Årets rosévin del 2

Jag har tagit mig lite längre in i Systembolagets rosésortiment 2008 med två franska flaskor för jämnt åttio kronor styck.

Clairet du Château de Lisennes är av den mindre insmickrande sorten. Viss bitterhet och pepprighet, och inte mycket bär. En smak som påminner om avslagen champagne, vilket ger mig lite förnimmelse av fest (eller kanske snarare efterfest, med soluppgång och fågelsång), och en känsla av att vinet borde passa utmärkt till sniglar i vitlökssmör.

Château Bonnet Merlot Cabernet Franc var årets första riktiga höjdare! Frisk smak med mycket bärighet, fast snarare svart vinbär än jordgubbe, och en elegant sofistikerad känsla. Kanske inte det perfekta valet till picknicken – däremot till den kallskurna buffén.

intressant? om rosévin, vin.

Jag har tagit mig lite längre in i Systembolagets rosésortiment 2008 med två franska flaskor för jämnt åttio kronor styck.

Clairet du Château de Lisennes är av den mindre insmickrande sorten. Viss bitterhet och pepprighet, och inte mycket bär. En smak som påminner om avslagen champagne, vilket ger mig lite förnimmelse av fest (eller kanske snarare efterfest, med soluppgång och fågelsång), och en känsla av att vinet borde passa utmärkt till sniglar i vitlökssmör.

Château Bonnet Merlot Cabernet Franc var årets första riktiga höjdare! Frisk smak med mycket bärighet, fast snarare svart vinbär än jordgubbe, och en elegant sofistikerad känsla. Kanske inte det perfekta valet till picknicken – däremot till den kallskurna buffén.

intressant? om rosévin, vin.

Årets rosévin del 2

Bob G. Linds förlorade trovärdighet

Jag har länge varit osäker på om astroarkeologen Bob G. Lind varit värd att ta på något sorts allvar eller inte. Nu har jag ganska bestämt bestämt mig för inte på grund av detta tosseri på hans webbplats: »Att ett dygn bestod av 24 timmar visste babylonierna och egyptierna redan för mer än 5.000 år sedan.«

Hittat via Månhus.

Jag har länge varit osäker på om astroarkeologen Bob G. Lind varit värd att ta på något sorts allvar eller inte. Nu har jag ganska bestämt bestämt mig för inte på grund av detta tosseri på hans webbplats: »Att ett dygn bestod av 24 timmar visste babylonierna och egyptierna redan för mer än 5.000 år sedan.«

Hittat via Månhus.

Bob G. Linds förlorade trovärdighet

Kortare inlägg

Härmodagen skapade jag en ny blogg för att posta korta anteckningar i, kanske små hänvisningar till andra bloggar. Inlägg som jag inte tyckte platsade på den här bloggen, som ju mest består av välgenomtänkta ganska långa texter. Men så tänkte jag: varför inte posta dem här egentligen? Det skadar väl inte att hålla flödet vid liv med lite små inpass då och då?

Så i fortsättningen kanske den här bloggen får lite fler korta inlägg. Men det betyder inte att de längre och ambitiösare texterna ska behöva försvinna – de lär nog fortsätta i samma takt, sådär två–tre i månaden i medelfall.

Ni som väntar på sammanfattningen av fria-viljan-undersökningen: den kommer, jag ska bara få en tillräckligt lång lugn stund för att koncentrera mig. Det har saknats på senaste tiden.

Härmodagen skapade jag en ny blogg för att posta korta anteckningar i, kanske små hänvisningar till andra bloggar. Inlägg som jag inte tyckte platsade på den här bloggen, som ju mest består av välgenomtänkta ganska långa texter. Men så tänkte jag: varför inte posta dem här egentligen? Det skadar väl inte att hålla flödet vid liv med lite små inpass då och då?

Så i fortsättningen kanske den här bloggen får lite fler korta inlägg. Men det betyder inte att de längre och ambitiösare texterna ska behöva försvinna – de lär nog fortsätta i samma takt, sådär två–tre i månaden i medelfall.

Ni som väntar på sammanfattningen av fria-viljan-undersökningen: den kommer, jag ska bara få en tillräckligt lång lugn stund för att koncentrera mig. Det har saknats på senaste tiden.

Kortare inlägg

Årets rosévin del 1

Rosévinssäsongen är här. Faktiskt finns alla de tre sorter jag utnämnde till mina favoriter förra året kvar i Systembolagets sortiment i år, men givetvis vill jag prova runt bland nyheterna ändå. Istället för att som förra året försöka samla erfarenheterna av årets utbud till ett enda inlägg (vilket var mindre lyckat av flera skäl) tänker jag portionerna ut mina omdömen efter hand som jag provar.

