Vår tids magi och Andy Warhols lådor

En vän till mig brukar bemöta mina raljanta avfärdanden av kristendomen, och andra läror baserade på berättelser om övernaturliga fenomen, med någonting liknande följande citat av Arthur C. Clarke: »Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.« Det vill säga att det jag avfärdar som omöjligt skulle kunna synas rimligt om jag bara förstod hur det fungerade.

Jag har flera invändningar. Visst, ens världsbild kan när som helst ändras (och ändras faktiskt) för att passa ihop med nya kunskaper och erfarenheter. Men när man ska bedöma vad som är sanning och vad som är lögn kan man bara utgå från den värld man själv upplever. Insikten att världsbilden kan komma att ändras tillför på sin höjd bara meningslösa brasklappar. Dessutom använder religionerna övernaturliga inslag för att staka ut gränsen för vad som är tro, till skillnad från rationellt tänkande. Så det finns en poäng i att de ska framstå som provokativt omöjliga.

För mig betyder magi oftast något annat än det upphävande av fysiken som ligger i spektakulära under och trollkonster. Det finns faktiskt en hel del högst vardaglig magi som inte alls behöver vara övernaturlig, eftersom den bara opererar på vår tankevärld och våra samhällen.

Sekulär magi

Poängen med riter, tabun och föreställningar är knappast någonsin bara tro på övernaturliga fenomen. De har förmodligen alltid någon konkret social eller psykologisk funktion. Det övernaturliga är påklistrat i efterhand som »förklaring«, eller av en religion som haft ambition om att lägga beslag på hela kulturen.

I det sekulära samhälle vi lever i just nu har många företeelser klarat sig undan övernaturliga etiketter, men kan ändå framstå som magiska. Ett exempel, som jag tror att jag fått från Illuminatustrilogin, är hur det kan vara förbjudet att trampa på ett stycke mark därför att det någonstans finns ett papper som säger att en annan människa »äger« marken. Om vi lyckas skaka av oss vår civilisations skygglappar ett ögonblick, och funderar över hur vi skulle tolka ett motsvarande inslag i en främmande exotisk kultur, framstår förbudet som ett tabu baserat på en föreställning om ägandebevisets magiska kraft. Och det helt utan övernaturliga inslag.

Just ägande är grunden för mycket av magin i vår civilisation. Det finns säkert en naturlig föreställning om ägande som vi har med oss från savannen, men i sin grundläggande form handlar den om föremål som man bär med sig. Vår kultur är speciell i sitt hejdlösa utvidgande av ägande till att omfatta allt mer abstrakta företeelser.

Det sägs att Amerikas ursprungsbefolkning inte accepterade föreställningen att man kan äga mark. De tyckte att det var absurt, »ingen kan äga himmel eller jord!«. Det skulle ha varit ett av skälen till att de förlorade sitt land till européerna. Jag är inte säker på om det är historiskt korrekt, kanske är det en konstruktion utifrån en romantiserad bild av naturfolken (någon som vet?), men det låter i alla fall plausibelt och tänkvärt.

De senaste århundradena har ägande utvidgats till att gälla även rent tankemässiga konstruktioner. Man kan inom allt vidare områden äga idéer, med följden att man inte kan veta om någon annan redan äger idéer man får, och har ensamrätt till att nyttja dem.

Immateriellt ägande är en väldigt ny skapelse, konstruerad utifrån pragmatiska föreställningar om samhällsekonomisk nytta: samhället delar ut äganderätt till idéer för att stärka incitamentet att fundera ut sådant som är nyttigt för samhället. Men principen passar så väl in i det kapitalistiska systemets föreställningsvärld att många redan ser det som en moralisk självklarhet att man till exempel automatiskt blir ägare till ett musikstycke man skrivit, och har rätt att utkräva betalning på nytt varje gång det reproduceras.

Senaste tidens tekniska utveckling leder dock i motsatt riktning. Enligt informationsmoralen som passar in i den digitala kommunikationens värld framstår en del av det immateriella ägandet som lika godtyckligt och absurt som det måste ha gjort för generationerna före industrialismen.

