Vodka och andra smaklösheter, samt en acceptabel Cosmopolitan

Den ursprungliga idén med att destillera fram sprit är förstås att få alkoholen så ren som möjligt. Med det idealet borde vodka betraktas som den mest lyckade spriten. Nu är renhet förstås inte i allmänhet det främsta kriteriet på högklassiga alkoholhaltiga drycker, men är man inte så förtjust i spritsmaker baserar man med fördel sina drinkar på vodka.

Svag personlighet

Vodka är rent definitionsmässigt ganska smaklös, och de smaker den har är huvudsakligen rester av biprodukter från jäsningsprocessen – som i större mängd smakar riktigt illa. Nu fungerar ju dock människan så att man lär sig att tycka om smaker som man associerar med välmående och trevliga omständigheter. Därför lär sig många faktiskt att trots allt uppskatta bismakerna i vodkan, så länge de hålls på subtil bakgrundsnivå. Med dagens teknik vore det inte svårt att producera en vodka som verkligen inte smakade något annat än etanol och vatten, vilket ligger väldigt nära total smaklöshet, men den skulle säkert inte bli någon försäljningssuccé.

Visst finns det vodka med både mer och mindre angenäma bismaker, och visst kan det spela roll vilken vodka man väljer. Till en spritdominerad drink som Vodka Martini krävs naturligtvis en vodka som smakar gott i sig. Men den goda smaken i en god vodka kan definitionsmässigt aldrig bli mer än ytterst subtil.

Jag gissar att trenden att provsmaka ren vodka blir kortvarig, men trenden att föredra vodka som drinkingrediens är antagligen långt ifrån sin topp. Lättillgängliga drinkar som får sin karaktär helt av söta fruktsmaker passar vår tids mentalitet och krav på omedelbar tillfredsställelse. För den som är förtjust i klassiska cocktails framstår många av dessa moderna drinkar förstås som ganska osofistikerade.

Stolichnaya

På väg hem från en ganska torftig semestervecka i Agadir för ett antal år sedan fann jag och min livskamrat rysk vodka i flygplatsens taxfreebutik (hur mycket har inte dryckesvyerna vidgats av infall i taxfreebutiker!) till ett med svenska mått mätt löjligt lågt pris. Vi fick då idén att ge vår förestående inflyttningsfest ryskt tema, bland annat för att vodkapriset passade vår för tillfället något ansträngda ekonomi, och plockade till oss ett antal flaskor.

Flaskorna var av två sorter: Moskovskaya med gröna etiketter, och Stolichnaya med röda. Moskovskayan visade sig smaka lika trist billig sprit som annan vodka jag provat, men Stolichnayan var någonting annat. En ren och mild men distinkt skimrande smak med antydan till sötma. För första och hittills enda gången hade jag stött på en vodka som jag tyckte var tillräckligt njutbar för att med behållning drickas ren.

Jag kan inte säkert säga att Stolichnaya är den bästa vodkan som finns – jag har exempelvis inte provat någon av sorterna med högre placering i Slates provning under jämförbara omständigheter – men den är den enda jag provat som uppfyller allt som jag för tillfället kräver av en vodka, och jag har fegt hållit mig till den sedan dess.

Vodka?

Det är egentligen underligt att smaksatt vodka, som Absolut Citron, kallas vodka. Det som skiljer vodka från annan sprit är ju nämligen just frånvaron av tydlig smak. Det är svårt att se på vilket sätt smaksatt vodka definitionsmässigt är annorlunda än mer traditionellt smaksatt sprit, som gin eller aquavit. Förvirringen märks i Systembolagets kategorisystem, där den enda vodkakategorin är »vodka, smaksatt«, medan de klassiska vodkasorterna ligger i kategorin »brännvin, okryddat«. Det skulle vara intressant att se i vilken kategori en Absolut Enbär eller Absolut Kummin skulle hamna.

