Vem förnekar sambanden med filmvåld?

Som entusiastisk konsument av vissa av de kulturformer som frekvent anklagas för att inspirera till våld är man förstås hjärtligt trött på de rutinmässiga upprörda rapporter som alltid följer på »obegripliga« våldsdåd, som det på Virginia Tech, om att gärningsmännen blivit inspirerade av den ena eller andra filmen, tecknade serien, rollspelet eller datorspelet. I de flesta fall är de påstådda sambanden bara löjeväckande, som när Marilyn Mansons musik påstods vara inspirationskälla till morden i Columbine.

Johan Croneman tror uppenbarligen på teorin att Virginiamorden var filminspirerade. I lördagens DN (21/4) tycker han att filmvetare och kritiker ska »sluta förneka sambanden« mellan fiktivt och verkligt våld.

En referens till Cho Seung-Huis videoinspelning som Croneman använder för att belägga sambandet förvirrar mig: »en pistol i varje hand, de pekar lite lätt åt sidorna. ›Talking to me?‹ Efter en sekund tänker jag på Tarantino«. Menar han inte De Niro? Men det kanske inte fungerar att än en gång anklaga en 30 år gammal filmklassiker av Martin Scorsese.

Jag vet inte vem som förnekar att det någonsin skulle kunna förekomma att en våldsverkare blir inspirerad av en film. Det är i så fall minst lika idiotiskt som motsatsen. Vad som finns anledning att förneka är däremot svepande slutsatser om att våldet beror på den ena eller andra kulturyttringen.

Framför allt finns det anledning att reagera mot kraven på förbud och censur som nästan alltid kommer i nästa andetag.

Förbud är verkningslöst

Om vi för ett ögonblick antar den tveksamma ståndpunkten att våldsfilm har ett tillräckligt stort inflytande på skapandet av våldsverkare för att det ska vara värt för samhället att försöka bli av med den, vad ska samhället då göra? Liksom de flesta länder har Sverige redan en statlig censurmyndighet för film som är fullständigt verkningslös. Den finns bara kvar som alibi för politiker som vill kunna skicka signaler om att de minsann inte gillar sånt där.

För dem som uppskattar kultur som etablissemanget fördömer är censur ett irritationsmoment, men sällan något stort hinder. Inte i en demokrati där informationsutbytet är någorlunda fritt. Så har det alltid varit, och det är så nu mer än någonsin. Vill man effektivt censurera vår tids media krävs det en samhällsapparat med Kinas eller Nordkoreas effektivitet.

Det skulle inte vara värt det även om det fungerade

Att någonting har dåliga effekter är inte nödvändigtvis en tillräcklig anledning att förbjuda det, inte ens att det orsakar mord och död. Bilar orsakar astronomiskt många fler människors död än galna massmördare men vi förbjuder inte bilar. Alkohol har ett mycket större inflytande på mordfrekvensen än våldsfilm, men i vår del av världen vill bara extremister förbjuda alkohol.

Visst skulle vi med lätthet kunna klara oss utan Chan-wook Parks filmer, om det skulle rädda oss från massmördare. Men det är inte så enkelt att man bara kan avskaffa Chan-wook Park och därmed bli av med denna eventuella del av problemet. Någon måste bedöma och sätta förbudsettikett på massor av film som möjligen skulle kunna ha inspirerat till våld. Film som ger miljontals människor stor glädje och varav den förkrossande majoriteten aldrig inspirerar några mördare.

Risken att bli dödad på grund av en våldsfilm är så försvinnande liten att det inte rimligtvis kan motivera en höjning av censurtrycket. Det är tydligt att motivatitionen hos många censurivrare huvudsakligen ligger i att de blir upprörda av att någon över huvud taget kan vilja se sånt där. Spekulationerna om att det orsakar våld är snarare ett sätt att få uppmärksamhet än anledningen till förbudskraven.

Obegripliga våldsdåd?

Jag ska motivera mina citationstecken kring obegripliga i första stycket. För mig är inte våldsexplosioner som den på Virginia Tech särskilt obegripliga. Potential till ondska och raseri är någonting som finns i de flesta av oss. Massmördare är inte omänskliga monster, de är i högsta grad mänskliga offer för våldsmekanismer som finns i allas vår natur.

Den idealiserade bilden av människan som i grunden god får många att slå ifrån sig tankar på att de själva eller deras närstående skulle vara kapabla till avskyvärda handlingar. Man vill gärna att massmördare ska vara obegripliga och uteslutas från det mänskliga släktet. Men historien visar att det inte är så. Vanliga människor blir lätt ondskans agenter när ondskan blir etablissemangets norm. Detta borde vi alla vara medvetna om för att kunna skydda oss mot det, och för att fortsätta att hålla våra mörka sidor i schack.

