Dennetts dravel

Jag drar mig för att sätta tänderna i längre texter av skribenter vars åsikter och insikter jag uppfattar som väldigt lika mina egna. Visst kan det vara stimulerande att få bekräftelse av att en framstående person håller med en, och nyttigt att läsa mer träffsäkra formuleringar av sina åsikter än man själv skulle kunna åstadkomma, men samtidigt tycker jag att det både är slöseri med tid och ganska tråkigt att läsa det man själv redan tänker.

Jag blev styrkt i den uppfattningen av att pressa mig igenom Daniel Dennetts Sweet Dreams. Dennett är en filosof i naturvetenskapens gränsmarker som jag tyckt verka insiktsfull och välformulerad, för att inte nämna sympatisk. Boken i fråga handlar om mänskligt medvetande, vilket är hans specialområde framför andra. Jag är inte helt säker på att jag valde rätt bok. Kanske borde jag ha börjat med bästsäljaren Consciousness Explained från 1991, men baksidestexten gav mig intrycket att Sweet Dreams skulle ge en uppdaterad och förbättrad redogörelse för samma tankar – och 1991 ligger ju trots allt ganska långt tillbaka i dessa frågor.

Kanske borde jag ha tagit allvarligare på undertiteln på framsidan, Philosophical Obstacles to a Science of Consciousness, ty en av sakerna jag tyckte var tröttsamma med denna samling essäer, ursprungligen publicerade mellan 2000 och 2003, är att de går ut mindre på att förklara Dennetts egen teori, som inte får någon noggrann redogörelse, än på att angripa mer eller mindre stolliga motståndare till själva idén med en vetenskaplig teori för medvetandet.

Jag vet inte – det kan också vara så att Dennetts teori inte är vad jag skulle kalla en teori, utan mer en samling lösa tankar. Han låter ständigt som att han inleder med att motivera och förklara varför vi faktiskt bör kunna förklara medvetandet, och man väntar på att åtminstone en skiss av själva förklaringen ska följa, men jag tycker aldrig att den riktigt gör det. Argumentationen stannar på metanivå. (En del av detta kan i och för sig också vara förorsakat av formatet: essäsamlingen. Den består av ursprungligen fristående texter som var och en börjar från noll.)

Jag fick hur som helst veta en hel del om filosofisk diskussion genom att läsa boken, och fick många fyndiga formuleringar, men min uppfattning om det mänskliga medvetandets natur tillförde den absolut ingenting. Det betyder förvisso inte nödvändigtvis att boken var tunn på sådant material. Det kan vara ett symptom på att jag redan från början hade ungefär samma uppfattning som Dennett, och det var ju precis vad jag också trodde.

En annan av mina uppfattningar som styrkts av boken är den om hur filosofer resonerar och diskuterar. Den grundlade när jag läste några fristående kurser i teoretisk filosofi i Lund för sådär 15 år sedan. Det var mycket intressant och givande, och jag slogs av hur nära filosoferna låg de naturvetare jag själv identifierade mig med, i sättet att resonera och angripa problem. Den stora skillnaden var att filosoferna var fruktansvärt mycket slarvigare, särskilt vad gällde definitioner och randvillkor.

Som naturvetare börjar man med att identifiera, avgränsa och abstrahera det problem man vill arbeta med, identifiera vilka viktiga begrepp som ingår och ge så tydliga och enkla definitioner som möjligt av dem. Därefter kan man börja logiskt resonera eller experimentera för att komma fram till hypoteser, vilka man till slut kan pröva, genom att kontrollera hur väl de förutsäger resultaten av experiment eller resonemang som grundar sig på nya data. Åtminstone är det så processen idealiskt ska fungera.

Filosofer tycks däremot ofta skippa den inledande specifikations- och definitionsfasen och börja resonera direkt om begrepp från naturligt språk, som om det vore självklart vad de betydde. Därav kan de komma fram till meningslösheter som det klassiska »jag tänker, alltså finns jag«, utan att ha specificerat vad något av de ingående begreppen (jag, tankar, existens) egentligen ska betyda.

Förvisso förkastas väl den där Descartes-formuleringen av de flesta moderna filosofer, men Dennett gör sig skyldig till exakt samma sak när han publicerar en hel bok om medvetande utan att någonstans däri definiera vad han menar med medvetande. Han verkar ta för självklart vad det betyder, men det är åtminstone inte självklart för mig. Jag kan tänka mig att acceptera en hel rad olika definitioner. Medicinskt finns det antagligen någon sorts vedertagen definition som gör att man kan säga att man förlorar medvetandet vid exempelvis ett hårt slag i huvudet, men det verkar inte vara det begreppet Dennett och hans meningsmotståndare träter om. Mer någonting som drar åt vad det innebär att vara människa. De verkar inte ens hålla fast vid en betydelse utan lägger in själva betydelsen av begreppet i diskussionen om huruvida begreppet går att förklara. En diskussion på så flyktig grund kan knappast leda fram till någon värdefull slutsats.

Dennetts »teori« för medvetandet tycks rentav mer handla om att ge argument som skulle kunna användas för att föredra en viss specifikation av vilket fenomen man bör beteckna med ordet medvetande (men exakt vilket är inte lätt att urskilja) än om att förklara fenomenet i sig.

Meningsmotståndarna som Dennett spenderar stor del av texten på att angripa (till min frustration – det är inte fantastiskt intressant att läsa välformulerade argument mot uppfattningar som man för sitt liv inte skulle kunna tänka sig att inta, och som dessutom till stor del förefaller luddiga förbi obegriplighetens gräns) tycks emellertid framföra ännu mindre av substans (om man antar att Dennetts redogörelser är rättvisa, vilket man kanske i och för sig inte borde göra). De av motståndarnas argument Dennett återger eller citerar handlar knappast om innehållet i hans teori (vilket det nu eventuellt är), utan är främst angrepp på själva idén att det skulle kunna finnas en sådan teori. Motståndarna kan alltså betecknas som mystiker, ovilliga att ge avkall på tryggheten i medvetandets (vad det nu ska betyda) inneboende obegriplighet.

De återgivna antiteoretiska argumenten berör i huvudsak två saker: zombier och qualia. Tyvärr vet jag inte vilket svenskt ord som är lämpligt som översättning av qualia, vilket kanske bidrar till att jag inte helt och hållet greppar invändningarna som handlar om dem. Men jag tror också att det bidrar att dessa invändningar faktiskt inte är helt och hållet gripbara. Det verkar inte finnas någon vedertagen definition av vad qualia betyder – Dennett argumenterar emot flera alternativa betydelser.

Zombieargumentet tror jag dock att jag har förstått. Det går ut på att man håller för troligt att det skulle kunna finnas en varelse (en zombie) som agerar helt automatiskt, som en maskin, utan medvetande, men som ändå är omöjlig att skilja från en människa (Zombier i filosofin är alltså något helt annat än zombier på film.) Om ni inte stött på zombieargumentet förut tycker ni förmodligen att det låter ganska rimligt. Men det beror i så fall med största sannolikhet på att ni inte förstått dimensionen av vad de som använder argumentet egentligen menar. Ni tolkar det som någonting som skulle kunna vara rimligt – en ganska naturlig reaktion, som enligt Dennett föranlett en del naturvetare att felaktigt använda de filosofiska begreppen zombie och qualia för att beteckna observerbara neurovetenskapliga fenomen:

The principle of charity continues to bedevil this issue, however, and many scientists generously persist in refusing to believe that philosophers can be making a fuss about such a narrow and fantastical division of opinion.

Att en zombie inte kan skiljas från en människa innebär inte något så enkelt som att den ska klara Turingtestet. Nej, medlen för att jämföra zombien med en människa antas vara obegränsade. Man kan bryta ner den till molekylnivå, eller elementarpartikelnivå med godtycklig noggrannhet, utan att kunna se att den inte är en människa. Man skulle kunna leva hela sitt liv med en zombie utan att ha minsta möjlighet att märka att den är en zombie. Den skulle i alla situationer reagera exakt som en människa med motsvarande fysiska konstitution skulle göra – inte mindre känslosamt eller mer eller mindre rationellt i något avseende. Den har själv ingen kännedom eller känsla av att »vara en zombie« (mer än vad vem som helst av oss skulle kunna ha). Den skiljer sig inte från en människa på något annat sätt än på en enda punkt: den är har inget medvetande.

En festlig idé, som låter som någonting som hör hemma hos Douglas Adams, tillsammans med den intelligenta nyansen av blått och oändlig osannolikhetsmotorn, men tydligen är zombien ett begrepp som tas på allvar i högre akademiska kretsar. Här om inte förr borde man väl skrika efter en tydlig definition! Enligt vilken definition av medvetande är zombien annorlunda än en människa? Svaret på denna fråga måste rimligtvis leda till ett cirkelresonemang som skulle låta oss omedelbart avfärda zombieargumentet som en stollighet, utan att behöva argumentera sida upp och sida ner.

Men jag ska inte förneka att argumentationen delvis är underhållande. Jag hade till exempel väldigt roligt åt pseudokängurun. Föreställ er en varelse som lever på den australiska slätten. Betande, hoppande, spejande. Omöjlig att skilja från de andra djuren i känguruflocken i vilken den ingår som en fullvärdig medlem. På inget sätt beter den sig annorlunda än en känguru. Den upplever inte själv (i vilken utsträckning nu en känguru reflekterar över sin existens) att den är annorlunda än de andra djuren i flocken, åtminstone inte på något annat sätt än att den är sig själv. Inte ens om man kunde betrakta varje cell av av varelsen i mikroskop skulle man kunna finna något som indikerar att den inte är en känguru. Men den är ingen känguru. Den är en pseudokänguru. Varför? Jo, den saknar essensen av »att vara en känguru«.

Men trots att jag finner mycket av Dennetts argumentation tröttsam och meningslös i avsaknad av en tydlig problemdefinition hittar jag inte mycket där jag tycker att han har direkt fel. Faktum är att jag bara noterat en liten subtil detalj där jag i sak eventuellt har en motstridig uppfattning. Det är i essän What RoboMary Knows där Dennett, om jag förstår honom rätt, ger uttryck för uppfattningen att all information som våra nervsystem har möjlighet att uppfatta i princip går att uttrycka i naturligt språk. Det förefaller mig vara ett alltför djärvt antagande som argumentationen inte bör hängas upp på. Om man ändå vill hävda att det är så, så krävs återigen en tydligare definition av begrepp och förlopp. Möjligtvis kan språket uttrycka allt om man tillåts skapa nya språkliga begrepp för vad som helst, men de kan i så fall förmodligen inte skapas bara genom att man definierar dem inom språket. Det måste komma till stånd en överenskommelse mellan språkbrukarna om vilka sinnesförnimmelser varje begrepp beskriver.

En sekundär insikt, slutligen, som jag fått i sammanhanget, är att föresatsen att man ska skriva om något (i detta fall i form av det här blogginlägget) kan vara en avgörande drivkraft för att läsa slut någonting som man vill ha läst, trots att man inte tycker att det är så spännande att läsa det. Det ska jag antagligen använda mig av igen.

Foto av Kevin Reed, some rights reserved.

