Svaren på frågan om vår existens

Det blev inget vidare med valdeltagandet i min attitydundersökning om varför vi finns till – ännu lägre än jag väntat mig. Nåja, många genomskådade säkert att det inte var för att jag hoppades på några intressanta röstresultat som jag lade upp den, utan snarare för att få den som läste igenom mina svarsalternativ att tänka igenom deras innebörd.

Min främsta poäng med undersökningen ligger i formuleringen av de första två svarsalternativen:

Vi är en följd av en utvecklingsprocess, där sammansättningar av materia utvecklas och förfinas genom naturligt urval (8 röster).

Den allsmäktige Herren har skapat oss för att stärka sitt ego genom att vi älskar och tillber Honom (0 röster).

Det är min replik på hur kreationister brukar formulera de möjliga svaren på frågan. Senaste gången jag retade mig på det var i introt på The Way of the Master (via Deep Edition), där en av de unga predikanterna formulerar frågan om varför vi finns till som »is there a God, who created everything, or are we just a cosmic accident?« Alltså: alternativet till att Gud har skapat oss är att vi uppstått av en slump, som i det här fallet är ytterligare vinklat till en olycka.

Det råder förvisso ingen brist på mothugg mot kreationister, men just på den här punkten tycker jag att de brukar komma alldeles för lindrigt undan. Vem har sagt att alternativet till skapelsemyten är att vi kommit till av en slump? Det är i varje fall inte vad utvecklingsläran påstår.

Implicit ligger där också en värdering som jag aldrig har förstått, av den religiösa skapelsemyten som finare och varmare än den förment kyliga och råa vetenskapliga förklaringen – uppfattningen att ett liv utan Gud saknar mening. Om livet har mening eller inte beror ju på vad man menar med mening. Med vissa givna definitioner kan jag svälja påståendet att livet saknar mening, även om det i så fall blir ganska tautologiskt. Vad jag däremot aldrig förstått är hur det skulle bli mer meningsfullt genom att man inför en Gud. Visst, om Gud har skapat oss så kan man säga att våra liv har mening för Gud, men vad är i så fall meningen med Gud? Att lägga till en extra nivå tillför absolut ingenting meningsfullt, det bara flyttar frågan en aning.

Så i min formulering har jag försökt vända på skönhetsintrycket i dessa två svarsalternativ. Inte för att jag tycker att skönheten ska avgöra vad man tror på – man tror väl på det man uppfattar som sanningen, inte det man önskar att det vore sanningen!

Det är inte konstigt att min elaka formulering av den kreationistiska ståndpunkten inte fick några röster, även om jag vill hävda att den i sak är precis den klassiska kristna uppfattningen. Jag tycker alltså att jag är mycket ärligare mot kreationisterna än vad de är mot mig som materialist.

Jag tycker personligen att de tre andra svarsalternativen täcker in de flesta andra vanliga uppfattningarna om anledningen till vår existens, fast naturligtvis inte alla. Alternativet jag lade sist menar jag täcker in det cykliska skapelse- och förstörelsetemat som finns i flera österländska religioner.

Vi är en del av det eviga kretsloppet helt enkelt. Kvinnan föder gränsle över en grav (1 röst).

Detta är det mest goddag-yxskaft-artade av svaren. Att vi är en del av kretsloppet är ju inte på något sätt ett svar på frågan om varför vi finns. Men svaret att Gud har skapat oss har förstås inte heller något som helst förklaringsvärde, utan är fullständigt ad hoc. Att inte ens göra en ansats att förklara någonting i sina svar på existentiella frågor är någonting som de flesta (eller möjligtvis alla) religioner har gemensamt.

En hindu skulle antagligen inte känna igen sig i min formulering av kretsloppsfilosofin, särskilt inte Becketcitatet, men som ni redan förstått har jag ingen ambition att vara neutral eller ens särskilt rättvis i svarsformuleringarna.

