New Orleans tar maten med roux

När jag kom till New Orleans några månader innan Katrina & the Waves svepte in 2005 trodde jag att jag hade med mig en hyfsad känsla för vad för sorts smaker ordet cajun innebar. Det visade sig vara fullständigt fel. Restauranger här hemma, som tidigare Louisiana (i lokalen på Gamla Väster som numera är Svea¹) och Carib Kréol i Malmö², liksom House of Souls i Köpenhamn, kopplar missvisande ihop Louisiana med söta, friskt exotiska fruktsmaker och paprikadofter. Antagligen hör de hemma i Västindien (om nu inte det också är ett missförstånd), men har väldigt lite att göra med verklig cajunsk eller kreolsk³ mat.

Nej, maten i Louisiana visade sig ha en djupare mörk och mustigt vällagad arom, med rötterna i det franska köket – inte på söderhavsöarna. Kopplingen är inte svår att förklara. Louisiana var ursprungligen en fransk koloni, uppkallad efter den franske kungen Louis XIV, och omfattade ett betydligt större område än den nutida delstaten. Napoleon sålde alltihop till USA 1803 för att finansiera sina krig i Europa, varav USA:s areal mer än fördubblades.

Den louisianska matens goda rykte var i alla fall välförtjänt. Louisianaborna tar maten på djupaste allvar. Deras kaloristinna kök är lätt att snabbt bli mycket förtjust i, vilket storleken på deras kroppshyddor omedelbart ger en tydlig indikation på.

Det är en kliché att alla louisianska recept börjar med »First you make a roux«, vilket innebär att röra samman mjöl och fett och låta blandningen bli mörkbrun under omröring på spisen. Därefter blandar man ner andra ingredienser och låter dem tillagas i rouxen. Rätter baserade på roux är verkligen typiska för det louisianska köket, men naturligtvis finns där andra rätter också.

Cajun eller kreol

Orden kreol (creole) och cajun står för olika folkgrupper. Kreoler betecknar sammansmältningen av invandrare av fransk, spansk, afrikansk och karibisk härkomst som var den tidiga befolkningsbasen i den franska kolonin. Cajun är den vulgära anglifierade stavningen av det franska acadien (enligt samma mönster som när indianer kallas injuns). Det betyder alltså akadier – en franskspråkig folkgrupp som koloniserade l'Acadie i nuvarande Kanada. Därifrån fördrevs akadierna av engelsmännen i mitten av 1700-talet varpå de flesta slog sig ner i Louisianska landsbygden.

Det är svårt att skilja mellan kreolsk och cajunsk kultur efter 250 år av tätt utbyte. Den skillnad som finns är att kreolskt mest är knutet staden New Orleans, medan cajunskt hör samman med den kringliggande landsbygden. Att se någon tydlig skillnad mellan kreolsk och cajunsk mat idag är praktiskt taget omöjligt för utomstående.

Louisianskt hemma

Jag vet alltså ingenstans man kan gå för att hitta någonting som liknar genuint louisiansk mat härhemma, men jag fick förstås med en del recept hem. Jag har lagat i synnerhet två rätter många gånger och med smakintrycken från Louisiana som guide anpassat dem till hur motsvarande matvaror säljs i Sverige, och till ambitionsnivån på min egen matlagning. Recept följer nedan.

Båda är grytor baserade på roux. Man gör bäst i att inte hålla på med någonting annat samtidigt som man står och rör i rouxen för att inte riskera att det bränns vid. Har man en god cocktail att smutta på under tiden, förslagsvis en Manhattan eller annan drink baserad på amerikansk whiskey, behöver det inte vara någon plåga att stå och röra i rouxen i en kvart.

Ett bra verktyg till roux är en virvelvisp av den typ som syns på bilden. När jag fick den av mina föräldrar var min första reaktion ungefär »vad ska man med den till? det går väl minst lika bra med en ballongvisp?«, och det stämmer ju i de flesta fall, men just för att flytta runt den lättflyktiga rouxen längs botten på grytan för att hindra den bränner fast någonstans är detta verktyg perfekt.

Vinval

Ett erkänt knep för att hitta lämpligt vin till en maträtt är att välja ett som kommer från samma geografiska område som maten. Men med louisiansk mat får man tänka ett steg längre: kreolsk och cajunsk mat är som sagt närmast knutet till fransk mattradition och som regel passar därmed franskt vin bäst. Amerikanerna själva kanske har patriotiska skäl att föredra en kalifornisk saftsmakande Pinot Noir till étoufféen och en Zinfandel till gumbon, men matens mustiga smaker går i de allra flesta fall ihop med gamla världens mindre insmickrande vinnyanser.

Kräftstjärtsétouffée (Crawfish Étouffée)

Det finns nog ingenstans i världen förutom Sverige och Louisiana där man är så förtjust i att äta det ohygieniska insjöskaldjuret kräftan. Beställer man kräftor på restaurang i Louisiana får man ett gigantiskt tråg med kokta kräftor utan några tillbehör, varur man skalar och slafsar i sig stjärtarna och eventuellt det så kallade smöret.

Kräftstjärtarna används också i en mängd rätter, som den här étoufféen med ett överdåd av kräftstjärtar. Långt från hur svenskar brukar pytsa i några stackars ensamma kräftstjärtar i en sallad. Étouffée är franska för kvävd och betecknar en sorts gryta, men jag får erkänna att jag inte förstått exakt vad det är som definierar étouffée.

I Louisiana kan man köpa kräftstjärtar inpackade med kräftsmör på något sätt, men här är receptet anpassat för hur de säljs på våra varuhus: i saltlag i plastburkar. Kräftstjärtarna ska vara avrunna när de hälls i grytan, men spara några deciliter av lagen.

1 grön paprika
3 selleristjälkar (100 g)
2 gula lökar (300 g)
1 solovitlök
60 g smör
75 ml jordnötsolja
1 dl vetemjöl
1–2 lagerblad
1–2 tsk torkad timjan
en nypa cayennepeppar
25 ml worcestershiresås
25 ml koncentrerad kycklingfond
3 dl vatten
ca 2 dl lag från kräftstjärtarna
250 ml mellangrädde
850 g kräftstjärtar (5 burkar á 170 g avrunnen vikt)
ett par salladslökar

Hacka paprika, selleri, lök och vitlök.

Hetta upp en stor järngryta eller likande med smör, olja och mjöl. Rör om på medelhög värme tills det fått mörkt gyllenbrun färg. Det tar cirka 20 minuter.

Häll ner grönsakshacket, och låt det mjukna cirka fem minuter under omröring.

Tillsätt lagerblad, timjan, cayennepeppar, fondkoncentrat och worcestershiresås. Häll ner vattnet under omröring.

