23 juli 2007

Uppdrag för tankepolisen

Det som lämnar kvar mest dålig smak hos mig med ett par veckors perspektiv på det det senaste försöket att angripa The Pirate Bay är nog faktiskt inte att polisen så lättvindigt sveps med när man vill använda barnporrvapnet för att komma åt en verksamhet som man uppenbarligen är ute efter av helt andra skäl. Inställningen till sitt uppdrag som polisen gett uttryck för, i det man faktiskt säger sig vara ute efter, tycker jag är ännu obehagligare.

Det första intrycket kom egentligen i nyheterna veckan före, när polisen varnade föräldrar för att lägga ut badbilder av sina barn på Internet.

John Hurt i filmen 1984 (1984), med citat av George Orwell Uppenbarligen ser inte alla inom polisen sitt uppdrag i det här sammanhanget som att i första hand motarbeta sexuella övergrepp mot barn, eller för den delen att ställa dem som man anser sprider barnpornografi till svars (eftersom man nöjt sig med att varna och hota med filtrering). Man har också tagit på sig uppgiften att hindra människor från att tänka fula tankar: att hindra pedofiler från att bli sexuellt upphetsade. Slutsatsen blir att alla bilder på nakna barn måste stoppas.

Att vara pedofil är faktiskt inte olagligt, och det finns såvitt jag vet än så länge ingen som driver uppfattningen att det borde vara det. Polisen har inte i uppdrag att kontrollera vad vi drömmer och fantiserar om.

Vad som bör bekämpas

Samhället bekämpar, med all rätt, barnpornografi därför att de som framställer den bedriver sexuella övergrepp. Det är också så lagen mot barnpornografi oftast motiveras. Men den svenska lagen är underlig i och med att kriteriet för vad som är brottsligt inte har någonting att göra med hur materialet är framställt. Tecknade barnpornografiska bilder är i princip lika olagliga som fotografier. Motiven till det är minst sagt svaga och grumliga, och bidrar antagligen till att vissa poliser verkar ha fått för sig att de arbetar åt tankepolisen.

Jag ser paralleller till bekämpandet av vanlig, laglig, pornografi, och utfallen mot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet, där mycket lite handlar om ifall de som står modell för bilderna verkligen blir exploaterade. Istället handlar det om att man tycker att vissa sorters sexuellt utmanande material är motbjudande – att det anses framkalla dåliga tankar hos åskådaren – och därför inte borde få finnas.

Den inställningen kallades förr antingen hög moral eller moralism, beroende på vilken sida man stod. Det är att ge moralen dåligt rykte. (Numera används oftare feminism som motiv, vilket på samma sätt svärtar ner den verkliga angelägna kampen för jämställdhet mellan könen.) Moralen är inget att förakta, den är något av det viktigaste som finns för att mänskliga samhällen ska fungera. Alternativet till ett moraliskt samhälle är polisstat, eller inget samhälle alls.

Till och med att vilja lägga över sin egen moraliska uppfattning på andra, och att vilja att den ska upphöjas till lag, är egentligen fullständigt legitimt och normalt. Det inser man om man sätter sig i situationen att beteenden som man själv anser vara djupt omoraliska vore lagliga och accepterade. Om inte våldtäkt, skattesmitning eller rattfylleri vore olagligt skulle jag argumentera för att det borde vara det, oavsett vad de flesta tyckte.

Det som gör den moraliska upprördheten över det sexuellt utmanande så obehaglig, och i mina ögon omoralisk, är att den vill göra intrång i andra människors hjärnor. Den handlar inte om att skuldbelägga vad människor faktiskt gör utan vad de tänker och känner.

»I know it when I see it«

En sexuellt utmanande bild identifierar man rimligen genom att man själv på något sätt känner att den är sexuellt upphetsande. Antingen direkt, eller med hjälp av den speciella mänskliga förmågan empati som ger oss möjlighet att sätta oss in i andra människors tankar och känslor.