Alkoläskgenerationens cocktail

Den nyaste stjärnan på cocktailhimlen, Cosmopolitan, av allt att döma 1990-talets mest bestående intryck på barmenyerna, är tidstypisk i att vara baserad på just smaksatt vodka. Det finns versioner med klassisk vodka men citronvodka är den vanligaste basen, och den verkar också vara den ursprungliga.

Den första versionen av drinken tillskrivs Cheryl Cook, som lär ha skapat drinken i Kalifornien redan i mitten av 1980-talet. Enligt egen utsago blev hon överväldigad av hur många människor, framför allt kvinnor, som beställde Martinis trots att de inte egentligen tyckte om dem, bara för att synas med ett Martiniglas i handen. »It was /…/ this realization that gave me the idea to create a drink that everyone could palate and was visually stunning in that classic glass.« Tydligare kan det knappast sägas: Cosmopolitan är en cocktail som är skapad för dem som uppskattar utseendet, men inte smaken, hos en klassisk cocktail.

Som ni antagligen redan förstått tillhör inte Cosmopolitan mina favoritdrinkar, men även jag ser poänger med den. Den är onekligen en äkta cocktail i den klassiska meningen, och dess popularitet har motverkat att cocktailtraditionen trängts längre in i nostalgins dammiga hörn. Dessutom är den ett utmärkt alternativ att ha redo när man vill bjuda en blandad skara gäster på cocktails, där inte alla är Martinientusiaster.

Därför ville jag ge Cosmopolitan en chans genom att sätta samman en version som även jag själv kan uppskatta.

Mitt Cosmopolitanrecept

Jag tycker att en Cosmopolitan ska göra skäl för namnet, så jag vill inte låta ingredienserna avvika för mycket från de normala versionerna. Men för att passa min smak måste drinken få lite mer bett i styrkan och mildras i sin sötsliskighet.

Från medbloggaren Björn (som tydligen också håller till i Malmö [uppdatering: det gör han inte längre]) har jag anammat tipset att använda koncentrerad tranbärsjuice för att minska utspädningseffekten. Bra idé, men för att inte drinken ska smaka för mycket som den tjocka bottensatsen i barndomens saftglas tillför jag ändå en andel vatten till juicekoncentratet (i stället för tre som det står på paketet).

I Dale DeGroffs berömda Cosmopolitanrecept ingår att man ska elda på en bit apelsinskal så att det frigörs olja som man därpå vrider ur och droppar i drinken. Jag har inte lyckats med det, men det låter mycket elegant. Jag tar gärna emot tips på var man kan få en demonstration av någon som förstått exakt hur det ska gå till, men tills vidare använder jag orange bitters för att tillföra drinken motsvarande apelsinskalsnyans, vilket jag tycker att den tjänar på.

Vidare modererar jag den trist osofistikerade citronvodkasmaken genom att byta ut en del av den mot Stolichnaya, och slutligen håller jag mängden Cointreau nere, eftersom jag tycker att likören annars lätt blir för dominerande.

3 cl citronvodka (jag råkar ha Smirnoff Citrus Twist)
2 cl Stolichnaya
½ cl Cointreau
1 cl Jokk koncentrerad tranbärsjuice + 1 cl vatten
2 cl nypressad lime
En skvätt Fee Brothers Orange Bitters

Skakas med is och silas ner i ett cocktailglas.

Resultatet är en frisk Cosmopolitan med ganska mycket syra i smaken, men fortfarande lättdrucken som sig bör. Och fortfarande, med Cheryl Cooks ord, såväl »visually stunning« som »oh so pretty in pink«.

Uppdatering: Jag har provat mer vodka.

Uppdatering drygt tre år senare: Jag är fortfarande nöjd med mitt Cosmopolitanrecept, men det där med att hälla i en centiliter vatten förefaller tramsigt när jag nu skummar igenom texten igen. Nuförtiden skakar jag helt enkelt drinken lite längre än andra drinkar bara, så att man får lagom mycket vatten från den smälta isen. Mängden is man använder är förstås viktig!

intressant? om cocktail, vodka, Cosmopolitan

Den ursprungliga idén med att destillera fram sprit är förstås att få alkoholen så ren som möjligt. Med det idealet borde vodka betraktas som den mest lyckade spriten. Nu är renhet förstås inte i allmänhet det främsta kriteriet på högklassiga alkoholhaltiga drycker, men är man inte så förtjust i spritsmaker baserar man med fördel sina drinkar på vodka.

