Finns detta blogginlägg?

När man diskuterar grundläggande metafysiska problem som »har vi fri vilja?«, »finns det en verklighet bortom våra sinnen?«, eller för den delen mindre grundläggande som »kan maskiner tänka?«, är det alltid en utmaning att hantera vad jag skulle vilja kalla språkets axiombrist. Alltså att det inte finns några grundläggande ord som man kan utgå ifrån. När man definierar hur man själv ser på ett begrepp som exempelvis universum, är man hänvisad till att ge en beskrivning med hjälp av andra begrepp, som man i sin tur också har sin egen syn på. Man kan argumentera fram och tillbaka i ett par varv om exempelvis hur pålitliga ens sinnesintryck är, innan man (i bästa fall) kan inse att man pratar bredvid varandra därför att man har olika syn på vad som betecknas av något annat ord man använder, verkligheten till exempel.

Jag blir ofta förvånad över vilken brist på ödmjukhet även stora och välkända tänkare visar inför detta problem, och hur de kastar ur sig uttalanden som (för att ta ett extremt och daterat exempel) »jag tänker, alltså finns jag« – utan att specificera vad »jag« ska betyda, vad »tankar« ska betyda, och (mest centralt av allt) vad det innebär att »finnas«.

Just svårigheten i att definiera vad existens är för någonting var en nyckel för mig i att komma fram till min nuvarande verklighetsuppfattning. Därför vill jag beskriva den svårigheten här. (Om någon tycker sig känna igen vad som följer kan det bero på att jag lånar lite av vad jag själv skrivit i ämnet för länge sedan i ett diskussionsforum långt borta.)

Existens är faktiskt ett synnerligen vagt begrepp. Det används radikalt olika beroende på sammanhang. Fundera på följande frågor:

• Finns James Bond? (Jag menar den James Bond, Ian Flemings agent 007.) De flesta skulle nog säga att han inte finns på riktigt.
• Finns Beethovens nionde symfoni? De flesta skulle nog säga att den finns. Men på vilket sätt finns den egentligen som inte James Bond finns?
• Finns atomer? Eller är atommodellen en rent fiktiv konstruktion som kemister (och ibland fysiker) använder sig av därför att den råkar vara användbar till deras beräkningar, och i de flesta fall ge korrekta förutsägelser om vad som händer i deras laboratorier?
• Finns hundar? Eller är det bara atomerna som hundarna är uppbyggda av som egentligen finns, och hundarna abstrakta tankekonstruktioner som vi lagt oss till med bara för att det skulle vara för krångligt att alltid betrakta varje atom individuellt?

Det är alltså inte alls är så självklart som man skulle kunna tro vad som menas med att någonting »finns«. Begreppet existens är kontextberoende. För att citera Rymdlorden i Lars Gustafssons (ständigt återkommande) Det sällsamma djuret från norr: »Det finns så många sätt att existera, att det är nästan omöjligt att inte göra det på det ena eller andra sättet.«

Vad är då egentligen skillnaden mellan att finnas och att inte finnas? Vad är det som är så speciellt med existens? Jag skulle nog säga: ingenting, rent objektivt sett. Att vi tycker att det är så speciellt att finnas beror bara på att vi finns. Utanför vår kollektivt subjektiva begreppsvärld är existens betydelselös.

Men nu går jag händelserna i förväg. Mer om detta i kommande inlägg.

Uppdatering: I inlägget Naturvetenskapens diskreta Platonism finns en senkommen uppföljning på detta.

intressant? om existens, filosofi. Lego-007-bild av Andrew Becraft (some rights reserved). Orkesterbild av chrisbb@prodigy.net (some rights reserved). Atombild av abbamouse (some rights reserved). Hundbild av Silene (some rights reserved).

När man diskuterar grundläggande metafysiska problem som »har vi fri vilja?«, »finns det en verklighet bortom våra sinnen?«, eller för den delen mindre grundläggande som »kan maskiner tänka?«, är det alltid en utmaning att hantera vad jag skulle vilja kalla språkets axiombrist. Alltså att det inte finns några grundläggande ord som man kan utgå ifrån. När man definierar hur man själv ser på ett begrepp som exempelvis universum, är man hänvisad till att ge en beskrivning med hjälp av andra begrepp, som man i sin tur också har sin egen syn på. Man kan argumentera fram och tillbaka i ett par varv om exempelvis hur pålitliga ens sinnesintryck är, innan man (i bästa fall) kan inse att man pratar bredvid varandra därför att man har olika syn på vad som betecknas av något annat ord man använder, verkligheten till exempel.

Jag blir ofta förvånad över vilken brist på ödmjukhet även stora och välkända tänkare visar inför detta problem, och hur de kastar ur sig uttalanden som (för att ta ett extremt och daterat exempel) »jag tänker, alltså finns jag« – utan att specificera vad »jag« ska betyda, vad »tankar« ska betyda, och (mest centralt av allt) vad det innebär att »finnas«.

Just svårigheten i att definiera vad existens är för någonting var en nyckel för mig i att komma fram till min nuvarande verklighetsuppfattning. Därför vill jag beskriva den svårigheten här. (Om någon tycker sig känna igen vad som följer kan det bero på att jag lånar lite av vad jag själv skrivit i ämnet för länge sedan i ett diskussionsforum långt borta.)

Existens är faktiskt ett synnerligen vagt begrepp. Det används radikalt olika beroende på sammanhang. Fundera på följande frågor:

• Finns James Bond? (Jag menar den James Bond, Ian Flemings agent 007.) De flesta skulle nog säga att han inte finns på riktigt.
• Finns Beethovens nionde symfoni? De flesta skulle nog säga att den finns. Men på vilket sätt finns den egentligen som inte James Bond finns?
• Finns atomer? Eller är atommodellen en rent fiktiv konstruktion som kemister (och ibland fysiker) använder sig av därför att den råkar vara användbar till deras beräkningar, och i de flesta fall ge korrekta förutsägelser om vad som händer i deras laboratorier?
• Finns hundar? Eller är det bara atomerna som hundarna är uppbyggda av som egentligen finns, och hundarna abstrakta tankekonstruktioner som vi lagt oss till med bara för att det skulle vara för krångligt att alltid betrakta varje atom individuellt?

Det är alltså inte alls är så självklart som man skulle kunna tro vad som menas med att någonting »finns«. Begreppet existens är kontextberoende. För att citera Rymdlorden i Lars Gustafssons (ständigt återkommande) Det sällsamma djuret från norr: »Det finns så många sätt att existera, att det är nästan omöjligt att inte göra det på det ena eller andra sättet.«

Vad är då egentligen skillnaden mellan att finnas och att inte finnas? Vad är det som är så speciellt med existens? Jag skulle nog säga: ingenting, rent objektivt sett. Att vi tycker att det är så speciellt att finnas beror bara på att vi finns. Utanför vår kollektivt subjektiva begreppsvärld är existens betydelselös.

Men nu går jag händelserna i förväg. Mer om detta i kommande inlägg.

Uppdatering: I inlägget Naturvetenskapens diskreta Platonism finns en senkommen uppföljning på detta.

intressant? om existens, filosofi. Lego-007-bild av Andrew Becraft (some rights reserved). Orkesterbild av chrisbb@prodigy.net (some rights reserved). Atombild av abbamouse (some rights reserved). Hundbild av Silene (some rights reserved).

Finns detta blogginlägg?