Den insikt man då uppnår av att någon kan bli illegitimt upphetsad av bilden av den putande gylfen eller den badande flickan, är outhärdlig för tankepolisens privatspanare. Alldeles särskilt om insikten grundar sig på en omedveten aldrig så lätt ryckning i det egna underlivet, som man aldrig skulle stå ut med att erkänna för sig själv. Livrädd för att man själv skulle kunna ha något gemensamt med de där perversa odjuren kräver man, äcklad och förfärad, att de potentiella bevisen ska undanröjas och samhället renas från källorna till syndiga impulser. Följden blir krav på att människor ska beslöjas eller gömmas undan. Exakt hur mycket beror på vilka sorters upphetsning ens kultur stämplar som smutsiga.

Demoner och tabun

Sin sexualitet är uppenbarligen något som de flesta inte gärna skyltar med offentligt, och antagligen är det naturligt och kanske till och med hälsosamt att det är så. Men demoniseringen av avvikande sexuellt beteende, liksom tabubeläggningen av fullständigt normala sexuella känslor, verkar få många av oss att på något sätt hela tiden känna oss rädda för att bli avslöjade. Till den grad att vi i det längsta tiger stilla när antidemokratiska åtgärder motiveras med att de ska komma åt sexuella perversioner.

Bildruta ur Frank Millers Batman: The Dark Knight Returns Allt detta gör att barnporren, vid sidan av terrorismen, tillhör den nya polisstatens mest effektiva byggnadsställningar – en av de främsta anledningarna för oss att ständigt nervöst granska varandra genom övervakningskamerorna.

Vad som kan neutralisera det vapnet är om vi kan låta bli att vara så rädda för våra egna och andras inre demoner. Låta bli att avfärda människor som monster för att deras mörka sidor blivit exponerade. Och nöja oss med att moralen, tillsammans med lagar som förbjuder beteenden som skadar andra människor (men inte fantasier), håller demonerna i schack. Minst lika effektivt som försök till censur kan göra, och mycket mindre skadligt för samhällsklimatet.

intressant? om The Pirate Bay (TPB), pedofili, 1984, pornografi (porr), censur, moral, sexualisering, polisen


2 comments:

Anonym sa...

När jag såg din blogg på internet, kunde jag först inte riktigt registrera vad du sa. Hur kan nån som verkar vara en bildad människa, - vinprovningar, intellektuella inlägg i bloggen o.s.v - ha mage att säga: " Att vara pedofil är inte olagligt..." Det går bortom allt förnuft att du, i en enda mening, förringar allt det som vissa av oss har tagit så stor skada av. Jag tar det personligt, och nu kanske du tänker att "Jamen varför gör hon det? Äh, alla kan ju inte ha samma åsikt som mig." Nä, alla kan inte ha samma åsikt hela tiden, men det finns något i denna värld som jag hoppas fortfarande existerar. Och det är moral, medkänsla och en beskyddarinstinkt av dom som inte kan säga ifrån. Och när du fäller sådana kommentarer säger det mig att du antingen inte vet vad du pratar om, eller att du själv har sådana tankar om barn. Om du inte vet vad du pratar om, det är en sak. Åsikter finns till för att ändras hela tiden. Men om det var ditt barn, om du har några, som blev offer för en pedofil, så skulle du nog tänka annorlunda. Se in i deras ögon och tänk dig att all den där oskulden, som är så framträdande och speciell för ett barns personlighet, är som bortblåst. Men om det är det senare, och du har egna barn - eller barn i din omgivning - så ber jag dig att söka hjälp. Det kanske skulle vara bra i vilket fall som helst. Sök hjälp antingen för dumhet, eller sjuka tankar. Välj själv. Nu har jag iaf sagt det jag ville säga. Om du lyssnar eller tar till dig det är en annan sak. Tänkte bara att du kanske ville veta vad andra tänker. / Carina

ctail sa...

Att vara pedofil är inte olagligt. Det är inte min åsikt, det är ett faktum. Tack och lov. Lagen dömer vad man gör, inte vad man är. Det är tillåtet att ha vilka drifter och tankar som helst inuti sitt eget huvud, oavsett hur motbjudande de är. Fantasier och sexuella övergrepp är olika saker.

Självklart kanske, men det glöms ofta bort, och begreppen blandas ihop. Inte minst ditt utbrott är ett exempel på det.