Jag drar mig för att sätta tänderna i längre texter av skribenter vars åsikter och insikter jag uppfattar som väldigt lika mina egna. Visst kan det vara stimulerande att få bekräftelse av att en framstående person håller med en, och nyttigt att läsa mer träffsäkra formuleringar av sina åsikter än man själv skulle kunna åstadkomma, men samtidigt tycker jag att det både är slöseri med tid och ganska tråkigt att läsa det man själv redan tänker.

Jag blev styrkt i den uppfattningen av att pressa mig igenom Daniel Dennetts Sweet Dreams. Dennett är en filosof i naturvetenskapens gränsmarker som jag tyckt verka insiktsfull och välformulerad, för att inte nämna sympatisk. Boken i fråga handlar om mänskligt medvetande, vilket är hans specialområde framför andra. Jag är inte helt säker på att jag valde rätt bok. Kanske borde jag ha börjat med bästsäljaren Consciousness Explained från 1991, men baksidestexten gav mig intrycket att Sweet Dreams skulle ge en uppdaterad och förbättrad redogörelse för samma tankar – och 1991 ligger ju trots allt ganska långt tillbaka i dessa frågor.

Kanske borde jag ha tagit allvarligare på undertiteln på framsidan, Philosophical Obstacles to a Science of Consciousness, ty en av sakerna jag tyckte var tröttsamma med denna samling essäer, ursprungligen publicerade mellan 2000 och 2003, är att de går ut mindre på att förklara Dennetts egen teori, som inte får någon noggrann redogörelse, än på att angripa mer eller mindre stolliga motståndare till själva idén med en vetenskaplig teori för medvetandet.

Jag vet inte – det kan också vara så att Dennetts teori inte är vad jag skulle kalla en teori, utan mer en samling lösa tankar. Han låter ständigt som att han inleder med att motivera och förklara varför vi faktiskt bör kunna förklara medvetandet, och man väntar på att åtminstone en skiss av själva förklaringen ska följa, men jag tycker aldrig att den riktigt gör det. Argumentationen stannar på metanivå. (En del av detta kan i och för sig också vara förorsakat av formatet: essäsamlingen. Den består av ursprungligen fristående texter som var och en börjar från noll.)

Jag fick hur som helst veta en hel del om filosofisk diskussion genom att läsa boken, och fick många fyndiga formuleringar, men min uppfattning om det mänskliga medvetandets natur tillförde den absolut ingenting. Det betyder förvisso inte nödvändigtvis att boken var tunn på sådant material. Det kan vara ett symptom på att jag redan från början hade ungefär samma uppfattning som Dennett, och det var ju precis vad jag också trodde.

En annan av mina uppfattningar som styrkts av boken är den om hur filosofer resonerar och diskuterar. Den grundlade när jag läste några fristående kurser i teoretisk filosofi i Lund för sådär 15 år sedan. Det var mycket intressant och givande, och jag slogs av hur nära filosoferna låg de naturvetare jag själv identifierade mig med, i sättet att resonera och angripa problem. Den stora skillnaden var att filosoferna var fruktansvärt mycket slarvigare, särskilt vad gällde definitioner och randvillkor.

Som naturvetare börjar man med att identifiera, avgränsa och abstrahera det problem man vill arbeta med, identifiera vilka viktiga begrepp som ingår och ge så tydliga och enkla definitioner som möjligt av dem. Därefter kan man börja logiskt resonera eller experimentera för att komma fram till hypoteser, vilka man till slut kan pröva, genom att kontrollera hur väl de förutsäger resultaten av experiment eller resonemang som grundar sig på nya data. Åtminstone är det så processen idealiskt ska fungera.

Filosofer tycks däremot ofta skippa den inledande specifikations- och definitionsfasen och börja resonera direkt om begrepp från naturligt språk, som om det vore självklart vad de betydde. Därav kan de komma fram till meningslösheter som det klassiska »jag tänker, alltså finns jag«, utan att ha specificerat vad något av de ingående begreppen (jag, tankar, existens) egentligen ska betyda.

Förvisso förkastas väl den där Descartes-formuleringen av de flesta moderna filosofer, men Dennett gör sig skyldig till exakt samma sak när han publicerar en hel bok om medvetande utan att någonstans däri definiera vad han menar med medvetande. Han verkar ta för självklart vad det betyder, men det är åtminstone inte självklart för mig. Jag kan tänka mig att acceptera en hel rad olika definitioner. Medicinskt finns det antagligen någon sorts vedertagen definition som gör att man kan säga att man förlorar medvetandet vid exempelvis ett hårt slag i huvudet, men det verkar inte vara det begreppet Dennett och hans meningsmotståndare träter om. Mer någonting som drar åt vad det innebär att vara människa. De verkar inte ens hålla fast vid en betydelse utan lägger in själva betydelsen av begreppet i diskussionen om huruvida begreppet går att förklara. En diskussion på så flyktig grund kan knappast leda fram till någon värdefull slutsats.

Dennetts »teori« för medvetandet tycks rentav mer handla om att ge argument som skulle kunna användas för att föredra en viss specifikation av vilket fenomen man bör beteckna med ordet medvetande (men exakt vilket är inte lätt att urskilja) än om att förklara fenomenet i sig.

Meningsmotståndarna som Dennett spenderar stor del av texten på att angripa (till min frustration – det är inte fantastiskt intressant att läsa välformulerade argument mot uppfattningar som man för sitt liv inte skulle kunna tänka sig att inta, och som dessutom till stor del förefaller luddiga förbi obegriplighetens gräns) tycks emellertid framföra ännu mindre av substans (om man antar att Dennetts redogörelser är rättvisa, vilket man kanske i och för sig inte borde göra). De av motståndarnas argument Dennett återger eller citerar handlar knappast om innehållet i hans teori (vilket det nu eventuellt är), utan är främst angrepp på själva idén att det skulle kunna finnas en sådan teori. Motståndarna kan alltså betecknas som mystiker, ovilliga att ge avkall på tryggheten i medvetandets (vad det nu ska betyda) inneboende obegriplighet.

De återgivna antiteoretiska argumenten berör i huvudsak två saker: zombier och qualia. Tyvärr vet jag inte vilket svenskt ord som är lämpligt som översättning av qualia, vilket kanske bidrar till att jag inte helt och hållet greppar invändningarna som handlar om dem. Men jag tror också att det bidrar att dessa invändningar faktiskt inte är helt och hållet gripbara. Det verkar inte finnas någon vedertagen definition av vad qualia betyder – Dennett argumenterar emot flera alternativa betydelser.

Zombieargumentet tror jag dock att jag har förstått. Det går ut på att man håller för troligt att det skulle kunna finnas en varelse (en zombie) som agerar helt automatiskt, som en maskin, utan medvetande, men som ändå är omöjlig att skilja från en människa (Zombier i filosofin är alltså något helt annat än zombier på film.) Om ni inte stött på zombieargumentet förut tycker ni förmodligen att det låter ganska rimligt. Men det beror i så fall med största sannolikhet på att ni inte förstått dimensionen av vad de som använder argumentet egentligen menar. Ni tolkar det som någonting som skulle kunna vara rimligt – en ganska naturlig reaktion, som enligt Dennett föranlett en del naturvetare att felaktigt använda de filosofiska begreppen zombie och qualia för att beteckna observerbara neurovetenskapliga fenomen:

The principle of charity continues to bedevil this issue, however, and many scientists generously persist in refusing to believe that philosophers can be making a fuss about such a narrow and fantastical division of opinion.

Att en zombie inte kan skiljas från en människa innebär inte något så enkelt som att den ska klara Turingtestet. Nej, medlen för att jämföra zombien med en människa antas vara obegränsade. Man kan bryta ner den till molekylnivå, eller elementarpartikelnivå med godtycklig noggrannhet, utan att kunna se att den inte är en människa. Man skulle kunna leva hela sitt liv med en zombie utan att ha minsta möjlighet att märka att den är en zombie. Den skulle i alla situationer reagera exakt som en människa med motsvarande fysiska konstitution skulle göra – inte mindre känslosamt eller mer eller mindre rationellt i något avseende. Den har själv ingen kännedom eller känsla av att »vara en zombie« (mer än vad vem som helst av oss skulle kunna ha). Den skiljer sig inte från en människa på något annat sätt än på en enda punkt: den är har inget medvetande.

En festlig idé, som låter som någonting som hör hemma hos Douglas Adams, tillsammans med den intelligenta nyansen av blått och oändlig osannolikhetsmotorn, men tydligen är zombien ett begrepp som tas på allvar i högre akademiska kretsar. Här om inte förr borde man väl skrika efter en tydlig definition! Enligt vilken definition av medvetande är zombien annorlunda än en människa? Svaret på denna fråga måste rimligtvis leda till ett cirkelresonemang som skulle låta oss omedelbart avfärda zombieargumentet som en stollighet, utan att behöva argumentera sida upp och sida ner.

Men jag ska inte förneka att argumentationen delvis är underhållande. Jag hade till exempel väldigt roligt åt pseudokängurun. Föreställ er en varelse som lever på den australiska slätten. Betande, hoppande, spejande. Omöjlig att skilja från de andra djuren i känguruflocken i vilken den ingår som en fullvärdig medlem. På inget sätt beter den sig annorlunda än en känguru. Den upplever inte själv (i vilken utsträckning nu en känguru reflekterar över sin existens) att den är annorlunda än de andra djuren i flocken, åtminstone inte på något annat sätt än att den är sig själv. Inte ens om man kunde betrakta varje cell av av varelsen i mikroskop skulle man kunna finna något som indikerar att den inte är en känguru. Men den är ingen känguru. Den är en pseudokänguru. Varför? Jo, den saknar essensen av »att vara en känguru«.

Men trots att jag finner mycket av Dennetts argumentation tröttsam och meningslös i avsaknad av en tydlig problemdefinition hittar jag inte mycket där jag tycker att han har direkt fel. Faktum är att jag bara noterat en liten subtil detalj där jag i sak eventuellt har en motstridig uppfattning. Det är i essän What RoboMary Knows där Dennett, om jag förstår honom rätt, ger uttryck för uppfattningen att all information som våra nervsystem har möjlighet att uppfatta i princip går att uttrycka i naturligt språk. Det förefaller mig vara ett alltför djärvt antagande som argumentationen inte bör hängas upp på. Om man ändå vill hävda att det är så, så krävs återigen en tydligare definition av begrepp och förlopp. Möjligtvis kan språket uttrycka allt om man tillåts skapa nya språkliga begrepp för vad som helst, men de kan i så fall förmodligen inte skapas bara genom att man definierar dem inom språket. Det måste komma till stånd en överenskommelse mellan språkbrukarna om vilka sinnesförnimmelser varje begrepp beskriver.

En sekundär insikt, slutligen, som jag fått i sammanhanget, är att föresatsen att man ska skriva om något (i detta fall i form av det här blogginlägget) kan vara en avgörande drivkraft för att läsa slut någonting som man vill ha läst, trots att man inte tycker att det är så spännande att läsa det. Det ska jag antagligen använda mig av igen.

Foto av Kevin Reed, some rights reserved.

