Vodka och andra smaklösheter, samt en acceptabel Cosmopolitan

Den ursprungliga idén med att destillera fram sprit är förstås att få alkoholen så ren som möjligt. Med det idealet borde vodka betraktas som den mest lyckade spriten. Nu är renhet förstås inte i allmänhet det främsta kriteriet på högklassiga alkoholhaltiga drycker, men är man inte så förtjust i spritsmaker baserar man med fördel sina drinkar på vodka.

Svag personlighet

Vodka är rent definitionsmässigt ganska smaklös, och de smaker den har är huvudsakligen rester av biprodukter från jäsningsprocessen – som i större mängd smakar riktigt illa. Nu fungerar ju dock människan så att man lär sig att tycka om smaker som man associerar med välmående och trevliga omständigheter. Därför lär sig många faktiskt att trots allt uppskatta bismakerna i vodkan, så länge de hålls på subtil bakgrundsnivå. Med dagens teknik vore det inte svårt att producera en vodka som verkligen inte smakade något annat än etanol och vatten, vilket ligger väldigt nära total smaklöshet, men den skulle säkert inte bli någon försäljningssuccé.

Visst finns det vodka med både mer och mindre angenäma bismaker, och visst kan det spela roll vilken vodka man väljer. Till en spritdominerad drink som Vodka Martini krävs naturligtvis en vodka som smakar gott i sig. Men den goda smaken i en god vodka kan definitionsmässigt aldrig bli mer än ytterst subtil.

Jag gissar att trenden att provsmaka ren vodka blir kortvarig, men trenden att föredra vodka som drinkingrediens är antagligen långt ifrån sin topp. Lättillgängliga drinkar som får sin karaktär helt av söta fruktsmaker passar vår tids mentalitet och krav på omedelbar tillfredsställelse. För den som är förtjust i klassiska cocktails framstår många av dessa moderna drinkar förstås som ganska osofistikerade.

Stolichnaya

På väg hem från en ganska torftig semestervecka i Agadir för ett antal år sedan fann jag och min livskamrat rysk vodka i flygplatsens taxfreebutik (hur mycket har inte dryckesvyerna vidgats av infall i taxfreebutiker!) till ett med svenska mått mätt löjligt lågt pris. Vi fick då idén att ge vår förestående inflyttningsfest ryskt tema, bland annat för att vodkapriset passade vår för tillfället något ansträngda ekonomi, och plockade till oss ett antal flaskor.

Flaskorna var av två sorter: Moskovskaya med gröna etiketter, och Stolichnaya med röda. Moskovskayan visade sig smaka lika trist billig sprit som annan vodka jag provat, men Stolichnayan var någonting annat. En ren och mild men distinkt skimrande smak med antydan till sötma. För första och hittills enda gången hade jag stött på en vodka som jag tyckte var tillräckligt njutbar för att med behållning drickas ren.

Jag kan inte säkert säga att Stolichnaya är den bästa vodkan som finns – jag har exempelvis inte provat någon av sorterna med högre placering i Slates provning under jämförbara omständigheter – men den är den enda jag provat som uppfyller allt som jag för tillfället kräver av en vodka, och jag har fegt hållit mig till den sedan dess.

Vodka?

Det är egentligen underligt att smaksatt vodka, som Absolut Citron, kallas vodka. Det som skiljer vodka från annan sprit är ju nämligen just frånvaron av tydlig smak. Det är svårt att se på vilket sätt smaksatt vodka definitionsmässigt är annorlunda än mer traditionellt smaksatt sprit, som gin eller aquavit. Förvirringen märks i Systembolagets kategorisystem, där den enda vodkakategorin är »vodka, smaksatt«, medan de klassiska vodkasorterna ligger i kategorin »brännvin, okryddat«. Det skulle vara intressant att se i vilken kategori en Absolut Enbär eller Absolut Kummin skulle hamna.

Alkoläskgenerationens cocktail

Den nyaste stjärnan på cocktailhimlen, Cosmopolitan, av allt att döma 1990-talets mest bestående intryck på barmenyerna, är tidstypisk i att vara baserad på just smaksatt vodka. Det finns versioner med klassisk vodka men citronvodka är den vanligaste basen, och den verkar också vara den ursprungliga.

Den första versionen av drinken tillskrivs Cheryl Cook, som lär ha skapat drinken i Kalifornien redan i mitten av 1980-talet. Enligt egen utsago blev hon överväldigad av hur många människor, framför allt kvinnor, som beställde Martinis trots att de inte egentligen tyckte om dem, bara för att synas med ett Martiniglas i handen. »It was /…/ this realization that gave me the idea to create a drink that everyone could palate and was visually stunning in that classic glass.« Tydligare kan det knappast sägas: Cosmopolitan är en cocktail som är skapad för dem som uppskattar utseendet, men inte smaken, hos en klassisk cocktail.

Som ni antagligen redan förstått tillhör inte Cosmopolitan mina favoritdrinkar, men även jag ser poänger med den. Den är onekligen en äkta cocktail i den klassiska meningen, och dess popularitet har motverkat att cocktailtraditionen trängts längre in i nostalgins dammiga hörn. Dessutom är den ett utmärkt alternativ att ha redo när man vill bjuda en blandad skara gäster på cocktails, där inte alla är Martinientusiaster.

Därför ville jag ge Cosmopolitan en chans genom att sätta samman en version som även jag själv kan uppskatta.

Mitt Cosmopolitanrecept

Jag tycker att en Cosmopolitan ska göra skäl för namnet, så jag vill inte låta ingredienserna avvika för mycket från de normala versionerna. Men för att passa min smak måste drinken få lite mer bett i styrkan och mildras i sin sötsliskighet.

Från medbloggaren Björn (som tydligen också håller till i Malmö [uppdatering: det gör han inte längre]) har jag anammat tipset att använda koncentrerad tranbärsjuice för att minska utspädningseffekten. Bra idé, men för att inte drinken ska smaka för mycket som den tjocka bottensatsen i barndomens saftglas tillför jag ändå en andel vatten till juicekoncentratet (i stället för tre som det står på paketet).

I Dale DeGroffs berömda Cosmopolitanrecept ingår att man ska elda på en bit apelsinskal så att det frigörs olja som man därpå vrider ur och droppar i drinken. Jag har inte lyckats med det, men det låter mycket elegant. Jag tar gärna emot tips på var man kan få en demonstration av någon som förstått exakt hur det ska gå till, men tills vidare använder jag orange bitters för att tillföra drinken motsvarande apelsinskalsnyans, vilket jag tycker att den tjänar på.

Vidare modererar jag den trist osofistikerade citronvodkasmaken genom att byta ut en del av den mot Stolichnaya, och slutligen håller jag mängden Cointreau nere, eftersom jag tycker att likören annars lätt blir för dominerande.

3 cl citronvodka (jag råkar ha Smirnoff Citrus Twist)
2 cl Stolichnaya
½ cl Cointreau
1 cl Jokk koncentrerad tranbärsjuice + 1 cl vatten
2 cl nypressad lime
En skvätt Fee Brothers Orange Bitters

Skakas med is och silas ner i ett cocktailglas.

Resultatet är en frisk Cosmopolitan med ganska mycket syra i smaken, men fortfarande lättdrucken som sig bör. Och fortfarande, med Cheryl Cooks ord, såväl »visually stunning« som »oh so pretty in pink«.

Uppdatering: Jag har provat mer vodka.

Uppdatering drygt tre år senare: Jag är fortfarande nöjd med mitt Cosmopolitanrecept, men det där med att hälla i en centiliter vatten förefaller tramsigt när jag nu skummar igenom texten igen. Nuförtiden skakar jag helt enkelt drinken lite längre än andra drinkar bara, så att man får lagom mycket vatten från den smälta isen. Mängden is man använder är förstås viktig!

intressant? om cocktail, vodka, Cosmopolitan

Den ursprungliga idén med att destillera fram sprit är förstås att få alkoholen så ren som möjligt. Med det idealet borde vodka betraktas som den mest lyckade spriten. Nu är renhet förstås inte i allmänhet det främsta kriteriet på högklassiga alkoholhaltiga drycker, men är man inte så förtjust i spritsmaker baserar man med fördel sina drinkar på vodka.

