Jag tycker att jag allt oftare stöter på uppfattningen att den fria
viljan måste vara en illusion, och det får mig att tappa hakan varje
gång. För mig tycks det som en ganska bisarr ståndpunkt. Hur kommer
man fram till den? Det kan man göra på flera olika sätt, tydligen. Jag
ska bena ut några resonemang jag hittat på olika håll, men för att
inte gå vilse i begreppen måste jag börja med en kort beskrivning av
min egen syn på saken.
Fria varelser med tvång
Jag ser mig själv och alla er andra som självständiga varelser som
interagerar med varandra och resten av omgivningen.
Det är ingen objektivt sann syn på tillvaron, men det är ungefär den
modell som våra hjärnor spontant använder sig av, och därmed är det
praktiskt att utgå från den. Man kan resonera i andra möjliga
abstraktioner, som att världen består av mikroskopiska partiklar som
flyger omkring och krockar med varandra, och man kan till och med
tycka att det är en bättre modell i vissa sammanhang, men för normal
mänsklig vardagsverksamhet är den oanvändbar. Låt oss därför för
tillfället glömma partikelfysik och alla andra teorier om tillvaron
som inte på något naturligt sätt fångar begreppen »människa« eller
»självständig varelse«.
Hur en självständig varelse handlar styrs dels av dess egen
personlighet (vad den är), dels av intryck den får från
omgivningen.
Ibland gör intrycken från omgivningen det praktiskt taget omöjligt
att, oavsett personlighet, handla på mer än ett sätt. Det kallas
tvång. Ett typiskt (om än ovanligt) exempel på tvång är att
någon håller en pistol mot ens huvud.
Det finns också tvång som härrör från den egna kroppen. Exempelvis kan
det vara väldigt svårt att låta bli att hosta eller att andas.
Beslut som inte beror på tvång fattar varje varelse själv, utefter sin
personlighet och sin upplevelse av omvärlden, det vill säga enligt sin
fria vilja.
Gränsen mellan vad som är tvång och vad som är fri vilja är långt
ifrån skarp. Det går att välja att bli skjuten i huvudet i stället för
att ge efter för pistolmannens krav. Det går att hålla andan. Ibland
kan det alltså vara svårt att definiera om ett beslut är fritt eller
inte, men den principiella betydelsen av ett fritt beslut är ändå klar
för de flesta.
Vad betyder det då att säga att den fria viljan är en illusion, och
att allting alltså egentligen är tvång? Tja, det betyder att
man stryker ett ganska användbart och intuitivt begrepp från sin
vokabulär. Det går inte längre att skilja den sortens beslut som får
en att be om senap till korven från mekanismen som får en att hosta
om man sätter korven i halsen.
Dessutom får också begreppet illusion sig en allvarlig törn.
Den klassiska användningen av ordet illusion handlar om sådant som
itusågade damer och hägringar i öknen (temperaturskiktningar som får
luften just ovanför marken att se ut som vatten). Men om ett så
grundläggande intuitivt begrepp som fritt fattade beslut är en
illusion, då får det inte längre riktigt samma klang att säga att det
är en illusion att damen är itusågad. Kanske det är en illusion att vi
kan se damen över huvud taget? Det vårt öga uppfattar är ju trots allt
inte damen i sig, bara ljuset som reflekterats på henne.
Plötsligt är allt vi upplever potentiella illusioner. Vi kan nästan
lika gärna hävda, som skräddaren Schultz i Woody Allens Skuggor och
dimma, att ingenting är verkligt och att allting bara existerar i
en hunds dröm. Det är en sorts teori som är svår att argumentera emot
eftersom den inte säger någonting användbart.
Min hjärna tvingade mig!
En anledning att hävda att fri vilja är en illusion tycks vara att man
bara klassificerar medvetna beslut som fria. Ett referat på Wired Science-bloggen av journalisten
Brandon Keims e-postkonversation med kognitionsneurovetaren Martha Farah
fick mig att förstå det här bättre. Inte Farahs svar – de är
välformulerade men ganska självklara. Det är Keims frågor och
kommentarer jag finner upplysande.
