Grain whisky och Chartreuse

Att skotsk whisky görs på mältat korn blir man itutad ganska ofta i samband med whiskyprovningar och destilleriturism. I själva verket görs den mesta whiskyn i Skottland på vete eller majs, destilleras i kolonnapparat precis som vodka (inte i en sådan där pittoresk lökformad panna man brukar se på bild) och går under benämningen grain whisky.

Den förkrossande majoriteten av whiskyn som produceras och säljs är nämligen blended, vilket innebär att den består av en mindre del maltwhisky från en mängd väl valda destillerier, och en större andel ganska smaklös »grain whisky«. Allt noggrant sammanblandat till exakt den lagom lättdruckna smakbalans som man har bestämt att etiketten ska beteckna.

Orättvist behandlad

Blended whisky har under det senaste dryga decenniets maltwhiskytrend ofta bemötts med visst förakt av whiskyentusiasterna, inklusive mig själv. Men det beror mer på en vilja att se ner på det som är folkligt än på smaken. Visst är maltwhisky mer variationsrikt och ger tillfälle till fler speciella smakupplevelser, men för den skull behöver man inte försaka den ofta mildare men samtidigt alltid robust riviga smaken i en välkomponerad blended whisky.

Jag har själv börjat hitta tillbaka till Famous Grouse, Johnnie Walker och de andra gamla favoriterna från min tidiga whiskyperiod, mycket för att de är viktiga cocktailingredienser, men också för att jag sedan ganska länge blivit mätt på att leta upplevelser bland konstiga fatlagringsvarianter och svindyra droppar från nedlagda smådestillerier. Dessutom: när maltwhisky nu blivit så folklig som den är i Sverige (framför allt den tungt rökiga Islaytypen) är knappast ens snobbism ett rimligt skäl att se ner på blended.

Grain whisky på flaska

Om det finns någon poäng med att dricka ren grain whisky är mer diskutabelt. Dess tillverkningsprocess skiljer sig som sagt inte mycket från hur man gör vodka, så grain whisky direkt från destillationen lär faktiskt inte alls smaka whisky. Den grain whisky som säljs på flaska är därför lagrad länge på ekfat som tidigare innehållit andra sorters whisky (oftast Bourbon antar jag, eftersom de flesta fat som används till att lagra skotsk whisky är avlagda Bourbonfat), och smaken blir aldrig särskilt djup. Dessutom gör den långa lagringen tillsammans med de små försäljningsvolymerna att grain whisky på flaska blir tämligen dyr. Så det ett dåligt tips för den som vill ha valuta för sina whiskypengar.

Trots det, eller kanske just på grund av det, har jag inte kunnat låta bli att testa teorin genom att gå till Hansacompagniet och inhandla en flaska »single grain« whisky från Cameron Bridge Distillery. Frän spritdoft och en trots sina 64% alkohol mycket mild whiskysmak som mycket riktigt inte är det minsta prisvärd.

Med sin milda smak borde dock grain whisky kunna vara en utmärkt cocktailingrediens. Jag känner inte till några standardrecept som specificerar denna udda vara, och har inte nänts gå lös på flaskan med alltför vilda experiment, men en graincocktail har jag i alla fall skrivit ner ingredienserna till. Jag återkommer till den.

Klosterlikör

De söta smaksatta spritsorterna som benämns likörer hör till de absolut viktigaste cocktailingredienserna. Volymmässigt oftast en mindre del av drinken, men en kritisk smaksättare i tusentals recept.

Likör betraktades ursprungligen som en slags örtmedicin (precis som bitters) och traditionen att tillverka likör genom att destillera fram och smaksätta alkohol förvaltades, som den mesta avancerad teknologi, länge av klosterväsendet. Ett antal klosterlikörer är än idag välbekanta och går att hitta på närmaste systembolagsbutik.

Chartreuse är en sådan klassisk klosterlikör som tillverkats av kartusianermunkarna i franska alperna i mer än 300 år. I Sverige känd som drycken Sven Melander förordar för Jon Skolmen, med motiveringen att han måste tänka på pocenten, i den ursprungliga Olle & Helge-sketchen.