Svag personlighet

Vodka är rent definitionsmässigt ganska smaklös, och de smaker den har är huvudsakligen rester av biprodukter från jäsningsprocessen – som i större mängd smakar riktigt illa. Nu fungerar ju dock människan så att man lär sig att tycka om smaker som man associerar med välmående och trevliga omständigheter. Därför lär sig många faktiskt att trots allt uppskatta bismakerna i vodkan, så länge de hålls på subtil bakgrundsnivå. Med dagens teknik vore det inte svårt att producera en vodka som verkligen inte smakade något annat än etanol och vatten, vilket ligger väldigt nära total smaklöshet, men den skulle säkert inte bli någon försäljningssuccé.

Visst finns det vodka med både mer och mindre angenäma bismaker, och visst kan det spela roll vilken vodka man väljer. Till en spritdominerad drink som Vodka Martini krävs naturligtvis en vodka som smakar gott i sig. Men den goda smaken i en god vodka kan definitionsmässigt aldrig bli mer än ytterst subtil.

Jag gissar att trenden att provsmaka ren vodka blir kortvarig, men trenden att föredra vodka som drinkingrediens är antagligen långt ifrån sin topp. Lättillgängliga drinkar som får sin karaktär helt av söta fruktsmaker passar vår tids mentalitet och krav på omedelbar tillfredsställelse. För den som är förtjust i klassiska cocktails framstår många av dessa moderna drinkar förstås som ganska osofistikerade.

Stolichnaya

På väg hem från en ganska torftig semestervecka i Agadir för ett antal år sedan fann jag och min livskamrat rysk vodka i flygplatsens taxfreebutik (hur mycket har inte dryckesvyerna vidgats av infall i taxfreebutiker!) till ett med svenska mått mätt löjligt lågt pris. Vi fick då idén att ge vår förestående inflyttningsfest ryskt tema, bland annat för att vodkapriset passade vår för tillfället något ansträngda ekonomi, och plockade till oss ett antal flaskor.

Flaskorna var av två sorter: Moskovskaya med gröna etiketter, och Stolichnaya med röda. Moskovskayan visade sig smaka lika trist billig sprit som annan vodka jag provat, men Stolichnayan var någonting annat. En ren och mild men distinkt skimrande smak med antydan till sötma. För första och hittills enda gången hade jag stött på en vodka som jag tyckte var tillräckligt njutbar för att med behållning drickas ren.

Jag kan inte säkert säga att Stolichnaya är den bästa vodkan som finns – jag har exempelvis inte provat någon av sorterna med högre placering i Slates provning under jämförbara omständigheter – men den är den enda jag provat som uppfyller allt som jag för tillfället kräver av en vodka, och jag har fegt hållit mig till den sedan dess.

Vodka?

Det är egentligen underligt att smaksatt vodka, som Absolut Citron, kallas vodka. Det som skiljer vodka från annan sprit är ju nämligen just frånvaron av tydlig smak. Det är svårt att se på vilket sätt smaksatt vodka definitionsmässigt är annorlunda än mer traditionellt smaksatt sprit, som gin eller aquavit. Förvirringen märks i Systembolagets kategorisystem, där den enda vodkakategorin är »vodka, smaksatt«, medan de klassiska vodkasorterna ligger i kategorin »brännvin, okryddat«. Det skulle vara intressant att se i vilken kategori en Absolut Enbär eller Absolut Kummin skulle hamna.

Alkoläskgenerationens cocktail

Den nyaste stjärnan på cocktailhimlen, Cosmopolitan, av allt att döma 1990-talets mest bestående intryck på barmenyerna, är tidstypisk i att vara baserad på just smaksatt vodka. Det finns versioner med klassisk vodka men citronvodka är den vanligaste basen, och den verkar också vara den ursprungliga.

Den första versionen av drinken tillskrivs Cheryl Cook, som lär ha skapat drinken i Kalifornien redan i mitten av 1980-talet. Enligt egen utsago blev hon överväldigad av hur många människor, framför allt kvinnor, som beställde Martinis trots att de inte egentligen tyckte om dem, bara för att synas med ett Martiniglas i handen. »It was /…/ this realization that gave me the idea to create a drink that everyone could palate and was visually stunning in that classic glass.« Tydligare kan det knappast sägas: Cosmopolitan är en cocktail som är skapad för dem som uppskattar utseendet, men inte smaken, hos en klassisk cocktail.

Som ni antagligen redan förstått tillhör inte Cosmopolitan mina favoritdrinkar, men även jag ser poänger med den. Den är onekligen en äkta cocktail i den klassiska meningen, och dess popularitet har motverkat att cocktailtraditionen trängts längre in i nostalgins dammiga hörn. Dessutom är den ett utmärkt alternativ att ha redo när man vill bjuda en blandad skara gäster på cocktails, där inte alla är Martinientusiaster.

Därför ville jag ge Cosmopolitan en chans genom att sätta samman en version som även jag själv kan uppskatta.

Mitt Cosmopolitanrecept

Jag tycker att en Cosmopolitan ska göra skäl för namnet, så jag vill inte låta ingredienserna avvika för mycket från de normala versionerna. Men för att passa min smak måste drinken få lite mer bett i styrkan och mildras i sin sötsliskighet.

Från medbloggaren Björn (som tydligen också håller till i Malmö [uppdatering: det gör han inte längre]) har jag anammat tipset att använda koncentrerad tranbärsjuice för att minska utspädningseffekten. Bra idé, men för att inte drinken ska smaka för mycket som den tjocka bottensatsen i barndomens saftglas tillför jag ändå en andel vatten till juicekoncentratet (i stället för tre som det står på paketet).

I Dale DeGroffs berömda Cosmopolitanrecept ingår att man ska elda på en bit apelsinskal så att det frigörs olja som man därpå vrider ur och droppar i drinken. Jag har inte lyckats med det, men det låter mycket elegant. Jag tar gärna emot tips på var man kan få en demonstration av någon som förstått exakt hur det ska gå till, men tills vidare använder jag orange bitters för att tillföra drinken motsvarande apelsinskalsnyans, vilket jag tycker att den tjänar på.

Vidare modererar jag den trist osofistikerade citronvodkasmaken genom att byta ut en del av den mot Stolichnaya, och slutligen håller jag mängden Cointreau nere, eftersom jag tycker att likören annars lätt blir för dominerande.

3 cl citronvodka (jag råkar ha Smirnoff Citrus Twist)
2 cl Stolichnaya
½ cl Cointreau
1 cl Jokk koncentrerad tranbärsjuice + 1 cl vatten
2 cl nypressad lime
En skvätt Fee Brothers Orange Bitters

Skakas med is och silas ner i ett cocktailglas.

Resultatet är en frisk Cosmopolitan med ganska mycket syra i smaken, men fortfarande lättdrucken som sig bör. Och fortfarande, med Cheryl Cooks ord, såväl »visually stunning« som »oh so pretty in pink«.

Uppdatering: Jag har provat mer vodka.

Uppdatering drygt tre år senare: Jag är fortfarande nöjd med mitt Cosmopolitanrecept, men det där med att hälla i en centiliter vatten förefaller tramsigt när jag nu skummar igenom texten igen. Nuförtiden skakar jag helt enkelt drinken lite längre än andra drinkar bara, så att man får lagom mycket vatten från den smälta isen. Mängden is man använder är förstås viktig!

intressant? om cocktail, vodka, Cosmopolitan

Vodka och andra smaklösheter, samt en acceptabel Cosmopolitan

Vem förnekar sambanden med filmvåld?

Som entusiastisk konsument av vissa av de kulturformer som frekvent anklagas för att inspirera till våld är man förstås hjärtligt trött på de rutinmässiga upprörda rapporter som alltid följer på »obegripliga« våldsdåd, som det på Virginia Tech, om att gärningsmännen blivit inspirerade av den ena eller andra filmen, tecknade serien, rollspelet eller datorspelet. I de flesta fall är de påstådda sambanden bara löjeväckande, som när Marilyn Mansons musik påstods vara inspirationskälla till morden i Columbine.

Johan Croneman tror uppenbarligen på teorin att Virginiamorden var filminspirerade. I lördagens DN (21/4) tycker han att filmvetare och kritiker ska »sluta förneka sambanden« mellan fiktivt och verkligt våld.