Konversationen ingår i förarbetet till en artikel om forskningsresultat som säger att vi
blir medvetna om beslut långt efter att vi fattat dem, och om vad det
implicerar för den fria viljan.
Keim inleder så här: »Long before you're consciously aware of making a
decision, your mind has already made it. If that's the case, do people
actually make decisions? Or is every choice […] an unthinking,
mechanistic procedure«.
Vad han säger är alltså att han inte anser sig stå för ett beslut som
har fattats av hans »mind« (tyvärr ett svåröversatt ord). Han
klassificerar det som resultatet av en rent mekanisk process. Här
tappar jag hakan direkt. Om inte du har fattat beslutet, Brandon,
vem har då fattat det? Finns det någon annan inuti din
hjärna?
Men ganska snart kommer formuleringar som får mig att bättre förstå
hur han tänker. Han ställer frågan: »Do [these results] obviate free
will, […] or might there still be a balance between free will
and unconscious decisions«. Uppenbarligen antar Keim en förutsättning
han underlåtit att nämna: att bara medvetna beslut är fria.
Det är en premiss jag inte antar, och som inte fungerar. Att fatta
beslut är inte medvetandets uppgift. Medvetandet ger oss vår inre
sammanfattande »bild« av oss själva och omvärlden. Det som är vi
själva kan inte begränsas till bara medvetandet.
Vad Keim har problem med är alltså i själva verket gränsdragningen för
vad som är han själv. Han vill inte erkänna att beslut fattade i hans
hjärna är hans egna. Vi är tillbaka i uppfattningen att »vi« är
någonting annat än vår kropp, som jag skrivit om tidigare. Den
måste betraktas som en missuppfattning, åtminstone när man refererar
till neurovetenskaplig forskning som förutsätter att tankeprocesserna äger
rum i det fysiska nervsystemet.
Farahs svar och förklaringar är mestadels utmärkta, men hon säger en
sak som jag inte gillar: »I don't think ›free will‹ is a
very sensible concept, and you don't need neuroscience to reject it
– any mechanistic view of the world is good enough«. Varför ska
en »mekanistisk« världsbild behöva utesluta den fria viljan? Det är
möjligt att fri vilja inte är ett så lämpligt begrepp inom just Farahs
vetenskapliga disciplin, men för vardaglig användning fungerar det ju
utmärkt. Det är ungefär lika väldefinierat och tydligt som det mesta
annat i språket.
Datorparallellen
Farah förklarar bland annat genom att dra parallellen till hur en
dator kan fatta egna beslut, även om den är styrd av sitt program och
sina indata – vilket ligger helt i linje med vad jag själv
tidigare skrivit om
maskiner och deras beslut. Keims kommentar till det får mig att
tänka att den stora skillnaden mellan oss kanske ligger just i att jag
har bättre förståelse av hur datorprogram fungerar:
»Somehow the
computer doesn't seem satisfactory, in the sense that a rational
program would make the same decision again and again again. Somehow
that doesn't seem alive.« Han tänker sig alltså att hjärnan inte skulle fatta samma
beslut gång på gång. Det stämmer inte. Naturligtvis skulle den göra
det, givet att förutsättningarna var exakt desamma – att det
var exakt samma hjärna i exakt samma tillstånd, som fått exakt samma
sekvens av signaler från födseln fram till tidpunkten där beslutet
fattas.
Den situationen går förstås inte att återskapa i praktiken. Hjärnans
programflöde tickar ohjälpligt vidare, samtidigt som omvärlden
förändras och ger upphov till nya intryck. Man kan inte gå tillbaka
till en tidigare punkt i en människas liv. Men i det avseendet är
hjärnan inte principiellt annorlunda än ett datorprogram. Enda
skillnaden är att hjärnan och dess indata är så mycket mer komplexa än
dagens datorprogram. Att vi ska kunna backa ett datorprogram och låta
datorn upprepa exakt samma tillstånd och beslut förutsätter dels att vi kan kontrollera processen utifrån, dels att
programmet är så pass enkelt att vi antingen kan registrera maskinens
exakta tillstånd i sin helhet, eller köra om programmet från början tillsammans med
exakt samma indata. Skillnaden mellan hjärnan och datorsystemet är i
detta avseende bara kvantitativ och logistisk.
