Om ateism, tro och vad religion egentligen innebär

För en ateist, som jag själv, är det provocerande när någon argumenterar utifrån en religiös världsbild. Till exempel hävdar att »Gud har skapat oss alla lika« som argument för en kanske i sig harmlös ståndpunkt. Det är förstås frustrerande med ett argument som man är diskvalificerad från bemöta; som är relevant bara om man erkänner den guden. Kanske därför blir ateister ibland provocerade bara av att någon uttalar möjligheten att man skulle kunna inkludera någon sorts Gud i sin världsbild. Jag har själv en sådan reflex, som säkert många gånger orsakat onödiga utbrott. Bakom den ligger också ett behov av att markera mot en religion som man känner att man på något sätt är, eller har varit, delaktig i som infödd i den del av världen som brukar betraktas som kristen.

Vad tro betyder och innebär är något som både religiösa och antireligiösa teoretiker gärna plockar isär. Men när det gäller vad det egentligen innebär att vara ateist är det snålare med analyser. NE säger att ateism är »åsikten att det inte finns någon gud«, men det är inte riktigt min ståndpunkt. Vad det innebär att finnas är alldeles för vagt. Uppenbarligen finner man inte bara en, utan många olika gudar, i sinsemellan motstridiga läror. Att det inte finns någon gud i form av (till exempel) en gubbe i himlen som vakar över och dömer oss är jag förvisso övertygad om, men ingen jag träffat som ser sig som troende skulle nog säga emot mig där. Jag föredrar att säga att jag som ateist inte har någon gud. Att jag vägrar underkasta mig en lära som grundar sig på vad någon högre stående tänkande varelse påstås vilja. Det gäller även om man ser den där varelsen som något abstrakt och symboliskt (för abstrakta varelser är vi alla om vi verkligen tänker efter).

Det är förstås komplett meningslöst att säga till en gudstroende människa att hon har fel. Man kan inte motivera sina mest grundläggande uppfattningar med något annat än att man finner dem uppenbart sanna. Alla »bevis« för Guds existens eller icke-existens skjuter bredvid målet. Om någon i motsats till mig upplever Guds närvaro som en grundbult i tillvaron, hur kan jag argumentera för att det är fel? Självklart hävdar jag att det är fel, att Gud inte egentligen är mer närvarande än låtsaskompisen Mållgan eller de andar, spöken och främmande rymdskepp jag inte heller accepterar, men det är omöjligt att driva den tesen inför den som faktiskt påstår sig känna närvaron.

Jag vågar nog ändå förmoda att de flesta som kallar sig troende faktiskt inte känner Guds närvaro ett dugg mer än jag. Att känna den skulle jag kalla (med reservation för ytlig kunskap om psykologiska termer) en lättare psykotisk störning, som de flesta säkert inte lider av. De allra flesta som håller fast vid gudstron gör det antagligen för att de inte ser någon anledning eller möjlighet att ifrågasätta den. Det är till exempel mycket begärt att en intellektuell som fått all sin bildning inom kyrkan, vilket ju var det normala för inte alltför länge sedan, ska få för sig att ifrågasätta själva idén som kyrkan motiveras av. Istället hittar man på så krångliga sätt man behöver för att kringgå problemen som antagandet om Gud och hans ord ställer till med.

En anledning att undvika att ifrågasätta gudstron, till och med i vårt sekulära och upplysta samhälle, kan vara att man inte vill avvika från fädernestron av kulturella identitetsskäl. Till exempel vill man kanske använda sig av de tjänster religionen tillhandahåller – ritualer framför allt – och aktar sig därför för att fjärma sig för mycket från den.

För religion är, som hr Lundin förtjänstfullt påpekar, faktiskt något annat än bara tro. En religion är ett ramverk av ritualer och levnadsregler som ger struktur åt livet för dem som praktiserar den. Religionen kan och bör kritiseras för annat än att den motiveras med otroliga historier om utomjordingar.

