Dry Martini (så att vi får det avklarat)

Martini är en drink som består av gin och vermouth. Hur svårt kan det vara? Har inte allt intressant som finns att säga om den redan sagts? Antagligen, men mycket av det som sägs ofta stämmer faktiskt inte, och som sagt, jag skriver vad jag tycker är intressant. Här följer en genomgång av det mesta jag tycker att man behöver veta om drinkarnas drink, bortsett från frågan om huruvida den ska vara skakad eller rörd, som vi redan har klarat av.

Martinins ursprung är till stora delar höljt i dunkel, men låt oss utgå från det äldsta kända receptet på Dry Martini. Det tillskrivs Charlie Shaw, Los Angeles och publicerades 1907 i boken The World's Drinks and How to Mix Them av William T. Boothby. Det lyder:

»Into a mixing glass place some cracked ice, two dashes of orange bitters, half a jigger of (dry) French vermouth, and half a jigger of dry English gin. Stir well until thoroughly chilled, strain into a stem cocktail-glass, squeeze a piece of lemon peel over the top and serve with an olive.«

Det första som slår en är kanske är att drinken innehåller en ingrediens som verkar ha glömts bort i moderna recept. Det andra att den innehåller väldigt mycket vermouth.

Men låt oss börja med det viktigaste.

Gin

Till Martini behövs en gin med ren och frisk smak och sammansatt kryddning. Det innebär att man vanligtvis följer Charlie Shaws recept och väljer en engelsk gin. Svenska sorter med finkelolja och enbär som huvudsakliga smakkomponenter passar inte.

Mer precist än till engelsk gin kan alltså inte originalet till drinken säkert bestämmas. Uppfattningen att London Hill är originalet är inte helt oförsvarbar – det är en klassisk gin som duger utmärkt – men det går inte att veta om det verkligen var den som ursprungligen användes. Den tillhör inte heller mina personliga favoriter.

Mina personliga favoriter är nämligen Bombay Sapphire och Tanqueray. Bombay, som har en väldigt mild, ren och elegant smak, var den första jag blev förtjust i, men på senaste tiden jag nästan helt övergått till Tanqueray som har en mer framträdande och komplex kryddning. Observera att det ska vara den vanliga Tanqueray, inte den nyare designprodukten Tanqueray No. Ten som är väl blommig i kryddningen för Martiniändamål.

Vermouth

Dry Martini, som görs med torr vermouth, är den ojämförligt vanligaste varianten av Martini så om inget annat anges kan man anta att det är den som menas. Varianterna Sweet (med söt vermouth) och Perfect Martini (hälften torr, hälften söt) har förvisso också sin plats i historien, och kanske också i framtiden, men själv lämnar jag dem åtminstone tills vidare därhän. [Uppdatering nio år senare: i senaste cocktailuppdateringen berättar jag om en Sweet Martini-blandning jag gillar.]

Torr vermouth kallas ibland något förvirrande fransk vermouth, vilket gissningsvis har något att göra med att Noilly Prat är fransk. Troligtvis den ursprungliga Martinivermouthen och den bästa jag känner till. Jag vet ingen anledning att någonsin använda någon annan.

Bli alltså inte förvirrad av flaskorna bredvid som det står »Martini« med stora bokstäver på. De innehåller vermouth av det italienska märket Martini & Rossi, vilket inte är förstahandsvalet. Att en av de tidiga ägarna av företaget hade samma namn som den berömda drinken är av allt att döma bara en i marknadsföringshänseende lycklig slump.

Ett bra grundrecept är att ta en del vermouth till fem delar gin. Variera efter smak och humör. Det ligger uppenbarligen en bra bit från hälften-hälften-receptet i The World's Drinks and How to Mix Them, men att man tar betydligt mer gin än vermouth är idag så etablerat att Charlie Shaws proportioner måste betraktas som ett historiskt kuriosum.

Det finns ett antal förment fyndiga sätt att uttrycka att man ska ha så lite vermouth som möjligt, i princip ingen alls. Det är bara trams. En god gin är visserligen långt ifrån odrickbar för sig själv – och gillar man inte vermouth behöver man förstås inte dricka vermouth – men kyld gin förtjänar inte att kallas Martini, eller ens cocktail. Den utbredda idén att Martinin blir mer dry ju mindre vermouth man tar är också felaktig. Torrheten kommer sig som sagt av att man använder torr vermouth, inte lite vermouth.

Den glömda ingrediensen

Tidigt i cocktailhistorien var det vanligt att man kryddade sin cocktail med några droppar så kallad patentmedicin, hälsodroppar med kryddig smak vars eventuella medicinska effekt säkert var helt och hållet en placeboeffekt. Bitters är en familj av sådana produkter, baserad på citrus och örter.

Den mest livaktiga bittersvarianten är Angostura Bitters som brukar användas i drinken Manhattan och vars smak påminner om glögg och andra julkryddningar. Men den har ingenting i en Martini att göra. Orange bitters, som Charlie Shaw använde i sin Dry Martini, smakar mer ren citrus åt apelsinskalhållet.

Någon droppe orange bitters kan definitivt fortfarande förhöja smaken på Martinin (ta inte för mycket bara!). Rekommenderas – om man kan hitta den det vill säga. Fee Brothers i Rochester, New York, tillverkar fortfarande sin variant, men det finns ingen svensk importör. Har man tur med leverans och tull kanske man kan beställa den över Internet, annars får man handla i specialbutiker utomlands. Jag hittade min flaska på Gerry's på Old Compton Street, och med tanke på hur lite som går åt räcker det antagligen om man besöker London någon gång per decennium för att fylla på förrådet med en ny liten flaska.

Uppdatering januari 2010: Systembolaget har nu börjat sälja orange bitters! Närmare bestämt Angostura Orange Bitters, vilket alltså inte ska förväxlas med Angosturas vanligare bittersort som kort och gott heter Angostura Bitters. Jag har ännu inte experimenterat så mycket med Angosturas variant på orange bitters, men efter att ha jämfört rena droppar kan jag konstatera att den har en djupare och mognare smak än den lätta och friska från Fee Brothers.

Drinkboy rapporterar att det nu finns ett par andra varianter att tillgå också (och ger också ett recept på hur man kan göra sin egen om man har mycket tid och tålamod). Smaksättarna från tyska The Bitter Truth skulle vara intressanta att prova, men jag tvekar lite att beställa alkohol med postorder på grund av tullen (när jag försökt har ordern beslagtagits). Om någon läsare har erfarenhet av beställning eller vet om någon butik säljer deras bitters skulle jag uppskatta en kommentar.

Uppdatering augusti 2015: Jag har på senare år handlat inte bara från Bitter Truth utan en mängd andra nytillkomna bittersproducenter genom att åka över bron till Juuls i Köpenhamn. Senaste cocktailuppdateringen ger några tips.

Is

Att smält is är en viktig ingrediens i Martini har jag redan brett ut mig om. Utspädningen påverkas förstås av temperaturen på isen såväl som de andra ingredienserna, och även av hur länge man låter isen ligga i shakern. Exakt hur man ska gå till väga för att få den utspädning man vill får man prova sig fram till.

Efter omröringen silar man ner drinken i ett cocktailglas (det vill säga isen ska inte med i glaset) som väldigt gärna får vara kylt.

Dekoration

Jag dekorerar enbart mina Martinis med gröna oliver, vilket mest beror på att jag inte fått kläm på hur man ska skära de snygga citronskalsbitar som är alternativet. Men oliven är inte bara en dekoration. En Martiniindränkt oliv eller två är ett mycket angenämt minitilltugg.

När man ägnat en massa energi åt att få rätt balans på ingredienserna vill man förstås inte förstöra drinken med olivspad eller andra bismaker. Därför bör man använda en urkärnad oliv utan fyllning, och skölja den i vatten innan man placerar den i drinken. Pimientofyllda oliver går också bra att använda, om man bara petar bort pimientobiten innan man sköljer.

Recept

Här är de sammansättningar jag använder för närvarande.

Med Bombay Sapphire:

5 cl Bombay Sapphire
1 cl Noilly Prat
3 droppar Fee Brothers Orange Bitters

Detta ger en mycket ren, elegant och frisk smak, med tydlig apelsinskalssmak av bittersen.

Med Tanqueray:

5 cl Tanqueray
1 cl Noilly Prat
1 droppe Fee Brothers Orange Bitters

Tanqueray har en blommigare smak än Bombay och ger en Martini med varmare ton. Eftersom den redan innehåller så mycket örter blir för mycket apelsinbitters störande, men en droppe anas snarare än smakar och balanserar väl mot de andra kryddorna.