Svag personlighet

Vodka är rent definitionsmässigt ganska smaklös, och de smaker den har är huvudsakligen rester av biprodukter från jäsningsprocessen – som i större mängd smakar riktigt illa. Nu fungerar ju dock människan så att man lär sig att tycka om smaker som man associerar med välmående och trevliga omständigheter. Därför lär sig många faktiskt att trots allt uppskatta bismakerna i vodkan, så länge de hålls på subtil bakgrundsnivå. Med dagens teknik vore det inte svårt att producera en vodka som verkligen inte smakade något annat än etanol och vatten, vilket ligger väldigt nära total smaklöshet, men den skulle säkert inte bli någon försäljningssuccé.

Visst finns det vodka med både mer och mindre angenäma bismaker, och visst kan det spela roll vilken vodka man väljer. Till en spritdominerad drink som Vodka Martini krävs naturligtvis en vodka som smakar gott i sig. Men den goda smaken i en god vodka kan definitionsmässigt aldrig bli mer än ytterst subtil.

Jag gissar att trenden att provsmaka ren vodka blir kortvarig, men trenden att föredra vodka som drinkingrediens är antagligen långt ifrån sin topp. Lättillgängliga drinkar som får sin karaktär helt av söta fruktsmaker passar vår tids mentalitet och krav på omedelbar tillfredsställelse. För den som är förtjust i klassiska cocktails framstår många av dessa moderna drinkar förstås som ganska osofistikerade.

Stolichnaya

På väg hem från en ganska torftig semestervecka i Agadir för ett antal år sedan fann jag och min livskamrat rysk vodka i flygplatsens taxfreebutik (hur mycket har inte dryckesvyerna vidgats av infall i taxfreebutiker!) till ett med svenska mått mätt löjligt lågt pris. Vi fick då idén att ge vår förestående inflyttningsfest ryskt tema, bland annat för att vodkapriset passade vår för tillfället något ansträngda ekonomi, och plockade till oss ett antal flaskor.

Flaskorna var av två sorter: Moskovskaya med gröna etiketter, och Stolichnaya med röda. Moskovskayan visade sig smaka lika trist billig sprit som annan vodka jag provat, men Stolichnayan var någonting annat. En ren och mild men distinkt skimrande smak med antydan till sötma. För första och hittills enda gången hade jag stött på en vodka som jag tyckte var tillräckligt njutbar för att med behållning drickas ren.

Jag kan inte säkert säga att Stolichnaya är den bästa vodkan som finns – jag har exempelvis inte provat någon av sorterna med högre placering i Slates provning under jämförbara omständigheter – men den är den enda jag provat som uppfyller allt som jag för tillfället kräver av en vodka, och jag har fegt hållit mig till den sedan dess.

Vodka?

Det är egentligen underligt att smaksatt vodka, som Absolut Citron, kallas vodka. Det som skiljer vodka från annan sprit är ju nämligen just frånvaron av tydlig smak. Det är svårt att se på vilket sätt smaksatt vodka definitionsmässigt är annorlunda än mer traditionellt smaksatt sprit, som gin eller aquavit. Förvirringen märks i Systembolagets kategorisystem, där den enda vodkakategorin är »vodka, smaksatt«, medan de klassiska vodkasorterna ligger i kategorin »brännvin, okryddat«. Det skulle vara intressant att se i vilken kategori en Absolut Enbär eller Absolut Kummin skulle hamna.

Alkoläskgenerationens cocktail

Den nyaste stjärnan på cocktailhimlen, Cosmopolitan, av allt att döma 1990-talets mest bestående intryck på barmenyerna, är tidstypisk i att vara baserad på just smaksatt vodka. Det finns versioner med klassisk vodka men citronvodka är den vanligaste basen, och den verkar också vara den ursprungliga.

