgen.

Ännu mer lyckad blev en variant på Gimlet. Gimlet brukar göras av gin och Roses Lime, sådan där söt klibbig limeblandning man brukar hitta i små flaskor nära chipsen i matvaruaffärer, men jag är av någon anledning jag inte riktigt själv förstår motvilligt inställd till Roses Lime (dessutom tror jag inte att jag har någon hemma), så jag föredrar alla gånger min Gimletissimo: 5 cl Tanqueray gin, 1 cl pressad färsk lime, 1 cl sockerlag och ½ cl Pernod Absinthe. Skakas med is och silas till ett cocktailglas.

Det är bäst att det försiktigt med absintmängden i drinkarna till att börja med. Absinten blir lätt dominerande, så innan man blivit van gör man klokt i att börja med lite mindre än man tror att man behöver i blandningen och smaka av genom att plocka upp en droppe med ett sugrör (som proffsen gör) eller med barskeden. Alla mina angivelser är ungefärliga, och det kan tänkas att de ligger i övre kant, eftersom min absintflaska varit öppen i över ett år och kan ha tappat en del i intensitet.

Absint är en vanlig ingrediens i äldre cocktailrecept. Äldre än ca 1915 det vill säga, eftersom det var ungefär vid den tidpunkten som absint förbjöds i en mängd länder. Jag ska inte dra historien om vad som låg bakom förbudet och den föregående demoniseringen av absinten, den berättar andra så bra. Läs till exempel på Lilla blå bloggen, eller kolla för säkerhets skull vad Systembolaget och Wikipedia har att säga. Absint är i alla fall sedan förvånande nyligen åter tillåtet på de flesta ställen. Till exempel går ett antal sorter att beställa på Systembolaget, från obehagligt syntetiska till välbalanserat njutbara varianter.

Det är åtminstone vad jag har hört. Jag ska erkänna att mina förstahandskunskaper om hur olika absintsorter smakar är ytterst begränsade. När jag säger att franska och schweiziska sorter lär vara att föredra långt framför tjeckiska varianter, och att Père Kermann's Absinthe, som är den som är lättast att hitta på Systembolagets hyllor är, trots sin franskhet, en vedervärdig blandning, så är det alltså baserat på fördomar och andrahandsuppgifter, inte på egna empiriska studier. Jag kan således inte ta på mig att berätta vilka märken som egentligen är bäst. Nej, mitt uppdrag är att bidra till återförandet av absinten till dess rättmätiga plats som framstående cocktailingrediens.

När jag skaffade min första absintflaska (som fortfarande inte är slut) för ett drygt år sedan, valde jag klassikern Pernod Absinthe. Klassiker är den dock framför allt, kanske nästan enbart, till namnet. Pernod Fils var den största tillverkaren av absint under dryckens guldålder, och det var först ett tag efter att absint förbjudits som Pernod istället hittade på den anissprit som de flesta väl nuförtiden associerar med märket. Men receptet till den moderna Pernod Absinthe lär inte ha så mycket gemensamt med hur den den smakade före förbudet. Man kan hitta en del negativa omdömen om den nutida Pernod Absinthe hos absintkännare på nätet, men jag tror väl ändå att den med råge får betraktas som en av de acceptabla sorterna. Jag är i alla fall själv synnerligen nöjd med den. Att jag inte tagit slut på flaskan beror bara på att det går åt så lite när man använder den så som jag mest gör.

Den utlösande faktorn till att jag skaffade en flaska absint var att jag äntligen fått tag på Peychauds bitters, efter att jag upptäckt att den gick att beställa från Amazon.com. Peychauds är en viktig ingrediens i ett av de allra äldsta levande cocktailrecepten, Sazerac, som jag länge velat prova. Det går åt minimalt med absint i en Sazerac; enligt vanliga recept ska man bara skölja ur glaset med absint innan man tillför en blandning som ligger väldigt nära en Old Fashioned Whiskey Cocktail. Jag är på alla sätt för att man sköljer sina glas i absint; jag har till och med förutsagt att man, i den framtid där mänskligheten övergått till att bara äta chokladtryfflar, kommer att skölja all disk i absint. Men jag blev lite besviken på avsaknaden av exceptionell upplevelse jag fick av att framställa Sazerac enligt böckerna. Lite väl lik bara en Old Fashioned Whiskey Cocktail enligt min uppfattning, vilket förstås inte är någon katastrof – jag gillar ju Old Fashioned – men, som sagt, Sazerac blev inte så speciell som jag hade hoppats, trots Peychauds och absintskölj.

Men så läste jag att den ursprungliga basspriten i Sazerac, när den skapades i New Orleans ca 1850, inte var whiskey utan cognac. Att den övergått till att bli en whiskeydrink har antagligen att göra med att vinlusens härjningar på 1860-talet gjorde det svårt att få tag på cognac. Alltså samma vinlus som fick absintens popularitet i Frankrike att explodera, i brist på vin, vilket i sin tur så småningom också ledde till att absinten behövde undertryckas och förbjudas.

Cognac visade sig gå väldigt bra ihop med absint. Jag blandar min Brandy Sazerac av 5 cl cognac, 1 cl sockerlag, några stänk Peychauds bitters, och nöjer mig inte bara att skölja ur glaset med absint, utan slår i en rejäl skvätt på nära en halv centiliter. Peychauds har inte lika stark smak som de flesta bitterssorter, som man ibland får dosera droppvis för att inte förstöra drinken, så man behöver inte vara rädd för att stänka i ganska rejält. (Ersätter man med exempelvis den vanliga Angostura bitters får man vara mycket försiktigare.) Det ger, förutom kryddighet och lätt beska, en djupt röd färg åt drinken. Jag rör med is och silar upp i ett klassiskt högt cocktailglas. Traditionen med cocktailglas är inte lika gammal som Sazerac är, så många recept anger andra sorters glas (äggkoppar förekommer också), men jag gillar cocktailglas och tycker de passar bra även till Sazerac.

Jag har sedermera funnit att man kan få guldkant på många drinkar genom att tillsätta en liten skvätt Pernod Absinthe. Exempelvis gör det en Negroni – lika delar gin (jag använder Tanqueray), röd vermouth och campari, serverad on the rocks – till en mer sofistikerad upplevelse. Och att tillföra en skvätt absint till [Gin] Alexander – en dessertdrink som jag gör av 5 cl Tanqueray gin, 1 cl vit kakaolikör och 2 cl grädde (»kaffegrädde« är lämpligast), som jag skakar med is och silar till ett cocktailglas – ger drinken en sval hetta som kan få en att euforiskt utropa detta blogginläggs rubrik. (Jag skippar i den här varianten muskot, som man annars strör ovanpå Alexander.)

För att gå vidare på cognacspåret provade jag att göra en variant på Stinger med absint. Stinger ska blandas av cognac och vit crème de menthe. Jag har aldrig fått tag på vit crème de menthe, så jag har bara provat med grön. Jag vet inte om det är någon avgörande smakskillnad mellan dem, men mina tidigare Stingers har i alla fall inte blivit så lyckade. Myntalikören är lite för mycket halstablett i min smak. Men genom att minska dess andel och istället tillsätta absint av den fick jag fram en lyckad variant som vi kan kalla Stinger Vert de Verts (för att skoja med blanc de blancs) av 5 cl cognac, ½ cl grön crème de menthe och ½ cl Pernod Absinthe. Rör med is och sila upp i ett cocktailglas och njut av såväl smaken som den varmt gröna färgen.

Ännu mer lyckad blev en variant på Gimlet. Gimlet brukar göras av gin och Roses Lime, sådan där söt klibbig limeblandning man brukar hitta i små flaskor nära chipsen i matvaruaffärer, men jag är av någon anledning jag inte riktigt själv förstår motvilligt inställd till Roses Lime (dessutom tror jag inte att jag har någon hemma), så jag föredrar alla gånger min Gimletissimo: 5 cl Tanqueray gin, 1 cl pressad färsk lime, 1 cl sockerlag och ½ cl Pernod Absinthe. Skakas med is och silas till ett cocktailglas.

Det är bäst att det försiktigt med absintmängden i drinkarna till att börja med. Absinten blir lätt dominerande, så innan man blivit van gör man klokt i att börja med lite mindre än man tror att man behöver i blandningen och smaka av genom att plocka upp en droppe med ett sugrör (som proffsen gör) eller med barskeden. Alla mina angivelser är ungefärliga, och det kan tänkas att de ligger i övre kant, eftersom min absintflaska varit öppen i över ett år och kan ha tappat en del i intensitet.

Livet: tillsätt bara absint!

Om ateism, tro och vad religion egentligen innebär

För en ateist, som jag själv, är det provocerande när någon argumenterar utifrån en religiös världsbild. Till exempel hävdar att »Gud har skapat oss alla lika« som argument för en kanske i sig harmlös ståndpunkt. Det är förstås frustrerande med ett argument som man är diskvalificerad från bemöta; som är relevant bara om man erkänner den guden. Kanske därför blir ateister ibland provocerade bara av att någon uttalar möjligheten att man skulle kunna inkludera någon sorts Gud i sin världsbild. Jag har själv en sådan reflex, som säkert många gånger orsakat onödiga utbrott. Bakom den ligger också ett behov av att markera mot en religion som man känner att man på något sätt är, eller har varit, delaktig i som infödd i den del av världen som brukar betraktas som kristen.

Vad tro betyder och innebär är något som både religiösa och antireligiösa teoretiker gärna plockar isär. Men när det gäller vad det egentligen innebär att vara ateist är det snålare med analyser. NE säger att ateism är »åsikten att det inte finns någon gud«, men det är inte riktigt min ståndpunkt. Vad det innebär att finnas är alldeles för vagt. Uppenbarligen finner man inte bara en, utan många olika gudar, i sinsemellan motstridiga läror. Att det inte finns någon gud i form av (till exempel) en gubbe i himlen som vakar över och dömer oss är jag förvisso övertygad om, men ingen jag träffat som ser sig som troende skulle nog säga emot mig där. Jag föredrar att säga att jag som ateist inte har någon gud. Att jag vägrar underkasta mig en lära som grundar sig på vad någon högre stående tänkande varelse påstås vilja. Det gäller även om man ser den där varelsen som något abstrakt och symboliskt (för abstrakta varelser är vi alla om vi verkligen tänker efter).

Det är förstås komplett meningslöst att säga till en gudstroende människa att hon har fel. Man kan inte motivera sina mest grundläggande uppfattningar med något annat än att man finner dem uppenbart sanna. Alla »bevis« för Guds existens eller icke-existens skjuter bredvid målet. Om någon i motsats till mig upplever Guds närvaro som en grundbult i tillvaron, hur kan jag argumentera för att det är fel? Självklart hävdar jag att det är fel, att Gud inte egentligen är mer närvarande än låtsaskompisen Mållgan eller de andar, spöken och främmande rymdskepp jag inte heller accepterar, men det är omöjligt att driva den tesen inför den som faktiskt påstår sig känna närvaron.

