Ateistiska ceremonier

Det är onekligen ett problem att kyrkan haft ceremonimonopol så länge att många har svårt att tänka sig en ceremoni som inte blandar in kyrkan. Behovet av ceremonier går mycket djupare än någon religion. Vi behöver ceremonier för att manifestera viktiga förändringar i våra liv, för oss själva och inför omgivningen. Vi som inte vill koppla våra djupaste ögonblick i livet till gudar, spöken eller utomjordiska besökare, vi måste också kunna ha våra ceremonier.

Och naturligtvis kan vi det. Det är dock inte alltid så lätt att veta hur man bär sig åt. Det finns inte precis några färdiga format, och det är inte lätt att hitta någon som hjälper en att hålla ceremonin någon annanstans än inom kyrkan.

Vi blev inbjudna till en välkomsthögtid för ett barn i släkten för ett antal år sedan, och jag trodde på vägen dit att det nog skulle bli en ganska fånig tillställning. Jag tyckte att det kändes onödigt och ganska krystat att, som jag såg det, imitera ett dop med det centrala, religiösa, elementet borttaget. Men jag ändrade mig radikalt under själva ceremonin.

Kvinnan som höll ceremonin var van att göra det professionellt, även om det normalt var icke-religiösa begravningar hon sysslade med. Hon hade både kunnandet som behövdes för att lägga upp en ceremoni och förmågan att leda den på ett högtidligt men samtidigt rakt och otvunget sätt. Dessutom var hon en utmärkt sångerska och gitarrist. Det hela berörde mig djupt på ett sätt som inga religiösa ceremonier någonsin gjort.

När vi själva fått barn ville vi göra något liknande för vår dotter. Vi fick tag på den som hållit ceremonin för vår släkting, och hon ville mer än gärna ha omväxling till de dystra begravningstillställningar hon annars brukar vara värd för. Hon ordnade en välkomstceremoni för vår första dotter mot en ganska symbolisk ersättning, och har sedan gjort samma sak för den andra. Som en ren bonus följde dessutom hennes man, som är professionell musiker, med båda gångerna och kompade de musikaliska inslagen på kontrabas. Vår ceremonimästare gjorde upplägget och skrev en personlig text i dialog med oss om vilka sorts personer vi var, och vad vi var ute efter att framföra. Vi diskuterade lämpliga sånger, och deltog i ceremonin med diktläsning och tändande av ljus. Det var väldigt lyckat båda gångerna, djupt känslomässig stämning under ceremonin men samtidigt glatt och otvunget.

De kristna ceremonier – vigslar och dop – jag har varit på har å andra sidan ofta varit ganska beklämmande upplevelser. Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Henrik Berggren beklagar sig i dagens Dagens Nyheter över vad han verkar tycka är behovet av kyrkliga ceremonier. Om alternativ till dop skriver han »Det är möjligt att det finns bra borgerliga dopritualer [sic!]. Men jag har bara varit med om hemmasnickrade namngivningsceremonier. Och de kan vara stämningsfulla och fina, men lider av ett fundamentalt problem: det officiella erkännandet av det namn man ger sitt barn är helt kopplat till staten, närmare bestämt skattemyndigheten. […] Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.«

Vi har inte kallat våra välkomsthögtider vare sig namngivningsceremonier eller (förstås) dopritualer. De har varit avsedda just att ge barnet ett välkomnande i den »församling« av släkt och vänner där det ska leva. Att sedan praktiskt taget alla gäster har referat till tillställningen som »namngivning« får stå för dem. Dopet lider ju av samma missförstånd om att vara till för att ge barnet ett namn. (Jag irriterar mig ett par gånger i veckan på att folk säger sig »döpa om« exempelvis datafiler när de menar att de byter namn på dem.) Visst har vi gjort en grej med namnen i ceremonin, men det gör ju även dopet.

Problemet är att ateismen inte är någon religion, inte har något samfund som kan tillhandahålla mallar och professionell hjälp för ritualer, och att det saknas folklig tradition och kunskap om hur ceremonier byggs upp. Efter kyrkans månghundraåriga dominans på området är det där den mesta kompetensen finns. Jag är inte säker på vem som är mest lämpad att ta itu med det här problemet, men jag är ganska säker på att det inte är Christer Sturmark.

intressant? om religion, ateism, dop, välkomsthögtid, namngivning, ceremonier, Henrik Berggren.