Vispa ner lite lag i taget och smaka av efter hand. Man vill ha kräftsmaken från lagen, men får passa sig så att det inte blir för salt. Tänk på att grädden visserligen kommer att mildra sältan, men när kräftstjärtarna i sig till slut hälls i tillför de ytterligare salt.

Låt koka tills det mesta av vätskan förångats, cirka 30 minuter. Rör oftare efter hand som det kokar ihop, så att det inte bränns.

Häll i grädden. Jag använder mellangrädde eftersom jag funnit att gräddsmaken blir lite för framträdande med vispgrädde. Fortsätt koka under omröring 15–20 minuter så att vätskan återigen reduceras – étoufféen ska inte vara alldeles rinnig när den serveras. Låter man vätskan koka in alltför länge börjar blandningen skära sig trots omröringen och mjölet segar ihop. Det går i så fall att rädda genom att man vispar ner lite nytt vatten.

Rör ner kräftstjärtarna och hetta eventuellt upp igen helt kort. Låt inte grytan stå och koka efter att kräftstjärtarna rörts ner. Då blir de träiga och trista.

Klipp över salladslök.

Servera med ris och exempelvis fräscha grönsaker som paprika och tomat.

Till den här rätten passar ett ganska lätt vin. Mitt standardval är det mycket prisvärda Beaujolais Royal, trots att namnet och etiketten kan uppfattas som en aning stötande för en republikan.

Gumbo på kyckling och kryddig korv (Chicken and Andouille Gumbo)

Gumbo är även det en sorts gryta men kan också betraktas som en soppa. I så fall serveras den med lite ris i mitten och äts med sked. Men jag ser min gumbo som en gryta, och äter den med kniv och gaffel.

Andouille i namnet är en louisiansk kryddig korv. Det finns en korv från Scan som kallas andouille, men den är blek och sumpig i konsistensen, så jag föredrar att använda exempelvis cabanossy från Markos Chark.

1 kyckling på cirka 1,2 kg
salt
cayennepeppar
vitlökspulver
1 gul lök (150 g)
3 selleristjälkar (100 g)
2–4 vitlöksklyftor (eller 1 solovitlök)
2 gröna paprikor
ca 2 dl vetemjöl
1 dl jordnötsolja
2 msk koncentrerad kycklingfond
0,75 l kokhett vatten
200 g kryddig korv

Stycka kycklingen och skär bröstbitarna fria från skrovet. Krydda med salt, cayennepeppar och vitlökspulver. Låt det ligga ett tag så att kryddorna får sätta sig i köttet.

Hacka lök, selleri, vitlök och paprika.

Hetta upp oljan i en stor järngryta eller liknande.

Häll mjölet i en stor plastpåse, lägg i kycklingbitarna och skaka runt så att de blir täckta av mjöl.

Bryn kycklingen ordentligt i oljan på hög värme, så att den blir på gränsen till bränd på ytan.

Tag upp kycklingen och ställ till svalning. Lösgör partiklar som fastnat på kanten i grytan och rör ner en knapp deciliter av mjölet. Låt mjöl-oljeblandningen tillagas under konstant omröring på medelhög värme tills den fått mörkbrun färg, 10–15 minuter.

Rör ner de hackade grönsakerna. Sänk värmen. Ta eventuellt grytan från plattan för att undvika att det bränns.

Lösgör kycklingköttet från benet och skär i mindre bitar. Skär korven i bitar.

Häll i fondkoncentrat och vatten i grytan. Lägg ner kycklingköttet och korvbitarna. Låt småkoka i 25 minuter.

Servera med ris.

Till den här rätten med den kryddiga korven passar det med ett vin med lite dragning åt mörka bär. Château de Seguin, kanske? Något fruktigt syditalienskt vin bör också gå bra.

Noter 2010
1 Svea har också försvunnit sedan inlägget skrevs 2007, numera ligger där Bastard.
2 Det kanske var en orättvis anklagelse. Det kreolska på Carib Kréol behöver inte alls ha något med Louisiana att göra; jag är osäker. Får erkänna att jag ännu aldrig varit där.
3 Kreolsk i den Louisianska betydelsen det vill säga. Ordet används också om andra blandkulturer, bland annat i just Västindien. Men har man, som House of Souls, en rätt på menyn som man kallar Gumbo, då har man implicit sagt sig ha en koppling till Louisiana.

intressant? om mat, New Orleans, Louisiana, creole, cajun, kräftor. Gumbo shop-foto av opacity (some rights reserved). Visp- och matfoto av ctail, fria att använda av vemhelst som så önskar.

När jag kom till New Orleans några månader innan Katrina & the Waves svepte in 2005 trodde jag att jag hade med mig en hyfsad känsla för vad för sorts smaker ordet cajun innebar. Det visade sig vara fullständigt fel. Restauranger här hemma, som tidigare Louisiana (i lokalen på Gamla Väster som numera är Svea¹) och Carib Kréol i Malmö², liksom House of Souls i Köpenhamn, kopplar missvisande ihop Louisiana med söta, friskt exotiska fruktsmaker och paprikadofter. Antagligen hör de hemma i Västindien (om nu inte det också är ett missförstånd), men har väldigt lite att göra med verklig cajunsk eller kreolsk³ mat.

Nej, maten i Louisiana visade sig ha en djupare mörk och mustigt vällagad arom, med rötterna i det franska köket – inte på söderhavsöarna. Kopplingen är inte svår att förklara. Louisiana var ursprungligen en fransk koloni, uppkallad efter den franske kungen Louis XIV, och omfattade ett betydligt större område än den nutida delstaten. Napoleon sålde alltihop till USA 1803 för att finansiera sina krig i Europa, varav USA:s areal mer än fördubblades.

Den louisianska matens goda rykte var i alla fall välförtjänt. Louisianaborna tar maten på djupaste allvar. Deras kaloristinna kök är lätt att snabbt bli mycket förtjust i, vilket storleken på deras kroppshyddor omedelbart ger en tydlig indikation på.

Det är en kliché att alla louisianska recept börjar med »First you make a roux«, vilket innebär att röra samman mjöl och fett och låta blandningen bli mörkbrun under omröring på spisen. Därefter blandar man ner andra ingredienser och låter dem tillagas i rouxen. Rätter baserade på roux är verkligen typiska för det louisianska köket, men naturligtvis finns där andra rätter också.