Jag har inlett året med ett undantag från fransktregeln, närmare bestämt en sydafrikan. Sydafrikanskt rosé har jag en enda erfarenhet av tidigare, nämligen Pinno som fanns på Systembolaget för något år sedan, och som namnet antyder bisarrt nog var gjort på den mörkt mustiga sydafrikanska druvan Pinotage. Pinno skulle man kunna kalla en bra grillrosé, med djup färg och fyllig smak. Man skulle mycket väl ha kunnat ta det för ett mjukt och lätt rött vin.

Årets sydafrikan Mulderbosch är något helt annat.

Att det står angenäm bitterhet i Systembolagets smakbeskrivning brukar vara ett gott tecken, med betydelsen att vinet har viss komplexitet och inte är slipprig som jordgubbssaft som många tråkiga roséer. Men det här var lite att ta i. Rejäl beska skulle jag själv snarare uttrycka det.

Efter första glaset, när chocken av beskan lagt sig, börjar det kännas uppfriskande och någorlunda njutbart. Men, nej, det blir nog inga fler flaskor av den här sorten, om jag inte skulle råka komma på någon mat som kräver just den där beskan till.

Felet med roséviner jag inte gillar brukar annars alltid vara att de är för saftartade och opersonligt milda. Jag tror inte att det någonsin hänt tidigare att jag tyckt att en rosé varit för sträv för min tunga.

intressant? om rosévin, vin.

Rosévinssäsongen är här. Faktiskt finns alla de tre sorter jag utnämnde till mina favoriter förra året kvar i Systembolagets sortiment i år, men givetvis vill jag prova runt bland nyheterna ändå. Istället för att som förra året försöka samla erfarenheterna av årets utbud till ett enda inlägg (vilket var mindre lyckat av flera skäl) tänker jag portionerna ut mina omdömen efter hand som jag provar.

Jag har inlett året med ett undantag från fransktregeln, närmare bestämt en sydafrikan. Sydafrikanskt rosé har jag en enda erfarenhet av tidigare, nämligen Pinno som fanns på Systembolaget för något år sedan, och som namnet antyder bisarrt nog var gjort på den mörkt mustiga sydafrikanska druvan Pinotage. Pinno skulle man kunna kalla en bra grillrosé, med djup färg och fyllig smak. Man skulle mycket väl ha kunnat ta det för ett mjukt och lätt rött vin.

Årets sydafrikan Mulderbosch är något helt annat.

Att det står angenäm bitterhet i Systembolagets smakbeskrivning brukar vara ett gott tecken, med betydelsen att vinet har viss komplexitet och inte är slipprig som jordgubbssaft som många tråkiga roséer. Men det här var lite att ta i. Rejäl beska skulle jag själv snarare uttrycka det.

Efter första glaset, när chocken av beskan lagt sig, börjar det kännas uppfriskande och någorlunda njutbart. Men, nej, det blir nog inga fler flaskor av den här sorten, om jag inte skulle råka komma på någon mat som kräver just den där beskan till.

Felet med roséviner jag inte gillar brukar annars alltid vara att de är för saftartade och opersonligt milda. Jag tror inte att det någonsin hänt tidigare att jag tyckt att en rosé varit för sträv för min tunga.

intressant? om rosévin, vin.

Årets rosévin del 1

Konsten, religionen och porren

Vad »konst« egentligen ska vara bra för är ett av tillvarons största återstående mysterier för mig. Jag menar inte att jag inte uppskattar konst, jag menar att jag inte förstår varför jag uppskattar den. Vad är det musiken gör med mig som får mig att nästan ständigt vilja ha en skiva snurrande på stereon? Varför har jag spenderat så mycket av min dyrbara tid åt film och böcker som bara berättar påhittade historier?

Jag nämnde förra veckan att jag tycker att Mark Johnson verkar ha fröet till en teori om konstens och estetikens funktion, och det ska bli intressant att se om den leder till något. Men, för att travestera ett av Johnsons rumsmetaforexempel, vi har lång väg kvar innan den teorin är fulländad.

Det verkar som att arkeologer är särskilt besvärade av den här frågan. De vill förklara varför förfäderna gjorde som de gjorde för att skapa det de lämnat efter sig, och någon riktigt bra anledning till att skapa konst har de inte i sin repertoar. Jag har ett vagt minne av att det i en lärobok jag en gång hade i skolan (i historia antagligen) till och med explicit betonades att grottmålningarna inte skapats för att ge någonting som det vi moderna människor kallar konstupplevelse.

