Sagan om Boney M

Till julen vill man ju gärna ha lite julmusik för stämningens skull, men jag har inte särskilt lätt att hitta julmusik som jag står ut med att lyssna på någon längre stund utan att sötsliskigheten börjar ge mig svettningar. Så min strategi är använda något som till en början känns någorlunda coolt, oftast en samling låtar med Bing Crosby, Frank Sinatra och närbesläktade sångare, och bryta av med exempelvis lite dubstep när det börjar bli påträngande.

Jag trodde att jag kanske hade hittat en bättre lösning när jag kom på att Boney M gett ut en samling julsånger. (Man kan lätt få intrycket att de gett ut flera julskivor, men det är i stort sett samma samling låtar som getts ut med olika omslag.)

Många har nog uppfattningen att Boney M innebär tröttsamt enkel och formaliserad trallvänlig discoschlager för en målgrupp som egentligen inte bryr sig om musik. När man hör deras julskiva är det lätt att förstå var den uppfattningen kommer ifrån. Jag lyssnar på den ändå, för julstämningens och kitschvärdets skull, men jag blev allt lite besviken. Mina associationer till Boney M har nämligen mer att göra med hur den första plattan Take the Heat Off Me låter.

Det är en ganska mysig saga som ligger bakom utgivandet av den skivan och gruppen Boney M:s uppkomst, och till skillnad från de flesta andra historier som berättas så här i jultid är den åtminstone nästan alldeles sann.

Det är i mitten av 1970-talet. I Frankfurt sitter den tyske schlagerproducenten Frank Farian, som egentligen heter Franz Reuther, och producerar tysk schlager och tycker att det är ganska trist. Han skulle mycket hellre vilja producera den svarta amerikanska soulmusik han gillar. Men han har svårt att få finansiering till ett soulprojekt.

Så till slut väljer han att knåpa ihop en singel alldeles själv. Han spelar in låten Baby Do You Wanna Bump där han gör alla röststämmorna själv, rösten förvrängd med falsettsång och elektroniska hjälpmedel, och släpper den under pseudonymen Boney M. En kul grej, kanske att spelas några varv på radion och på dansgolven, och sedan glömmas bort.

Men, på något underligt sätt blir denna lätt parodiska bagatell en jättehit i Holland och Belgien, och det kommer förfrågningar om tv-framträdanden därifrån.

Farian inser förstås att han inte kan ställa upp i tv själv. Om det blir känt att låten i själva verket framförs av en ensam vit tysk man så spricker konceptet direkt. Så vad ska han göra? Jo, han anställer tre västindiska sångerskor och en manlig strippa för att mima till låten på tv! En av sångerskorna hoppar strax av för att hon är missnöjd med att bara få mima till Franks falsettsång, men det gör inget. Han anställer en ny och ingen märker någon skillnad.

Konceptet blir en framgång och Farian producerar skivor med gruppen Boney M, och en eller två av sångerskorna på omslaget sjunger faktiskt inte helt sällan på själva skivan. Den manlige medlemmen, också han tidigt utbytt, hörs dock aldrig. Basrösten på skivorna förblir Farians egen.

Gruppens första lp Take the Heat Off Me håller jag alltså personligen högt. Proffsig disco med karibiska influenser och delvis fantastiska texter (»she's crazy like a fool / what about Daddy Cool?«). Den håller bra än i denna dag.

Efter hand tar dock Farian med sig Boney M en bra bit tillbaka in i den sliskiga schlagerns utslätade värld, och fenomenet tynar sakta bort. I sin slutliga livsform är Boney M ett antal olika artistkonstellationer, var och en med en av gruppens originalmedlemmar (nåja, av dem som syntes på det första lp-omslaget åtminstone), som turnerar och uppträder på mer eller mindre glamorösa tillställningar runt om i världen: Boney M featuring Bobby Farrell, Boney M featuring Maizie Williams och Boney M featuring Liz Mitchell.

När Boney M ebbat ut börjar Frank Farian planera för att försöka upprepa tricket. Han producerar låtar med en ny artistkonstellation för att marknadsföras bland annat i Amerika. Liksom tidigare är personerna på skivomslagen inte desamma som på inspelningarna. Men den historien får någon annan berätta. Det är en betydligt mörkare saga: berättelsen om Milli Vanilli.

intressant? om julmusik, disco, Boney M, Milli Vanilli.