Cajun eller kreol

Orden kreol (creole) och cajun står för olika folkgrupper. Kreoler betecknar sammansmältningen av invandrare av fransk, spansk, afrikansk och karibisk härkomst som var den tidiga befolkningsbasen i den franska kolonin. Cajun är den vulgära anglifierade stavningen av det franska acadien (enligt samma mönster som när indianer kallas injuns). Det betyder alltså akadier – en franskspråkig folkgrupp som koloniserade l'Acadie i nuvarande Kanada. Därifrån fördrevs akadierna av engelsmännen i mitten av 1700-talet varpå de flesta slog sig ner i Louisianska landsbygden.

Det är svårt att skilja mellan kreolsk och cajunsk kultur efter 250 år av tätt utbyte. Den skillnad som finns är att kreolskt mest är knutet staden New Orleans, medan cajunskt hör samman med den kringliggande landsbygden. Att se någon tydlig skillnad mellan kreolsk och cajunsk mat idag är praktiskt taget omöjligt för utomstående.

Louisianskt hemma

Jag vet alltså ingenstans man kan gå för att hitta någonting som liknar genuint louisiansk mat härhemma, men jag fick förstås med en del recept hem. Jag har lagat i synnerhet två rätter många gånger och med smakintrycken från Louisiana som guide anpassat dem till hur motsvarande matvaror säljs i Sverige, och till ambitionsnivån på min egen matlagning. Recept följer nedan.

Båda är grytor baserade på roux. Man gör bäst i att inte hålla på med någonting annat samtidigt som man står och rör i rouxen för att inte riskera att det bränns vid. Har man en god cocktail att smutta på under tiden, förslagsvis en Manhattan eller annan drink baserad på amerikansk whiskey, behöver det inte vara någon plåga att stå och röra i rouxen i en kvart.

Ett bra verktyg till roux är en virvelvisp av den typ som syns på bilden. När jag fick den av mina föräldrar var min första reaktion ungefär »vad ska man med den till? det går väl minst lika bra med en ballongvisp?«, och det stämmer ju i de flesta fall, men just för att flytta runt den lättflyktiga rouxen längs botten på grytan för att hindra den bränner fast någonstans är detta verktyg perfekt.

Vinval

Ett erkänt knep för att hitta lämpligt vin till en maträtt är att välja ett som kommer från samma geografiska område som maten. Men med louisiansk mat får man tänka ett steg längre: kreolsk och cajunsk mat är som sagt närmast knutet till fransk mattradition och som regel passar därmed franskt vin bäst. Amerikanerna själva kanske har patriotiska skäl att föredra en kalifornisk saftsmakande Pinot Noir till étoufféen och en Zinfandel till gumbon, men matens mustiga smaker går i de allra flesta fall ihop med gamla världens mindre insmickrande vinnyanser.

Kräftstjärtsétouffée (Crawfish Étouffée)

Det finns nog ingenstans i världen förutom Sverige och Louisiana där man är så förtjust i att äta det ohygieniska insjöskaldjuret kräftan. Beställer man kräftor på restaurang i Louisiana får man ett gigantiskt tråg med kokta kräftor utan några tillbehör, varur man skalar och slafsar i sig stjärtarna och eventuellt det så kallade smöret.

Kräftstjärtarna används också i en mängd rätter, som den här étoufféen med ett överdåd av kräftstjärtar. Långt från hur svenskar brukar pytsa i några stackars ensamma kräftstjärtar i en sallad. Étouffée är franska för kvävd och betecknar en sorts gryta, men jag får erkänna att jag inte förstått exakt vad det är som definierar étouffée.

I Louisiana kan man köpa kräftstjärtar inpackade med kräftsmör på något sätt, men här är receptet anpassat för hur de säljs på våra varuhus: i saltlag i plastburkar. Kräftstjärtarna ska vara avrunna när de hälls i grytan, men spara några deciliter av lagen.

1 grön paprika
3 selleristjälkar (100 g)
2 gula lökar (300 g)
1 solovitlök
60 g smör
75 ml jordnötsolja
1 dl vetemjöl
1–2 lagerblad
1–2 tsk torkad timjan
en nypa cayennepeppar
25 ml worcestershiresås
25 ml koncentrerad kycklingfond
3 dl vatten
ca 2 dl lag från kräftstjärtarna
250 ml mellangrädde
850 g kräftstjärtar (5 burkar á 170 g avrunnen vikt)
ett par salladslökar

Hacka paprika, selleri, lök och vitlök.

Hetta upp en stor järngryta eller likande med smör, olja och mjöl. Rör om på medelhög värme tills det fått mörkt gyllenbrun färg. Det tar cirka 20 minuter.

Häll ner grönsakshacket, och låt det mjukna cirka fem minuter under omröring.

Tillsätt lagerblad, timjan, cayennepeppar, fondkoncentrat och worcestershiresås. Häll ner vattnet under omröring.

Vispa ner lite lag i taget och smaka av efter hand. Man vill ha kräftsmaken från lagen, men får passa sig så att det inte blir för salt. Tänk på att grädden visserligen kommer att mildra sältan, men när kräftstjärtarna i sig till slut hälls i tillför de ytterligare salt.

Låt koka tills det mesta av vätskan förångats, cirka 30 minuter. Rör oftare efter hand som det kokar ihop, så att det inte bränns.

Häll i grädden. Jag använder mellangrädde eftersom jag funnit att gräddsmaken blir lite för framträdande med vispgrädde. Fortsätt koka under omröring 15–20 minuter så att vätskan återigen reduceras – étoufféen ska inte vara alldeles rinnig när den serveras. Låter man vätskan koka in alltför länge börjar blandningen skära sig trots omröringen och mjölet segar ihop. Det går i så fall att rädda genom att man vispar ner lite nytt vatten.

Rör ner kräftstjärtarna och hetta eventuellt upp igen helt kort. Låt inte grytan stå och koka efter att kräftstjärtarna rörts ner. Då blir de träiga och trista.

Klipp över salladslök.

Servera med ris och exempelvis fräscha grönsaker som paprika och tomat.

Till den här rätten passar ett ganska lätt vin. Mitt standardval är det mycket prisvärda Beaujolais Royal, trots att namnet och etiketten kan uppfattas som en aning stötande för en republikan.

Gumbo på kyckling och kryddig korv (Chicken and Andouille Gumbo)

Gumbo är även det en sorts gryta men kan också betraktas som en soppa. I så fall serveras den med lite ris i mitten och äts med sked. Men jag ser min gumbo som en gryta, och äter den med kniv och gaffel.

Andouille i namnet är en louisiansk kryddig korv. Det finns en korv från Scan som kallas andouille, men den är blek och sumpig i konsistensen, så jag föredrar att använda exempelvis cabanossy från Markos Chark.