Så varför skapades förhistoriska människor konst? Standardförklaringen är någon sorts religiösa föreställningar. Verken antas antingen ha använts i riter för att ge jaktlycka, fruktsamhet, eller andra lättfattliga önskningar vi skriver in i våra tidiga förfäders värderingar. Eller så är det konstverken i sig som ska ha haft magisk kraft.

När antropologer som Pascal Boyer intervjuat naturfolk om deras religiösa föreställningar har en av de största utmaningarna varit att få dem att förstå vad forskarna egentligen är ute efter. För naturfolken själva är det »övernaturliga« bara en del av den allmänna kunskapen om tillvaron, inget speciellt alls. De kan bli ganska förbluffade över att deras besökare, som uppenbarligen besitter ofantligt mer avancerade teknologiska kunskaper än de själva, helt kan ha missat så basala självklarheter som att när man dör färdas själen ut i skogen och blir till ett träd – eller vilken föreställning just den aktuella folkgruppen kan tänkas ha.

Det är en modern och inte alls självklar idé att skilja ut religionen som en särskild del av kulturen. För de flesta människor är de religiösa föreställningarna bara kunskaper bland alla andra om hur tillvaron fungerar.

Att peka på religiösa föreställningar för att förklara en främlings beteende är alltså inte mycket till förklaring. Religionen skiljer sig drastiskt åt mellan olika kulturer, men det konstnärliga skapandet finns överallt. Säger vi att förfäderna skapade konst på grund av religiösa föreställningar som drastiskt skiljer sig från våra, då säger vi att de gjorde precis som vi därför att de var annorlunda än vi. Det är mer än en aning långsökt.

Bland fornfynd i form av konstnärliga artefakter finns massor av figurer som föreställer människor med överdrivna könsattribut. När man ser en sådan på bild eller i en monter brukar den åtföljas av en text som förklarar att den förmodligen varit en amulett för att ge fruktsamhet, eller kanske använts i en religiös rit. »Say doc…«, vill jag då säga, »det har inte fallit dig in att det du har framför dig skulle kunna vara stenåldersporr?«

Om arkeologerna behöll sina vanliga tolkningsglasögon när de gick omkring på stan, och fick syn på en av annonserna för underkläder som är så avskydda av dem som vurmar för den kristna sexualmoralen, då skulle de säkert förklara den som en djupt religiös bild. Ämnad att värna släktets förökelse och samhällets fortbestånd. Hamnade de på en strippklubb skulle de se religiösa ritualer, utförda i djupaste vördnad för moderskapet.

Lockelsen i de erotiska inslagen i konsten är ändå relativt lätta att förstå. De stimulerar ett sexuellt belöningssystem som utvecklats därför att det också stimulerar vår fortplantning. Vilken av våra geners överlevnadsstrategier som ligger bakom driften att lyssna på jazzmusik, eller får oss att dekorera våra väggar med målningar och fotografier, det är betydligt svårare att förklara.

intressant? om konst, religion, arkeologi, pornografi (porr). Grottmålning fotograferad av Mary Harrsch (some rights reserved). Venus från Willendorf-avbildning från GALERIEopWEG (some rights reserved).

Vad »konst« egentligen ska vara bra för är ett av tillvarons största återstående mysterier för mig. Jag menar inte att jag inte uppskattar konst, jag menar att jag inte förstår varför jag uppskattar den. Vad är det musiken gör med mig som får mig att nästan ständigt vilja ha en skiva snurrande på stereon? Varför har jag spenderat så mycket av min dyrbara tid åt film och böcker som bara berättar påhittade historier?

Jag nämnde förra veckan att jag tycker att Mark Johnson verkar ha fröet till en teori om konstens och estetikens funktion, och det ska bli intressant att se om den leder till något. Men, för att travestera ett av Johnsons rumsmetaforexempel, vi har lång väg kvar innan den teorin är fulländad.

Det verkar som att arkeologer är särskilt besvärade av den här frågan. De vill förklara varför förfäderna gjorde som de gjorde för att skapa det de lämnat efter sig, och någon riktigt bra anledning till att skapa konst har de inte i sin repertoar. Jag har ett vagt minne av att det i en lärobok jag en gång hade i skolan (i historia antagligen) till och med explicit betonades att grottmålningarna inte skapats för att ge någonting som det vi moderna människor kallar konstupplevelse.