Dennetts dravel

Gamla samhällsklasser och nya medier

Om man går tillbaka något hundratal år i tiden hittar man ingen med lika hög levnadsstandard som praktiskt taget alla i vår del av världen har idag. Den yttersta överklassen hade en del av vi alla tar för självklart – de slapp för det mesta frysa på vintern och de hade obegränsad tillgång till smör och andra energirika livsmedel – men inte ens de kunde drömma om det myllrande kulturutbud, den oändliga tillgång på de mest intrikata och exotiska livsmedel och andra dagligvaror, och inte minst möjligheten att hålla sig vid god hälsa som vi tar för given. Många oroar sig för följderna av den ekonomiska nedgången, men det finns trots allt inte mycket som tyder på att detta förhållande riskerar att rubbas.

Det finns fortfarande en ekonomisk överklass, men den är inte längre så lätt att urskilja. En definition av överklassen skulle kunna vara de som är rika nog att inte behöva arbeta för sitt uppehälle. Men det är en flytande gräns. Se på mig: jag tillbringar mina dagar i en behaglig inomhusmiljö med att skriva (för människor eller maskiner), läsa, fundera och diskutera. När jag blir hungrig vid middagstid går jag till en servering och sätter mig vid ett bord, där tjänare bär fram mat åt mig. Arbetar jag? För en stenåldersmänniska skulle svaret vara självklart: nej – jag lever ett paradisartat dagdrivarliv.

Betyder det att jag är överklass? Nej, det är jag förstås inte. För de flesta av oss innebär arbete numera mer obskyra sysselsättningar än det jordbruk som trots allt fortfarande är det som försörjer oss – även om det faktiskt globalt sätt bara har varit så i ett fåtal år. Överklassen är den lilla grupp som sitter på en stor del av kapitalet. Men den lever inte längre i en helt annan värld än vi andra. Kontrasterna är mindre, och överklassens medverkan i kulturella och ekonomiska sammanhang är mindre väsentlig – vi skulle kunna klara oss utan dem. Det vore en grov överdrift att säga att arbetarna har tagit kontroll över produktionsmedlen – kapitalägandet är fortfarande en betydande maktfaktor – men kontrollen har spridits till betydligt bredare grupper. Inte med revolution, utan framför allt därför att produktionsmedlen genom den teknologiska utvecklingen blivit billigare, och därmed tillgängliga för fler.

Just nu pågår en liknande samhällsomvandling vad gäller informationsmedlen. Media har tidigare bestått av tunga institutioner där professionella journalister och förläggare regerat, uppvaktade av kapitalägare och politiska makthavare. I och med Internets utveckling och krisen för tidningar och andra traditionella mediebolag, genomgår media nu en total omvandling. Medborgarna kan kommunicera direkt med varandra och själva hitta den information de behöver, och den som vill sprida ett budskap gör det allt oftare direkt, utan omvägen att uppvakta elfenbenstornens väktare.

Många mediemakthavare har förstått vad som är på gång och anammat utvecklingen. Andra har förstått och motarbetar utvecklingen. De kommer inte att lyckas, men de riskerar att göra demokratin stor skada på vägen mot nederlaget.

Förbluffande många är dock fast i sin gamla syn på medier. När Fredrik Reinfeldt i Agenda fick frågan varför hans parti inte kunnat nå 18–24-åringarna, som i så hög grad sympatiserar med Piratpartiet, började han svaret med att det är en grupp som är väldigt svår att nå. Uppenbarligen har han en mycket begränsad bild av vad det innebär att nå människor. En grupp där det för en stor andel är självklart att vara ständigt uppkopplad, ta emot och besvara en konstant ström av budskap, den gruppen är svår att nå! Vilken fantastisk prestation av Piratpartiet i så fall. Andra höjdare inom Moderaterna (det är inte min avsikt att peka ut just Moderaterna här, det är säkert lika illa på andra håll – mina exempel bara råkar handla om dem) anordnar en pressfika för att presentera sina satsningar på sociala medier. Vilken paradox! Man får onekligen intrycket att de missat något grundläggande när de anlägger ett sådant ovanifrånperspektiv på »nya medier« – eller att deras satsning mest är ett spel för att ge ett gott intryck i de gamla medierna.

Det är inte själva mediet som som sådant, tekniken, som är det väsentliga i det nya. Det finns till exempel ingen fundamental skillnad mellan en dagstidning på nätet och samma tidning på papper. Snabbare och tätare uppdateringar och, eventuellt, en möjlighet för läsare att kommentera, men annars fungerar allt som förr. Kanske borde man snarare än gamla och nya medier tala om monolitiska respektive demokratiska medier. En dagstidning som flyttat ut på nätet är fortfarande monolitisk: en liten grupp upphöjda skribenter skapar budskapet och sänder ut det till en publik bestående av i princip passiva mottagare.

En vanlig reaktion inom mediaeliten på explosionen av aktivitet på nätet är att hånfullt fnysa åt, eller förfasa sig över, uppstickarna i de nya medierna. Per Svensson ironiserar till exempel över hur nätet ger upphov till sällskap för inbördes beundran. Allt det han beskriver finns förvisso på nätet, men hans nedlåtande kommentar till nätfamiljerna skulle passa lika bra som karikatyr av gängbildningarna på kultur- och ledarsidorna där han själv håller till:

Till arrogans förklädd osäkerhet. Omättligt behov av bekräftelse. Ständigt pågående puss- och kramkalas i gänget samtidigt som omvärlden avfärdas med trumpna miner, hånflin och raseriutbrott. Mobbningmentalitet. En orubblig förvissning om att representera något helt nytt i människans historia.

Det är förvisso inte svårt att förstå hans attityd. Skulle de där »pubertala« arga amatörerna kunna ta över de professionella skribenternas roll? Liksom andra som spyr galla över det skändliga som visar sig på nätet missar han bredden i innehållet. Det är inte fråga om att bloggskribenterna ska ta över den gamla journalistrollen. Det är en ny roll som äntrar scenen: en brokig folkmassa bestående av mer eller mindre välartikulerade, mer eller mindre informerade, och mer eller mindre sympatiska individer. Tillsammans förändrar de skådespelets förutsättningar, och förpassar flera av de tidigare huvudrollsinnehavarna till marginalen.

Medieteoretiker ojar sig över att grävande journalistik i framtidens papperslösa mediasamhälle inte längre betalar sig, eller hävdar på fullt allvar att det är de hotade tidningarna som genererar nyheterna. De som tror att välmående monolitiska media är en förutsättning för grävande journalistik och granskning av makthavare har missförstått något väsentligt: I demokratiska media blir grävandet och granskningen många gånger fler. Den som får kunskap om missförhållanden kan sprida den direkt på nätet, istället för att hoppas på att ett tips till en journalist ger något resultat. Den som blivit kränkt kan kräva sin rätt inför allmänheten och förenas med andra i samma situation, istället för att fastna i den ensamma offerroll som skapar en rättshaverist.

Det är inte svårt för den som letar på nätet att komma i kontakt kontakt med likasinnade, vilket i många fall är tillräckligt. För att lyfta någonting till en nyhet, något som intresserar andra än de berörda, behövs däremot någonting som liknar en traditionell journalistroll. En centralpunkt – en person eller organisation som har förtroende i kraft av vem den är snarare än för vad den säger. Men sådana råder det ingen brist på på nätet, och det är heller inte en funktion som kräver stora annons- eller prenumerationsintäkter, när den största och tyngsta delen av jobbet görs av källorna snarare än skribenten.

Hotet mot demokratiseringen ligger i den gamla medieelitens missriktade försvar av resterna av traditionella medias roll som demokratins försvarare, och av den gamla på upphovsrätten vilande mediestrukturen, som påstås vara en förutsättning för kulturlivet. I själva verket går de som skriker efter reglering och granskning av nätet bara ärenden åt dem som inte vill bli granskade: Politiker som vill utnyttja sin makt inte för folkets bästa utan till vinning för sig själv och den elit de tillhör. Multinationella företag och stora kapitalägare, vars samhällsposition inte längre är självklar, som försvarar den monopolställning som förser dem med intäkter.

Att tvinga dem som vill kommunicera över Internet att legitimera sig skulle inte innebära att färre av dem skulle hata Jonas Gardell, bara möjligen att Gardell inte skulle få kännedom om lika många av dem. Inte heller skulle kulturarbetare garanteras inkomster genom att man granskade informationen folk har i sina datorer och skickar över nätet. Däremot skulle dessa åtgärder skrämma många människor till tystnad. Strypa informationsflöden som bidrar till utveckling och välstånd. Det är begränsningen och elitens kontroll av nätet som är hotet vi behöver oroa oss för, inte att nätet ger pöbeln en röst.

Foto av Thomas Fitzgerald, some rights reserved.

Om man går tillbaka något hundratal år i tiden hittar man ingen med lika hög levnadsstandard som praktiskt taget alla i vår del av världen har idag. Den yttersta överklassen hade en del av vi alla tar för självklart – de slapp för det mesta frysa på vintern och de hade obegränsad tillgång till smör och andra energirika livsmedel – men inte ens de kunde drömma om det myllrande kulturutbud, den oändliga tillgång på de mest intrikata och exotiska livsmedel och andra dagligvaror, och inte minst möjligheten att hålla sig vid god hälsa som vi tar för given. Många oroar sig för följderna av den ekonomiska nedgången, men det finns trots allt inte mycket som tyder på att detta förhållande riskerar att rubbas.

Det finns fortfarande en ekonomisk överklass, men den är inte längre så lätt att urskilja. En definition av överklassen skulle kunna vara de som är rika nog att inte behöva arbeta för sitt uppehälle. Men det är en flytande gräns. Se på mig: jag tillbringar mina dagar i en behaglig inomhusmiljö med att skriva (för människor eller maskiner), läsa, fundera och diskutera. När jag blir hungrig vid middagstid går jag till en servering och sätter mig vid ett bord, där tjänare bär fram mat åt mig. Arbetar jag? För en stenåldersmänniska skulle svaret vara självklart: nej – jag lever ett paradisartat dagdrivarliv.

Betyder det att jag är överklass? Nej, det är jag förstås inte. För de flesta av oss innebär arbete numera mer obskyra sysselsättningar än det jordbruk som trots allt fortfarande är det som försörjer oss – även om det faktiskt globalt sätt bara har varit så i ett fåtal år. Överklassen är den lilla grupp som sitter på en stor del av kapitalet. Men den lever inte längre i en helt annan värld än vi andra. Kontrasterna är mindre, och överklassens medverkan i kulturella och ekonomiska sammanhang är mindre väsentlig – vi skulle kunna klara oss utan dem. Det vore en grov överdrift att säga att arbetarna har tagit kontroll över produktionsmedlen – kapitalägandet är fortfarande en betydande maktfaktor – men kontrollen har spridits till betydligt bredare grupper. Inte med revolution, utan framför allt därför att produktionsmedlen genom den teknologiska utvecklingen blivit billigare, och därmed tillgängliga för fler.