1 kyckling på cirka 1,2 kg
salt
cayennepeppar
vitlökspulver
1 gul lök (150 g)
3 selleristjälkar (100 g)
2–4 vitlöksklyftor (eller 1 solovitlök)
2 gröna paprikor
ca 2 dl vetemjöl
1 dl jordnötsolja
2 msk koncentrerad kycklingfond
0,75 l kokhett vatten
200 g kryddig korv

Stycka kycklingen och skär bröstbitarna fria från skrovet. Krydda med salt, cayennepeppar och vitlökspulver. Låt det ligga ett tag så att kryddorna får sätta sig i köttet.

Hacka lök, selleri, vitlök och paprika.

Hetta upp oljan i en stor järngryta eller liknande.

Häll mjölet i en stor plastpåse, lägg i kycklingbitarna och skaka runt så att de blir täckta av mjöl.

Bryn kycklingen ordentligt i oljan på hög värme, så att den blir på gränsen till bränd på ytan.

Tag upp kycklingen och ställ till svalning. Lösgör partiklar som fastnat på kanten i grytan och rör ner en knapp deciliter av mjölet. Låt mjöl-oljeblandningen tillagas under konstant omröring på medelhög värme tills den fått mörkbrun färg, 10–15 minuter.

Rör ner de hackade grönsakerna. Sänk värmen. Ta eventuellt grytan från plattan för att undvika att det bränns.

Lösgör kycklingköttet från benet och skär i mindre bitar. Skär korven i bitar.

Häll i fondkoncentrat och vatten i grytan. Lägg ner kycklingköttet och korvbitarna. Låt småkoka i 25 minuter.

Servera med ris.

Till den här rätten med den kryddiga korven passar det med ett vin med lite dragning åt mörka bär. Château de Seguin, kanske? Något fruktigt syditalienskt vin bör också gå bra.

Noter 2010
1 Svea har också försvunnit sedan inlägget skrevs 2007, numera ligger där Bastard.
2 Det kanske var en orättvis anklagelse. Det kreolska på Carib Kréol behöver inte alls ha något med Louisiana att göra; jag är osäker. Får erkänna att jag ännu aldrig varit där.
3 Kreolsk i den Louisianska betydelsen det vill säga. Ordet används också om andra blandkulturer, bland annat i just Västindien. Men har man, som House of Souls, en rätt på menyn som man kallar Gumbo, då har man implicit sagt sig ha en koppling till Louisiana.

intressant? om mat, New Orleans, Louisiana, creole, cajun, kräftor. Gumbo shop-foto av opacity (some rights reserved). Visp- och matfoto av ctail, fria att använda av vemhelst som så önskar.

New Orleans tar maten med roux

Sagan om Boney M

Till julen vill man ju gärna ha lite julmusik för stämningens skull, men jag har inte särskilt lätt att hitta julmusik som jag står ut med att lyssna på någon längre stund utan att sötsliskigheten börjar ge mig svettningar. Så min strategi är använda något som till en början känns någorlunda coolt, oftast en samling låtar med Bing Crosby, Frank Sinatra och närbesläktade sångare, och bryta av med exempelvis lite dubstep när det börjar bli påträngande.

Jag trodde att jag kanske hade hittat en bättre lösning när jag kom på att Boney M gett ut en samling julsånger. (Man kan lätt få intrycket att de gett ut flera julskivor, men det är i stort sett samma samling låtar som getts ut med olika omslag.)

Många har nog uppfattningen att Boney M innebär tröttsamt enkel och formaliserad trallvänlig discoschlager för en målgrupp som egentligen inte bryr sig om musik. När man hör deras julskiva är det lätt att förstå var den uppfattningen kommer ifrån. Jag lyssnar på den ändå, för julstämningens och kitschvärdets skull, men jag blev allt lite besviken. Mina associationer till Boney M har nämligen mer att göra med hur den första plattan Take the Heat Off Me låter.

Det är en ganska mysig saga som ligger bakom utgivandet av den skivan och gruppen Boney M:s uppkomst, och till skillnad från de flesta andra historier som berättas så här i jultid är den åtminstone nästan alldeles sann.

Det är i mitten av 1970-talet. I Frankfurt sitter den tyske schlagerproducenten Frank Farian, som egentligen heter Franz Reuther, och producerar tysk schlager och tycker att det är ganska trist. Han skulle mycket hellre vilja producera den svarta amerikanska soulmusik han gillar. Men han har svårt att få finansiering till ett soulprojekt.

Så till slut väljer han att knåpa ihop en singel alldeles själv. Han spelar in låten Baby Do You Wanna Bump där han gör alla röststämmorna själv, rösten förvrängd med falsettsång och elektroniska hjälpmedel, och släpper den under pseudonymen Boney M. En kul grej, kanske att spelas några varv på radion och på dansgolven, och sedan glömmas bort.

Men, på något underligt sätt blir denna lätt parodiska bagatell en jättehit i Holland och Belgien, och det kommer förfrågningar om tv-framträdanden därifrån.

Farian inser förstås att han inte kan ställa upp i tv själv. Om det blir känt att låten i själva verket framförs av en ensam vit tysk man så spricker konceptet direkt. Så vad ska han göra? Jo, han anställer tre västindiska sångerskor och en manlig strippa för att mima till låten på tv! En av sångerskorna hoppar strax av för att hon är missnöjd med att bara få mima till Franks falsettsång, men det gör inget. Han anställer en ny och ingen märker någon skillnad.

Konceptet blir en framgång och Farian producerar skivor med gruppen Boney M, och en eller två av sångerskorna på omslaget sjunger faktiskt inte helt sällan på själva skivan. Den manlige medlemmen, också han tidigt utbytt, hörs dock aldrig. Basrösten på skivorna förblir Farians egen.

Gruppens första lp Take the Heat Off Me håller jag alltså personligen högt. Proffsig disco med karibiska influenser och delvis fantastiska texter (»she's crazy like a fool / what about Daddy Cool?«). Den håller bra än i denna dag.

Efter hand tar dock Farian med sig Boney M en bra bit tillbaka in i den sliskiga schlagerns utslätade värld, och fenomenet tynar sakta bort. I sin slutliga livsform är Boney M ett antal olika artistkonstellationer, var och en med en av gruppens originalmedlemmar (nåja, av dem som syntes på det första lp-omslaget åtminstone), som turnerar och uppträder på mer eller mindre glamorösa tillställningar runt om i världen: Boney M featuring Bobby Farrell, Boney M featuring Maizie Williams och Boney M featuring Liz Mitchell.

När Boney M ebbat ut börjar Frank Farian planera för att försöka upprepa tricket. Han producerar låtar med en ny artistkonstellation för att marknadsföras bland annat i Amerika. Liksom tidigare är personerna på skivomslagen inte desamma som på inspelningarna. Men den historien får någon annan berätta. Det är en betydligt mörkare saga: berättelsen om Milli Vanilli.

intressant? om julmusik, disco, Boney M, Milli Vanilli.