En referens till Cho Seung-Huis videoinspelning som Croneman använder för att belägga sambandet förvirrar mig: »en pistol i varje hand, de pekar lite lätt åt sidorna. ›Talking to me?‹ Efter en sekund tänker jag på Tarantino«. Menar han inte De Niro? Men det kanske inte fungerar att än en gång anklaga en 30 år gammal filmklassiker av Martin Scorsese.

Jag vet inte vem som förnekar att det någonsin skulle kunna förekomma att en våldsverkare blir inspirerad av en film. Det är i så fall minst lika idiotiskt som motsatsen. Vad som finns anledning att förneka är däremot svepande slutsatser om att våldet beror på den ena eller andra kulturyttringen.

Framför allt finns det anledning att reagera mot kraven på förbud och censur som nästan alltid kommer i nästa andetag.

Förbud är verkningslöst

Om vi för ett ögonblick antar den tveksamma ståndpunkten att våldsfilm har ett tillräckligt stort inflytande på skapandet av våldsverkare för att det ska vara värt för samhället att försöka bli av med den, vad ska samhället då göra? Liksom de flesta länder har Sverige redan en statlig censurmyndighet för film som är fullständigt verkningslös. Den finns bara kvar som alibi för politiker som vill kunna skicka signaler om att de minsann inte gillar sånt där.

För dem som uppskattar kultur som etablissemanget fördömer är censur ett irritationsmoment, men sällan något stort hinder. Inte i en demokrati där informationsutbytet är någorlunda fritt. Så har det alltid varit, och det är så nu mer än någonsin. Vill man effektivt censurera vår tids media krävs det en samhällsapparat med Kinas eller Nordkoreas effektivitet.

Det skulle inte vara värt det även om det fungerade

Att någonting har dåliga effekter är inte nödvändigtvis en tillräcklig anledning att förbjuda det, inte ens att det orsakar mord och död. Bilar orsakar astronomiskt många fler människors död än galna massmördare men vi förbjuder inte bilar. Alkohol har ett mycket större inflytande på mordfrekvensen än våldsfilm, men i vår del av världen vill bara extremister förbjuda alkohol.

Visst skulle vi med lätthet kunna klara oss utan Chan-wook Parks filmer, om det skulle rädda oss från massmördare. Men det är inte så enkelt att man bara kan avskaffa Chan-wook Park och därmed bli av med denna eventuella del av problemet. Någon måste bedöma och sätta förbudsettikett på massor av film som möjligen skulle kunna ha inspirerat till våld. Film som ger miljontals människor stor glädje och varav den förkrossande majoriteten aldrig inspirerar några mördare.

Risken att bli dödad på grund av en våldsfilm är så försvinnande liten att det inte rimligtvis kan motivera en höjning av censurtrycket. Det är tydligt att motivatitionen hos många censurivrare huvudsakligen ligger i att de blir upprörda av att någon över huvud taget kan vilja se sånt där. Spekulationerna om att det orsakar våld är snarare ett sätt att få uppmärksamhet än anledningen till förbudskraven.

Obegripliga våldsdåd?

Jag ska motivera mina citationstecken kring obegripliga i första stycket. För mig är inte våldsexplosioner som den på Virginia Tech särskilt obegripliga. Potential till ondska och raseri är någonting som finns i de flesta av oss. Massmördare är inte omänskliga monster, de är i högsta grad mänskliga offer för våldsmekanismer som finns i allas vår natur.

Den idealiserade bilden av människan som i grunden god får många att slå ifrån sig tankar på att de själva eller deras närstående skulle vara kapabla till avskyvärda handlingar. Man vill gärna att massmördare ska vara obegripliga och uteslutas från det mänskliga släktet. Men historien visar att det inte är så. Vanliga människor blir lätt ondskans agenter när ondskan blir etablissemangets norm. Detta borde vi alla vara medvetna om för att kunna skydda oss mot det, och för att fortsätta att hålla våra mörka sidor i schack.

Att så många stillsamma och välanpassade människor uppskattar exempelvis extrem våldsfilm är ett tecken så gott som något på att våldstendenserna finns inom de flesta av oss. Även om våldsfilm kan påverka några till att bli massmördare under inflytande av psykisk sjukdom, hur vet vi att inte filmerna räddar minst lika många? Att få leva ut sina mörka sidor i fantasin kan mycket väl göra en mer harmonisk i verkliga livet.

intressant? om film, censur, Virginia Tech, våld, ondska

Som entusiastisk konsument av vissa av de kulturformer som frekvent anklagas för att inspirera till våld är man förstås hjärtligt trött på de rutinmässiga upprörda rapporter som alltid följer på »obegripliga« våldsdåd, som det på Virginia Tech, om att gärningsmännen blivit inspirerade av den ena eller andra filmen, tecknade serien, rollspelet eller datorspelet. I de flesta fall är de påstådda sambanden bara löjeväckande, som när Marilyn Mansons musik påstods vara inspirationskälla till morden i Columbine.

Johan Croneman tror uppenbarligen på teorin att Virginiamorden var filminspirerade. I lördagens DN (21/4) tycker han att filmvetare och kritiker ska »sluta förneka sambanden« mellan fiktivt och verkligt våld.

En referens till Cho Seung-Huis videoinspelning som Croneman använder för att belägga sambandet förvirrar mig: »en pistol i varje hand, de pekar lite lätt åt sidorna. ›Talking to me?‹ Efter en sekund tänker jag på Tarantino«. Menar han inte De Niro? Men det kanske inte fungerar att än en gång anklaga en 30 år gammal filmklassiker av Martin Scorsese.

Jag vet inte vem som förnekar att det någonsin skulle kunna förekomma att en våldsverkare blir inspirerad av en film. Det är i så fall minst lika idiotiskt som motsatsen. Vad som finns anledning att förneka är däremot svepande slutsatser om att våldet beror på den ena eller andra kulturyttringen.

Framför allt finns det anledning att reagera mot kraven på förbud och censur som nästan alltid kommer i nästa andetag.

Förbud är verkningslöst

Om vi för ett ögonblick antar den tveksamma ståndpunkten att våldsfilm har ett tillräckligt stort inflytande på skapandet av våldsverkare för att det ska vara värt för samhället att försöka bli av med den, vad ska samhället då göra? Liksom de flesta länder har Sverige redan en statlig censurmyndighet för film som är fullständigt verkningslös. Den finns bara kvar som alibi för politiker som vill kunna skicka signaler om att de minsann inte gillar sånt där.

För dem som uppskattar kultur som etablissemanget fördömer är censur ett irritationsmoment, men sällan något stort hinder. Inte i en demokrati där informationsutbytet är någorlunda fritt. Så har det alltid varit, och det är så nu mer än någonsin. Vill man effektivt censurera vår tids media krävs det en samhällsapparat med Kinas eller Nordkoreas effektivitet.

Det skulle inte vara värt det även om det fungerade

Att någonting har dåliga effekter är inte nödvändigtvis en tillräcklig anledning att förbjuda det, inte ens att det orsakar mord och död. Bilar orsakar astronomiskt många fler människors död än galna massmördare men vi förbjuder inte bilar. Alkohol har ett mycket större inflytande på mordfrekvensen än våldsfilm, men i vår del av världen vill bara extremister förbjuda alkohol.

Visst skulle vi med lätthet kunna klara oss utan Chan-wook Parks filmer, om det skulle rädda oss från massmördare. Men det är inte så enkelt att man bara kan avskaffa Chan-wook Park och därmed bli av med denna eventuella del av problemet. Någon måste bedöma och sätta förbudsettikett på massor av film som möjligen skulle kunna ha inspirerat till våld. Film som ger miljontals människor stor glädje och varav den förkrossande majoriteten aldrig inspirerar några mördare.

Risken att bli dödad på grund av en våldsfilm är så försvinnande liten att det inte rimligtvis kan motivera en höjning av censurtrycket. Det är tydligt att motivatitionen hos många censurivrare huvudsakligen ligger i att de blir upprörda av att någon över huvud taget kan vilja se sånt där. Spekulationerna om att det orsakar våld är snarare ett sätt att få uppmärksamhet än anledningen till förbudskraven.

Obegripliga våldsdåd?

Jag ska motivera mina citationstecken kring obegripliga i första stycket. För mig är inte våldsexplosioner som den på Virginia Tech särskilt obegripliga. Potential till ondska och raseri är någonting som finns i de flesta av oss. Massmördare är inte omänskliga monster, de är i högsta grad mänskliga offer för våldsmekanismer som finns i allas vår natur.