Jag vågar nog ändå förmoda att de flesta som kallar sig troende faktiskt inte känner Guds närvaro ett dugg mer än jag. Att känna den skulle jag kalla (med reservation för ytlig kunskap om psykologiska termer) en lättare psykotisk störning, som de flesta säkert inte lider av. De allra flesta som håller fast vid gudstron gör det antagligen för att de inte ser någon anledning eller möjlighet att ifrågasätta den. Det är till exempel mycket begärt att en intellektuell som fått all sin bildning inom kyrkan, vilket ju var det normala för inte alltför länge sedan, ska få för sig att ifrågasätta själva idén som kyrkan motiveras av. Istället hittar man på så krångliga sätt man behöver för att kringgå problemen som antagandet om Gud och hans ord ställer till med.

En anledning att undvika att ifrågasätta gudstron, till och med i vårt sekulära och upplysta samhälle, kan vara att man inte vill avvika från fädernestron av kulturella identitetsskäl. Till exempel vill man kanske använda sig av de tjänster religionen tillhandahåller – ritualer framför allt – och aktar sig därför för att fjärma sig för mycket från den.

För religion är, som hr Lundin förtjänstfullt påpekar, faktiskt något annat än bara tro. En religion är ett ramverk av ritualer och levnadsregler som ger struktur åt livet för dem som praktiserar den. Religionen kan och bör kritiseras för annat än att den motiveras med otroliga historier om utomjordingar.

Pascal Boyers Religion Explained hade ett enormt inflytande på mig. Boyer har en ateistisk men inte uttalat antireligiös synvinkel, och pekar bland annat på forskning som tyder på att de till synes meningslösa ritualer vi associerar med religion faktiskt har en eftersträvansvärd effekt på nervsystemets funktioner. Ett typexempel är hur begravningsritualer kan ha effekten att insikten att en människa inte längre finns kan slå igenom till ett antal av de delsystem som hjärnan är uppbyggd av.

Vi inbillar oss gärna att vi kontrollerar våra kroppar (inklusive hjärnan) medvetet, och i så fall borde det vara tillräckligt att vi medvetet accepterat en stor livsförändring. Men så fungerar det faktiskt inte. Det medvetna, vad det än egentligen ska betyda, är bara en liten del av det som är vi, och kan inte diktera hur hela nervsystemet ska fungera. Det vet vi naturligtvis egentligen, att vi inte har medveten kontroll över alla våra känslor och beteenden. Sådant vi kallar konst – musik, verser, och en mängd andra suggestionsmetoder – talar till andra delar av oss än medvetandet, utan att filtreras genom det.

Religiösa ritualer kryllar av sådana suggestioner, och därigenom får ritualerna effekt. Var och en av dem finns till för att manifestera en förändring i livet, så att den slår igenom till flera av vårt själsliga systems mindre medvetandestyrda delar. Efter ritualen kan vi gå vidare, med hjärnan synkroniserad och inriktad på att fungera i den nya situationen. Om sedan hela församlingen – idealiskt alla människor som har en del i varandras dagliga liv – deltar i samma ritual, då uppnås ytterligare en nivå av samordning.

Synd alltså, att ritualernas hänvisningar till övernaturliga fenomen gör dem så fåniga och till synes innehållslösa för oss med en krampaktigt kompromisslös hållning till Sanningen. Vi behöver nämligen ritualerna vi också, och kanske också andra inslag i religionen. Kunde man kanske när man skilde Svenska kyrkan från staten åtminstone ha övervägt att istället skilja den från Gud? Att göra den till en renodlad samhällsinstitution?

Mycket gott görs i religionens namn, påpekar gärna dess anhängare. Men minst lika mycket ont, skyndar dess motståndare att invända. Det har nog i själva verket inte så mycket med religionen att göra. Goda och onda mänsliga gärningar är snarast uttryck för mänsklighet, inte för religion eller tro. Det ligger förstås i expansiva religioners natur att de gärna lägger beslag på så stora delar av människornas värld som möjligt, och sätter sin etikett på inte bara allmänmänsklig medkänsla och moral, utan också på såväl krigföring som sjukvård.

Spelar det då någon roll om man bygger sina goda gärningar på Guds vilja, eller bara allmänt mänsklig empati och hyfs? Ja, det tycker jag ändå att det gör. Motiverar man sig med påbud från utomjordingarna, blir man nämligen av med en del av de spärrar som hindrar en från att agera på ett sätt som strider mot normal mänsklig moral. Plötsligt uppmanar Gud en att offra sin son för att bevisa sin tro, att mörda folk som besitter det Heliga landet, eller att överge sin familj för att tjäna Jesus. Med inställningen att moralen härrör från Gud har man dåligt försvar mot det.

Men religionen innehåller som sagt andra element än tro, och några av dem behöver vi ha kvar. Om man vill motverka religionens inflytande är det antagligen mer produktivt att ägna sin energi åt att fundera över hur man kan ersätta religionens samhälleliga funktioner – och därmed tillintetgöra en viktig del av själva behovet för gudstro – än åt mer eller mindre provokativa angrepp mot de tokerier religionen ägnar sig åt. Att de är tokerier är trots allt uppenbart för de flesta.

Jag hoppas att jag inte kränker någons moraliska rätt genom att återge bilden jag inte vet vem som målat, men jag tyckte att den var oemotståndlig.

För en ateist, som jag själv, är det provocerande när någon argumenterar utifrån en religiös världsbild. Till exempel hävdar att »Gud har skapat oss alla lika« som argument för en kanske i sig harmlös ståndpunkt. Det är förstås frustrerande med ett argument som man är diskvalificerad från bemöta; som är relevant bara om man erkänner den guden. Kanske därför blir ateister ibland provocerade bara av att någon uttalar möjligheten att man skulle kunna inkludera någon sorts Gud i sin världsbild. Jag har själv en sådan reflex, som säkert många gånger orsakat onödiga utbrott. Bakom den ligger också ett behov av att markera mot en religion som man känner att man på något sätt är, eller har varit, delaktig i som infödd i den del av världen som brukar betraktas som kristen.

Vad tro betyder och innebär är något som både religiösa och antireligiösa teoretiker gärna plockar isär. Men när det gäller vad det egentligen innebär att vara ateist är det snålare med analyser. NE säger att ateism är »åsikten att det inte finns någon gud«, men det är inte riktigt min ståndpunkt. Vad det innebär att finnas är alldeles för vagt. Uppenbarligen finner man inte bara en, utan många olika gudar, i sinsemellan motstridiga läror. Att det inte finns någon gud i form av (till exempel) en gubbe i himlen som vakar över och dömer oss är jag förvisso övertygad om, men ingen jag träffat som ser sig som troende skulle nog säga emot mig där. Jag föredrar att säga att jag som ateist inte har någon gud. Att jag vägrar underkasta mig en lära som grundar sig på vad någon högre stående tänkande varelse påstås vilja. Det gäller även om man ser den där varelsen som något abstrakt och symboliskt (för abstrakta varelser är vi alla om vi verkligen tänker efter).

Det är förstås komplett meningslöst att säga till en gudstroende människa att hon har fel. Man kan inte motivera sina mest grundläggande uppfattningar med något annat än att man finner dem uppenbart sanna. Alla »bevis« för Guds existens eller icke-existens skjuter bredvid målet. Om någon i motsats till mig upplever Guds närvaro som en grundbult i tillvaron, hur kan jag argumentera för att det är fel? Självklart hävdar jag att det är fel, att Gud inte egentligen är mer närvarande än låtsaskompisen Mållgan eller de andar, spöken och främmande rymdskepp jag inte heller accepterar, men det är omöjligt att driva den tesen inför den som faktiskt påstår sig känna närvaron.

Jag vågar nog ändå förmoda att de flesta som kallar sig troende faktiskt inte känner Guds närvaro ett dugg mer än jag. Att känna den skulle jag kalla (med reservation för ytlig kunskap om psykologiska termer) en lättare psykotisk störning, som de flesta säkert inte lider av. De allra flesta som håller fast vid gudstron gör det antagligen för att de inte ser någon anledning eller möjlighet att ifrågasätta den. Det är till exempel mycket begärt att en intellektuell som fått all sin bildning inom kyrkan, vilket ju var det normala för inte alltför länge sedan, ska få för sig att ifrågasätta själva idén som kyrkan motiveras av. Istället hittar man på så krångliga sätt man behöver för att kringgå problemen som antagandet om Gud och hans ord ställer till med.

En anledning att undvika att ifrågasätta gudstron, till och med i vårt sekulära och upplysta samhälle, kan vara att man inte vill avvika från fädernestron av kulturella identitetsskäl. Till exempel vill man kanske använda sig av de tjänster religionen tillhandahåller – ritualer framför allt – och aktar sig därför för att fjärma sig för mycket från den.

För religion är, som hr Lundin förtjänstfullt påpekar, faktiskt något annat än bara tro. En religion är ett ramverk av ritualer och levnadsregler som ger struktur åt livet för dem som praktiserar den. Religionen kan och bör kritiseras för annat än att den motiveras med otroliga historier om utomjordingar.

Pascal Boyers Religion Explained hade ett enormt inflytande på mig. Boyer har en ateistisk men inte uttalat antireligiös synvinkel, och pekar bland annat på forskning som tyder på att de till synes meningslösa ritualer vi associerar med religion faktiskt har en eftersträvansvärd effekt på nervsystemets funktioner. Ett typexempel är hur begravningsritualer kan ha effekten att insikten att en människa inte längre finns kan slå igenom till ett antal av de delsystem som hjärnan är uppbyggd av.

Vi inbillar oss gärna att vi kontrollerar våra kroppar (inklusive hjärnan) medvetet, och i så fall borde det vara tillräckligt att vi medvetet accepterat en stor livsförändring. Men så fungerar det faktiskt inte. Det medvetna, vad det än egentligen ska betyda, är bara en liten del av det som är vi, och kan inte diktera hur hela nervsystemet ska fungera. Det vet vi naturligtvis egentligen, att vi inte har medveten kontroll över alla våra känslor och beteenden. Sådant vi kallar konst – musik, verser, och en mängd andra suggestionsmetoder – talar till andra delar av oss än medvetandet, utan att filtreras genom det.

Religiösa ritualer kryllar av sådana suggestioner, och därigenom får ritualerna effekt. Var och en av dem finns till för att manifestera en förändring i livet, så att den slår igenom till flera av vårt själsliga systems mindre medvetandestyrda delar. Efter ritualen kan vi gå vidare, med hjärnan synkroniserad och inriktad på att fungera i den nya situationen. Om sedan hela församlingen – idealiskt alla människor som har en del i varandras dagliga liv – deltar i samma ritual, då uppnås ytterligare en nivå av samordning.

Synd alltså, att ritualernas hänvisningar till övernaturliga fenomen gör dem så fåniga och till synes innehållslösa för oss med en krampaktigt kompromisslös hållning till Sanningen. Vi behöver nämligen ritualerna vi också, och kanske också andra inslag i religionen. Kunde man kanske när man skilde Svenska kyrkan från staten åtminstone ha övervägt att istället skilja den från Gud? Att göra den till en renodlad samhällsinstitution?

Mycket gott görs i religionens namn, påpekar gärna dess anhängare. Men minst lika mycket ont, skyndar dess motståndare att invända. Det har nog i själva verket inte så mycket med religionen att göra. Goda och onda mänsliga gärningar är snarast uttryck för mänsklighet, inte för religion eller tro. Det ligger förstås i expansiva religioners natur att de gärna lägger beslag på så stora delar av människornas värld som möjligt, och sätter sin etikett på inte bara allmänmänsklig medkänsla och moral, utan också på såväl krigföring som sjukvård.