Just nu pågår en liknande samhällsomvandling vad gäller informationsmedlen. Media har tidigare bestått av tunga institutioner där professionella journalister och förläggare regerat, uppvaktade av kapitalägare och politiska makthavare. I och med Internets utveckling och krisen för tidningar och andra traditionella mediebolag, genomgår media nu en total omvandling. Medborgarna kan kommunicera direkt med varandra och själva hitta den information de behöver, och den som vill sprida ett budskap gör det allt oftare direkt, utan omvägen att uppvakta elfenbenstornens väktare.

Många mediemakthavare har förstått vad som är på gång och anammat utvecklingen. Andra har förstått och motarbetar utvecklingen. De kommer inte att lyckas, men de riskerar att göra demokratin stor skada på vägen mot nederlaget.

Förbluffande många är dock fast i sin gamla syn på medier. När Fredrik Reinfeldt i Agenda fick frågan varför hans parti inte kunnat nå 18–24-åringarna, som i så hög grad sympatiserar med Piratpartiet, började han svaret med att det är en grupp som är väldigt svår att nå. Uppenbarligen har han en mycket begränsad bild av vad det innebär att nå människor. En grupp där det för en stor andel är självklart att vara ständigt uppkopplad, ta emot och besvara en konstant ström av budskap, den gruppen är svår att nå! Vilken fantastisk prestation av Piratpartiet i så fall. Andra höjdare inom Moderaterna (det är inte min avsikt att peka ut just Moderaterna här, det är säkert lika illa på andra håll – mina exempel bara råkar handla om dem) anordnar en pressfika för att presentera sina satsningar på sociala medier. Vilken paradox! Man får onekligen intrycket att de missat något grundläggande när de anlägger ett sådant ovanifrånperspektiv på »nya medier« – eller att deras satsning mest är ett spel för att ge ett gott intryck i de gamla medierna.

Det är inte själva mediet som som sådant, tekniken, som är det väsentliga i det nya. Det finns till exempel ingen fundamental skillnad mellan en dagstidning på nätet och samma tidning på papper. Snabbare och tätare uppdateringar och, eventuellt, en möjlighet för läsare att kommentera, men annars fungerar allt som förr. Kanske borde man snarare än gamla och nya medier tala om monolitiska respektive demokratiska medier. En dagstidning som flyttat ut på nätet är fortfarande monolitisk: en liten grupp upphöjda skribenter skapar budskapet och sänder ut det till en publik bestående av i princip passiva mottagare.

En vanlig reaktion inom mediaeliten på explosionen av aktivitet på nätet är att hånfullt fnysa åt, eller förfasa sig över, uppstickarna i de nya medierna. Per Svensson ironiserar till exempel över hur nätet ger upphov till sällskap för inbördes beundran. Allt det han beskriver finns förvisso på nätet, men hans nedlåtande kommentar till nätfamiljerna skulle passa lika bra som karikatyr av gängbildningarna på kultur- och ledarsidorna där han själv håller till:

Till arrogans förklädd osäkerhet. Omättligt behov av bekräftelse. Ständigt pågående puss- och kramkalas i gänget samtidigt som omvärlden avfärdas med trumpna miner, hånflin och raseriutbrott. Mobbningmentalitet. En orubblig förvissning om att representera något helt nytt i människans historia.

Det är förvisso inte svårt att förstå hans attityd. Skulle de där »pubertala« arga amatörerna kunna ta över de professionella skribenternas roll? Liksom andra som spyr galla över det skändliga som visar sig på nätet missar han bredden i innehållet. Det är inte fråga om att bloggskribenterna ska ta över den gamla journalistrollen. Det är en ny roll som äntrar scenen: en brokig folkmassa bestående av mer eller mindre välartikulerade, mer eller mindre informerade, och mer eller mindre sympatiska individer. Tillsammans förändrar de skådespelets förutsättningar, och förpassar flera av de tidigare huvudrollsinnehavarna till marginalen.

Medieteoretiker ojar sig över att grävande journalistik i framtidens papperslösa mediasamhälle inte längre betalar sig, eller hävdar på fullt allvar att det är de hotade tidningarna som genererar nyheterna. De som tror att välmående monolitiska media är en förutsättning för grävande journalistik och granskning av makthavare har missförstått något väsentligt: I demokratiska media blir grävandet och granskningen många gånger fler. Den som får kunskap om missförhållanden kan sprida den direkt på nätet, istället för att hoppas på att ett tips till en journalist ger något resultat. Den som blivit kränkt kan kräva sin rätt inför allmänheten och förenas med andra i samma situation, istället för att fastna i den ensamma offerroll som skapar en rättshaverist.

Det är inte svårt för den som letar på nätet att komma i kontakt kontakt med likasinnade, vilket i många fall är tillräckligt. För att lyfta någonting till en nyhet, något som intresserar andra än de berörda, behövs däremot någonting som liknar en traditionell journalistroll. En centralpunkt – en person eller organisation som har förtroende i kraft av vem den är snarare än för vad den säger. Men sådana råder det ingen brist på på nätet, och det är heller inte en funktion som kräver stora annons- eller prenumerationsintäkter, när den största och tyngsta delen av jobbet görs av källorna snarare än skribenten.

Hotet mot demokratiseringen ligger i den gamla medieelitens missriktade försvar av resterna av traditionella medias roll som demokratins försvarare, och av den gamla på upphovsrätten vilande mediestrukturen, som påstås vara en förutsättning för kulturlivet. I själva verket går de som skriker efter reglering och granskning av nätet bara ärenden åt dem som inte vill bli granskade: Politiker som vill utnyttja sin makt inte för folkets bästa utan till vinning för sig själv och den elit de tillhör. Multinationella företag och stora kapitalägare, vars samhällsposition inte längre är självklar, som försvarar den monopolställning som förser dem med intäkter.

Att tvinga dem som vill kommunicera över Internet att legitimera sig skulle inte innebära att färre av dem skulle hata Jonas Gardell, bara möjligen att Gardell inte skulle få kännedom om lika många av dem. Inte heller skulle kulturarbetare garanteras inkomster genom att man granskade informationen folk har i sina datorer och skickar över nätet. Däremot skulle dessa åtgärder skrämma många människor till tystnad. Strypa informationsflöden som bidrar till utveckling och välstånd. Det är begränsningen och elitens kontroll av nätet som är hotet vi behöver oroa oss för, inte att nätet ger pöbeln en röst.

Foto av Thomas Fitzgerald, some rights reserved.

Gamla samhällsklasser och nya medier

Vad man ska rösta på

Jag har röstat i bortåt tio val till riksdag och Europaparlament, och även om jag inte är bergsäker på att jag med facit i hand skulle ha valt detsamma alla andra gånger så är det bara två av rösterna jag tycker att jag har anledning att skämmas för. Den ena är min allra första röst i riksdagsvalet 1988. Det måste ha varit då Moderatera hade sin slogan »Älskar du friheten – rösta då för den« i valkampanjen – något jag har hört reklamexperter döma ut av jag vet inte exakt vilken anledning. På mig fungerade den i alla fall. Inte för att jag behövde övertygas. Jag har alltid känt starkt för de liberala idéerna om att respektera medborgarna som individer, och så långt det är möjligt acceptera deras personliga val – även i de fall man tycker att de borde valt annorlunda. Själva grunden för demokratin, som jag ser det. 1988 framstod Carl Bildts moderater som det tydligast liberala alternativet.

Det är dock inte partivalet den gången jag har något större problem med idag, utan att jag hjälpte till att rösta in (eller rösta kvar) vad jag närmast vill beskriva som en nazist i riksdagen. Jag tyckte att det var lustigt att den som stod först på min valsedel hade samma namn som den socialdemokratiske utrikesministern, men jag hade ingen aning om vem han var, och gjorde ingen ansträngning för att ta reda på det. Drygt tio år senare blev han utstött ur partiet och nu sitter han i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.

Vid de följande valen gled jag över till Folkpartiet, först för att de tog tydligt avstånd från stollarna Ny Demokrati, och valet blev lättare efter hand som det gick upp för mig att den liberala ideologin i Moderaterna inte var något djupare än ett för dagen fungerande verktyg för att skaffa väljare – precis på samma sätt som Reinfeldts nya arbetarparti – medan den i folkpartiet var något som funnits med från början. Efter att den kristna högern inlett sin kapning av Folkpartiet blev valet för första gången riktigt svårt. 2002 bestämde jag mig inte förrän på valdagen vilket regeringsalternativ jag skulle rösta för.

2006 framstod valet som lättare än någonsin, och detta är det andra misstaget som jag kan tycka att jag har skäl att skämmas för. Jag röstade på Alliansen därför att jag uppfattade att jag då röstade mot Bodströmsamhället – den nya polisstaten i antågande, driven av det bedrägliga »försvaret« för demokratin mot terrorismen och den organiserade brottsligheten – i själva verket en nedmontering av medborgerliga rättigheter som är centrala i demokratin. Staten hade på allvar börjat gå ärenden åt de antidemokratiska krafter som av antingen affärsmässiga eller moralistiska skäl (med ideologiska eller religiösa undertoner) vill att medborgarnas handlingar ständigt ska övervakas.

Genom att Alliansen fick makten trodde jag att denna utveckling skulle brytas. Jag trodde på Reinfeldts utfästelse om att inte »jaga en hel ungdomsgeneration« med kriminalisering av fritt informationsutbyte. Jag trodde på Centerpartiets övertagande av den liberala flaggan, och Centern fick därmed min röst. Jag borde ha vetat bättre!

Nedmonteringen av medborgerliga fri- och rättigheter bröts inte vid valet, den rentav accelererade. Centern förhandlade entusiastiskt bort allt som jag röstat på dem för, för den eniga regeringsmaktens skull. Spiken i kistan var FRA-omröstningen i juni 2008, då alliansregeringen drev igenom en lag om att hela Sverige skulle avlyssnas av en hemlig organisation, i strid mot inte bara en stadig folkopinion utan också ett massivt motstånd från journalister, jurister, datavetare osv. – alla som kunde inse de potentiella följderna av lagförslaget och påverkades av dem.

Regeringspartierna slöt leden. I riksdagens kammare spelade den person många hade uppfattat som frihetens främste förkämpe inom Centern, Fredrick Fegerley, upp en gripande teaterföreställning för att försöka få oss att tro att han fått till stånd en kompromiss som mildrade följderna av lagen. I själva verket några betydelselösa kosmetiska tillägg som förhandlats fram redan före Fegerleys tårfyllda debattinlägg, för att maskera hans och andra svurna liberalers svek. Statsminister Reinfeldt ödelade myten om sig själv som en ödmjuk och lyssnande ledare genom att iscensatta en mobbningssession i den moderata riksdagsgruppen för att få riksdagsmannen Karl Sigfrid att svika sitt löfte och sin övertygelse att rösta mot lagen. Utåt höll Reinfeldt tyst, sånär som på några arroganta avfärdanden av lagens motståndare som okunniga. Kvällen för omröstningen, av så många uppfattad som ett ödesmättat vägval för den svenska demokratin, brydde sig Reinfeldt inte om att närvara, utan flög till Österrike och lät sig fotograferas i fotbollshalsduk tillsammans med f.d. kronprinsen.