Den idealiserade bilden av människan som i grunden god får många att slå ifrån sig tankar på att de själva eller deras närstående skulle vara kapabla till avskyvärda handlingar. Man vill gärna att massmördare ska vara obegripliga och uteslutas från det mänskliga släktet. Men historien visar att det inte är så. Vanliga människor blir lätt ondskans agenter när ondskan blir etablissemangets norm. Detta borde vi alla vara medvetna om för att kunna skydda oss mot det, och för att fortsätta att hålla våra mörka sidor i schack.

Att så många stillsamma och välanpassade människor uppskattar exempelvis extrem våldsfilm är ett tecken så gott som något på att våldstendenserna finns inom de flesta av oss. Även om våldsfilm kan påverka några till att bli massmördare under inflytande av psykisk sjukdom, hur vet vi att inte filmerna räddar minst lika många? Att få leva ut sina mörka sidor i fantasin kan mycket väl göra en mer harmonisk i verkliga livet.

intressant? om film, censur, Virginia Tech, våld, ondska

Vem förnekar sambanden med filmvåld?

Drinken från Manhattan

Porten till Royalton Hotel föreföll ganska oansenlig trots sina storvulna dekorationer. Den smala fasadsektionen i antik stil smälte in bland byggnaderna på 44:e gatan så att vi inte såg den förrän vi var alldeles intill. Att den skulle vara ingången till något annat än ett ålderdomligt trist hotell för medelålders affärsmän på genomresa förrådde den inte. Men innanför mötte oss en annan värld, eller åtminstone en annan tidsålder. Kanske en möjlig framtid, inom kort förgången. En smal gång kantad av en rad hornformade lampor och fantasifullt asymmetriska möbler ledde in till den genommedvetet formgivna lobbybaren. Cool electrojazz låg i luften.

Vi slog oss ner i en av de små fåtöljgrupperna och tittade igenom drinklistan. Jag fastnade inte för någon av de trendiga Grey Goose Vodka-kreationerna utan beställde en Manhattan, lite generad av min fantasilöshet. »Vilken bourbon vill du ha?« blev reaktionen från den svartkortkjolade servitrisen, vilket sände en skur av frågor genom mitt huvud. Vilken bourbon vill jag ha, vad finns det att välja mellan, borde inte bartendern bestämma hur drinken ska blandas – och ska en Manhattan verkligen innehålla bourbon? Jag stammade fram någonting med innebörden att hon gärna fick välja åt mig.

När hon kom tillbaka med drinkarna hade jag hämtat mig tillräckligt för att fråga vilken bourbon hon hade gett mig. »I gave you Maker's Mark« deklarerade hon, »det ger en klassisk Manhattan«. Jag förde glaset till munnen och i ögonblicket jag smakade på den nådde min smak för bourbon, Manhattan, och kanske rentav för cocktails i allmänhet en helt ny nivå.

Uramerikansk cocktail

Drinken Manhattan är en riktigt klassisk cocktail. Den fick antagligen sin slutliga blandning – whiskey, söt vermouth och Angostura bitters – någon gång vid mitten av 1800-talet. Ursprungligen lär den ha blandats med rye whiskey, amerikansk whiskey gjord huvudsakligen på råg. Under förbudstiden övergick man till kanadensisk whisky, vilket fortfarande är det normala när man beställer en Manhattan i en svensk bar (därav min förbryllan över bourbonfrågan). I USA är det numera bourbon som gäller, det vill säga whiskey gjord huvudsakligen på majs.

Fostrad i svensk skotsk-maltwhiskydominerad miljö hade jag inga höga tankar om bourbon. Under min whiskyupptäckarperiod var bourbon den enda variant jag provade som jag inte tyckte smakade det minsta gott. Jag brukade säga att jag förstod varifrån amerikanerna fått den barbariska vanan att döda smaken genom att lägga is i whiskeyn, eftersom deras whiskey smakade så illa. Men då hade jag förstås bara provat billiga märken som Jim Beam och Four Roses.

Manhattan blandad med kanadensisk eller irländsk, eller, ve och fasa, skotsk whisky kan närmast beskrivas som ett sätt att mildra whiskeysmaken något gentemot att dricka spriten ren. Jag har alltid tyckt att kontrasten med vermouthen blir en aning kantig.

Med den söta Maker's Mark får blandningen en helt annan harmoni. Jag dricker också gärna denna bourbon ren. Den har kvar sin mjukt eleganta smak även utan de andra ingredienserna. En helt annan känsla än att dricka skotsk whisky, och det är faktiskt inte alls dumt att lägga en liten isbit i whiskeyglaset.

Manhattan dekorerades ursprungligen med ett körsbär, men till postförbudstidsvarianten med bourbon hör det till med ett maraschino cherry, ett rött cocktailbär. Enligt konvenansen en ren dekoration som man inte »ska« äta, men med det gör man naturligtvis som man vill.

Så här blandar jag min Manhattan:

5 cl Maker's Mark
1 cl söt (röd) vermouth, exempelvis Martini Rosso
Ett stänk Angostura bitters

Rörs med is och silas ner i ett cocktailglas tillsammans med ett maraschinokörsbär, avsköljt så att inte spadet förorenar drinken.

Om man vill kan man drapera glaset med Angosturan i stället för att ta med den i shakern. Häll ett stänk i det tomma glaset, vänd det på sidan och snurra det så att vätskan får beröra hela insidan. Häll ut eventuella överflödiga droppar och sila ner whiskeyn och vermouthen från shakern.

Tillgången på Maker's Mark

Min Manhattanupplevelse inträffade i mars 2005, och några månader senare försvann Maker's Mark spårlöst från både Systembolagets beställningssortiment och taxfreebutikerna i närområdet. Jag trodde inte att det skulle vara något problem att ersätta den med någon annan högklassig bourbon och letade på nätet efter vad folk använde, men då insåg jag hur långt ifrån ensam jag var om insikten att detta var en perfekt Manhattanwhiskey. Alla seriösa blandare verkade rekommendera antingen den eller mer obskyra sorter som naturligtvis inte heller var lätta att hitta.

Jag testade att gå tillbaka till kanadensisk whisky, men det var värdelöst. De dyrare sorternas amerikansk whiskey i Systembolagets beställningssortiment ville jag inte gärna beställa i blindo. Jag provade att beställa Maker's Mark via billigsprit.de, men tullen beslagtog mina två liter och meddelade att de inlett förundersökning mot mig för brott mot smugglingslagen. Efter flera månader utan en ordentlig Manhattan upptäckte jag att man kunde köpa Maker's Mark på Juuls vinhandel och saknaden var över.

Nu finns Maker's Mark i beställningssortimentet igen, så jag är inte längre beroende av Juuls lagerhållning. Den är också ganska vanlig i barer. Jag har sett flaskan med den karaktäristiskt röda dropptoppen, och etiketten med den förvirrande stavningen bourbon whisky, på hyllan på så vitt skilda ställen som Grand, Tempo och Viggos.

(Uppdatering 2015: Maker's är numera lätt att hitta. Finns i Systembolagets standardsortiment och på de flesta barer.) En återstående upplevelse

Jag skulle mycket gärna vilja smaka Manhattan med rye whiskey, som alltså är den mest ursprungliga varianten, men rye är ovanligt och har hittills undgått mig. Det finns sorter att beställa från Systembolaget men jag är som sagt inte så pigg på att spendera sådär 500 kronor på en flaska av någonting jag inte vet hur det smakar.

På en turistrestaurang i Hurghada, Egypten, med ambition om klassisk västerländsk luxuös elegans stod det i drinklistan att Manhattan gjordes med rye whiskey. Jag försäkrade mig med kyparen om att det stämde – jodå han skulle göra den med rye whiskey. Efter en mycket lång väntan kom han tillbaka med en drink, i ett whiskeyglas, och med isbitar i, och nämnde i förbigående att han använt Red Label. »Men jag frågade dig om ni använde rye!« klagade jag förtvivlat. Han sade att han hade letat men inte hittat någon rye, uppenbarligen oförstående om vilken katastrofal idé det var att använda en rökig skotsk blended whisky.

Nåja, vad väntade jag mig. Margaritan jag fick drinken utbytt mot var i alla fall adekvat.