Spelar det då någon roll om man bygger sina goda gärningar på Guds vilja, eller bara allmänt mänsklig empati och hyfs? Ja, det tycker jag ändå att det gör. Motiverar man sig med påbud från utomjordingarna, blir man nämligen av med en del av de spärrar som hindrar en från att agera på ett sätt som strider mot normal mänsklig moral. Plötsligt uppmanar Gud en att offra sin son för att bevisa sin tro, att mörda folk som besitter det Heliga landet, eller att överge sin familj för att tjäna Jesus. Med inställningen att moralen härrör från Gud har man dåligt försvar mot det.

Men religionen innehåller som sagt andra element än tro, och några av dem behöver vi ha kvar. Om man vill motverka religionens inflytande är det antagligen mer produktivt att ägna sin energi åt att fundera över hur man kan ersätta religionens samhälleliga funktioner – och därmed tillintetgöra en viktig del av själva behovet för gudstro – än åt mer eller mindre provokativa angrepp mot de tokerier religionen ägnar sig åt. Att de är tokerier är trots allt uppenbart för de flesta.

Jag hoppas att jag inte kränker någons moraliska rätt genom att återge bilden jag inte vet vem som målat, men jag tyckte att den var oemotståndlig.

Om ateism, tro och vad religion egentligen innebär

Naturvetenskapens diskreta Platonism

»Matematiker har ju en tendens att när de är aktiva inom sitt område så blir de Platonister« säger matematikern Gunnar Berg. Programmet Var finns matematiken? i Filosofiska rummet gräver i frågan om matematiken är skapad av människor eller om den existerar oberoende av oss.

Den frågan fann jag fascinerande för sådär 15 år sedan. Nu när jag sedan drygt tio år har insett svaret på den är mitt intresse mer förstrött. (Men jag ska ge er svaret, läs vidare bara.) Nu är de psykologiska mekanismerna i hur matematiker blir Platonister intressantare

Jag vet precis vad Gunnar Berg menar. När man arbetar med matematiska spörsmål känns det som om man frilägger glimtar av ett bakomliggande idealiskt universum. Inte som att man skapar något nytt. Det gäller i och för sig inte bara matematik; all naturvetenskap handlar om att utforska och förstå något »naturligt«, som förutsätts redan finnas där, redo att upptäckas.

Tredje året i gymnasiet, när undervisningen i grundläggande matematik och fysik hade börjat sätta sig, inträffade det första skiftet i min världsbild. Det kändes som att allting klarnade. Tidigare hade världen varit en röra, full av intuitiva vidskepliga föreställningar med influenser av kristendom och andra religiösa läror. Med naturvetenskapens enkla, matematiskt formulerade, samband mellan olika fenomen fick jag, som man får, en känsla av att börja se hur saker egentligen hänger ihop och skymta någonting som ligger bakom alltihop. Förutom att teorierna är makalöst användbara till att skapa underbar teknologi, har de en oerhört stark förklaringskraft. Så måste det vara! tänker man, och korthuset av intuitiva och pådyvlade föreställningar faller samman till en prydligt inbunden formelsamling.

Men snart är det någonting som gnager.

Låt oss säga att de matematiska sambanden indikerar att det, bakom hur världen ter sig för våra sinnen, finns något högre. Något skönt och enkelt. En evig och på sätt och vis mer verklig kunskap om världen, som handlar om vad Platon kallar idévärlden. Hur kan vi då egentligen veta om det är något av den vi ser? Det våra sinnen ger oss är i så fall glimtar, skuggor, eller med ett ord som naturvetare är mer bekväma med, projektioner, av det eviga verkliga. Vi är begränsade till det vi är fysiskt förmögna att för det första över huvud taget kunna föreställa oss, och för det andra har möjlighet att uppfatta. Idévärlden har inga sådana begränsningar. Hur vet vi om det vi uppfattar är de sanna idéerna, eller om det är konstruktioner i våra sinnesintryck? Illusioner rentav?

Någonstans på den nivån ligger frågan »var finns matematiken?« Är matematiken en subjektiv konstruktion i vår sinnevärld, eller en evig sanning från idévärlden. Att bara ställa frågan innebär något sorts Platonistiskt ställningstagande.

Ungefär där stannar nog också de flesta naturvetares metafysiska funderingar. Kvar blir en vag osäkerhet om ifall det vi finner när vi studerar naturen är den egentliga verkligheten, eller bara subjektiva mänskliga konstruktioner. Irriterande, men det kan vara svårt att se vad man kan göra åt det. Så man väljer att inte tänka så mycket på det.

Funderar man ändå vidare tenderar allt att bli mindre och mindre verkligt. Fler och fler begrepp som man tidigare tog för självklara riskerar att flytta sig till den konstruerade subjektiva verkligheten. Samtidigt tycks den högre, egentliga verkligheten allt mer främmande och osäker. Man blir medveten om att den mycket väl kan innehålla element som ligger helt och hållet utanför vår föreställningsvärld, och som vi därmed aldrig någonsin ens kan fantisera om.

Under ett antal år tyckte jag mig leva i en allt mer osäker bubbla av subjektivitet, utan en egentlig aning om hur verkligheten utanför tedde sig. Det sista som återstod som jag hoppades kunna veta om det eviga sanna var just matematiken och logiken, men jag var väl medveten om att jag inte kunde vara helt säker på dem heller. Inte minst på grund av undersökningarna av Gödel och andra, som visat hur bräckliga grunderna faktiskt är.

Ganska länge valde jag därför att säga att jag tror på matematiken. För mig tycktes den uppenbart sann och objektiv, och omöjlig att ifrågasätta, men helt säker på att den gällde utanför min eller mänsklighetens subjektiva bubbla vågade jag inte vara. Irriterande, som sagt, särskilt som det innebar att min världsbild inte verkade mycket mer välgrundad än religiös tro.

Man kan också fråga sig vad man har för användning för en sådan teori. Det bästa argumentet vetenskapen kan ta till, för att skilja ut sig från religiösa trosuppfattningar, är just sin bevisat överlägsna teknologiska användbarhet. Men en teori om att det finns en högre sanning som vi inte kan veta någonting om? Som vi kanske till och med är fysiskt oförmögna att föreställa oss? Knappast användbar! Min världsbild, grundad i vetenskapen, hade blivit dubbelt ovetenskaplig. Ytterligt irriterande.

Till slut kan man fråga sig vad det egentligen finns för argument för anta att det verkligen finns en högre oberoende verklighet. Själva idén till idévärlden, och till att uppfatta de subjektiva sinnesintrycken som mindre sanna än den, har vi ju inte fått på något annat sätt än genom våra egna subjektiva tolkningar av just de där sinnesintrycken!

Här närmar vi oss ett sätt att komma vidare. Att bli av med den irriterande dualiteten, den osköna uppdelningen i två verkligheter.

För mig var nyckeln att fundera över vad existens egentligen innebär, som rent språkligt begrepp. Faktum är att det att finnas betyder radikalt olika saker beroende på sammanhang. Man kan säga att vi, utan att tycka att det är något problem, och utan att ens tänka på det, dagligen hanterar olika universa, vart och ett med sina kriterier för vad det innebär att existera i det. I ett universum, det materiella, finns bara fysiska föremål. I ett (som jag gärna skulle kalla andligt om jag får) finns idéer, musikstycken, dikter och datorprogram. I ett finns inget annat än submikroskopiska elementarpartiklar som kastas omkring och kolliderar med varandra. I ett finns James Bond och hans surmulne chef M. I ett annat, näraliggande, är M en kvinna.

Existens är alltså inte ett evigt idévärldsbegrepp. Det är ett ord vars betydelse är subjektivt och ytterst föränderligt. En intern företeelse inom vår verklighetsuppfattning!

Där kollapsar den yttre idévärlden, och sugs med ett schlürp ner i ett hål av subjektivitet. Idévärlden ligger inte utanför vår föreställningsvärd, utan är en konstruktion helt innesluten i den. Utanför vår verklighet – den modell av världen som är inkodad i vår fysiska tillvaro – finns ingenting, inte ens en betydelse av vad det innebär att finnas.

Kvar blir den upplevda verkligheten, som plötsligt tycks mycket mer verklig. Inte längre en illusion, projektion av något större, eller den enda delen av verkligheten vi kan uttala oss om, utan hela verkligheten. Allt som kan finnas!

Går då alla människor omkring med varsitt upplevt universum, skilt från alla andras? Absolut inte. Vi lever alla i samma universum. Människor uppfattar inte världen särskilt olika; vi är alla biologiska varelser i en fysisk verklighet, och världen vi upplever är i stort sett densamma. Det spelar inte ens särskilt stor roll att vi är just människor. Andra fysiska varelsers betingelser skiljer sig inte nämnvärt från våra. De uppfattar en del som vi inte gör, och förbiser en del som vi ser, men i och med att de är existerande fysiska varelser befinner de sig i samma universum som vi, även om de kanske inte reflekterar så mycket över det.

Till och med »livlösa« föremål som bord och stenar upplever samma verklighet som vi. De enda förnimmelser de kan få av den är visserligen genom deformation – deras intryck är högst bokstavliga – men det är icke desto mindre tillräckligt för avlägsna allt tvivel om att de existerar i den fysiska världen.

Men hur kan vi veta att andra, andra människor ens, uppfattar världen som vi? Genom att vi uppfattar att de gör det, förstås. Det självklara antagandet att andra uppfattar samma verklighet som vi, är en grundläggande del av den modell av världen som vi använder oss av för att orientera oss, och som definierar den enda och sanna verkligheten. Till och med solipsistiska filosofiprofessorer agerar utifrån antagandet att andras verklighet är densamma som deras, även om de kanske, felaktigt, hävdar att det är illusoriskt. Att ett antagande är uppenbart sant, och omöjligt att inte styras av, är det enda argumentet man kan finna för sina mest grundläggande uppfattningar. Cirkelresonemang? Ja, det kanske man kan kalla det. Men alla uppenbart sanna utsagor är cirkelresonemang; självklarheter; tautologiska följder av sig själva.

Så svaret på om matematiken existerar oberoende av oss invånare i vårt fysikaliska universum, är självklart nej. Inte ens existens i sig existerar oberoende av oss. Om den existerar oberoende av människan? Då blir det till en fråga om vad man i sammanhanget vill mena med att »finnas«. Utan en varelse som söker matematiken skulle ingen finna den, men självklart skulle den kunna finnas av någon annan än vi. Ingen skulle åtminstone kunna finna någon radikalt annorlunda matematik i det universum där den uppenbarligen är den som gäller.

Matematikern och fysikern som samtalar i Filosofiska rummet kommer inte särskilt långt i resonemanget. Lite bränns det när fysikern Ulf Danielsson i 31:a minuten vågar omnämna världen som »en produkt av oss själva«, men stoppas av programledaren som plötsligt tycks indignerad: »Men inte världen, väl!« Det är visst lite farligt att ifrågasätta tillvarons objektivitet. Synd, för att göra det kan paradoxalt nog göra att den känns mycket verkligare.