Till julen vill man ju gärna ha lite julmusik för stämningens skull, men jag har inte särskilt lätt att hitta julmusik som jag står ut med att lyssna på någon längre stund utan att sötsliskigheten börjar ge mig svettningar. Så min strategi är använda något som till en början känns någorlunda coolt, oftast en samling låtar med Bing Crosby, Frank Sinatra och närbesläktade sångare, och bryta av med exempelvis lite dubstep när det börjar bli påträngande.

Jag trodde att jag kanske hade hittat en bättre lösning när jag kom på att Boney M gett ut en samling julsånger. (Man kan lätt få intrycket att de gett ut flera julskivor, men det är i stort sett samma samling låtar som getts ut med olika omslag.)

Många har nog uppfattningen att Boney M innebär tröttsamt enkel och formaliserad trallvänlig discoschlager för en målgrupp som egentligen inte bryr sig om musik. När man hör deras julskiva är det lätt att förstå var den uppfattningen kommer ifrån. Jag lyssnar på den ändå, för julstämningens och kitschvärdets skull, men jag blev allt lite besviken. Mina associationer till Boney M har nämligen mer att göra med hur den första plattan Take the Heat Off Me låter.

Det är en ganska mysig saga som ligger bakom utgivandet av den skivan och gruppen Boney M:s uppkomst, och till skillnad från de flesta andra historier som berättas så här i jultid är den åtminstone nästan alldeles sann.

Det är i mitten av 1970-talet. I Frankfurt sitter den tyske schlagerproducenten Frank Farian, som egentligen heter Franz Reuther, och producerar tysk schlager och tycker att det är ganska trist. Han skulle mycket hellre vilja producera den svarta amerikanska soulmusik han gillar. Men han har svårt att få finansiering till ett soulprojekt.

Så till slut väljer han att knåpa ihop en singel alldeles själv. Han spelar in låten Baby Do You Wanna Bump där han gör alla röststämmorna själv, rösten förvrängd med falsettsång och elektroniska hjälpmedel, och släpper den under pseudonymen Boney M. En kul grej, kanske att spelas några varv på radion och på dansgolven, och sedan glömmas bort.

Men, på något underligt sätt blir denna lätt parodiska bagatell en jättehit i Holland och Belgien, och det kommer förfrågningar om tv-framträdanden därifrån.

Farian inser förstås att han inte kan ställa upp i tv själv. Om det blir känt att låten i själva verket framförs av en ensam vit tysk man så spricker konceptet direkt. Så vad ska han göra? Jo, han anställer tre västindiska sångerskor och en manlig strippa för att mima till låten på tv! En av sångerskorna hoppar strax av för att hon är missnöjd med att bara få mima till Franks falsettsång, men det gör inget. Han anställer en ny och ingen märker någon skillnad.

Konceptet blir en framgång och Farian producerar skivor med gruppen Boney M, och en eller två av sångerskorna på omslaget sjunger faktiskt inte helt sällan på själva skivan. Den manlige medlemmen, också han tidigt utbytt, hörs dock aldrig. Basrösten på skivorna förblir Farians egen.

Gruppens första lp Take the Heat Off Me håller jag alltså personligen högt. Proffsig disco med karibiska influenser och delvis fantastiska texter (»she's crazy like a fool / what about Daddy Cool?«). Den håller bra än i denna dag.

Efter hand tar dock Farian med sig Boney M en bra bit tillbaka in i den sliskiga schlagerns utslätade värld, och fenomenet tynar sakta bort. I sin slutliga livsform är Boney M ett antal olika artistkonstellationer, var och en med en av gruppens originalmedlemmar (nåja, av dem som syntes på det första lp-omslaget åtminstone), som turnerar och uppträder på mer eller mindre glamorösa tillställningar runt om i världen: Boney M featuring Bobby Farrell, Boney M featuring Maizie Williams och Boney M featuring Liz Mitchell.

När Boney M ebbat ut börjar Frank Farian planera för att försöka upprepa tricket. Han producerar låtar med en ny artistkonstellation för att marknadsföras bland annat i Amerika. Liksom tidigare är personerna på skivomslagen inte desamma som på inspelningarna. Men den historien får någon annan berätta. Det är en betydligt mörkare saga: berättelsen om Milli Vanilli.

intressant? om julmusik, disco, Boney M, Milli Vanilli.

Sagan om Boney M

Dry Martini har en ingrediens till!

Jag hade egentligen sedan en tid tillbaka alla tecknen, men det var inte förrän på fredagen som den slutliga insikten kom. Jag befann mig i ett ovanlig omtöcknat morgontrötthetstillstånd, och just när jag ledde in artonmånadersflickan i badrummet drabbades jag av en blackout. När jag vaknade upp några minuter senare med en vag förnimmelse av att jag istället för att borsta flickans tänder hade, alldeles i onödan, bytt hennes blöja, då hade en ny insikt fallit på plats i min hjärna: Dry Martini innehåller olja från skalet av en citron! Det har alltid varit så!

Det kändes ungefär som en av de där drömmarna där man går in i en skivaffär i en främmande stad, bläddrar bland filmmusiken, och hittar en komplett utgåva med all musik som spelades in till The Road Warrior.¹ Men när morgontöcknet lagt sig fanns insikten kvar, med flera belägg.

Det första tecknet kom två veckor tidigare genom en kommentar på bloggen Betraktelser från baren som påpekade att det officiella receptet från International Bar Association faktiskt inte anger citronzest i drinken som en alternativ till oliven, som jag (liksom tydligen barbloggaren Björn) tidigare uppfattat det. Nej, det står att man ska krama oljan från citronskalet i drinken.

Har det verkligen stått så tidigare? Har jag läst slarvigt, under inflytande av vetskapen att det faktiskt förekommer att Martinis dekoreras med citronskal? Eller har jag råkat passera genom ett område av porös rymd² och kommit ut i ett universum som bara är nästan exakt detsamma som det tidigare? Bortsett från denna lilla detalj förefaller allt precis som vanligt.

När sedan mina ögon sveper över Charlie Shaws historiska recept som jag själv återgett tidigare upptäcker jag samma sak där: »squeeze a piece of lemon peel over the top«, inte dekorera med citronskalet som jag läst det som förut. Shaw anger dock både citronskalsolja och oliv, inte antingen eller som IBA.