Uppdatering: jag är inte längre misstänkt för brott.
Uppdatering: mer Manhattan.

intressant? om cocktail, whiskey, Bourbon, Manhattan, New York. foto, övre: Adriana Lukas (some rights reserved).

Porten till Royalton Hotel föreföll ganska oansenlig trots sina storvulna dekorationer. Den smala fasadsektionen i antik stil smälte in bland byggnaderna på 44:e gatan så att vi inte såg den förrän vi var alldeles intill. Att den skulle vara ingången till något annat än ett ålderdomligt trist hotell för medelålders affärsmän på genomresa förrådde den inte. Men innanför mötte oss en annan värld, eller åtminstone en annan tidsålder. Kanske en möjlig framtid, inom kort förgången. En smal gång kantad av en rad hornformade lampor och fantasifullt asymmetriska möbler ledde in till den genommedvetet formgivna lobbybaren. Cool electrojazz låg i luften.

Vi slog oss ner i en av de små fåtöljgrupperna och tittade igenom drinklistan. Jag fastnade inte för någon av de trendiga Grey Goose Vodka-kreationerna utan beställde en Manhattan, lite generad av min fantasilöshet. »Vilken bourbon vill du ha?« blev reaktionen från den svartkortkjolade servitrisen, vilket sände en skur av frågor genom mitt huvud. Vilken bourbon vill jag ha, vad finns det att välja mellan, borde inte bartendern bestämma hur drinken ska blandas – och ska en Manhattan verkligen innehålla bourbon? Jag stammade fram någonting med innebörden att hon gärna fick välja åt mig.

När hon kom tillbaka med drinkarna hade jag hämtat mig tillräckligt för att fråga vilken bourbon hon hade gett mig. »I gave you Maker's Mark« deklarerade hon, »det ger en klassisk Manhattan«. Jag förde glaset till munnen och i ögonblicket jag smakade på den nådde min smak för bourbon, Manhattan, och kanske rentav för cocktails i allmänhet en helt ny nivå.

Uramerikansk cocktail

Drinken Manhattan är en riktigt klassisk cocktail. Den fick antagligen sin slutliga blandning – whiskey, söt vermouth och Angostura bitters – någon gång vid mitten av 1800-talet. Ursprungligen lär den ha blandats med rye whiskey, amerikansk whiskey gjord huvudsakligen på råg. Under förbudstiden övergick man till kanadensisk whisky, vilket fortfarande är det normala när man beställer en Manhattan i en svensk bar (därav min förbryllan över bourbonfrågan). I USA är det numera bourbon som gäller, det vill säga whiskey gjord huvudsakligen på majs.

Fostrad i svensk skotsk-maltwhiskydominerad miljö hade jag inga höga tankar om bourbon. Under min whiskyupptäckarperiod var bourbon den enda variant jag provade som jag inte tyckte smakade det minsta gott. Jag brukade säga att jag förstod varifrån amerikanerna fått den barbariska vanan att döda smaken genom att lägga is i whiskeyn, eftersom deras whiskey smakade så illa. Men då hade jag förstås bara provat billiga märken som Jim Beam och Four Roses.

Manhattan blandad med kanadensisk eller irländsk, eller, ve och fasa, skotsk whisky kan närmast beskrivas som ett sätt att mildra whiskeysmaken något gentemot att dricka spriten ren. Jag har alltid tyckt att kontrasten med vermouthen blir en aning kantig.

Med den söta Maker's Mark får blandningen en helt annan harmoni. Jag dricker också gärna denna bourbon ren. Den har kvar sin mjukt eleganta smak även utan de andra ingredienserna. En helt annan känsla än att dricka skotsk whisky, och det är faktiskt inte alls dumt att lägga en liten isbit i whiskeyglaset.

Manhattan dekorerades ursprungligen med ett körsbär, men till postförbudstidsvarianten med bourbon hör det till med ett maraschino cherry, ett rött cocktailbär. Enligt konvenansen en ren dekoration som man inte »ska« äta, men med det gör man naturligtvis som man vill.

Så här blandar jag min Manhattan:

5 cl Maker's Mark
1 cl söt (röd) vermouth, exempelvis Martini Rosso
Ett stänk Angostura bitters

Rörs med is och silas ner i ett cocktailglas tillsammans med ett maraschinokörsbär, avsköljt så att inte spadet förorenar drinken.

Om man vill kan man drapera glaset med Angosturan i stället för att ta med den i shakern. Häll ett stänk i det tomma glaset, vänd det på sidan och snurra det så att vätskan får beröra hela insidan. Häll ut eventuella överflödiga droppar och sila ner whiskeyn och vermouthen från shakern.

Tillgången på Maker's Mark

Min Manhattanupplevelse inträffade i mars 2005, och några månader senare försvann Maker's Mark spårlöst från både Systembolagets beställningssortiment och taxfreebutikerna i närområdet. Jag trodde inte att det skulle vara något problem att ersätta den med någon annan högklassig bourbon och letade på nätet efter vad folk använde, men då insåg jag hur långt ifrån ensam jag var om insikten att detta var en perfekt Manhattanwhiskey. Alla seriösa blandare verkade rekommendera antingen den eller mer obskyra sorter som naturligtvis inte heller var lätta att hitta.

Jag testade att gå tillbaka till kanadensisk whisky, men det var värdelöst. De dyrare sorternas amerikansk whiskey i Systembolagets beställningssortiment ville jag inte gärna beställa i blindo. Jag provade att beställa Maker's Mark via billigsprit.de, men tullen beslagtog mina två liter och meddelade att de inlett förundersökning mot mig för brott mot smugglingslagen. Efter flera månader utan en ordentlig Manhattan upptäckte jag att man kunde köpa Maker's Mark på Juuls vinhandel och saknaden var över.

Nu finns Maker's Mark i beställningssortimentet igen, så jag är inte längre beroende av Juuls lagerhållning. Den är också ganska vanlig i barer. Jag har sett flaskan med den karaktäristiskt röda dropptoppen, och etiketten med den förvirrande stavningen bourbon whisky, på hyllan på så vitt skilda ställen som Grand, Tempo och Viggos.

(Uppdatering 2015: Maker's är numera lätt att hitta. Finns i Systembolagets standardsortiment och på de flesta barer.) En återstående upplevelse

Jag skulle mycket gärna vilja smaka Manhattan med rye whiskey, som alltså är den mest ursprungliga varianten, men rye är ovanligt och har hittills undgått mig. Det finns sorter att beställa från Systembolaget men jag är som sagt inte så pigg på att spendera sådär 500 kronor på en flaska av någonting jag inte vet hur det smakar.

På en turistrestaurang i Hurghada, Egypten, med ambition om klassisk västerländsk luxuös elegans stod det i drinklistan att Manhattan gjordes med rye whiskey. Jag försäkrade mig med kyparen om att det stämde – jodå han skulle göra den med rye whiskey. Efter en mycket lång väntan kom han tillbaka med en drink, i ett whiskeyglas, och med isbitar i, och nämnde i förbigående att han använt Red Label. »Men jag frågade dig om ni använde rye!« klagade jag förtvivlat. Han sade att han hade letat men inte hittat någon rye, uppenbarligen oförstående om vilken katastrofal idé det var att använda en rökig skotsk blended whisky.

Nåja, vad väntade jag mig. Margaritan jag fick drinken utbytt mot var i alla fall adekvat.

Uppdatering: jag är inte längre misstänkt för brott.
Uppdatering: mer Manhattan.

intressant? om cocktail, whiskey, Bourbon, Manhattan, New York. foto, övre: Adriana Lukas (some rights reserved).

Drinken från Manhattan

Arak och annan anissprit

I taxfreeförsäljningen på flygplatsen i Hurghada hittade jag en spritsort med arabisk text på etiketten, med latinska bokstäver stavat Arak Fakra. Jag var inte säker på exakt vad det var, men jag tänkte att det nog skulle kunna vara intressant som cocktailingrediens. Priset var högst överkomligt, så jag tog med mig en flaska.

Arak kände jag bara igen från de arraksbollar jag ibland köpte på rasterna på högstadiet när negerbollarna (numera chokladbollar) var slut på Folkets hus café, och jag har aldrig riktigt kunnat placera kryddningen i dem. Konsulterar man Arne Häggqvist får man veta att »arrak« betecknar väldigt olika saker i olika delar av världen. »I Sverige saluförd arrak är en ostindisk produkt framställd av ris, palmsaft och sockerrörsmelass, blandad och förskuren i Amsterdam«. Men verkligheten har ändrats sedan Häggkvists tidiga åttiotal. Den enda arrak eller arak jag kan hitta i Systembolagets katalog är Ksarak. Liksom Arak Fakra är det en libanesisk arak, vilket innebär att det är en sorts anissprit.

