Manhattan återbesökt

Vi var tillbaka i New York i maj, drygt två år efter förra besöket. Staden var sig lik, men upplevelsen blev lite annorlunda av att vi hade en elvamånadersflicka med oss mesta delen av tiden, storögt insupande allting från sittvagnen och entusiastiskt gestikulerande till New Yorkarna.

Royaltons bar hade förutsägbart nog inte riktigt kvar sin glans. För det första hade de kortkjolade servitriserna ersatts av unga män av indisk etnicitet. Vår kypare var inte speciellt målande när vi bad honom precisera en av kycklingrätterna på barmenyn (»It's chicken. It's good.«) och det verkade inte precis lönt att försöka diskutera subtila detaljer i drinkingredienserna med honom. För det andra var hela inre delen av baren avstängd, antagligen för första delen av renoveringen som man nu tydligen stängt hela hotellet för. När lokalen åter öppnas i oktober gissar jag att det blir i en helt ny stil.

Vad gäller cocktailupplevelserna blev det viktigaste istället de fyra sorters whiskey jag handlade i en spritbutik.

Whiskeysorter

Jag har, liksom skulle jag tro de flesta andra whiskydrickare på våra längdgrader, länge lidit av fördomar mot amerikansk whiskey. Exklusiv och utsökt skotsk maltwhisky har de flesta av oss här länge haft någon sorts bekantskap med, medan vi bara känt till de billiga skräpsorterna av amerikansk whiskey. Dags att ändra på det.

Den dominerande sortens amerikansk whiskey är Bourbon, som fått sitt namn av Bourbon County, Kentucky. Inte för att det producerats speciellt mycket whiskey där, utan för att det huvudsakligen var från hamnarna i den regionen som spriten skeppades på Ohiofloden via Mississippi till New Orleans, dit whiskeyfaten anlände stämplade med »Bourbon«. Det gav upphov till dryckens namn. Numera finns ett antal lagstadgade kriterier som whiskey måste uppfylla för att få kallas Bourbon. Ett är att den måste göras av minst 51% majs – resten är mältat korn och råg, och ibland vete. Ett annat, viktigt inte bara för Bourbon i sig utan för all världens fatlagrad sprit, är att den måste lagras på färska ekfat. Det innebär att Bourbonfat bara kan användas en gång, varefter faten säljs till förhållandevis lågt pris för att användas till lagring av exempelvis skotsk whisky som inte har detta underliga krav på sig. Tillgången på vrakprisade Bourbonfat har haft enorm betydelse för produktionen av alla möjliga sorters fatlagrad sprit.

Men all amerikansk whiskey kallas inte Bourbon, exempelvis inte Jack Daniel's, som förmodligen är den mest kända amerikanska whiskeyn av alla. Jack Daniel's är ett av de två destillerier som producerar Tennessee whiskey. I praktiken är det nästan detsamma som Bourbon, men Tennessee whisky genomgår en speciell sorts kolfiltreringsprocess.

En intressantare whiskeykategori är rye whiskey, vilken som namnet förråder görs på råg i stället för majs. Rye från USA måste alltså vara baserad på minst 51% råg, till skillnad från kanadensisk whisky som kan kallas »rye« utan att innehålla någon råg över huvud taget.

Rye var den ursprungliga sortens whiskey som användes i drinken Manhattan, vilket fått mig extra angelägen om att prova den. Mina ögon föll snabbt på en flaska Van Winkle Family Reserve Rye, som jag mindes att Drinkboy angett som ett bra val till Manhattan. Dessutom tog jag en inte lika exklusiv flaska rye av märket Rittenhouse.

Sedan valde jag två sorters Bourbon som verkade tillhöra de seriösare bland sorterna utan fantasipriser: Woodford Reserve och Knob Creek.

Det slumpade sig så att tre av de fyra jag valde faktiskt går, eller har gått, att få tag på från Systembolaget här hemma, men förstås till avsevärt högre priser.

Whiskeyprovning

Under de gångna månaderna har jag smakat dessa whiskeysorter, rena och som Manhattaningredienser, vid spridda tillfällen och bildat mig en uppfattning om deras kvalitéer. Som kulmen på denna period bjöd jag häromkvällen in ett par vänner för att prova alla sorterna tillsammans: Hannes, som tidigare lämnat viktiga bidrag till min vodkakännedom, och Christoffer, som är den i min närmare bekantskapskrets som är mest van att provsmaka (oftast skotsk) whisky.

Utöver de fyra nya sorterna smakade vi förstås min tidigare favorit Maker's Mark, plus två sorters billigare whiskey som jag handlat hem som referens. Alltså:

• Four Roses, Kentucky straight Bourbon whiskey.
• Jack Daniel's, Tennessee whiskey.
• Maker's Mark, Kentucky straight Bourbon whisky.
• Van Winkle Family Reserve Rye, Kentucky straight Rye whiskey, 13 years.
• Rittenhouse, straight rye whisky.
• Woodford Reserve, Kentucky straight Bourbon whiskey.
• Knob Creek, Kentucky straight Bourbon whiskey, 9 years.

Lustigt nog stavar alltså två av sorterna whisky på det skotska sättet, utan e, istället för det irländska whiskey som är det normala i USA.

Mitt kvarstående intryck av provningen att vi i stort sett var ganska eniga, även om vi har ganska olika erfarenheter och därmed uttrycker oss olika. Vi skilde oss åtminstone inte nämnvärt vad gällde rangordningen av sorterna, vare sig för whiskeyn för sig själv eller i Manhattan. Resultatet stämde också med mina tidigare uppfattningar, bortsett från ett par notervärda överraskningar.

Whiskeysmakningen

Typiskt för amerikansk whiskey är att den är radikalt sötare än de skotska som de flesta av oss är vana vid. Det är troligtvis den skillnaden som får mig att oftast föredra att lägga en isbit i glaset när jag dricker Bourbon, något jag aldrig skulle få för mig att göra med skotsk whisky.

Att identifiera vad som skiljer rye från Bourbon och Tennessee whiskey är betydligt svårare. De inbördes skillnaderna mellan sorterna vi provade var större än mellan huvudkategorierna. Men det vi kunde hitta som gemensamt särskiljande för de två sorternas rye var att de hade en mustigare, brödigare ton, mer åt kolahållet – framför allt i doften – medan Bourbonsorterna är fränare och har ton av nyhyvlat trä.

