Ifall det beteende en oljedroppe uppvisar när den tack vare
surhetsskillnader i den omgivande vätskan
framgångsrikt hittar igenom en labyrint ska betraktas som
»intelligens« eller inte kan tyckas vara en trivial semantisk fråga.
Men det ställer en del intressanta frågor på sin spets. Exempelvis
tycker jag att filosofen Andy Clarks kommentar till försvar för
oljedroppens intelligens sätter fingret på någonting viktigt, vare sig
man håller med eller inte:
The mere fact that it's just physical stuff doing what it does can't be a strike against the droplets. Whatever intelligence is, it can't be intelligent all the way down. It's just dumb stuff at the bottom.
Om man tycker att detta är självklart sant, att intelligent liv är uppbyggt av någonting som, i princip, på den allra mest basala nivån, måste vara reducerbart till »korkat« material (som jag gör, även om jag aldrig lyckats formulera det så tydligt för mig själv), eller om man är ovillig att acceptera det – vill kräva att det måste finnas någonting ogripbart magiskt bakom begrepp som liv, intelligens och medvetande – det är kanske den springande punkten där materialisten skiljs från dualisten.
Foto av Travis Truman, some rights reserved.
Inlägg
3 comments:
Jag respekterar uppfattningen att det bara är korkade grejer i grunden men när det rakt ut sägs att det ÄR så måste jag inflika att jag själv inte har sådana illusioner.
Just hur oljedroppen rinnar antar jag visserligen att den kan beskrivas väldigt mekaniskt och "dumt" men jag tror inte att människor, djur och kanske växter kan beskrivas mekaniskt.
Detta tror jag beror på att universum i grunden inte är en dum och mekanisk process.
Om man tror som jag säger du att man tror på magi.
Det är alltså du som säger att alla världar som finns måste vara dumma och ointelligenta.
Alla andra världar är magiska och kan alltså inte finnas.
Det magiska ligger förmodligen bara i att du har svårt att tänka dig något annat än det du just nu tror på.
Om verkligheten är dum och mekanisk eller magisk är ofta bara en fråga om vad man väljer att lägga för värderingar i respektive ord. Det jag instisterar på är att det som finns är det som finns, inget mer. För den hypotetiska varelse som har full förståelse för det magiska framstår det inte som magiskt, och därmed ser jag det i princip inte heller som magiskt, även om jag kan häpna inför det i min oförståelse. Magi är alltid på någon nivå illusion.
Självklart är det omöjligt att föreställa sig något annat än det man kan föreställa sig. Vad man »tror på« är svårare att diskutera; tro är ett psykologiskt tillstånd som påverkas av så mycket mer än observationer och argument. Vad som »finns« är också problematiskt och svårgripbart. Att det jag kan föreställa mig, och som därmed »finns« för mig just nu, är det enda jag någonsin kommer att kunna föreställa mig, det skulle jag absolut inte hävda.
Jag tror vi är överens, det som finns är det som finns och det finns ingen anledning att kalla det som finns för magi.
Jag betecknar mig som dualist för att jag tycker det ger en bättre förståelse av världen, men jag tror förstås inte på magi. Det som finns är det som finns och processen tycker jag förstås bättre om man ser den som något dualistiskt.
Skicka en kommentar