Jag har själv inget problem med att också datorprocesser fattar egna
beslut, och alltså i princip också har fri vilja – om än för
enkla program mycket rudimentär. Många människor vägrar gå med på att
datorer kan rymma självständigt tänkande varelser, men jag förstår
inte riktigt varför.
Min syn på de här begreppen gör i alla fall att jag inte har något
problem med att passa ihop exempelvis den fria viljan med
neurovetenskapliga forskningsresultat, utan något av det »head spin«
som plågar Keim.
Fria partiklar
Under 2006 och 2007 läste jag ett par artiklar i New Scientist (tyvärr måste man ha
prenumerantprivilegier för att läsa dem i sin helhet via nätet) om en
kontrovers bland fysiker och matematiker. Den börjar med att Gerard
't Hooft från Utrecht presenterar en teori som gör att man kan
bli av med den grundläggande slumpmässigheten från kvantfysiken.
'T Hooft modellerar en nivå djupare än man brukar och hittar
tillstånd som går att förutsäga under begränsade tidsperioder,
vilket ger en deterministisk förklaring till fenomen som annars
betraktas som slumpmässiga.
Naturligtvis blir teorin kritiserad av forskare vars karriär är
beroende av den där slumpmässigheten. Det är inget anmärkningsvärt.
Anmärkningsvärt är däremot att två matematiker, John Conway
och Simon Kochen från Princeton, blandar sig i striden och säger sig
ha bevisat att om 't Hoofts teori stämmer så har vi
ingen fri vilja! Av det drar de slutsatsen, eftersom de inte vill ge
upp sin fria vilja, att 't Hoofts teori är felaktig.
Det matematikerna har undersökt är vad som händer när man mäter en
partikels spinn. De har visat att om man har minsta
frihet att välja längs vilka axlar och i vilken ordning man ska göra
mätningarna, då måste alla partiklar överallt ha samma frihet, det
vill säga uppträda oförutsägbart.
Vad ska då det betyda? Den fria viljan är ju inget matematiskt
begrepp. För att matematiskt kunna säga någonting om den måste man
definiera den som någonting matematiskt. Vad Conway och Kochen
gjort är som synes att sätta likhetstecken mellan
frihet och oförutsägbarhet.
Det vill jag för det första inte alls gå med på. Frihet och
oförutsägbarhet är ganska olika saker i min begreppsvärld. För det
andra är matematikernas definition av förutsägbarhet sådan att
förutsägbarheten i praktiken blir betydelselös. För att förutsäga en
människas beslut i ett visst ögonblick kan man behöva väga in varenda
partikel, varenda händelse, i hela universums historia fram till
beslutsögonblicket. Det skulle ju vara, för att citera Erland
Josephsons rollfigur i Tarkovskijs Offret,
»att skapa ett nytt universum – att bli demiurg«.
Jag kan inte se att viljan har någonting på fysikernas partikelnivå
att göra. Partikelfysiken är, som sagt, en alternativ abstraktion av
tillvaron, en annan modell av verkligheten än vår intuitiva
uppfattning. Är det någon katastrof om den fria viljan inte ingår i den
modellen? Det finns mycket mycket mer av det vi upplever som inte har
någon naturlig tolkning där: kärlek, glädje, förtvivlan och så vidare.
För att inte tala om den fysikaliska modellen själv och
förklaringsvärdet i den. Vilka partikelegenskaper modelleras den av?
Jag antar att Conway och Kochen gripits av en obehaglig upplevelse av
att partiklarna i vår kropp kanske kontrollerar oss. Att vi
är deras slavar. Det blir då ett sista halmstrå att om partiklarna
inte är helt förutsägbara så finns det kanske en chans att »vi« kan
påverka dem i ena eller andra riktningen. Men vad är då »vi« i
partikelfysikens modell? Jo, partiklarna som vår kropp är uppbyggd
av! Partiklarna är vi!