Originalkopians magi

För någon vecka sedan kom nyheten att vissa av Andy Warhols Brillo-förpackningar på marknaden inte är producerade på uppdrag av honom själv, utan tillverkade i Malmö efter konstnärens död. De är alltså förfalskningar, icke auktoriserade kopior.

Nyheten illustrerar vår civilisations magiska förhållande till begrepp som original och värde. Det som gör just Warholförfalskningen så intrikat är ju nämligen att Warhols lådor i sin tur är kopior av industriellt massproducerade lådor. Vad är det som gör just Warhols egna kopior till värdefulla original, miljontals gånger mer värda än både de ursprungliga lådorna och exakta kopior tillverkade vid ett annat tillfälle? Uppenbarligen är de inte mer användbara.

En kulturellt oberoende betraktare skulle förmodligen se en vidskeplig föreställning om hur den Store Konstnären ingjutit magisk kraft i sina verk. Vilka exemplar som besitter denna kraft, och vilka som bara är exakta men själlösa kopior, kan endast ett fåtal auktoriteter invigda i lärans innersta väsen avgöra. För de allra flesta ser en Brillobox ut som en Brillobox som ser ut som en Brillobox, men det är ändå allmänt accepterat att bara vissa av lådorna är värdefulla. Avgörandet ligger hos konstvärldens prästerskap, som har den djupaste insikt om dessa föremåls egenskaper.

Själv tycker jag att det skulle kunna vara ganska trevligt att äga en förfalskad Brillobox, särskilt en som var tillverkad i Malmö. Kopplingen till min hemstad skulle för mig ge den lite extra magi.

intressant? om magi, religion, äganderätt, immaterialrätt, upphovsrätt, konst, Andy Warhol. Magikermålning av Joan M. Mas (some rights reserved). Brilloboxfoto av Jean-Pierre Dalbera (some rights reserved).

En vän till mig brukar bemöta mina raljanta avfärdanden av kristendomen, och andra läror baserade på berättelser om övernaturliga fenomen, med någonting liknande följande citat av Arthur C. Clarke: »Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.« Det vill säga att det jag avfärdar som omöjligt skulle kunna synas rimligt om jag bara förstod hur det fungerade.

Jag har flera invändningar. Visst, ens världsbild kan när som helst ändras (och ändras faktiskt) för att passa ihop med nya kunskaper och erfarenheter. Men när man ska bedöma vad som är sanning och vad som är lögn kan man bara utgå från den värld man själv upplever. Insikten att världsbilden kan komma att ändras tillför på sin höjd bara meningslösa brasklappar. Dessutom använder religionerna övernaturliga inslag för att staka ut gränsen för vad som är tro, till skillnad från rationellt tänkande. Så det finns en poäng i att de ska framstå som provokativt omöjliga.

För mig betyder magi oftast något annat än det upphävande av fysiken som ligger i spektakulära under och trollkonster. Det finns faktiskt en hel del högst vardaglig magi som inte alls behöver vara övernaturlig, eftersom den bara opererar på vår tankevärld och våra samhällen.

Sekulär magi

Poängen med riter, tabun och föreställningar är knappast någonsin bara tro på övernaturliga fenomen. De har förmodligen alltid någon konkret social eller psykologisk funktion. Det övernaturliga är påklistrat i efterhand som »förklaring«, eller av en religion som haft ambition om att lägga beslag på hela kulturen.

I det sekulära samhälle vi lever i just nu har många företeelser klarat sig undan övernaturliga etiketter, men kan ändå framstå som magiska. Ett exempel, som jag tror att jag fått från Illuminatustrilogin, är hur det kan vara förbjudet att trampa på ett stycke mark därför att det någonstans finns ett papper som säger att en annan människa »äger« marken. Om vi lyckas skaka av oss vår civilisations skygglappar ett ögonblick, och funderar över hur vi skulle tolka ett motsvarande inslag i en främmande exotisk kultur, framstår förbudet som ett tabu baserat på en föreställning om ägandebevisets magiska kraft. Och det helt utan övernaturliga inslag.

Just ägande är grunden för mycket av magin i vår civilisation. Det finns säkert en naturlig föreställning om ägande som vi har med oss från savannen, men i sin grundläggande form handlar den om föremål som man bär med sig. Vår kultur är speciell i sitt hejdlösa utvidgande av ägande till att omfatta allt mer abstrakta företeelser.