Bild: Ann Wuyts

»Matematiker har ju en tendens att när de är aktiva inom sitt område så blir de Platonister« säger matematikern Gunnar Berg. Programmet Var finns matematiken? i Filosofiska rummet gräver i frågan om matematiken är skapad av människor eller om den existerar oberoende av oss.

Den frågan fann jag fascinerande för sådär 15 år sedan. Nu när jag sedan drygt tio år har insett svaret på den är mitt intresse mer förstrött. (Men jag ska ge er svaret, läs vidare bara.) Nu är de psykologiska mekanismerna i hur matematiker blir Platonister intressantare

Jag vet precis vad Gunnar Berg menar. När man arbetar med matematiska spörsmål känns det som om man frilägger glimtar av ett bakomliggande idealiskt universum. Inte som att man skapar något nytt. Det gäller i och för sig inte bara matematik; all naturvetenskap handlar om att utforska och förstå något »naturligt«, som förutsätts redan finnas där, redo att upptäckas.

Tredje året i gymnasiet, när undervisningen i grundläggande matematik och fysik hade börjat sätta sig, inträffade det första skiftet i min världsbild. Det kändes som att allting klarnade. Tidigare hade världen varit en röra, full av intuitiva vidskepliga föreställningar med influenser av kristendom och andra religiösa läror. Med naturvetenskapens enkla, matematiskt formulerade, samband mellan olika fenomen fick jag, som man får, en känsla av att börja se hur saker egentligen hänger ihop och skymta någonting som ligger bakom alltihop. Förutom att teorierna är makalöst användbara till att skapa underbar teknologi, har de en oerhört stark förklaringskraft. Så måste det vara! tänker man, och korthuset av intuitiva och pådyvlade föreställningar faller samman till en prydligt inbunden formelsamling.

Men snart är det någonting som gnager.

Låt oss säga att de matematiska sambanden indikerar att det, bakom hur världen ter sig för våra sinnen, finns något högre. Något skönt och enkelt. En evig och på sätt och vis mer verklig kunskap om världen, som handlar om vad Platon kallar idévärlden. Hur kan vi då egentligen veta om det är något av den vi ser? Det våra sinnen ger oss är i så fall glimtar, skuggor, eller med ett ord som naturvetare är mer bekväma med, projektioner, av det eviga verkliga. Vi är begränsade till det vi är fysiskt förmögna att för det första över huvud taget kunna föreställa oss, och för det andra har möjlighet att uppfatta. Idévärlden har inga sådana begränsningar. Hur vet vi om det vi uppfattar är de sanna idéerna, eller om det är konstruktioner i våra sinnesintryck? Illusioner rentav?

Någonstans på den nivån ligger frågan »var finns matematiken?« Är matematiken en subjektiv konstruktion i vår sinnevärld, eller en evig sanning från idévärlden. Att bara ställa frågan innebär något sorts Platonistiskt ställningstagande.

Ungefär där stannar nog också de flesta naturvetares metafysiska funderingar. Kvar blir en vag osäkerhet om ifall det vi finner när vi studerar naturen är den egentliga verkligheten, eller bara subjektiva mänskliga konstruktioner. Irriterande, men det kan vara svårt att se vad man kan göra åt det. Så man väljer att inte tänka så mycket på det.

Funderar man ändå vidare tenderar allt att bli mindre och mindre verkligt. Fler och fler begrepp som man tidigare tog för självklara riskerar att flytta sig till den konstruerade subjektiva verkligheten. Samtidigt tycks den högre, egentliga verkligheten allt mer främmande och osäker. Man blir medveten om att den mycket väl kan innehålla element som ligger helt och hållet utanför vår föreställningsvärld, och som vi därmed aldrig någonsin ens kan fantisera om.

Under ett antal år tyckte jag mig leva i en allt mer osäker bubbla av subjektivitet, utan en egentlig aning om hur verkligheten utanför tedde sig. Det sista som återstod som jag hoppades kunna veta om det eviga sanna var just matematiken och logiken, men jag var väl medveten om att jag inte kunde vara helt säker på dem heller. Inte minst på grund av undersökningarna av Gödel och andra, som visat hur bräckliga grunderna faktiskt är.

Ganska länge valde jag därför att säga att jag tror på matematiken. För mig tycktes den uppenbart sann och objektiv, och omöjlig att ifrågasätta, men helt säker på att den gällde utanför min eller mänsklighetens subjektiva bubbla vågade jag inte vara. Irriterande, som sagt, särskilt som det innebar att min världsbild inte verkade mycket mer välgrundad än religiös tro.

Man kan också fråga sig vad man har för användning för en sådan teori. Det bästa argumentet vetenskapen kan ta till, för att skilja ut sig från religiösa trosuppfattningar, är just sin bevisat överlägsna teknologiska användbarhet. Men en teori om att det finns en högre sanning som vi inte kan veta någonting om? Som vi kanske till och med är fysiskt oförmögna att föreställa oss? Knappast användbar! Min världsbild, grundad i vetenskapen, hade blivit dubbelt ovetenskaplig. Ytterligt irriterande.

Till slut kan man fråga sig vad det egentligen finns för argument för anta att det verkligen finns en högre oberoende verklighet. Själva idén till idévärlden, och till att uppfatta de subjektiva sinnesintrycken som mindre sanna än den, har vi ju inte fått på något annat sätt än genom våra egna subjektiva tolkningar av just de där sinnesintrycken!

Här närmar vi oss ett sätt att komma vidare. Att bli av med den irriterande dualiteten, den osköna uppdelningen i två verkligheter.

För mig var nyckeln att fundera över vad existens egentligen innebär, som rent språkligt begrepp. Faktum är att det att finnas betyder radikalt olika saker beroende på sammanhang. Man kan säga att vi, utan att tycka att det är något problem, och utan att ens tänka på det, dagligen hanterar olika universa, vart och ett med sina kriterier för vad det innebär att existera i det. I ett universum, det materiella, finns bara fysiska föremål. I ett (som jag gärna skulle kalla andligt om jag får) finns idéer, musikstycken, dikter och datorprogram. I ett finns inget annat än submikroskopiska elementarpartiklar som kastas omkring och kolliderar med varandra. I ett finns James Bond och hans surmulne chef M. I ett annat, näraliggande, är M en kvinna.

Existens är alltså inte ett evigt idévärldsbegrepp. Det är ett ord vars betydelse är subjektivt och ytterst föränderligt. En intern företeelse inom vår verklighetsuppfattning!

Där kollapsar den yttre idévärlden, och sugs med ett schlürp ner i ett hål av subjektivitet. Idévärlden ligger inte utanför vår föreställningsvärd, utan är en konstruktion helt innesluten i den. Utanför vår verklighet – den modell av världen som är inkodad i vår fysiska tillvaro – finns ingenting, inte ens en betydelse av vad det innebär att finnas.

Kvar blir den upplevda verkligheten, som plötsligt tycks mycket mer verklig. Inte längre en illusion, projektion av något större, eller den enda delen av verkligheten vi kan uttala oss om, utan hela verkligheten. Allt som kan finnas!

Går då alla människor omkring med varsitt upplevt universum, skilt från alla andras? Absolut inte. Vi lever alla i samma universum. Människor uppfattar inte världen särskilt olika; vi är alla biologiska varelser i en fysisk verklighet, och världen vi upplever är i stort sett densamma. Det spelar inte ens särskilt stor roll att vi är just människor. Andra fysiska varelsers betingelser skiljer sig inte nämnvärt från våra. De uppfattar en del som vi inte gör, och förbiser en del som vi ser, men i och med att de är existerande fysiska varelser befinner de sig i samma universum som vi, även om de kanske inte reflekterar så mycket över det.

Till och med »livlösa« föremål som bord och stenar upplever samma verklighet som vi. De enda förnimmelser de kan få av den är visserligen genom deformation – deras intryck är högst bokstavliga – men det är icke desto mindre tillräckligt för avlägsna allt tvivel om att de existerar i den fysiska världen.

Men hur kan vi veta att andra, andra människor ens, uppfattar världen som vi? Genom att vi uppfattar att de gör det, förstås. Det självklara antagandet att andra uppfattar samma verklighet som vi, är en grundläggande del av den modell av världen som vi använder oss av för att orientera oss, och som definierar den enda och sanna verkligheten. Till och med solipsistiska filosofiprofessorer agerar utifrån antagandet att andras verklighet är densamma som deras, även om de kanske, felaktigt, hävdar att det är illusoriskt. Att ett antagande är uppenbart sant, och omöjligt att inte styras av, är det enda argumentet man kan finna för sina mest grundläggande uppfattningar. Cirkelresonemang? Ja, det kanske man kan kalla det. Men alla uppenbart sanna utsagor är cirkelresonemang; självklarheter; tautologiska följder av sig själva.

Så svaret på om matematiken existerar oberoende av oss invånare i vårt fysikaliska universum, är självklart nej. Inte ens existens i sig existerar oberoende av oss. Om den existerar oberoende av människan? Då blir det till en fråga om vad man i sammanhanget vill mena med att »finnas«. Utan en varelse som söker matematiken skulle ingen finna den, men självklart skulle den kunna finnas av någon annan än vi. Ingen skulle åtminstone kunna finna någon radikalt annorlunda matematik i det universum där den uppenbarligen är den som gäller.

Matematikern och fysikern som samtalar i Filosofiska rummet kommer inte särskilt långt i resonemanget. Lite bränns det när fysikern Ulf Danielsson i 31:a minuten vågar omnämna världen som »en produkt av oss själva«, men stoppas av programledaren som plötsligt tycks indignerad: »Men inte världen, väl!« Det är visst lite farligt att ifrågasätta tillvarons objektivitet. Synd, för att göra det kan paradoxalt nog göra att den känns mycket verkligare.

Bild: Ann Wuyts

Naturvetenskapens diskreta Platonism

Barbesök i byen

Jag känner inte till en enda bar i Malmö (eller Lund) där man kan vara säker på att få en bra cocktail. Det är visserligen inte alls osannolikt att man råkar träffa på en kompetent bartender, men man kan minst lika gärna ha otur med vem man får till drinkblandare, och i vilket fall som helst får man räkna med undermåliga ingredienser som pulverbaserad sour mix istället för färskpressad citrus. Tipsa mig väldigt gärna om ni vet bättre.

Efter en kort tågtur till huvudstaden i väster däremot, kan man hitta fler bra barer, och jag har haft turen att få en lista över några av de allra bästa av en cocktailintresserad bekant derovre. Jag har skaffat mig ett par favoritställen, och plockat upp ett par recept från dem som nu också ingår bland mina vanligaste hemmablandningar.

I båda är lemon twist, en bit citronskal, en viktig ingrediens. Det är dekorativt, men rätt anrättat också kritiskt för smakupplevelsen; oljan i skalet har en fantastisk fyllig arom som man måste se till att ta vara på. För det första skär man en rejäl bit skal från en saftig och fin citron. Ser ni någon i snabbköpet som väljer noggrant bland citronerna för att hitta en friskt hård och glansig frukt, och håller den nära näsan för att försäkra sig om att skalet inte doftar mögel, då kan det vara jag eller någon annan cocktailentusiast. (Skalet från en torr och sumpig citron ger inte mycket olja.) Skär så stort och tjockt som det går utan att få med något fruktkött; det vita inneskalet gör nämligen skalbiten hållfast så att man inte så lätt trasar sönder den när man vrider den, och ger den styvhet så att den stannar i en elegant spiralform. Råkar man få med lite fruktkött är det ingen katastrof; det är lätt att trycka skalbiten platt mot skärbrädan med den gula sidan nedåt, och skära bort det oönskade fruktköttet från insidan. Därefter vrider man skalet i en spiral med det gula utåt, så att man ser hur det vätskar sig, och bestryker kanten av glaset med skalet för att avsätta en del av den doftrika oljan där, så att doften känns när man lyfter glaset till munnen. Slutligen lägger man spiralen i glaset. (Att få den aromrika oljan att droppa har jag fortfarande inte lyckats med, men det behövs inte heller.)