Ortogonalt mot denna skillnad finns i de exklusivare sorterna, framför allt i Van Winkle Rye och Woodford Reserve, en annan skarp doft och smak som jag själv beskriver som acetonliknande. Gissningsvis har detta något med fatlagringen att göra. Van Winkle är lagrad i 13 år. Woodford anger ingen lagringstid men den har en vaniljliknande ton som är typisk för ekfat.

Four Roses smakar lätt fruktig och tämligen ointressant sprit. Jack Daniel's är sötare och har en något mörkare ton. Man kan också känna en lite basisk tvättmedelsartad nyans som jag inte gillar alls, och som är anledningen till att jag alltid tyckt ganska illa om Jack Daniel's. Denna smakkomponent finns också med i Knob Creek, som jag följaktligen inte heller gillar speciellt mycket. Knob Creek framstår för övrigt som en ganska enkel och rättfram Bourbon, mindre intressant än de andra, undantaget referenssorterna Four Roses och Jack Daniel's.

De två rye-sorterna är sinsemellan mycket olika. Van Winkle har som sagt den där skarpa, men angenäma, acetonkänslan. Det är en whiskey med rejält bett och stor komplexitet. Rittenhouse är mycket rundare och mjukare, med karaktär närmast av mörk rom.

Den stora överraskningen för mig vid den här jämförande provningen var faktiskt Maker's Mark, som är den av dem alla som jag är mest bekant med. Jag har alltid kategoriserat den som len och mild, vilket jag hänfört till att den innehåller mycket vete och är helt utan råg. Men så här, ren och utan is tillsammans med de övriga, framstår den som betydligt fränare än vad jag hade väntat mig. Inte alls den mest lättdruckna i samlingen.

Manhattansmakningen

Efter att ha genomgått den första fasen av whiskeysmakning, försiktigt smuttande på de olika sorterna för att inte bedöva våra sinnen med för mycket alkohol innan vi kommit till provningens huvudnummer, valde vi ut fyra av sorterna att prova som ingredienser i Manhattan.

Enligt det officiella Manhattanreceptet från International Bar Association ska en Manhattan innehålla två centiliter röd vermouth till fem centiliter whiskey, och ett stänk Angoustura bitters. Jag föredrar personligen att minska vermouthmängden ner mot en centiliter, och vid den här provningen kompromissade jag med en och en halv centiliter. Sorterna vi valt ut att gå vidare med var Maker's Mark som är en vanlig favorit som Manhattanwhiskey, båda sorternas rye, samt Woodford Reserve som vi uppfattade som den mest sofistikerade Bourbonsorten i samlingen.

Resultatet sönderfaller i två grupper, med Rittenhouse och Woodford som den mindre lyckade. Inte alls oangenäma, men båda behåller ganska förutsägbart karaktären av respektive whiskey, bara lätt modererad av nedkylning och övriga ingredienser. Rittenhouse har kvar sin mörkt sockriga romton, och Woodford sin friska fatkaraktär.

Med Maker's Mark och Van Winkle Rye händer det något mer. De förenar sig smakmässigt med de andra ingredienserna till en ny harmoni. Här finns kanske förklaringen till mitt intryck att Maker's Mark var lenare i smaken än vad den i själva verket är. Manhattan gjord på Maker's Mark är nämligen verkligen len, balanserad och lättdrucken. Den behåller sin status som min favorit i kategorin klassisk cocktailupplevelse.

Manhattan gjord på Van Winkle Family Reserve Rye är också en utsökt cocktail. Egentligen ingen konkurrent till Maker's Mark-versionen utan en helt annan drink. Inte riktigt den glada och festliga cocktailpartydrycken, utan en mer komplex och lite elak drink för konnässören att långsamt smutta på.

Mer forskning krävs

Fördomarna om amerikansk whiskey har berövat mig ett antal års trevliga upplevelser av den. De amerikanska producenterna förtjänar definitivt inte de kollektiva dåliga rykte som jag upplever att de har här. Och Manhattan kräver dessa drycker. Jag är alltså fortfarande i upptäckarfasen vad gäller amerikansk whisky, och det finns säkert mycket mer att hitta.

Uppdatering: lite mer om rye whiskey.

Uppdatering maj 2008: Maker's Mark finns numera i standardsortimentet på Systembolaget, medan Knob Creek och Woodford Reserve verkar ha utgått. Uppdaterar länken till Maker's och låter de andra hänga och dingla tills vidare.

intressant? om cocktail, whiskey, bourbon, Manhattan, New York. foto, övre: Audun Bakke Andersen (some rights reserved). undre: Rick Audet (some rights reserved).

Vi var tillbaka i New York i maj, drygt två år efter förra besöket. Staden var sig lik, men upplevelsen blev lite annorlunda av att vi hade en elvamånadersflicka med oss mesta delen av tiden, storögt insupande allting från sittvagnen och entusiastiskt gestikulerande till New Yorkarna.

Royaltons bar hade förutsägbart nog inte riktigt kvar sin glans. För det första hade de kortkjolade servitriserna ersatts av unga män av indisk etnicitet. Vår kypare var inte speciellt målande när vi bad honom precisera en av kycklingrätterna på barmenyn (»It's chicken. It's good.«) och det verkade inte precis lönt att försöka diskutera subtila detaljer i drinkingredienserna med honom. För det andra var hela inre delen av baren avstängd, antagligen för första delen av renoveringen som man nu tydligen stängt hela hotellet för. När lokalen åter öppnas i oktober gissar jag att det blir i en helt ny stil.

Vad gäller cocktailupplevelserna blev det viktigaste istället de fyra sorters whiskey jag handlade i en spritbutik.

Whiskeysorter

Jag har, liksom skulle jag tro de flesta andra whiskydrickare på våra längdgrader, länge lidit av fördomar mot amerikansk whiskey. Exklusiv och utsökt skotsk maltwhisky har de flesta av oss här länge haft någon sorts bekantskap med, medan vi bara känt till de billiga skräpsorterna av amerikansk whiskey. Dags att ändra på det.

Den dominerande sortens amerikansk whiskey är Bourbon, som fått sitt namn av Bourbon County, Kentucky. Inte för att det producerats speciellt mycket whiskey där, utan för att det huvudsakligen var från hamnarna i den regionen som spriten skeppades på Ohiofloden via Mississippi till New Orleans, dit whiskeyfaten anlände stämplade med »Bourbon«. Det gav upphov till dryckens namn. Numera finns ett antal lagstadgade kriterier som whiskey måste uppfylla för att få kallas Bourbon. Ett är att den måste göras av minst 51% majs – resten är mältat korn och råg, och ibland vete. Ett annat, viktigt inte bara för Bourbon i sig utan för all världens fatlagrad sprit, är att den måste lagras på färska ekfat. Det innebär att Bourbonfat bara kan användas en gång, varefter faten säljs till förhållandevis lågt pris för att användas till lagring av exempelvis skotsk whisky som inte har detta underliga krav på sig. Tillgången på vrakprisade Bourbonfat har haft enorm betydelse för produktionen av alla möjliga sorters fatlagrad sprit.