Att så många stillsamma och välanpassade människor uppskattar exempelvis extrem våldsfilm är ett tecken så gott som något på att våldstendenserna finns inom de flesta av oss. Även om våldsfilm kan påverka några till att bli massmördare under inflytande av psykisk sjukdom, hur vet vi att inte filmerna räddar minst lika många? Att få leva ut sina mörka sidor i fantasin kan mycket väl göra en mer harmonisk i verkliga livet.

intressant? om film, censur, Virginia Tech, våld, ondska

Som entusiastisk konsument av vissa av de kulturformer som frekvent anklagas för att inspirera till våld är man förstås hjärtligt trött på de rutinmässiga upprörda rapporter som alltid följer på »obegripliga« våldsdåd, som det på Virginia Tech, om att gärningsmännen blivit inspirerade av den ena eller andra filmen, tecknade serien, rollspelet eller datorspelet. I de flesta fall är de påstådda sambanden bara löjeväckande, som när Marilyn Mansons musik påstods vara inspirationskälla till morden i Columbine.

Johan Croneman tror uppenbarligen på teorin att Virginiamorden var filminspirerade. I lördagens DN (21/4) tycker han att filmvetare och kritiker ska »sluta förneka sambanden« mellan fiktivt och verkligt våld.

En referens till Cho Seung-Huis videoinspelning som Croneman använder för att belägga sambandet förvirrar mig: »en pistol i varje hand, de pekar lite lätt åt sidorna. ›Talking to me?‹ Efter en sekund tänker jag på Tarantino«. Menar han inte De Niro? Men det kanske inte fungerar att än en gång anklaga en 30 år gammal filmklassiker av Martin Scorsese.

Jag vet inte vem som förnekar att det någonsin skulle kunna förekomma att en våldsverkare blir inspirerad av en film. Det är i så fall minst lika idiotiskt som motsatsen. Vad som finns anledning att förneka är däremot svepande slutsatser om att våldet beror på den ena eller andra kulturyttringen.

Framför allt finns det anledning att reagera mot kraven på förbud och censur som nästan alltid kommer i nästa andetag.

Förbud är verkningslöst

Om vi för ett ögonblick antar den tveksamma ståndpunkten att våldsfilm har ett tillräckligt stort inflytande på skapandet av våldsverkare för att det ska vara värt för samhället att försöka bli av med den, vad ska samhället då göra? Liksom de flesta länder har Sverige redan en statlig censurmyndighet för film som är fullständigt verkningslös. Den finns bara kvar som alibi för politiker som vill kunna skicka signaler om att de minsann inte gillar sånt där.

För dem som uppskattar kultur som etablissemanget fördömer är censur ett irritationsmoment, men sällan något stort hinder. Inte i en demokrati där informationsutbytet är någorlunda fritt. Så har det alltid varit, och det är så nu mer än någonsin. Vill man effektivt censurera vår tids media krävs det en samhällsapparat med Kinas eller Nordkoreas effektivitet.

Det skulle inte vara värt det även om det fungerade

Att någonting har dåliga effekter är inte nödvändigtvis en tillräcklig anledning att förbjuda det, inte ens att det orsakar mord och död. Bilar orsakar astronomiskt många fler människors död än galna massmördare men vi förbjuder inte bilar. Alkohol har ett mycket större inflytande på mordfrekvensen än våldsfilm, men i vår del av världen vill bara extremister förbjuda alkohol.

Visst skulle vi med lätthet kunna klara oss utan Chan-wook Parks filmer, om det skulle rädda oss från massmördare. Men det är inte så enkelt att man bara kan avskaffa Chan-wook Park och därmed bli av med denna eventuella del av problemet. Någon måste bedöma och sätta förbudsettikett på massor av film som möjligen skulle kunna ha inspirerat till våld. Film som ger miljontals människor stor glädje och varav den förkrossande majoriteten aldrig inspirerar några mördare.

Risken att bli dödad på grund av en våldsfilm är så försvinnande liten att det inte rimligtvis kan motivera en höjning av censurtrycket. Det är tydligt att motivatitionen hos många censurivrare huvudsakligen ligger i att de blir upprörda av att någon över huvud taget kan vilja se sånt där. Spekulationerna om att det orsakar våld är snarare ett sätt att få uppmärksamhet än anledningen till förbudskraven.

Obegripliga våldsdåd?

Jag ska motivera mina citationstecken kring obegripliga i första stycket. För mig är inte våldsexplosioner som den på Virginia Tech särskilt obegripliga. Potential till ondska och raseri är någonting som finns i de flesta av oss. Massmördare är inte omänskliga monster, de är i högsta grad mänskliga offer för våldsmekanismer som finns i allas vår natur.

Den idealiserade bilden av människan som i grunden god får många att slå ifrån sig tankar på att de själva eller deras närstående skulle vara kapabla till avskyvärda handlingar. Man vill gärna att massmördare ska vara obegripliga och uteslutas från det mänskliga släktet. Men historien visar att det inte är så. Vanliga människor blir lätt ondskans agenter när ondskan blir etablissemangets norm. Detta borde vi alla vara medvetna om för att kunna skydda oss mot det, och för att fortsätta att hålla våra mörka sidor i schack.

Att så många stillsamma och välanpassade människor uppskattar exempelvis extrem våldsfilm är ett tecken så gott som något på att våldstendenserna finns inom de flesta av oss. Även om våldsfilm kan påverka några till att bli massmördare under inflytande av psykisk sjukdom, hur vet vi att inte filmerna räddar minst lika många? Att få leva ut sina mörka sidor i fantasin kan mycket väl göra en mer harmonisk i verkliga livet.

intressant? om film, censur, Virginia Tech, våld, ondska

Vem förnekar sambanden med filmvåld?