Det är onekligen ett problem att kyrkan haft ceremonimonopol så länge att många har svårt att tänka sig en ceremoni som inte blandar in kyrkan. Behovet av ceremonier går mycket djupare än någon religion. Vi behöver ceremonier för att manifestera viktiga förändringar i våra liv, för oss själva och inför omgivningen. Vi som inte vill koppla våra djupaste ögonblick i livet till gudar, spöken eller utomjordiska besökare, vi måste också kunna ha våra ceremonier.

Och naturligtvis kan vi det. Det är dock inte alltid så lätt att veta hur man bär sig åt. Det finns inte precis några färdiga format, och det är inte lätt att hitta någon som hjälper en att hålla ceremonin någon annanstans än inom kyrkan.

Vi blev inbjudna till en välkomsthögtid för ett barn i släkten för ett antal år sedan, och jag trodde på vägen dit att det nog skulle bli en ganska fånig tillställning. Jag tyckte att det kändes onödigt och ganska krystat att, som jag såg det, imitera ett dop med det centrala, religiösa, elementet borttaget. Men jag ändrade mig radikalt under själva ceremonin.

Kvinnan som höll ceremonin var van att göra det professionellt, även om det normalt var icke-religiösa begravningar hon sysslade med. Hon hade både kunnandet som behövdes för att lägga upp en ceremoni och förmågan att leda den på ett högtidligt men samtidigt rakt och otvunget sätt. Dessutom var hon en utmärkt sångerska och gitarrist. Det hela berörde mig djupt på ett sätt som inga religiösa ceremonier någonsin gjort.

När vi själva fått barn ville vi göra något liknande för vår dotter. Vi fick tag på den som hållit ceremonin för vår släkting, och hon ville mer än gärna ha omväxling till de dystra begravningstillställningar hon annars brukar vara värd för. Hon ordnade en välkomstceremoni för vår första dotter mot en ganska symbolisk ersättning, och har sedan gjort samma sak för den andra. Som en ren bonus följde dessutom hennes man, som är professionell musiker, med båda gångerna och kompade de musikaliska inslagen på kontrabas. Vår ceremonimästare gjorde upplägget och skrev en personlig text i dialog med oss om vilka sorts personer vi var, och vad vi var ute efter att framföra. Vi diskuterade lämpliga sånger, och deltog i ceremonin med diktläsning och tändande av ljus. Det var väldigt lyckat båda gångerna, djupt känslomässig stämning under ceremonin men samtidigt glatt och otvunget.

De kristna ceremonier – vigslar och dop – jag har varit på har å andra sidan ofta varit ganska beklämmande upplevelser. Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Henrik Berggren beklagar sig i dagens Dagens Nyheter över vad han verkar tycka är behovet av kyrkliga ceremonier. Om alternativ till dop skriver han »Det är möjligt att det finns bra borgerliga dopritualer [sic!]. Men jag har bara varit med om hemmasnickrade namngivningsceremonier. Och de kan vara stämningsfulla och fina, men lider av ett fundamentalt problem: det officiella erkännandet av det namn man ger sitt barn är helt kopplat till staten, närmare bestämt skattemyndigheten. […] Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.«

Vi har inte kallat våra välkomsthögtider vare sig namngivningsceremonier eller (förstås) dopritualer. De har varit avsedda just att ge barnet ett välkomnande i den »församling« av släkt och vänner där det ska leva. Att sedan praktiskt taget alla gäster har referat till tillställningen som »namngivning« får stå för dem. Dopet lider ju av samma missförstånd om att vara till för att ge barnet ett namn. (Jag irriterar mig ett par gånger i veckan på att folk säger sig »döpa om« exempelvis datafiler när de menar att de byter namn på dem.) Visst har vi gjort en grej med namnen i ceremonin, men det gör ju även dopet.

Problemet är att ateismen inte är någon religion, inte har något samfund som kan tillhandahålla mallar och professionell hjälp för ritualer, och att det saknas folklig tradition och kunskap om hur ceremonier byggs upp. Efter kyrkans månghundraåriga dominans på området är det där den mesta kompetensen finns. Jag är inte säker på vem som är mest lämpad att ta itu med det här problemet, men jag är ganska säker på att det inte är Christer Sturmark.

intressant? om religion, ateism, dop, välkomsthögtid, namngivning, ceremonier, Henrik Berggren.

Ateistiska ceremonier