Sammanblandingen av verklighetsmodellerna får framstående
vetenskapsmän att säga många häpnadsväckande saker. Det här till
exempel, av fysikern Antoine Suarez: »If 't Hooft is really
correct, then the work for which he is famed was not carried out as a
result of his free will. Rather, he was destined to do it from the
beginning of time. In that case, maybe his Nobel prize should
rightfully have been presented to the big bang instead.« Jag tar mig
för pannan och hakan är nere vid knäskålarna. Alfred Nobels testamente
förutsätter faktiskt ingenting om predestination eller inte. Oavsett
vilket delas priset ut enbart till den del av universum som står för
handlingen man vill belöna. I detta fall till den konstellation av
partiklar som utgör Gerard 't Hoofts kropp.
Lyckligtvis finns också representanter för vetenskapssamfundet som
säger vettiga saker i sammanhanget, men tyvärr verkar de mest befinna
sig utanför naturvetenskapen. Filosofen Tim Maudlin, Rutgers
University: »Quantum randomness as the basis of free will doesn't
really give us control over our actions. We're either deterministic
machines, or we're random machines.« Det är för övrigt helt i linje
med hur Martha Farah uttrycker sig.
Jag har själv ingen uppfattning om fysiken i det hela. Om kvanta är
deterministiska eller inte tycker jag är intressant, men det har ingen
inverkan på min syn på den fria viljan.
»Bara« biologi
Det stör mig att många av dem som vill avskriva den fria viljan gör
det baserat på en materialistisk världsbild liknande min egen. (Medan
kristna oftast försvarar den fria viljan, som lösningen på teodicéproblemet.)
Före detta it-narren Christer Sturmark, numera ordförande för Humanisterna, med
den självpåtagna rollen som den militanta ateismens främsta
företrädare i Sverige (nej, någon Richard
Dawkins tycker jag inte att han är), skrev i våras i
Computer Sweden: »Den neurobiologiska och neurofilosofiska
forskningen tyder alltmer på att den fria viljan i många situationer
är en illusion.« Därefter följer ett antal exempel på hur det kan
ifrågasättas om människor är ansvariga för sina handlingar när de
utlösts av mer eller mindre sjukliga fenomen i hjärnan.
Exemplen är långt ifrån ointressanta, men jag förstår inte hur de ska
indikera att den fria viljan är en illusion. Att det inte finns någon
klar gräns mellan fri vilja och tvång är definitivt ingen anledning
att skrota begreppet fri vilja. Det betyder lika lite att begreppet
fri vilja är en illusion som att begreppet litet hus
är en illusion för att gränsen mellan små och stora hus inte är
knivskarp.
Att man inte bör hållas ansvarig för ett våldsbrott som orsakats av en
hjärntumör förefaller mig tämligen uppenbart. Jag kan inte se det som
en akt av fri vilja (illusorisk eller inte), och jag kan inte tänka
mig att många andra skulle göra det heller.
Förståelse för hjärnans biologi, det som Sturmark kallar naturens
it, är självklart intressant, men man måste vara försiktig med
vilka slutsatser man drar. Att man kan peka på vad i en människas
nervsystem som orsakar ett visst beteende räcker förstås inte för att frita människan från ansvar för beteendet. Det skulle ju betyda
att allas vårt ansvar för våra handlingar skulle gradvis krympa mot
noll i takt med neurovetenskapens landvinningar!
Grundprincipen för mig är att man inte har ansvar för vad man
är, men däremot för vad man gör – oavsett
vad man är. Att försvara våldsbrott med att man är född med en
våldsam hjärna är som att försvara stöld med att man är född fattig.
Det kan vara en förmildrande omständighet, men det fråntar en inte
ansvaret, och inte friheten att välja.
Det var inte jag, det var min kropp!
