11 augusti 2008

Om grodbröd och teleportering

Idag löste jag ännu ett av min barndoms mysterier. Det är alltid tillfredsställande när det händer, och lite fascinerande eftersom det ger en indikation på någonting om hur hjärnan fungerar.

Ett problem jag grunnat på som barn har legat kvar någonstans därinne, orört, i kanske 30 år. Så plötsligt, genom en ogripbar association dyker det upp igen, i arbetsminnet så att säga, och jag inser ögonblickligen att jag nu har tillräcklig kunskap för att lösa problemet, och kanske har haft det i 20 år! Utan att koppla ihop problemet med lösningen, för att jag över huvud taget inte funderat på problemet.

Frog bread När jag var liten åt mina föräldrar ibland grod-bröd till frukost. Det var ett mörkare och fastare bröd än frans-brödet som jag personligen föredrog. Jag vet att jag flera gånger frågade mina föräldrar: »varför heter det grodbröd?«, utan att få något tillfredställande svar. Jag minns inte exakt vad de svarade, men det hjälpte mig i alla fall inte att förstå vad det där mörka brödet skulle ha för koppling till grodor.

Det tog nog i och för sig inte så många år innan jag förstod att problemet var att de aldrig uppfattat vad jag frågade. De trodde att jag frågade varför det hette grov-bröd. Det var kanske det första av den här sortens mysterier jag löste.

Då tog mysteriet med kalfilen längre tid. I mitten på sjuttiotalet lyssnade min mor mycket på en skiva med vissångaren Carl Anton – senare känd från tv, med en underlig kombination av brunt hår och grått skägg (vilket i sin tur är ett mysterium jag aldrig löst. Färgade han håret men inte skägget? Varför i så fall? Det såg ju inte klokt ut!), men vid den här tiden var håret och skägget lika mörka. I en av texterna sjöng han: »så bjuder Mamma på blåbär, med socker och kylskåps-kalfil«. (Betoningen i kalfil ligger på andra stavelsen.)

Jag frågade min mor, »vad är kalfil?«, och hennes något förbryllade svar lät mig veta att det var någon speciell sorts fil, som man (precis som all annan fil) förvarade i kylskåpet. Jag accepterade nog svaret men jag undrade länge varför jag inte stötte på någon kalfil i verkliga livet. Till blåbär fick jag mjölk, grädde, eller möjligen vanlig filmjölk – aldrig kalfil. Jag var nog i övre tonåren när jag hörde visan igen och insåg att anledningen till min mors förbryllan var att hon uppfattat min fråga som »vad är kall fil?«, och vad svarar man på det?

Mysteriet jag löste idag har sitt ursprung i någon sorts studiebesök i någon sorts kontorsmiljö. Jag minns inte när eller var. Däremot minns jag att jag att jag blev förevisad en maskin där man stoppade in ett ihoprullat papper i en plastcylinder, varpå pappret försvann och materialiserades i ett annat rum!

Jag vet att jag tyckte att det var helt fantastiskt och väldigt förbryllande. Jag var nog egentligen tillräckligt gammal för att inse att teleportering var omöjlig, åtminstone med dagens fysik. Men jag såg det ju med mina egna ögon! Jag slöt mig till att det nog tydligen faktiskt var möjligt. Antagligen utarbetade jag omedvetet en ad hoc-teori om hur pappret bröts ner till mikroskopiska partiklar som skickades genom luften till mottagaren.

Efter ett tag måste jag ha glömt bort det hela, eftersom jag sedermera lärt mig att teleportering är science fiction utan se någon motsägelse. Först idag dök alltså minnet av någon anledning upp, och jag insåg att vad jag fått se naturligtvis var rörpost.

Hur många fler mysterier med uppenbara lösningar kan ligga och lura därinne bland synapserna i mitt huvud? Säkert tiotals åtminstone.

intressant? om mysterier, barn, hjärnan, Carl Anton, teleportering, rörpost. Grodbrödsbild av Ben Ostrowsky (some rights reserved).


8 comments:

Kim Jong Il sa...

Länkade till din blogg. Me likes.

ctail sa...

Trevligt. Jag gillar din också.

Susanne sa...

Som vuxen och - förhoppningsvis - klokare skrattar man gott åt de där missuppfattningarna. Just nu minns jag inga av mina egna, men min tio år yngre syster hade två ord hon som liten undrade över: bodilteket och manskaleva. Till bodilteket går man för att låna böcker och manskaleva är något ljust brunt man eventuellt brer på grodbrödet, annars på det fransiga brödet.

Kul att träffas förresten! Ska genast lägga in din blogg på google reader så jag kan fortsätta träffa dig virtuellt.

Nu kom jag på ett av mina egna missuppfattade ord, som dock missuppfattades på ett annorlunda sätt: lasarettet i Lund. Fick glada skratt när jag under en resa i Stockholm undrade om det inte fanns något Lund där också, precis som hemma i Skåne. Lund var för mig allt som hade med sjukhus att göra.

ctail sa...

Jag får inte ihop det där med manskaleva. Ska det vara levamanska möjligtvis?

Anonym sa...

Det var bara några år sedan jag kom på att de i en luciasång sjunger, elva nätter före jul. Jag har alltid trott att de sjöng älvan äter före jul.

Åsa, http://zyrenna.webblogg.se/

Susanne sa...

manskaleva var leverpastej, inspirerat av svensktoppslåten Man ska leva för varandra som var en landsplåga på den tiden, låt se, det måste ha varit runt år 1970.

Vad är levamanska?

ctail sa...

Jag tänkte på leverpastej. Tyckte bara inte att manskaleva lät speciellt mycket som leverpastej, så jag trodde att det kanske var felvänt.

Henrik Sundström sa...

Vådan av att tala skånska: det hoppar grova grodor ur munnen.