Pisco
är i Sverige antagligen mest känt som drycken som Tintin och kapten
Haddock blir bjudna på av polischefen i Callao på första sidan i Solens
tempel. Att döma av mängden polischefen häller upp i glasen
bör våra hjältar vara ganska snurriga när de »några minuter senare«
går omkring på stadens gator.
Pisco är nämligen starksprit. Druvdestillat närmare bestämt. Smaken
ligger betydligt närmare grappa än konjak, men är naturligt nog i
allmänhet mjukare och friskare än det italienska
bottensatsdestillatet.
Tydligen anses det på sina håll kontroversiellt vilket av de två
piscoländerna Peru och Chile som är dryckens egentliga hemland, men
ingen jag talade med under mitt besök i Chile 2002 hymlade med att
piscotillverkning ursprungligen var en peruansk tradition som
chilenarna har absorberat. För att Chile ska kunna hävda rätten till
namnet internationellt har, enligt stereotypisk chilensk
businessmentalitet, en by i Chiles piscodistrikt fått byta namn till
just Pisco.
Med mig hem från Chileresan fick jag två piscoflaskor: en chilensk
40-procentig Los Artesanos del Cochiguaz, och en peruansk
sort av märket Viñas de Oro inköpt vid mellanlandningen i
Lima. Den peruanska varianten var mildare och fruktigare och tveklöst
bäst av de två. Chilenaren hade en obehagligt eldig och stickande
dålig-sprit-karaktär. (Detta underlag är givetvis inte tillräckligt
för att dra allmänna slutsatser om chilensk kontra peruansk pisco.)
Piscococktail
Jag blandade ett antal Pisco
Sour när flaskorna var nya, men eftersom pisco inte gick att köpa
här hemma nändes jag inte göra helt slut på flaskorna (trots att det
som jag tidigare
avhandlat är idiotiskt att spara slattar i flaskorna långa perioder
eftersom avdunstningen förstör smaken). Så när jag häromveckan jagade
inspiration till nya cocktailblandningar längst in på sprithyllan
hittade jag en flaska med drygt tio centiliter chilensk pisco.
Ett par andra omständigheter är av betydelse för att leda fram till
drinkreceptet som följer. Den ena är mitt impulsköp av en flaska
Galliano någon vecka tidigare. Galliano har jag
alltid associerat med kaffe, på grund av det tidiga nittiotalets Hot
Shots, men den har i sig ingenting med kaffe att göra utan är en
likör med kraftfullt smetig vaniljsmak.
Den andra omständigheten är att jag lärt mig att skära någorlunda
dekorativa strängar av citronskal. Genom ihärdig övning med vass kniv?
Nej, genom att kusin Kajsa upplyst mig om existensen av köksverktyget
ciseleringsjärn/zestjärn: ett skärverktyg för att
enkelt och snyggt skära ut bara den önskvärda yttersta delen av ett
skalet på en citrusfrukt.
De små hålen längst ut är ciseleringsdelen och används om man vill ha
flera supertunna strängar. Ett klart smidigare alternativ än rivjärn
när matlagningen kräver rivet citronskal. Den kraftigare sidställda
eggen som finns på de flesta modeller är zestjärnet, som passar till
att skära lite kraftigare strängar lämpliga till cocktaildekoration.
Jag har lång väg kvar till den eleganta spiralen i glaset som
förgiftar James Bond i Casino Royale, men detta blir tillräckligt
tjusigt så länge.
Experimenterande med dessa och många andra ingredienser ledde till
slut till följande enkla komposition:
5 cl pisco
½ cl Galliano
1 cl Campari
en skvätt citron
citronskal
Rör eller skaka vätskan med is, och sila upp i ett cocktailglas
dekorerat med en lång bit citronskal.
Citronskalet fungerar inte bara som dekoration. Aromen i citronskal
väldigt kraftig, och skalet tillför faktiskt mer smak än skvätten
citronsaft.
Piscon har anlänt!
När jag väl kommit fram till det slutliga receptet trodde jag att jag
aldrig skulle kunna blanda drinken igen eftersom piscon då tagit slut,
och jag inte visste hur jag skulle få tag på mer. Jag förberedde mig
mentalt på att i framtiden tvingas substituera med grappa.
Men för säkerhets skull gjorde jag en koll på Systembolaget och,
heureka! Det finns faktiskt numera en pisco där: Pisco Capel, som visade sig vara en mycket trevlig
sort. Mycket mjukare och behagligare i smaken än min gamla Los
Artesanos. Kanske i klass med hur den peruanska flaskan smakade, men
sista slatten av den har sedan länge tappat stinget bortom all antydan
om sin ursprungliga karaktär, efter att den under en period stått i
sprucken flaska, och minnet är därför alltför avlägset för jämförelse.
Gimmick
Jag kallar drinken för Pisco Gimmick, eller mer familjärt
bara Gimmick. Jag kan inte förklara varför, det bara känns
rätt, och ordet gimmick verkar vara oanvänt som cocktailnamn.
Camparin gör att stämningen i drinken hamnar i närheten av Negroni.
Godiskaraktären från Gallianon gör att den liksom den i förra
cocktailinlägget ligger lite åt partydrinkhållet, men den funkar
som före-maten-drink också, i synnerhet tillsammans med modern festlig
mat ackompanjerad av en insmickrande chilensk Cabernet Sauvignon med
tydlig fatkaraktär.
Har man ingen pisco att tillgå bör det fungera att i stället använda
en inte alltför rivig grappa, vilket som sagt ligger ganska nära pisco
i smak. Detta förvandlar försås drinken till en Grappa
Gimmick. Eftersom både Galliano och Campari kommer från Italien
blir dena variant helitaliensk.
intressant?
om
cocktail,
Pisco,
Galliano,
Chile.
Citronskalsfoton av ctail, fria att använda av vemhelst som så önskar.
Tintinbild exponerad antagande att upphovsrättsinnehavaren inte störs
av det.
21 november 2007
Pisco, Galliano och citronskal
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 comments:
its a bit confusing being outside chile and peru and see the fights they have for anything even a drink, I think the peruvian Pisco is the real one and they have work a lot to have that original and delicious "touch of sweet" flavour, not embarrassing the high alcohol inside the drink.
the coctail results really good, thanks for the tip.
Kmoa
Glad you liked my Gimmick Cocktail.
By the way, in his treatise on egg cocktails, Robert Heugel published a Pisco Sour recipe that is a bit more sophisticated than how I used to make that drink, but without any strange hard-to-find ingredients. I haven't tried it yet, but it sounds promising.
Skicka en kommentar