Jag fick en gång en pappförpackning innehållande en flaska Finsbury Dry Gin och en flaska Noilly Prat, som påstod att just dessa var originalingredienserna i Dry Martini. Det går antagligen inte att motbevisa, men jag skulle gissa att det har mer med ägar- eller distributionsförhållanden att göra än genuin cocktailhistoria. Finsburyn var i en osedvanligt stark variant, hela 60% alkohol, att jämföra med 37,5% för den som finns på Systembolaget. Med denna superstarka gin tar jag till James Bonds trick att blanda lite vodka i drinken för att få ner intensiteten lite:

3 cl Finsbury London Dry Gin 60%
2 cl Stolichnaya Vodka
1 cl Noilly Prat
2 droppar Fee Brothers Orange Bitters

Detta är förstås ingen äkta Martini, utan ett mellanting mellan Dry Martini och Vodka Martini, men varför inte? Det här en mer hård och råbarkad drink. Första klunken känns lite som ett slag i ansiktet.

Uppföljning: Dry Martini har en ingrediens till!

intressant? om cocktail, Martini, gin

Martini är en drink som består av gin och vermouth. Hur svårt kan det vara? Har inte allt intressant som finns att säga om den redan sagts? Antagligen, men mycket av det som sägs ofta stämmer faktiskt inte, och som sagt, jag skriver vad jag tycker är intressant. Här följer en genomgång av det mesta jag tycker att man behöver veta om drinkarnas drink, bortsett från frågan om huruvida den ska vara skakad eller rörd, som vi redan har klarat av.

Martinins ursprung är till stora delar höljt i dunkel, men låt oss utgå från det äldsta kända receptet på Dry Martini. Det tillskrivs Charlie Shaw, Los Angeles och publicerades 1907 i boken The World's Drinks and How to Mix Them av William T. Boothby. Det lyder:

»Into a mixing glass place some cracked ice, two dashes of orange bitters, half a jigger of (dry) French vermouth, and half a jigger of dry English gin. Stir well until thoroughly chilled, strain into a stem cocktail-glass, squeeze a piece of lemon peel over the top and serve with an olive.«

Det första som slår en är kanske är att drinken innehåller en ingrediens som verkar ha glömts bort i moderna recept. Det andra att den innehåller väldigt mycket vermouth.

Men låt oss börja med det viktigaste.

Gin

Till Martini behövs en gin med ren och frisk smak och sammansatt kryddning. Det innebär att man vanligtvis följer Charlie Shaws recept och väljer en engelsk gin. Svenska sorter med finkelolja och enbär som huvudsakliga smakkomponenter passar inte.

Mer precist än till engelsk gin kan alltså inte originalet till drinken säkert bestämmas. Uppfattningen att London Hill är originalet är inte helt oförsvarbar – det är en klassisk gin som duger utmärkt – men det går inte att veta om det verkligen var den som ursprungligen användes. Den tillhör inte heller mina personliga favoriter.

Mina personliga favoriter är nämligen Bombay Sapphire och Tanqueray. Bombay, som har en väldigt mild, ren och elegant smak, var den första jag blev förtjust i, men på senaste tiden jag nästan helt övergått till Tanqueray som har en mer framträdande och komplex kryddning. Observera att det ska vara den vanliga Tanqueray, inte den nyare designprodukten Tanqueray No. Ten som är väl blommig i kryddningen för Martiniändamål.

Vermouth

Dry Martini, som görs med torr vermouth, är den ojämförligt vanligaste varianten av Martini så om inget annat anges kan man anta att det är den som menas. Varianterna Sweet (med söt vermouth) och Perfect Martini (hälften torr, hälften söt) har förvisso också sin plats i historien, och kanske också i framtiden, men själv lämnar jag dem åtminstone tills vidare därhän. [Uppdatering nio år senare: i senaste cocktailuppdateringen berättar jag om en Sweet Martini-blandning jag gillar.]

Torr vermouth kallas ibland något förvirrande fransk vermouth, vilket gissningsvis har något att göra med att Noilly Prat är fransk. Troligtvis den ursprungliga Martinivermouthen och den bästa jag känner till. Jag vet ingen anledning att någonsin använda någon annan.

Bli alltså inte förvirrad av flaskorna bredvid som det står »Martini« med stora bokstäver på. De innehåller vermouth av det italienska märket Martini & Rossi, vilket inte är förstahandsvalet. Att en av de tidiga ägarna av företaget hade samma namn som den berömda drinken är av allt att döma bara en i marknadsföringshänseende lycklig slump.

Ett bra grundrecept är att ta en del vermouth till fem delar gin. Variera efter smak och humör. Det ligger uppenbarligen en bra bit från hälften-hälften-receptet i The World's Drinks and How to Mix Them, men att man tar betydligt mer gin än vermouth är idag så etablerat att Charlie Shaws proportioner måste betraktas som ett historiskt kuriosum.

Det finns ett antal förment fyndiga sätt att uttrycka att man ska ha så lite vermouth som möjligt, i princip ingen alls. Det är bara trams. En god gin är visserligen långt ifrån odrickbar för sig själv – och gillar man inte vermouth behöver man förstås inte dricka vermouth – men kyld gin förtjänar inte att kallas Martini, eller ens cocktail. Den utbredda idén att Martinin blir mer dry ju mindre vermouth man tar är också felaktig. Torrheten kommer sig som sagt av att man använder torr vermouth, inte lite vermouth.

Den glömda ingrediensen

Tidigt i cocktailhistorien var det vanligt att man kryddade sin cocktail med några droppar så kallad patentmedicin, hälsodroppar med kryddig smak vars eventuella medicinska effekt säkert var helt och hållet en placeboeffekt. Bitters är en familj av sådana produkter, baserad på citrus och örter.

Den mest livaktiga bittersvarianten är Angostura Bitters som brukar användas i drinken Manhattan och vars smak påminner om glögg och andra julkryddningar. Men den har ingenting i en Martini att göra. Orange bitters, som Charlie Shaw använde i sin Dry Martini, smakar mer ren citrus åt apelsinskalhållet.

Någon droppe orange bitters kan definitivt fortfarande förhöja smaken på Martinin (ta inte för mycket bara!). Rekommenderas – om man kan hitta den det vill säga. Fee Brothers i Rochester, New York, tillverkar fortfarande sin variant, men det finns ingen svensk importör. Har man tur med leverans och tull kanske man kan beställa den över Internet, annars får man handla i specialbutiker utomlands. Jag hittade min flaska på Gerry's på Old Compton Street, och med tanke på hur lite som går åt räcker det antagligen om man besöker London någon gång per decennium för att fylla på förrådet med en ny liten flaska.

Uppdatering januari 2010: Systembolaget har nu börjat sälja orange bitters! Närmare bestämt Angostura Orange Bitters, vilket alltså inte ska förväxlas med Angosturas vanligare bittersort som kort och gott heter Angostura Bitters. Jag har ännu inte experimenterat så mycket med Angosturas variant på orange bitters, men efter att ha jämfört rena droppar kan jag konstatera att den har en djupare och mognare smak än den lätta och friska från Fee Brothers.

Drinkboy rapporterar att det nu finns ett par andra varianter att tillgå också (och ger också ett recept på hur man kan göra sin egen om man har mycket tid och tålamod). Smaksättarna från tyska The Bitter Truth skulle vara intressanta att prova, men jag tvekar lite att beställa alkohol med postorder på grund av tullen (när jag försökt har ordern beslagtagits). Om någon läsare har erfarenhet av beställning eller vet om någon butik säljer deras bitters skulle jag uppskatta en kommentar.

Uppdatering augusti 2015: Jag har på senare år handlat inte bara från Bitter Truth utan en mängd andra nytillkomna bittersproducenter genom att åka över bron till Juuls i Köpenhamn. Senaste cocktailuppdateringen ger några tips.

Is

Att smält is är en viktig ingrediens i Martini har jag redan brett ut mig om. Utspädningen påverkas förstås av temperaturen på isen såväl som de andra ingredienserna, och även av hur länge man låter isen ligga i shakern. Exakt hur man ska gå till väga för att få den utspädning man vill får man prova sig fram till.

Efter omröringen silar man ner drinken i ett cocktailglas (det vill säga isen ska inte med i glaset) som väldigt gärna får vara kylt.