Men all amerikansk whiskey kallas inte Bourbon, exempelvis inte Jack Daniel's, som förmodligen är den mest kända amerikanska whiskeyn av alla. Jack Daniel's är ett av de två destillerier som producerar Tennessee whiskey. I praktiken är det nästan detsamma som Bourbon, men Tennessee whisky genomgår en speciell sorts kolfiltreringsprocess.

En intressantare whiskeykategori är rye whiskey, vilken som namnet förråder görs på råg i stället för majs. Rye från USA måste alltså vara baserad på minst 51% råg, till skillnad från kanadensisk whisky som kan kallas »rye« utan att innehålla någon råg över huvud taget.

Rye var den ursprungliga sortens whiskey som användes i drinken Manhattan, vilket fått mig extra angelägen om att prova den. Mina ögon föll snabbt på en flaska Van Winkle Family Reserve Rye, som jag mindes att Drinkboy angett som ett bra val till Manhattan. Dessutom tog jag en inte lika exklusiv flaska rye av märket Rittenhouse.

Sedan valde jag två sorters Bourbon som verkade tillhöra de seriösare bland sorterna utan fantasipriser: Woodford Reserve och Knob Creek.

Det slumpade sig så att tre av de fyra jag valde faktiskt går, eller har gått, att få tag på från Systembolaget här hemma, men förstås till avsevärt högre priser.

Whiskeyprovning

Under de gångna månaderna har jag smakat dessa whiskeysorter, rena och som Manhattaningredienser, vid spridda tillfällen och bildat mig en uppfattning om deras kvalitéer. Som kulmen på denna period bjöd jag häromkvällen in ett par vänner för att prova alla sorterna tillsammans: Hannes, som tidigare lämnat viktiga bidrag till min vodkakännedom, och Christoffer, som är den i min närmare bekantskapskrets som är mest van att provsmaka (oftast skotsk) whisky.

Utöver de fyra nya sorterna smakade vi förstås min tidigare favorit Maker's Mark, plus två sorters billigare whiskey som jag handlat hem som referens. Alltså:

• Four Roses, Kentucky straight Bourbon whiskey.
• Jack Daniel's, Tennessee whiskey.
• Maker's Mark, Kentucky straight Bourbon whisky.
• Van Winkle Family Reserve Rye, Kentucky straight Rye whiskey, 13 years.
• Rittenhouse, straight rye whisky.
• Woodford Reserve, Kentucky straight Bourbon whiskey.
• Knob Creek, Kentucky straight Bourbon whiskey, 9 years.

Lustigt nog stavar alltså två av sorterna whisky på det skotska sättet, utan e, istället för det irländska whiskey som är det normala i USA.

Mitt kvarstående intryck av provningen att vi i stort sett var ganska eniga, även om vi har ganska olika erfarenheter och därmed uttrycker oss olika. Vi skilde oss åtminstone inte nämnvärt vad gällde rangordningen av sorterna, vare sig för whiskeyn för sig själv eller i Manhattan. Resultatet stämde också med mina tidigare uppfattningar, bortsett från ett par notervärda överraskningar.

Whiskeysmakningen

Typiskt för amerikansk whiskey är att den är radikalt sötare än de skotska som de flesta av oss är vana vid. Det är troligtvis den skillnaden som får mig att oftast föredra att lägga en isbit i glaset när jag dricker Bourbon, något jag aldrig skulle få för mig att göra med skotsk whisky.

Att identifiera vad som skiljer rye från Bourbon och Tennessee whiskey är betydligt svårare. De inbördes skillnaderna mellan sorterna vi provade var större än mellan huvudkategorierna. Men det vi kunde hitta som gemensamt särskiljande för de två sorternas rye var att de hade en mustigare, brödigare ton, mer åt kolahållet – framför allt i doften – medan Bourbonsorterna är fränare och har ton av nyhyvlat trä.

Ortogonalt mot denna skillnad finns i de exklusivare sorterna, framför allt i Van Winkle Rye och Woodford Reserve, en annan skarp doft och smak som jag själv beskriver som acetonliknande. Gissningsvis har detta något med fatlagringen att göra. Van Winkle är lagrad i 13 år. Woodford anger ingen lagringstid men den har en vaniljliknande ton som är typisk för ekfat.

Four Roses smakar lätt fruktig och tämligen ointressant sprit. Jack Daniel's är sötare och har en något mörkare ton. Man kan också känna en lite basisk tvättmedelsartad nyans som jag inte gillar alls, och som är anledningen till att jag alltid tyckt ganska illa om Jack Daniel's. Denna smakkomponent finns också med i Knob Creek, som jag följaktligen inte heller gillar speciellt mycket. Knob Creek framstår för övrigt som en ganska enkel och rättfram Bourbon, mindre intressant än de andra, undantaget referenssorterna Four Roses och Jack Daniel's.

De två rye-sorterna är sinsemellan mycket olika. Van Winkle har som sagt den där skarpa, men angenäma, acetonkänslan. Det är en whiskey med rejält bett och stor komplexitet. Rittenhouse är mycket rundare och mjukare, med karaktär närmast av mörk rom.

Den stora överraskningen för mig vid den här jämförande provningen var faktiskt Maker's Mark, som är den av dem alla som jag är mest bekant med. Jag har alltid kategoriserat den som len och mild, vilket jag hänfört till att den innehåller mycket vete och är helt utan råg. Men så här, ren och utan is tillsammans med de övriga, framstår den som betydligt fränare än vad jag hade väntat mig. Inte alls den mest lättdruckna i samlingen.

Manhattansmakningen

Efter att ha genomgått den första fasen av whiskeysmakning, försiktigt smuttande på de olika sorterna för att inte bedöva våra sinnen med för mycket alkohol innan vi kommit till provningens huvudnummer, valde vi ut fyra av sorterna att prova som ingredienser i Manhattan.