Det sista betydelsefulla steget mot att öppna mina ögon kommer när jag googlar på Dry Martini för att se hur högt upp mitt inlägg om Martini hamnar (googling på Dry Martini är nämligen den i särklass vanligaste källan till besökare på bloggen), och hittar en artikel i Café om en tvåfaldig svensk mästare i Dry Martini. Också han säger »pressa olja ur ett citronskal på toppen av drinken« (bartendrar har ju inga krav på sig att uttrycka sig på god svenska). Han förordar liksom Charlie Shaw att man dessutom dekorerar med en oliv, och har även den goda smaken att rekommendera sköljning av oliven.

Nu skulle jag vilja avsluta med ett utlåtande om vad jag själv tycker. Vad gör citronskalsoljan med smaken och utseendet på Martinin? Men tyvärr har jag fastnat i en rent praktisk fråga: hur sjutton gör man?

Jag skär en bit citronskal, pressar och vrider, och visst kan jag se att det vätskar sig av, förmodar jag, olja tillsammans med någon del bekämpningsmedel. Men tillräckligt för att bilda en droppe? Knappast. Jag provar med allehanda tänger och liknande ur köks- och verktygslådan, men de har för liten kontaktyta och förstör bara skalet. Smulor, inte droppar, hamnar i drinken. Fingrarna förefaller ha störst chans trots allt. Möjligtvis skulle jag kunna pressa ut en droppe om jag fick tag på en betydligt rikare frukt med oljigare skal, men med tanke på hur mycket jag får pressa skulle i så fall droppen ha filtrerats genom det räfflade mönstret i mina sammantryckta fingertoppar och blandats med en hel del vätska och partiklar från min kropp. Det har jag lite svårt att svälja i samband med en sådan pärla av fräschör som Dry Martini!

Någon som har tips om hur man ska göra? Lämna väldigt gärna en kommentar i så fall.

Det har förmodligen liknande effekt på smaken om man ändå faktiskt stoppar ner en citronzest i drinken, men det är alltså inte det kanoniserade receptet.

Tills vidare lägger jag tillbaka citronen i fruktskålen och plockar fram oliver och Orange Bitters – jag känner för en Dry Martini.

Noter

1 Medan kompositören Brian Mays musik till den första Mad Max-filmen sedan länge finns i en komplett utgåva på cd har fortfarande bara magra 27 minuter av hans musik till den långt mer betydelsefulla uppföljaren getts ut på skiva.

2 Porös rymd förekommer i Lars Gustafssons science fiction-berättelse En nedfart i porositeten, ur samlingen Det sällsamma djuret från norr. Femte rymdlorden berättar om hur han efter att ha passerat en bubbla av probabilistiskt osäker rymd kommit ut i ett universum med subtila skillnader i det förflutna.

intressant? om cocktail, Martini. Foto av Don LaVange (some rights reserved).

Jag hade egentligen sedan en tid tillbaka alla tecknen, men det var inte förrän på fredagen som den slutliga insikten kom. Jag befann mig i ett ovanlig omtöcknat morgontrötthetstillstånd, och just när jag ledde in artonmånadersflickan i badrummet drabbades jag av en blackout. När jag vaknade upp några minuter senare med en vag förnimmelse av att jag istället för att borsta flickans tänder hade, alldeles i onödan, bytt hennes blöja, då hade en ny insikt fallit på plats i min hjärna: Dry Martini innehåller olja från skalet av en citron! Det har alltid varit så!

Det kändes ungefär som en av de där drömmarna där man går in i en skivaffär i en främmande stad, bläddrar bland filmmusiken, och hittar en komplett utgåva med all musik som spelades in till The Road Warrior.¹ Men när morgontöcknet lagt sig fanns insikten kvar, med flera belägg.

Det första tecknet kom två veckor tidigare genom en kommentar på bloggen Betraktelser från baren som påpekade att det officiella receptet från International Bar Association faktiskt inte anger citronzest i drinken som en alternativ till oliven, som jag (liksom tydligen barbloggaren Björn) tidigare uppfattat det. Nej, det står att man ska krama oljan från citronskalet i drinken.

Har det verkligen stått så tidigare? Har jag läst slarvigt, under inflytande av vetskapen att det faktiskt förekommer att Martinis dekoreras med citronskal? Eller har jag råkat passera genom ett område av porös rymd² och kommit ut i ett universum som bara är nästan exakt detsamma som det tidigare? Bortsett från denna lilla detalj förefaller allt precis som vanligt.

När sedan mina ögon sveper över Charlie Shaws historiska recept som jag själv återgett tidigare upptäcker jag samma sak där: »squeeze a piece of lemon peel over the top«, inte dekorera med citronskalet som jag läst det som förut. Shaw anger dock både citronskalsolja och oliv, inte antingen eller som IBA.

Det sista betydelsefulla steget mot att öppna mina ögon kommer när jag googlar på Dry Martini för att se hur högt upp mitt inlägg om Martini hamnar (googling på Dry Martini är nämligen den i särklass vanligaste källan till besökare på bloggen), och hittar en artikel i Café om en tvåfaldig svensk mästare i Dry Martini. Också han säger »pressa olja ur ett citronskal på toppen av drinken« (bartendrar har ju inga krav på sig att uttrycka sig på god svenska). Han förordar liksom Charlie Shaw att man dessutom dekorerar med en oliv, och har även den goda smaken att rekommendera sköljning av oliven.

Nu skulle jag vilja avsluta med ett utlåtande om vad jag själv tycker. Vad gör citronskalsoljan med smaken och utseendet på Martinin? Men tyvärr har jag fastnat i en rent praktisk fråga: hur sjutton gör man?

Jag skär en bit citronskal, pressar och vrider, och visst kan jag se att det vätskar sig av, förmodar jag, olja tillsammans med någon del bekämpningsmedel. Men tillräckligt för att bilda en droppe? Knappast. Jag provar med allehanda tänger och liknande ur köks- och verktygslådan, men de har för liten kontaktyta och förstör bara skalet. Smulor, inte droppar, hamnar i drinken. Fingrarna förefaller ha störst chans trots allt. Möjligtvis skulle jag kunna pressa ut en droppe om jag fick tag på en betydligt rikare frukt med oljigare skal, men med tanke på hur mycket jag får pressa skulle i så fall droppen ha filtrerats genom det räfflade mönstret i mina sammantryckta fingertoppar och blandats med en hel del vätska och partiklar från min kropp. Det har jag lite svårt att svälja i samband med en sådan pärla av fräschör som Dry Martini!

Någon som har tips om hur man ska göra? Lämna väldigt gärna en kommentar i så fall.

Det har förmodligen liknande effekt på smaken om man ändå faktiskt stoppar ner en citronzest i drinken, men det är alltså inte det kanoniserade receptet.