Pascal Boyers Religion Explained hade ett enormt inflytande på mig. Boyer har en ateistisk men inte uttalat antireligiös synvinkel, och pekar bland annat på forskning som tyder på att de till synes meningslösa ritualer vi associerar med religion faktiskt har en eftersträvansvärd effekt på nervsystemets funktioner. Ett typexempel är hur begravningsritualer kan ha effekten att insikten att en människa inte längre finns kan slå igenom till ett antal av de delsystem som hjärnan är uppbyggd av.

Vi inbillar oss gärna att vi kontrollerar våra kroppar (inklusive hjärnan) medvetet, och i så fall borde det vara tillräckligt att vi medvetet accepterat en stor livsförändring. Men så fungerar det faktiskt inte. Det medvetna, vad det än egentligen ska betyda, är bara en liten del av det som är vi, och kan inte diktera hur hela nervsystemet ska fungera. Det vet vi naturligtvis egentligen, att vi inte har medveten kontroll över alla våra känslor och beteenden. Sådant vi kallar konst – musik, verser, och en mängd andra suggestionsmetoder – talar till andra delar av oss än medvetandet, utan att filtreras genom det.

Religiösa ritualer kryllar av sådana suggestioner, och därigenom får ritualerna effekt. Var och en av dem finns till för att manifestera en förändring i livet, så att den slår igenom till flera av vårt själsliga systems mindre medvetandestyrda delar. Efter ritualen kan vi gå vidare, med hjärnan synkroniserad och inriktad på att fungera i den nya situationen. Om sedan hela församlingen – idealiskt alla människor som har en del i varandras dagliga liv – deltar i samma ritual, då uppnås ytterligare en nivå av samordning.

Synd alltså, att ritualernas hänvisningar till övernaturliga fenomen gör dem så fåniga och till synes innehållslösa för oss med en krampaktigt kompromisslös hållning till Sanningen. Vi behöver nämligen ritualerna vi också, och kanske också andra inslag i religionen. Kunde man kanske när man skilde Svenska kyrkan från staten åtminstone ha övervägt att istället skilja den från Gud? Att göra den till en renodlad samhällsinstitution?

Mycket gott görs i religionens namn, påpekar gärna dess anhängare. Men minst lika mycket ont, skyndar dess motståndare att invända. Det har nog i själva verket inte så mycket med religionen att göra. Goda och onda mänsliga gärningar är snarast uttryck för mänsklighet, inte för religion eller tro. Det ligger förstås i expansiva religioners natur att de gärna lägger beslag på så stora delar av människornas värld som möjligt, och sätter sin etikett på inte bara allmänmänsklig medkänsla och moral, utan också på såväl krigföring som sjukvård.

Spelar det då någon roll om man bygger sina goda gärningar på Guds vilja, eller bara allmänt mänsklig empati och hyfs? Ja, det tycker jag ändå att det gör. Motiverar man sig med påbud från utomjordingarna, blir man nämligen av med en del av de spärrar som hindrar en från att agera på ett sätt som strider mot normal mänsklig moral. Plötsligt uppmanar Gud en att offra sin son för att bevisa sin tro, att mörda folk som besitter det Heliga landet, eller att överge sin familj för att tjäna Jesus. Med inställningen att moralen härrör från Gud har man dåligt försvar mot det.

Men religionen innehåller som sagt andra element än tro, och några av dem behöver vi ha kvar. Om man vill motverka religionens inflytande är det antagligen mer produktivt att ägna sin energi åt att fundera över hur man kan ersätta religionens samhälleliga funktioner – och därmed tillintetgöra en viktig del av själva behovet för gudstro – än åt mer eller mindre provokativa angrepp mot de tokerier religionen ägnar sig åt. Att de är tokerier är trots allt uppenbart för de flesta.

Jag hoppas att jag inte kränker någons moraliska rätt genom att återge bilden jag inte vet vem som målat, men jag tyckte att den var oemotståndlig.