Därmed har jag nu tre sorters anissprit i hyllan: i Grekland inköpt ouzo, fransk Pernod, som är den mest kända sortens pastis, samt Arak Fakra. Dags för en liten anisspritsprovning.

Ouzo

Ouzon har den tydligaste aniskaraktären av de tre. Lakritsdoften slår emot en omedelbart när man öppnar flaskan, och smaken är likaledes rak och direkt utan störande nyanser. Ingenting som inspirerar mig till några sofistikerade cocktails. Den passar att drickas som brukligt utspädd med vatten (vilket ger en mjölkvit fällning) och is en sommareftermiddag när den gassande solen börjar avta – och helst i Grekland.

Min ouzo är en billig variant av märket Kefi. Det är möjligt att det finns mer sofistikerade sorter men den här är nog ganska typisk. Rena och enkla smaker är åtminstone vad jag associerar med Grekland.

Pernod

Pernoden har en betydligt lättare och ljusare doft än de andra två. Smaken är intensivt frisk, lite syrlig och ganska komplex. Mest anis förstås, men sammansatt med en hel del andra örter. Till skillnad från de andra två som är helt ofärgade är Pernod gulaktig, och en aning simmigt trögflytande.

Arak

Araken har en mörk, gummiartad, lite sötaktig doft. Smaken är likaså betydligt mognare och djupare än i de andra två. Jag kan inte som i Pernoden känna någon annan tydlig kryddning än anis, men anissmaken är ändå mycket mindre påträngande än i ouzon.

Arak Fakra är avsevärt starkare än de andra två, 55% alkohol, så man får späda med en aning vatten för att få en rimlig jämförelse. Liksom de andra får den då en vit fällning.

Cocktail

Jag hittade inget cocktailrecept med anissprit som föll mig det minsta i smaken så jag satte samman ett efter egen smak, baserat på vad jag tyckte kunde passa ihop med den mörka anissmaken i Arak Fakra. Den här sammansättningen blev jag nöjd med:

5cl mörk rom (Bacardi Gold var den jag hade)
1 cl Arak Fakra (eller annan libanesisk arak)
2 cl nypressad clementin (ca ½ clementin)
2 cl oloroso-sherry (jag använde Don José Oloroso)

Skakas med is och silas i ett cocktailglas. Man kan ana en tunn oljig hinna på drinken när man hällt upp den som har fått mig att referera till denna drink som Olja på vågorna.

Uppdatering: Absint är en sorts anissprit man inte bör glömma.

intressant? om cocktail, arak

I taxfreeförsäljningen på flygplatsen i Hurghada hittade jag en spritsort med arabisk text på etiketten, med latinska bokstäver stavat Arak Fakra. Jag var inte säker på exakt vad det var, men jag tänkte att det nog skulle kunna vara intressant som cocktailingrediens. Priset var högst överkomligt, så jag tog med mig en flaska.

Arak kände jag bara igen från de arraksbollar jag ibland köpte på rasterna på högstadiet när negerbollarna (numera chokladbollar) var slut på Folkets hus café, och jag har aldrig riktigt kunnat placera kryddningen i dem. Konsulterar man Arne Häggqvist får man veta att »arrak« betecknar väldigt olika saker i olika delar av världen. »I Sverige saluförd arrak är en ostindisk produkt framställd av ris, palmsaft och sockerrörsmelass, blandad och förskuren i Amsterdam«. Men verkligheten har ändrats sedan Häggkvists tidiga åttiotal. Den enda arrak eller arak jag kan hitta i Systembolagets katalog är Ksarak. Liksom Arak Fakra är det en libanesisk arak, vilket innebär att det är en sorts anissprit.

Därmed har jag nu tre sorters anissprit i hyllan: i Grekland inköpt ouzo, fransk Pernod, som är den mest kända sortens pastis, samt Arak Fakra. Dags för en liten anisspritsprovning.

Ouzo

Ouzon har den tydligaste aniskaraktären av de tre. Lakritsdoften slår emot en omedelbart när man öppnar flaskan, och smaken är likaledes rak och direkt utan störande nyanser. Ingenting som inspirerar mig till några sofistikerade cocktails. Den passar att drickas som brukligt utspädd med vatten (vilket ger en mjölkvit fällning) och is en sommareftermiddag när den gassande solen börjar avta – och helst i Grekland.

Min ouzo är en billig variant av märket Kefi. Det är möjligt att det finns mer sofistikerade sorter men den här är nog ganska typisk. Rena och enkla smaker är åtminstone vad jag associerar med Grekland.

Pernod

Pernoden har en betydligt lättare och ljusare doft än de andra två. Smaken är intensivt frisk, lite syrlig och ganska komplex. Mest anis förstås, men sammansatt med en hel del andra örter. Till skillnad från de andra två som är helt ofärgade är Pernod gulaktig, och en aning simmigt trögflytande.

Arak

Araken har en mörk, gummiartad, lite sötaktig doft. Smaken är likaså betydligt mognare och djupare än i de andra två. Jag kan inte som i Pernoden känna någon annan tydlig kryddning än anis, men anissmaken är ändå mycket mindre påträngande än i ouzon.

Arak Fakra är avsevärt starkare än de andra två, 55% alkohol, så man får späda med en aning vatten för att få en rimlig jämförelse. Liksom de andra får den då en vit fällning.

Cocktail

Jag hittade inget cocktailrecept med anissprit som föll mig det minsta i smaken så jag satte samman ett efter egen smak, baserat på vad jag tyckte kunde passa ihop med den mörka anissmaken i Arak Fakra. Den här sammansättningen blev jag nöjd med:

5cl mörk rom (Bacardi Gold var den jag hade)
1 cl Arak Fakra (eller annan libanesisk arak)
2 cl nypressad clementin (ca ½ clementin)
2 cl oloroso-sherry (jag använde Don José Oloroso)

Skakas med is och silas i ett cocktailglas. Man kan ana en tunn oljig hinna på drinken när man hällt upp den som har fått mig att referera till denna drink som Olja på vågorna.

Uppdatering: Absint är en sorts anissprit man inte bör glömma.

intressant? om cocktail, arak

Arak och annan anissprit

Regionala skillnader? Vilken skandal!

Ekot rapporterar att fordonsgasen är dyrare i Stockholm än på andra ställen. Underförstått att detta är något man borde bli upprörd över. Observera, nyheten är inte att fordonsgasen är för dyr i Stockholm, utan att den inte är exakt lika dyr som på andra ställen.

Vi får ofta nyheter om att saker är olika på olika ställen, särskilt från Ekot, och de är alltid lika obegripliga för mig. Sjukvårdsprioriteringarna görs olika i Kristianstad och i Göteborg. Det är inte lika lätt att få socialhjälp i Lomma som i Kävlinge. Jaha? Olika städer och regioner har olika förutsättningar, och olika beslutande församlingar som hanterar sådana saker. Vari ligger nyheten, och framför allt, vad är det att uppröras över? Varför har vi demokratiska val till landsting och kommuner om det förutsätts att de ska sköta sina affärer exakt lika?

Om jag sätter mig på ett tåg och åker mot sydväst befinner jag mig efter tjugo minuter i ett annat »land«. Där är det helt andra socialförsäkringsregler och bränsleskatter som gäller. I det mesta är livet där detsamma som här, men reglerna för hur medborgare och samhällsinstitutioner ska förhålla sig till varandra är i alla fall radikalt mycket mer annorlunda där än vad de skiljer mellan Ystad och Haparanda. Allt för att det var här arméerna blev stående när några krigsherrar senast gjorde upp på 1600-talet. Jag undrar när den nyheten ska komma på Ekot.

intressant? om media, Ekot

Ekot rapporterar att fordonsgasen är dyrare i Stockholm än på andra ställen. Underförstått att detta är något man borde bli upprörd över. Observera, nyheten är inte att fordonsgasen är för dyr i Stockholm, utan att den inte är exakt lika dyr som på andra ställen.