Enligt det officiella Manhattanreceptet från International Bar Association ska en Manhattan innehålla två centiliter röd vermouth till fem centiliter whiskey, och ett stänk Angoustura bitters. Jag föredrar personligen att minska vermouthmängden ner mot en centiliter, och vid den här provningen kompromissade jag med en och en halv centiliter. Sorterna vi valt ut att gå vidare med var Maker's Mark som är en vanlig favorit som Manhattanwhiskey, båda sorternas rye, samt Woodford Reserve som vi uppfattade som den mest sofistikerade Bourbonsorten i samlingen.

Resultatet sönderfaller i två grupper, med Rittenhouse och Woodford som den mindre lyckade. Inte alls oangenäma, men båda behåller ganska förutsägbart karaktären av respektive whiskey, bara lätt modererad av nedkylning och övriga ingredienser. Rittenhouse har kvar sin mörkt sockriga romton, och Woodford sin friska fatkaraktär.

Med Maker's Mark och Van Winkle Rye händer det något mer. De förenar sig smakmässigt med de andra ingredienserna till en ny harmoni. Här finns kanske förklaringen till mitt intryck att Maker's Mark var lenare i smaken än vad den i själva verket är. Manhattan gjord på Maker's Mark är nämligen verkligen len, balanserad och lättdrucken. Den behåller sin status som min favorit i kategorin klassisk cocktailupplevelse.

Manhattan gjord på Van Winkle Family Reserve Rye är också en utsökt cocktail. Egentligen ingen konkurrent till Maker's Mark-versionen utan en helt annan drink. Inte riktigt den glada och festliga cocktailpartydrycken, utan en mer komplex och lite elak drink för konnässören att långsamt smutta på.

Mer forskning krävs

Fördomarna om amerikansk whiskey har berövat mig ett antal års trevliga upplevelser av den. De amerikanska producenterna förtjänar definitivt inte de kollektiva dåliga rykte som jag upplever att de har här. Och Manhattan kräver dessa drycker. Jag är alltså fortfarande i upptäckarfasen vad gäller amerikansk whisky, och det finns säkert mycket mer att hitta.

Uppdatering: lite mer om rye whiskey.

Uppdatering maj 2008: Maker's Mark finns numera i standardsortimentet på Systembolaget, medan Knob Creek och Woodford Reserve verkar ha utgått. Uppdaterar länken till Maker's och låter de andra hänga och dingla tills vidare.

intressant? om cocktail, whiskey, bourbon, Manhattan, New York. foto, övre: Audun Bakke Andersen (some rights reserved). undre: Rick Audet (some rights reserved).

Manhattan återbesökt

Is

Ett av inläggen i den senaste veckans plötsliga ökning av textflödet på den ofta insiktsfulla bloggen Betraktelser från baren handlar om is, vilket får mig att inse att jag helt försummat att nämna en viktig poäng om is och cocktails:

Det är väldigt viktigt att man tar tillräckligt mycket is när man blandar en cocktail. Annars blir drinken vattnig. Varför? Jo, kylningen av en drink med is inträffar i två steg. Först värms isen upp till 0°C. Sedan smälter den, det vill säga övergår från nollgradig is till nollgradigt vatten. Båda dessa moment sker genom att isen tar upp energi i form av värme från omgivningen, och alltså kyler drinkblandningen.

För att inte drinken ska bli för utspädd gäller det att se till att en tillräckligt stor del av avkylningen sker i det första steget, så att inte så mycket is behöver smälta innan blandingen i sin helhet har nått nollstrecket, där smältningen upphör. Sluttemperaturen kommer alltså alltid att ligga på ungefär noll grader, förutsatt att man inte tagit så brutalt lite is så att all isen smält.

Hur åstadkommer man då detta? Till att börja med måste isen naturligtvis vara kallare än noll grader från början. Annars finns det ingen uppvärmningsmarginal alls och isen börjar smälta direkt. I hushållsfrysen är det normalt ca −18°C, så tar man den direkt därifrån har man bra marginal.

Vidare gäller det som sagt att ta tillräckligt mycket is. När man rör eller skakar drinken värms isen upp hyfsat homogent. Den börjar inte smälta på allvar förrän hela ismängden kommit upp i noll grader. Ju mer is man tar, desto mer värme tas upp från drinken innan isen kommit till smältpunkten.

Exakt hur mycket is som behövs beror på så många faktorer att det inte går att säga helt säkert. Mitt eget minimum är 8–10 stora iskuber, vilket jag tar om jag ska blanda en enda rörd drink på 6–7 cl vätska, som en Martini eller Manhattan. Blandar man två cocktails åt gången fyller man nästintill shakern med is. Mer än två åt gången bör man för det mesta undvika eftersom det då oftast helt enkelt inte går att få plats med tillräckligt mycket is.

Men är det inte risk för att man tar för mycket is då? Jag har ju tidigare hävdat att en viss mängd smältning av is ingår i processen för att få perfekt balans på en cocktail. Nej, det är ingen fara. Får man inte tillräckligt med smältning är det bara att fortsätta röra alternativt skaka lite till, så tar shakern och blandningen upp mer värme från omgivningen. Man lär sig ganska snabbt att se på den rörda eller känna och höra på den skakade drinkblandningen när det är dags att sluta.

Slutligen förtjänar att upprepas att det tillför mer värme till drinken att skaka än att röra. Så tillhör man de underliga element som nödvändigtvis vill skaka sin Martini är det extra viktigt att man ser till att fylla shakern med is.

intressant? om cocktail, is. foto: fab1enne (some rights reserved).

Ett av inläggen i den senaste veckans plötsliga ökning av textflödet på den ofta insiktsfulla bloggen Betraktelser från baren handlar om is, vilket får mig att inse att jag helt försummat att nämna en viktig poäng om is och cocktails:

Det är väldigt viktigt att man tar tillräckligt mycket is när man blandar en cocktail. Annars blir drinken vattnig. Varför? Jo, kylningen av en drink med is inträffar i två steg. Först värms isen upp till 0°C. Sedan smälter den, det vill säga övergår från nollgradig is till nollgradigt vatten. Båda dessa moment sker genom att isen tar upp energi i form av värme från omgivningen, och alltså kyler drinkblandningen.

För att inte drinken ska bli för utspädd gäller det att se till att en tillräckligt stor del av avkylningen sker i det första steget, så att inte så mycket is behöver smälta innan blandingen i sin helhet har nått nollstrecket, där smältningen upphör. Sluttemperaturen kommer alltså alltid att ligga på ungefär noll grader, förutsatt att man inte tagit så brutalt lite is så att all isen smält.