Det sägs att Amerikas ursprungsbefolkning inte accepterade föreställningen att man kan äga mark. De tyckte att det var absurt, »ingen kan äga himmel eller jord!«. Det skulle ha varit ett av skälen till att de förlorade sitt land till européerna. Jag är inte säker på om det är historiskt korrekt, kanske är det en konstruktion utifrån en romantiserad bild av naturfolken (någon som vet?), men det låter i alla fall plausibelt och tänkvärt.

De senaste århundradena har ägande utvidgats till att gälla även rent tankemässiga konstruktioner. Man kan inom allt vidare områden äga idéer, med följden att man inte kan veta om någon annan redan äger idéer man får, och har ensamrätt till att nyttja dem.

Immateriellt ägande är en väldigt ny skapelse, konstruerad utifrån pragmatiska föreställningar om samhällsekonomisk nytta: samhället delar ut äganderätt till idéer för att stärka incitamentet att fundera ut sådant som är nyttigt för samhället. Men principen passar så väl in i det kapitalistiska systemets föreställningsvärld att många redan ser det som en moralisk självklarhet att man till exempel automatiskt blir ägare till ett musikstycke man skrivit, och har rätt att utkräva betalning på nytt varje gång det reproduceras.

Senaste tidens tekniska utveckling leder dock i motsatt riktning. Enligt informationsmoralen som passar in i den digitala kommunikationens värld framstår en del av det immateriella ägandet som lika godtyckligt och absurt som det måste ha gjort för generationerna före industrialismen.

Originalkopians magi

För någon vecka sedan kom nyheten att vissa av Andy Warhols Brillo-förpackningar på marknaden inte är producerade på uppdrag av honom själv, utan tillverkade i Malmö efter konstnärens död. De är alltså förfalskningar, icke auktoriserade kopior.

Nyheten illustrerar vår civilisations magiska förhållande till begrepp som original och värde. Det som gör just Warholförfalskningen så intrikat är ju nämligen att Warhols lådor i sin tur är kopior av industriellt massproducerade lådor. Vad är det som gör just Warhols egna kopior till värdefulla original, miljontals gånger mer värda än både de ursprungliga lådorna och exakta kopior tillverkade vid ett annat tillfälle? Uppenbarligen är de inte mer användbara.

En kulturellt oberoende betraktare skulle förmodligen se en vidskeplig föreställning om hur den Store Konstnären ingjutit magisk kraft i sina verk. Vilka exemplar som besitter denna kraft, och vilka som bara är exakta men själlösa kopior, kan endast ett fåtal auktoriteter invigda i lärans innersta väsen avgöra. För de allra flesta ser en Brillobox ut som en Brillobox som ser ut som en Brillobox, men det är ändå allmänt accepterat att bara vissa av lådorna är värdefulla. Avgörandet ligger hos konstvärldens prästerskap, som har den djupaste insikt om dessa föremåls egenskaper.

Själv tycker jag att det skulle kunna vara ganska trevligt att äga en förfalskad Brillobox, särskilt en som var tillverkad i Malmö. Kopplingen till min hemstad skulle för mig ge den lite extra magi.

intressant? om magi, religion, äganderätt, immaterialrätt, upphovsrätt, konst, Andy Warhol. Magikermålning av Joan M. Mas (some rights reserved). Brilloboxfoto av Jean-Pierre Dalbera (some rights reserved).

Vår tids magi och Andy Warhols lådor

Pisco, Galliano och citronskal

Pisco är i Sverige antagligen mest känt som drycken som Tintin och kapten Haddock blir bjudna på av polischefen i Callao på första sidan i Solens tempel. Att döma av mängden polischefen häller upp i glasen bör våra hjältar vara ganska snurriga när de »några minuter senare« går omkring på stadens gator.

Pisco är nämligen starksprit. Druvdestillat närmare bestämt. Smaken ligger betydligt närmare grappa än konjak, men är naturligt nog i allmänhet mjukare och friskare än det italienska bottensatsdestillatet.