Till julen vill man ju gärna ha lite julmusik för stämningens skull, men jag har inte särskilt lätt att hitta julmusik som jag står ut med att lyssna på någon längre stund utan att sötsliskigheten börjar ge mig svettningar. Så min strategi är använda något som till en början känns någorlunda coolt, oftast en samling låtar med Bing Crosby, Frank Sinatra och närbesläktade sångare, och bryta av med exempelvis lite dubstep när det börjar bli påträngande.

Jag trodde att jag kanske hade hittat en bättre lösning när jag kom på att Boney M gett ut en samling julsånger. (Man kan lätt få intrycket att de gett ut flera julskivor, men det är i stort sett samma samling låtar som getts ut med olika omslag.)

Många har nog uppfattningen att Boney M innebär tröttsamt enkel och formaliserad trallvänlig discoschlager för en målgrupp som egentligen inte bryr sig om musik. När man hör deras julskiva är det lätt att förstå var den uppfattningen kommer ifrån. Jag lyssnar på den ändå, för julstämningens och kitschvärdets skull, men jag blev allt lite besviken. Mina associationer till Boney M har nämligen mer att göra med hur den första plattan Take the Heat Off Me låter.

Det är en ganska mysig saga som ligger bakom utgivandet av den skivan och gruppen Boney M:s uppkomst, och till skillnad från de flesta andra historier som berättas så här i jultid är den åtminstone nästan alldeles sann.

Det är i mitten av 1970-talet. I Frankfurt sitter den tyske schlagerproducenten Frank Farian, som egentligen heter Franz Reuther, och producerar tysk schlager och tycker att det är ganska trist. Han skulle mycket hellre vilja producera den svarta amerikanska soulmusik han gillar. Men han har svårt att få finansiering till ett soulprojekt.

Så till slut väljer han att knåpa ihop en singel alldeles själv. Han spelar in låten Baby Do You Wanna Bump där han gör alla röststämmorna själv, rösten förvrängd med falsettsång och elektroniska hjälpmedel, och släpper den under pseudonymen Boney M. En kul grej, kanske att spelas några varv på radion och på dansgolven, och sedan glömmas bort.

Men, på något underligt sätt blir denna lätt parodiska bagatell en jättehit i Holland och Belgien, och det kommer förfrågningar om tv-framträdanden därifrån.

Farian inser förstås att han inte kan ställa upp i tv själv. Om det blir känt att låten i själva verket framförs av en ensam vit tysk man så spricker konceptet direkt. Så vad ska han göra? Jo, han anställer tre västindiska sångerskor och en manlig strippa för att mima till låten på tv! En av sångerskorna hoppar strax av för att hon är missnöjd med att bara få mima till Franks falsettsång, men det gör inget. Han anställer en ny och ingen märker någon skillnad.

Konceptet blir en framgång och Farian producerar skivor med gruppen Boney M, och en eller två av sångerskorna på omslaget sjunger faktiskt inte helt sällan på själva skivan. Den manlige medlemmen, också han tidigt utbytt, hörs dock aldrig. Basrösten på skivorna förblir Farians egen.

Gruppens första lp Take the Heat Off Me håller jag alltså personligen högt. Proffsig disco med karibiska influenser och delvis fantastiska texter (»she's crazy like a fool / what about Daddy Cool?«). Den håller bra än i denna dag.

Efter hand tar dock Farian med sig Boney M en bra bit tillbaka in i den sliskiga schlagerns utslätade värld, och fenomenet tynar sakta bort. I sin slutliga livsform är Boney M ett antal olika artistkonstellationer, var och en med en av gruppens originalmedlemmar (nåja, av dem som syntes på det första lp-omslaget åtminstone), som turnerar och uppträder på mer eller mindre glamorösa tillställningar runt om i världen: Boney M featuring Bobby Farrell, Boney M featuring Maizie Williams och Boney M featuring Liz Mitchell.

När Boney M ebbat ut börjar Frank Farian planera för att försöka upprepa tricket. Han producerar låtar med en ny artistkonstellation för att marknadsföras bland annat i Amerika. Liksom tidigare är personerna på skivomslagen inte desamma som på inspelningarna. Men den historien får någon annan berätta. Det är en betydligt mörkare saga: berättelsen om Milli Vanilli.

intressant? om julmusik, disco, Boney M, Milli Vanilli.

Sagan om Boney M