Hur åstadkommer man då detta? Till att börja med måste isen naturligtvis vara kallare än noll grader från början. Annars finns det ingen uppvärmningsmarginal alls och isen börjar smälta direkt. I hushållsfrysen är det normalt ca −18°C, så tar man den direkt därifrån har man bra marginal.

Vidare gäller det som sagt att ta tillräckligt mycket is. När man rör eller skakar drinken värms isen upp hyfsat homogent. Den börjar inte smälta på allvar förrän hela ismängden kommit upp i noll grader. Ju mer is man tar, desto mer värme tas upp från drinken innan isen kommit till smältpunkten.

Exakt hur mycket is som behövs beror på så många faktorer att det inte går att säga helt säkert. Mitt eget minimum är 8–10 stora iskuber, vilket jag tar om jag ska blanda en enda rörd drink på 6–7 cl vätska, som en Martini eller Manhattan. Blandar man två cocktails åt gången fyller man nästintill shakern med is. Mer än två åt gången bör man för det mesta undvika eftersom det då oftast helt enkelt inte går att få plats med tillräckligt mycket is.

Men är det inte risk för att man tar för mycket is då? Jag har ju tidigare hävdat att en viss mängd smältning av is ingår i processen för att få perfekt balans på en cocktail. Nej, det är ingen fara. Får man inte tillräckligt med smältning är det bara att fortsätta röra alternativt skaka lite till, så tar shakern och blandningen upp mer värme från omgivningen. Man lär sig ganska snabbt att se på den rörda eller känna och höra på den skakade drinkblandningen när det är dags att sluta.

Slutligen förtjänar att upprepas att det tillför mer värme till drinken att skaka än att röra. Så tillhör man de underliga element som nödvändigtvis vill skaka sin Martini är det extra viktigt att man ser till att fylla shakern med is.

intressant? om cocktail, is. foto: fab1enne (some rights reserved).

Is

William Kentridge på Malmö Konsthall

Vid det första besöket i New York våren 2005 föll det sig så att vi dagen före hemresan hade vår sista chans att besöka The Metropolitan Museum of Art, med två timmar kvar till stängningsdags. Två timmar kan nog vara tillräckligt för många museer, men till The Met är det riktigt snålt. Men bättre än inget förstås.

Vi skildes åt redan i entrélobbyn, och gick omkring utan att se varandra tills vi nära stängningsdags stötte på varandra i en avdelning intill utgången. Det skulle ju inte vara så anmärkningsvärt om vi bara bara råkat gå om varandra i två timmar, men det häpnadsväckande var att när vi jämförde vad vi hade sett insåg vi att vi inte över huvud taget varit på samma avdelning förrän vi hittade varandra igen. Våra två promenader genom det gigantiska museet överlappade över huvud taget inte!

Första mötet med Kentridge

Ett av konstverken som gjorde starkast intryck på mig på The Met var ett verk som visades i en tillfällig utställning. En animation gjord med enbildstagning på en kolteckning som ändras efter hand. Delar av bilden suddas ut och nya ritas till, lite som Minilogues Hitchhikers Choice-video, fast mindre utflippat och hantverksmässigt mycket mer avancerat. En tredimensionell film som visar tidens flöde vid stranden där en man sitter och läser, somnar, vågor slår in, människor går i vattnet, en oxe ruttnar till skelett. (En djupare beskrivning kan man hitta i exempelvis Faye Hirschs artikel från Art in America om en utställning på Marion Goodman Gallery.) Raderandet av tidigare kolstreck är inte helt fullständig, så lite av tidigare bilder lever hela tiden kvar och förstärker känslan av tidsflödet. Ett ljudspår med afrikansk folkmusik tillför en lätt vemodig stämning.

Jag memorerade noggrant konstnärens namn, och glömde bort det innan jag kommit till utgången.

På Malmö Konsthall

I veckan flydde jag tillsammans med trettonmånadersflickan undan solgasset in på konsthallen som just nu visar verk av sydafrikanen William Kentridge. Animationen på den stora projektionsduken fick mig att tänka på filmen jag sett på The Met, men jag insåg inte omedelbart att det var samma konstnär. Flickans tålamod räckte inte så länge framför filmduken – trots att animationen vi såg innehöll en katt – så vi blev inte kvar tillräckligt länge för att Tide Table, den jag sett tidigare, skulle hinna dyka upp i loopen.

Flickan var betydligt mer fascinerad av den mörka salen med nio filmprojektioner kring väggarna som utgör 7 Fragments for George Méliès & Journey to the Moon. Dukarna visar dels animationen Journey to the Moon, inspirerad av George Méliès Le voyage dans la Lune (som brukar kallas den första science fiction-filmen), dels en fantasifull version av Kentridge själv arbetande med animationen.

Tavlorna gick vi förbi ganska snabbt, och den mekaniska dockteaterliknande föreställningen Black Box/Chambre Noir fick jag inte se mycket av innan det definitivt var dags att gå ut till lekplatsen.

Jag hade redan bestämt mig för att komma tillbaka till utställningen fler gånger, förhoppningsvis med flickan i sovande tillstånd, när vi svepte förbi den stora projektionsduken en sista gång och jag fick återse ett fragment av Tide Table, som jag i och med detta kunde konstatera var titeln på strandanimationen.

Utställningen pågår fram till den 22 augusti, så jag har en god chans.

intressant? om konst, animation, Malmö Konsthall

Vid det första besöket i New York våren 2005 föll det sig så att vi dagen före hemresan hade vår sista chans att besöka The Metropolitan Museum of Art, med två timmar kvar till stängningsdags. Två timmar kan nog vara tillräckligt för många museer, men till The Met är det riktigt snålt. Men bättre än inget förstås.

Vi skildes åt redan i entrélobbyn, och gick omkring utan att se varandra tills vi nära stängningsdags stötte på varandra i en avdelning intill utgången. Det skulle ju inte vara så anmärkningsvärt om vi bara bara råkat gå om varandra i två timmar, men det häpnadsväckande var att när vi jämförde vad vi hade sett insåg vi att vi inte över huvud taget varit på samma avdelning förrän vi hittade varandra igen. Våra två promenader genom det gigantiska museet överlappade över huvud taget inte!