Det solipsistiska svarsalternativet vi kan omöjligt veta varför vi finns till (6 röster) har jag periodvis, dock motvilligt, haft som min egen ståndpunkt. Men det bygger på en uppdelning av världen i en yttre »verklighet« och en inre mental modell av den – en uppdelning som jag numera vill hävda är artificiell och inte håller för närmare granskning.

Alternativet vi finns inte till (5 röster) är inte bara trotsigt eller nonsensartat. Det är ingen orimlig ståndpunkt att det inte är något speciellt med existens – att vi bara finns till för att vi själva anser oss finnas till. Just den här formuleringen bryter ju dock ner sig själv i och med att den som uttalar den inte kan anse sig själv uttala den, eftersom hon inte anser sig existera. Så jag tror väl inte att någon helt seriöst kan inta exakt den ståndpunkten. Men jag är glad att alternativet inte blev utan röster.

Naturligtvis kunde jag ha tagit med fler svarsalternativ, fast jag tycker som sagt att jag i sak täckt in de flesta aktuella uppfattningar. Jag uppfattar exempelvis det mesta i de alternativ som Simon efterlyser i en kommentar mer som variationer i värdeladdning än i sak, och mer som livsviljecoachning än som faktiska svar. En aspekt i hans alternativ, särskilt det sista – att vi finns till för att vi är fascinerade av att vi »blivit medvetna« – är dock intressant: det antyder att existens är något som uppstår i vårt eget medvetande. Och så är det naturligtvis, även om det inte står i konflikt med utvecklingslärans svar, och kanske inte heller med de andra alternativen.

Jag har för avsikt att återkomma med en lite djupare diskussion av den punkten, och flera av de andra i detta inlägg, framöver på bloggen.

intressant? om existens, skapelse, evolution, filosofi, religion, livsåskådning. Jay Nortons Ascension, foto av Laura Spencer-Morris (some rights reserved). Michelangelos Adams skapelse, foto av Sebastian Bergmann (some rights reserved). Shivaskulptur, foto av R Barraez D´Luccaz (some rights reserved).

Det blev inget vidare med valdeltagandet i min attitydundersökning om varför vi finns till – ännu lägre än jag väntat mig. Nåja, många genomskådade säkert att det inte var för att jag hoppades på några intressanta röstresultat som jag lade upp den, utan snarare för att få den som läste igenom mina svarsalternativ att tänka igenom deras innebörd.

Min främsta poäng med undersökningen ligger i formuleringen av de första två svarsalternativen:

Vi är en följd av en utvecklingsprocess, där sammansättningar av materia utvecklas och förfinas genom naturligt urval (8 röster).

Den allsmäktige Herren har skapat oss för att stärka sitt ego genom att vi älskar och tillber Honom (0 röster).

Det är min replik på hur kreationister brukar formulera de möjliga svaren på frågan. Senaste gången jag retade mig på det var i introt på The Way of the Master (via Deep Edition), där en av de unga predikanterna formulerar frågan om varför vi finns till som »is there a God, who created everything, or are we just a cosmic accident?« Alltså: alternativet till att Gud har skapat oss är att vi uppstått av en slump, som i det här fallet är ytterligare vinklat till en olycka.

Det råder förvisso ingen brist på mothugg mot kreationister, men just på den här punkten tycker jag att de brukar komma alldeles för lindrigt undan. Vem har sagt att alternativet till skapelsemyten är att vi kommit till av en slump? Det är i varje fall inte vad utvecklingsläran påstår.

Implicit ligger där också en värdering som jag aldrig har förstått, av den religiösa skapelsemyten som finare och varmare än den förment kyliga och råa vetenskapliga förklaringen – uppfattningen att ett liv utan Gud saknar mening. Om livet har mening eller inte beror ju på vad man menar med mening. Med vissa givna definitioner kan jag svälja påståendet att livet saknar mening, även om det i så fall blir ganska tautologiskt. Vad jag däremot aldrig förstått är hur det skulle bli mer meningsfullt genom att man inför en Gud. Visst, om Gud har skapat oss så kan man säga att våra liv har mening för Gud, men vad är i så fall meningen med Gud? Att lägga till en extra nivå tillför absolut ingenting meningsfullt, det bara flyttar frågan en aning.