Tills vidare lägger jag tillbaka citronen i fruktskålen och plockar fram oliver och Orange Bitters – jag känner för en Dry Martini.

Noter

1 Medan kompositören Brian Mays musik till den första Mad Max-filmen sedan länge finns i en komplett utgåva på cd har fortfarande bara magra 27 minuter av hans musik till den långt mer betydelsefulla uppföljaren getts ut på skiva.

2 Porös rymd förekommer i Lars Gustafssons science fiction-berättelse En nedfart i porositeten, ur samlingen Det sällsamma djuret från norr. Femte rymdlorden berättar om hur han efter att ha passerat en bubbla av probabilistiskt osäker rymd kommit ut i ett universum med subtila skillnader i det förflutna.

intressant? om cocktail, Martini. Foto av Don LaVange (some rights reserved).

Dry Martini har en ingrediens till!

Julcocktails

Det är ett grundläggande drag i cocktailkomponerande att man inte väjer för att återvinna smakblandningar som har satts ihop av andra. Likörer, smaksatta starkviner, patentmediciner – allt blandas skamlöst in i drinken för att få fram den önskade smakbalansen.

Det är en respektlöshet och kompromisslöshet som tilltalar mig mycket. Jag tänker mig att cocktailens inställning till drycksammansättning har en motsvarighet i musikstilen house och andra inriktningar inom musiken som bygger på sampling och ommixning. Det är resultatet som räknas, inte i första hand hantverket (även om såväl bartendrar som diskjockeyer förvisso kan åtnjuta viss respekt för fingerfärdighet). Varför gå omvägen att själv producera allting från enkla råvaror? Varför inte bara plocka russinen ur vad man får tag på och sätta ihop det till en fulländad blandning!

En förbisedd drinkingrediens som passar perfekt in i den filosofin är glögg. Att den är förbisedd beror antagligen dels på att glögg är en så skandinavisk angelägenhet, och Skandinavien är ju inte precis cocktailvärldens medelpunkt; dels på att smaken av glögg för oss skandinaver är så tätt förbunden med julen att vi inte tycker att glöggsmaken passar vid andra tider på året.

Men i jultid (och kanske så långt fram som till nyår) finns det förstås ingen anledning att inte sätta ihop en och annan cocktail med smaker av glögg och andra julkryddningar. Det är förvånansvärt enkelt att få bra resultat. En utmärkt startpunkt för den som vill börja experimentera med egna cocktailrecept.

Här följer några utfall av mina egna försök. Lyckade, tycker jag själv, men inte på något sätt de fulländade juldrinkarna. Prova recepten eller ta dem bara som bas eller inspiration till egna experiment. Kom ihåg att det är smaken på resultatet som räknas, inte något trams om korrekthet eller autenticitet.

Julmanhattan

Manhattan har redan en ingrediens med väldigt mycket julkänsla i smaken: Angostura Bitters. Så ett enkelt sätt att ge en Manhattan mer julkänsla är förstås att ösa i mer Angostura.

Men ännu effektivare är att helt enkelt byta ut vermouthen mot glögg. Bittersen kan därmed, om man vill, uteslutas helt.

5 cl amerikansk whiskey
2 cl starkvinsglögg

Rör med is och sila ner i ett cocktailglas. Som dekoration kan användas det vanliga Maraschinokörsbäret, eller kanske något med starkare julanknytning?

Julmartini

Även i en Martini funkar det enkla tricket att byta ut vermouthen mot glögg. Gin och glögg går dock inte alltid så bra ihop, så min julmartini blir i stället en variant av Vodka Martini:

5 cl vodka
2 cl frisk (gärna vit) starkvinsglögg

Rörs som vanligt med is och silas till ett cocktailglas.

Till Martini nöjer jag mig normalt med 1 cl vermouth, men här är det ju glöggen som är huvudpoängen, så den kan man gott ta lite mer av.

Till den här drinken har jag själv med framgång använt årgångsglöggen Blossa 04, »vinteräpple«, som jag har en slatt kvar av och som det förstås är hög tid att göra slut på.

Christmas Cooler

Apelsin är en frukt som hör julen till. Kanske inte lika mycket som clementin, men apelsin passar bättre till den här drinken:

4 cl skotsk blended whisky
2 cl starkvinsglögg
2 cl nypressad apelsin

Fyll ett rakt högt glas med is, häll över ingredienserna och rör om.

Julalexander

Alexander är en välkänd after-dinner cocktail bestående av gin, vit kakaolikör och grädde, pudrad med muskot. (Varianten Brandy Alexander som istället görs med konjak och brun kakaolikör är kanske ännu mer känd.) För att ge den här drinken lite mer julkänsla använder jag mörk rom, som åtminstone för mig är lite mer julig även om jag inte kan förklara varför.

Här passar det inte att spä ut med glögg. Istället tillför jag Angostura Bitters, vilken som sagt också har kryddning med julassociationer.

4 cl god mörk rom
2 cl vit kakaolikör (Crème de Cacao)
2 cl grädde
5 stänk Angostura Bitters
Mald kryddnejlika

Skaka vätskorna med is och sila ner i ett cocktailglas. Pudra kryddnejlika över ytan.

Mina romkunskaper är synnerligen begränsade. Jag tog mitt första stapplande steg mot att utforska det rika utbudet av mörk rom genom att på måfå välja en flaska Grande Reserve Plantation Rum från Barbados från hyllan på Systembolaget. Eftersom jag inte smakat tillräckligt mycket seriös rom att jämföra med kan jag inte säga något bättre om smaken än att hänvisa till Systembolagets beskrivning, men rommen var i alla fall god och passar helt ok till den här drinken.

Läs också: Julcocktailsäsongen är här igen (2008).

intressant? om cocktail, jul, glögg. Foto av Janie Mehew (some rights reserved).

Det är ett grundläggande drag i cocktailkomponerande att man inte väjer för att återvinna smakblandningar som har satts ihop av andra. Likörer, smaksatta starkviner, patentmediciner – allt blandas skamlöst in i drinken för att få fram den önskade smakbalansen.

Det är en respektlöshet och kompromisslöshet som tilltalar mig mycket. Jag tänker mig att cocktailens inställning till drycksammansättning har en motsvarighet i musikstilen house och andra inriktningar inom musiken som bygger på sampling och ommixning. Det är resultatet som räknas, inte i första hand hantverket (även om såväl bartendrar som diskjockeyer förvisso kan åtnjuta viss respekt för fingerfärdighet). Varför gå omvägen att själv producera allting från enkla råvaror? Varför inte bara plocka russinen ur vad man får tag på och sätta ihop det till en fulländad blandning!