Tydligen anses det på sina håll kontroversiellt vilket av de två piscoländerna Peru och Chile som är dryckens egentliga hemland, men ingen jag talade med under mitt besök i Chile 2002 hymlade med att piscotillverkning ursprungligen var en peruansk tradition som chilenarna har absorberat. För att Chile ska kunna hävda rätten till namnet internationellt har, enligt stereotypisk chilensk businessmentalitet, en by i Chiles piscodistrikt fått byta namn till just Pisco.

Med mig hem från Chileresan fick jag två piscoflaskor: en chilensk 40-procentig Los Artesanos del Cochiguaz, och en peruansk sort av märket Viñas de Oro inköpt vid mellanlandningen i Lima. Den peruanska varianten var mildare och fruktigare och tveklöst bäst av de två. Chilenaren hade en obehagligt eldig och stickande dålig-sprit-karaktär. (Detta underlag är givetvis inte tillräckligt för att dra allmänna slutsatser om chilensk kontra peruansk pisco.)

Piscococktail

Jag blandade ett antal Pisco Sour när flaskorna var nya, men eftersom pisco inte gick att köpa här hemma nändes jag inte göra helt slut på flaskorna (trots att det som jag tidigare avhandlat är idiotiskt att spara slattar i flaskorna långa perioder eftersom avdunstningen förstör smaken). Så när jag häromveckan jagade inspiration till nya cocktailblandningar längst in på sprithyllan hittade jag en flaska med drygt tio centiliter chilensk pisco.

Ett par andra omständigheter är av betydelse för att leda fram till drinkreceptet som följer. Den ena är mitt impulsköp av en flaska Galliano någon vecka tidigare. Galliano har jag alltid associerat med kaffe, på grund av det tidiga nittiotalets Hot Shots, men den har i sig ingenting med kaffe att göra utan är en likör med kraftfullt smetig vaniljsmak.

Den andra omständigheten är att jag lärt mig att skära någorlunda dekorativa strängar av citronskal. Genom ihärdig övning med vass kniv? Nej, genom att kusin Kajsa upplyst mig om existensen av köksverktyget ciseleringsjärn/zestjärn: ett skärverktyg för att enkelt och snyggt skära ut bara den önskvärda yttersta delen av ett skalet på en citrusfrukt.

De små hålen längst ut är ciseleringsdelen och används om man vill ha flera supertunna strängar. Ett klart smidigare alternativ än rivjärn när matlagningen kräver rivet citronskal. Den kraftigare sidställda eggen som finns på de flesta modeller är zestjärnet, som passar till att skära lite kraftigare strängar lämpliga till cocktaildekoration.

Jag har lång väg kvar till den eleganta spiralen i glaset som förgiftar James Bond i Casino Royale, men detta blir tillräckligt tjusigt så länge.

Experimenterande med dessa och många andra ingredienser ledde till slut till följande enkla komposition:

5 cl pisco
½ cl Galliano
1 cl Campari
en skvätt citron
citronskal

Rör eller skaka vätskan med is, och sila upp i ett cocktailglas dekorerat med en lång bit citronskal.

Citronskalet fungerar inte bara som dekoration. Aromen i citronskal väldigt kraftig, och skalet tillför faktiskt mer smak än skvätten citronsaft.

Piscon har anlänt!

När jag väl kommit fram till det slutliga receptet trodde jag att jag aldrig skulle kunna blanda drinken igen eftersom piscon då tagit slut, och jag inte visste hur jag skulle få tag på mer. Jag förberedde mig mentalt på att i framtiden tvingas substituera med grappa.

Men för säkerhets skull gjorde jag en koll på Systembolaget och, heureka! Det finns faktiskt numera en pisco där: Pisco Capel, som visade sig vara en mycket trevlig sort. Mycket mjukare och behagligare i smaken än min gamla Los Artesanos. Kanske i klass med hur den peruanska flaskan smakade, men sista slatten av den har sedan länge tappat stinget bortom all antydan om sin ursprungliga karaktär, efter att den under en period stått i sprucken flaska, och minnet är därför alltför avlägset för jämförelse.

Gimmick

Jag kallar drinken för Pisco Gimmick, eller mer familjärt bara Gimmick. Jag kan inte förklara varför, det bara känns rätt, och ordet gimmick verkar vara oanvänt som cocktailnamn.

