Idag löste jag ännu ett av min barndoms mysterier. Det är
alltid tillfredsställande när det händer, och lite fascinerande
eftersom det ger en indikation på någonting om hur hjärnan fungerar.
Ett problem jag grunnat på som barn har legat kvar någonstans därinne,
orört, i kanske 30 år. Så plötsligt, genom en ogripbar
association dyker det upp igen, i arbetsminnet så att säga,
och jag inser ögonblickligen att jag nu har tillräcklig kunskap för
att lösa problemet, och kanske har haft det i 20 år!
Utan att koppla ihop problemet med lösningen, för att jag över huvud
taget inte funderat på problemet.
När jag var liten åt mina föräldrar ibland grod-bröd till
frukost. Det var ett mörkare och fastare bröd än frans-brödet
som jag personligen föredrog. Jag vet att jag flera gånger frågade
mina föräldrar: »varför heter det grodbröd?«, utan att få något
tillfredställande svar. Jag minns inte exakt vad de svarade, men det
hjälpte mig i alla fall inte att förstå vad det där mörka brödet
skulle ha för koppling till grodor.
Det tog nog i och för sig inte så många år innan jag förstod att
problemet var att de aldrig uppfattat vad jag frågade. De trodde att
jag frågade varför det hette grov-bröd. Det var kanske det
första av den här sortens mysterier jag löste.
Då tog mysteriet med kalfilen längre tid. I mitten på
sjuttiotalet lyssnade min mor mycket på en skiva med vissångaren Carl
Anton – senare känd från tv, med en underlig kombination av
brunt hår och grått skägg (vilket i sin tur är ett mysterium jag
aldrig löst. Färgade han håret men inte skägget? Varför i så fall? Det
såg ju inte klokt ut!), men vid den här tiden var håret och skägget
lika mörka. I en av texterna sjöng han: »så bjuder Mamma på blåbär,
med socker och kylskåps-kalfil«. (Betoningen
i kalfil ligger på andra stavelsen.)
Jag frågade min mor, »vad är kalfil?«, och hennes något förbryllade
svar lät mig veta att det var någon speciell sorts fil, som man
(precis som all annan fil) förvarade i kylskåpet. Jag accepterade nog
svaret men jag undrade länge varför jag inte stötte på någon kalfil i
verkliga livet. Till blåbär fick jag mjölk, grädde, eller möjligen
vanlig filmjölk – aldrig kalfil. Jag var nog i övre tonåren när
jag hörde visan igen och insåg att anledningen till min mors
förbryllan var att hon uppfattat min fråga som »vad är kall fil?«, och
vad svarar man på det?
Mysteriet jag löste idag har sitt ursprung i någon sorts studiebesök i
någon sorts kontorsmiljö. Jag minns inte när eller var. Däremot minns
jag att jag att jag blev förevisad en maskin där man stoppade in ett
ihoprullat papper i en plastcylinder, varpå pappret försvann och
materialiserades i ett annat rum!
Jag vet att jag tyckte att det var helt fantastiskt och väldigt
förbryllande. Jag var nog egentligen tillräckligt gammal för att inse
att teleportering var omöjlig, åtminstone med dagens fysik. Men jag
såg det ju med mina egna ögon! Jag slöt mig till att det nog tydligen
faktiskt var möjligt. Antagligen utarbetade jag omedvetet en ad
hoc-teori om hur pappret bröts ner till mikroskopiska partiklar som
skickades genom luften till mottagaren.
Efter ett tag måste jag ha glömt bort det hela, eftersom jag sedermera
lärt mig att teleportering är science fiction utan se någon
motsägelse. Först idag dök alltså minnet av någon anledning upp, och
jag insåg att vad jag fått se naturligtvis var
rörpost.
Hur många fler mysterier med uppenbara lösningar kan ligga och lura
därinne bland synapserna i mitt huvud? Säkert tiotals åtminstone.
intressant?
om
mysterier,
barn,
hjärnan,
Carl Anton,
teleportering,
rörpost.
Grodbrödsbild av Ben Ostrowsky (some rights reserved).
11 augusti 2008
Om grodbröd och teleportering
Posted by ctail 22:29 · · Permalänk
Labels: reflektioner
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 comments:
Länkade till din blogg. Me likes.
Trevligt. Jag gillar din också.
Som vuxen och - förhoppningsvis - klokare skrattar man gott åt de där missuppfattningarna. Just nu minns jag inga av mina egna, men min tio år yngre syster hade två ord hon som liten undrade över: bodilteket och manskaleva. Till bodilteket går man för att låna böcker och manskaleva är något ljust brunt man eventuellt brer på grodbrödet, annars på det fransiga brödet.
Kul att träffas förresten! Ska genast lägga in din blogg på google reader så jag kan fortsätta träffa dig virtuellt.
Nu kom jag på ett av mina egna missuppfattade ord, som dock missuppfattades på ett annorlunda sätt: lasarettet i Lund. Fick glada skratt när jag under en resa i Stockholm undrade om det inte fanns något Lund där också, precis som hemma i Skåne. Lund var för mig allt som hade med sjukhus att göra.
Jag får inte ihop det där med manskaleva. Ska det vara levamanska möjligtvis?
Det var bara några år sedan jag kom på att de i en luciasång sjunger, elva nätter före jul. Jag har alltid trott att de sjöng älvan äter före jul.
Åsa, http://zyrenna.webblogg.se/
manskaleva var leverpastej, inspirerat av svensktoppslåten Man ska leva för varandra som var en landsplåga på den tiden, låt se, det måste ha varit runt år 1970.
Vad är levamanska?
Jag tänkte på leverpastej. Tyckte bara inte att manskaleva lät speciellt mycket som leverpastej, så jag trodde att det kanske var felvänt.
Vådan av att tala skånska: det hoppar grova grodor ur munnen.
Skicka en kommentar