För en ateist, som jag själv, är det provocerande när någon argumenterar utifrån en religiös världsbild. Till exempel hävdar att »Gud har skapat oss alla lika« som argument för en kanske i sig harmlös ståndpunkt. Det är förstås frustrerande med ett argument som man är diskvalificerad från bemöta; som är relevant bara om man erkänner den guden. Kanske därför blir ateister ibland provocerade bara av att någon uttalar möjligheten att man skulle kunna inkludera någon sorts Gud i sin världsbild. Jag har själv en sådan reflex, som säkert många gånger orsakat onödiga utbrott. Bakom den ligger också ett behov av att markera mot en religion som man känner att man på något sätt är, eller har varit, delaktig i som infödd i den del av världen som brukar betraktas som kristen.

Vad tro betyder och innebär är något som både religiösa och antireligiösa teoretiker gärna plockar isär. Men när det gäller vad det egentligen innebär att vara ateist är det snålare med analyser. NE säger att ateism är »åsikten att det inte finns någon gud«, men det är inte riktigt min ståndpunkt. Vad det innebär att finnas är alldeles för vagt. Uppenbarligen finner man inte bara en, utan många olika gudar, i sinsemellan motstridiga läror. Att det inte finns någon gud i form av (till exempel) en gubbe i himlen som vakar över och dömer oss är jag förvisso övertygad om, men ingen jag träffat som ser sig som troende skulle nog säga emot mig där. Jag föredrar att säga att jag som ateist inte har någon gud. Att jag vägrar underkasta mig en lära som grundar sig på vad någon högre stående tänkande varelse påstås vilja. Det gäller även om man ser den där varelsen som något abstrakt och symboliskt (för abstrakta varelser är vi alla om vi verkligen tänker efter).

Det är förstås komplett meningslöst att säga till en gudstroende människa att hon har fel. Man kan inte motivera sina mest grundläggande uppfattningar med något annat än att man finner dem uppenbart sanna. Alla »bevis« för Guds existens eller icke-existens skjuter bredvid målet. Om någon i motsats till mig upplever Guds närvaro som en grundbult i tillvaron, hur kan jag argumentera för att det är fel? Självklart hävdar jag att det är fel, att Gud inte egentligen är mer närvarande än låtsaskompisen Mållgan eller de andar, spöken och främmande rymdskepp jag inte heller accepterar, men det är omöjligt att driva den tesen inför den som faktiskt påstår sig känna närvaron.

Jag vågar nog ändå förmoda att de flesta som kallar sig troende faktiskt inte känner Guds närvaro ett dugg mer än jag. Att känna den skulle jag kalla (med reservation för ytlig kunskap om psykologiska termer) en lättare psykotisk störning, som de flesta säkert inte lider av. De allra flesta som håller fast vid gudstron gör det antagligen för att de inte ser någon anledning eller möjlighet att ifrågasätta den. Det är till exempel mycket begärt att en intellektuell som fått all sin bildning inom kyrkan, vilket ju var det normala för inte alltför länge sedan, ska få för sig att ifrågasätta själva idén som kyrkan motiveras av. Istället hittar man på så krångliga sätt man behöver för att kringgå problemen som antagandet om Gud och hans ord ställer till med.

En anledning att undvika att ifrågasätta gudstron, till och med i vårt sekulära och upplysta samhälle, kan vara att man inte vill avvika från fädernestron av kulturella identitetsskäl. Till exempel vill man kanske använda sig av de tjänster religionen tillhandahåller – ritualer framför allt – och aktar sig därför för att fjärma sig för mycket från den.

För religion är, som hr Lundin förtjänstfullt påpekar, faktiskt något annat än bara tro. En religion är ett ramverk av ritualer och levnadsregler som ger struktur åt livet för dem som praktiserar den. Religionen kan och bör kritiseras för annat än att den motiveras med otroliga historier om utomjordingar.

