Vad »konst« egentligen ska vara bra för är ett av tillvarons största
återstående mysterier för mig. Jag menar inte att jag inte
uppskattar konst, jag menar att jag inte förstår
varför jag uppskattar den. Vad är det musiken
gör med mig som får mig att nästan ständigt vilja ha en skiva
snurrande på stereon? Varför har jag spenderat så mycket av min
dyrbara tid åt film och böcker som bara berättar påhittade historier?
Jag nämnde förra veckan att jag tycker att Mark Johnson verkar ha
fröet till en teori om konstens och estetikens funktion, och det ska
bli intressant att se om den leder till något. Men, för att travestera
ett av Johnsons rumsmetaforexempel,
vi har lång väg kvar innan den teorin är fulländad.
Det verkar som att arkeologer är särskilt besvärade av den här frågan.
De vill förklara varför förfäderna gjorde som de gjorde för
att skapa det de lämnat efter sig, och någon riktigt bra anledning
till att skapa konst har de inte i sin repertoar. Jag har ett vagt
minne av att det i en lärobok jag en gång hade i skolan (i historia
antagligen) till och med explicit betonades att grottmålningarna
inte skapats för att ge någonting som det vi moderna
människor kallar konstupplevelse.
Så varför skapades förhistoriska människor konst? Standardförklaringen
är någon sorts religiösa föreställningar. Verken antas antingen ha
använts i riter för att ge jaktlycka, fruktsamhet, eller andra
lättfattliga önskningar vi skriver in i våra tidiga förfäders
värderingar. Eller så är det konstverken i sig som ska ha haft magisk
kraft.
När antropologer som Pascal
Boyer intervjuat naturfolk om deras religiösa föreställningar har
en av de största utmaningarna varit att få dem att förstå vad
forskarna egentligen är ute efter. För naturfolken själva är det
»övernaturliga« bara en del av den allmänna kunskapen om tillvaron,
inget speciellt alls. De kan bli ganska förbluffade över att deras
besökare, som uppenbarligen besitter ofantligt mer avancerade
teknologiska kunskaper än de själva, helt kan ha missat så basala
självklarheter som att när man dör färdas själen ut i skogen och blir
till ett träd – eller vilken föreställning just den aktuella
folkgruppen kan tänkas ha.
Det är en modern och inte alls självklar idé att skilja ut religionen
som en särskild del av kulturen. För de flesta människor är de
religiösa föreställningarna bara kunskaper bland alla andra om hur
tillvaron fungerar.
Att peka på religiösa föreställningar för att förklara en främlings
beteende är alltså inte mycket till förklaring. Religionen skiljer sig
drastiskt åt mellan olika kulturer, men det konstnärliga skapandet
finns överallt. Säger vi att förfäderna skapade konst på grund av
religiösa föreställningar som drastiskt skiljer sig från våra, då
säger vi att de gjorde precis som vi därför att de var annorlunda än
vi. Det är mer än en aning långsökt.
Bland fornfynd i form av konstnärliga artefakter finns massor av
figurer som föreställer människor med överdrivna könsattribut. När man
ser en sådan på bild eller i en monter brukar den åtföljas av en text
som förklarar att den förmodligen varit en amulett för att ge
fruktsamhet, eller kanske använts i en religiös rit. »Say
doc…«, vill jag då säga, »det har inte fallit dig in att
det du har framför dig skulle kunna vara stenåldersporr?«
Om arkeologerna behöll sina vanliga tolkningsglasögon när de gick
omkring på stan, och fick syn på en av annonserna för underkläder som
är så avskydda av dem som vurmar för den kristna sexualmoralen, då
skulle de säkert förklara den som en djupt religiös bild. Ämnad att
värna släktets förökelse och samhällets fortbestånd. Hamnade de på en
strippklubb skulle de se religiösa ritualer, utförda i djupaste
vördnad för moderskapet.
Lockelsen i de erotiska inslagen i konsten är ändå relativt lätta att
förstå. De stimulerar ett sexuellt belöningssystem som utvecklats
därför att det också stimulerar vår fortplantning. Vilken av våra
geners överlevnadsstrategier som ligger bakom driften att lyssna på
jazzmusik, eller får oss att dekorera våra väggar med målningar och
fotografier, det är betydligt svårare att förklara.
intressant?
om
konst,
religion,
arkeologi,
pornografi (porr).
Grottmålning fotograferad av Mary Harrsch
(some rights reserved).
Venus från Willendorf-avbildning från GALERIEopWEG (some rights reserved).
06 maj 2008
Konsten, religionen och porren
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 comments:
Det där är ju himla intressanta funderingar! Jag har i dagarna funderat över varför jag inte tycks uppskatta musik på samma sätt som "alla andra". Jag har förmodligen avsaknad av någon gen som gör att musik "känns i kroppen", som det tycks vara för andra. Min kropp känner absolut ingenting, möjligen kan mina öron njuta av harmoniska ljudsammansättningar då och då och försätta kroppen i en viss vila. Liksom betraktande av konst gör. Läsande av böcker är lättare att förstå, det sätter igång tankeprocesser och det frigör energihormoner som är trevliga att känna :-).
Tystnad är det bästa att lyssna på, eller är det bara egoistiskt tänkt? Då kan jag nämligen bäst lyssna på mina egna tankar! :-)
Fö tror jag på tesen om stenåldersporr! :-D
Men är inte de egna tankarna ibland lite störande? Då kan det vara skönt att överrösta dem med musik.
Om tankarna är så störande att de måste besegras på något sätt, krävs kroppsligt engagemang. Och det går inte att få via musik :-), utan enbart genom hård träning. Ett pass i skogen är perfekt :-). Musik passar, när jag tänker efter, faktiskt bäst till matlagning! Tillsammans med ett glas gott vin eller så!
Det kan också passa när djup koncentration på någon arbetsuppgift krävs. Inte skriva rapport, men däremot programmering, eller härledning av matematiska samband! Jag är glad jag återupptäckt musikens användningsområden! :-D
Intressant. Kommer att tänka på andra fenomen: klotter/graffiti/slang-uttryck: Visst fanns det sådant förr i tiden också,
trots språket som används i kostym-filmer.
Läste om att man hittat en massa klotter i katakomberna i Rom, t ex: "Julius Caesar är en idiot" osv..
De flesta kulturyttringar är nog precis lika gamla som mänskligheten.
Exakt. Jag vet inte varför man får för sig att våra förfäder var så annorlunda än vi. Att de var fina och kultiverade under antiken och vidskepliga halvapor under stenåldern. De var ju alla människor precis som vi.
Skicka en kommentar