En av de bästa illustrationerna jag vet av hur absurt det i
förlängningen blir om man frångår grundprincipen om ansvar för egna
handlingar finns i en Monty Python-sketch, i scenversionen från
Hollywood Bowl: En mördare har just pekats ut (av Gud, händelsevis)
och han försvarar sig med: »It's a fair cop, but society is to blame.«
På detta svarar den närvarande pragmatiske polismannen: »Right, we'll
arrest them instead!«, varpå han griper alla andra på scenen och
lämnar mördaren ensam kvar i frihet.
Om en brottsling på liknande sätt hävdar att »min kropp bär skulden«
(ja, hjärnan, oavsett om det bara är den man ska skylla på, är förstås
en del av kroppen), då blir svaret ännu enklare: »Right, då
spärrar vi bara in kroppen!«. Inte ens en gnostiker kan säga emot den logiken.
Enkätresultatet
För att tvinga mig själv att ta itu med det här inlägget iscensatte
jag för ett par månader sedan en enkät bland läsarna om frågan ifall
den fria viljan är en illusion eller inte. (Det fungerade ju till
slut, även om det tog sin tid.)
Det stod länge och vägde mellan den fria viljan och illusionen, men
slutresultatet var i alla fall en ganska tydlig seger för den fria
viljan. Alternativet att den fria viljan är en illusion fick sju
röster (33%). Alternativet att den fria viljan är verklig och att det
är en illusion att den är en illusion fick tio (47%).
Extraalternativen »jag väljer att inte svara på frågan« (som
rimligtvis måste ses som ett ja till fri vilja) och »det är
meningslöst att jag försöker välja ett svarsalternativ eftersom jag
inte har fri vilja«, (alltså ett inlindat nej till fri vilja) fick två
röster (9%) vardera. Totalt vann alltså den fria viljan med
12–9.
Det var ju skönt att jag åtminstone har en majoritet av läsarna med
mig.
intressant?
om
fri vilja,
neurovetenskap,
fysik,
Christer Sturmark,
filosofi,
ansvar.
29 juli 2008
Den fria viljans seger
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 comments:
Tack för tre saker
1. För länkningen
2. Att du berättar om din egen definition av fri vilja (måste läsa inlägget två gånger till för att begripa)
3. Att du berättar om svårigheterna med själva mätningen.
Har ett gammalt radikalt inlägg där jag konstaterar att definitionen av fri vilja är så mystisk att den strikt talat bör vara övernaturlig
Fri vilja - hur mäts det?
samt att vilket labbresultat som helst kan tyda på determinism eller fri vilja, beroende på hur man ser på det.
Tack själv. Mina kommentarer till Keim-Farah-konversationen blir antagligen lättare att förstå om man läser själva konversationen.
Verkligen intressant och välskrivet bloginlägg! Tack för intressant och inspirerande läsning i ett komplext och svårutrett ämne.
Några infall och återkopplingar från mig:
Keim-Farah-konversationen blir lättare att förstå om man läser lite mer om rapporten som deras samtal kretsar kring (t.ex. http://ts-si.org/content/view/3127/991 Ja, du länkar också till liknande referat.) Gör man det så tycker jag det framgår att det inte är Keim som "har problem" och att när Keim säger "Long before you're consciously aware of making a decision...." är det inte hans egna tankar, premisser och antaganden utan att han refererar till rapporten "Unconscious determinants of free decisions in the human brain [Nature Neuroscience]". Visst är det lite långsökta slutsatser som Keim tar fram i diskussionen, men men kul att diskutera.
Visst är allt vi upplever potentiella illusioner, det tycker åtminstone jag, men det är inte särskilt praktiskt användbart att gå omkring och tänka så*. En kvantfysiker skrev vid tillfälle något i stil med: "Om jag i vardagen skulle gå omkring och tänka kvantmekaniskt så skulle jag bli tokig."
När du skriver att en hjärna, givet samma förutsättningar, alltid fattar samma beslut, så vill jag så ett frö av tvivel i denna tvärsäkerhet... Kanske är det just kvantfysikens "slumpmässighet" (att kvanta endast kan statistiskt förutsägas) som gör den fria viljan möjlig att tänka sig? (I alla fall finns det människor som ser det så.) Måhända är skillnaden mellan hjärnan och datorsystemet i detta avseende bara att datorsystemet är så mycket mer förutsägbart och okänsligt. (I sammanhanget vill jag påpeka att många neurobiologer anser att "kärlek, glädje, förtvivlan och så vidare" bara är kemiska processer som i sin tur är förutsägbara ända ner till partikelnivå, men inte längre!