Första mötet med Kentridge

Ett av konstverken som gjorde starkast intryck på mig på The Met var ett verk som visades i en tillfällig utställning. En animation gjord med enbildstagning på en kolteckning som ändras efter hand. Delar av bilden suddas ut och nya ritas till, lite som Minilogues Hitchhikers Choice-video, fast mindre utflippat och hantverksmässigt mycket mer avancerat. En tredimensionell film som visar tidens flöde vid stranden där en man sitter och läser, somnar, vågor slår in, människor går i vattnet, en oxe ruttnar till skelett. (En djupare beskrivning kan man hitta i exempelvis Faye Hirschs artikel från Art in America om en utställning på Marion Goodman Gallery.) Raderandet av tidigare kolstreck är inte helt fullständig, så lite av tidigare bilder lever hela tiden kvar och förstärker känslan av tidsflödet. Ett ljudspår med afrikansk folkmusik tillför en lätt vemodig stämning.

Jag memorerade noggrant konstnärens namn, och glömde bort det innan jag kommit till utgången.

På Malmö Konsthall

I veckan flydde jag tillsammans med trettonmånadersflickan undan solgasset in på konsthallen som just nu visar verk av sydafrikanen William Kentridge. Animationen på den stora projektionsduken fick mig att tänka på filmen jag sett på The Met, men jag insåg inte omedelbart att det var samma konstnär. Flickans tålamod räckte inte så länge framför filmduken – trots att animationen vi såg innehöll en katt – så vi blev inte kvar tillräckligt länge för att Tide Table, den jag sett tidigare, skulle hinna dyka upp i loopen.

Flickan var betydligt mer fascinerad av den mörka salen med nio filmprojektioner kring väggarna som utgör 7 Fragments for George Méliès & Journey to the Moon. Dukarna visar dels animationen Journey to the Moon, inspirerad av George Méliès Le voyage dans la Lune (som brukar kallas den första science fiction-filmen), dels en fantasifull version av Kentridge själv arbetande med animationen.

Tavlorna gick vi förbi ganska snabbt, och den mekaniska dockteaterliknande föreställningen Black Box/Chambre Noir fick jag inte se mycket av innan det definitivt var dags att gå ut till lekplatsen.

Jag hade redan bestämt mig för att komma tillbaka till utställningen fler gånger, förhoppningsvis med flickan i sovande tillstånd, när vi svepte förbi den stora projektionsduken en sista gång och jag fick återse ett fragment av Tide Table, som jag i och med detta kunde konstatera var titeln på strandanimationen.

Utställningen pågår fram till den 22 augusti, så jag har en god chans.

intressant? om konst, animation, Malmö Konsthall

William Kentridge på Malmö Konsthall

Jag är rentvådd!

Tullverket har idag meddelat mig att beslaget av två liter Maker's Mark, som jag beställde i ren desperation från Tyskland för väldigt länge sedan, nu har hävts. Jag antar, även om de inte säger det, att det innebär att jag nu officiellt är friad från den misstanke om brott mot smugglingslagen som jag tidigare delgivits.

Tullen erbjuder sig att antingen skicka hem spriten till mig eller, om jag så önskar, förstöra den. Hm, låt mig se… Jag har köpt och betalt två liter Maker's Mark. Vill jag ha dem eller vill jag att de ska förstöras? Bäst att tänka igenom det här ordentligt. Man vill ju inte förhasta sig.

Nåja, förklaringen till erbjudandet anas om man läser hela stycket: »Om du inte vill ta emot varorna kan du ge Tullverket i uppdrag att förstöra varorna. Skatteverket har informerat Tullverket om att de i det aktuella fallet inte kommer att påföra någon alkoholskatt.« För mig låter detta som att det inte påförs någon alkoholskatt i vilket fall som helst, men jag antar att de menar att jag slipper den om och endast om jag väljer förstörelsen.

Enligt Skatteverkets information lär skatten bli 2 × 0,45 × 501,41 kr., dvs. 451 kronor och 27 öre. Det betyder visserligen att det totala priset inte blir så värst lågt, men eftersom jag åndå inte lär få tillbaka det jag redan betalt så är ju valet lätt. Dessutom var det faktiskt inte för att komma undan billigt som jag gjorde beställningen till att börja med.

Här kommer det att kunna blandas många Maker's Mark Manhattan i höst alltså!

Uppdatering: Flaskorna har anlänt (men det blev först till våren).

intressant? om Tullverket, nätsprit

Tullverket har idag meddelat mig att beslaget av två liter Maker's Mark, som jag beställde i ren desperation från Tyskland för väldigt länge sedan, nu har hävts. Jag antar, även om de inte säger det, att det innebär att jag nu officiellt är friad från den misstanke om brott mot smugglingslagen som jag tidigare delgivits.

Tullen erbjuder sig att antingen skicka hem spriten till mig eller, om jag så önskar, förstöra den. Hm, låt mig se… Jag har köpt och betalt två liter Maker's Mark. Vill jag ha dem eller vill jag att de ska förstöras? Bäst att tänka igenom det här ordentligt. Man vill ju inte förhasta sig.

Nåja, förklaringen till erbjudandet anas om man läser hela stycket: »Om du inte vill ta emot varorna kan du ge Tullverket i uppdrag att förstöra varorna. Skatteverket har informerat Tullverket om att de i det aktuella fallet inte kommer att påföra någon alkoholskatt.« För mig låter detta som att det inte påförs någon alkoholskatt i vilket fall som helst, men jag antar att de menar att jag slipper den om och endast om jag väljer förstörelsen.

Enligt Skatteverkets information lär skatten bli 2 × 0,45 × 501,41 kr., dvs. 451 kronor och 27 öre. Det betyder visserligen att det totala priset inte blir så värst lågt, men eftersom jag åndå inte lär få tillbaka det jag redan betalt så är ju valet lätt. Dessutom var det faktiskt inte för att komma undan billigt som jag gjorde beställningen till att börja med.

Här kommer det att kunna blandas många Maker's Mark Manhattan i höst alltså!

Uppdatering: Flaskorna har anlänt (men det blev först till våren).

intressant? om Tullverket, nätsprit

Jag är rentvådd!

Sommarens rosévin

Jag har snappat upp att rosévin ska ha kommit på modet igen. Det skulle kunna vara vinproducenterna som har planterat den memen, men det är också ganska logiskt om det är dags för en reaktion underifrån mot rosévinets billighetskulturstämpel. Det är i så fall en rörelse som jag själv känner mig delaktig i efter att ha predikat rosévinets förtjänster för alla som velat lyssna, eller inte har kunnat komma undan, de senaste tre somrarna (fast vid närmare eftertanke kanske det är fem, tiden går så fort).