Ett alternativ som kan vara ännu elegantare vid serveringen är att man klämmer ihop skalet så att det avger en stråle av citronolja just i ögonblicket det ska till att brytas, som man sprutar ner i drinken. Men jag kör med vridmetoden och överlåter sprutmetoden till professionella bartendrar med artistiska ambitioner för serveringsutförandet.

Min första favoritbar ligger på Nybrogade, den västra förlängningen av Gammel Strand. Titta inte efter någon skylt (det finns ingen), utan efter en vit och röd flagga som inte är den danska utan den georgiska – baren ligger i samma byggnad som Georgiens ambassad. I porten in mot ambassaden hittar man en dörr till höger på vilken det står Ruby och bakom den hittar man den eleganta barlokalen, med en välklädd bartender som vänligt välkomnar en in. Det finns ett par mysiga vardagsrumsliknande rum med soffgrupper längre in, och ett par rum i källaren där det också finns en mindre extra bar, men kommer man vid en tidpunkt då det inte är fullt med folk sitter man lämpligen ner vid själva baren, där man kan samtala med bartendrarna och se dem arbeta. (Jag har bland annat klart förbättrat min egen rörningsteknik genom att observera dessa hantverksexperter.) Vid rusningstid springer servitriser och tar upp beställningar i sofforna, men dem kan man inte ha några intressanta diskussioner om drinkarnas ingredienser med.

Bästa receptet jag tagit med mig hem härifrån heter Wet Ruby Martini, och är likt originalmartinin en rak gindrink utan krusiduller, men istället för vermouth innehåller den Lillet Blanc, den kininkryddade aperitifen som ursprungligen hette Kina Lillet, och som väl är mest känd för att den ingår i James Bonds Vesper (som jag dock inte tycker är någon höjdare). Ginsorten är Tanqueray No Ten, den väldigt blommiga och kraftiga lite dyrare ginen från Tanqueray, i den eleganta höga oktagonala flaskan. Jag vet inte exakt vilken proportion de tar på Ruby, men jag har funnit att 5 cl gin till 1,5 cl Lillet, rört med is och silat i ett cocktailglas med citronskal, ger en bra balans. Lilleten tillför förutom sötma en viss bitterhet, och blandar sig perfekt med den starkt kryddade ginen och citronskalsoljan till en intensivt blommig doft, men med ordentlig rivighet i eftersmaken.

Den andra favoritbaren har hemlig adress, och jag tänker inte offentliggöra den, men om ni tar en promenad i kvarteren inte alltför långt från Nyhavn kan det tänkas att ni får syn på en svart dörr, med en mässingsringklocka intill. Ring på klockan, och ni blir (om det är öppet) insläppta i en korridor som leder till barlokalen en halvtrappa ner. Här är ljuset utifrån utestängt, vilket gör den stämningsfulla belysningen i den imponerande baren ännu mer effektiv. I högtalarna spelas lätt ålderdomlig jazzmusik, som liksom barpersonalens kläder kan minna om en speakeasy, en illegal bar från förbudstidens USA. Drinkarna är fantastiska små kompositioner med oväntade kombinationer av udda ingredienser. Ni befinner er på The Union

Här fick jag den drink som jag för närvarande håller för min största cocktailupplevelse någonsin: Queen of Sheba. Inte heller här vet jag exakt vilka proportioner av ingredienserna bartendrarna använder, men jag har provat mig fram till följande som jag tycker ger en bra balans: 5 cl tequila gold, lite drygt en centiliter Bénédictine-likör (en klassisk klosterlikör med mild smak), lite mindre än en centiliter viollikör, och en droppe Regan's Bitters No 6, rörs med is och silas till ett glas med citronskal.

Violen jag kör med är Combier Liqueur de Violette som man kan beställa på Systembolaget, vilket inte är densamma som de använder på The Union. Regan's Bitters kan man till nöds utesluta om man inte får tag på den, vilket man så vitt jag vet inte gör på våra breddgrader, där bitters över huvud taget är väldigt svår att hitta. Däremot går det att postorderbeställa den via Internet. Om det är smuggling är det ytterst ringa sådan eftersom flaskan är pytteliten. Jag har beställt min via Amazon.com.

Det är svårt att beskriva hur drinken smakar. Rätt balanserad är ingen av ingredienserna lätt att identifiera. Den ligger väldigt långt ifrån hur man tänker sig att en tequiladrink normalt smakar. Vill man vara säker på att få den rätt får man uppsöka The Union och få den blandad av någon av de trevliga och synnerligen skickliga bartendrarna. Men det bör man naturligtvis göra i vilket fall som helst.

Foto: Addison Berry

Jag känner inte till en enda bar i Malmö (eller Lund) där man kan vara säker på att få en bra cocktail. Det är visserligen inte alls osannolikt att man råkar träffa på en kompetent bartender, men man kan minst lika gärna ha otur med vem man får till drinkblandare, och i vilket fall som helst får man räkna med undermåliga ingredienser som pulverbaserad sour mix istället för färskpressad citrus. Tipsa mig väldigt gärna om ni vet bättre.

Efter en kort tågtur till huvudstaden i väster däremot, kan man hitta fler bra barer, och jag har haft turen att få en lista över några av de allra bästa av en cocktailintresserad bekant derovre. Jag har skaffat mig ett par favoritställen, och plockat upp ett par recept från dem som nu också ingår bland mina vanligaste hemmablandningar.

I båda är lemon twist, en bit citronskal, en viktig ingrediens. Det är dekorativt, men rätt anrättat också kritiskt för smakupplevelsen; oljan i skalet har en fantastisk fyllig arom som man måste se till att ta vara på. För det första skär man en rejäl bit skal från en saftig och fin citron. Ser ni någon i snabbköpet som väljer noggrant bland citronerna för att hitta en friskt hård och glansig frukt, och håller den nära näsan för att försäkra sig om att skalet inte doftar mögel, då kan det vara jag eller någon annan cocktailentusiast. (Skalet från en torr och sumpig citron ger inte mycket olja.) Skär så stort och tjockt som det går utan att få med något fruktkött; det vita inneskalet gör nämligen skalbiten hållfast så att man inte så lätt trasar sönder den när man vrider den, och ger den styvhet så att den stannar i en elegant spiralform. Råkar man få med lite fruktkött är det ingen katastrof; det är lätt att trycka skalbiten platt mot skärbrädan med den gula sidan nedåt, och skära bort det oönskade fruktköttet från insidan. Därefter vrider man skalet i en spiral med det gula utåt, så att man ser hur det vätskar sig, och bestryker kanten av glaset med skalet för att avsätta en del av den doftrika oljan där, så att doften känns när man lyfter glaset till munnen. Slutligen lägger man spiralen i glaset. (Att få den aromrika oljan att droppa har jag fortfarande inte lyckats med, men det behövs inte heller.)

Ett alternativ som kan vara ännu elegantare vid serveringen är att man klämmer ihop skalet så att det avger en stråle av citronolja just i ögonblicket det ska till att brytas, som man sprutar ner i drinken. Men jag kör med vridmetoden och överlåter sprutmetoden till professionella bartendrar med artistiska ambitioner för serveringsutförandet.

Min första favoritbar ligger på Nybrogade, den västra förlängningen av Gammel Strand. Titta inte efter någon skylt (det finns ingen), utan efter en vit och röd flagga som inte är den danska utan den georgiska – baren ligger i samma byggnad som Georgiens ambassad. I porten in mot ambassaden hittar man en dörr till höger på vilken det står Ruby och bakom den hittar man den eleganta barlokalen, med en välklädd bartender som vänligt välkomnar en in. Det finns ett par mysiga vardagsrumsliknande rum med soffgrupper längre in, och ett par rum i källaren där det också finns en mindre extra bar, men kommer man vid en tidpunkt då det inte är fullt med folk sitter man lämpligen ner vid själva baren, där man kan samtala med bartendrarna och se dem arbeta. (Jag har bland annat klart förbättrat min egen rörningsteknik genom att observera dessa hantverksexperter.) Vid rusningstid springer servitriser och tar upp beställningar i sofforna, men dem kan man inte ha några intressanta diskussioner om drinkarnas ingredienser med.

Bästa receptet jag tagit med mig hem härifrån heter Wet Ruby Martini, och är likt originalmartinin en rak gindrink utan krusiduller, men istället för vermouth innehåller den Lillet Blanc, den kininkryddade aperitifen som ursprungligen hette Kina Lillet, och som väl är mest känd för att den ingår i James Bonds Vesper (som jag dock inte tycker är någon höjdare). Ginsorten är Tanqueray No Ten, den väldigt blommiga och kraftiga lite dyrare ginen från Tanqueray, i den eleganta höga oktagonala flaskan. Jag vet inte exakt vilken proportion de tar på Ruby, men jag har funnit att 5 cl gin till 1,5 cl Lillet, rört med is och silat i ett cocktailglas med citronskal, ger en bra balans. Lilleten tillför förutom sötma en viss bitterhet, och blandar sig perfekt med den starkt kryddade ginen och citronskalsoljan till en intensivt blommig doft, men med ordentlig rivighet i eftersmaken.

Den andra favoritbaren har hemlig adress, och jag tänker inte offentliggöra den, men om ni tar en promenad i kvarteren inte alltför långt från Nyhavn kan det tänkas att ni får syn på en svart dörr, med en mässingsringklocka intill. Ring på klockan, och ni blir (om det är öppet) insläppta i en korridor som leder till barlokalen en halvtrappa ner. Här är ljuset utifrån utestängt, vilket gör den stämningsfulla belysningen i den imponerande baren ännu mer effektiv. I högtalarna spelas lätt ålderdomlig jazzmusik, som liksom barpersonalens kläder kan minna om en speakeasy, en illegal bar från förbudstidens USA. Drinkarna är fantastiska små kompositioner med oväntade kombinationer av udda ingredienser. Ni befinner er på The Union

Här fick jag den drink som jag för närvarande håller för min största cocktailupplevelse någonsin: Queen of Sheba. Inte heller här vet jag exakt vilka proportioner av ingredienserna bartendrarna använder, men jag har provat mig fram till följande som jag tycker ger en bra balans: 5 cl tequila gold, lite drygt en centiliter Bénédictine-likör (en klassisk klosterlikör med mild smak), lite mindre än en centiliter viollikör, och en droppe Regan's Bitters No 6, rörs med is och silas till ett glas med citronskal.