Camparin gör att stämningen i drinken hamnar i närheten av Negroni. Godiskaraktären från Gallianon gör att den liksom den i förra cocktailinlägget ligger lite åt partydrinkhållet, men den funkar som före-maten-drink också, i synnerhet tillsammans med modern festlig mat ackompanjerad av en insmickrande chilensk Cabernet Sauvignon med tydlig fatkaraktär.

Har man ingen pisco att tillgå bör det fungera att i stället använda en inte alltför rivig grappa, vilket som sagt ligger ganska nära pisco i smak. Detta förvandlar försås drinken till en Grappa Gimmick. Eftersom både Galliano och Campari kommer från Italien blir dena variant helitaliensk.

intressant? om cocktail, Pisco, Galliano, Chile. Citronskalsfoton av ctail, fria att använda av vemhelst som så önskar. Tintinbild exponerad antagande att upphovsrättsinnehavaren inte störs av det.

Pisco är i Sverige antagligen mest känt som drycken som Tintin och kapten Haddock blir bjudna på av polischefen i Callao på första sidan i Solens tempel. Att döma av mängden polischefen häller upp i glasen bör våra hjältar vara ganska snurriga när de »några minuter senare« går omkring på stadens gator.

Pisco är nämligen starksprit. Druvdestillat närmare bestämt. Smaken ligger betydligt närmare grappa än konjak, men är naturligt nog i allmänhet mjukare och friskare än det italienska bottensatsdestillatet.

Tydligen anses det på sina håll kontroversiellt vilket av de två piscoländerna Peru och Chile som är dryckens egentliga hemland, men ingen jag talade med under mitt besök i Chile 2002 hymlade med att piscotillverkning ursprungligen var en peruansk tradition som chilenarna har absorberat. För att Chile ska kunna hävda rätten till namnet internationellt har, enligt stereotypisk chilensk businessmentalitet, en by i Chiles piscodistrikt fått byta namn till just Pisco.

Med mig hem från Chileresan fick jag två piscoflaskor: en chilensk 40-procentig Los Artesanos del Cochiguaz, och en peruansk sort av märket Viñas de Oro inköpt vid mellanlandningen i Lima. Den peruanska varianten var mildare och fruktigare och tveklöst bäst av de två. Chilenaren hade en obehagligt eldig och stickande dålig-sprit-karaktär. (Detta underlag är givetvis inte tillräckligt för att dra allmänna slutsatser om chilensk kontra peruansk pisco.)

Piscococktail

Jag blandade ett antal Pisco Sour när flaskorna var nya, men eftersom pisco inte gick att köpa här hemma nändes jag inte göra helt slut på flaskorna (trots att det som jag tidigare avhandlat är idiotiskt att spara slattar i flaskorna långa perioder eftersom avdunstningen förstör smaken). Så när jag häromveckan jagade inspiration till nya cocktailblandningar längst in på sprithyllan hittade jag en flaska med drygt tio centiliter chilensk pisco.

Ett par andra omständigheter är av betydelse för att leda fram till drinkreceptet som följer. Den ena är mitt impulsköp av en flaska Galliano någon vecka tidigare. Galliano har jag alltid associerat med kaffe, på grund av det tidiga nittiotalets Hot Shots, men den har i sig ingenting med kaffe att göra utan är en likör med kraftfullt smetig vaniljsmak.

Den andra omständigheten är att jag lärt mig att skära någorlunda dekorativa strängar av citronskal. Genom ihärdig övning med vass kniv? Nej, genom att kusin Kajsa upplyst mig om existensen av köksverktyget ciseleringsjärn/zestjärn: ett skärverktyg för att enkelt och snyggt skära ut bara den önskvärda yttersta delen av ett skalet på en citrusfrukt.

De små hålen längst ut är ciseleringsdelen och används om man vill ha flera supertunna strängar. Ett klart smidigare alternativ än rivjärn när matlagningen kräver rivet citronskal. Den kraftigare sidställda eggen som finns på de flesta modeller är zestjärnet, som passar till att skära lite kraftigare strängar lämpliga till cocktaildekoration.