Hade det varit bättre att rösta på Vänstern eller Miljöpartiet? Knappast. Då hade jag ju stött ett regeringsalternativ som faktiskt inbegriper Thomas Bodström – originalet – som, bara för att ta ett exempel, var den ursprungliga arkitekten till FRA-lagen. Visst gjorde Lage Rahm och Alice Åström starka framträdanden i riksdagsdebatten, men hur skulle det ha sett ut om majoriteten vore annorlunda? Skulle mp- och v-kandidaterna ha utmanat sin egen regeringsmakt genom att stå upp i en fråga som inte ens ligger i deras politiska brännpunkt i den utsträckning den borde göra det för Fegerley? Eller skulle de ha suttit stilla i båten och behållit sin plats i regeringsmajoritetens knä? Do I feel lucky?

Nej, det finns för närvarande bara ett möjligt val, och det är Piratpartiet. Det gäller i nästa riksdagsval och det gäller i ännu högre grad Europaparlamentsvalet som nu pågår.

Det pågår en radikal samhällsomvandling just nu. Tack vare Internets möjligheter för gemene man att göra sin röst hörd och förmedla information har Sverige, Europa och världen en chans att bli mycket mer fria, demokratiska och rättvisa. De etablerade partierna har ännu inte förstått det, de agerar nyttiga idioter åt dem som vill stoppa utvecklingen. Lutar man lite åt det deterministiska och optimistiska hållet kan man säga att det inte är någon fara – att utvecklingen inte går att stoppa. Anden går inte att få tillbaka i flaskan, teknikutvecklingen går inte att backa, och förr eller senare kommer generationen som är uppväxt med och förstår dagens möjligheter till informationsspridning att sitta vid makten. Men det är en farlig inställning. Det går att föra en repressiv politik under långa perioder, och det finns maktmedel som kan användas för att, till ett astronomiskt pris för demokratin, tvinga tillbaka de möjligheter som nätet ger.

Många verkar tro att Piratpartiets politik går ut på att legalisera fildelning för att få gratis film och musik. Det är en grov missuppfattning. Piratpartisterna är inte för fildelning för att de är för fildelning. Det är bara det att om man ska se till att det inte sker intrång mot den rådande upphovsrätten på nätet, då måste hela nätet avlyssnas! Nuvarande lagstiftning fungerar inte. Det är i den insikten diskussionen måste börja. Är ett totalt övervakningssamhälle ett rimligt pris att betala för att stoppa illegal fildelning?

Mer generellt: om man ska se till att det inte skickas försändelser med olagligt material, då måste – oavsett vilket medium de skickas över: papperspost, elektronisk post eller fildelningsnätverk – varje försändelse öppnas, avkodas och granskas. Detta kräver upprättande av enorm avlyssnings- och registreringsapparat. Den som får denna apparat i sin hand, vare sig det är staten eller kapitalet, får en enorm makt. Det är inte en makt vi kan tillåta någon att ha om vi vill att samhället ska förbli demokratiskt.

Du vill inte rösta på ett enfrågeparti? För det första tar de flesta partier språng ifrån en enda fråga: Socialdemokraternas i arbetarrätt, miljöpartiet i civilisationskritisk omsorg om naturen, och så vidare. Piratpartiets fråga är medborgarrätt och värnande om den demokratiska utvecklingen. Det är inte någon liten detalj i politiken.

För det andra, varför inte rösta på ett enfrågeparti? Valet handlar, som Rasmus Fleischer förklarar i den nyktert analyserande ton han får till i sina mest briljanta inlägg, inte om att rösta på en politisk slutprodukt. Parlamentet kommer aldrig att stå där med en majoritet av piratpartister, fullständigt villrådiga om hur de ska ta ställning i frågan om bananens krökningsvinkel och annat som ligger utanför deras kärna.

Inte heller handlar röstandet nödvändigtvis om att göra en ideologisk deklaration. Rösten är ditt verktyg för att påverka politiken i önskvärd riktning. En röst på Piratpartiet kommer också att påverka de andra partierna. Det behövs, i än högre grad i övriga EU än i Sverige. I Sverige har redan debatten i Piratpartiets kärnfrågor jämförelsevis kommit väldigt långt.

Detta är alltså mitt något senkomna kom ut som pirat-inlägg. Kanske kan det få någon att släppa sina fördomar om hur Piratpartiets supportrar ser ut. Jag är ingen ung anarkistisk fildelare som inte vill betala för sig, jag är familjefar med doktorsexamen, och en ganska etablerad och god medborgare i konsumtionssamhället.

Piratpartiets huvudkandidat till Europaparlamentet, Christian Engström, är inte heller någon spoling. Född 1960, med synnerligen sunda och genomtänkta uppfattningar om demokrati och en mängd frågor som inte omedelbart har med schablonbilden av partiet att göra. Erfarenhet av Bryssels politiska spel har han från den framgångsrika kampanjen för att få parlamentarikerna att säga nej till förslaget att via ett EU-direktiv införa patent på datorprogram. En lite väl gubbig kandidat, kanske? Det är i så fall ytterligare en anledning att rösta på Piratpartiet, så att de kan få ett andra mandat. Det kommer i så fall att tillfalla 21-åriga Amelia Andersdotter, som såvitt jag kan bedöma också förtjänar en plats i parlamentet.

Förvisso finns det vettiga kandidater i andra partier. (Just nu tävlar flera av dem om att låta så mycket som piratpartister som möjligt – ställ dig själv frågan vad det beror på…) Engströms vapenbroder från patentkampanjen, Erik Josefsson, ställer exempelvis upp för Vänsterpartiet. Se för all del till att kryssa honom ifall ni envisas med att rösta på ett parti med en sådan i grunden verklighetsfrånvänd och mästrande attityd till medborgarna.

Men glöm inte att en röst på ett parti i första hand kommer att uppfattas som en röst på det partiet. För alla utom Piratpartiet kommer medborgarrätten i andra hand.

Så lägg din röst på Piratpartiet, i Europaparlamentet åtminstone, så talar vi om riksdagen senare, ok? Valdagen är lördagen den 7 juni, men det går att rösta redan nu. Har du redan förhastat dig och röstat på någon annan så ska du veta att det går att ändra sig och rösta om, ända fram till valdagen.

Uppdatering: Per T Ohlsson har likt många andra av förra generationens mediamakthavare fortfarande problem med att ta Piratpartiet på allvar, men hans söndagskrönika visar i alla fall att han förstått en hel del om varför deras frågor behöver uppmärksammas.

Uppdatering: En av mina favoritförfattare, Lars Gustafsson, har gått ut med att han tänker rösta på Piratpartiet och skriver, välformulerat förstås, om varför. Via Piratpartister.se hittar man andra exempel på piratpartiröstare. Oscar Swartz skriver om andra som röstar på Piratpartiet och varför.

intressant? om Alice Åström, Amelia Andersdotter, Bodströmsamhället, Centerpartiet, demokrati, Erik Josefsson, EU-valet, fildelning, Folkpartiet, FRA-lagen, Fredrick Federley, Fredrik Reinfeldt, Karl Sigfrid, Lage Rahm, Miljöpartiet, Moderaterna, Piratpartiet, politik, Thomas Bodström, Vänsterpartiet, övervakning. Illustration hämtad från Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons.

Jag har röstat i bortåt tio val till riksdag och Europaparlament, och även om jag inte är bergsäker på att jag med facit i hand skulle ha valt detsamma alla andra gånger så är det bara två av rösterna jag tycker att jag har anledning att skämmas för. Den ena är min allra första röst i riksdagsvalet 1988. Det måste ha varit då Moderatera hade sin slogan »Älskar du friheten – rösta då för den« i valkampanjen – något jag har hört reklamexperter döma ut av jag vet inte exakt vilken anledning. På mig fungerade den i alla fall. Inte för att jag behövde övertygas. Jag har alltid känt starkt för de liberala idéerna om att respektera medborgarna som individer, och så långt det är möjligt acceptera deras personliga val – även i de fall man tycker att de borde valt annorlunda. Själva grunden för demokratin, som jag ser det. 1988 framstod Carl Bildts moderater som det tydligast liberala alternativet.

Det är dock inte partivalet den gången jag har något större problem med idag, utan att jag hjälpte till att rösta in (eller rösta kvar) vad jag närmast vill beskriva som en nazist i riksdagen. Jag tyckte att det var lustigt att den som stod först på min valsedel hade samma namn som den socialdemokratiske utrikesministern, men jag hade ingen aning om vem han var, och gjorde ingen ansträngning för att ta reda på det. Drygt tio år senare blev han utstött ur partiet och nu sitter han i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.

Vid de följande valen gled jag över till Folkpartiet, först för att de tog tydligt avstånd från stollarna Ny Demokrati, och valet blev lättare efter hand som det gick upp för mig att den liberala ideologin i Moderaterna inte var något djupare än ett för dagen fungerande verktyg för att skaffa väljare – precis på samma sätt som Reinfeldts nya arbetarparti – medan den i folkpartiet var något som funnits med från början. Efter att den kristna högern inlett sin kapning av Folkpartiet blev valet för första gången riktigt svårt. 2002 bestämde jag mig inte förrän på valdagen vilket regeringsalternativ jag skulle rösta för.

2006 framstod valet som lättare än någonsin, och detta är det andra misstaget som jag kan tycka att jag har skäl att skämmas för. Jag röstade på Alliansen därför att jag uppfattade att jag då röstade mot Bodströmsamhället – den nya polisstaten i antågande, driven av det bedrägliga »försvaret« för demokratin mot terrorismen och den organiserade brottsligheten – i själva verket en nedmontering av medborgerliga rättigheter som är centrala i demokratin. Staten hade på allvar börjat gå ärenden åt de antidemokratiska krafter som av antingen affärsmässiga eller moralistiska skäl (med ideologiska eller religiösa undertoner) vill att medborgarnas handlingar ständigt ska övervakas.

Genom att Alliansen fick makten trodde jag att denna utveckling skulle brytas. Jag trodde på Reinfeldts utfästelse om att inte »jaga en hel ungdomsgeneration« med kriminalisering av fritt informationsutbyte. Jag trodde på Centerpartiets övertagande av den liberala flaggan, och Centern fick därmed min röst. Jag borde ha vetat bättre!

Nedmonteringen av medborgerliga fri- och rättigheter bröts inte vid valet, den rentav accelererade. Centern förhandlade entusiastiskt bort allt som jag röstat på dem för, för den eniga regeringsmaktens skull. Spiken i kistan var FRA-omröstningen i juni 2008, då alliansregeringen drev igenom en lag om att hela Sverige skulle avlyssnas av en hemlig organisation, i strid mot inte bara en stadig folkopinion utan också ett massivt motstånd från journalister, jurister, datavetare osv. – alla som kunde inse de potentiella följderna av lagförslaget och påverkades av dem.