Violen jag kör med är Combier Liqueur de Violette som man kan beställa på Systembolaget, vilket inte är densamma som de använder på The Union. Regan's Bitters kan man till nöds utesluta om man inte får tag på den, vilket man så vitt jag vet inte gör på våra breddgrader, där bitters över huvud taget är väldigt svår att hitta. Däremot går det att postorderbeställa den via Internet. Om det är smuggling är det ytterst ringa sådan eftersom flaskan är pytteliten. Jag har beställt min via Amazon.com.

Det är svårt att beskriva hur drinken smakar. Rätt balanserad är ingen av ingredienserna lätt att identifiera. Den ligger väldigt långt ifrån hur man tänker sig att en tequiladrink normalt smakar. Vill man vara säker på att få den rätt får man uppsöka The Union och få den blandad av någon av de trevliga och synnerligen skickliga bartendrarna. Men det bör man naturligtvis göra i vilket fall som helst.

Foto: Addison Berry

Barbesök i byen

Alfons drömvärld

»Varför kan det inte vara roligt jämt?« säger Alfons igen. »Jag tycker man kunde hoppa över dom tråkiga dagarna, och bara leva såna dagar som det händer nåt.« »Precis!« tycker pappa med. »Samma med TV-programmen«, säger Alfons. »När det är ett tråkigt program före ett roligt – då skulle man trycka på en knapp och komma fram till det roliga programmet genast.«

Ja, där är vi idag. Vi lever i Alfons Åbergs fantasivärld, så som den formulerades av Gunilla Bergstrröm i den visionära skriften Lycklige Alfons Åberg, utgiven 1984. Åtminstone de av oss som är så kallade tidiga anammare av nya tekniska möjligheter (vilket jag ska erkänna inte helt och hållet gäller mig).

Är det bra då? Alfons farmor skulle nog inte tycka det.

»Ja, det var det dummaste jag någonsin hört. Då skulle man ju aldrig få skoj! Om det var roligt jämt, då visste man ju inte att det var roligt! Var ni glada att ni är lessna! [sic] Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen.«

Min uppfattning? Farmor pratar i papiljotterna. Hon vill vara nöjd med tillvaron och hittar på en anledning till att tycka att det i själva verket är bäst som det är – en vanlig mänsklig mekanism. Klart att det inte är bra att ha tråkigt. Jag märker alldeles tydligt hela tiden hur kul det är att vara (nästan) ständigt uppkopplad, ha tillgång till ett aldrig sinande medieutbud, och vara en liten del av den superintelligens mänskligheten (åtminstone en försvarlig del av den) blivit tack vare Internet.

»Varför kan det inte vara roligt jämt?« säger Alfons igen. »Jag tycker man kunde hoppa över dom tråkiga dagarna, och bara leva såna dagar som det händer nåt.« »Precis!« tycker pappa med. »Samma med TV-programmen«, säger Alfons. »När det är ett tråkigt program före ett roligt – då skulle man trycka på en knapp och komma fram till det roliga programmet genast.«

Ja, där är vi idag. Vi lever i Alfons Åbergs fantasivärld, så som den formulerades av Gunilla Bergstrröm i den visionära skriften Lycklige Alfons Åberg, utgiven 1984. Åtminstone de av oss som är så kallade tidiga anammare av nya tekniska möjligheter (vilket jag ska erkänna inte helt och hållet gäller mig).

Är det bra då? Alfons farmor skulle nog inte tycka det.

»Ja, det var det dummaste jag någonsin hört. Då skulle man ju aldrig få skoj! Om det var roligt jämt, då visste man ju inte att det var roligt! Var ni glada att ni är lessna! [sic] Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen.«

Min uppfattning? Farmor pratar i papiljotterna. Hon vill vara nöjd med tillvaron och hittar på en anledning till att tycka att det i själva verket är bäst som det är – en vanlig mänsklig mekanism. Klart att det inte är bra att ha tråkigt. Jag märker alldeles tydligt hela tiden hur kul det är att vara (nästan) ständigt uppkopplad, ha tillgång till ett aldrig sinande medieutbud, och vara en liten del av den superintelligens mänskligheten (åtminstone en försvarlig del av den) blivit tack vare Internet.

Alfons drömvärld

Mänsklighetsfällan

Jag har nyligen lyssnat på ett par podcasts om singulariteten. Därmed är jag just nu antagligen i ett bättre kunskapsläge än vad jag någonsin kommer att vara igen för ett raljant avfärdande av hela begreppet. Till verket.

Vad är det?

I matematiken är en singularitet en punkt där någonting inte kan beräknas, som t.ex. värdet av 1/x i punkten x=0. Vernor Vinge använde 1993 ordet för att beteckna en kommande tidpunkt där den tekniska utvecklingen plötsligt börjar gå väldigt mycket snabbare. Idén är att utvecklingen av maskiner och deras program får dem att uppnå allt högre intellektuella nivåer, och så småningom närma sig en punkt där de är förmögna att själva skapa maskiner eller program, med en intelligensnivå som överträffar deras egen. Denna avkomma kommer i sin tur att kunna skapa ännu smartare efterföljare, och så drar utvecklingen iväg i en hastigt stigande spiral.

Andra hade tänkt liknande tankar förut, men Vinge låg rätt i tiden för att få genomslag.

Singularitetsvisionärer ser fram emot punkten med skräckblandad förtjusning. Vissa mest med skräck, andra med enbart förtjusning. De förtjusta tänker sig teknikexplosionen i människans tjänst. Trots att singularitetstanken innebär att framtiden bortom punkten i princip är oförutsägbar finns många ganska likriktade spekulationer om vad den för med sig. Exempelvis tänker man att den kommer att ge människan möjlighet till evigt liv, antingen genom bidrag till läkekonsten, eller genom en möjlighet att, som 1980-talets tv-figur Max Headroom, uploada innehållet från hjärnan till ett datorsystem, där det kan leva vidare oberoende av den biologiska kroppen.

Vissa singularitetsspekulanter uppskattar ganska tvärsäkert tidpunkten för singulariteten (typiskt inom några få decennier), likt Jehovas vittnen som bestämmer datum för den yttersta dagen. Hör till exempel på den obehaglige visionär som förklarar hur man kan förvänta sig att människors ekonomiska beteende kommer att förändras när (inte om) de accepterar att singulariteten är nära förestående, och deras högsta prioritet blir att till varje pris överleva tillräckligt länge för att få uppleva den.

De som är rädda för singulariteten oroar sig för att maskinerna, när de väl blivit smarta, kommer att dominera världen, och människorna bli onödiga. Kanske förslavar eller utrotar maskinerna oss.

Milt skeptiska podcasts

Författaren Mike McRae har gjort ett intressant reportage om vad singulariteten innebär och hur trolig den är. Han viker in åsikter av författarkollegan Richard Morgan och den intressanta filosofen Nick Boström. En bra introduktion, med ett mestadels milt skeptiskt perspektiv: vi vet ju än så länge inte vad intelligens är, blir ungefär konsensus, och därmed kan vi inte heller veta hur långt det är kvar till att datorer eller andra maskiner ska kunna nå verklig intelligens, eller om det alls är möjligt.

Douglas Hofstadter börjar i en konferenspresentation med att döma ut en del av 1990-talets trångsynta kritik mot singularitetsliknande teorier. Idén att teknikutvecklingen skulle kunna omvandla människan till någonting helt nytt väckte då, för inte särskilt länge sedan, en indignation som i dagens cyberrymdifierade samhälle är lite svår att förstå. Men sedan intar Hofstadter själv en försiktigt skeptisk attityd. Han konstaterar att han ser på singulariteten med visst obehag, och kanske därför gärna vill tro att den ligger långt fram i tiden. Han granskar siffrorna i förutsägelserna och konstaterar, likt McRaes reportage, att de faktiskt inte säger så mycket om hur snart maskinerna närmar sig vår intelligens. Han förfasar sig lite över de mest utflippade teorierna som finns bland förutsägelserna från singularitetsrörelsens profeter. Och så konstaterar han, helt riktigt, att en exponentiell teknisk utveckling som den vi tycks uppleva visserligen kan uppfattas som explosiv, men det innebär faktiskt inte alls någon singularitet. Exponentialkurvan stiger allt brantare med ett allt mer accelererat utvecklingstempo, men den håller sig ändå jämn och fin och deriverbar. Den har inget knä, ingen punkt som kan tas som början på en ny teknologisk världsordning.

Drömmer humanoider om medvetna mekaniska får?

Det är förundransvärt att till och med en så framstående tänkare som Hofstadter stannar vid enbart kvantitativa invändningar, och tycks godta flera av de svaga premisser som ligger till grund för själva singularitetsidén. Att man kan tveka över möjligheterna för datorer att (snart) uppnå mänsklig intelligens är sin sak, men mer centralt borde vara att ifrågasätta förutsättningen att mänsklig intelligens är någon sorts upphöjt tillstånd, som beräkningsmässigt avancerade varelser måste närma sig.

Varför skulle den vara det? Vad ska maskinerna med »intelligens« till?

Grundpremissen för singularitetstanken är att när maskinerna blir nog avancerade för att utföra de beräkningsoperationer det mänskliga nervsystemet kan, då kommer de i princip att bli människor: själv börja driva den tekniska »utvecklingen« och börja generera avkomma. Det bottnar i en trångsynt bild av vår mänskliga uppfattning om världen som den enda riktiga, eller högst utvecklade. Man resonerar utifrån vårt mänskliga sätt att se på vår omgivning och konstaterar, föga förvånande, att bara människor har förmåga att uppfatta världen just så. Sedan försöker man projicera den uppfattningen på maskinerna.

Vår världsbild passar just oss. Den är en av de många ingivelser (eller kanske snarare samlingar av ingivelser) längs evolutionens väg som gjort oss till så effektiva fortplantningsmaskiner för våra gener, framgångsrika i konkurrens med andra organismer med liknande historia och drivkrafter.

Intelligens och medvetande är våra egna etiketter på företeelser vi använder oss av i vår strävan efter överlevnad. De är svåra att riktigt få grepp om för oss, eftersom de är så centrala delar av det vi betraktar som oss själva. Men betyder det att de skulle vara lättare att få syn på för en utomstående betraktare? Knappast. Kanske beskrivs de i själva verket bättre som människans upplevelse, eller abstrakta representation, av sina egna förmågor än som förmågorna i sig. En icke-mänsklig varelse som försökte kopiera människan skulle säkert inte tycka att de här abstrakta begreppen var viktiga, och kanske inte ens ha någon möjlighet att över huvud taget uppfatta dem så som vi gör. De hänför sig till vår egen bild av oss själva, och det finns ingen anledning att anta att de äger större allmängiltighet.

Kanske skulle en icke-mänsklig imitation av människan få några liknande inre upplevelser av bara farten, eller kanske inte. Ingen skulle sakna dem, om bara de yttre tecknen på anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom fanns där.

Vi människor tenderar att se intelligens som en väldigt speciell egenskap, den högsta av alla möjliga beräkningsförmågor. Det beror antagligen på att den är en förmåga som, i våra ögon, skiljer oss från andra snarlika organismer. Organismer som, med våra mått mätt, är mindre framgångsrika i den kamp för överlevnad som de och vi deltar i. Men det är inte maskinernas livsmiljö. Tron på en plötslig intelligensexplosion hos maskinerna förutsätter en ganska trångsynt uppfattning om intelligensen som universellt betydelsefull förmåga.