Dekoration

Jag dekorerar enbart mina Martinis med gröna oliver, vilket mest beror på att jag inte fått kläm på hur man ska skära de snygga citronskalsbitar som är alternativet. Men oliven är inte bara en dekoration. En Martiniindränkt oliv eller två är ett mycket angenämt minitilltugg.

När man ägnat en massa energi åt att få rätt balans på ingredienserna vill man förstås inte förstöra drinken med olivspad eller andra bismaker. Därför bör man använda en urkärnad oliv utan fyllning, och skölja den i vatten innan man placerar den i drinken. Pimientofyllda oliver går också bra att använda, om man bara petar bort pimientobiten innan man sköljer.

Recept

Här är de sammansättningar jag använder för närvarande.

Med Bombay Sapphire:

5 cl Bombay Sapphire
1 cl Noilly Prat
3 droppar Fee Brothers Orange Bitters

Detta ger en mycket ren, elegant och frisk smak, med tydlig apelsinskalssmak av bittersen.

Med Tanqueray:

5 cl Tanqueray
1 cl Noilly Prat
1 droppe Fee Brothers Orange Bitters

Tanqueray har en blommigare smak än Bombay och ger en Martini med varmare ton. Eftersom den redan innehåller så mycket örter blir för mycket apelsinbitters störande, men en droppe anas snarare än smakar och balanserar väl mot de andra kryddorna.

Jag fick en gång en pappförpackning innehållande en flaska Finsbury Dry Gin och en flaska Noilly Prat, som påstod att just dessa var originalingredienserna i Dry Martini. Det går antagligen inte att motbevisa, men jag skulle gissa att det har mer med ägar- eller distributionsförhållanden att göra än genuin cocktailhistoria. Finsburyn var i en osedvanligt stark variant, hela 60% alkohol, att jämföra med 37,5% för den som finns på Systembolaget. Med denna superstarka gin tar jag till James Bonds trick att blanda lite vodka i drinken för att få ner intensiteten lite:

3 cl Finsbury London Dry Gin 60%
2 cl Stolichnaya Vodka
1 cl Noilly Prat
2 droppar Fee Brothers Orange Bitters

Detta är förstås ingen äkta Martini, utan ett mellanting mellan Dry Martini och Vodka Martini, men varför inte? Det här en mer hård och råbarkad drink. Första klunken känns lite som ett slag i ansiktet.

Uppföljning: Dry Martini har en ingrediens till!

intressant? om cocktail, Martini, gin

Dry Martini (så att vi får det avklarat)

Digital musik och mp3-avkodningens mysterier

Kalla mig gärna bakåtsträvare (även om det är fel), men jag tycker fortfarande att cd-skivor är det bästa mediet för musik. Fast sörjer att Internet och nedladdningen dödar skivbutikerna gör jag inte, jag köper numera nästan alla skivor över Internet. Man får tag på allting där ute, av de mest varierade artister och i de mest obskyra genrer, som inte ens en aldrig så entusiastisk ägare till en aldrig så dammig skivbutik skulle få för sig att importera. Spännande skivletande på obskyra ställen får man också utlopp för på nätet.

Är man vinylentusiast bör man också trivas bäst på nätet. Där går det att hitta gamla plattor likväl som nysläpp för DJ-bruk. Själv har jag länge velat åt den där housemusiken som bara släpps på vinyl, men jag är som sagt cd-konsument, bollar inte med plattor och och mixar ihop, och jag känner mig inte hemma i butikerna där stans DJ-elit hänger, och då är Internet räddningen.

Avbräck för hi-fi

Mycket som inte ges ut på cd utan tidigare bara fanns på vinyltolvor går nu ofta att köpa i digital form någonstans där ute.

Tråkigt nog är det mesta i mp3-format. Hi-fi-utvecklingen har alltså fått ett förhoppningsvis tillfälligt avbräck i och med att man numera ofta avsiktligt försämrar ljudkvaliteten för att minska lagringutrymme och överföringstider. Lyckligtvis finns Beatport, som låter en välja att köpa det mesta i wav-format med äkta cd-kvalitet så att man kan bränna sina egna skivor. Visserligen svindyrt, eftersom de lägger till en dollar per spår i förhållande till förlustkomprimerade format, så jag får punga ut mer per musikminut än i skivbutiken, men det är jag beredd att göra för musik jag annars skulle vara utestängd ifrån.

Allt finns dock inte på Beatport, och inte ens där finns allt i förlustfritt format. Så för ett tag sedan satt jag där med två mp3-filer, i någorlunda acceptabla 320 kb/s, som jag ville bränna ner på cd. Allt jag behövde nu var ett program att omvandla detta till cd-formatets 16 bitar i 44,1 kHz.

Avkodningsbekymmer

Att omvandla ljud till mp3-format kan göras med olika parametrar för olika kvalitet kontra komprimeringsgrad. Att omvandla från mp3 tillbaka till någonting som man kan skicka in i en DA-omvandlare borde däremot bara vara frågan om rätt eller fel. Man får förstås inte tillbaka exakt vad man hade före komprimeringen, mp3-kodning innebär ju en kvalitetsförlust, men man borde åtminstone kunna använda all information man har kvar och avkodningen ska alltså vara deterministisk.

En snabb test av tre olika program, varav två redan fanns på min dator, visade dock att det inte var så enkelt. Programmen gav ganska olika resultat. Jag provade inte om jag kunde höra någon skillnad, men jag kunde se på innehållet i avkodad data att de skiljde sig ganska mycket åt. Faktum är att alla tre till och med hade olika längd!

Så vad beror detta på och vad kan man göra åt det?

Compliance

I grunden beror problemet på avrundning under avkodningen. Olika avkodare är olika noggranna. Oftast kompromissar de med noggrannheten för att inte ta för mycket datorkraft. Lyssnar man på musiken direkt från mp3-filer vill man ju nämligen gärna kunna göra något annat på datorn samtidigt med avkodningen – spela upp musiken om inte annat. När jag bara vill koda om filerna en gång struntar jag i det, jag vill att programmet har största möjliga noggrannhet.

Till ISO-standarden för mp3-avkodning hör en referensbitström för att testa compliance med standarden. Referensdata är i 24 bitars upplösning. Om det finns någon gräns i själva mp3-formatet som gör att det är omöjligt eller meningslöst att ge utdata med fler bitars upplösning än så, eller om man bara valt 24 bitar för att det råkar vara standard för precisionsljudkort, har jag inte lyckats utröna. Hur som helst kan man i alla fall testa avkodare för att se hur mycket de avviker från referensen, och man kan förstås hitta resultatet från någon som gjort det på nätet.

Föga förvånande visar jämförelsen att det är produkten Libmad, från företaget Underbit vars webbplats visar undersökningen, som ger bäst compliance, åtminstone kompilerad med parametrar för att optimera för noggrannhet. Libmad är en fri produkt och den fanns redan på min dator eftersom jag har installerat Sox som använder den. Dock inte kompilerad för att vara maximalt noggrann, men det gick bra att hämta ner källkoden, kompilera med parametern --enable-accuracy, och sedan fixa så att Sox använder det nykompilerade resultatet. Så nu kan jag använda Sox för konverteringen och få utdata med bästa tillgängliga noggrannhet. Allt frid och fröjd, eller?

Dithering

Inte riktigt, jag vill som sagt ha utdata med 16 bitars upplösning till min cd. Hur gör Sox när den går från Libmads 24 till 16 bitar? Det verkar som att den avrundar till närmaste 16-bitarstal, vilket ju känns högst rimligt – och är det bästa man kan göra om man vill få bra värden i compliance-tester. Men, det är inte det bästa om man vill att det ska låta bra.

Enkel avrundning gör nämligen att signalen blir full av skarpa 90-graderskanter, vilket akustiskt innebär att man får in obehagliga övertoner. För bästa ljud bör man använda något som kallas dithering, vilket innebär att man före avrundningen adderar ett högfrekvent brus i de lägsta åtta bitarna. På så vis höjer man slumpmässigt vissa värden och sänker andra, och resultatet efter att signalen jämnats ut av elektronik och öron blir rundare och mer harmoniskt.

Det är inte lätt att ta reda på vilka avkodare som gör dithering och inte, men Underbits egen frontend till Madlib, Madplay, gör det om man inte explicit säger åt den att låta bli. Jag testade den, och när jag jämförde resultatet med det från Sox kunde jag konstatera att Sox inte använder dithering, så jag bestämde mig för att i fortsättningen använda Madplay tillsammans med en noggrannhetskompilerad libmad.