Den första versionen av drinken tillskrivs Cheryl Cook, som lär ha skapat drinken i Kalifornien redan i mitten av 1980-talet. Enligt egen utsago blev hon överväldigad av hur många människor, framför allt kvinnor, som beställde Martinis trots att de inte egentligen tyckte om dem, bara för att synas med ett Martiniglas i handen. »It was /…/ this realization that gave me the idea to create a drink that everyone could palate and was visually stunning in that classic glass.« Tydligare kan det knappast sägas: Cosmopolitan är en cocktail som är skapad för dem som uppskattar utseendet, men inte smaken, hos en klassisk cocktail.

Som ni antagligen redan förstått tillhör inte Cosmopolitan mina favoritdrinkar, men även jag ser poänger med den. Den är onekligen en äkta cocktail i den klassiska meningen, och dess popularitet har motverkat att cocktailtraditionen trängts längre in i nostalgins dammiga hörn. Dessutom är den ett utmärkt alternativ att ha redo när man vill bjuda en blandad skara gäster på cocktails, där inte alla är Martinientusiaster.

Därför ville jag ge Cosmopolitan en chans genom att sätta samman en version som även jag själv kan uppskatta.

Mitt Cosmopolitanrecept

Jag tycker att en Cosmopolitan ska göra skäl för namnet, så jag vill inte låta ingredienserna avvika för mycket från de normala versionerna. Men för att passa min smak måste drinken få lite mer bett i styrkan och mildras i sin sötsliskighet.

Från medbloggaren Björn (som tydligen också håller till i Malmö [uppdatering: det gör han inte längre]) har jag anammat tipset att använda koncentrerad tranbärsjuice för att minska utspädningseffekten. Bra idé, men för att inte drinken ska smaka för mycket som den tjocka bottensatsen i barndomens saftglas tillför jag ändå en andel vatten till juicekoncentratet (i stället för tre som det står på paketet).

I Dale DeGroffs berömda Cosmopolitanrecept ingår att man ska elda på en bit apelsinskal så att det frigörs olja som man därpå vrider ur och droppar i drinken. Jag har inte lyckats med det, men det låter mycket elegant. Jag tar gärna emot tips på var man kan få en demonstration av någon som förstått exakt hur det ska gå till, men tills vidare använder jag orange bitters för att tillföra drinken motsvarande apelsinskalsnyans, vilket jag tycker att den tjänar på.

Vidare modererar jag den trist osofistikerade citronvodkasmaken genom att byta ut en del av den mot Stolichnaya, och slutligen håller jag mängden Cointreau nere, eftersom jag tycker att likören annars lätt blir för dominerande.

3 cl citronvodka (jag råkar ha Smirnoff Citrus Twist)
2 cl Stolichnaya
½ cl Cointreau
1 cl Jokk koncentrerad tranbärsjuice + 1 cl vatten
2 cl nypressad lime
En skvätt Fee Brothers Orange Bitters

Skakas med is och silas ner i ett cocktailglas.

Resultatet är en frisk Cosmopolitan med ganska mycket syra i smaken, men fortfarande lättdrucken som sig bör. Och fortfarande, med Cheryl Cooks ord, såväl »visually stunning« som »oh so pretty in pink«.

Uppdatering: Jag har provat mer vodka.

Uppdatering drygt tre år senare: Jag är fortfarande nöjd med mitt Cosmopolitanrecept, men det där med att hälla i en centiliter vatten förefaller tramsigt när jag nu skummar igenom texten igen. Nuförtiden skakar jag helt enkelt drinken lite längre än andra drinkar bara, så att man får lagom mycket vatten från den smälta isen. Mängden is man använder är förstås viktig!

intressant? om cocktail, vodka, Cosmopolitan

Vodka och andra smaklösheter, samt en acceptabel Cosmopolitan