Vår evolutionära bakgrund

Sedan har vi det här med fascinationen för reproduktion. Maskiner som skapar andra maskiner. Det gör de för det första redan: datorer byggs t.ex. inte av mänskliga händer, utan av maskiner, som mycket väl kan ha lägre beräkningskapacitet (»intelligens«) än det de bygger. Om de av människan skapade maskinerna någon gång ska ta över människans värld finns det goda skäl att hävda att de redan har gjort det.

Reproduktion är den primära drivkraften för människor, liksom för andra organismer. Det är hela vår raison d'être: vi är reproduktionsmaskiner för våra gener. Denna evolutionära historia har inte maskiner konstruerade av människan. De har inte vår vilja till fortplantning inkodad i varje beståndsdel, och det är svårt att se hur den skulle smyga sig in i dem bara för att deras beräkningskapacitet ökar. Maskiner och datorprogram fortplantas genom att vi, människorna, reproducerar deras beståndsdelar till nya individer, och maskinerna saknar drivkrafter till att vilja förändra det förhållandet.

På samma sätt har inte maskinerna vår vilja att dominera andra varelser. Den är nämligen bara ytterligare en av många drifter och förmågor som stärker vår funktion som fortplantningsmaskiner.

Idén att maskinerna skulle ta över förutsätter dessutom den objektivt sett underliga uppfattningen att det är vi, människorna, som regerar planeten för tillfället. Också det förutsätter ett strikt mänskligt perspektiv. En oberoende observatör skulle minst lika gärna kunna komma fram till att planetens myllrande biosfär domineras av bakterier och andra mikroorganismer. De mänskliga kropparna fungerar som kolonier för vissa av dem (celler) samt som miljö för populationer av miljontals fristående bakterier i symbios. Att dessa kolonier har ett internt signalsystem som får dem att »uppleva« sig »själva« som autonoma, »medvetna« och »intelligenta« varelser skulle vara svårt för den utomstående observatören att uppfatta. Det är tveksamt om det över huvud taget har någon giltighet annat än just för kommunikation inom organismerna, och i viss utsträckning mellan dem.

Come on you apes, you wanna live forever?

Tanken att man med datorteknikens hjälp skulle kunna leva vidare genom att lägga över tillräckligt med information om sig själv i ett datorsystem, som bland annat Hofstadterpresentationen tar upp, bygger på en uppdelning av människan i kropp och intellekt som är artificiell, och också den trångsynt mänsklig. Det som är vi är i själva verket inte bara det andliga och abstrakta; vi är i första hand våra kroppar. Själslivet ger oss ett sätt att målinrikta våra handlingar, vilket återigen är en av de många förmågor som hjälper kroppen att överleva och fortplanta sig. Att se intellektet som det primära och kroppen bara som dess kärl är förklaringsmässigt bakvänt.

När kroppen dör, skulle man verkligen känna att man levde vidare om ens »medvetande« levde vidare utan kropp, eller i en annan kropp? Jag skulle inte tro att det fungerar så för de flesta människor. Självbevarelsedriften inkluderar kroppen – den egna kroppen, inte en kopia av den.

Strävan efter evigt liv i sig är nog ganska oöverlagd. Alldeles oavsett om man får det enbart elektroniskt eller genom att kroppen faktiskt bevaras, och delar byts ut efter hand (vilket ju faktiskt är ungefär hur det delvis redan fungerar med våra celler). En förhastad slutsats av självbevarelsedriften, som inbillar oss att existens alltid är att föredra framför icke-existens. Ytterligare en av kroppens lyckade mekanismer för att hålla fortplantningsmaskinen igång så länge som möjligt. Om man verkligen funderar över följderna av att alla, eller åtminstone många, skulle få evigt liv är det åtminstone inte självklart att det leder till en paradisisk tillvaro.

Men just i tanken på evigt liv och dess motpol, utrotningen av oss och vår avkomma, ligger antagligen en del av lockelsen med singularitetsidén, både i de skräck- och lustfyllda delarna. Viljan att tro på singulariteten ligger förmodligen mycket djupare ner i driftslivet än vad många av de troende vill erkänna. De vill förstås inte se sin lära som en teknologiserad version av Jehovas vittnens.

Den accelererande förändringen är konstant

Om man ser lite bredare på begreppet maskin blir det ganska svårt att hitta en definition av maskin som utesluter människor. Vi är, visserligen inte medvetet konstruerade (vad nu det ska betyda), men dock fortplantningsmaskiner. Vågar man inkludera människorna bland maskinerna blir det ganska tydligt att den enda sortens singularitet i utvecklingen som rimligtvis någonsin kommer att inträffa, redan har varit i full gång i åtminstone tusentals år.

En enda sorts maskin finns med just människans perspektiv på intelligens, makt, avkomma och medvetande, nämligen människan själv. Människan har en inbyggd mekanism för att skapa nya människor, och dessutom förmåga att göra avkomman intelligentare än sin skapare. Den förmågan uppstod dock inte i ett plötsligt ögonblick, utan har utvecklats kontinuerligt under årtusenden.

Skriftspråket, som gör att stora kollektiva kunskapsmassor kan bevaras över generationsgränserna, var ett viktigt steg. Men skriften är en liten del av den teknologi med hjälp av vilken människan gradvis förbättrar sig själv.

Vår existens är redan statt i explosivt accelererande utveckling genom den förändring av oss själva och vår miljö vi blir allt mer kapabla till. Maskinerna vi bygger är en del av vår miljö och av själva vår existens. Det är ytterst tveksamt om det tillkommer någon plötslig teknologisk utvecklingsexplosion. Men man behöver faktiskt inte tänka sig någon singularitetspunkt för att vår framtid ska framstå som en fortsatt oförutsägbar blandning av teknologiska möjligheter och hot.

Bild: Walraven

Jag har nyligen lyssnat på ett par podcasts om singulariteten. Därmed är jag just nu antagligen i ett bättre kunskapsläge än vad jag någonsin kommer att vara igen för ett raljant avfärdande av hela begreppet. Till verket.

Vad är det?

I matematiken är en singularitet en punkt där någonting inte kan beräknas, som t.ex. värdet av 1/x i punkten x=0. Vernor Vinge använde 1993 ordet för att beteckna en kommande tidpunkt där den tekniska utvecklingen plötsligt börjar gå väldigt mycket snabbare. Idén är att utvecklingen av maskiner och deras program får dem att uppnå allt högre intellektuella nivåer, och så småningom närma sig en punkt där de är förmögna att själva skapa maskiner eller program, med en intelligensnivå som överträffar deras egen. Denna avkomma kommer i sin tur att kunna skapa ännu smartare efterföljare, och så drar utvecklingen iväg i en hastigt stigande spiral.

Andra hade tänkt liknande tankar förut, men Vinge låg rätt i tiden för att få genomslag.

Singularitetsvisionärer ser fram emot punkten med skräckblandad förtjusning. Vissa mest med skräck, andra med enbart förtjusning. De förtjusta tänker sig teknikexplosionen i människans tjänst. Trots att singularitetstanken innebär att framtiden bortom punkten i princip är oförutsägbar finns många ganska likriktade spekulationer om vad den för med sig. Exempelvis tänker man att den kommer att ge människan möjlighet till evigt liv, antingen genom bidrag till läkekonsten, eller genom en möjlighet att, som 1980-talets tv-figur Max Headroom, uploada innehållet från hjärnan till ett datorsystem, där det kan leva vidare oberoende av den biologiska kroppen.

Vissa singularitetsspekulanter uppskattar ganska tvärsäkert tidpunkten för singulariteten (typiskt inom några få decennier), likt Jehovas vittnen som bestämmer datum för den yttersta dagen. Hör till exempel på den obehaglige visionär som förklarar hur man kan förvänta sig att människors ekonomiska beteende kommer att förändras när (inte om) de accepterar att singulariteten är nära förestående, och deras högsta prioritet blir att till varje pris överleva tillräckligt länge för att få uppleva den.

De som är rädda för singulariteten oroar sig för att maskinerna, när de väl blivit smarta, kommer att dominera världen, och människorna bli onödiga. Kanske förslavar eller utrotar maskinerna oss.

Milt skeptiska podcasts

Författaren Mike McRae har gjort ett intressant reportage om vad singulariteten innebär och hur trolig den är. Han viker in åsikter av författarkollegan Richard Morgan och den intressanta filosofen Nick Boström. En bra introduktion, med ett mestadels milt skeptiskt perspektiv: vi vet ju än så länge inte vad intelligens är, blir ungefär konsensus, och därmed kan vi inte heller veta hur långt det är kvar till att datorer eller andra maskiner ska kunna nå verklig intelligens, eller om det alls är möjligt.

Douglas Hofstadter börjar i en konferenspresentation med att döma ut en del av 1990-talets trångsynta kritik mot singularitetsliknande teorier. Idén att teknikutvecklingen skulle kunna omvandla människan till någonting helt nytt väckte då, för inte särskilt länge sedan, en indignation som i dagens cyberrymdifierade samhälle är lite svår att förstå. Men sedan intar Hofstadter själv en försiktigt skeptisk attityd. Han konstaterar att han ser på singulariteten med visst obehag, och kanske därför gärna vill tro att den ligger långt fram i tiden. Han granskar siffrorna i förutsägelserna och konstaterar, likt McRaes reportage, att de faktiskt inte säger så mycket om hur snart maskinerna närmar sig vår intelligens. Han förfasar sig lite över de mest utflippade teorierna som finns bland förutsägelserna från singularitetsrörelsens profeter. Och så konstaterar han, helt riktigt, att en exponentiell teknisk utveckling som den vi tycks uppleva visserligen kan uppfattas som explosiv, men det innebär faktiskt inte alls någon singularitet. Exponentialkurvan stiger allt brantare med ett allt mer accelererat utvecklingstempo, men den håller sig ändå jämn och fin och deriverbar. Den har inget knä, ingen punkt som kan tas som början på en ny teknologisk världsordning.

Drömmer humanoider om medvetna mekaniska får?

Det är förundransvärt att till och med en så framstående tänkare som Hofstadter stannar vid enbart kvantitativa invändningar, och tycks godta flera av de svaga premisser som ligger till grund för själva singularitetsidén. Att man kan tveka över möjligheterna för datorer att (snart) uppnå mänsklig intelligens är sin sak, men mer centralt borde vara att ifrågasätta förutsättningen att mänsklig intelligens är någon sorts upphöjt tillstånd, som beräkningsmässigt avancerade varelser måste närma sig.

Varför skulle den vara det? Vad ska maskinerna med »intelligens« till?

Grundpremissen för singularitetstanken är att när maskinerna blir nog avancerade för att utföra de beräkningsoperationer det mänskliga nervsystemet kan, då kommer de i princip att bli människor: själv börja driva den tekniska »utvecklingen« och börja generera avkomma. Det bottnar i en trångsynt bild av vår mänskliga uppfattning om världen som den enda riktiga, eller högst utvecklade. Man resonerar utifrån vårt mänskliga sätt att se på vår omgivning och konstaterar, föga förvånande, att bara människor har förmåga att uppfatta världen just så. Sedan försöker man projicera den uppfattningen på maskinerna.