Om "partiklarna är vi", som du skriver, kan man då anta att hela "Jag" då är som en demokrati där partiklarna har varsin röst? Kul tanke. Gillar sådana! Mitt medvetande är en representativ demokrati, på många nivåer såklart. :-)
Exemplet med oansvariga hjärntumörer gjorde att jag associerade till kirurgiska ingrepp varvid man i avsikt att skademinimera bortopererar det som är skadligt, med möjliga fatala konsekvenser för vissa funktioner. Ta bort den person som har hjärntumör och potentiella skador är minimerade? - I detta sammanhang är frågan om Brott och Straff en annan diskussion där man ska väga straffets avskräckande roll mot dess förmåga att ge offret en tillfredsställande känsla av hämnd.
Jag valde att inte svara på din enkät. Slutsatser av detta?
För övrigt gillar jag Schopenhauers ord:
Der Mensch kann tun was er will; er kann aber nicht wollen was er will.
* Vill gärna vara praktisk och tänker ofta att gordiska knutar kan lösas genom att ställa frågan: "Vad funkar?"
Tack för intressant inlägg!
Det stämmer ju att Keims frågor och problem har sitt ursprung i vad vissa forskare hävdar. Referaten av forskarna jag har sett (inklusive via din länk) hjälper mig dock inte att begripa hur de kan dra slutsatsen att den fria viljan är en illusion av de resultat som presenterats. Keims resonemang är tydligare eftersom han ger inblick i hur han tänker, och det är tydligt att det faktiskt är sitt eget sätt tänka han beskriver, när han säger att det »makes my head spin« etc. Han refererar inte bara vad andra säger.
Att allt vi upplever är potentiella illusioner är ett möjligt synsätt, som (precis som du påpekar) inte är särskilt användbart. Men det är inte riktigt samma sak som att säga att allt vi upplever kanske egentligen är illusioner, att det är en potentiell sanning. Det vore direkt fel att säga, som jag ser det. När vi definierar vad som är sanning är vi nämligen hänvisade till att referera till vad vi upplever. Det är allt vi har att utgå från. (Det var nog inte så begripligt, men förhoppningsvis kommer jag att utveckla dessa tankar i kommande inlägg.)
Jag vet inte varför hjärnan skulle vara mindre robust än en dator i att hantera kvantas eventuella slumpmässighet. Vad skulle vi få ut av att ha slumpmässiga hjärnor? I frågan om det ger oss fri vilja håller jag med Tim Maudlin: »We're either deterministic machines, or we're random machines. That's not much of a choice.«
Visst kan man se det som att kärlek, glädje och förtvivlan »bara« är kemiska processer – och det gäller i så fall också fri vilja. Men det betyder ju inte att de »egentligen« inte »finns«. (Ursäkta citationstecknen, de syftar inte på något du eller någon annan skrev, utan markerar bara att en del av våra vardagliga begrepp har ganska oklara betydelser.) Framför allt är kvantfysiken en mycket olämplig modell för att resonera om dem.
Jag ser det inte som att jag är en demokrati av partiklar. Jag menar bara att om man ska definiera vad »jag« innebär för partikelfysiken (återigen troligtivs inte särskilt användbart), så måste det bli som den ansamling av partiklar som utgör min kropp.
Om du valde att helt låta bli att svara på enkäten så tycker jag att jag kan räkna det som att du indirekt valde alternativet »jag väljer att inte svara på frågan«, och därmed kan jag räkna in dig på sidan som säger ja till fri vilja.