Så varför skapades förhistoriska människor konst? Standardförklaringen är någon sorts religiösa föreställningar. Verken antas antingen ha använts i riter för att ge jaktlycka, fruktsamhet, eller andra lättfattliga önskningar vi skriver in i våra tidiga förfäders värderingar. Eller så är det konstverken i sig som ska ha haft magisk kraft.

När antropologer som Pascal Boyer intervjuat naturfolk om deras religiösa föreställningar har en av de största utmaningarna varit att få dem att förstå vad forskarna egentligen är ute efter. För naturfolken själva är det »övernaturliga« bara en del av den allmänna kunskapen om tillvaron, inget speciellt alls. De kan bli ganska förbluffade över att deras besökare, som uppenbarligen besitter ofantligt mer avancerade teknologiska kunskaper än de själva, helt kan ha missat så basala självklarheter som att när man dör färdas själen ut i skogen och blir till ett träd – eller vilken föreställning just den aktuella folkgruppen kan tänkas ha.

Det är en modern och inte alls självklar idé att skilja ut religionen som en särskild del av kulturen. För de flesta människor är de religiösa föreställningarna bara kunskaper bland alla andra om hur tillvaron fungerar.

Att peka på religiösa föreställningar för att förklara en främlings beteende är alltså inte mycket till förklaring. Religionen skiljer sig drastiskt åt mellan olika kulturer, men det konstnärliga skapandet finns överallt. Säger vi att förfäderna skapade konst på grund av religiösa föreställningar som drastiskt skiljer sig från våra, då säger vi att de gjorde precis som vi därför att de var annorlunda än vi. Det är mer än en aning långsökt.

Bland fornfynd i form av konstnärliga artefakter finns massor av figurer som föreställer människor med överdrivna könsattribut. När man ser en sådan på bild eller i en monter brukar den åtföljas av en text som förklarar att den förmodligen varit en amulett för att ge fruktsamhet, eller kanske använts i en religiös rit. »Say doc…«, vill jag då säga, »det har inte fallit dig in att det du har framför dig skulle kunna vara stenåldersporr?«

Om arkeologerna behöll sina vanliga tolkningsglasögon när de gick omkring på stan, och fick syn på en av annonserna för underkläder som är så avskydda av dem som vurmar för den kristna sexualmoralen, då skulle de säkert förklara den som en djupt religiös bild. Ämnad att värna släktets förökelse och samhällets fortbestånd. Hamnade de på en strippklubb skulle de se religiösa ritualer, utförda i djupaste vördnad för moderskapet.

Lockelsen i de erotiska inslagen i konsten är ändå relativt lätta att förstå. De stimulerar ett sexuellt belöningssystem som utvecklats därför att det också stimulerar vår fortplantning. Vilken av våra geners överlevnadsstrategier som ligger bakom driften att lyssna på jazzmusik, eller får oss att dekorera våra väggar med målningar och fotografier, det är betydligt svårare att förklara.

intressant? om konst, religion, arkeologi, pornografi (porr). Grottmålning fotograferad av Mary Harrsch (some rights reserved). Venus från Willendorf-avbildning från GALERIEopWEG (some rights reserved).

Konsten, religionen och porren

Anledningar att surfa in

De som håller koll på mig genom matningsflödet och inte orkade läsa hela det långa inlägget Kroppen, själen, rummet i förra veckan gick inte bara miste om de intressanta reflektionerna på slutet, utan kan också ha missat att det finns en ny enkät att svara på i högermarginalen på bloggen. Surfa gärna in (eller, ni som redan är här, flytta blicken åt höger) och rösta. Valdeltagandet i mina undersökningar är lågt nog utan att just du underlåter att rösta, trots att Zyrenna-Åsa är vänlig nog att göra reklam för dem.

Om inte undersökningen är incitament nog så vill ni kanske komma för att titta på min nya bild i överkanten. Den föreställer en utsikt från mitt matrumsfönster strax innan grönskan kom igång på allvar förra veckan.

Bloggar om fri vilja, undersökningar.

De som håller koll på mig genom matningsflödet och inte orkade läsa hela det långa inlägget Kroppen, själen, rummet i förra veckan gick inte bara miste om de intressanta reflektionerna på slutet, utan kan också ha missat att det finns en ny enkät att svara på i högermarginalen på bloggen. Surfa gärna in (eller, ni som redan är här, flytta blicken åt höger) och rösta. Valdeltagandet i mina undersökningar är lågt nog utan att just du underlåter att rösta, trots att Zyrenna-Åsa är vänlig nog att göra reklam för dem.