Regeringspartierna slöt leden. I riksdagens kammare spelade den person många hade uppfattat som frihetens främste förkämpe inom Centern, Fredrick Fegerley, upp en gripande teaterföreställning för att försöka få oss att tro att han fått till stånd en kompromiss som mildrade följderna av lagen. I själva verket några betydelselösa kosmetiska tillägg som förhandlats fram redan före Fegerleys tårfyllda debattinlägg, för att maskera hans och andra svurna liberalers svek. Statsminister Reinfeldt ödelade myten om sig själv som en ödmjuk och lyssnande ledare genom att iscensatta en mobbningssession i den moderata riksdagsgruppen för att få riksdagsmannen Karl Sigfrid att svika sitt löfte och sin övertygelse att rösta mot lagen. Utåt höll Reinfeldt tyst, sånär som på några arroganta avfärdanden av lagens motståndare som okunniga. Kvällen för omröstningen, av så många uppfattad som ett ödesmättat vägval för den svenska demokratin, brydde sig Reinfeldt inte om att närvara, utan flög till Österrike och lät sig fotograferas i fotbollshalsduk tillsammans med f.d. kronprinsen.

Hade det varit bättre att rösta på Vänstern eller Miljöpartiet? Knappast. Då hade jag ju stött ett regeringsalternativ som faktiskt inbegriper Thomas Bodström – originalet – som, bara för att ta ett exempel, var den ursprungliga arkitekten till FRA-lagen. Visst gjorde Lage Rahm och Alice Åström starka framträdanden i riksdagsdebatten, men hur skulle det ha sett ut om majoriteten vore annorlunda? Skulle mp- och v-kandidaterna ha utmanat sin egen regeringsmakt genom att stå upp i en fråga som inte ens ligger i deras politiska brännpunkt i den utsträckning den borde göra det för Fegerley? Eller skulle de ha suttit stilla i båten och behållit sin plats i regeringsmajoritetens knä? Do I feel lucky?

Nej, det finns för närvarande bara ett möjligt val, och det är Piratpartiet. Det gäller i nästa riksdagsval och det gäller i ännu högre grad Europaparlamentsvalet som nu pågår.

Det pågår en radikal samhällsomvandling just nu. Tack vare Internets möjligheter för gemene man att göra sin röst hörd och förmedla information har Sverige, Europa och världen en chans att bli mycket mer fria, demokratiska och rättvisa. De etablerade partierna har ännu inte förstått det, de agerar nyttiga idioter åt dem som vill stoppa utvecklingen. Lutar man lite åt det deterministiska och optimistiska hållet kan man säga att det inte är någon fara – att utvecklingen inte går att stoppa. Anden går inte att få tillbaka i flaskan, teknikutvecklingen går inte att backa, och förr eller senare kommer generationen som är uppväxt med och förstår dagens möjligheter till informationsspridning att sitta vid makten. Men det är en farlig inställning. Det går att föra en repressiv politik under långa perioder, och det finns maktmedel som kan användas för att, till ett astronomiskt pris för demokratin, tvinga tillbaka de möjligheter som nätet ger.

Många verkar tro att Piratpartiets politik går ut på att legalisera fildelning för att få gratis film och musik. Det är en grov missuppfattning. Piratpartisterna är inte för fildelning för att de är för fildelning. Det är bara det att om man ska se till att det inte sker intrång mot den rådande upphovsrätten på nätet, då måste hela nätet avlyssnas! Nuvarande lagstiftning fungerar inte. Det är i den insikten diskussionen måste börja. Är ett totalt övervakningssamhälle ett rimligt pris att betala för att stoppa illegal fildelning?

Mer generellt: om man ska se till att det inte skickas försändelser med olagligt material, då måste – oavsett vilket medium de skickas över: papperspost, elektronisk post eller fildelningsnätverk – varje försändelse öppnas, avkodas och granskas. Detta kräver upprättande av enorm avlyssnings- och registreringsapparat. Den som får denna apparat i sin hand, vare sig det är staten eller kapitalet, får en enorm makt. Det är inte en makt vi kan tillåta någon att ha om vi vill att samhället ska förbli demokratiskt.

Du vill inte rösta på ett enfrågeparti? För det första tar de flesta partier språng ifrån en enda fråga: Socialdemokraternas i arbetarrätt, miljöpartiet i civilisationskritisk omsorg om naturen, och så vidare. Piratpartiets fråga är medborgarrätt och värnande om den demokratiska utvecklingen. Det är inte någon liten detalj i politiken.

För det andra, varför inte rösta på ett enfrågeparti? Valet handlar, som Rasmus Fleischer förklarar i den nyktert analyserande ton han får till i sina mest briljanta inlägg, inte om att rösta på en politisk slutprodukt. Parlamentet kommer aldrig att stå där med en majoritet av piratpartister, fullständigt villrådiga om hur de ska ta ställning i frågan om bananens krökningsvinkel och annat som ligger utanför deras kärna.

Inte heller handlar röstandet nödvändigtvis om att göra en ideologisk deklaration. Rösten är ditt verktyg för att påverka politiken i önskvärd riktning. En röst på Piratpartiet kommer också att påverka de andra partierna. Det behövs, i än högre grad i övriga EU än i Sverige. I Sverige har redan debatten i Piratpartiets kärnfrågor jämförelsevis kommit väldigt långt.

Detta är alltså mitt något senkomna kom ut som pirat-inlägg. Kanske kan det få någon att släppa sina fördomar om hur Piratpartiets supportrar ser ut. Jag är ingen ung anarkistisk fildelare som inte vill betala för sig, jag är familjefar med doktorsexamen, och en ganska etablerad och god medborgare i konsumtionssamhället.

Piratpartiets huvudkandidat till Europaparlamentet, Christian Engström, är inte heller någon spoling. Född 1960, med synnerligen sunda och genomtänkta uppfattningar om demokrati och en mängd frågor som inte omedelbart har med schablonbilden av partiet att göra. Erfarenhet av Bryssels politiska spel har han från den framgångsrika kampanjen för att få parlamentarikerna att säga nej till förslaget att via ett EU-direktiv införa patent på datorprogram. En lite väl gubbig kandidat, kanske? Det är i så fall ytterligare en anledning att rösta på Piratpartiet, så att de kan få ett andra mandat. Det kommer i så fall att tillfalla 21-åriga Amelia Andersdotter, som såvitt jag kan bedöma också förtjänar en plats i parlamentet.

Förvisso finns det vettiga kandidater i andra partier. (Just nu tävlar flera av dem om att låta så mycket som piratpartister som möjligt – ställ dig själv frågan vad det beror på…) Engströms vapenbroder från patentkampanjen, Erik Josefsson, ställer exempelvis upp för Vänsterpartiet. Se för all del till att kryssa honom ifall ni envisas med att rösta på ett parti med en sådan i grunden verklighetsfrånvänd och mästrande attityd till medborgarna.

Men glöm inte att en röst på ett parti i första hand kommer att uppfattas som en röst på det partiet. För alla utom Piratpartiet kommer medborgarrätten i andra hand.

Så lägg din röst på Piratpartiet, i Europaparlamentet åtminstone, så talar vi om riksdagen senare, ok? Valdagen är lördagen den 7 juni, men det går att rösta redan nu. Har du redan förhastat dig och röstat på någon annan så ska du veta att det går att ändra sig och rösta om, ända fram till valdagen.

Uppdatering: Per T Ohlsson har likt många andra av förra generationens mediamakthavare fortfarande problem med att ta Piratpartiet på allvar, men hans söndagskrönika visar i alla fall att han förstått en hel del om varför deras frågor behöver uppmärksammas.

Uppdatering: En av mina favoritförfattare, Lars Gustafsson, har gått ut med att han tänker rösta på Piratpartiet och skriver, välformulerat förstås, om varför. Via Piratpartister.se hittar man andra exempel på piratpartiröstare. Oscar Swartz skriver om andra som röstar på Piratpartiet och varför.

intressant? om Alice Åström, Amelia Andersdotter, Bodströmsamhället, Centerpartiet, demokrati, Erik Josefsson, EU-valet, fildelning, Folkpartiet, FRA-lagen, Fredrick Federley, Fredrik Reinfeldt, Karl Sigfrid, Lage Rahm, Miljöpartiet, Moderaterna, Piratpartiet, politik, Thomas Bodström, Vänsterpartiet, övervakning. Illustration hämtad från Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons.

Vad man ska rösta på

En klassisk men ändå inte cocktail

Att jag nästan slutat blogga om cocktails beror inte på att jag slutat blanda och dricka cocktails, utan antagligen mest på att jag övat upp min känsla för mixologi så pass att det inte längre känns så angeläget att skriva ner och namnge kompositioner. Jag känner bara efter vad jag är sugen på, väljer några flaskor i barskåpet och öppnar och luktar tills jag bedömer att jag fått ihop några ingredienser som passar ihop och motsvarar vad jag är ute efter, och höftar proportionerna, eventuellt med en avsmakning med barskeden innan jag tillför is och skakar eller rör – och resultatet blir oftast ungefär som jag önskar. Det där med att hälla ut misslyckade blandningar är nästan helt ett minne blott. Och eftersom mina cocktailpostningar oftast varit redogörelser för drinkkompositioner jag skrivit ner och gett mer eller mindre krystade namn så har de nästan också blivit ett minne blott.

Fast när jag inte improviserar går jag ofta tillbaka till någon av mina gamla bloggpostningar för att kolla proportioner. De mest lyckade av mina namngivna kompositioner, som jag oftast återbesöker, tycker jag är Olja på vågorna och Åttioprocentig tillfredsställelse, fast den senare brukar jag göra i en varant på vanlig Tanqueray som jag naturligtvis kallar Sjuttionioprocentig tillfredsställelse. Jag brukar öka vermouth- och limekomponenterna en liten aning också.

Men för att något mildra svältföddheten på nya cocktailrecept hos eventuellt törstande läsare ska jag berätta vad jag just blandade.

En vanlig definition av cocktail är att den förutom sprit ska innehålla någonting sött, någonting surt och någonting bittert. Det är en definition som väl får betraktas som obsolet, men jag tänkte i alla fall att jag skulle följa den ikväll. För att göra drinken yttermera klassisk bestämde jag mig för att använda enbart klassiska, eller rentav ålderdomliga, ingredienser:

5 cl Plymouth Gin
1 cl citron (surt)
½–1 cl Fernet Branca (bittert)
½–1 cl Chartreuse (sött)

Skakas med is och silas i ett cocktailglas

Plymouth Gin har en tuffare smak än min standardgin Tanqueray, standard för råbarkade engelska sjömän på kolonialismens tid. Fernet Branca är en klassisk bitter med ett hemligt familjerecept enligt uppgift bestående av 40 olika örter och kryddor, och har liksom Chartreuse, som jag skrivit om tidigare, en ganska medicinal smak. Vad som inte är så klassiskt med den här drinken är proportionerna, som antagligen varit jämnare om det varit en cocktail från ursprungsperioden bortåt artonhundratalet. Drinken hade säkert också varit mycket sötare – förmodligen hade den innehållit sockerlag. Men ca 5 cl av basspriten och försiktigare med de andra ingredienserna är typiskt för moderna cocktails, och eftersom jag inte är så förtjust i söta drycker håller jag nere sötman ännu mer än de flesta.

Det var ett fragment av mitt cocktailblandande från just idag – ett recept som jag blev nöjd med men ingenting jag skulle ha skrivit ner om det inte vore för detta blogginlägg.