Så i min formulering har jag försökt vända på skönhetsintrycket i dessa två svarsalternativ. Inte för att jag tycker att skönheten ska avgöra vad man tror på – man tror väl på det man uppfattar som sanningen, inte det man önskar att det vore sanningen!

Det är inte konstigt att min elaka formulering av den kreationistiska ståndpunkten inte fick några röster, även om jag vill hävda att den i sak är precis den klassiska kristna uppfattningen. Jag tycker alltså att jag är mycket ärligare mot kreationisterna än vad de är mot mig som materialist.

Jag tycker personligen att de tre andra svarsalternativen täcker in de flesta andra vanliga uppfattningarna om anledningen till vår existens, fast naturligtvis inte alla. Alternativet jag lade sist menar jag täcker in det cykliska skapelse- och förstörelsetemat som finns i flera österländska religioner.

Vi är en del av det eviga kretsloppet helt enkelt. Kvinnan föder gränsle över en grav (1 röst).

Detta är det mest goddag-yxskaft-artade av svaren. Att vi är en del av kretsloppet är ju inte på något sätt ett svar på frågan om varför vi finns. Men svaret att Gud har skapat oss har förstås inte heller något som helst förklaringsvärde, utan är fullständigt ad hoc. Att inte ens göra en ansats att förklara någonting i sina svar på existentiella frågor är någonting som de flesta (eller möjligtvis alla) religioner har gemensamt.

En hindu skulle antagligen inte känna igen sig i min formulering av kretsloppsfilosofin, särskilt inte Becketcitatet, men som ni redan förstått har jag ingen ambition att vara neutral eller ens särskilt rättvis i svarsformuleringarna.

Det solipsistiska svarsalternativet vi kan omöjligt veta varför vi finns till (6 röster) har jag periodvis, dock motvilligt, haft som min egen ståndpunkt. Men det bygger på en uppdelning av världen i en yttre »verklighet« och en inre mental modell av den – en uppdelning som jag numera vill hävda är artificiell och inte håller för närmare granskning.

Alternativet vi finns inte till (5 röster) är inte bara trotsigt eller nonsensartat. Det är ingen orimlig ståndpunkt att det inte är något speciellt med existens – att vi bara finns till för att vi själva anser oss finnas till. Just den här formuleringen bryter ju dock ner sig själv i och med att den som uttalar den inte kan anse sig själv uttala den, eftersom hon inte anser sig existera. Så jag tror väl inte att någon helt seriöst kan inta exakt den ståndpunkten. Men jag är glad att alternativet inte blev utan röster.

Naturligtvis kunde jag ha tagit med fler svarsalternativ, fast jag tycker som sagt att jag i sak täckt in de flesta aktuella uppfattningar. Jag uppfattar exempelvis det mesta i de alternativ som Simon efterlyser i en kommentar mer som variationer i värdeladdning än i sak, och mer som livsviljecoachning än som faktiska svar. En aspekt i hans alternativ, särskilt det sista – att vi finns till för att vi är fascinerade av att vi »blivit medvetna« – är dock intressant: det antyder att existens är något som uppstår i vårt eget medvetande. Och så är det naturligtvis, även om det inte står i konflikt med utvecklingslärans svar, och kanske inte heller med de andra alternativen.

Jag har för avsikt att återkomma med en lite djupare diskussion av den punkten, och flera av de andra i detta inlägg, framöver på bloggen.

intressant? om existens, skapelse, evolution, filosofi, religion, livsåskådning. Jay Nortons Ascension, foto av Laura Spencer-Morris (some rights reserved). Michelangelos Adams skapelse, foto av Sebastian Bergmann (some rights reserved). Shivaskulptur, foto av R Barraez D´Luccaz (some rights reserved).

Svaren på frågan om vår existens