Jag vet inte exakt vilka medicinska effekter kartusianerna tillskrev sin likör, men med sina 55% alkohol kan jag tänka mig att den fungerat utmärkt för att åtminstone tillfälligt lindra besvären av såväl tandverk som celibat.

Att blanda med Chartreuse

Chartreuse tillhör inte de vanligare likörerna i cocktailrecepten, och efter att ha experimenterat en del med att blanda ut de färgade gröna dropparna (ja, jag talar alltså om den klassiska gröna Chartreusen, inte den mildare gula 1900-talsinnovationen) förstår jag varför – den karakteristiska men svårbeskrivna örtsyrliga men ändå kraftigt söta smaken är verkligen inte helt lätt att blanda med. Min första idé var att den borde fungera ihop med citron eller lime. Tydligen har många tänkt samma sak, för jag har hittat ett antal recept på Chartreuse tillsammans med citrus. Men jag tycker inte att det blir så lyckat. Citronsyran och likören spretar emot varandra och ingen harmoni uppstår.

Jag blev mer nöjd när jag provade att använda likören tillsammans med ett par lätta och ganska neutrala ingredienser. Kanske låter man lämpligast en drink med Chartreuse huvudsakligen smaka Chartreuse, även om likören får vara en mindre del av drinken så att den medicinalt sötskarpa smaken hålls tillbaka. Som i följande recept som vi helt enkelt kan kalla Chartreuse cocktail:

5 cl vodka
2 cl Martini Bianco (söt vit vermouth)
1 cl Chartreuse

Rörs med is och silas ner i ett cocktailglas.

Det här är en söt drink som ligger på samma ställe i munnen som likören själv, men elegantare och mildare. En ålderdomlig smak som får mig att tänka på min mormor, antagligen på grund av någon parfym hon använde.

Vill man ha en mindre söt drink som ändå behåller samma karaktär går det utmärkt att blanda en torr Chartreusecocktail genom att ersätta den söta vermouthen med vanlig torr dito.

Upplösningen

För att få en drink med lite djupare karaktär finns det anledning att prova med en annan spritsort än vodka. Men vi vill hålla fast vid tricket att inte låta andra smaker spreta emot Chartreusen för mycket, så vi väljer ändå en relativt neutral spritsort. Här träder vår grain whisky tillbaka in på scenen och trådarna knyts samman:

5 cl grain whisky (i mitt fall Cameron Bridge 11 years)
2 cl Noilly Prat (torr vermouth)
1 cl Chartreuse
1 stänk orange bitters

Rörs med is och silas till ett cocktailglas.

Apelsinbittersen gör drinken lite friskare och festligare, men går att utesluta. Whiskyn tillför en träton som tillsammans med den ålderdomliga parfymdoftande Chartreusen får mig att tänka på en elegant antik möbel. Därför benämner jag denna cocktail Antik.

intressant? om cocktail, whisky, Chartreuse, likör. Kartusianfönsterfoto av Lawrence OP (some rights reserved).

Att skotsk whisky görs på mältat korn blir man itutad ganska ofta i samband med whiskyprovningar och destilleriturism. I själva verket görs den mesta whiskyn i Skottland på vete eller majs, destilleras i kolonnapparat precis som vodka (inte i en sådan där pittoresk lökformad panna man brukar se på bild) och går under benämningen grain whisky.

Den förkrossande majoriteten av whiskyn som produceras och säljs är nämligen blended, vilket innebär att den består av en mindre del maltwhisky från en mängd väl valda destillerier, och en större andel ganska smaklös »grain whisky«. Allt noggrant sammanblandat till exakt den lagom lättdruckna smakbalans som man har bestämt att etiketten ska beteckna.

Orättvist behandlad

Blended whisky har under det senaste dryga decenniets maltwhiskytrend ofta bemötts med visst förakt av whiskyentusiasterna, inklusive mig själv. Men det beror mer på en vilja att se ner på det som är folkligt än på smaken. Visst är maltwhisky mer variationsrikt och ger tillfälle till fler speciella smakupplevelser, men för den skull behöver man inte försaka den ofta mildare men samtidigt alltid robust riviga smaken i en välkomponerad blended whisky.

Jag har själv börjat hitta tillbaka till Famous Grouse, Johnnie Walker och de andra gamla favoriterna från min tidiga whiskyperiod, mycket för att de är viktiga cocktailingredienser, men också för att jag sedan ganska länge blivit mätt på att leta upplevelser bland konstiga fatlagringsvarianter och svindyra droppar från nedlagda smådestillerier. Dessutom: när maltwhisky nu blivit så folklig som den är i Sverige (framför allt den tungt rökiga Islaytypen) är knappast ens snobbism ett rimligt skäl att se ner på blended.

Grain whisky på flaska

Om det finns någon poäng med att dricka ren grain whisky är mer diskutabelt. Dess tillverkningsprocess skiljer sig som sagt inte mycket från hur man gör vodka, så grain whisky direkt från destillationen lär faktiskt inte alls smaka whisky. Den grain whisky som säljs på flaska är därför lagrad länge på ekfat som tidigare innehållit andra sorters whisky (oftast Bourbon antar jag, eftersom de flesta fat som används till att lagra skotsk whisky är avlagda Bourbonfat), och smaken blir aldrig särskilt djup. Dessutom gör den långa lagringen tillsammans med de små försäljningsvolymerna att grain whisky på flaska blir tämligen dyr. Så det ett dåligt tips för den som vill ha valuta för sina whiskypengar.

Trots det, eller kanske just på grund av det, har jag inte kunnat låta bli att testa teorin genom att gå till Hansacompagniet och inhandla en flaska »single grain« whisky från Cameron Bridge Distillery. Frän spritdoft och en trots sina 64% alkohol mycket mild whiskysmak som mycket riktigt inte är det minsta prisvärd.

Med sin milda smak borde dock grain whisky kunna vara en utmärkt cocktailingrediens. Jag känner inte till några standardrecept som specificerar denna udda vara, och har inte nänts gå lös på flaskan med alltför vilda experiment, men en graincocktail har jag i alla fall skrivit ner ingredienserna till. Jag återkommer till den.

Klosterlikör

De söta smaksatta spritsorterna som benämns likörer hör till de absolut viktigaste cocktailingredienserna. Volymmässigt oftast en mindre del av drinken, men en kritisk smaksättare i tusentals recept.

Likör betraktades ursprungligen som en slags örtmedicin (precis som bitters) och traditionen att tillverka likör genom att destillera fram och smaksätta alkohol förvaltades, som den mesta avancerad teknologi, länge av klosterväsendet. Ett antal klosterlikörer är än idag välbekanta och går att hitta på närmaste systembolagsbutik.

Chartreuse är en sådan klassisk klosterlikör som tillverkats av kartusianermunkarna i franska alperna i mer än 300 år. I Sverige känd som drycken Sven Melander förordar för Jon Skolmen, med motiveringen att han måste tänka på pocenten, i den ursprungliga Olle & Helge-sketchen.

Jag vet inte exakt vilka medicinska effekter kartusianerna tillskrev sin likör, men med sina 55% alkohol kan jag tänka mig att den fungerat utmärkt för att åtminstone tillfälligt lindra besvären av såväl tandverk som celibat.

Att blanda med Chartreuse

Chartreuse tillhör inte de vanligare likörerna i cocktailrecepten, och efter att ha experimenterat en del med att blanda ut de färgade gröna dropparna (ja, jag talar alltså om den klassiska gröna Chartreusen, inte den mildare gula 1900-talsinnovationen) förstår jag varför – den karakteristiska men svårbeskrivna örtsyrliga men ändå kraftigt söta smaken är verkligen inte helt lätt att blanda med. Min första idé var att den borde fungera ihop med citron eller lime. Tydligen har många tänkt samma sak, för jag har hittat ett antal recept på Chartreuse tillsammans med citrus. Men jag tycker inte att det blir så lyckat. Citronsyran och likören spretar emot varandra och ingen harmoni uppstår.

Jag blev mer nöjd när jag provade att använda likören tillsammans med ett par lätta och ganska neutrala ingredienser. Kanske låter man lämpligast en drink med Chartreuse huvudsakligen smaka Chartreuse, även om likören får vara en mindre del av drinken så att den medicinalt sötskarpa smaken hålls tillbaka. Som i följande recept som vi helt enkelt kan kalla Chartreuse cocktail:

5 cl vodka
2 cl Martini Bianco (söt vit vermouth)
1 cl Chartreuse

Rörs med is och silas ner i ett cocktailglas.

Det här är en söt drink som ligger på samma ställe i munnen som likören själv, men elegantare och mildare. En ålderdomlig smak som får mig att tänka på min mormor, antagligen på grund av någon parfym hon använde.

Vill man ha en mindre söt drink som ändå behåller samma karaktär går det utmärkt att blanda en torr Chartreusecocktail genom att ersätta den söta vermouthen med vanlig torr dito.

Upplösningen

För att få en drink med lite djupare karaktär finns det anledning att prova med en annan spritsort än vodka. Men vi vill hålla fast vid tricket att inte låta andra smaker spreta emot Chartreusen för mycket, så vi väljer ändå en relativt neutral spritsort. Här träder vår grain whisky tillbaka in på scenen och trådarna knyts samman:

5 cl grain whisky (i mitt fall Cameron Bridge 11 years)
2 cl Noilly Prat (torr vermouth)
1 cl Chartreuse
1 stänk orange bitters

Rörs med is och silas till ett cocktailglas.

Apelsinbittersen gör drinken lite friskare och festligare, men går att utesluta. Whiskyn tillför en träton som tillsammans med den ålderdomliga parfymdoftande Chartreusen får mig att tänka på en elegant antik möbel. Därför benämner jag denna cocktail Antik.

intressant? om cocktail, whisky, Chartreuse, likör. Kartusianfönsterfoto av Lawrence OP (some rights reserved).

Grain whisky och Chartreuse

Undersökning: varför finns vi till?

I den här bloggen reder vi ut de stora och angelägna livsfrågorna. Redan andra inlägget behandlade frågan om en Dry Martini ska vara skakad eller rörd, och nu närmar vi oss en kanske ännu mer grundläggande existentiell fråga: varför finns vi till? Vi går grundligt till väga och börjar med en attitydundersökning bland läsarna.

I högermarginalen på denna bloggsida hittar ni således just nu ett antal typiska sätt att svara på frågan. Jag hoppas att ni vill offra två musklick på att rösta på det ni tycker bäst motsvarar er egen inställning. Men är alla alternativen er totalt främmande får ni helt enkelt avstå från att rösta – här råder ingen röstplikt.

Jag ger undersökningen tre veckor för att ge resultatet en chans att bli signifikant. (Mitt antal besökare per dag är nämligen inte uppseendeväckande stort.) Därefter får ni min analys av alternativen och resultatet, så fort jag kommer till det.

Gå och rösta!

Uppdatering: Uppföljning finns

intressant? om existens, skapelse, evolution, filosofi, religion, livsåskådning.

I den här bloggen reder vi ut de stora och angelägna livsfrågorna. Redan andra inlägget behandlade frågan om en Dry Martini ska vara skakad eller rörd, och nu närmar vi oss en kanske ännu mer grundläggande existentiell fråga: varför finns vi till? Vi går grundligt till väga och börjar med en attitydundersökning bland läsarna.

I högermarginalen på denna bloggsida hittar ni således just nu ett antal typiska sätt att svara på frågan. Jag hoppas att ni vill offra två musklick på att rösta på det ni tycker bäst motsvarar er egen inställning. Men är alla alternativen er totalt främmande får ni helt enkelt avstå från att rösta – här råder ingen röstplikt.

Jag ger undersökningen tre veckor för att ge resultatet en chans att bli signifikant. (Mitt antal besökare per dag är nämligen inte uppseendeväckande stort.) Därefter får ni min analys av alternativen och resultatet, så fort jag kommer till det.

Gå och rösta!

Uppdatering: Uppföljning finns

intressant? om existens, skapelse, evolution, filosofi, religion, livsåskådning.

Undersökning: varför finns vi till?

Valplikt, demokrati och sannolikhet

Jag visste faktiskt inte att Australien hade röstplikt förrän jag läste artikeln av utilitaristen Peter Singer i Sydsvenskan förra söndagen. Underligt att jag missat det – det är ju uppseendeväckande att man i ett så pass avspänt och demokratiskt land som Australien kan tycka att det är rimligt att staten använder tvångsmedel för att få folk att gå till valurnorna.

Singer ger intryck av att försiktigt argumentera för röstplikten, fast jag vet inte om han egentligen lyckas med det. Den enda konkreta tesen i artikeln är att röstplikt ger högre valdeltagande. Ingen särskilt omvälvande insikt.

Ändå tar Singer sig för att argumentera med hjälp av fullständigt bisarra tolkningar av sannolikhetslära.

Röstplikt och demokrati

Röstplikt införs av ledare i diktaturer som försöker framstå som demokratiska. Medborgarna tvingas under hot till vallokalerna för att lägga sin röst på etablissemanget, så att etablissemanget kan säga att det har folkets stöd.

Att ett land som med fog gör anspråk på beteckningen demokrati över huvud taget överväger röstplikt beror, antar jag, på att man tycker att de som struntar i att rösta inte tar sitt medborgerliga ansvar. En demokrati baserad på, säg, 40% av medborgarnas röster framstår inte som fullständigt demokratisk. Så man tvingar folk till vallokalerna för att upprätthålla styrelseskickets legitimitet. Alltså exakt samma argument som i en auktoritär skendemokrati.

Om man inte godtar premissen att medborgarna har rätt att själv avgöra sitt eget bästa finns det inte mycket man kan säga för att argumentera för demokrati. Säger man till människor att de inte är kompetenta att själva avgöra om de ska gå och rösta eller inte, då har man underkänt deras förmåga att ta ansvar för landets styre. Att argumentera för röstplikt innebär att man sätter folkets ansvarsfulla handlande som villkor för demokratin, i stället för att acceptera folkets rätt som en förutsättning. Man utser sig själv till en del av en elit som har rätt att diktera hur folket ska bete sig.

Skydd genom rasering

Det är skrämmande hur ofta det framförs åsikter för att ta till odemokratiska medel för att »skydda« demokratin. Röstplikt hör förstås inte till de vanligaste idéerna – vanligare är till exempel inskränkningar i yttrandefriheten: medborgarna behöver skyddas från budskap som skulle kunna ge dem auktoritära idéer. (Andra auktoritära idéer än just den, antar jag.)

Men att montera ner en del av demokratin kan aldrig innebära att skydda den. När till slut folkets sista möjlighet att angripa »demokratin« har raserats, då är demokratin borta.

Den enda demokratiska fördelen jag kan se med röstplikten är för den som vill använda röstskolk som en politisk manifestation, mot frånvaron av demokrati. Så länge röstningen är frivillig går det inte att se skillnad mellan den som vägrar rösta och den som bara inte känner för det, men när röstskolket ger böter bör budskapet gå fram.

Sannolikhetsidioti

Det allra mest absurda i Singers artikel är dock inte försvaret av röstpliktsidén i sig, utan den här delen av argumentationen:

»När det är frivilligt att rösta, och sannolikheten för att en enda persons röst kan påverka resultatet är extremt låg, blir minsta besvär – som att ödsla tid på att ta sig till en röstlokal och stå i kö för att få lämna sin valsedel – nog för att få röstförfarandet att framstå som irrationellt.« (Min kursivering.)

Men valresultatet består ju av enskilda personers röster! Man kan vara fullständigt säker på att var och en av dem påverkar valresultatet. Det finns ingenting annat än enskilda röster som påverkar valresultatet. Hur ska man kunna dela upp rösterna på i sådana som påverkar resultatet och sådana som inte gör det? Alla rösterna är ju precis lika!

Jag antar att Singer menar att de röster som gör att den vinnande sidan får mer än hälften av rösterna är bortkastade (om vi förenklar det hela till ett val mellan två alternativ), och likaså alla röster på den förlorande sidan. Men för det första stämmer det ju inte att det inte spelar någon roll med hur stor marginal man vinner eller förlorar ett val. Samhällsklimatet kan inte undgå att påveras av att den vinnande sidan får 95% i stället för 55% av rösterna.

För det andra, och viktigare, är resonemanget ett sannolikhetsteoretiskt felslut. Många människor tänker förvisso säkert så, men det försvarar inte att man återger resonemanget utan att ifrågasätta det. Ju fler människor som resonerar så här, desto mer påverkar det i sig valresultatet. Ju fler som låter bli att rösta för att de tror att slaget redan är vunnet, desto större chans är det att det förloras. Ju fler som avstår för att läget är hopplöst, desto hopplösare blir det.

Det här är inte bara en attitydfråga. Det har att göra med svårigheten i att resonera rationellt om sannolikhet. Tänk om folk använde samma meningslöshetsresonemang när det gällde att spela på lotteri: chansen att jag vinner är så liten att det är bäst att inte köpa någon lott. I det fallet skulle slutsatsen ironiskt nog vara riktig. Ju fler lotter man köper, eller lottorader man lämnar in, desto större är sannolikheten att man förlorar pengar. Best move is not to play, som den intelligenta datorn i filmen Wargames uttrycker det.

Jag har gnällt på det här med fel folks sannolikhetsresonemang förr, och även då länkat till statistikern Peter Donnellys TED talk, men om jag länkar in videon kanske fler blir intresserade. Donnelly förklarar pedagogiskt och underhållande om människans problem med att resonera om osäkerhet. (Stäng inte av under den lite tjatiga mittdelen, för då missar ni de intressanta slutsatserna om hiv-tester och mordrättegångar!)

Efter att ha hört Donnellys ödmjuka redogörelse tror jag inte många kan säga emot att felaktiga sannolikhetsresonemang och misstolkad statistik är enorma samhällsproblem. Mycket bredare än ifall det får folk att avstå från att rösta på tveksamma grunder, och mycket större än att valdeltagandet i demokratier oftast ligger under diktaturnivå.



(Den inbäddade videon syns visst inte så bra när man tittar på RSS/Atom-flödet. Någon som vet vad jag kan göra för att få det att funka?)

intressant? om demokrati, röstplikt, val, sannolikhet, Peter Singer, utilitarism.

Jag visste faktiskt inte att Australien hade röstplikt förrän jag läste artikeln av utilitaristen Peter Singer i Sydsvenskan förra söndagen. Underligt att jag missat det – det är ju uppseendeväckande att man i ett så pass avspänt och demokratiskt land som Australien kan tycka att det är rimligt att staten använder tvångsmedel för att få folk att gå till valurnorna.

Singer ger intryck av att försiktigt argumentera för röstplikten, fast jag vet inte om han egentligen lyckas med det. Den enda konkreta tesen i artikeln är att röstplikt ger högre valdeltagande. Ingen särskilt omvälvande insikt.

Ändå tar Singer sig för att argumentera med hjälp av fullständigt bisarra tolkningar av sannolikhetslära.

Röstplikt och demokrati

Röstplikt införs av ledare i diktaturer som försöker framstå som demokratiska. Medborgarna tvingas under hot till vallokalerna för att lägga sin röst på etablissemanget, så att etablissemanget kan säga att det har folkets stöd.

Att ett land som med fog gör anspråk på beteckningen demokrati över huvud taget överväger röstplikt beror, antar jag, på att man tycker att de som struntar i att rösta inte tar sitt medborgerliga ansvar. En demokrati baserad på, säg, 40% av medborgarnas röster framstår inte som fullständigt demokratisk. Så man tvingar folk till vallokalerna för att upprätthålla styrelseskickets legitimitet. Alltså exakt samma argument som i en auktoritär skendemokrati.

Om man inte godtar premissen att medborgarna har rätt att själv avgöra sitt eget bästa finns det inte mycket man kan säga för att argumentera för demokrati. Säger man till människor att de inte är kompetenta att själva avgöra om de ska gå och rösta eller inte, då har man underkänt deras förmåga att ta ansvar för landets styre. Att argumentera för röstplikt innebär att man sätter folkets ansvarsfulla handlande som villkor för demokratin, i stället för att acceptera folkets rätt som en förutsättning. Man utser sig själv till en del av en elit som har rätt att diktera hur folket ska bete sig.

Skydd genom rasering

Det är skrämmande hur ofta det framförs åsikter för att ta till odemokratiska medel för att »skydda« demokratin. Röstplikt hör förstås inte till de vanligaste idéerna – vanligare är till exempel inskränkningar i yttrandefriheten: medborgarna behöver skyddas från budskap som skulle kunna ge dem auktoritära idéer. (Andra auktoritära idéer än just den, antar jag.)

Men att montera ner en del av demokratin kan aldrig innebära att skydda den. När till slut folkets sista möjlighet att angripa »demokratin« har raserats, då är demokratin borta.

Den enda demokratiska fördelen jag kan se med röstplikten är för den som vill använda röstskolk som en politisk manifestation, mot frånvaron av demokrati. Så länge röstningen är frivillig går det inte att se skillnad mellan den som vägrar rösta och den som bara inte känner för det, men när röstskolket ger böter bör budskapet gå fram.

Sannolikhetsidioti

Det allra mest absurda i Singers artikel är dock inte försvaret av röstpliktsidén i sig, utan den här delen av argumentationen:

»När det är frivilligt att rösta, och sannolikheten för att en enda persons röst kan påverka resultatet är extremt låg, blir minsta besvär – som att ödsla tid på att ta sig till en röstlokal och stå i kö för att få lämna sin valsedel – nog för att få röstförfarandet att framstå som irrationellt.« (Min kursivering.)

Men valresultatet består ju av enskilda personers röster! Man kan vara fullständigt säker på att var och en av dem påverkar valresultatet. Det finns ingenting annat än enskilda röster som påverkar valresultatet. Hur ska man kunna dela upp rösterna på i sådana som påverkar resultatet och sådana som inte gör det? Alla rösterna är ju precis lika!

Jag antar att Singer menar att de röster som gör att den vinnande sidan får mer än hälften av rösterna är bortkastade (om vi förenklar det hela till ett val mellan två alternativ), och likaså alla röster på den förlorande sidan. Men för det första stämmer det ju inte att det inte spelar någon roll med hur stor marginal man vinner eller förlorar ett val. Samhällsklimatet kan inte undgå att påveras av att den vinnande sidan får 95% i stället för 55% av rösterna.

För det andra, och viktigare, är resonemanget ett sannolikhetsteoretiskt felslut. Många människor tänker förvisso säkert så, men det försvarar inte att man återger resonemanget utan att ifrågasätta det. Ju fler människor som resonerar så här, desto mer påverkar det i sig valresultatet. Ju fler som låter bli att rösta för att de tror att slaget redan är vunnet, desto större chans är det att det förloras. Ju fler som avstår för att läget är hopplöst, desto hopplösare blir det.

Det här är inte bara en attitydfråga. Det har att göra med svårigheten i att resonera rationellt om sannolikhet. Tänk om folk använde samma meningslöshetsresonemang när det gällde att spela på lotteri: chansen att jag vinner är så liten att det är bäst att inte köpa någon lott. I det fallet skulle slutsatsen ironiskt nog vara riktig. Ju fler lotter man köper, eller lottorader man lämnar in, desto större är sannolikheten att man förlorar pengar. Best move is not to play, som den intelligenta datorn i filmen Wargames uttrycker det.

Jag har gnällt på det här med fel folks sannolikhetsresonemang förr, och även då länkat till statistikern Peter Donnellys TED talk, men om jag länkar in videon kanske fler blir intresserade. Donnelly förklarar pedagogiskt och underhållande om människans problem med att resonera om osäkerhet. (Stäng inte av under den lite tjatiga mittdelen, för då missar ni de intressanta slutsatserna om hiv-tester och mordrättegångar!)

Efter att ha hört Donnellys ödmjuka redogörelse tror jag inte många kan säga emot att felaktiga sannolikhetsresonemang och misstolkad statistik är enorma samhällsproblem. Mycket bredare än ifall det får folk att avstå från att rösta på tveksamma grunder, och mycket större än att valdeltagandet i demokratier oftast ligger under diktaturnivå.



(Den inbäddade videon syns visst inte så bra när man tittar på RSS/Atom-flödet. Någon som vet vad jag kan göra för att få det att funka?)

intressant? om demokrati, röstplikt, val, sannolikhet, Peter Singer, utilitarism.

Valplikt, demokrati och sannolikhet

Icke-reflexiva relationer på Jaiku

Jag har nu förstått något om Jaiku som jag inte förstått när jag skrev förra inlägget. Tydligen funkar inte Jaiku som de sociala nätnätverk som jag tidigare varit i kontakt med där kontakter är någonting ömsesidigt. På Jaiku kan Jonas vara min kontakt utan att jag behöver vara Jonas kontakt. Jonas behöver inte ens ha en aning om vem jag är. Att jag lägger till Jonas som min kontakt innebär i själva verket bara att jag prenumererar på hans Jaikuflöde, utan att han kan göra någoning för att hindra det. Gott så, men är det inte en gravt missvisande användning av ordet »kontakt«?

En skillnad mellan ett Jaikuflöde och en vanlig blogg är att man, om man vill, kan markera att endast kontakter ska få se vad som händer. Då tvingar man alla som vill läsa att lägga till en som kontakt, så att man får en förvarning och kan se till att inte jaika någonting olämpligt ifall blogginspektör Bodström börjar läsa. Men mina jaikur är tills vidare öppna för allmänheten. Jag har ingenting att dölja! Jag har rent mjöl i påsen!

Bloggar om Jaiku, sociala nätverk.

Jag har nu förstått något om Jaiku som jag inte förstått när jag skrev förra inlägget. Tydligen funkar inte Jaiku som de sociala nätnätverk som jag tidigare varit i kontakt med där kontakter är någonting ömsesidigt. På Jaiku kan Jonas vara min kontakt utan att jag behöver vara Jonas kontakt. Jonas behöver inte ens ha en aning om vem jag är. Att jag lägger till Jonas som min kontakt innebär i själva verket bara att jag prenumererar på hans Jaikuflöde, utan att han kan göra någoning för att hindra det. Gott så, men är det inte en gravt missvisande användning av ordet »kontakt«?

En skillnad mellan ett Jaikuflöde och en vanlig blogg är att man, om man vill, kan markera att endast kontakter ska få se vad som händer. Då tvingar man alla som vill läsa att lägga till en som kontakt, så att man får en förvarning och kan se till att inte jaika någonting olämpligt ifall blogginspektör Bodström börjar läsa. Men mina jaikur är tills vidare öppna för allmänheten. Jag har ingenting att dölja! Jag har rent mjöl i påsen!

Bloggar om Jaiku, sociala nätverk.

Icke-reflexiva relationer på Jaiku

Finns ni på Jaiku?

Jag har fixat ett Jaiku-konto, men jag hittar knappt någon att lägga till som kontakt. Kanske har jag inga bekanta på Jaiku, eller så är de där under hemlig identitet precis som jag, eller så kommer jag inte på att söka efter dem. Om du finns på Jaiku och tycker att jag är kvalificerad att vara din kontakt så kan du väl lägga till mig.

Jag har fixat ett Jaiku-konto, men jag hittar knappt någon att lägga till som kontakt. Kanske har jag inga bekanta på Jaiku, eller så är de där under hemlig identitet precis som jag, eller så kommer jag inte på att söka efter dem. Om du finns på Jaiku och tycker att jag är kvalificerad att vara din kontakt så kan du väl lägga till mig.

Finns ni på Jaiku?