Att jag nästan slutat blogga om cocktails beror inte på att jag slutat blanda och dricka cocktails, utan antagligen mest på att jag övat upp min känsla för mixologi så pass att det inte längre känns så angeläget att skriva ner och namnge kompositioner. Jag känner bara efter vad jag är sugen på, väljer några flaskor i barskåpet och öppnar och luktar tills jag bedömer att jag fått ihop några ingredienser som passar ihop och motsvarar vad jag är ute efter, och höftar proportionerna, eventuellt med en avsmakning med barskeden innan jag tillför is och skakar eller rör – och resultatet blir oftast ungefär som jag önskar. Det där med att hälla ut misslyckade blandningar är nästan helt ett minne blott. Och eftersom mina cocktailpostningar oftast varit redogörelser för drinkkompositioner jag skrivit ner och gett mer eller mindre krystade namn så har de nästan också blivit ett minne blott.

Fast när jag inte improviserar går jag ofta tillbaka till någon av mina gamla bloggpostningar för att kolla proportioner. De mest lyckade av mina namngivna kompositioner, som jag oftast återbesöker, tycker jag är Olja på vågorna och Åttioprocentig tillfredsställelse, fast den senare brukar jag göra i en varant på vanlig Tanqueray som jag naturligtvis kallar Sjuttionioprocentig tillfredsställelse. Jag brukar öka vermouth- och limekomponenterna en liten aning också.

Men för att något mildra svältföddheten på nya cocktailrecept hos eventuellt törstande läsare ska jag berätta vad jag just blandade.

En vanlig definition av cocktail är att den förutom sprit ska innehålla någonting sött, någonting surt och någonting bittert. Det är en definition som väl får betraktas som obsolet, men jag tänkte i alla fall att jag skulle följa den ikväll. För att göra drinken yttermera klassisk bestämde jag mig för att använda enbart klassiska, eller rentav ålderdomliga, ingredienser:

5 cl Plymouth Gin
1 cl citron (surt)
½–1 cl Fernet Branca (bittert)
½–1 cl Chartreuse (sött)

Skakas med is och silas i ett cocktailglas

Plymouth Gin har en tuffare smak än min standardgin Tanqueray, standard för råbarkade engelska sjömän på kolonialismens tid. Fernet Branca är en klassisk bitter med ett hemligt familjerecept enligt uppgift bestående av 40 olika örter och kryddor, och har liksom Chartreuse, som jag skrivit om tidigare, en ganska medicinal smak. Vad som inte är så klassiskt med den här drinken är proportionerna, som antagligen varit jämnare om det varit en cocktail från ursprungsperioden bortåt artonhundratalet. Drinken hade säkert också varit mycket sötare – förmodligen hade den innehållit sockerlag. Men ca 5 cl av basspriten och försiktigare med de andra ingredienserna är typiskt för moderna cocktails, och eftersom jag inte är så förtjust i söta drycker håller jag nere sötman ännu mer än de flesta.

Det var ett fragment av mitt cocktailblandande från just idag – ett recept som jag blev nöjd med men ingenting jag skulle ha skrivit ner om det inte vore för detta blogginlägg.

En klassisk men ändå inte cocktail

Andliga företeelser jag gett en fysisk manifestation och andra titlar i den fortgående genomgången av min skivsamling

Då fortsätter genomgången av skivhyllan. (Den som eventuellt hittade förra inlägget väldigt snabbt kan ha missat några meningar i Alice in Chains-stycket som jag jag först missade att skriva i hastigheten när jag såg slutet närma sig.)

Tori Amos: To Venus and Back; Cornflake Girl Kate Bush-kopia som hade några hittar på 1990-talet. Tror att det är M:s skivor, men jag är inte helt säker.

Talk Normal – The Laurie Anderson Anthology Någon gång i mitten av 1980-talet på väg hem från någon sorts inköpstur med mina föräldrar hörde jag en låt i bilradion som fascinerade mig. En ganska entonig melodi som sjöngs av en kvinnoröst till ett sparsmakat cymbalkomp som växte med synthiga ljud och trummor och bas i refrängen. Hemma rusade jag in till radion i köket för att höra om någon sade vad det var för låt när den tog slut, men det gjorde ingen, eller om jag lyckades missa det – jag fick i alla fall inte reda på vad det var. Något år senare, djupt inne i min Peter Gabriel-period, upptäckte jag att Gabriels singel-b-sida This is the Picture (Excellent Birds) – extraspår på cd-utgåvan av So – som var en duett med någon som hette Laurie Anderson, ursprungligen getts ut som Excellent Birds på Andersons lp Mister Heartbreak, med Gabriel som gästartist, och att låten där hade en annorlunda produktion. Det fick mig att köpa Mister Heartbreak, och där, sist på a-sidan, återfann jag låten från bilradion: Gravity's Angel. Den där lp-n tillhör det mer lättillgängligt popiga Anderson har gjort, vilket jag i hennes fall betraktar som positivt. Hon är i första hand performance-konstnär och hennes musik är ofta mer intressant än njutbar. Den här antologiska samlingen om två cd med höjdpunkterna i hennes musikaliska produktion tycker jag är precis lagom mycket Laurie Anderson att ha i hyllan och ta fram då och då för att förkovra sig i fyndigheter som It's not the bullet that kills you – it's the hole.

Benny Andersson: Fågelsång i Sverige Det är förstås inte Benny som sjunger eller har komponerat fågelsången, men han är med i produktionen och jag väljer att alfabetisera den efter honom därför att det gör det lättast för mig att hitta den. Tyvärr funkade inte den här skivan så bra för mina behov: den har en röst som kommer in på varje spår för att berätta vilken fågelart det är man ska till att höra, och jag är fullständigt ointresserad av artbestämningen – jag vill bara höra fågelsången. Någon gång ska jag rippa skivan, plocka bort människorösten och bränna fågelsången på en ny skiva.

Lena Andersson: Sommar 2005 Den kontoversiella ateistiska predikan som Andersson gav i form av ett program i radions Sommar-serie. Jag gillade det så mycket att jag strömmade ner det från Sveriges radios webbplats och brände det på en cd, med ordentlig spårindelning och allt. Detta att sätta ihop egna cd av annat material är något jag har hållit på med ganska mycket (vilket jag återkommer till), och har väl att göra med min känsla av att skivor är något mer än sitt innehåll. Genom att skapa en regelrätt cd upplever jag att jag har tagit Anderssons program till en högre, fysisk, och mer definitiv existensnivå.

Paul Anka: Rock Swings Sådant här tycker jag är alldeles underbart: Anka har tagit ett antal rocklåtar med hög credfaktor, som Nirvanas Smells Like Teen Spirit, och spelat in dem i en i unga hippa kretsar oftast djupt föraktad show-jazz-stil av den typ som Frank Sinatra är mest känd för (Anka har skrivit den engelska texten till My Way), vilket får en att uppleva både låtarna och musikstilen på ett nytt sätt. Att ta till mig kvaliteterna i av mig och mina generationskamrater förkastade och bespottade musikgenrer är ett pågående projekt sedan 1998. (Mer om det på en kommande hylla.)

Polygon Window: Surfing on Sine Waves Vad gör den här på bokstaven a? Jo, det här är ett sådant där intressant alfabetiseringsproblem: Polygon Window är ett av Richard D. James många alias, vilket fortfarande inte förklarar bokstaven, men James mest kända alias är Aphex Twin, och jag har därför valt att ställa alla hans skivor på Aphex. Sine Waves är en av hans tidigaste skivor bestående av ganska smetiga och (för att vara Aphex) intetsägande synthmattor.

Aphex Twin: Selected Ambient Works 85–92 Aphex var en av de första artisterna jag kom i kontakt med när jag började intressera mig för vad som då kallades den nya dansmusiken ca 1994, och det här var nog den första av hans skivor jag blev förtjust i när jag lånade den av den av mina vänner som åtminstone på den tiden hade bäst musikkoll. Aphex Twin är den starkast lysande stjärnan inom den överlappning av ambient, techno, trance och house som ibland kallas »intelligent dance music« – en term jag i och för sig ogillar skarpt eftersom det för det första ofta inte alls är fråga om musik som är till för att dansa till, och termen för det andra implicit och orättvist dömer ut all annan dansmusik som ointelligent. Titeln antyder att det här är en samlingsskiva, men det ska man, som så mycket annat när det gäller Richard D. James, inte ta på så stort allvar – inte minst för att han år 1985 bara var 13–14 år gammal. Det är en ganska homogen platta, av allt att döma inspelad 1992 eller strax dessförinnan, bestående av sval och mjuk musik med krispiga ljud som passar perfekt att ha på i bakgrunden när man sitter och pratar, läser eller skriver under en varm sommarnatt, så i den meningen är den ambient. Den skiljer sig dock från mycket som kategoriseras inom den genren genom att samtliga spår har ett tydligt beat, ofta i form av en hi-hatljudsloop.

Aphex Twin: On; On Remixes; I Care Because You Do Två singlar och en fullängdare i blandad stil från Richard D. James i högform, som jag inte har något mer intressant att säga om.


Aphex Twin: Selected Ambient Works Volume II Det här är inte heller någon samlingsskiva, namnet till trots, utan en sällsamt helgjuten ambientplatta. En av mina absoluta favoritskivor alla kategorier. Mycket är speciellt med den här, inte bara musiken, som är betydligt mer ambient än på föregångaren. Den saknar mestadels beats, melodislingorna är synnerligen sparsmakade och monotona, och upplevelsen bygger i minst lika hög grad på ljud som på melodi. Fungerar utmärkt att ha i bakgrunden, men tål – ja, kräver – också koncentrerad lyssning för att helt komma till sin rätt. Den mest ursprungliga version av den här skivan är en trippel-lp (vinyl), släppt på Warp, där spårens distribution anges i form av sex stycken tårtbitsdiagram, ett för varje vinylsida. De enskilda spåren har i omslaget associerats med var sin bild – ett halvsuddigt fotografi av en detalj av någonting – istället för ett namn. I omslagsfoldern till Warps cd-utgåva finns samma bilder och diagram, trots att spåren istället distribuerats över två cd och att ett av spåren av utrymmesskäl utelämnats. På den amerikanska cd-utgåvan från Sire har ytterligare ett av spåren utelämnats, och vissa av bilderna i omslagsfoldern bytts ut. Sire-utgåvan är den med den ljusare bruna ryggen som står till vänster av mina två exemplar, men den högra är inte Warp-utgåvan. Nej, det är en synnerligen exklusiv trippel-cd som jag har satt ihop själv, där jag har återfört de saknade spåren genom att införskaffa en wav-fil från Beatport.com samt Astralwerks samlings-cd Excursions in Ambience – The Third Dimesion (som alltså innehåller spåret som inte finns på vare sig Warps eller Sires cd-utgåva), och bränt spåren på tre cd, motsvarande de tre lp-skivorna i vinylutgåvan. Omslaget spenderade jag nog ungefär tre veckoslut på att framställa: Jag skannade bilderna från mitt vinylomslag (Ltd Edition Brown Vinyl-versionen – ytterligare en sak med Aphex att inte ta på så stort allvar: den är »begränsad« till 10 000 exemplar, vilket lär vara betydligt fler än vad den svarta versionen trycktes i), separerade bilderna och processade dem i Gimp för att bli av med skuggor och fläckar, och skrev ut en snygg cd-folder på styvt papper om sammanlagt åtta sidor plus ett lösblad. Själva skivorna har jag dekorerat med påklistrade etiketter med tårtbitsdiagram på. Den här »utgåvan« finns i två exemplar – ett som jag har själv och ett som jag gav till Ola, fast Olas omslagsexemplar är utskrivet på vanligt printerpapper. Allt detta är förmodligen obegripligt för den som nöjer sig att lagra musik i form av mp3-filer på en hårddisk. Kanske kan man se mitt cd-pysslande, som i allmänhet syftar till att få fram en slutgiltig och definitiv version av av ett verk, som motsatsen till den lätt romantiska återerövringen av det flyktiga kassettbandet bland unga konstnärer i piratgenerationens remixkultur.

Aphex Twin: Aphex Singles Collection Japansk utgåva som blandar innehåll från On-, Donkey Rhubarb- och Ventolin-singlarna.

Aphex Twin: 26 Mixes for Cash Samling med mixar som Aphex gjort till varierande oigenkännelighet av olika artisters låtar, använda som singel-b-sidor etc. av orignalartisterna.

Sådär, andra omgången sade nog mer om mitt förhållande till musik och skivor än den första. Efter nästa omgång är det dock stor risk för att vi åter hamnar i en snedvriden bild, i och med att Autechre precis som Aphex börjar på a.

Då fortsätter genomgången av skivhyllan. (Den som eventuellt hittade förra inlägget väldigt snabbt kan ha missat några meningar i Alice in Chains-stycket som jag jag först missade att skriva i hastigheten när jag såg slutet närma sig.)

Tori Amos: To Venus and Back; Cornflake Girl Kate Bush-kopia som hade några hittar på 1990-talet. Tror att det är M:s skivor, men jag är inte helt säker.

Talk Normal – The Laurie Anderson Anthology Någon gång i mitten av 1980-talet på väg hem från någon sorts inköpstur med mina föräldrar hörde jag en låt i bilradion som fascinerade mig. En ganska entonig melodi som sjöngs av en kvinnoröst till ett sparsmakat cymbalkomp som växte med synthiga ljud och trummor och bas i refrängen. Hemma rusade jag in till radion i köket för att höra om någon sade vad det var för låt när den tog slut, men det gjorde ingen, eller om jag lyckades missa det – jag fick i alla fall inte reda på vad det var. Något år senare, djupt inne i min Peter Gabriel-period, upptäckte jag att Gabriels singel-b-sida This is the Picture (Excellent Birds) – extraspår på cd-utgåvan av So – som var en duett med någon som hette Laurie Anderson, ursprungligen getts ut som Excellent Birds på Andersons lp Mister Heartbreak, med Gabriel som gästartist, och att låten där hade en annorlunda produktion. Det fick mig att köpa Mister Heartbreak, och där, sist på a-sidan, återfann jag låten från bilradion: Gravity's Angel. Den där lp-n tillhör det mer lättillgängligt popiga Anderson har gjort, vilket jag i hennes fall betraktar som positivt. Hon är i första hand performance-konstnär och hennes musik är ofta mer intressant än njutbar. Den här antologiska samlingen om två cd med höjdpunkterna i hennes musikaliska produktion tycker jag är precis lagom mycket Laurie Anderson att ha i hyllan och ta fram då och då för att förkovra sig i fyndigheter som It's not the bullet that kills you – it's the hole.

Benny Andersson: Fågelsång i Sverige Det är förstås inte Benny som sjunger eller har komponerat fågelsången, men han är med i produktionen och jag väljer att alfabetisera den efter honom därför att det gör det lättast för mig att hitta den. Tyvärr funkade inte den här skivan så bra för mina behov: den har en röst som kommer in på varje spår för att berätta vilken fågelart det är man ska till att höra, och jag är fullständigt ointresserad av artbestämningen – jag vill bara höra fågelsången. Någon gång ska jag rippa skivan, plocka bort människorösten och bränna fågelsången på en ny skiva.

Lena Andersson: Sommar 2005 Den kontoversiella ateistiska predikan som Andersson gav i form av ett program i radions Sommar-serie. Jag gillade det så mycket att jag strömmade ner det från Sveriges radios webbplats och brände det på en cd, med ordentlig spårindelning och allt. Detta att sätta ihop egna cd av annat material är något jag har hållit på med ganska mycket (vilket jag återkommer till), och har väl att göra med min känsla av att skivor är något mer än sitt innehåll. Genom att skapa en regelrätt cd upplever jag att jag har tagit Anderssons program till en högre, fysisk, och mer definitiv existensnivå.

Paul Anka: Rock Swings Sådant här tycker jag är alldeles underbart: Anka har tagit ett antal rocklåtar med hög credfaktor, som Nirvanas Smells Like Teen Spirit, och spelat in dem i en i unga hippa kretsar oftast djupt föraktad show-jazz-stil av den typ som Frank Sinatra är mest känd för (Anka har skrivit den engelska texten till My Way), vilket får en att uppleva både låtarna och musikstilen på ett nytt sätt. Att ta till mig kvaliteterna i av mig och mina generationskamrater förkastade och bespottade musikgenrer är ett pågående projekt sedan 1998. (Mer om det på en kommande hylla.)

Polygon Window: Surfing on Sine Waves Vad gör den här på bokstaven a? Jo, det här är ett sådant där intressant alfabetiseringsproblem: Polygon Window är ett av Richard D. James många alias, vilket fortfarande inte förklarar bokstaven, men James mest kända alias är Aphex Twin, och jag har därför valt att ställa alla hans skivor på Aphex. Sine Waves är en av hans tidigaste skivor bestående av ganska smetiga och (för att vara Aphex) intetsägande synthmattor.

Aphex Twin: Selected Ambient Works 85–92 Aphex var en av de första artisterna jag kom i kontakt med när jag började intressera mig för vad som då kallades den nya dansmusiken ca 1994, och det här var nog den första av hans skivor jag blev förtjust i när jag lånade den av den av mina vänner som åtminstone på den tiden hade bäst musikkoll. Aphex Twin är den starkast lysande stjärnan inom den överlappning av ambient, techno, trance och house som ibland kallas »intelligent dance music« – en term jag i och för sig ogillar skarpt eftersom det för det första ofta inte alls är fråga om musik som är till för att dansa till, och termen för det andra implicit och orättvist dömer ut all annan dansmusik som ointelligent. Titeln antyder att det här är en samlingsskiva, men det ska man, som så mycket annat när det gäller Richard D. James, inte ta på så stort allvar – inte minst för att han år 1985 bara var 13–14 år gammal. Det är en ganska homogen platta, av allt att döma inspelad 1992 eller strax dessförinnan, bestående av sval och mjuk musik med krispiga ljud som passar perfekt att ha på i bakgrunden när man sitter och pratar, läser eller skriver under en varm sommarnatt, så i den meningen är den ambient. Den skiljer sig dock från mycket som kategoriseras inom den genren genom att samtliga spår har ett tydligt beat, ofta i form av en hi-hatljudsloop.

Aphex Twin: On; On Remixes; I Care Because You Do Två singlar och en fullängdare i blandad stil från Richard D. James i högform, som jag inte har något mer intressant att säga om.


Aphex Twin: Selected Ambient Works Volume II Det här är inte heller någon samlingsskiva, namnet till trots, utan en sällsamt helgjuten ambientplatta. En av mina absoluta favoritskivor alla kategorier. Mycket är speciellt med den här, inte bara musiken, som är betydligt mer ambient än på föregångaren. Den saknar mestadels beats, melodislingorna är synnerligen sparsmakade och monotona, och upplevelsen bygger i minst lika hög grad på ljud som på melodi. Fungerar utmärkt att ha i bakgrunden, men tål – ja, kräver – också koncentrerad lyssning för att helt komma till sin rätt. Den mest ursprungliga version av den här skivan är en trippel-lp (vinyl), släppt på Warp, där spårens distribution anges i form av sex stycken tårtbitsdiagram, ett för varje vinylsida. De enskilda spåren har i omslaget associerats med var sin bild – ett halvsuddigt fotografi av en detalj av någonting – istället för ett namn. I omslagsfoldern till Warps cd-utgåva finns samma bilder och diagram, trots att spåren istället distribuerats över två cd och att ett av spåren av utrymmesskäl utelämnats. På den amerikanska cd-utgåvan från Sire har ytterligare ett av spåren utelämnats, och vissa av bilderna i omslagsfoldern bytts ut. Sire-utgåvan är den med den ljusare bruna ryggen som står till vänster av mina två exemplar, men den högra är inte Warp-utgåvan. Nej, det är en synnerligen exklusiv trippel-cd som jag har satt ihop själv, där jag har återfört de saknade spåren genom att införskaffa en wav-fil från Beatport.com samt Astralwerks samlings-cd Excursions in Ambience – The Third Dimesion (som alltså innehåller spåret som inte finns på vare sig Warps eller Sires cd-utgåva), och bränt spåren på tre cd, motsvarande de tre lp-skivorna i vinylutgåvan. Omslaget spenderade jag nog ungefär tre veckoslut på att framställa: Jag skannade bilderna från mitt vinylomslag (Ltd Edition Brown Vinyl-versionen – ytterligare en sak med Aphex att inte ta på så stort allvar: den är »begränsad« till 10 000 exemplar, vilket lär vara betydligt fler än vad den svarta versionen trycktes i), separerade bilderna och processade dem i Gimp för att bli av med skuggor och fläckar, och skrev ut en snygg cd-folder på styvt papper om sammanlagt åtta sidor plus ett lösblad. Själva skivorna har jag dekorerat med påklistrade etiketter med tårtbitsdiagram på. Den här »utgåvan« finns i två exemplar – ett som jag har själv och ett som jag gav till Ola, fast Olas omslagsexemplar är utskrivet på vanligt printerpapper. Allt detta är förmodligen obegripligt för den som nöjer sig att lagra musik i form av mp3-filer på en hårddisk. Kanske kan man se mitt cd-pysslande, som i allmänhet syftar till att få fram en slutgiltig och definitiv version av av ett verk, som motsatsen till den lätt romantiska återerövringen av det flyktiga kassettbandet bland unga konstnärer i piratgenerationens remixkultur.

Aphex Twin: Aphex Singles Collection Japansk utgåva som blandar innehåll från On-, Donkey Rhubarb- och Ventolin-singlarna.

Aphex Twin: 26 Mixes for Cash Samling med mixar som Aphex gjort till varierande oigenkännelighet av olika artisters låtar, använda som singel-b-sidor etc. av orignalartisterna.

Sådär, andra omgången sade nog mer om mitt förhållande till musik och skivor än den första. Efter nästa omgång är det dock stor risk för att vi åter hamnar i en snedvriden bild, i och med att Autechre precis som Aphex börjar på a.

Andliga företeelser jag gett en fysisk manifestation och andra titlar i den fortgående genomgången av min skivsamling