Jag har lång väg kvar till den eleganta spiralen i glaset som förgiftar James Bond i Casino Royale, men detta blir tillräckligt tjusigt så länge.

Experimenterande med dessa och många andra ingredienser ledde till slut till följande enkla komposition:

5 cl pisco
½ cl Galliano
1 cl Campari
en skvätt citron
citronskal

Rör eller skaka vätskan med is, och sila upp i ett cocktailglas dekorerat med en lång bit citronskal.

Citronskalet fungerar inte bara som dekoration. Aromen i citronskal väldigt kraftig, och skalet tillför faktiskt mer smak än skvätten citronsaft.

Piscon har anlänt!

När jag väl kommit fram till det slutliga receptet trodde jag att jag aldrig skulle kunna blanda drinken igen eftersom piscon då tagit slut, och jag inte visste hur jag skulle få tag på mer. Jag förberedde mig mentalt på att i framtiden tvingas substituera med grappa.

Men för säkerhets skull gjorde jag en koll på Systembolaget och, heureka! Det finns faktiskt numera en pisco där: Pisco Capel, som visade sig vara en mycket trevlig sort. Mycket mjukare och behagligare i smaken än min gamla Los Artesanos. Kanske i klass med hur den peruanska flaskan smakade, men sista slatten av den har sedan länge tappat stinget bortom all antydan om sin ursprungliga karaktär, efter att den under en period stått i sprucken flaska, och minnet är därför alltför avlägset för jämförelse.

Gimmick

Jag kallar drinken för Pisco Gimmick, eller mer familjärt bara Gimmick. Jag kan inte förklara varför, det bara känns rätt, och ordet gimmick verkar vara oanvänt som cocktailnamn.

Camparin gör att stämningen i drinken hamnar i närheten av Negroni. Godiskaraktären från Gallianon gör att den liksom den i förra cocktailinlägget ligger lite åt partydrinkhållet, men den funkar som före-maten-drink också, i synnerhet tillsammans med modern festlig mat ackompanjerad av en insmickrande chilensk Cabernet Sauvignon med tydlig fatkaraktär.

Har man ingen pisco att tillgå bör det fungera att i stället använda en inte alltför rivig grappa, vilket som sagt ligger ganska nära pisco i smak. Detta förvandlar försås drinken till en Grappa Gimmick. Eftersom både Galliano och Campari kommer från Italien blir dena variant helitaliensk.

intressant? om cocktail, Pisco, Galliano, Chile. Citronskalsfoton av ctail, fria att använda av vemhelst som så önskar. Tintinbild exponerad antagande att upphovsrättsinnehavaren inte störs av det.

Pisco, Galliano och citronskal

Dömd till livstid av DN

Ung man dömd för mord och andra brott bättrar sig efter avtjänat fängelsestraff, blir en laglydig medborgare och påbörjar en utbildning till ett av samhällets mest respekterade yrken. Solskenshistoria?

Tydligen inte: Lasse Wierups vinkel på dagens vänsterkryss i Dagens Nyheter är att det är skandal att en morddömd person utbildas till läkare. Underförstått: den som en gång begått ett allvarligt brott är för evigt förtappad och ska fördrivas från samhället. Han förväntas ändå bara begå nya brott, så låt oss inte ge honom något alternativ.

Så trodde jag inte att samhället jag levde i var tänkt att fungera. Men jag misstog mig väl.

intressant? om brott, straff, DN

Ung man dömd för mord och andra brott bättrar sig efter avtjänat fängelsestraff, blir en laglydig medborgare och påbörjar en utbildning till ett av samhällets mest respekterade yrken. Solskenshistoria?

Tydligen inte: Lasse Wierups vinkel på dagens vänsterkryss i Dagens Nyheter är att det är skandal att en morddömd person utbildas till läkare. Underförstått: den som en gång begått ett allvarligt brott är för evigt förtappad och ska fördrivas från samhället. Han förväntas ändå bara begå nya brott, så låt oss inte ge honom något alternativ.

Så trodde jag inte att samhället jag levde i var tänkt att fungera. Men jag misstog mig väl.

intressant? om brott, straff, DN

Dömd till livstid av DN