Pascal Boyers Religion Explained hade ett enormt inflytande på mig. Boyer har en ateistisk men inte uttalat antireligiös synvinkel, och pekar bland annat på forskning som tyder på att de till synes meningslösa ritualer vi associerar med religion faktiskt har en eftersträvansvärd effekt på nervsystemets funktioner. Ett typexempel är hur begravningsritualer kan ha effekten att insikten att en människa inte längre finns kan slå igenom till ett antal av de delsystem som hjärnan är uppbyggd av.

Vi inbillar oss gärna att vi kontrollerar våra kroppar (inklusive hjärnan) medvetet, och i så fall borde det vara tillräckligt att vi medvetet accepterat en stor livsförändring. Men så fungerar det faktiskt inte. Det medvetna, vad det än egentligen ska betyda, är bara en liten del av det som är vi, och kan inte diktera hur hela nervsystemet ska fungera. Det vet vi naturligtvis egentligen, att vi inte har medveten kontroll över alla våra känslor och beteenden. Sådant vi kallar konst – musik, verser, och en mängd andra suggestionsmetoder – talar till andra delar av oss än medvetandet, utan att filtreras genom det.

Religiösa ritualer kryllar av sådana suggestioner, och därigenom får ritualerna effekt. Var och en av dem finns till för att manifestera en förändring i livet, så att den slår igenom till flera av vårt själsliga systems mindre medvetandestyrda delar. Efter ritualen kan vi gå vidare, med hjärnan synkroniserad och inriktad på att fungera i den nya situationen. Om sedan hela församlingen – idealiskt alla människor som har en del i varandras dagliga liv – deltar i samma ritual, då uppnås ytterligare en nivå av samordning.

Synd alltså, att ritualernas hänvisningar till övernaturliga fenomen gör dem så fåniga och till synes innehållslösa för oss med en krampaktigt kompromisslös hållning till Sanningen. Vi behöver nämligen ritualerna vi också, och kanske också andra inslag i religionen. Kunde man kanske när man skilde Svenska kyrkan från staten åtminstone ha övervägt att istället skilja den från Gud? Att göra den till en renodlad samhällsinstitution?

Mycket gott görs i religionens namn, påpekar gärna dess anhängare. Men minst lika mycket ont, skyndar dess motståndare att invända. Det har nog i själva verket inte så mycket med religionen att göra. Goda och onda mänsliga gärningar är snarast uttryck för mänsklighet, inte för religion eller tro. Det ligger förstås i expansiva religioners natur att de gärna lägger beslag på så stora delar av människornas värld som möjligt, och sätter sin etikett på inte bara allmänmänsklig medkänsla och moral, utan också på såväl krigföring som sjukvård.

Spelar det då någon roll om man bygger sina goda gärningar på Guds vilja, eller bara allmänt mänsklig empati och hyfs? Ja, det tycker jag ändå att det gör. Motiverar man sig med påbud från utomjordingarna, blir man nämligen av med en del av de spärrar som hindrar en från att agera på ett sätt som strider mot normal mänsklig moral. Plötsligt uppmanar Gud en att offra sin son för att bevisa sin tro, att mörda folk som besitter det Heliga landet, eller att överge sin familj för att tjäna Jesus. Med inställningen att moralen härrör från Gud har man dåligt försvar mot det.

Men religionen innehåller som sagt andra element än tro, och några av dem behöver vi ha kvar. Om man vill motverka religionens inflytande är det antagligen mer produktivt att ägna sin energi åt att fundera över hur man kan ersätta religionens samhälleliga funktioner – och därmed tillintetgöra en viktig del av själva behovet för gudstro – än åt mer eller mindre provokativa angrepp mot de tokerier religionen ägnar sig åt. Att de är tokerier är trots allt uppenbart för de flesta.

Jag hoppas att jag inte kränker någons moraliska rätt genom att återge bilden jag inte vet vem som målat, men jag tyckte att den var oemotståndlig.

Om ateism, tro och vad religion egentligen innebär