En förbisedd drinkingrediens som passar perfekt in i den filosofin är glögg. Att den är förbisedd beror antagligen dels på att glögg är en så skandinavisk angelägenhet, och Skandinavien är ju inte precis cocktailvärldens medelpunkt; dels på att smaken av glögg för oss skandinaver är så tätt förbunden med julen att vi inte tycker att glöggsmaken passar vid andra tider på året.

Men i jultid (och kanske så långt fram som till nyår) finns det förstås ingen anledning att inte sätta ihop en och annan cocktail med smaker av glögg och andra julkryddningar. Det är förvånansvärt enkelt att få bra resultat. En utmärkt startpunkt för den som vill börja experimentera med egna cocktailrecept.

Här följer några utfall av mina egna försök. Lyckade, tycker jag själv, men inte på något sätt de fulländade juldrinkarna. Prova recepten eller ta dem bara som bas eller inspiration till egna experiment. Kom ihåg att det är smaken på resultatet som räknas, inte något trams om korrekthet eller autenticitet.

Julmanhattan

Manhattan har redan en ingrediens med väldigt mycket julkänsla i smaken: Angostura Bitters. Så ett enkelt sätt att ge en Manhattan mer julkänsla är förstås att ösa i mer Angostura.

Men ännu effektivare är att helt enkelt byta ut vermouthen mot glögg. Bittersen kan därmed, om man vill, uteslutas helt.

5 cl amerikansk whiskey
2 cl starkvinsglögg

Rör med is och sila ner i ett cocktailglas. Som dekoration kan användas det vanliga Maraschinokörsbäret, eller kanske något med starkare julanknytning?

Julmartini

Även i en Martini funkar det enkla tricket att byta ut vermouthen mot glögg. Gin och glögg går dock inte alltid så bra ihop, så min julmartini blir i stället en variant av Vodka Martini:

5 cl vodka
2 cl frisk (gärna vit) starkvinsglögg

Rörs som vanligt med is och silas till ett cocktailglas.

Till Martini nöjer jag mig normalt med 1 cl vermouth, men här är det ju glöggen som är huvudpoängen, så den kan man gott ta lite mer av.

Till den här drinken har jag själv med framgång använt årgångsglöggen Blossa 04, »vinteräpple«, som jag har en slatt kvar av och som det förstås är hög tid att göra slut på.

Christmas Cooler

Apelsin är en frukt som hör julen till. Kanske inte lika mycket som clementin, men apelsin passar bättre till den här drinken:

4 cl skotsk blended whisky
2 cl starkvinsglögg
2 cl nypressad apelsin

Fyll ett rakt högt glas med is, häll över ingredienserna och rör om.

Julalexander

Alexander är en välkänd after-dinner cocktail bestående av gin, vit kakaolikör och grädde, pudrad med muskot. (Varianten Brandy Alexander som istället görs med konjak och brun kakaolikör är kanske ännu mer känd.) För att ge den här drinken lite mer julkänsla använder jag mörk rom, som åtminstone för mig är lite mer julig även om jag inte kan förklara varför.

Här passar det inte att spä ut med glögg. Istället tillför jag Angostura Bitters, vilken som sagt också har kryddning med julassociationer.

4 cl god mörk rom
2 cl vit kakaolikör (Crème de Cacao)
2 cl grädde
5 stänk Angostura Bitters
Mald kryddnejlika

Skaka vätskorna med is och sila ner i ett cocktailglas. Pudra kryddnejlika över ytan.

Mina romkunskaper är synnerligen begränsade. Jag tog mitt första stapplande steg mot att utforska det rika utbudet av mörk rom genom att på måfå välja en flaska Grande Reserve Plantation Rum från Barbados från hyllan på Systembolaget. Eftersom jag inte smakat tillräckligt mycket seriös rom att jämföra med kan jag inte säga något bättre om smaken än att hänvisa till Systembolagets beskrivning, men rommen var i alla fall god och passar helt ok till den här drinken.

Läs också: Julcocktailsäsongen är här igen (2008).

intressant? om cocktail, jul, glögg. Foto av Janie Mehew (some rights reserved).

Julcocktails

Läsvärt annorstädes

Att skriva blogg och att läsa andra bloggar verkar vara tätt förbundet med vartannat. Själv prenumererar jag på flöden från ett trettiotal bloggar och har någorlunda koll på inläggen som dyker upp där. Jag är däremot dålig på att länka till andras blogginlägg, så som man förväntas göra för att det ska gå att analysera vilka bloggar som är besläktade. Jag är inte tillräckligt motiverad att skriva inlägg som bara går ut på att peka ut vad någon annan skrivit.

Men, nu tar jag ett steg mot att bli en bättre medborgare i bloggosfären. När man surfar in på bloggen kan man nu i högermarginalen se ett fält med rubriken Läsvärt annorstädes som länkar till ett antal inlägg jag markerat som »shared« i Google Reader. (Det går att prenumerera på som ett flöde också via den här sidan: shared items.)

Jag har initialladdat med några mer eller mindre väl valda äldre inlägg i bloggar jag läser någorlunda aktivt. I fortsättningen kommer jag mest att markera nya inlägg. Det behöver inte finnas något direkt samband mellan ämnena i de länkade inläggen och innehållet på denna blogg. Men givetvis uppstår en hel del kopplingar, i och med att både det jag skriver och det jag läser naturligtvis har någon koppling till någonting jag finner intressant.

Att skriva blogg och att läsa andra bloggar verkar vara tätt förbundet med vartannat. Själv prenumererar jag på flöden från ett trettiotal bloggar och har någorlunda koll på inläggen som dyker upp där. Jag är däremot dålig på att länka till andras blogginlägg, så som man förväntas göra för att det ska gå att analysera vilka bloggar som är besläktade. Jag är inte tillräckligt motiverad att skriva inlägg som bara går ut på att peka ut vad någon annan skrivit.

Men, nu tar jag ett steg mot att bli en bättre medborgare i bloggosfären. När man surfar in på bloggen kan man nu i högermarginalen se ett fält med rubriken Läsvärt annorstädes som länkar till ett antal inlägg jag markerat som »shared« i Google Reader. (Det går att prenumerera på som ett flöde också via den här sidan: shared items.)

Jag har initialladdat med några mer eller mindre väl valda äldre inlägg i bloggar jag läser någorlunda aktivt. I fortsättningen kommer jag mest att markera nya inlägg. Det behöver inte finnas något direkt samband mellan ämnena i de länkade inläggen och innehållet på denna blogg. Men givetvis uppstår en hel del kopplingar, i och med att både det jag skriver och det jag läser naturligtvis har någon koppling till någonting jag finner intressant.

Läsvärt annorstädes