Förutom att en god rosé ibland är en oslagbar dryck i sommarvärmen ska jag erkänna att dess attraktion för mig delvis ligger just i att det haft så oförtjänt låg status. Jag antar att det får mig att känna mig lite chict alternativ att försvara det som de breda folklagren avfärdar som vulgärt. Så om det nu håller på att bli inne så borde det vara något mindre attraktivt för mig, men jag är redan fast. När vårsolen kommer med rosényheterna till Hansacompagniet är jag strax där och undrar vilka som ska bli årets favoriter.

Att välja rosé

Det är ju nämligen så att Systembolagets sortiment av rosé skiljer sig väldigt mycket från år till år, vilket är både stimulerande och frustrerande. Stimulerande med ett antal obekanta sorter att upptäcka och frustrerande att förra och förrförra årets favoriter (Domaine Houchart respektive Les Clos de Paulilles) inte finns på hyllan, och att man inte har något säkert sätt att veta vilken man ska välja för att årets första roséupplevelse ska bli angenäm.

Lyckligtvis finns ett par tumregler: torrt och franskt. Så torrt som möjligt och så franskt som möjligt. Det ofördelaktiga stigma som rosévinet drog på sig på åttiotalet verkar delvis ha berott på att vinerna folk drack inte var tillräckligt torra och inte tillräckligt franska. Som alla tumregler ska dessa förstås tas med en nypa salt – mina rosésomrar har hittills varje gång haft något icke-franskt (eller som en del vinkännare säger, utländskt) rosévin bland favoriterna, men om man inte vet något annat så…

I år träffade jag faktiskt bäst (åtminstone hittills) på första försöket, och av dem som jag provat senare tycker jag två är riktigt bra. Jag håller mig normalt i intervallet under ca 90 kronor, det är vad jag tycker är rimligt. Rosé är trots allt inget man avnjuter andäktigt som en Amarone, det är något man läskar sig med en behaglig sommarkväll på balkongen eller släcker törsten med till en kycklinggryta. De försök jag har gjort i 125-kronorsklassen har inte fått mig att ändra uppfattning.

Favoriterna 2007

Esprit du Silène, Domaine de la Sauveuse och Valle Reale håller sig alla i mitt intervall, både smak- och prismässigt.

Det första, Esprit du Silène, utnämner jag till årets absoluta favorit. Uppfriskande syrligt men ändå med rikligt av den rosa jordgubbston man vill åt med rosé.

Det ekologiska Domaine de la Sauveuse påminner inte alldeles lite om 2006 års favorit Domaine Houchart. En ganska komplex smak med, som Systembolagets provare uttrycker det »angenäm bitterhet«. Ett vin att bjuda på när man konfronterar någon som har starka fördomar mot rosévin.

Årets undantag från franskt-regeln, det italienska Valle Reale, påminner i gengäld om min 2005-favorit Les Clos des Paulilles. Rejält med mild, ljus och ren jordgubbssmak. Ett vin för roséälskaren.

Någonting att äta

Artikeln som fick igång mitt rosévinsintresse på allvar sommaren 2005 (åtminstone tror jag att det var den) var bara en googling borta (fast kanske var det inte bara den ändå, jag måste ha börjat med rosé tidigare; nåja), och där kan jag hitta ursprunget till mitt recept på vad jag kallat Provençalsk kycklinggryta, eller kortare (och kanske lämpligt nog mindre regionalt anspråksfullt – jag lämnar inga som helst garantier för provençaliteten i mitt recept): Kyckling rosé. En rätt som inte bara innehåller, utan också passar särskilt bra att äta till, rosévin.

Kronstam skriver: »provençale […] kan översättas i en myckenhet av vitlök, tomat och ofta även svamp; tre vinvänliga ingredienser som passar till såväl fisk och skaldjur som kyckling och lamm«. Detta inspirerade mig till kycklinggrytan som numera har ungefär följande recept:

En kyckling
Drygt ½ dl vetemjöl
Vitlökspulver
Örtkryddor (oregano, basilika etc.)
Olivolja
Minst ½ kg champinjoner
Lite salt
Mängder av vitlök
5–10 tomater
Tomatpuré
Koncentrerad kyckling- eller grönsaksfond
Ca ½ liter rosévin (billig sort duger)

Stycka kycklingen. Klyfta tomaterna. Hacka vitlöken. Mitt ideal för vitlökshack är från filmen Maffiabröder, där de fängslade maffiabossarna fördriver tiden med att laga överdådiga middagar, och en av dem skär vitlöken med rakblad i så tunna skivor att de smälter i pannan. Jag använder förvisso inte rakblad, och får dem inte riktigt så tunna, men jag skär med en vass kniv i skivor vinkelrätt mot fibrerna, och hackar sedan skivorna i mindre bitar.

Blanda mjöl, vitlökspulver och örtkryddor i en plastpåse. Lägg ner kycklingbitarna och skaka runt så att mjölblandningen sätter sig överallt på dem. Hetta upp olivolja i en järngryta och bryn kycklingbitarna i omgångar på hög temperatur så att de får ordentligt med färg runt om.

Parallellt, häll champinjonerna i en stekpanna på inledningsvis ganska hög temperatur med en aning olja, och salta lite. Reglera kontinuerligt temperaturen så att vätskan champinjonerna avger kokar bort snabbt, men utan att de blir brända.

Lägg tillbaka all kyckling i grytan tillsammans med den hackade vitlöken, som får fräsa lite. Häll ner vad som finns kvar av mjölblandningen i plastpåsen. Lägg sedan i tomaterna och en skvätt tomatpuré (som finns med för att kompensera för att tomaterna man får tag på på våra breddgrader oftast inte är lika smakrika som vid medelhavet). Häll i 1–3 matskedar koncentrerad fond samt rosévin. Ta inte allt vin omedelbart utan se hur tjockt spadet blir och tunna vid behov ut med mer vin.

Låt sjuda, och rör om ner i botten då och då, tills kycklingen är klar och mjölet förenats ordentligt med vinet – ca 20 minuter bör räcka. Rör ner champinjonerna.

Servera med färsk tagliatelle och grönsallad. Och rosévin förstås.

intressant? om rosévin, vin, mat. foto: Yasmina Haryono (some rights reserved).

Jag har snappat upp att rosévin ska ha kommit på modet igen. Det skulle kunna vara vinproducenterna som har planterat den memen, men det är också ganska logiskt om det är dags för en reaktion underifrån mot rosévinets billighetskulturstämpel. Det är i så fall en rörelse som jag själv känner mig delaktig i efter att ha predikat rosévinets förtjänster för alla som velat lyssna, eller inte har kunnat komma undan, de senaste tre somrarna (fast vid närmare eftertanke kanske det är fem, tiden går så fort).

