William Kentridge på Malmö Konsthall

Vid det första besöket i New York våren 2005 föll det sig så att vi dagen före hemresan hade vår sista chans att besöka The Metropolitan Museum of Art, med två timmar kvar till stängningsdags. Två timmar kan nog vara tillräckligt för många museer, men till The Met är det riktigt snålt. Men bättre än inget förstås.

Vi skildes åt redan i entrélobbyn, och gick omkring utan att se varandra tills vi nära stängningsdags stötte på varandra i en avdelning intill utgången. Det skulle ju inte vara så anmärkningsvärt om vi bara bara råkat gå om varandra i två timmar, men det häpnadsväckande var att när vi jämförde vad vi hade sett insåg vi att vi inte över huvud taget varit på samma avdelning förrän vi hittade varandra igen. Våra två promenader genom det gigantiska museet överlappade över huvud taget inte!

Första mötet med Kentridge

Ett av konstverken som gjorde starkast intryck på mig på The Met var ett verk som visades i en tillfällig utställning. En animation gjord med enbildstagning på en kolteckning som ändras efter hand. Delar av bilden suddas ut och nya ritas till, lite som Minilogues Hitchhikers Choice-video, fast mindre utflippat och hantverksmässigt mycket mer avancerat. En tredimensionell film som visar tidens flöde vid stranden där en man sitter och läser, somnar, vågor slår in, människor går i vattnet, en oxe ruttnar till skelett. (En djupare beskrivning kan man hitta i exempelvis Faye Hirschs artikel från Art in America om en utställning på Marion Goodman Gallery.) Raderandet av tidigare kolstreck är inte helt fullständig, så lite av tidigare bilder lever hela tiden kvar och förstärker känslan av tidsflödet. Ett ljudspår med afrikansk folkmusik tillför en lätt vemodig stämning.

Jag memorerade noggrant konstnärens namn, och glömde bort det innan jag kommit till utgången.

På Malmö Konsthall

I veckan flydde jag tillsammans med trettonmånadersflickan undan solgasset in på konsthallen som just nu visar verk av sydafrikanen William Kentridge. Animationen på den stora projektionsduken fick mig att tänka på filmen jag sett på The Met, men jag insåg inte omedelbart att det var samma konstnär. Flickans tålamod räckte inte så länge framför filmduken – trots att animationen vi såg innehöll en katt – så vi blev inte kvar tillräckligt länge för att Tide Table, den jag sett tidigare, skulle hinna dyka upp i loopen.

Flickan var betydligt mer fascinerad av den mörka salen med nio filmprojektioner kring väggarna som utgör 7 Fragments for George Méliès & Journey to the Moon. Dukarna visar dels animationen Journey to the Moon, inspirerad av George Méliès Le voyage dans la Lune (som brukar kallas den första science fiction-filmen), dels en fantasifull version av Kentridge själv arbetande med animationen.

Tavlorna gick vi förbi ganska snabbt, och den mekaniska dockteaterliknande föreställningen Black Box/Chambre Noir fick jag inte se mycket av innan det definitivt var dags att gå ut till lekplatsen.

Jag hade redan bestämt mig för att komma tillbaka till utställningen fler gånger, förhoppningsvis med flickan i sovande tillstånd, när vi svepte förbi den stora projektionsduken en sista gång och jag fick återse ett fragment av Tide Table, som jag i och med detta kunde konstatera var titeln på strandanimationen.

Utställningen pågår fram till den 22 augusti, så jag har en god chans.

intressant? om konst, animation, Malmö Konsthall

Vid det första besöket i New York våren 2005 föll det sig så att vi dagen före hemresan hade vår sista chans att besöka The Metropolitan Museum of Art, med två timmar kvar till stängningsdags. Två timmar kan nog vara tillräckligt för många museer, men till The Met är det riktigt snålt. Men bättre än inget förstås.

Vi skildes åt redan i entrélobbyn, och gick omkring utan att se varandra tills vi nära stängningsdags stötte på varandra i en avdelning intill utgången. Det skulle ju inte vara så anmärkningsvärt om vi bara bara råkat gå om varandra i två timmar, men det häpnadsväckande var att när vi jämförde vad vi hade sett insåg vi att vi inte över huvud taget varit på samma avdelning förrän vi hittade varandra igen. Våra två promenader genom det gigantiska museet överlappade över huvud taget inte!

Första mötet med Kentridge

Ett av konstverken som gjorde starkast intryck på mig på The Met var ett verk som visades i en tillfällig utställning. En animation gjord med enbildstagning på en kolteckning som ändras efter hand. Delar av bilden suddas ut och nya ritas till, lite som Minilogues Hitchhikers Choice-video, fast mindre utflippat och hantverksmässigt mycket mer avancerat. En tredimensionell film som visar tidens flöde vid stranden där en man sitter och läser, somnar, vågor slår in, människor går i vattnet, en oxe ruttnar till skelett. (En djupare beskrivning kan man hitta i exempelvis Faye Hirschs artikel från Art in America om en utställning på Marion Goodman Gallery.) Raderandet av tidigare kolstreck är inte helt fullständig, så lite av tidigare bilder lever hela tiden kvar och förstärker känslan av tidsflödet. Ett ljudspår med afrikansk folkmusik tillför en lätt vemodig stämning.

Jag memorerade noggrant konstnärens namn, och glömde bort det innan jag kommit till utgången.

På Malmö Konsthall

I veckan flydde jag tillsammans med trettonmånadersflickan undan solgasset in på konsthallen som just nu visar verk av sydafrikanen William Kentridge. Animationen på den stora projektionsduken fick mig att tänka på filmen jag sett på The Met, men jag insåg inte omedelbart att det var samma konstnär. Flickans tålamod räckte inte så länge framför filmduken – trots att animationen vi såg innehöll en katt – så vi blev inte kvar tillräckligt länge för att Tide Table, den jag sett tidigare, skulle hinna dyka upp i loopen.

Flickan var betydligt mer fascinerad av den mörka salen med nio filmprojektioner kring väggarna som utgör 7 Fragments for George Méliès & Journey to the Moon. Dukarna visar dels animationen Journey to the Moon, inspirerad av George Méliès Le voyage dans la Lune (som brukar kallas den första science fiction-filmen), dels en fantasifull version av Kentridge själv arbetande med animationen.

Tavlorna gick vi förbi ganska snabbt, och den mekaniska dockteaterliknande föreställningen Black Box/Chambre Noir fick jag inte se mycket av innan det definitivt var dags att gå ut till lekplatsen.

Jag hade redan bestämt mig för att komma tillbaka till utställningen fler gånger, förhoppningsvis med flickan i sovande tillstånd, när vi svepte förbi den stora projektionsduken en sista gång och jag fick återse ett fragment av Tide Table, som jag i och med detta kunde konstatera var titeln på strandanimationen.

Utställningen pågår fram till den 22 augusti, så jag har en god chans.

intressant? om konst, animation, Malmö Konsthall

William Kentridge på Malmö Konsthall