Perfektionister och musiker

Men kanske är det bara teoretiska perfektionister som jag som bryr sig. Jag hittade en wiki som hävdade att det har varit viktigare med tidigare bristfälliga kodare och avkodare, och det stöds av det faktum att alla hetsiga diskussioner jag kunde hitta om ämnet på nätet var minst fem år gamla. Fast jag undrar vad påståendet att skillnaderna är betydelselösa grundar sig på. Man vill ju, eller åtminstone vill jag, att även sista biten av de 16 ska vara vettig (annars har man ju bara 15 bitars upplösning!), även om det kan vara svårt att upptäcka skillnaden när man lyssnar.

På en företagsfest ett tag senare hade jag tillfälle att diskutera ämnet med en musiker som råkar vara ena halvan av Malmös hetaste namn på just Beatport, och även han var helt inne på linjen att alla bitarna har betydelse och att dithering är önskvärt, vilket gjorde mig lite nöjd.

Men så kom han också med den för mig något otillfredsställande nyheten att det finns olika rön om vilken sorts brus man ska lägga på för att få bäst resultat av dithering. Jag vet inte om jag ska försöka ta reda på fakta i den diskussionen också. Lyckligtvis har jag kunnat hålla mig till wav-format sedan dess.

intressant? om mp3, musik

Kalla mig gärna bakåtsträvare (även om det är fel), men jag tycker fortfarande att cd-skivor är det bästa mediet för musik. Fast sörjer att Internet och nedladdningen dödar skivbutikerna gör jag inte, jag köper numera nästan alla skivor över Internet. Man får tag på allting där ute, av de mest varierade artister och i de mest obskyra genrer, som inte ens en aldrig så entusiastisk ägare till en aldrig så dammig skivbutik skulle få för sig att importera. Spännande skivletande på obskyra ställen får man också utlopp för på nätet.

Är man vinylentusiast bör man också trivas bäst på nätet. Där går det att hitta gamla plattor likväl som nysläpp för DJ-bruk. Själv har jag länge velat åt den där housemusiken som bara släpps på vinyl, men jag är som sagt cd-konsument, bollar inte med plattor och och mixar ihop, och jag känner mig inte hemma i butikerna där stans DJ-elit hänger, och då är Internet räddningen.

Avbräck för hi-fi

Mycket som inte ges ut på cd utan tidigare bara fanns på vinyltolvor går nu ofta att köpa i digital form någonstans där ute.

Tråkigt nog är det mesta i mp3-format. Hi-fi-utvecklingen har alltså fått ett förhoppningsvis tillfälligt avbräck i och med att man numera ofta avsiktligt försämrar ljudkvaliteten för att minska lagringutrymme och överföringstider. Lyckligtvis finns Beatport, som låter en välja att köpa det mesta i wav-format med äkta cd-kvalitet så att man kan bränna sina egna skivor. Visserligen svindyrt, eftersom de lägger till en dollar per spår i förhållande till förlustkomprimerade format, så jag får punga ut mer per musikminut än i skivbutiken, men det är jag beredd att göra för musik jag annars skulle vara utestängd ifrån.

Allt finns dock inte på Beatport, och inte ens där finns allt i förlustfritt format. Så för ett tag sedan satt jag där med två mp3-filer, i någorlunda acceptabla 320 kb/s, som jag ville bränna ner på cd. Allt jag behövde nu var ett program att omvandla detta till cd-formatets 16 bitar i 44,1 kHz.

Avkodningsbekymmer

Att omvandla ljud till mp3-format kan göras med olika parametrar för olika kvalitet kontra komprimeringsgrad. Att omvandla från mp3 tillbaka till någonting som man kan skicka in i en DA-omvandlare borde däremot bara vara frågan om rätt eller fel. Man får förstås inte tillbaka exakt vad man hade före komprimeringen, mp3-kodning innebär ju en kvalitetsförlust, men man borde åtminstone kunna använda all information man har kvar och avkodningen ska alltså vara deterministisk.

En snabb test av tre olika program, varav två redan fanns på min dator, visade dock att det inte var så enkelt. Programmen gav ganska olika resultat. Jag provade inte om jag kunde höra någon skillnad, men jag kunde se på innehållet i avkodad data att de skiljde sig ganska mycket åt. Faktum är att alla tre till och med hade olika längd!

Så vad beror detta på och vad kan man göra åt det?

Compliance

I grunden beror problemet på avrundning under avkodningen. Olika avkodare är olika noggranna. Oftast kompromissar de med noggrannheten för att inte ta för mycket datorkraft. Lyssnar man på musiken direkt från mp3-filer vill man ju nämligen gärna kunna göra något annat på datorn samtidigt med avkodningen – spela upp musiken om inte annat. När jag bara vill koda om filerna en gång struntar jag i det, jag vill att programmet har största möjliga noggrannhet.

Till ISO-standarden för mp3-avkodning hör en referensbitström för att testa compliance med standarden. Referensdata är i 24 bitars upplösning. Om det finns någon gräns i själva mp3-formatet som gör att det är omöjligt eller meningslöst att ge utdata med fler bitars upplösning än så, eller om man bara valt 24 bitar för att det råkar vara standard för precisionsljudkort, har jag inte lyckats utröna. Hur som helst kan man i alla fall testa avkodare för att se hur mycket de avviker från referensen, och man kan förstås hitta resultatet från någon som gjort det på nätet.

Föga förvånande visar jämförelsen att det är produkten Libmad, från företaget Underbit vars webbplats visar undersökningen, som ger bäst compliance, åtminstone kompilerad med parametrar för att optimera för noggrannhet. Libmad är en fri produkt och den fanns redan på min dator eftersom jag har installerat Sox som använder den. Dock inte kompilerad för att vara maximalt noggrann, men det gick bra att hämta ner källkoden, kompilera med parametern --enable-accuracy, och sedan fixa så att Sox använder det nykompilerade resultatet. Så nu kan jag använda Sox för konverteringen och få utdata med bästa tillgängliga noggrannhet. Allt frid och fröjd, eller?

Dithering

Inte riktigt, jag vill som sagt ha utdata med 16 bitars upplösning till min cd. Hur gör Sox när den går från Libmads 24 till 16 bitar? Det verkar som att den avrundar till närmaste 16-bitarstal, vilket ju känns högst rimligt – och är det bästa man kan göra om man vill få bra värden i compliance-tester. Men, det är inte det bästa om man vill att det ska låta bra.

Enkel avrundning gör nämligen att signalen blir full av skarpa 90-graderskanter, vilket akustiskt innebär att man får in obehagliga övertoner. För bästa ljud bör man använda något som kallas dithering, vilket innebär att man före avrundningen adderar ett högfrekvent brus i de lägsta åtta bitarna. På så vis höjer man slumpmässigt vissa värden och sänker andra, och resultatet efter att signalen jämnats ut av elektronik och öron blir rundare och mer harmoniskt.

Det är inte lätt att ta reda på vilka avkodare som gör dithering och inte, men Underbits egen frontend till Madlib, Madplay, gör det om man inte explicit säger åt den att låta bli. Jag testade den, och när jag jämförde resultatet med det från Sox kunde jag konstatera att Sox inte använder dithering, så jag bestämde mig för att i fortsättningen använda Madplay tillsammans med en noggrannhetskompilerad libmad.

Perfektionister och musiker

Men kanske är det bara teoretiska perfektionister som jag som bryr sig. Jag hittade en wiki som hävdade att det har varit viktigare med tidigare bristfälliga kodare och avkodare, och det stöds av det faktum att alla hetsiga diskussioner jag kunde hitta om ämnet på nätet var minst fem år gamla. Fast jag undrar vad påståendet att skillnaderna är betydelselösa grundar sig på. Man vill ju, eller åtminstone vill jag, att även sista biten av de 16 ska vara vettig (annars har man ju bara 15 bitars upplösning!), även om det kan vara svårt att upptäcka skillnaden när man lyssnar.

På en företagsfest ett tag senare hade jag tillfälle att diskutera ämnet med en musiker som råkar vara ena halvan av Malmös hetaste namn på just Beatport, och även han var helt inne på linjen att alla bitarna har betydelse och att dithering är önskvärt, vilket gjorde mig lite nöjd.

Men så kom han också med den för mig något otillfredsställande nyheten att det finns olika rön om vilken sorts brus man ska lägga på för att få bäst resultat av dithering. Jag vet inte om jag ska försöka ta reda på fakta i den diskussionen också. Lyckligtvis har jag kunnat hålla mig till wav-format sedan dess.

intressant? om mp3, musik

Digital musik och mp3-avkodningens mysterier

Cocktailamatörismens element

Dryckeskultur för finsmakare ligger i tiden. Vin, maltwhisky, grappa – från ihållande trender till flugor. Cocktails har däremot aldrig fått någon riktig kulturstatus, och kanske kommer de aldrig att få det. De har en air av nostalgi över sig och förekommer mest i elegant inredda barer eller på temafester.

Men fnys inte åt cocktailen, den har många poänger som kulturdryckerna saknar.

Välbefinnandedispositionen

En cocktail passar bäst tidigt på kvällen. Idealisk att smutta på medan man lagar mat, eftersom den är liten och stark, och man får i sig den i ganska få klunkar som man kan passa in mellan potatisskalning, lökhack och köttansning. (Jag talar alltså hela tiden om cocktail i dess egentliga betydelse: en drink bestående av en eller flera sorters sprit med en mindre mängd andra smaksättare, serverad i ett högt glas på fot. En drink som Gin Tonic där spriten späds ut med stora mängder läsk eller sodavatten är alltså inte en cocktail, det kallar jag long drink eller grogg.)

En outtalad men normal inställning till alkoholstyrkan i det man dricker är att den ska öka efter hand som kvällen går. Jag har mer och mer börjat tycka att det är ganska idiotiskt. Att accelerera intaget efter hand som omdömet trubbas av är för det första riskabelt, man får lätt i sig mer än vad man vill. För det andra är det värdelöst för det totala välbefinnandet: Av det man dricker just innan somnar man får man ju inte ut något alls av den euforiska berusningskänsla som, låt oss inte förneka det, är den basala anledningen till att vi dricker alkohol oavsett vilken berusningsnivå vi föredrar att stanna på. Det ger bara tungt huvud dagen efter.

Visst uppskattar jag en Islaywhisky efter en god middag, eller en Alexander framåt natten, men man kan göra stora livskvalitetvinster genom att vara försiktig med vad man dricker under de senaste timmarna. Att inleda kvällen med en stark cocktail för att sedan successivt minska alkoholen man intar gör att man får ut så mycket mer av av den.

Amatören kontra bartendern

Att vara cocktailintresserad privatperson betyder inte att man är amatörbartender. Att vara bartender är något helt annat, det kräver mångsidighet och bred kunskap.

Som bartender blandar man säkert rutinmässigt dussintals olika sorters drinkar som man inte precis gillar själv. Amatören behöver inte kunna tillgodose något annat än sin egen smak (och i viss mån eventuella gästers), och kan i stället förfina den till det yttersta och lära sig blanda sina favoriter med perfekt precision.

Det första hindret att ta sig över som hemmablandare är att inte ens ett välförsett barskåp innehåller ingredienser till mer än en bråkdel av drinkarna man hittar i en receptsamling. Det är verkligen inte bara att skaffa en drinkbok och börja blanda, det kräver planering. I en medelmåttig cocktailbar finns fler likörer och andra smaksättare än de flesta skulle drömma om att ha hemma, och att besöka en cocktailbar har därmed fördelen att man ögonblickligen kan testa nästan vilken drink som helst man är nyfiken på. Men bristen på likörer är bara ett problem om man tror att man ska kunna ha samma drinkbeteende hemma i köket som i baren. Det är ett mentalt hinder.

Snabbt att dricka, långsamt att lära

Konsten att blanda cocktails är verkligen någonting som man kan fortsätta att utveckla under lång tid. Efter att ha smakat några väl utvalda sorters skotsk maltwhisky vid en handfull provningstillfällen kan man nära nog betrakta sig som kännare av skotsk maltwhisky. Men efter många fler cocktailkvällar än så är man definitivt fortfarande nybörjare. Jag betraktar mig själv fortfarande som nybörjare trots att jag odlat intresset i ett par tre år.

Att det går långsamt framåt kommer sig bland annat av att antalet blandningar man dricker vid ett enskilt tillfälle oftast är litet. En normal fredagkväll som också innehåller en måltid med vin bör man dricka en, eller möjligtvis två cocktails. Innan man blandar en tredje av bara farten bör man noga överväga risken att kroppen inte hinner bryta ner alkoholen under natten, och att man alltså offrar ett antal timmars meningsfull dagsaktivitet dagen därpå.

Det går dock betydligt fortare när man kommit över det andra mentala hindret: våga hälla ut! När man blandat en drink som man inte är nöjd med, varför skulle man dricka den? Spriten är ändå redan förbrukad, och en halvdan cocktail är inte nyttig för vare sig kropp eller själ, så häll ut den i vasken och blanda en ny.

Framför allt när man experimenterar med egna recept i början, innan man har fått känsla för vad som gör en välavvägd blandning, blir det oftast inte speciellt bra. Därför håller man sig gärna till andras recept ett bra tag.

Egen kreativitet

Så småningom är det klart att man ska börja improvisera fram egna cocktails. Om inte annat så för att råda bot på den blygsamma likörmångfalden i barskåpet. Inget kan väl vara tristare än att läsa sida upp och sida ner i cocktailboken i jakt på recept som man tycker låter intressanta och som man dessutom råkar ha alla ingredienser till. Då är det trevligare att utgå från vad man har och sätta samman något man känner för.

Dessutom får man större utlopp för sin kreativitet när man gör egna cocktailblandningar. Medan vin- och whiskykännare, med flera, nöjer sig med att bedöma vad andra har gjort, skapar cocktailentusiasten sin dryck själv.

Därmed ger cocktailen tillfredsställelse i en dimension som de andra helt saknar.

intressant? om cocktail, sprit

Dryckeskultur för finsmakare ligger i tiden. Vin, maltwhisky, grappa – från ihållande trender till flugor. Cocktails har däremot aldrig fått någon riktig kulturstatus, och kanske kommer de aldrig att få det. De har en air av nostalgi över sig och förekommer mest i elegant inredda barer eller på temafester.

Men fnys inte åt cocktailen, den har många poänger som kulturdryckerna saknar.

Välbefinnandedispositionen

En cocktail passar bäst tidigt på kvällen. Idealisk att smutta på medan man lagar mat, eftersom den är liten och stark, och man får i sig den i ganska få klunkar som man kan passa in mellan potatisskalning, lökhack och köttansning. (Jag talar alltså hela tiden om cocktail i dess egentliga betydelse: en drink bestående av en eller flera sorters sprit med en mindre mängd andra smaksättare, serverad i ett högt glas på fot. En drink som Gin Tonic där spriten späds ut med stora mängder läsk eller sodavatten är alltså inte en cocktail, det kallar jag long drink eller grogg.)

En outtalad men normal inställning till alkoholstyrkan i det man dricker är att den ska öka efter hand som kvällen går. Jag har mer och mer börjat tycka att det är ganska idiotiskt. Att accelerera intaget efter hand som omdömet trubbas av är för det första riskabelt, man får lätt i sig mer än vad man vill. För det andra är det värdelöst för det totala välbefinnandet: Av det man dricker just innan somnar man får man ju inte ut något alls av den euforiska berusningskänsla som, låt oss inte förneka det, är den basala anledningen till att vi dricker alkohol oavsett vilken berusningsnivå vi föredrar att stanna på. Det ger bara tungt huvud dagen efter.

Visst uppskattar jag en Islaywhisky efter en god middag, eller en Alexander framåt natten, men man kan göra stora livskvalitetvinster genom att vara försiktig med vad man dricker under de senaste timmarna. Att inleda kvällen med en stark cocktail för att sedan successivt minska alkoholen man intar gör att man får ut så mycket mer av av den.

Amatören kontra bartendern

Att vara cocktailintresserad privatperson betyder inte att man är amatörbartender. Att vara bartender är något helt annat, det kräver mångsidighet och bred kunskap.

Som bartender blandar man säkert rutinmässigt dussintals olika sorters drinkar som man inte precis gillar själv. Amatören behöver inte kunna tillgodose något annat än sin egen smak (och i viss mån eventuella gästers), och kan i stället förfina den till det yttersta och lära sig blanda sina favoriter med perfekt precision.

Det första hindret att ta sig över som hemmablandare är att inte ens ett välförsett barskåp innehåller ingredienser till mer än en bråkdel av drinkarna man hittar i en receptsamling. Det är verkligen inte bara att skaffa en drinkbok och börja blanda, det kräver planering. I en medelmåttig cocktailbar finns fler likörer och andra smaksättare än de flesta skulle drömma om att ha hemma, och att besöka en cocktailbar har därmed fördelen att man ögonblickligen kan testa nästan vilken drink som helst man är nyfiken på. Men bristen på likörer är bara ett problem om man tror att man ska kunna ha samma drinkbeteende hemma i köket som i baren. Det är ett mentalt hinder.

Snabbt att dricka, långsamt att lära

Konsten att blanda cocktails är verkligen någonting som man kan fortsätta att utveckla under lång tid. Efter att ha smakat några väl utvalda sorters skotsk maltwhisky vid en handfull provningstillfällen kan man nära nog betrakta sig som kännare av skotsk maltwhisky. Men efter många fler cocktailkvällar än så är man definitivt fortfarande nybörjare. Jag betraktar mig själv fortfarande som nybörjare trots att jag odlat intresset i ett par tre år.

Att det går långsamt framåt kommer sig bland annat av att antalet blandningar man dricker vid ett enskilt tillfälle oftast är litet. En normal fredagkväll som också innehåller en måltid med vin bör man dricka en, eller möjligtvis två cocktails. Innan man blandar en tredje av bara farten bör man noga överväga risken att kroppen inte hinner bryta ner alkoholen under natten, och att man alltså offrar ett antal timmars meningsfull dagsaktivitet dagen därpå.

Det går dock betydligt fortare när man kommit över det andra mentala hindret: våga hälla ut! När man blandat en drink som man inte är nöjd med, varför skulle man dricka den? Spriten är ändå redan förbrukad, och en halvdan cocktail är inte nyttig för vare sig kropp eller själ, så häll ut den i vasken och blanda en ny.

Framför allt när man experimenterar med egna recept i början, innan man har fått känsla för vad som gör en välavvägd blandning, blir det oftast inte speciellt bra. Därför håller man sig gärna till andras recept ett bra tag.

Egen kreativitet

Så småningom är det klart att man ska börja improvisera fram egna cocktails. Om inte annat så för att råda bot på den blygsamma likörmångfalden i barskåpet. Inget kan väl vara tristare än att läsa sida upp och sida ner i cocktailboken i jakt på recept som man tycker låter intressanta och som man dessutom råkar ha alla ingredienser till. Då är det trevligare att utgå från vad man har och sätta samman något man känner för.

Dessutom får man större utlopp för sin kreativitet när man gör egna cocktailblandningar. Medan vin- och whiskykännare, med flera, nöjer sig med att bedöma vad andra har gjort, skapar cocktailentusiasten sin dryck själv.

Därmed ger cocktailen tillfredsställelse i en dimension som de andra helt saknar.

intressant? om cocktail, sprit

Cocktailamatörismens element

Det urvattnade arvet efter agent 007

Vill du ha Martinin skakad eller rörd? Frågan borde inte vara långt mer motiverad än ifall man vill ha oxfilébiten kokt eller grillad. De flesta som intresserat sig för drinkblandning vet att en Martini normalt kyls genom att röras med is, även om orsaken inte är så klar för alla.

För världens mest berömda cocktaildrickare James Bond är dock frågan mer komplicerad.

Skakad eller rörd

När Bonds senaste filminkarnation får frågan i filmen Casino Royale svarar han »Ser jag ut som jag bryr mig?« Inte så lite arrogant kan man tycka, med tanke på att det är just hans vana att beställa »shaken, not stirred« som är orsaken till att denna variant över huvud taget existerar. (Han må vara ursäktad av att han just förlorat sitt livs pokerparti.)

Det finns många fantasifulla förklaringar till varför en Martini ska röras eller skakas, som troligtvis har ganska lite att göra med det faktiska resultatet. Det hävdas till exempel ibland att drinken tar skada (blir svedd) rent kemiskt av kontakten med luft när man skakar den. Det är ytterst tveksamt om det verkligen går att märka detta på smaken. I förhållande till annat som påverkar kan det knappast ge något annat än en inbillad smakskillnad. För all del, inbillade smaker har förstås också betydelse för upplevelsen, men det finns enklare förklaringar som har större inverkan.

Martini är förvisso en fantastiskt känslig drink, tillräckligt känslig för att kylningsmetoden ska märkas på smaken. Tror man, som de flesta tycks göra, att konsten att blanda en Martini bara handlar om att välja rätt proportioner mellan gin och vermouth så försummar man en mängd detaljer, varav kanske viktigast en avgörande ingrediens – och då talar jag inte om den bortglömda ingrediensen orange bitters, som hänför sig till de mer subtila detaljerna – nej, en mycket mer framträdande ingrediens är: vatten.

Vatten, som kommer sig av att isen smälter en aning när man rör runt den i drinken. Det finns de som kyler ginflaskan i förväg i frysen så att isen smälter minimalt när man blandar själva drinken, men då har de inte insett att en välbalanserad Martini ska innehålla en viss mängd smältvatten, annars får man en bedövande hög alkoholhalt och går miste om de mildare smaknyanserna i såväl gin som vermouth. Exakt hur mycket vatten som är perfekt varierar med vilken sorts sprit man använder och den personliga smaken, men om gin och shaker är ungefär rumstempererad blir mängden vatten som smälter när man rör drinken med is åtminstone inte helt fel. Skakar man i stället drinken tillför man väldigt mycket värme – alla som någon gång skakat en cocktail vet att shakern blir iskall och full med kondens, och händerna likaså. All denna kyla kan bara ha uppstått på ett sätt: genom smältning av is. När man mäter utspädningen genom att sätta glaset till munnen och smaka (det enda relevanta sättet att mäta), känner man mycket riktigt att drinken har blivit ganska vattnig.

Förutom smaken kan ingen förneka att skakningen gör drinken mjölkig av bubblor, så att den inte alls ser lika ren och klar och aptitlig ut. Det är mest av denna anledning som bartenderns tumregel lyder att man skakar redan grumliga drinkar, sådana som innehåller fruktjuice, men inte klara.

James Bonds »Martini«

Men vad är det nu egentligen för Martini som James Bond beställer, och varför i all världen vill han ha den skakad? Den första frågan är något komplicerad. Bonds vanligaste och mest kända beställning i filmerna är Vodka Martini, shaken not stirred, men det är inte det enda han beställer. The James Bond Cocktail Bar och Make mine a 007 reder ut detaljerna för den som vill fördjupa sig i Bonds dryckesvanor.

En annan drink som kan göra anspråk på titeln James Bonds Martini är Vesper som Bond beställer, och namnger efter hjältinnan, just i den första romanen Casino Royale och receptet återges troget i 2006 års filmversion: »Three measures of Gordon's, one of vodka, half a measure of Kina Lillet. Shake it very well until it's ice-cold, then add a large, thin slice of lemon peel. Got it?«. Detta är själva verket inte alls någon Martini. En Martini görs av gin (som möjligen kan ersättas av vodka om man är beredd att acceptera att även varianten Vodka Martini får passera under namnet Martini) tillsammans med Vermouth och eventuellt någon droppe orange bitters. Kina Lillet är, eller snarare var, inte vermouth, utan en bitter aperitif som innehåller en stor mängd kinin. Enda anledningen att kalla Vesper för Martini skulle vara att James Bond tycks göra det: »›A dry martini,‹ he said. ›One. In a deep champagne goblet‹«. Därefter följer receptet ovan.

Vill man prova Bonds speciella drink idag stöter man på problem. Till att börja med har Kina Lillet upphört att existera. Faktum är att namnet egentligen hade ändrats till bara Lillet redan när Casino Royale skrevs. Men allvarligare är att även receptet är annorlunda sedan 1986; drycken innehåller numera mycket mindre kinin, och har en fruktigare smak. Dessutom har Gordon's gin ändrats till att bli radikalt svagare. Från att ha legat någonstans nära 50% har den idag bara 37,5% alkohol. David Wondrich föreslår i en artikel i Esquire att man ska kompensera för dessa skillnader genom att tillsätta kinin i pulverform och använda 47-procentig Tanqueray (som dock också kan vara svår att hitta, den på Systembolaget har nyligen sjunkit till 43%) i stället för Gordon's. Jag kan inte bedöma vad kininens effekt blir, men att tro att man kan ersätta Gordon's med Tanqueray bara för alkoholstyrkans skull är absurt. Som om smaken bara skulle sitta i alkoholen! Tanqueray är förvisso ett av de smakligaste ginval man kan göra, och enligt min mening överlägsen Gordon's som Martinibas, men det blir en helt annan drink.

Skakningsgrunder

Så varför vill Bond ha Martinin skakad? Samma resonemang om utspädning gäller Vodka Martini (och i princip även Vesper som också är en klar drink, även om jag inte kan garantera någonting om hur den egentligen smakar).

Jag har stött på den underliga uppfattningen att Bonds drink ska skakas för att den innehåller vodka (vare sig det nu är en Vodka Martini eller en Vesper) och därför smakar illa om den inte är riktigt iskall. För det första stämmer det inte att den blir kallare av att skakas än att röras, inte om man rör ordentligt, bara mer utspädd. För det andra, varför använda vodka om man tycker att det smakar illa?

Tycker Bond att alkoholhalten i den rörda drinken blir för hög i och med att spriten han föredrar den med tydligen är ovanligt stark? Kanske, men knappast troligt, så stark är den ändå inte. Möjligen skulle man kunna tänka sig att han när han besöker ishotellet i Jukkasjärvi vill kompensera för att omgivningen är kall och inte smälter isen tillräckligt vid omröring, men dit kommer han inte förrän i den nittonde filmen Die Another Day, som inte ens är baserad på någon förlaga av Ian Fleming.

Lösningen är förmodligen mycket enklare, och antyds ganska tydligt av utvikningen med drinken Vesper. Anledningen att Bond beställer denna underliga »martini« i den första roman han dyker upp i torde vara att Ian Fleming har för avsikt att detta ska vara Bonds egen speciella drink, något som bara han dricker. I senare böcker överges idén delvis. Fleming nöjer sig med att låta Bond beställa mer normala drinkar. Men han behåller ett kuriöst element, nämligen att låta Bond be om sin Vodka Martini skakad, något som en verklig cocktaildrickare knappast skulle göra. Ironiskt nog har denna gimmick fått följden att tusentals verkliga människor alldeles i onödan dricker vattniga och grumliga Martinis för att de litar på den belevade agentens goda smak.

intressant? om cocktail, James Bond

Vill du ha Martinin skakad eller rörd? Frågan borde inte vara långt mer motiverad än ifall man vill ha oxfilébiten kokt eller grillad. De flesta som intresserat sig för drinkblandning vet att en Martini normalt kyls genom att röras med is, även om orsaken inte är så klar för alla.

För världens mest berömda cocktaildrickare James Bond är dock frågan mer komplicerad.

Skakad eller rörd

När Bonds senaste filminkarnation får frågan i filmen Casino Royale svarar han »Ser jag ut som jag bryr mig?« Inte så lite arrogant kan man tycka, med tanke på att det är just hans vana att beställa »shaken, not stirred« som är orsaken till att denna variant över huvud taget existerar. (Han må vara ursäktad av att han just förlorat sitt livs pokerparti.)

Det finns många fantasifulla förklaringar till varför en Martini ska röras eller skakas, som troligtvis har ganska lite att göra med det faktiska resultatet. Det hävdas till exempel ibland att drinken tar skada (blir svedd) rent kemiskt av kontakten med luft när man skakar den. Det är ytterst tveksamt om det verkligen går att märka detta på smaken. I förhållande till annat som påverkar kan det knappast ge något annat än en inbillad smakskillnad. För all del, inbillade smaker har förstås också betydelse för upplevelsen, men det finns enklare förklaringar som har större inverkan.

Martini är förvisso en fantastiskt känslig drink, tillräckligt känslig för att kylningsmetoden ska märkas på smaken. Tror man, som de flesta tycks göra, att konsten att blanda en Martini bara handlar om att välja rätt proportioner mellan gin och vermouth så försummar man en mängd detaljer, varav kanske viktigast en avgörande ingrediens – och då talar jag inte om den bortglömda ingrediensen orange bitters, som hänför sig till de mer subtila detaljerna – nej, en mycket mer framträdande ingrediens är: vatten.

Vatten, som kommer sig av att isen smälter en aning när man rör runt den i drinken. Det finns de som kyler ginflaskan i förväg i frysen så att isen smälter minimalt när man blandar själva drinken, men då har de inte insett att en välbalanserad Martini ska innehålla en viss mängd smältvatten, annars får man en bedövande hög alkoholhalt och går miste om de mildare smaknyanserna i såväl gin som vermouth. Exakt hur mycket vatten som är perfekt varierar med vilken sorts sprit man använder och den personliga smaken, men om gin och shaker är ungefär rumstempererad blir mängden vatten som smälter när man rör drinken med is åtminstone inte helt fel. Skakar man i stället drinken tillför man väldigt mycket värme – alla som någon gång skakat en cocktail vet att shakern blir iskall och full med kondens, och händerna likaså. All denna kyla kan bara ha uppstått på ett sätt: genom smältning av is. När man mäter utspädningen genom att sätta glaset till munnen och smaka (det enda relevanta sättet att mäta), känner man mycket riktigt att drinken har blivit ganska vattnig.

Förutom smaken kan ingen förneka att skakningen gör drinken mjölkig av bubblor, så att den inte alls ser lika ren och klar och aptitlig ut. Det är mest av denna anledning som bartenderns tumregel lyder att man skakar redan grumliga drinkar, sådana som innehåller fruktjuice, men inte klara.

James Bonds »Martini«

Men vad är det nu egentligen för Martini som James Bond beställer, och varför i all världen vill han ha den skakad? Den första frågan är något komplicerad. Bonds vanligaste och mest kända beställning i filmerna är Vodka Martini, shaken not stirred, men det är inte det enda han beställer. The James Bond Cocktail Bar och Make mine a 007 reder ut detaljerna för den som vill fördjupa sig i Bonds dryckesvanor.

En annan drink som kan göra anspråk på titeln James Bonds Martini är Vesper som Bond beställer, och namnger efter hjältinnan, just i den första romanen Casino Royale och receptet återges troget i 2006 års filmversion: »Three measures of Gordon's, one of vodka, half a measure of Kina Lillet. Shake it very well until it's ice-cold, then add a large, thin slice of lemon peel. Got it?«. Detta är själva verket inte alls någon Martini. En Martini görs av gin (som möjligen kan ersättas av vodka om man är beredd att acceptera att även varianten Vodka Martini får passera under namnet Martini) tillsammans med Vermouth och eventuellt någon droppe orange bitters. Kina Lillet är, eller snarare var, inte vermouth, utan en bitter aperitif som innehåller en stor mängd kinin. Enda anledningen att kalla Vesper för Martini skulle vara att James Bond tycks göra det: »›A dry martini,‹ he said. ›One. In a deep champagne goblet‹«. Därefter följer receptet ovan.

Vill man prova Bonds speciella drink idag stöter man på problem. Till att börja med har Kina Lillet upphört att existera. Faktum är att namnet egentligen hade ändrats till bara Lillet redan när Casino Royale skrevs. Men allvarligare är att även receptet är annorlunda sedan 1986; drycken innehåller numera mycket mindre kinin, och har en fruktigare smak. Dessutom har Gordon's gin ändrats till att bli radikalt svagare. Från att ha legat någonstans nära 50% har den idag bara 37,5% alkohol. David Wondrich föreslår i en artikel i Esquire att man ska kompensera för dessa skillnader genom att tillsätta kinin i pulverform och använda 47-procentig Tanqueray (som dock också kan vara svår att hitta, den på Systembolaget har nyligen sjunkit till 43%) i stället för Gordon's. Jag kan inte bedöma vad kininens effekt blir, men att tro att man kan ersätta Gordon's med Tanqueray bara för alkoholstyrkans skull är absurt. Som om smaken bara skulle sitta i alkoholen! Tanqueray är förvisso ett av de smakligaste ginval man kan göra, och enligt min mening överlägsen Gordon's som Martinibas, men det blir en helt annan drink.

Skakningsgrunder

Så varför vill Bond ha Martinin skakad? Samma resonemang om utspädning gäller Vodka Martini (och i princip även Vesper som också är en klar drink, även om jag inte kan garantera någonting om hur den egentligen smakar).

Jag har stött på den underliga uppfattningen att Bonds drink ska skakas för att den innehåller vodka (vare sig det nu är en Vodka Martini eller en Vesper) och därför smakar illa om den inte är riktigt iskall. För det första stämmer det inte att den blir kallare av att skakas än att röras, inte om man rör ordentligt, bara mer utspädd. För det andra, varför använda vodka om man tycker att det smakar illa?

Tycker Bond att alkoholhalten i den rörda drinken blir för hög i och med att spriten han föredrar den med tydligen är ovanligt stark? Kanske, men knappast troligt, så stark är den ändå inte. Möjligen skulle man kunna tänka sig att han när han besöker ishotellet i Jukkasjärvi vill kompensera för att omgivningen är kall och inte smälter isen tillräckligt vid omröring, men dit kommer han inte förrän i den nittonde filmen Die Another Day, som inte ens är baserad på någon förlaga av Ian Fleming.

Lösningen är förmodligen mycket enklare, och antyds ganska tydligt av utvikningen med drinken Vesper. Anledningen att Bond beställer denna underliga »martini« i den första roman han dyker upp i torde vara att Ian Fleming har för avsikt att detta ska vara Bonds egen speciella drink, något som bara han dricker. I senare böcker överges idén delvis. Fleming nöjer sig med att låta Bond beställa mer normala drinkar. Men han behåller ett kuriöst element, nämligen att låta Bond be om sin Vodka Martini skakad, något som en verklig cocktaildrickare knappast skulle göra. Ironiskt nog har denna gimmick fått följden att tusentals verkliga människor alldeles i onödan dricker vattniga och grumliga Martinis för att de litar på den belevade agentens goda smak.

intressant? om cocktail, James Bond

Det urvattnade arvet efter agent 007

Programförklaring

Antagligen startas fortfarande nya bloggar i samma takt som aldrig förr, men själva hypen har ändå lagt sig tillräckligt för att jag ska kunna påbörja en utan att känna mig som att jag följer strömmen obehagligt mycket. En viktigare anledning till att jag börjar just nu är dock att jag först nyligen förstått poängen med bloggande.

Den avgörande nyheten i bloggandet som kommunikationsmedel är inte, som jag först trodde, vilket fick mig att tycka att trenden var ganska obegriplig, att man skriver upp och ner så att de nya inläggen hamnar före de gamla. Det tycker jag fortfarande bara är irriterande – det gör ju till exempel att om ni hittat denna blogg efter att den kommit att innehålla många inlägg så läser ni förmodligen denna inledning sist i stället för först, om ni över huvud taget kommer så långt som ända ner till början.

Möjligheten att kommentera är nog inte heller speciellt avgörande. För det mesta är bloggande enkelriktat.

Nej, det som ligger bakom bloggexplosionen är snarare attityden hos de flesta bloggare, nämligen att man skriver mest för sin egen och skrivandets skull, och om någon läser eller inte gör egentligen inte så stor skillnad. Den potentiella offentligheten i att bloggen finns på Internet gör förstås att skrivandet känns aningen mer meningsfullt än om texten hamnar i en hemlig bok i en låda, och dör i samma ögonblick som den skrivs, och det är säkert viktigt, för bloggarens fåfänga om inte annat. Men det motsäger inte att bloggen, trots att den är offentlig, finns till i första hand för skribenten och inte för läsarna. Att denna idé sammanfaller med att man har börjat skriva upp och ner är antagligen mest en slump.

Det är alltså med den insikten jag griper mig an detta projekt. Jag skriver dels för att anteckna information och resonemang som jag vill bevara för mig själv och för de eventuella Internetsökare där ute som råkar hitta den. Dels för att få sagt saker som jag vill säga för att jag tycker att de är intressanta – även om kanske inte så många andra håller med. Istället för att försöka påtvinga vänner, anhöriga och kolleger dessa utläggningar kommer jag att få utlopp för dem här, vilket som bieffekt kan göra mig till en något trevligare person att umgås med.

Jag väljer att inte skylta med mitt namn på bloggen. Inte för att det är någon stor hemlighet utan för att jag inte tycker att det finns någon anledning. De som känner mig vet vem jag är, och om ni inte känner mig skulle mitt namn ändå inte säga er någonting, förutom att ni kanske skulle förväxla mig med någon av de två halvkända personer som har samma namn.

Det dominerande ämnet, åtminstone till en början, kommer att vara cocktails – därav bloggens namn ctail. Att blanda och dricka cocktails är ett intresse jag odlat i ett par år, men som ingen jag känner delar i nämnvärd grad. Många tycker nog mest att mina drinkar är väl starka och spritsmakande, och en del verkar tycka att poängen med att blanda sprit med andra vätskor är att bli av med spritsmaken i stället för att förhöja den. De som har något smakmässigt intresse för sprit är fortfarande nästan uteslutande insnöade på maltwhisky, en trend som jag själv i stort sett kommit över.

Utöver cocktailinlägg är min tanke att här ska dyka upp annan kuriös eller användbar information om ämnen jag utforskat eller funderat över, vilket lär bli en blandning av huvudsakligen ytliga ämnen, såsom andra drycker, mat och musik, men med ett och annat djupare politiskt eller filosofiskt inlägg.

Skulle ämnena helt glida ifrån cocktailämnet så funkar namnet ju ändå: bloggen blir då i sig en cocktail av mina intressen och åsikter.

intressant? om bloggande

Antagligen startas fortfarande nya bloggar i samma takt som aldrig förr, men själva hypen har ändå lagt sig tillräckligt för att jag ska kunna påbörja en utan att känna mig som att jag följer strömmen obehagligt mycket. En viktigare anledning till att jag börjar just nu är dock att jag först nyligen förstått poängen med bloggande.

Den avgörande nyheten i bloggandet som kommunikationsmedel är inte, som jag först trodde, vilket fick mig att tycka att trenden var ganska obegriplig, att man skriver upp och ner så att de nya inläggen hamnar före de gamla. Det tycker jag fortfarande bara är irriterande – det gör ju till exempel att om ni hittat denna blogg efter att den kommit att innehålla många inlägg så läser ni förmodligen denna inledning sist i stället för först, om ni över huvud taget kommer så långt som ända ner till början.

Möjligheten att kommentera är nog inte heller speciellt avgörande. För det mesta är bloggande enkelriktat.

Nej, det som ligger bakom bloggexplosionen är snarare attityden hos de flesta bloggare, nämligen att man skriver mest för sin egen och skrivandets skull, och om någon läser eller inte gör egentligen inte så stor skillnad. Den potentiella offentligheten i att bloggen finns på Internet gör förstås att skrivandet känns aningen mer meningsfullt än om texten hamnar i en hemlig bok i en låda, och dör i samma ögonblick som den skrivs, och det är säkert viktigt, för bloggarens fåfänga om inte annat. Men det motsäger inte att bloggen, trots att den är offentlig, finns till i första hand för skribenten och inte för läsarna. Att denna idé sammanfaller med att man har börjat skriva upp och ner är antagligen mest en slump.

Det är alltså med den insikten jag griper mig an detta projekt. Jag skriver dels för att anteckna information och resonemang som jag vill bevara för mig själv och för de eventuella Internetsökare där ute som råkar hitta den. Dels för att få sagt saker som jag vill säga för att jag tycker att de är intressanta – även om kanske inte så många andra håller med. Istället för att försöka påtvinga vänner, anhöriga och kolleger dessa utläggningar kommer jag att få utlopp för dem här, vilket som bieffekt kan göra mig till en något trevligare person att umgås med.

Jag väljer att inte skylta med mitt namn på bloggen. Inte för att det är någon stor hemlighet utan för att jag inte tycker att det finns någon anledning. De som känner mig vet vem jag är, och om ni inte känner mig skulle mitt namn ändå inte säga er någonting, förutom att ni kanske skulle förväxla mig med någon av de två halvkända personer som har samma namn.

Det dominerande ämnet, åtminstone till en början, kommer att vara cocktails – därav bloggens namn ctail. Att blanda och dricka cocktails är ett intresse jag odlat i ett par år, men som ingen jag känner delar i nämnvärd grad. Många tycker nog mest att mina drinkar är väl starka och spritsmakande, och en del verkar tycka att poängen med att blanda sprit med andra vätskor är att bli av med spritsmaken i stället för att förhöja den. De som har något smakmässigt intresse för sprit är fortfarande nästan uteslutande insnöade på maltwhisky, en trend som jag själv i stort sett kommit över.

Utöver cocktailinlägg är min tanke att här ska dyka upp annan kuriös eller användbar information om ämnen jag utforskat eller funderat över, vilket lär bli en blandning av huvudsakligen ytliga ämnen, såsom andra drycker, mat och musik, men med ett och annat djupare politiskt eller filosofiskt inlägg.

Skulle ämnena helt glida ifrån cocktailämnet så funkar namnet ju ändå: bloggen blir då i sig en cocktail av mina intressen och åsikter.

intressant? om bloggande

Programförklaring