Förutom att en god rosé ibland är en oslagbar dryck i sommarvärmen ska jag erkänna att dess attraktion för mig delvis ligger just i att det haft så oförtjänt låg status. Jag antar att det får mig att känna mig lite chict alternativ att försvara det som de breda folklagren avfärdar som vulgärt. Så om det nu håller på att bli inne så borde det vara något mindre attraktivt för mig, men jag är redan fast. När vårsolen kommer med rosényheterna till Hansacompagniet är jag strax där och undrar vilka som ska bli årets favoriter.

Att välja rosé

Det är ju nämligen så att Systembolagets sortiment av rosé skiljer sig väldigt mycket från år till år, vilket är både stimulerande och frustrerande. Stimulerande med ett antal obekanta sorter att upptäcka och frustrerande att förra och förrförra årets favoriter (Domaine Houchart respektive Les Clos de Paulilles) inte finns på hyllan, och att man inte har något säkert sätt att veta vilken man ska välja för att årets första roséupplevelse ska bli angenäm.

Lyckligtvis finns ett par tumregler: torrt och franskt. Så torrt som möjligt och så franskt som möjligt. Det ofördelaktiga stigma som rosévinet drog på sig på åttiotalet verkar delvis ha berott på att vinerna folk drack inte var tillräckligt torra och inte tillräckligt franska. Som alla tumregler ska dessa förstås tas med en nypa salt – mina rosésomrar har hittills varje gång haft något icke-franskt (eller som en del vinkännare säger, utländskt) rosévin bland favoriterna, men om man inte vet något annat så…

I år träffade jag faktiskt bäst (åtminstone hittills) på första försöket, och av dem som jag provat senare tycker jag två är riktigt bra. Jag håller mig normalt i intervallet under ca 90 kronor, det är vad jag tycker är rimligt. Rosé är trots allt inget man avnjuter andäktigt som en Amarone, det är något man läskar sig med en behaglig sommarkväll på balkongen eller släcker törsten med till en kycklinggryta. De försök jag har gjort i 125-kronorsklassen har inte fått mig att ändra uppfattning.

Favoriterna 2007

Esprit du Silène, Domaine de la Sauveuse och Valle Reale håller sig alla i mitt intervall, både smak- och prismässigt.

Det första, Esprit du Silène, utnämner jag till årets absoluta favorit. Uppfriskande syrligt men ändå med rikligt av den rosa jordgubbston man vill åt med rosé.

Det ekologiska Domaine de la Sauveuse påminner inte alldeles lite om 2006 års favorit Domaine Houchart. En ganska komplex smak med, som Systembolagets provare uttrycker det »angenäm bitterhet«. Ett vin att bjuda på när man konfronterar någon som har starka fördomar mot rosévin.

Årets undantag från franskt-regeln, det italienska Valle Reale, påminner i gengäld om min 2005-favorit Les Clos des Paulilles. Rejält med mild, ljus och ren jordgubbssmak. Ett vin för roséälskaren.

Någonting att äta

Artikeln som fick igång mitt rosévinsintresse på allvar sommaren 2005 (åtminstone tror jag att det var den) var bara en googling borta (fast kanske var det inte bara den ändå, jag måste ha börjat med rosé tidigare; nåja), och där kan jag hitta ursprunget till mitt recept på vad jag kallat Provençalsk kycklinggryta, eller kortare (och kanske lämpligt nog mindre regionalt anspråksfullt – jag lämnar inga som helst garantier för provençaliteten i mitt recept): Kyckling rosé. En rätt som inte bara innehåller, utan också passar särskilt bra att äta till, rosévin.

Kronstam skriver: »provençale […] kan översättas i en myckenhet av vitlök, tomat och ofta även svamp; tre vinvänliga ingredienser som passar till såväl fisk och skaldjur som kyckling och lamm«. Detta inspirerade mig till kycklinggrytan som numera har ungefär följande recept:

En kyckling
Drygt ½ dl vetemjöl
Vitlökspulver
Örtkryddor (oregano, basilika etc.)
Olivolja
Minst ½ kg champinjoner
Lite salt
Mängder av vitlök
5–10 tomater
Tomatpuré
Koncentrerad kyckling- eller grönsaksfond
Ca ½ liter rosévin (billig sort duger)

Stycka kycklingen. Klyfta tomaterna. Hacka vitlöken. Mitt ideal för vitlökshack är från filmen Maffiabröder, där de fängslade maffiabossarna fördriver tiden med att laga överdådiga middagar, och en av dem skär vitlöken med rakblad i så tunna skivor att de smälter i pannan. Jag använder förvisso inte rakblad, och får dem inte riktigt så tunna, men jag skär med en vass kniv i skivor vinkelrätt mot fibrerna, och hackar sedan skivorna i mindre bitar.

Blanda mjöl, vitlökspulver och örtkryddor i en plastpåse. Lägg ner kycklingbitarna och skaka runt så att mjölblandningen sätter sig överallt på dem. Hetta upp olivolja i en järngryta och bryn kycklingbitarna i omgångar på hög temperatur så att de får ordentligt med färg runt om.

Parallellt, häll champinjonerna i en stekpanna på inledningsvis ganska hög temperatur med en aning olja, och salta lite. Reglera kontinuerligt temperaturen så att vätskan champinjonerna avger kokar bort snabbt, men utan att de blir brända.

Lägg tillbaka all kyckling i grytan tillsammans med den hackade vitlöken, som får fräsa lite. Häll ner vad som finns kvar av mjölblandningen i plastpåsen. Lägg sedan i tomaterna och en skvätt tomatpuré (som finns med för att kompensera för att tomaterna man får tag på på våra breddgrader oftast inte är lika smakrika som vid medelhavet). Häll i 1–3 matskedar koncentrerad fond samt rosévin. Ta inte allt vin omedelbart utan se hur tjockt spadet blir och tunna vid behov ut med mer vin.

Låt sjuda, och rör om ner i botten då och då, tills kycklingen är klar och mjölet förenats ordentligt med vinet – ca 20 minuter bör räcka. Rör ner champinjonerna.

Servera med färsk tagliatelle och grönsallad. Och rosévin förstås.

intressant? om rosévin, vin, mat. foto: Yasmina Haryono (some rights reserved).

Sommarens rosévin