Vår världsbild passar just oss. Den är en av de många ingivelser (eller kanske snarare samlingar av ingivelser) längs evolutionens väg som gjort oss till så effektiva fortplantningsmaskiner för våra gener, framgångsrika i konkurrens med andra organismer med liknande historia och drivkrafter.

Intelligens och medvetande är våra egna etiketter på företeelser vi använder oss av i vår strävan efter överlevnad. De är svåra att riktigt få grepp om för oss, eftersom de är så centrala delar av det vi betraktar som oss själva. Men betyder det att de skulle vara lättare att få syn på för en utomstående betraktare? Knappast. Kanske beskrivs de i själva verket bättre som människans upplevelse, eller abstrakta representation, av sina egna förmågor än som förmågorna i sig. En icke-mänsklig varelse som försökte kopiera människan skulle säkert inte tycka att de här abstrakta begreppen var viktiga, och kanske inte ens ha någon möjlighet att över huvud taget uppfatta dem så som vi gör. De hänför sig till vår egen bild av oss själva, och det finns ingen anledning att anta att de äger större allmängiltighet.

Kanske skulle en icke-mänsklig imitation av människan få några liknande inre upplevelser av bara farten, eller kanske inte. Ingen skulle sakna dem, om bara de yttre tecknen på anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom fanns där.

Vi människor tenderar att se intelligens som en väldigt speciell egenskap, den högsta av alla möjliga beräkningsförmågor. Det beror antagligen på att den är en förmåga som, i våra ögon, skiljer oss från andra snarlika organismer. Organismer som, med våra mått mätt, är mindre framgångsrika i den kamp för överlevnad som de och vi deltar i. Men det är inte maskinernas livsmiljö. Tron på en plötslig intelligensexplosion hos maskinerna förutsätter en ganska trångsynt uppfattning om intelligensen som universellt betydelsefull förmåga.

Vår evolutionära bakgrund

Sedan har vi det här med fascinationen för reproduktion. Maskiner som skapar andra maskiner. Det gör de för det första redan: datorer byggs t.ex. inte av mänskliga händer, utan av maskiner, som mycket väl kan ha lägre beräkningskapacitet (»intelligens«) än det de bygger. Om de av människan skapade maskinerna någon gång ska ta över människans värld finns det goda skäl att hävda att de redan har gjort det.

Reproduktion är den primära drivkraften för människor, liksom för andra organismer. Det är hela vår raison d'être: vi är reproduktionsmaskiner för våra gener. Denna evolutionära historia har inte maskiner konstruerade av människan. De har inte vår vilja till fortplantning inkodad i varje beståndsdel, och det är svårt att se hur den skulle smyga sig in i dem bara för att deras beräkningskapacitet ökar. Maskiner och datorprogram fortplantas genom att vi, människorna, reproducerar deras beståndsdelar till nya individer, och maskinerna saknar drivkrafter till att vilja förändra det förhållandet.

På samma sätt har inte maskinerna vår vilja att dominera andra varelser. Den är nämligen bara ytterligare en av många drifter och förmågor som stärker vår funktion som fortplantningsmaskiner.

Idén att maskinerna skulle ta över förutsätter dessutom den objektivt sett underliga uppfattningen att det är vi, människorna, som regerar planeten för tillfället. Också det förutsätter ett strikt mänskligt perspektiv. En oberoende observatör skulle minst lika gärna kunna komma fram till att planetens myllrande biosfär domineras av bakterier och andra mikroorganismer. De mänskliga kropparna fungerar som kolonier för vissa av dem (celler) samt som miljö för populationer av miljontals fristående bakterier i symbios. Att dessa kolonier har ett internt signalsystem som får dem att »uppleva« sig »själva« som autonoma, »medvetna« och »intelligenta« varelser skulle vara svårt för den utomstående observatören att uppfatta. Det är tveksamt om det över huvud taget har någon giltighet annat än just för kommunikation inom organismerna, och i viss utsträckning mellan dem.

Come on you apes, you wanna live forever?

Tanken att man med datorteknikens hjälp skulle kunna leva vidare genom att lägga över tillräckligt med information om sig själv i ett datorsystem, som bland annat Hofstadterpresentationen tar upp, bygger på en uppdelning av människan i kropp och intellekt som är artificiell, och också den trångsynt mänsklig. Det som är vi är i själva verket inte bara det andliga och abstrakta; vi är i första hand våra kroppar. Själslivet ger oss ett sätt att målinrikta våra handlingar, vilket återigen är en av de många förmågor som hjälper kroppen att överleva och fortplanta sig. Att se intellektet som det primära och kroppen bara som dess kärl är förklaringsmässigt bakvänt.

När kroppen dör, skulle man verkligen känna att man levde vidare om ens »medvetande« levde vidare utan kropp, eller i en annan kropp? Jag skulle inte tro att det fungerar så för de flesta människor. Självbevarelsedriften inkluderar kroppen – den egna kroppen, inte en kopia av den.

Strävan efter evigt liv i sig är nog ganska oöverlagd. Alldeles oavsett om man får det enbart elektroniskt eller genom att kroppen faktiskt bevaras, och delar byts ut efter hand (vilket ju faktiskt är ungefär hur det delvis redan fungerar med våra celler). En förhastad slutsats av självbevarelsedriften, som inbillar oss att existens alltid är att föredra framför icke-existens. Ytterligare en av kroppens lyckade mekanismer för att hålla fortplantningsmaskinen igång så länge som möjligt. Om man verkligen funderar över följderna av att alla, eller åtminstone många, skulle få evigt liv är det åtminstone inte självklart att det leder till en paradisisk tillvaro.

Men just i tanken på evigt liv och dess motpol, utrotningen av oss och vår avkomma, ligger antagligen en del av lockelsen med singularitetsidén, både i de skräck- och lustfyllda delarna. Viljan att tro på singulariteten ligger förmodligen mycket djupare ner i driftslivet än vad många av de troende vill erkänna. De vill förstås inte se sin lära som en teknologiserad version av Jehovas vittnens.

Den accelererande förändringen är konstant

Om man ser lite bredare på begreppet maskin blir det ganska svårt att hitta en definition av maskin som utesluter människor. Vi är, visserligen inte medvetet konstruerade (vad nu det ska betyda), men dock fortplantningsmaskiner. Vågar man inkludera människorna bland maskinerna blir det ganska tydligt att den enda sortens singularitet i utvecklingen som rimligtvis någonsin kommer att inträffa, redan har varit i full gång i åtminstone tusentals år.

En enda sorts maskin finns med just människans perspektiv på intelligens, makt, avkomma och medvetande, nämligen människan själv. Människan har en inbyggd mekanism för att skapa nya människor, och dessutom förmåga att göra avkomman intelligentare än sin skapare. Den förmågan uppstod dock inte i ett plötsligt ögonblick, utan har utvecklats kontinuerligt under årtusenden.

Skriftspråket, som gör att stora kollektiva kunskapsmassor kan bevaras över generationsgränserna, var ett viktigt steg. Men skriften är en liten del av den teknologi med hjälp av vilken människan gradvis förbättrar sig själv.

Vår existens är redan statt i explosivt accelererande utveckling genom den förändring av oss själva och vår miljö vi blir allt mer kapabla till. Maskinerna vi bygger är en del av vår miljö och av själva vår existens. Det är ytterst tveksamt om det tillkommer någon plötslig teknologisk utvecklingsexplosion. Men man behöver faktiskt inte tänka sig någon singularitetspunkt för att vår framtid ska framstå som en fortsatt oförutsägbar blandning av teknologiska möjligheter och hot.

Bild: Walraven

Mänsklighetsfällan

Flattr

Jag tyckte direkt att Flattr lät som en lysande idé. Jag får massor av intressant information och stimulerande läsning i form av texter folk runtom på nätet lägger ner stort arbete på att sätta ihop, och med hjälp av Flattr kan jag betala för mig (eller donera kanske är den skattetekniskt korrekta termen), och därmed stödja och uppmuntra sådant jag tycker är lovvärt.

Man avsätter alltså ett visst belopp i månaden, och så kan man ge en andel av det till det man gillar på nätet genom att klicka på dess Flattr-knappar. Förutsatt att sådana finns där.

Nu är jag inte oftast inte så snabb med att verkligen börja använda saker bara för att jag tycker att de verkar bra. Men häromdagen var det någon på Twitter som klankade ner på Flattr, vilket provocerade mig tillräckligt mycket för att som reaktion äntligen registrera ett konto och börja använda systemet. Jag tar det lite försiktigt med flattrandet till att börja med för att jag inte ska fastna i att sprida mig för tunt, men den här insiktsfulla Intensifier-posten jag läste i fredags var fortfarande tillräckligt varm i mitt minne för att retroaktivt få mitt första Flattr-klick.

När jag nu skapat ett konto sätter jag förstås in Flattr-knappar på bloggen också. Jag följde den här guiden (som jag också flattrat) för att enkelt fixa till det i bloggmotorn jag använder (efter tips från Flattr på Twitter). Så nu är det bara att klicka loss om ni vill visa er uppskattning. Knappen uppe till höger rör bloggen som helhet, och så finns det en knapp längst ner i varje inlägg. Jag räknar inte med att tjäna några stora pengar på det, men det kan väl om inte annat bli några kronor som jag kan överföra till andra via mitt eget Flattr-konto.

Uppdatering: Jag låter det här inlägget ligga kvar som ett historiskt dokument, men Flattr slog aldrig igenom på allvar, och jag har slutat använda det.

Jag tyckte direkt att Flattr lät som en lysande idé. Jag får massor av intressant information och stimulerande läsning i form av texter folk runtom på nätet lägger ner stort arbete på att sätta ihop, och med hjälp av Flattr kan jag betala för mig (eller donera kanske är den skattetekniskt korrekta termen), och därmed stödja och uppmuntra sådant jag tycker är lovvärt.

Man avsätter alltså ett visst belopp i månaden, och så kan man ge en andel av det till det man gillar på nätet genom att klicka på dess Flattr-knappar. Förutsatt att sådana finns där.

Nu är jag inte oftast inte så snabb med att verkligen börja använda saker bara för att jag tycker att de verkar bra. Men häromdagen var det någon på Twitter som klankade ner på Flattr, vilket provocerade mig tillräckligt mycket för att som reaktion äntligen registrera ett konto och börja använda systemet. Jag tar det lite försiktigt med flattrandet till att börja med för att jag inte ska fastna i att sprida mig för tunt, men den här insiktsfulla Intensifier-posten jag läste i fredags var fortfarande tillräckligt varm i mitt minne för att retroaktivt få mitt första Flattr-klick.

När jag nu skapat ett konto sätter jag förstås in Flattr-knappar på bloggen också. Jag följde den här guiden (som jag också flattrat) för att enkelt fixa till det i bloggmotorn jag använder (efter tips från Flattr på Twitter). Så nu är det bara att klicka loss om ni vill visa er uppskattning. Knappen uppe till höger rör bloggen som helhet, och så finns det en knapp längst ner i varje inlägg. Jag räknar inte med att tjäna några stora pengar på det, men det kan väl om inte annat bli några kronor som jag kan överföra till andra via mitt eget Flattr-konto.

Uppdatering: Jag låter det här inlägget ligga kvar som ett historiskt dokument, men Flattr slog aldrig igenom på allvar, och jag har slutat använda det.

Flattr

Stöldens högtid

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Stöldens högtid

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor