07 juli 2007

Trista klassiker och okända mästerverk bland serierna

Jag använder just nu The Batman Chronicles som insomningslitteratur på kvällarna. Återtryckta Läderlappenserier i kronologisk ordning från 1939 till, hittills, 1940. De är perfekta för ändamålet: lättlästa så att man orkar följa dem när man är sömnig, och med visst historiskt intresse (om man är intresserad av Batman eller seriehistoria), men definitivt inte tillräckligt engagerande för att man ska lockas fortsätta läsa när man är redo att somna. Monoton handling och taffligt tecknad med statiskt bildberättande, och så dessa överflödiga omständliga texter som beskriver det som redan syns i bilderna.

Häromkvällen stötte jag på den här slagsmålssekvensen i den tredje volymen1, där Läderlappen lyfter upp en skurk »as if he were a child«.


Jag har sett många människor lyfta upp barn de senaste åren, men ingen har använt just det där greppet. Jag tror rentav att det skulle kunna vara ett tillräckligt skäl för Myndigheterna att omhänderta barnet.

En mer intressant reflektion är hur Bob Kane kunde komma undan med att vara, med dagens mått mätt, en sådan kratta på att behandla seriemediet.

Filmkonst och seriekonst

De tecknade serierna är ungefär jämngamla med filmen. Filmen var i stort sett fulländad redan på 1920-talet. Tekniken har utvecklats mycket sedan dess och publikens smak har förändrats, men hur man använder rörliga bilder för att berätta en historia, och hur man gör för att väcka känslor och engagera publiken, det kände redan F.W. Murnau och hans samtida mycket väl till.

Hur man gör motsvarande med tecknade serier skulle jag vilja påstå blev allmängods bland serieskapare först på 1980-talet. Visst har det funnits guldkorn tidigare än så, och många fantastiska tecknare, men konsten att utnyttja sekvenser av bilder har varit ytterst sällsynt i huvudfåran.

Läderlappen lyfter skurken som om han vore ett barn år 1940. Några minnesvärda filmer från samma år är Hitchcocks Rebecca, Slaghöken med Errol Flynn, John Fords Vredens Druvor med Henry Fonda, och Walt Disney-animationen Pinocchio. Kanske inte kidsens favoriter 2007, men filmer som fortfarande håller, och vars sätt att använda mediet inte fundamentalt skiljer sig från dagens Hollywoods.

Batmans födelse: 1939 vs 1987

Se nu på seriesidorna här nedan. (Klicka på bilderna för större versioner.) De två första visar Bob Kanes originalversion av berättelsen om Läderlappens ursprung, publicerad i Detective Comics #33 i november 1939, några månader innan samma rutor återkom i Batman #1. De finns i den första volymen av The Batman Chronicles.2 Försök bortse från den klumpiga teckningsstilen och notera hur bilderna används.


En avgjord kvalité är att de alldeles tydligt illustrerar vad som händer. Men Kane och den på sin tid anonyme författaren (Bill Finger om jag förstår dedikationerna i antologin rätt) verkar ändå inte lita på bilderna, eftersom praktiskt taget hela förloppet också beskrivs i text. Ett par av bilderna har stämningsskapande dimmor och ljussken, men mer än så förmedlar de inte.

Jämför med nästa tre sidor, som är motsvarande berättelse från Year One3, Frank Miller och David Mazzucchellis omstart av Batmanhistorien från 1987.


Bortse från de Millerskt melodramatiska elementen att Bruce Wayne är nära att förblöda och det krossade fönstret, och se bara hur mycket större Mazzucchellis uttrycksrepertoar är än Kanes, och hur mycket bättre hans bilder lyckas med att strömma över information till läsaren. Den känslomässiga stämningen, inte bara händelseutvecklingen.

Nästa tre är ytterligare en version av mordet på Bruce Waynes föräldrar, i form av en flashback en åldrad Bruce Wayne får i tv-fåtöljen, i Frank Millers egen The Dark Knight Returns4 – serien som 1986 injicerade nytt liv i Batmanfiguren och satte igång en utveckling som kulminerade i Tim Burtons film ett par år senare, vilket blev Läderlappens återtåg för den riktigt breda publiken.


I Millers bildsekvens är ytterligare ett berättarelement tydligt: hur samspelet mellan bilderna kan användas för bestämma läsarens tempo.

Publik och kvalité

Jag har ingen riktigt bra förklaring till varför det tagit så mycket längre tid för seriemediet att mogna än för filmen. Det har naturligtvis någonting att göra med att serierna inte haft lika lätt att dra till sig stora begåvningar, vilket i sin tur säkert har något att göra med att så få människor läser serier. När man nämner serier börjar de flesta prata om de korta skämtserier på en stripp eller sida åt gången som man kan hitta i dagstidningar, och som använder sig av en ytterst liten del av mediets möjligheter. Längre serier anses av någon anledning mest vara för barn.

Men att så få läser serier beror rimligtvis också på att det inte har funnits så stor anledning särskilt långt tillbaka. I Japan är serier mer allmängods än här och där har den konstnärliga utvecklingen också gått snabbare än här. Japanska serier har varit, och är, en stor förebild för många moderna serieskapare i väst, inklusive Frank Miller. Men vad som är hönan eller ägget av kvalitén och efterfrågan vet jag inte.

De flesta serier som har någorlunda högt kulturellt anseende tycker jag ärligt talat inte riktigt förtjänar det, åtminstone inte som exempel på seriekonst. Tintin är ett exempel. Visst, Tintinserierna från 1940-talet är vida överlägsna exempelvis sina samtida tidiga Batmanserier. Hergé är en mycket skicklig tecknare, och får till charmiga och engagerande äventyr. Men när man läser Tintin idag slås man av hur monotona bilderna är, och hur liten del av seriemediets uttryck Hergé använder. Ibland ger han till och med upp bildberättandet totalt, som i det extrema exemplet nedan från Enhörningens hemlighet i Karin och Allan Janzons översättning. (Björn Wahlbergs genomarbetade nyöversättning5 är naturligtvis att rekommendera om man ska läsa den idag.) Faktum är att Tintin till fullo uppfyller mina kriterier för insomningslitteratur.


Svartvita självbiografier

Ett par självbiografiska serier som har fått relativt stor uppmärksamhet av kultureliten är Art Spiegelmanns Maus6 som handlar om hans fars tid i koncentrationsläger, och Marjane Satrapis Persepolis7 som handlar om hennes barndom i revolutionens Iran. Det är starka berättelser i kraft av sitt innehåll, men Spiegelman och Satrapi tillhör sannerligen inte de främsta utvecklarna av serieberättandet. Även om de lyckas bättre med hantverket än Bob Kane så är deras ambitioner för vad bildsekvenserna ska förmedla inte ett dugg högre än Kanes. Dessutom har bilderna trots sitt makabra innehåll en atmosfär av barnboksillustrationer, och de utmanar därmed inte idén om att serier är någonting som egentligen är till för barn.

Jag gillar visserligen Maus och Persepolis på sitt sätt, men de är inte stor seriekonst. Jag ser dem som toppen av berget av tråkigt berättade, alltid svartvita, självbiografier som så många mer eller mindre amatörmässiga serieskapare sysselsatte sig med under 1990-talet med hopp om att betraktas som seriösa.

Chris Ware

Den serieskapare jag känner till som behärskar seriemediets alla element bäst av alla heter Chris Ware. På en av de första sidorna av Daniel Raeburns biografi om Ware8 får man en bild av seriernas utveckling som nästan verkar diametralt motsatt min: »Take any Sunday funnies page from the 1920s, compare it with any one of today's, and you will see overall a near-catastrophic decay of craft, quality and style.« Tja, jag vet inte om jag riktigt håller med, men hur som helst handlar det återigen bara om »funnies«, lustiga korta serier i dagstidningar. Varför fanns det inga serieromaner på 1920-talet?

Det finns exempel i Raeburns skrift som förvisso visar att det fanns kreativa serieskapare på 1920-talet – varav George Herriman med sin Krazy Kat är den mest berömda – men inte lyckas de tillnärmelsevis lika bra som många av dagens serieskapare med djupet i sitt bildberättande.

Jag har plockat tre sidor ur Chris Wares mästerverk Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth9 som exempel. Det är inte någon avsiktlig poäng att två av dem är helt utan text. Tvärtom, Ware briljerar i att kombinera text och bild. Att det blev dessa sidor beror på att jag tagit några som jag hoppas att man kan förstå även lösryckta ur sitt sammanhang, och på att de demonstrerar ett par tekniker som just Ware behärskar bättre än de flesta.

Jimmy Corrigan är en berättelse som utspelar sig växelvis i flera tidsperioder. En huvudtråd är i vår tid, där Jimmy, en socialt underbegåvad ung man, möter sin far för första gången i sitt medvetna liv. En annan skildrar Jimmys farfars barndom tillsammans med sin extremt osympatiske ensamstående far (Jimmys farfarsfar, alltså).


Jag vill inte analysera sönder exemplen så jag låter dem tala för sig själv. Det första är Jimmys farfars möte med sin sjukliga farmor. Det andra är Wares poetiska sätt att uttrycka och så gick det mot vår. Det tredje är ena halvan av ett uppslag som berättar för läsaren att Jimmys adoptivsyster i själva verket, utan kännedom för personerna i boken, är en inte alltför avlägsen släkting till honom: hon härstammar nämligen från Jimmys farfarsfars oäkta barn med husan.

Jimmy Corrigan är Wares enda fullständiga serieroman hittills, men hans mer fragmentariska alster publicerade i den oregelbundet periodiska publikationen Acme Novelty Library är också oftast fantastiskt starka. Jimmy Corrigan är till stor del byggd utifrån smådelar som tidigare funnits i Acme Novelty Library.

Avsnitten om den tragikomiske populärkulturssamlaren Rusty Brown som upptagit mycket av de senare volymerna av Acme Novelty Library är tydligen också tänkta att sättas samman till en roman så småningom. Den ser jag fram emot, fast det verkar än så länge inte som att den riktigt kommer upp i samma nivå som Jimmy Corrigan.

Referenser

Köplänkarna nedan är bara förslag. Alla utom Tintin gäller utgåvor på engelska. De flesta av böckerna finns i ett flertal utgåvor och priser och tillgång varierar. Det här är bara de jag tycker ser ut som bästa valet just nu. Persepolis är ursprungligen på franska, och den och några av de andra kan man hitta i svensk översättning.

1 Batman Chronicles: Volume Three, DC Comics, 2007. Bokus Amazon
2 Batman Chronicles: Volume One, DC Comics, 2005. Bokus Amazon
3 Frank Miller och David Mazzucchelli, Batman: Year One, DC Comics, 1987. Bokus Amazon
4 Frank Miller, Batman: The Dark Knight Returns, DC Comics, 1986. Bokus Amazon
5 Hergé, Enhörningens hemlighet, Bonnier Carlsen, 2004. Bokus
6 Art Spiegelman, Maus: A Survivor's Tale: My Father Bleeds History/Here My Troubles Began, Pantheon, 1986/1992. Bokus Amazon
7 Marjane Satrapi, Persepolis: The Story of a Childhood, Pantheon, 2003. Bokus Amazon
8 Daniel Raeburn, Chris Ware, Yale University Press, 2004. Bokus Amazon
9 Chris Ware, Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth, Pantheon, 2000. Bokus Amazon

intressant? om serier, Batman, Frank Miller Tintin Maus Persepolis Chris Ware


0 comments: