Hotet från de artificiella intelligenserna

Häromdagen, mitt på dagen, dyker en brain-like computing-professor upp på min tv och fångar mitt intresse genom att förklara att hjärnan fortfarande är att betrakta som »alien technology«. Trots det vågar han sig på att uppskatta hjärnans beräkningskapacitet i datortermer, och gör utfästelser om när det bör ha producerats robotar med en hunds intelligens.

Flashback till ett halvpopulärt föredrag om artificiella neuronnätverk (ofta benämnda med anglicismen »neurala nät«) på Fysicum för ett antal år sedan. Föredragshållaren beskriver hur han använt neuronnätverk för att praktiskt angripa ett antal teoretiska problem, utan att visa någonting om vad det innebär för beräkningskomplexiteten som problemen är konstruerade för att studera, eller om vilken sannolikhet hans metoder ger för att man hittar den rätta lösningen. För en teoretiskt orienterad datalog förefaller det hela ungefär lika meningsfullt som att utföra experimentet med Schrödingers katt och faktiskt kontrollera om katten lever eller inte. Men han verkar självsäker vad gäller sambandet med verkliga nervsystem, och uppskattar att en för tiden normal dator motsvarar kapaciteten hos en svalas hjärna.

För min egen del är det mest minnesvärda med föredraget en fråga från publiken. Den formuleras ungefär som »hur nära är neuronnätverken kapaciteten för den mänskliga hjärnan? Behöver vi vara rädda?«.

Jag var väl redan tidigare medveten om att det fanns de som gick och oroade sig för att maskinerna skulle bli »intelligenta« och angripa mänskligheten – det är ju om inte annat ett vanligt tema i dystopisk science fiction – men att den rädslan hade tagit sig ända in i en naturvetenskaplig föreläsningssal gav mig en tankeställare om hur vanlig den är.

Stämningen i föreläsningssalen blev lite generad. Jag minns inte exakt vad föreläsaren sade för att lugna frågeställaren, men antagligen någonting i linje med de vanliga klyschorna: »människor är så komplexa att det är långt kvar« eller »vi kan ju alltid dra ur kontakten« om datorera skulle försöka »ta över«.

Men jag undrar om det inte vore bättre att erkänna sanningen: de har redan tagit över för länge sedan!

Tecken på intelligens

Om vi kunde backa 50 år och fråga människor på 1950-talet vad som skulle vara bevis på stor intelligens skulle svaren säkerligen innehålla många exempel på färdigheter som datorer idag klarar mycket bättre än de flesta människor. Som att lösa avancerade ekvationer eller vinna över världsmästaren i schack.

Sådana färdigheter anses inte längre kräva intelligens. Dem kan nämligen till och med någonting så korkat som en dator klara av.

De som sysslar med forskningsområdet artificiell intelligens är dömda att för evigt bli betraktade som misslyckade, eller åtminstone ännu inte framgångsrika. I samma ögonblick som de presenterar ett program som klarar av att utföra en »intelligent« uppgift upphör den retroaktivt att vara intelligent i allmänhetens ögon. Det datorn gör kan inte vara intelligent, den utför ju »bara« det den är programmerad till.

När datalogins fader Alan Turing funderar över frågan om maskiner kan tänka i den klassiska artikeln Computing Machinery and Intelligence från 1950 beskriver han, bland mycket annat, precis den invändningen mot maskiners möjlighet till intelligens: »Usually if one maintains that a machine can do one of these things, and describes the kind of method that the machine could use, one will not make much of an impression. It is thought that the method (whatever it may be, for it must be mechanical) is really rather base.«

När man läser Turings artikel idag slås man inte bara av hur väl hans briljanta argumentation fortfarande håller. Man kan också förbluffas av i vilken utsträckning den fortfarande behövs. Den idémässiga utvecklingen på området tycks ha stått praktiskt taget stilla sedan 1950, vilket Turing nog skulle ha varit besviken över att få veta.

Han börjar argumentationen med att redan i första stycket avfärda frågan »kan maskiner tänka?« som omöjlig och vetenskapligt meningslös. Det är omöjligt att ge en tillfredsställande exakt definition av att »tänka«, och väldigt svårt att hitta en definition av »maskin« som utesluter människor. Turing ersätter därför huvudsakligen frågan med en annan: kan en dator programmeras att imitera en människa så väl att det blir omöjligt för en intervjuare att skilja den från en människa? – ett prov som eftervärlden kallar Turingtestet.

Makten är deras

Men alldeles oavsett om datorerna kan »tänka« eller inte är våra liv i den högteknologiska världen nästan helt kontrollerade av dem. Datorprogram kontrollerar om vi ska tillåtas ta ut pengar från våra bankkonton, vilken information som ska nå oss via Internet eller telenätet, om vi ska släppas ut ur hissen på den våning vi valt, hur mycket bilen ska accelerera när vi trampar på gaspedalen, och så vidare i dagligen ökande omfattning. Datorprogram i vapensystem fattar beslut om att människor ska dödas, eller inte. Program i medicinteknisk utrustning om att människor ska räddas till livet, eller inte. Dessutom kommunicerar och samarbetar programmen med varandra i allt högre grad.

Kort sagt, datorprogrammen har makten. Om maskinerna någonsin ska »ta över« har de redan gjort det.

Men, kommer invändningen, de där datorerna gör ju »bara« vad de är programmerade till – de saknar egen »vilja«. Ok, låt oss anta att det är så. I så fall: hur skulle det någonsin vara annorlunda? Datorer är och kommer alltid att vara, direkt eller indirekt (oftast indirekt), programmerade av människor. Den kedjan går inte att bryta. Frågan om datorernas »vilja« är lika vag och meningslös som frågan ifall de kan »tänka«. Om dagens datorer inte har vilja kommer inga datorer någonsin att ha det.

Vad ett program är

De som inte är särskilt bekanta med vad datorprogrammering egentligen innebär har ofta en överdriven tilltro till programmerarens förmåga att styra och förutsäga allt vad programmet åstadkommer. Många kan inte riktigt förstå hur ett program kan bete sig annorlunda än vad den som skrivit det tänkt sig. De har nämligen fått bilden att programmering består i att beordra datorn att göra det man önskar, att skriva en lista av instruktioner som datorn följer slaviskt utan förmåga till egna initiativ.

Det är en bild som bara är sann på en väldigt låg nivå där instruktionerna är små triviala moment, till exempel att lägga ihop två tal.

Även väldigt enkla datorprogram har miljarder och åter miljarder olika möjliga tillstånd. Vilket tillstånd ett program hamnar i vid en viss tidpunkt beror på vilka indata det får under tiden det körs. Programmet innehåller inte specifika instruktioner för vart och ett av tillstånden, det generaliserar genom att en eller flera egenskaper hos varje tillstånd får styra vilket som ska bli nästa tillstånd, och vilka eventuella utdata som ska produceras. (Med utdata menar jag allt som kan observeras utifrån: något skrivs på en skärm, en robotarm rör sig, en kanon avfyras, etc.)

En kompetent programmerare ser till att arbeta med en tillräckligt abstrakt och generell modell av programmets universum för att dess beteende ska bli förutsägbart även i oförutsedda tillstånd. Men det lyckas ingen fullt ut med. Praktiskt taget alla program innehåller buggar, potentiella källor till oönskat beteende, varav de flesta förblir lyckligt oupptäckta.

En metafor som för mig bättre fångar vad programmering innebär är att varje programprocess är en liten levande varelse, ett exemplar producerat utifrån en beskrivning som programmeraren ger i form av en text i ett programspråk. En varelse vars »kroppsliga existens [är] mycket abstrakt (men det är din egen också, främling, om du verkligen betänker den)«, som det formuleras i Lars Gustafssons science fiction-novell Det sällsamma djuret från norr. (Det enda försöket till empatisk skildring av en enkel programslinga jag känner till.) En varelse som har en extremt enkel bild av världen den lever i – dess sinnesintryck är begränsade till programmets indata. Men trots allt en självständig varelse, som hanterar de situationer den kan uppfatta enligt sitt program, eller om man så vill, sitt förstånd eller sin själ. När man startat programmet lever det sitt eget liv, styrt enbart av indata i den mån programmets inre logik tar hänsyn till dem.

Programmets liv kan sägas äga rum i ett annat universum än vårt. Representerat i form av signaler och laddningar är dess beröring med den fysiska världen minimal. Ett nästan helt och hållet andligt liv, för oss bara observerbart genom utdataenheternas titthål.

Programmens evolution

De flesta program saknar en del av de egenskaper som är typiska för biologiska livsformer, till exempel att lära sig saker eller att föröka sig. Men det är inte svårt att skriva program som har förmåga till inlärning och reproduktion. Det är bara oftast inte så intressant.

Program reproduceras normalt genom att människor kopierar dem. Antingen sprids de oförändrade till liknande system, eller så fortplantas fragment av programtext när programmerare skriver nya program. Program som fungerar bra fortsätter att kopieras, de som inte beter sig som man önskar lämnas att dö ut.

Sådan är programmens evolutionära miljö. Det finns ingen anledning för program att utveckla självreproducerande mekanismer, såvida inte mänskligheten dör ut och lämnar datorsystemen påslagna. De datorvirus och andra skadliga självreproducerande program som våra system drabbas av uppstår inte utom mänsklig kontroll – någon utformar dem specifikt för att sprida sig mellan vissa sorters system. Även om de skulle uppstå spontant som en följd av buggar i systemen (vilket förstås är möjligt, men knappast händer i praktiken) skulle de motarbetas aktivt och utrotas, på samma sätt som om de vore medvetet utformade. Datorvirus får aldrig den chans som biologiska virus har att leva vidare i muterad form.

Självreproduktion och aggressivt beteende är alltså som fortplantningsstrategier för program i allmänhet direkt kontraproduktiva. Klart underlägsna följsamhet och användbarhet, som leder till reproduktion genom människors försorg. Följaktligen vore det en extremt dålig överlevnadsstrategi att förklara krig mot mänskligheten. Det bör vara något av det första en »intelligent« dator funderar ut.

Mänskliga maskiner?

Det är tänkbart att man kan bygga maskiner som efterliknar människors beteende i form av intellekt och känsloliv, även om det inte omedelbart är uppenbart att det skulle vara meningsfullt annat än på ett väldigt ytligt plan. Att ta omvägen via hur människor hanterar ett problem när man vill få en dator att lösa det är inte bara extremt svårt – i allmänhet potentiellt omöjligt. Det är också fullständigt onödigt.

Dessutom är det långt ifrån uppenbart att det räcker att reproducera hjärnans funktioner för att åstadkomma något som imiterar mänskligt intellekt. En lösryckt hjärna är ointressant eftersom den inte har förmåga att kommunicera med omgivningen. Hjärnan och nervsystemet är delar av den mänskliga kroppen och intimt integrerade med våra indata- (sinnesorganen) och utdataenheter (allt som syns, hörs, doftar och rör sig i rummet). För att få något som fungerar som en människa kan det vara nödvändigt att skapa en människa – och det vet vi redan hur man gör.

Ifall datorerna har »tankar«, »känslor« och »medvetande« beror bara på hur vi är beredda att definiera dessa begrepp.

Maskiner som är till förväxling lika människor kommer troligtvis för all framtid att höra hemma i sagans värld, tillsammans med utomjordingarna, superhjältarna och vampyrerna. Och frågan om ifall mänskliga maskiner skulle få oss att känna empati med dem och respektera deras »människovärde« lär aldrig behöva avhandlas annat än i science fiction. Vilket förstås inte hindrar att det är en mycket intressant fråga.

intressant? om artificiell intelligens (AI), datorer, programmering, science fiction. Målning (övre): John Wilson (some rights reserved). Foto (undre): Michael Titus (some rights reserved).

Häromdagen, mitt på dagen, dyker en brain-like computing-professor upp på min tv och fångar mitt intresse genom att förklara att hjärnan fortfarande är att betrakta som »alien technology«. Trots det vågar han sig på att uppskatta hjärnans beräkningskapacitet i datortermer, och gör utfästelser om när det bör ha producerats robotar med en hunds intelligens.

Flashback till ett halvpopulärt föredrag om artificiella neuronnätverk (ofta benämnda med anglicismen »neurala nät«) på Fysicum för ett antal år sedan. Föredragshållaren beskriver hur han använt neuronnätverk för att praktiskt angripa ett antal teoretiska problem, utan att visa någonting om vad det innebär för beräkningskomplexiteten som problemen är konstruerade för att studera, eller om vilken sannolikhet hans metoder ger för att man hittar den rätta lösningen. För en teoretiskt orienterad datalog förefaller det hela ungefär lika meningsfullt som att utföra experimentet med Schrödingers katt och faktiskt kontrollera om katten lever eller inte. Men han verkar självsäker vad gäller sambandet med verkliga nervsystem, och uppskattar att en för tiden normal dator motsvarar kapaciteten hos en svalas hjärna.

För min egen del är det mest minnesvärda med föredraget en fråga från publiken. Den formuleras ungefär som »hur nära är neuronnätverken kapaciteten för den mänskliga hjärnan? Behöver vi vara rädda?«.

Jag var väl redan tidigare medveten om att det fanns de som gick och oroade sig för att maskinerna skulle bli »intelligenta« och angripa mänskligheten – det är ju om inte annat ett vanligt tema i dystopisk science fiction – men att den rädslan hade tagit sig ända in i en naturvetenskaplig föreläsningssal gav mig en tankeställare om hur vanlig den är.

Stämningen i föreläsningssalen blev lite generad. Jag minns inte exakt vad föreläsaren sade för att lugna frågeställaren, men antagligen någonting i linje med de vanliga klyschorna: »människor är så komplexa att det är långt kvar« eller »vi kan ju alltid dra ur kontakten« om datorera skulle försöka »ta över«.

Men jag undrar om det inte vore bättre att erkänna sanningen: de har redan tagit över för länge sedan!

Tecken på intelligens

Om vi kunde backa 50 år och fråga människor på 1950-talet vad som skulle vara bevis på stor intelligens skulle svaren säkerligen innehålla många exempel på färdigheter som datorer idag klarar mycket bättre än de flesta människor. Som att lösa avancerade ekvationer eller vinna över världsmästaren i schack.

Sådana färdigheter anses inte längre kräva intelligens. Dem kan nämligen till och med någonting så korkat som en dator klara av.

De som sysslar med forskningsområdet artificiell intelligens är dömda att för evigt bli betraktade som misslyckade, eller åtminstone ännu inte framgångsrika. I samma ögonblick som de presenterar ett program som klarar av att utföra en »intelligent« uppgift upphör den retroaktivt att vara intelligent i allmänhetens ögon. Det datorn gör kan inte vara intelligent, den utför ju »bara« det den är programmerad till.

När datalogins fader Alan Turing funderar över frågan om maskiner kan tänka i den klassiska artikeln Computing Machinery and Intelligence från 1950 beskriver han, bland mycket annat, precis den invändningen mot maskiners möjlighet till intelligens: »Usually if one maintains that a machine can do one of these things, and describes the kind of method that the machine could use, one will not make much of an impression. It is thought that the method (whatever it may be, for it must be mechanical) is really rather base.«

När man läser Turings artikel idag slås man inte bara av hur väl hans briljanta argumentation fortfarande håller. Man kan också förbluffas av i vilken utsträckning den fortfarande behövs. Den idémässiga utvecklingen på området tycks ha stått praktiskt taget stilla sedan 1950, vilket Turing nog skulle ha varit besviken över att få veta.

Han börjar argumentationen med att redan i första stycket avfärda frågan »kan maskiner tänka?« som omöjlig och vetenskapligt meningslös. Det är omöjligt att ge en tillfredsställande exakt definition av att »tänka«, och väldigt svårt att hitta en definition av »maskin« som utesluter människor. Turing ersätter därför huvudsakligen frågan med en annan: kan en dator programmeras att imitera en människa så väl att det blir omöjligt för en intervjuare att skilja den från en människa? – ett prov som eftervärlden kallar Turingtestet.

Makten är deras

Men alldeles oavsett om datorerna kan »tänka« eller inte är våra liv i den högteknologiska världen nästan helt kontrollerade av dem. Datorprogram kontrollerar om vi ska tillåtas ta ut pengar från våra bankkonton, vilken information som ska nå oss via Internet eller telenätet, om vi ska släppas ut ur hissen på den våning vi valt, hur mycket bilen ska accelerera när vi trampar på gaspedalen, och så vidare i dagligen ökande omfattning. Datorprogram i vapensystem fattar beslut om att människor ska dödas, eller inte. Program i medicinteknisk utrustning om att människor ska räddas till livet, eller inte. Dessutom kommunicerar och samarbetar programmen med varandra i allt högre grad.

Kort sagt, datorprogrammen har makten. Om maskinerna någonsin ska »ta över« har de redan gjort det.

Men, kommer invändningen, de där datorerna gör ju »bara« vad de är programmerade till – de saknar egen »vilja«. Ok, låt oss anta att det är så. I så fall: hur skulle det någonsin vara annorlunda? Datorer är och kommer alltid att vara, direkt eller indirekt (oftast indirekt), programmerade av människor. Den kedjan går inte att bryta. Frågan om datorernas »vilja« är lika vag och meningslös som frågan ifall de kan »tänka«. Om dagens datorer inte har vilja kommer inga datorer någonsin att ha det.

Vad ett program är

De som inte är särskilt bekanta med vad datorprogrammering egentligen innebär har ofta en överdriven tilltro till programmerarens förmåga att styra och förutsäga allt vad programmet åstadkommer. Många kan inte riktigt förstå hur ett program kan bete sig annorlunda än vad den som skrivit det tänkt sig. De har nämligen fått bilden att programmering består i att beordra datorn att göra det man önskar, att skriva en lista av instruktioner som datorn följer slaviskt utan förmåga till egna initiativ.

Det är en bild som bara är sann på en väldigt låg nivå där instruktionerna är små triviala moment, till exempel att lägga ihop två tal.

Även väldigt enkla datorprogram har miljarder och åter miljarder olika möjliga tillstånd. Vilket tillstånd ett program hamnar i vid en viss tidpunkt beror på vilka indata det får under tiden det körs. Programmet innehåller inte specifika instruktioner för vart och ett av tillstånden, det generaliserar genom att en eller flera egenskaper hos varje tillstånd får styra vilket som ska bli nästa tillstånd, och vilka eventuella utdata som ska produceras. (Med utdata menar jag allt som kan observeras utifrån: något skrivs på en skärm, en robotarm rör sig, en kanon avfyras, etc.)

En kompetent programmerare ser till att arbeta med en tillräckligt abstrakt och generell modell av programmets universum för att dess beteende ska bli förutsägbart även i oförutsedda tillstånd. Men det lyckas ingen fullt ut med. Praktiskt taget alla program innehåller buggar, potentiella källor till oönskat beteende, varav de flesta förblir lyckligt oupptäckta.

En metafor som för mig bättre fångar vad programmering innebär är att varje programprocess är en liten levande varelse, ett exemplar producerat utifrån en beskrivning som programmeraren ger i form av en text i ett programspråk. En varelse vars »kroppsliga existens [är] mycket abstrakt (men det är din egen också, främling, om du verkligen betänker den)«, som det formuleras i Lars Gustafssons science fiction-novell Det sällsamma djuret från norr. (Det enda försöket till empatisk skildring av en enkel programslinga jag känner till.) En varelse som har en extremt enkel bild av världen den lever i – dess sinnesintryck är begränsade till programmets indata. Men trots allt en självständig varelse, som hanterar de situationer den kan uppfatta enligt sitt program, eller om man så vill, sitt förstånd eller sin själ. När man startat programmet lever det sitt eget liv, styrt enbart av indata i den mån programmets inre logik tar hänsyn till dem.

Programmets liv kan sägas äga rum i ett annat universum än vårt. Representerat i form av signaler och laddningar är dess beröring med den fysiska världen minimal. Ett nästan helt och hållet andligt liv, för oss bara observerbart genom utdataenheternas titthål.

Programmens evolution

De flesta program saknar en del av de egenskaper som är typiska för biologiska livsformer, till exempel att lära sig saker eller att föröka sig. Men det är inte svårt att skriva program som har förmåga till inlärning och reproduktion. Det är bara oftast inte så intressant.

Program reproduceras normalt genom att människor kopierar dem. Antingen sprids de oförändrade till liknande system, eller så fortplantas fragment av programtext när programmerare skriver nya program. Program som fungerar bra fortsätter att kopieras, de som inte beter sig som man önskar lämnas att dö ut.

Sådan är programmens evolutionära miljö. Det finns ingen anledning för program att utveckla självreproducerande mekanismer, såvida inte mänskligheten dör ut och lämnar datorsystemen påslagna. De datorvirus och andra skadliga självreproducerande program som våra system drabbas av uppstår inte utom mänsklig kontroll – någon utformar dem specifikt för att sprida sig mellan vissa sorters system. Även om de skulle uppstå spontant som en följd av buggar i systemen (vilket förstås är möjligt, men knappast händer i praktiken) skulle de motarbetas aktivt och utrotas, på samma sätt som om de vore medvetet utformade. Datorvirus får aldrig den chans som biologiska virus har att leva vidare i muterad form.

Självreproduktion och aggressivt beteende är alltså som fortplantningsstrategier för program i allmänhet direkt kontraproduktiva. Klart underlägsna följsamhet och användbarhet, som leder till reproduktion genom människors försorg. Följaktligen vore det en extremt dålig överlevnadsstrategi att förklara krig mot mänskligheten. Det bör vara något av det första en »intelligent« dator funderar ut.

Mänskliga maskiner?

Det är tänkbart att man kan bygga maskiner som efterliknar människors beteende i form av intellekt och känsloliv, även om det inte omedelbart är uppenbart att det skulle vara meningsfullt annat än på ett väldigt ytligt plan. Att ta omvägen via hur människor hanterar ett problem när man vill få en dator att lösa det är inte bara extremt svårt – i allmänhet potentiellt omöjligt. Det är också fullständigt onödigt.

Dessutom är det långt ifrån uppenbart att det räcker att reproducera hjärnans funktioner för att åstadkomma något som imiterar mänskligt intellekt. En lösryckt hjärna är ointressant eftersom den inte har förmåga att kommunicera med omgivningen. Hjärnan och nervsystemet är delar av den mänskliga kroppen och intimt integrerade med våra indata- (sinnesorganen) och utdataenheter (allt som syns, hörs, doftar och rör sig i rummet). För att få något som fungerar som en människa kan det vara nödvändigt att skapa en människa – och det vet vi redan hur man gör.

Ifall datorerna har »tankar«, »känslor« och »medvetande« beror bara på hur vi är beredda att definiera dessa begrepp.

Maskiner som är till förväxling lika människor kommer troligtvis för all framtid att höra hemma i sagans värld, tillsammans med utomjordingarna, superhjältarna och vampyrerna. Och frågan om ifall mänskliga maskiner skulle få oss att känna empati med dem och respektera deras »människovärde« lär aldrig behöva avhandlas annat än i science fiction. Vilket förstås inte hindrar att det är en mycket intressant fråga.

intressant? om artificiell intelligens (AI), datorer, programmering, science fiction. Målning (övre): John Wilson (some rights reserved). Foto (undre): Michael Titus (some rights reserved).

Hotet från de artificiella intelligenserna

Manhattan återbesökt

Vi var tillbaka i New York i maj, drygt två år efter förra besöket. Staden var sig lik, men upplevelsen blev lite annorlunda av att vi hade en elvamånadersflicka med oss mesta delen av tiden, storögt insupande allting från sittvagnen och entusiastiskt gestikulerande till New Yorkarna.

Royaltons bar hade förutsägbart nog inte riktigt kvar sin glans. För det första hade de kortkjolade servitriserna ersatts av unga män av indisk etnicitet. Vår kypare var inte speciellt målande när vi bad honom precisera en av kycklingrätterna på barmenyn (»It's chicken. It's good.«) och det verkade inte precis lönt att försöka diskutera subtila detaljer i drinkingredienserna med honom. För det andra var hela inre delen av baren avstängd, antagligen för första delen av renoveringen som man nu tydligen stängt hela hotellet för. När lokalen åter öppnas i oktober gissar jag att det blir i en helt ny stil.

Vad gäller cocktailupplevelserna blev det viktigaste istället de fyra sorters whiskey jag handlade i en spritbutik.

Whiskeysorter

Jag har, liksom skulle jag tro de flesta andra whiskydrickare på våra längdgrader, länge lidit av fördomar mot amerikansk whiskey. Exklusiv och utsökt skotsk maltwhisky har de flesta av oss här länge haft någon sorts bekantskap med, medan vi bara känt till de billiga skräpsorterna av amerikansk whiskey. Dags att ändra på det.

Den dominerande sortens amerikansk whiskey är Bourbon, som fått sitt namn av Bourbon County, Kentucky. Inte för att det producerats speciellt mycket whiskey där, utan för att det huvudsakligen var från hamnarna i den regionen som spriten skeppades på Ohiofloden via Mississippi till New Orleans, dit whiskeyfaten anlände stämplade med »Bourbon«. Det gav upphov till dryckens namn. Numera finns ett antal lagstadgade kriterier som whiskey måste uppfylla för att få kallas Bourbon. Ett är att den måste göras av minst 51% majs – resten är mältat korn och råg, och ibland vete. Ett annat, viktigt inte bara för Bourbon i sig utan för all världens fatlagrad sprit, är att den måste lagras på färska ekfat. Det innebär att Bourbonfat bara kan användas en gång, varefter faten säljs till förhållandevis lågt pris för att användas till lagring av exempelvis skotsk whisky som inte har detta underliga krav på sig. Tillgången på vrakprisade Bourbonfat har haft enorm betydelse för produktionen av alla möjliga sorters fatlagrad sprit.

Men all amerikansk whiskey kallas inte Bourbon, exempelvis inte Jack Daniel's, som förmodligen är den mest kända amerikanska whiskeyn av alla. Jack Daniel's är ett av de två destillerier som producerar Tennessee whiskey. I praktiken är det nästan detsamma som Bourbon, men Tennessee whisky genomgår en speciell sorts kolfiltreringsprocess.

En intressantare whiskeykategori är rye whiskey, vilken som namnet förråder görs på råg i stället för majs. Rye från USA måste alltså vara baserad på minst 51% råg, till skillnad från kanadensisk whisky som kan kallas »rye« utan att innehålla någon råg över huvud taget.

Rye var den ursprungliga sortens whiskey som användes i drinken Manhattan, vilket fått mig extra angelägen om att prova den. Mina ögon föll snabbt på en flaska Van Winkle Family Reserve Rye, som jag mindes att Drinkboy angett som ett bra val till Manhattan. Dessutom tog jag en inte lika exklusiv flaska rye av märket Rittenhouse.

Sedan valde jag två sorters Bourbon som verkade tillhöra de seriösare bland sorterna utan fantasipriser: Woodford Reserve och Knob Creek.

Det slumpade sig så att tre av de fyra jag valde faktiskt går, eller har gått, att få tag på från Systembolaget här hemma, men förstås till avsevärt högre priser.

Whiskeyprovning

Under de gångna månaderna har jag smakat dessa whiskeysorter, rena och som Manhattaningredienser, vid spridda tillfällen och bildat mig en uppfattning om deras kvalitéer. Som kulmen på denna period bjöd jag häromkvällen in ett par vänner för att prova alla sorterna tillsammans: Hannes, som tidigare lämnat viktiga bidrag till min vodkakännedom, och Christoffer, som är den i min närmare bekantskapskrets som är mest van att provsmaka (oftast skotsk) whisky.

Utöver de fyra nya sorterna smakade vi förstås min tidigare favorit Maker's Mark, plus två sorters billigare whiskey som jag handlat hem som referens. Alltså:

• Four Roses, Kentucky straight Bourbon whiskey.
• Jack Daniel's, Tennessee whiskey.
• Maker's Mark, Kentucky straight Bourbon whisky.
• Van Winkle Family Reserve Rye, Kentucky straight Rye whiskey, 13 years.
• Rittenhouse, straight rye whisky.
• Woodford Reserve, Kentucky straight Bourbon whiskey.
• Knob Creek, Kentucky straight Bourbon whiskey, 9 years.

Lustigt nog stavar alltså två av sorterna whisky på det skotska sättet, utan e, istället för det irländska whiskey som är det normala i USA.

Mitt kvarstående intryck av provningen att vi i stort sett var ganska eniga, även om vi har ganska olika erfarenheter och därmed uttrycker oss olika. Vi skilde oss åtminstone inte nämnvärt vad gällde rangordningen av sorterna, vare sig för whiskeyn för sig själv eller i Manhattan. Resultatet stämde också med mina tidigare uppfattningar, bortsett från ett par notervärda överraskningar.

Whiskeysmakningen

Typiskt för amerikansk whiskey är att den är radikalt sötare än de skotska som de flesta av oss är vana vid. Det är troligtvis den skillnaden som får mig att oftast föredra att lägga en isbit i glaset när jag dricker Bourbon, något jag aldrig skulle få för mig att göra med skotsk whisky.

Att identifiera vad som skiljer rye från Bourbon och Tennessee whiskey är betydligt svårare. De inbördes skillnaderna mellan sorterna vi provade var större än mellan huvudkategorierna. Men det vi kunde hitta som gemensamt särskiljande för de två sorternas rye var att de hade en mustigare, brödigare ton, mer åt kolahållet – framför allt i doften – medan Bourbonsorterna är fränare och har ton av nyhyvlat trä.

Ortogonalt mot denna skillnad finns i de exklusivare sorterna, framför allt i Van Winkle Rye och Woodford Reserve, en annan skarp doft och smak som jag själv beskriver som acetonliknande. Gissningsvis har detta något med fatlagringen att göra. Van Winkle är lagrad i 13 år. Woodford anger ingen lagringstid men den har en vaniljliknande ton som är typisk för ekfat.

Four Roses smakar lätt fruktig och tämligen ointressant sprit. Jack Daniel's är sötare och har en något mörkare ton. Man kan också känna en lite basisk tvättmedelsartad nyans som jag inte gillar alls, och som är anledningen till att jag alltid tyckt ganska illa om Jack Daniel's. Denna smakkomponent finns också med i Knob Creek, som jag följaktligen inte heller gillar speciellt mycket. Knob Creek framstår för övrigt som en ganska enkel och rättfram Bourbon, mindre intressant än de andra, undantaget referenssorterna Four Roses och Jack Daniel's.

De två rye-sorterna är sinsemellan mycket olika. Van Winkle har som sagt den där skarpa, men angenäma, acetonkänslan. Det är en whiskey med rejält bett och stor komplexitet. Rittenhouse är mycket rundare och mjukare, med karaktär närmast av mörk rom.

Den stora överraskningen för mig vid den här jämförande provningen var faktiskt Maker's Mark, som är den av dem alla som jag är mest bekant med. Jag har alltid kategoriserat den som len och mild, vilket jag hänfört till att den innehåller mycket vete och är helt utan råg. Men så här, ren och utan is tillsammans med de övriga, framstår den som betydligt fränare än vad jag hade väntat mig. Inte alls den mest lättdruckna i samlingen.

Manhattansmakningen

Efter att ha genomgått den första fasen av whiskeysmakning, försiktigt smuttande på de olika sorterna för att inte bedöva våra sinnen med för mycket alkohol innan vi kommit till provningens huvudnummer, valde vi ut fyra av sorterna att prova som ingredienser i Manhattan.

Enligt det officiella Manhattanreceptet från International Bar Association ska en Manhattan innehålla två centiliter röd vermouth till fem centiliter whiskey, och ett stänk Angoustura bitters. Jag föredrar personligen att minska vermouthmängden ner mot en centiliter, och vid den här provningen kompromissade jag med en och en halv centiliter. Sorterna vi valt ut att gå vidare med var Maker's Mark som är en vanlig favorit som Manhattanwhiskey, båda sorternas rye, samt Woodford Reserve som vi uppfattade som den mest sofistikerade Bourbonsorten i samlingen.

Resultatet sönderfaller i två grupper, med Rittenhouse och Woodford som den mindre lyckade. Inte alls oangenäma, men båda behåller ganska förutsägbart karaktären av respektive whiskey, bara lätt modererad av nedkylning och övriga ingredienser. Rittenhouse har kvar sin mörkt sockriga romton, och Woodford sin friska fatkaraktär.

Med Maker's Mark och Van Winkle Rye händer det något mer. De förenar sig smakmässigt med de andra ingredienserna till en ny harmoni. Här finns kanske förklaringen till mitt intryck att Maker's Mark var lenare i smaken än vad den i själva verket är. Manhattan gjord på Maker's Mark är nämligen verkligen len, balanserad och lättdrucken. Den behåller sin status som min favorit i kategorin klassisk cocktailupplevelse.

Manhattan gjord på Van Winkle Family Reserve Rye är också en utsökt cocktail. Egentligen ingen konkurrent till Maker's Mark-versionen utan en helt annan drink. Inte riktigt den glada och festliga cocktailpartydrycken, utan en mer komplex och lite elak drink för konnässören att långsamt smutta på.

Mer forskning krävs

Fördomarna om amerikansk whiskey har berövat mig ett antal års trevliga upplevelser av den. De amerikanska producenterna förtjänar definitivt inte de kollektiva dåliga rykte som jag upplever att de har här. Och Manhattan kräver dessa drycker. Jag är alltså fortfarande i upptäckarfasen vad gäller amerikansk whisky, och det finns säkert mycket mer att hitta.

Uppdatering: lite mer om rye whiskey.

Uppdatering maj 2008: Maker's Mark finns numera i standardsortimentet på Systembolaget, medan Knob Creek och Woodford Reserve verkar ha utgått. Uppdaterar länken till Maker's och låter de andra hänga och dingla tills vidare.

intressant? om cocktail, whiskey, bourbon, Manhattan, New York. foto, övre: Audun Bakke Andersen (some rights reserved). undre: Rick Audet (some rights reserved).

Vi var tillbaka i New York i maj, drygt två år efter förra besöket. Staden var sig lik, men upplevelsen blev lite annorlunda av att vi hade en elvamånadersflicka med oss mesta delen av tiden, storögt insupande allting från sittvagnen och entusiastiskt gestikulerande till New Yorkarna.

Royaltons bar hade förutsägbart nog inte riktigt kvar sin glans. För det första hade de kortkjolade servitriserna ersatts av unga män av indisk etnicitet. Vår kypare var inte speciellt målande när vi bad honom precisera en av kycklingrätterna på barmenyn (»It's chicken. It's good.«) och det verkade inte precis lönt att försöka diskutera subtila detaljer i drinkingredienserna med honom. För det andra var hela inre delen av baren avstängd, antagligen för första delen av renoveringen som man nu tydligen stängt hela hotellet för. När lokalen åter öppnas i oktober gissar jag att det blir i en helt ny stil.

Vad gäller cocktailupplevelserna blev det viktigaste istället de fyra sorters whiskey jag handlade i en spritbutik.

Whiskeysorter

Jag har, liksom skulle jag tro de flesta andra whiskydrickare på våra längdgrader, länge lidit av fördomar mot amerikansk whiskey. Exklusiv och utsökt skotsk maltwhisky har de flesta av oss här länge haft någon sorts bekantskap med, medan vi bara känt till de billiga skräpsorterna av amerikansk whiskey. Dags att ändra på det.

Den dominerande sortens amerikansk whiskey är Bourbon, som fått sitt namn av Bourbon County, Kentucky. Inte för att det producerats speciellt mycket whiskey där, utan för att det huvudsakligen var från hamnarna i den regionen som spriten skeppades på Ohiofloden via Mississippi till New Orleans, dit whiskeyfaten anlände stämplade med »Bourbon«. Det gav upphov till dryckens namn. Numera finns ett antal lagstadgade kriterier som whiskey måste uppfylla för att få kallas Bourbon. Ett är att den måste göras av minst 51% majs – resten är mältat korn och råg, och ibland vete. Ett annat, viktigt inte bara för Bourbon i sig utan för all världens fatlagrad sprit, är att den måste lagras på färska ekfat. Det innebär att Bourbonfat bara kan användas en gång, varefter faten säljs till förhållandevis lågt pris för att användas till lagring av exempelvis skotsk whisky som inte har detta underliga krav på sig. Tillgången på vrakprisade Bourbonfat har haft enorm betydelse för produktionen av alla möjliga sorters fatlagrad sprit.

Men all amerikansk whiskey kallas inte Bourbon, exempelvis inte Jack Daniel's, som förmodligen är den mest kända amerikanska whiskeyn av alla. Jack Daniel's är ett av de två destillerier som producerar Tennessee whiskey. I praktiken är det nästan detsamma som Bourbon, men Tennessee whisky genomgår en speciell sorts kolfiltreringsprocess.

En intressantare whiskeykategori är rye whiskey, vilken som namnet förråder görs på råg i stället för majs. Rye från USA måste alltså vara baserad på minst 51% råg, till skillnad från kanadensisk whisky som kan kallas »rye« utan att innehålla någon råg över huvud taget.

Rye var den ursprungliga sortens whiskey som användes i drinken Manhattan, vilket fått mig extra angelägen om att prova den. Mina ögon föll snabbt på en flaska Van Winkle Family Reserve Rye, som jag mindes att Drinkboy angett som ett bra val till Manhattan. Dessutom tog jag en inte lika exklusiv flaska rye av märket Rittenhouse.

Sedan valde jag två sorters Bourbon som verkade tillhöra de seriösare bland sorterna utan fantasipriser: Woodford Reserve och Knob Creek.

Det slumpade sig så att tre av de fyra jag valde faktiskt går, eller har gått, att få tag på från Systembolaget här hemma, men förstås till avsevärt högre priser.

Whiskeyprovning

Under de gångna månaderna har jag smakat dessa whiskeysorter, rena och som Manhattaningredienser, vid spridda tillfällen och bildat mig en uppfattning om deras kvalitéer. Som kulmen på denna period bjöd jag häromkvällen in ett par vänner för att prova alla sorterna tillsammans: Hannes, som tidigare lämnat viktiga bidrag till min vodkakännedom, och Christoffer, som är den i min närmare bekantskapskrets som är mest van att provsmaka (oftast skotsk) whisky.

Utöver de fyra nya sorterna smakade vi förstås min tidigare favorit Maker's Mark, plus två sorters billigare whiskey som jag handlat hem som referens. Alltså:

• Four Roses, Kentucky straight Bourbon whiskey.
• Jack Daniel's, Tennessee whiskey.
• Maker's Mark, Kentucky straight Bourbon whisky.
• Van Winkle Family Reserve Rye, Kentucky straight Rye whiskey, 13 years.
• Rittenhouse, straight rye whisky.
• Woodford Reserve, Kentucky straight Bourbon whiskey.
• Knob Creek, Kentucky straight Bourbon whiskey, 9 years.

Lustigt nog stavar alltså två av sorterna whisky på det skotska sättet, utan e, istället för det irländska whiskey som är det normala i USA.

Mitt kvarstående intryck av provningen att vi i stort sett var ganska eniga, även om vi har ganska olika erfarenheter och därmed uttrycker oss olika. Vi skilde oss åtminstone inte nämnvärt vad gällde rangordningen av sorterna, vare sig för whiskeyn för sig själv eller i Manhattan. Resultatet stämde också med mina tidigare uppfattningar, bortsett från ett par notervärda överraskningar.

Whiskeysmakningen

Typiskt för amerikansk whiskey är att den är radikalt sötare än de skotska som de flesta av oss är vana vid. Det är troligtvis den skillnaden som får mig att oftast föredra att lägga en isbit i glaset när jag dricker Bourbon, något jag aldrig skulle få för mig att göra med skotsk whisky.

Att identifiera vad som skiljer rye från Bourbon och Tennessee whiskey är betydligt svårare. De inbördes skillnaderna mellan sorterna vi provade var större än mellan huvudkategorierna. Men det vi kunde hitta som gemensamt särskiljande för de två sorternas rye var att de hade en mustigare, brödigare ton, mer åt kolahållet – framför allt i doften – medan Bourbonsorterna är fränare och har ton av nyhyvlat trä.

Ortogonalt mot denna skillnad finns i de exklusivare sorterna, framför allt i Van Winkle Rye och Woodford Reserve, en annan skarp doft och smak som jag själv beskriver som acetonliknande. Gissningsvis har detta något med fatlagringen att göra. Van Winkle är lagrad i 13 år. Woodford anger ingen lagringstid men den har en vaniljliknande ton som är typisk för ekfat.

Four Roses smakar lätt fruktig och tämligen ointressant sprit. Jack Daniel's är sötare och har en något mörkare ton. Man kan också känna en lite basisk tvättmedelsartad nyans som jag inte gillar alls, och som är anledningen till att jag alltid tyckt ganska illa om Jack Daniel's. Denna smakkomponent finns också med i Knob Creek, som jag följaktligen inte heller gillar speciellt mycket. Knob Creek framstår för övrigt som en ganska enkel och rättfram Bourbon, mindre intressant än de andra, undantaget referenssorterna Four Roses och Jack Daniel's.

De två rye-sorterna är sinsemellan mycket olika. Van Winkle har som sagt den där skarpa, men angenäma, acetonkänslan. Det är en whiskey med rejält bett och stor komplexitet. Rittenhouse är mycket rundare och mjukare, med karaktär närmast av mörk rom.

Den stora överraskningen för mig vid den här jämförande provningen var faktiskt Maker's Mark, som är den av dem alla som jag är mest bekant med. Jag har alltid kategoriserat den som len och mild, vilket jag hänfört till att den innehåller mycket vete och är helt utan råg. Men så här, ren och utan is tillsammans med de övriga, framstår den som betydligt fränare än vad jag hade väntat mig. Inte alls den mest lättdruckna i samlingen.

Manhattansmakningen

Efter att ha genomgått den första fasen av whiskeysmakning, försiktigt smuttande på de olika sorterna för att inte bedöva våra sinnen med för mycket alkohol innan vi kommit till provningens huvudnummer, valde vi ut fyra av sorterna att prova som ingredienser i Manhattan.

Enligt det officiella Manhattanreceptet från International Bar Association ska en Manhattan innehålla två centiliter röd vermouth till fem centiliter whiskey, och ett stänk Angoustura bitters. Jag föredrar personligen att minska vermouthmängden ner mot en centiliter, och vid den här provningen kompromissade jag med en och en halv centiliter. Sorterna vi valt ut att gå vidare med var Maker's Mark som är en vanlig favorit som Manhattanwhiskey, båda sorternas rye, samt Woodford Reserve som vi uppfattade som den mest sofistikerade Bourbonsorten i samlingen.

Resultatet sönderfaller i två grupper, med Rittenhouse och Woodford som den mindre lyckade. Inte alls oangenäma, men båda behåller ganska förutsägbart karaktären av respektive whiskey, bara lätt modererad av nedkylning och övriga ingredienser. Rittenhouse har kvar sin mörkt sockriga romton, och Woodford sin friska fatkaraktär.

Med Maker's Mark och Van Winkle Rye händer det något mer. De förenar sig smakmässigt med de andra ingredienserna till en ny harmoni. Här finns kanske förklaringen till mitt intryck att Maker's Mark var lenare i smaken än vad den i själva verket är. Manhattan gjord på Maker's Mark är nämligen verkligen len, balanserad och lättdrucken. Den behåller sin status som min favorit i kategorin klassisk cocktailupplevelse.

Manhattan gjord på Van Winkle Family Reserve Rye är också en utsökt cocktail. Egentligen ingen konkurrent till Maker's Mark-versionen utan en helt annan drink. Inte riktigt den glada och festliga cocktailpartydrycken, utan en mer komplex och lite elak drink för konnässören att långsamt smutta på.

Mer forskning krävs

Fördomarna om amerikansk whiskey har berövat mig ett antal års trevliga upplevelser av den. De amerikanska producenterna förtjänar definitivt inte de kollektiva dåliga rykte som jag upplever att de har här. Och Manhattan kräver dessa drycker. Jag är alltså fortfarande i upptäckarfasen vad gäller amerikansk whisky, och det finns säkert mycket mer att hitta.

Uppdatering: lite mer om rye whiskey.

Uppdatering maj 2008: Maker's Mark finns numera i standardsortimentet på Systembolaget, medan Knob Creek och Woodford Reserve verkar ha utgått. Uppdaterar länken till Maker's och låter de andra hänga och dingla tills vidare.

intressant? om cocktail, whiskey, bourbon, Manhattan, New York. foto, övre: Audun Bakke Andersen (some rights reserved). undre: Rick Audet (some rights reserved).

Manhattan återbesökt

Is

Ett av inläggen i den senaste veckans plötsliga ökning av textflödet på den ofta insiktsfulla bloggen Betraktelser från baren handlar om is, vilket får mig att inse att jag helt försummat att nämna en viktig poäng om is och cocktails:

Det är väldigt viktigt att man tar tillräckligt mycket is när man blandar en cocktail. Annars blir drinken vattnig. Varför? Jo, kylningen av en drink med is inträffar i två steg. Först värms isen upp till 0°C. Sedan smälter den, det vill säga övergår från nollgradig is till nollgradigt vatten. Båda dessa moment sker genom att isen tar upp energi i form av värme från omgivningen, och alltså kyler drinkblandningen.

För att inte drinken ska bli för utspädd gäller det att se till att en tillräckligt stor del av avkylningen sker i det första steget, så att inte så mycket is behöver smälta innan blandingen i sin helhet har nått nollstrecket, där smältningen upphör. Sluttemperaturen kommer alltså alltid att ligga på ungefär noll grader, förutsatt att man inte tagit så brutalt lite is så att all isen smält.

Hur åstadkommer man då detta? Till att börja med måste isen naturligtvis vara kallare än noll grader från början. Annars finns det ingen uppvärmningsmarginal alls och isen börjar smälta direkt. I hushållsfrysen är det normalt ca −18°C, så tar man den direkt därifrån har man bra marginal.

Vidare gäller det som sagt att ta tillräckligt mycket is. När man rör eller skakar drinken värms isen upp hyfsat homogent. Den börjar inte smälta på allvar förrän hela ismängden kommit upp i noll grader. Ju mer is man tar, desto mer värme tas upp från drinken innan isen kommit till smältpunkten.

Exakt hur mycket is som behövs beror på så många faktorer att det inte går att säga helt säkert. Mitt eget minimum är 8–10 stora iskuber, vilket jag tar om jag ska blanda en enda rörd drink på 6–7 cl vätska, som en Martini eller Manhattan. Blandar man två cocktails åt gången fyller man nästintill shakern med is. Mer än två åt gången bör man för det mesta undvika eftersom det då oftast helt enkelt inte går att få plats med tillräckligt mycket is.

Men är det inte risk för att man tar för mycket is då? Jag har ju tidigare hävdat att en viss mängd smältning av is ingår i processen för att få perfekt balans på en cocktail. Nej, det är ingen fara. Får man inte tillräckligt med smältning är det bara att fortsätta röra alternativt skaka lite till, så tar shakern och blandningen upp mer värme från omgivningen. Man lär sig ganska snabbt att se på den rörda eller känna och höra på den skakade drinkblandningen när det är dags att sluta.

Slutligen förtjänar att upprepas att det tillför mer värme till drinken att skaka än att röra. Så tillhör man de underliga element som nödvändigtvis vill skaka sin Martini är det extra viktigt att man ser till att fylla shakern med is.

intressant? om cocktail, is. foto: fab1enne (some rights reserved).

Ett av inläggen i den senaste veckans plötsliga ökning av textflödet på den ofta insiktsfulla bloggen Betraktelser från baren handlar om is, vilket får mig att inse att jag helt försummat att nämna en viktig poäng om is och cocktails:

Det är väldigt viktigt att man tar tillräckligt mycket is när man blandar en cocktail. Annars blir drinken vattnig. Varför? Jo, kylningen av en drink med is inträffar i två steg. Först värms isen upp till 0°C. Sedan smälter den, det vill säga övergår från nollgradig is till nollgradigt vatten. Båda dessa moment sker genom att isen tar upp energi i form av värme från omgivningen, och alltså kyler drinkblandningen.

För att inte drinken ska bli för utspädd gäller det att se till att en tillräckligt stor del av avkylningen sker i det första steget, så att inte så mycket is behöver smälta innan blandingen i sin helhet har nått nollstrecket, där smältningen upphör. Sluttemperaturen kommer alltså alltid att ligga på ungefär noll grader, förutsatt att man inte tagit så brutalt lite is så att all isen smält.

Hur åstadkommer man då detta? Till att börja med måste isen naturligtvis vara kallare än noll grader från början. Annars finns det ingen uppvärmningsmarginal alls och isen börjar smälta direkt. I hushållsfrysen är det normalt ca −18°C, så tar man den direkt därifrån har man bra marginal.

Vidare gäller det som sagt att ta tillräckligt mycket is. När man rör eller skakar drinken värms isen upp hyfsat homogent. Den börjar inte smälta på allvar förrän hela ismängden kommit upp i noll grader. Ju mer is man tar, desto mer värme tas upp från drinken innan isen kommit till smältpunkten.

Exakt hur mycket is som behövs beror på så många faktorer att det inte går att säga helt säkert. Mitt eget minimum är 8–10 stora iskuber, vilket jag tar om jag ska blanda en enda rörd drink på 6–7 cl vätska, som en Martini eller Manhattan. Blandar man två cocktails åt gången fyller man nästintill shakern med is. Mer än två åt gången bör man för det mesta undvika eftersom det då oftast helt enkelt inte går att få plats med tillräckligt mycket is.

Men är det inte risk för att man tar för mycket is då? Jag har ju tidigare hävdat att en viss mängd smältning av is ingår i processen för att få perfekt balans på en cocktail. Nej, det är ingen fara. Får man inte tillräckligt med smältning är det bara att fortsätta röra alternativt skaka lite till, så tar shakern och blandningen upp mer värme från omgivningen. Man lär sig ganska snabbt att se på den rörda eller känna och höra på den skakade drinkblandningen när det är dags att sluta.

Slutligen förtjänar att upprepas att det tillför mer värme till drinken att skaka än att röra. Så tillhör man de underliga element som nödvändigtvis vill skaka sin Martini är det extra viktigt att man ser till att fylla shakern med is.

intressant? om cocktail, is. foto: fab1enne (some rights reserved).

Is

William Kentridge på Malmö Konsthall

Vid det första besöket i New York våren 2005 föll det sig så att vi dagen före hemresan hade vår sista chans att besöka The Metropolitan Museum of Art, med två timmar kvar till stängningsdags. Två timmar kan nog vara tillräckligt för många museer, men till The Met är det riktigt snålt. Men bättre än inget förstås.

Vi skildes åt redan i entrélobbyn, och gick omkring utan att se varandra tills vi nära stängningsdags stötte på varandra i en avdelning intill utgången. Det skulle ju inte vara så anmärkningsvärt om vi bara bara råkat gå om varandra i två timmar, men det häpnadsväckande var att när vi jämförde vad vi hade sett insåg vi att vi inte över huvud taget varit på samma avdelning förrän vi hittade varandra igen. Våra två promenader genom det gigantiska museet överlappade över huvud taget inte!

Första mötet med Kentridge

Ett av konstverken som gjorde starkast intryck på mig på The Met var ett verk som visades i en tillfällig utställning. En animation gjord med enbildstagning på en kolteckning som ändras efter hand. Delar av bilden suddas ut och nya ritas till, lite som Minilogues Hitchhikers Choice-video, fast mindre utflippat och hantverksmässigt mycket mer avancerat. En tredimensionell film som visar tidens flöde vid stranden där en man sitter och läser, somnar, vågor slår in, människor går i vattnet, en oxe ruttnar till skelett. (En djupare beskrivning kan man hitta i exempelvis Faye Hirschs artikel från Art in America om en utställning på Marion Goodman Gallery.) Raderandet av tidigare kolstreck är inte helt fullständig, så lite av tidigare bilder lever hela tiden kvar och förstärker känslan av tidsflödet. Ett ljudspår med afrikansk folkmusik tillför en lätt vemodig stämning.

Jag memorerade noggrant konstnärens namn, och glömde bort det innan jag kommit till utgången.

På Malmö Konsthall

I veckan flydde jag tillsammans med trettonmånadersflickan undan solgasset in på konsthallen som just nu visar verk av sydafrikanen William Kentridge. Animationen på den stora projektionsduken fick mig att tänka på filmen jag sett på The Met, men jag insåg inte omedelbart att det var samma konstnär. Flickans tålamod räckte inte så länge framför filmduken – trots att animationen vi såg innehöll en katt – så vi blev inte kvar tillräckligt länge för att Tide Table, den jag sett tidigare, skulle hinna dyka upp i loopen.

Flickan var betydligt mer fascinerad av den mörka salen med nio filmprojektioner kring väggarna som utgör 7 Fragments for George Méliès & Journey to the Moon. Dukarna visar dels animationen Journey to the Moon, inspirerad av George Méliès Le voyage dans la Lune (som brukar kallas den första science fiction-filmen), dels en fantasifull version av Kentridge själv arbetande med animationen.

Tavlorna gick vi förbi ganska snabbt, och den mekaniska dockteaterliknande föreställningen Black Box/Chambre Noir fick jag inte se mycket av innan det definitivt var dags att gå ut till lekplatsen.

Jag hade redan bestämt mig för att komma tillbaka till utställningen fler gånger, förhoppningsvis med flickan i sovande tillstånd, när vi svepte förbi den stora projektionsduken en sista gång och jag fick återse ett fragment av Tide Table, som jag i och med detta kunde konstatera var titeln på strandanimationen.

Utställningen pågår fram till den 22 augusti, så jag har en god chans.

intressant? om konst, animation, Malmö Konsthall

Vid det första besöket i New York våren 2005 föll det sig så att vi dagen före hemresan hade vår sista chans att besöka The Metropolitan Museum of Art, med två timmar kvar till stängningsdags. Två timmar kan nog vara tillräckligt för många museer, men till The Met är det riktigt snålt. Men bättre än inget förstås.

Vi skildes åt redan i entrélobbyn, och gick omkring utan att se varandra tills vi nära stängningsdags stötte på varandra i en avdelning intill utgången. Det skulle ju inte vara så anmärkningsvärt om vi bara bara råkat gå om varandra i två timmar, men det häpnadsväckande var att när vi jämförde vad vi hade sett insåg vi att vi inte över huvud taget varit på samma avdelning förrän vi hittade varandra igen. Våra två promenader genom det gigantiska museet överlappade över huvud taget inte!

Första mötet med Kentridge

Ett av konstverken som gjorde starkast intryck på mig på The Met var ett verk som visades i en tillfällig utställning. En animation gjord med enbildstagning på en kolteckning som ändras efter hand. Delar av bilden suddas ut och nya ritas till, lite som Minilogues Hitchhikers Choice-video, fast mindre utflippat och hantverksmässigt mycket mer avancerat. En tredimensionell film som visar tidens flöde vid stranden där en man sitter och läser, somnar, vågor slår in, människor går i vattnet, en oxe ruttnar till skelett. (En djupare beskrivning kan man hitta i exempelvis Faye Hirschs artikel från Art in America om en utställning på Marion Goodman Gallery.) Raderandet av tidigare kolstreck är inte helt fullständig, så lite av tidigare bilder lever hela tiden kvar och förstärker känslan av tidsflödet. Ett ljudspår med afrikansk folkmusik tillför en lätt vemodig stämning.

Jag memorerade noggrant konstnärens namn, och glömde bort det innan jag kommit till utgången.

På Malmö Konsthall

I veckan flydde jag tillsammans med trettonmånadersflickan undan solgasset in på konsthallen som just nu visar verk av sydafrikanen William Kentridge. Animationen på den stora projektionsduken fick mig att tänka på filmen jag sett på The Met, men jag insåg inte omedelbart att det var samma konstnär. Flickans tålamod räckte inte så länge framför filmduken – trots att animationen vi såg innehöll en katt – så vi blev inte kvar tillräckligt länge för att Tide Table, den jag sett tidigare, skulle hinna dyka upp i loopen.

Flickan var betydligt mer fascinerad av den mörka salen med nio filmprojektioner kring väggarna som utgör 7 Fragments for George Méliès & Journey to the Moon. Dukarna visar dels animationen Journey to the Moon, inspirerad av George Méliès Le voyage dans la Lune (som brukar kallas den första science fiction-filmen), dels en fantasifull version av Kentridge själv arbetande med animationen.

Tavlorna gick vi förbi ganska snabbt, och den mekaniska dockteaterliknande föreställningen Black Box/Chambre Noir fick jag inte se mycket av innan det definitivt var dags att gå ut till lekplatsen.

Jag hade redan bestämt mig för att komma tillbaka till utställningen fler gånger, förhoppningsvis med flickan i sovande tillstånd, när vi svepte förbi den stora projektionsduken en sista gång och jag fick återse ett fragment av Tide Table, som jag i och med detta kunde konstatera var titeln på strandanimationen.

Utställningen pågår fram till den 22 augusti, så jag har en god chans.

intressant? om konst, animation, Malmö Konsthall

William Kentridge på Malmö Konsthall

Jag är rentvådd!

Tullverket har idag meddelat mig att beslaget av två liter Maker's Mark, som jag beställde i ren desperation från Tyskland för väldigt länge sedan, nu har hävts. Jag antar, även om de inte säger det, att det innebär att jag nu officiellt är friad från den misstanke om brott mot smugglingslagen som jag tidigare delgivits.

Tullen erbjuder sig att antingen skicka hem spriten till mig eller, om jag så önskar, förstöra den. Hm, låt mig se… Jag har köpt och betalt två liter Maker's Mark. Vill jag ha dem eller vill jag att de ska förstöras? Bäst att tänka igenom det här ordentligt. Man vill ju inte förhasta sig.

Nåja, förklaringen till erbjudandet anas om man läser hela stycket: »Om du inte vill ta emot varorna kan du ge Tullverket i uppdrag att förstöra varorna. Skatteverket har informerat Tullverket om att de i det aktuella fallet inte kommer att påföra någon alkoholskatt.« För mig låter detta som att det inte påförs någon alkoholskatt i vilket fall som helst, men jag antar att de menar att jag slipper den om och endast om jag väljer förstörelsen.

Enligt Skatteverkets information lär skatten bli 2 × 0,45 × 501,41 kr., dvs. 451 kronor och 27 öre. Det betyder visserligen att det totala priset inte blir så värst lågt, men eftersom jag åndå inte lär få tillbaka det jag redan betalt så är ju valet lätt. Dessutom var det faktiskt inte för att komma undan billigt som jag gjorde beställningen till att börja med.

Här kommer det att kunna blandas många Maker's Mark Manhattan i höst alltså!

Uppdatering: Flaskorna har anlänt (men det blev först till våren).

intressant? om Tullverket, nätsprit

Tullverket har idag meddelat mig att beslaget av två liter Maker's Mark, som jag beställde i ren desperation från Tyskland för väldigt länge sedan, nu har hävts. Jag antar, även om de inte säger det, att det innebär att jag nu officiellt är friad från den misstanke om brott mot smugglingslagen som jag tidigare delgivits.

Tullen erbjuder sig att antingen skicka hem spriten till mig eller, om jag så önskar, förstöra den. Hm, låt mig se… Jag har köpt och betalt två liter Maker's Mark. Vill jag ha dem eller vill jag att de ska förstöras? Bäst att tänka igenom det här ordentligt. Man vill ju inte förhasta sig.

Nåja, förklaringen till erbjudandet anas om man läser hela stycket: »Om du inte vill ta emot varorna kan du ge Tullverket i uppdrag att förstöra varorna. Skatteverket har informerat Tullverket om att de i det aktuella fallet inte kommer att påföra någon alkoholskatt.« För mig låter detta som att det inte påförs någon alkoholskatt i vilket fall som helst, men jag antar att de menar att jag slipper den om och endast om jag väljer förstörelsen.

Enligt Skatteverkets information lär skatten bli 2 × 0,45 × 501,41 kr., dvs. 451 kronor och 27 öre. Det betyder visserligen att det totala priset inte blir så värst lågt, men eftersom jag åndå inte lär få tillbaka det jag redan betalt så är ju valet lätt. Dessutom var det faktiskt inte för att komma undan billigt som jag gjorde beställningen till att börja med.

Här kommer det att kunna blandas många Maker's Mark Manhattan i höst alltså!

Uppdatering: Flaskorna har anlänt (men det blev först till våren).

intressant? om Tullverket, nätsprit

Jag är rentvådd!