Oj, snabbt svar! :-)
Jag tror att frågan "Hur funkar det?" ligger bakom de neurologiska upptäckterna som redovisas i rapporten och att dessa i sin tur leder till att vi nödgas ändra på vårt språk och ev. även vårt sätt att tänka och tala om frågor angående vilja, öde, medvetande och frivillighet. Vi tvingas kanske ompröva gamla invana vardagliga begrepp som kanske bättre beskrivs på andra sätt? Enligt min uppfattning är detta den diskurs som Keim deltar i och det är inte i en diskussion om de vetenskapliga upptäckterna i sig där jag inte tror att forskarna drar några slutsatser om den fria viljan eller inte - sådana spekulationer har upppkommit i medias popularisering av resultaten och det är inget fel med det - det blir en utmaning för mig som lekman att samordna dessa intryck i mitt eget medvetande och sådana utmaningar tackar jag för.
Varför är det fel att säga att allt vi upplever är potentiellt illusoriskt? Det jag upplever kan inte reduceras till mina sinnesintryck utan min upplevelse är i högsta grad den tolkning jag gör av mina intryck, eller hur? en av de sanningar jag omhuldar är att världen är en illusion; att jag sedan omhuldar även sanningar som säger motsatsen är för mig inte fel.
Vad gäller dator/hjärna tänkte jag verkligen inte så mycket, utan bara kort att kvantfysikens slump är för osannolik och svag för att påverka flödet i ett datorprogram, men att det känsliga instrumentet som är hjärnan möjligen kunde få någon sorts märklig koppling i en synaps därav. Jag tänkte inte rätt i detta. Ogenomtänkt förvisso - möjligen ett kvanta i mitt nervsystem? ;-) Men, är vi maskiner, menar du det?
Du får gärna räkna in mig på vilken sida du vill, men om jag får säga mitt så verkar det lite konstigt ur min synvinkel då jag nu för egen del valt att inte välja något alternativ i din enkät.
Vanligen brukar jag säga att jag tror på Ödet (eller i förekommande fall på ölet), men att man i varje ögonblick bör agera som om inte Ödet fanns.
Supertack för dina ord!
För att förklara begripligt varför jag tycker att det är en illusion att det vi upplever är en illusion måste jag klura en del på formuleringarna, men jag ska företa mig det någon gång, och posta som ett blogginlägg. Dina frågor hjälper till att pressa på för att det ska bli snart.
Om vi är maskiner eller inte beror på vad man menar med maskin. En annan formulering av frågan är vill vi definiera order »maskin« så att det inkluderar människan eller inte? Svaret är att det vill vi ibland, och ibland inte. Det är analogt med att fråga om människan är ett djur. Å ena sidan är det svårt att definiera djur så att det exkluderar människor, och i vissa sammanhang (biologi t.ex.) är det oproblematiskt. Men å andra sidan används ibland ordet djur för att beteckna motsatsen till människor, och jag har inget problem med det heller, så länge det framgår av kontexten att det är det man menar. På samma sätt är det med maskin. Jag har skrivit mer om maskiner och människor i ett tidigare inlägg (som jag f.ö. själv betraktar som det intressantaste jag fått ur mig på bloggen).
Med det där med att räkna in dig försökte jag göra mig lustig över vilka paradoxer man kan hamna i om man förnekar den fria viljan. Om du anser att du kan välja att inte delta visar det ju att du anser att du har fri vilja. Men jag ändrar förstås inte röstsiffrorna.
Martin: Hm, det där resonemanget hängde jag inte med på. Uppriktigt sagt verkar det osammanhängande.
För att bemöta lite i de första meningarna: möjligen kan man betrakta upplevelsen av en fri vilja utifrån ett evolutionärt persperktiv (men du har en alltför förenklad bild av det naturliga urvalet), men frågan om ifall den fria viljan är en illusion eller inte är snarare metafysisk, eller rent språklig.
Vad då "alltför förenklad bild av det naturliga urvalet"? Jag lät bara min simulering av vad det naturliga urvalet förutsäger utgå från nydarwinisternas eget antagande om att fördelen måste vara omedelbar och att "adaptiva dalar" därför skulle vara oframkomliga. Förväxla INTE med evolutionsförnekelse, det finns belägg för andra, effektivare former av evolution på http://purescience.wikia.com
Skicka en kommentar