Vi får ofta nyheter om att saker är olika på olika ställen, särskilt från Ekot, och de är alltid lika obegripliga för mig. Sjukvårdsprioriteringarna görs olika i Kristianstad och i Göteborg. Det är inte lika lätt att få socialhjälp i Lomma som i Kävlinge. Jaha? Olika städer och regioner har olika förutsättningar, och olika beslutande församlingar som hanterar sådana saker. Vari ligger nyheten, och framför allt, vad är det att uppröras över? Varför har vi demokratiska val till landsting och kommuner om det förutsätts att de ska sköta sina affärer exakt lika?

Om jag sätter mig på ett tåg och åker mot sydväst befinner jag mig efter tjugo minuter i ett annat »land«. Där är det helt andra socialförsäkringsregler och bränsleskatter som gäller. I det mesta är livet där detsamma som här, men reglerna för hur medborgare och samhällsinstitutioner ska förhålla sig till varandra är i alla fall radikalt mycket mer annorlunda där än vad de skiljer mellan Ystad och Haparanda. Allt för att det var här arméerna blev stående när några krigsherrar senast gjorde upp på 1600-talet. Jag undrar när den nyheten ska komma på Ekot.

intressant? om media, Ekot

Regionala skillnader? Vilken skandal!

Den statistiska lögnmarginalen

Jag hade en svensklärare på gymnasiet med ovanlig distans till sitt ämne. Han försökte inte inbilla oss att allting läroplanen innehöll var viktigt eller intressant. Det, och en del annat, gjorde honom populär och respekterad och extra trovärdig när han uttryckte att någonting verkligen var viktigt. En sak han höll högre än det mesta han undervisade oss om var argumentationsanalys, och med ett par decenniers perspektiv kan jag ge honom rätt i den värderingen. Att kunna bryta ner resonemang och skilja mellan olika sorters argument har hjälpt mig både till bättre klarsynthet i att granska andras argumentation och mer substans i min egen.

Men argumentationsanalysen skulle behöva kompletteras med ett par kategorier för statistik- och sannolikhetsargument. För samtidigt som idén att det ljugs med statistik är utbredd är slarvigt tolkad statistik obehagligt vanlig.

Förlora på Oddset

Hur dålig förståelsen för sannolikheter är även bland människor med god utbildning tror jag att jag insåg vid en diskussion i den gemensamma tv-soffan på en studentkorridor där jag bodde. Det pågick något stort sportevenemang och diskuterades vem och vad man skulle satsa på i Oddset. Jag påpekade att om inte Tipstjänst tog alltför stor andel (vilket i och för sig skulle vara önsketänkande) skulle det kunna vara en vinnande strategi att alltid satsa mot Sverige. Många svenskar intalar sig att Sverige har större chans än vad som är befogat, och därmed blir Sverige övervärderat i det svenska Oddset.

Det kunde inte de andra i soffan svälja. Det måste vara bäst att satsa på den som har störst chans att vinna, var deras inställning, och ibland är det ju faktiskt störst chans att Sverige vinner. »Men,« började jag förklara, »om man har satsat på den som enligt oddsen har minst chans får man ju mer om den vinner.« Det avfärdades enkelt med att »om man inte satsar på den som vinner får man ju inget alls!«

Jag försökte ta ett enkelt sifferexempel för att visa att det faktiskt kan vara bättre att satsa på den som har minst chans att vinna, att det är förhållandet mellan oddset man får och den verkliga sannolikheten som är intressant för vad man tjänar mest på, men de hade bestämt sig och var ointresserade av av att lyssna. De verkade tycka att jag drev med dem och stämningen blev lätt irriterad. Så jag gav upp, med en illusion mindre om människors insikter om sannolikhet och mottaglighet för logiska argument.

Efter det har jag aldrig blivit särskilt förvånad när jag sett hur statistiska resultat misstolkas. Men jag blir fortfarande förfärad.

Tragiska följder

I sitt TED-föredrag förklarar statistikern Peter Donelly några följder av bristande insikt om sannolikhet. Exempelvis hur feltolkad statistik fått en kvinna i England oskyldigt dömd för att ha mördat sina barn. Jag ska inte upprepa hans exempel, han förklarar det bäst själv.

Men Donnellys exempel är ganska avancerade, det finns mycket enklare saker som väldigt många verkar uppfatta instinktivt fel. En så enkel sak som medelfall till exempel.

Att »kvinnor« har bättre simultankapacitet än »män« är ett undersökningsresultat som är väldigt känt, förmodligen för att Anna-Lena Brundin och andra använt det flitigt i sin ståuppkomik. (Ifall det faktiskt stämmer eller inte kan vi bortse från för tillfället.) Givetvis gäller det inte alla män och alla kvinnor utan i medelfall. Det inser nog de allra flesta om de tänker efter. Ändå har jag ganska ofta sett att man tar det som om det vore en regel som män med god simultankapacitet är undantag från: »han har ju simultankapacitet fast han är man«. Ofta skämtsamt förstås, men att man tänker så över huvud taget indikerar den bristande insikt som ligger bakom.

Säg att man gjorde en undersökning av Stockholmare och Göteborgares intelligens och kom fram till att medelgöteborgaren var fem procent intelligentare än medelstockholmaren. Jag är övertygad om att massor av människor skulle ta till sig det som om det betydde att Göteborgare i allmänhet var fem procent intelligentare än Stockholmare. Om de stötte på en Stockholmare som var intelligentare än en Göteborgare skulle de, även om de kanske inte skulle bli så förvånade, kategorisera det som ett undantag.

En belagd skillnad på fem procent vore visserligen intressant nog att försöka förklara, och kanske värdefull för någon sorts samhällsplanerings skull. Men i praktiken naturligtvis totalt försumbar när man ställs inför en Stockholmare och en Göteborgare. Även om skillnaden skulle vara femtio procent i stället vore det absolut inget konstigt om Stockholmaren visade sig vara intelligentast. Man skulle kunna förvänta sig att det hände en gång av tre – knappast vad man skulle kalla undantag!

Jag är rädd för att relevanta forskningsresultat om skillnader mellan folkgrupper eller kön undanhålls från den offentliga debatten, eller aldrig ens produceras, för att forskare som presenterar dem riskerar att bli angripna för att sprida fördomar. På ett sätt skulle det stämma att de spred fördomar, eftersom väldigt många, särskilt tidningarnas rubriksättare, skulle misstolka siffrorna så att de verkligen gav upphov till fördomar. Så fort något anses bevisat gälla med mer än 50% sannolikhet förvandlas det lätt till en regel i folks medvetande.

Men försiktigheten motverkar i längden sitt syfte. Den gör nämligen att det sipprar ut en bild av att etablissemanget och forskarvärlden håller inne med farliga sanningar. Det i sin tur gör det lättare för den som har en obehaglig politisk agenda att framställa sig som martyr i sanningens tjänst.

Och hela den felaktiga grunden för fördomar borde kunna botas om man bara fick medelsvensson att ta till sig några enkla resonemang om vad medelfall betyder och inte betyder.

Vetenskapligt bevisat

Det verkar som om de flesta utgår från att en statistisk uppgift är detsamma som fakta. Bara att en sifferuppgift presenteras ger nästan okränkbar trovärdighet. Det granskas sällan om metoden för att införskaffa data är tillförlitlig, om efteranalysen av siffrorna bygger på rimliga antaganden, eller om den statistiska analysen faktiskt visar det den påstås visa.

Den som gör en undersökning kan till exempel ställa frågor som ifall man instämmer i att kameraövervakning är bra för att fånga in fartsyndare, och använda svaren för att dra en slutsats som att 97% av svenskarna vill införa kameraövervakning på allmänna platser. Inte många som hör det uppläst på nyheterna tar reda på vad som ligger bakom.

Alldeles uppenbart är undersökningarna ofta beställda för att säga en viss sak, och frågorna utformade så att man kan misstolka de tämligen självklara resultaten till att säga just det. Genom att hänvisa till en undersökning lyckas man alltså enkelt kringå den argumentationsanalytiska kompetensen hos journalister och allmänhet, och gå direkt på ryggmärgsreflexerna för generalisering och tilltro till siffror som uppfattas som hårda fakta.