Om inte undersökningen är incitament nog så vill ni kanske komma för att titta på min nya bild i överkanten. Den föreställer en utsikt från mitt matrumsfönster strax innan grönskan kom igång på allvar förra veckan.

Bloggar om fri vilja, undersökningar.

Anledningar att surfa in

Det där är inte en Martini!

På ett sätt kan Martini förstås känna sig smickrad. Drinkarnas drink till den grad att dess namn praktiskt taget blivit synonymt med cocktail.

Jag tror att det har att göra med själva glaset. Cocktailglaset, ett högt glas på fot, som i mångas ögon blivit ett »Martiniglas« i stället för ett cocktailglas. Men det är inget Martiniglas förrän en väl avvägd blandning av gin och vermouth silats ner i det. Innan dess är det ett cocktailglas, som lika gärna kan fyllas med exempelvis en Manhattan – en drink med ungefär ett halvsekels längre historia än Martini.

Det betyder inte att cocktailglas är det enda man kan servera cocktails i, absolut inte – många klassiska cocktails har sina egna speciella glastraditioner. Det betyder inte heller nödvändigtvis att allting som serveras i cocktailglas förtjänar att kallas cocktails. Bara att glaset är utformat för just cocktails, och är det absolut vanligaste att servera cocktails i.

Nästa steg är att allt mer av det som serveras i cocktailglas har börjat kallas Martini. Jag har sett drinkmenyer där man hittar drinkar med hallon eller choklad under rubriken »Martinis«.

Inte ens om man specificerar Dry Martini går man numera säker. I söndagens Dagens Nyheter publicerar »Mat-Niklas« (någon sorts tv-personlighet, tydligen) en »drajja«, bestående av vodka och icewine! I bildtexten i papperstidningen står det att det är en »klassisk Dry Martini«! Första steget i receptet är »Fyll ett Dry Martini-glas med is«. Ett Dry Martini-glas!

För oss cocktailentusiaster är Martini drinken vi alltid återvänder till efter mixologiska utsvävningar. Det är också drinken vars ingredienser och proportioner vi tvistar om i all oändlighet. (Att den ska vara rörd och inte skakad är vi dock tämligen överens om.) Vad ska vi kalla vår drink när namnet Martini blivit så inflationsdrabbat? Den har ju inget annat namn!

intressant? om cocktail, Martini. Foto av Jill Davis (some rights reserved).

På ett sätt kan Martini förstås känna sig smickrad. Drinkarnas drink till den grad att dess namn praktiskt taget blivit synonymt med cocktail.

Jag tror att det har att göra med själva glaset. Cocktailglaset, ett högt glas på fot, som i mångas ögon blivit ett »Martiniglas« i stället för ett cocktailglas. Men det är inget Martiniglas förrän en väl avvägd blandning av gin och vermouth silats ner i det. Innan dess är det ett cocktailglas, som lika gärna kan fyllas med exempelvis en Manhattan – en drink med ungefär ett halvsekels längre historia än Martini.

Det betyder inte att cocktailglas är det enda man kan servera cocktails i, absolut inte – många klassiska cocktails har sina egna speciella glastraditioner. Det betyder inte heller nödvändigtvis att allting som serveras i cocktailglas förtjänar att kallas cocktails. Bara att glaset är utformat för just cocktails, och är det absolut vanligaste att servera cocktails i.

Nästa steg är att allt mer av det som serveras i cocktailglas har börjat kallas Martini. Jag har sett drinkmenyer där man hittar drinkar med hallon eller choklad under rubriken »Martinis«.

Inte ens om man specificerar Dry Martini går man numera säker. I söndagens Dagens Nyheter publicerar »Mat-Niklas« (någon sorts tv-personlighet, tydligen) en »drajja«, bestående av vodka och icewine! I bildtexten i papperstidningen står det att det är en »klassisk Dry Martini«! Första steget i receptet är »Fyll ett Dry Martini-glas med is«. Ett Dry Martini-glas!

För oss cocktailentusiaster är Martini drinken vi alltid återvänder till efter mixologiska utsvävningar. Det är också drinken vars ingredienser och proportioner vi tvistar om i all oändlighet. (Att den ska vara rörd och inte skakad är vi dock tämligen överens om.) Vad ska vi kalla vår drink när namnet Martini blivit så inflationsdrabbat? Den har ju inget annat namn!

intressant? om cocktail, Martini. Foto av Jill Davis (some rights reserved).

Det där är inte en Martini!