Väljarundersökningar

Opinionsundersökningarna som visar fördelningen av politiska partisympatier är ett kapitel för sig. Medierna redovisar siffror ner till tiondels procent, vilket inte behöver vara mer än en eller två personer i underlaget. För inte så länge sedan började man att påpeka när förändringarna inte är statistiskt säkerställda, men det gör nästan bara det hela ännu mer absurt. Efter att noga gått igenom alla siffrorna kan nyhetsuppläsaren säga »samtliga förändringar är inom den statisktiska felmarginalen«. Men vänta nu, du spenderade just en femtedel av programtiden på att redovisa siffror för att sedan förklara att de inte betyder någonting!

Det är långt kvar till att medierna rapporterar vad siffrorna faktiskt säger.

intressant? om argumentation, statistik

Jag hade en svensklärare på gymnasiet med ovanlig distans till sitt ämne. Han försökte inte inbilla oss att allting läroplanen innehöll var viktigt eller intressant. Det, och en del annat, gjorde honom populär och respekterad och extra trovärdig när han uttryckte att någonting verkligen var viktigt. En sak han höll högre än det mesta han undervisade oss om var argumentationsanalys, och med ett par decenniers perspektiv kan jag ge honom rätt i den värderingen. Att kunna bryta ner resonemang och skilja mellan olika sorters argument har hjälpt mig både till bättre klarsynthet i att granska andras argumentation och mer substans i min egen.

Men argumentationsanalysen skulle behöva kompletteras med ett par kategorier för statistik- och sannolikhetsargument. För samtidigt som idén att det ljugs med statistik är utbredd är slarvigt tolkad statistik obehagligt vanlig.

Förlora på Oddset

Hur dålig förståelsen för sannolikheter är även bland människor med god utbildning tror jag att jag insåg vid en diskussion i den gemensamma tv-soffan på en studentkorridor där jag bodde. Det pågick något stort sportevenemang och diskuterades vem och vad man skulle satsa på i Oddset. Jag påpekade att om inte Tipstjänst tog alltför stor andel (vilket i och för sig skulle vara önsketänkande) skulle det kunna vara en vinnande strategi att alltid satsa mot Sverige. Många svenskar intalar sig att Sverige har större chans än vad som är befogat, och därmed blir Sverige övervärderat i det svenska Oddset.

Det kunde inte de andra i soffan svälja. Det måste vara bäst att satsa på den som har störst chans att vinna, var deras inställning, och ibland är det ju faktiskt störst chans att Sverige vinner. »Men,« började jag förklara, »om man har satsat på den som enligt oddsen har minst chans får man ju mer om den vinner.« Det avfärdades enkelt med att »om man inte satsar på den som vinner får man ju inget alls!«

Jag försökte ta ett enkelt sifferexempel för att visa att det faktiskt kan vara bättre att satsa på den som har minst chans att vinna, att det är förhållandet mellan oddset man får och den verkliga sannolikheten som är intressant för vad man tjänar mest på, men de hade bestämt sig och var ointresserade av av att lyssna. De verkade tycka att jag drev med dem och stämningen blev lätt irriterad. Så jag gav upp, med en illusion mindre om människors insikter om sannolikhet och mottaglighet för logiska argument.

Efter det har jag aldrig blivit särskilt förvånad när jag sett hur statistiska resultat misstolkas. Men jag blir fortfarande förfärad.

Tragiska följder

I sitt TED-föredrag förklarar statistikern Peter Donelly några följder av bristande insikt om sannolikhet. Exempelvis hur feltolkad statistik fått en kvinna i England oskyldigt dömd för att ha mördat sina barn. Jag ska inte upprepa hans exempel, han förklarar det bäst själv.

Men Donnellys exempel är ganska avancerade, det finns mycket enklare saker som väldigt många verkar uppfatta instinktivt fel. En så enkel sak som medelfall till exempel.

Att »kvinnor« har bättre simultankapacitet än »män« är ett undersökningsresultat som är väldigt känt, förmodligen för att Anna-Lena Brundin och andra använt det flitigt i sin ståuppkomik. (Ifall det faktiskt stämmer eller inte kan vi bortse från för tillfället.) Givetvis gäller det inte alla män och alla kvinnor utan i medelfall. Det inser nog de allra flesta om de tänker efter. Ändå har jag ganska ofta sett att man tar det som om det vore en regel som män med god simultankapacitet är undantag från: »han har ju simultankapacitet fast han är man«. Ofta skämtsamt förstås, men att man tänker så över huvud taget indikerar den bristande insikt som ligger bakom.

Säg att man gjorde en undersökning av Stockholmare och Göteborgares intelligens och kom fram till att medelgöteborgaren var fem procent intelligentare än medelstockholmaren. Jag är övertygad om att massor av människor skulle ta till sig det som om det betydde att Göteborgare i allmänhet var fem procent intelligentare än Stockholmare. Om de stötte på en Stockholmare som var intelligentare än en Göteborgare skulle de, även om de kanske inte skulle bli så förvånade, kategorisera det som ett undantag.

En belagd skillnad på fem procent vore visserligen intressant nog att försöka förklara, och kanske värdefull för någon sorts samhällsplanerings skull. Men i praktiken naturligtvis totalt försumbar när man ställs inför en Stockholmare och en Göteborgare. Även om skillnaden skulle vara femtio procent i stället vore det absolut inget konstigt om Stockholmaren visade sig vara intelligentast. Man skulle kunna förvänta sig att det hände en gång av tre – knappast vad man skulle kalla undantag!

Jag är rädd för att relevanta forskningsresultat om skillnader mellan folkgrupper eller kön undanhålls från den offentliga debatten, eller aldrig ens produceras, för att forskare som presenterar dem riskerar att bli angripna för att sprida fördomar. På ett sätt skulle det stämma att de spred fördomar, eftersom väldigt många, särskilt tidningarnas rubriksättare, skulle misstolka siffrorna så att de verkligen gav upphov till fördomar. Så fort något anses bevisat gälla med mer än 50% sannolikhet förvandlas det lätt till en regel i folks medvetande.

Men försiktigheten motverkar i längden sitt syfte. Den gör nämligen att det sipprar ut en bild av att etablissemanget och forskarvärlden håller inne med farliga sanningar. Det i sin tur gör det lättare för den som har en obehaglig politisk agenda att framställa sig som martyr i sanningens tjänst.

Och hela den felaktiga grunden för fördomar borde kunna botas om man bara fick medelsvensson att ta till sig några enkla resonemang om vad medelfall betyder och inte betyder.

Vetenskapligt bevisat

Det verkar som om de flesta utgår från att en statistisk uppgift är detsamma som fakta. Bara att en sifferuppgift presenteras ger nästan okränkbar trovärdighet. Det granskas sällan om metoden för att införskaffa data är tillförlitlig, om efteranalysen av siffrorna bygger på rimliga antaganden, eller om den statistiska analysen faktiskt visar det den påstås visa.

Den som gör en undersökning kan till exempel ställa frågor som ifall man instämmer i att kameraövervakning är bra för att fånga in fartsyndare, och använda svaren för att dra en slutsats som att 97% av svenskarna vill införa kameraövervakning på allmänna platser. Inte många som hör det uppläst på nyheterna tar reda på vad som ligger bakom.

Alldeles uppenbart är undersökningarna ofta beställda för att säga en viss sak, och frågorna utformade så att man kan misstolka de tämligen självklara resultaten till att säga just det. Genom att hänvisa till en undersökning lyckas man alltså enkelt kringå den argumentationsanalytiska kompetensen hos journalister och allmänhet, och gå direkt på ryggmärgsreflexerna för generalisering och tilltro till siffror som uppfattas som hårda fakta.

Väljarundersökningar

Opinionsundersökningarna som visar fördelningen av politiska partisympatier är ett kapitel för sig. Medierna redovisar siffror ner till tiondels procent, vilket inte behöver vara mer än en eller två personer i underlaget. För inte så länge sedan började man att påpeka när förändringarna inte är statistiskt säkerställda, men det gör nästan bara det hela ännu mer absurt. Efter att noga gått igenom alla siffrorna kan nyhetsuppläsaren säga »samtliga förändringar är inom den statisktiska felmarginalen«. Men vänta nu, du spenderade just en femtedel av programtiden på att redovisa siffror för att sedan förklara att de inte betyder någonting!

Det är långt kvar till att medierna rapporterar vad siffrorna faktiskt säger.

intressant? om argumentation, statistik

Den statistiska lögnmarginalen