Mänsklighetsfällan

Jag har nyligen lyssnat på ett par podcasts om singulariteten. Därmed är jag just nu antagligen i ett bättre kunskapsläge än vad jag någonsin kommer att vara igen för ett raljant avfärdande av hela begreppet. Till verket.

Vad är det?

I matematiken är en singularitet en punkt där någonting inte kan beräknas, som t.ex. värdet av 1/x i punkten x=0. Vernor Vinge använde 1993 ordet för att beteckna en kommande tidpunkt där den tekniska utvecklingen plötsligt börjar gå väldigt mycket snabbare. Idén är att utvecklingen av maskiner och deras program får dem att uppnå allt högre intellektuella nivåer, och så småningom närma sig en punkt där de är förmögna att själva skapa maskiner eller program, med en intelligensnivå som överträffar deras egen. Denna avkomma kommer i sin tur att kunna skapa ännu smartare efterföljare, och så drar utvecklingen iväg i en hastigt stigande spiral.

Andra hade tänkt liknande tankar förut, men Vinge låg rätt i tiden för att få genomslag.

Singularitetsvisionärer ser fram emot punkten med skräckblandad förtjusning. Vissa mest med skräck, andra med enbart förtjusning. De förtjusta tänker sig teknikexplosionen i människans tjänst. Trots att singularitetstanken innebär att framtiden bortom punkten i princip är oförutsägbar finns många ganska likriktade spekulationer om vad den för med sig. Exempelvis tänker man att den kommer att ge människan möjlighet till evigt liv, antingen genom bidrag till läkekonsten, eller genom en möjlighet att, som 1980-talets tv-figur Max Headroom, uploada innehållet från hjärnan till ett datorsystem, där det kan leva vidare oberoende av den biologiska kroppen.

Vissa singularitetsspekulanter uppskattar ganska tvärsäkert tidpunkten för singulariteten (typiskt inom några få decennier), likt Jehovas vittnen som bestämmer datum för den yttersta dagen. Hör till exempel på den obehaglige visionär som förklarar hur man kan förvänta sig att människors ekonomiska beteende kommer att förändras när (inte om) de accepterar att singulariteten är nära förestående, och deras högsta prioritet blir att till varje pris överleva tillräckligt länge för att få uppleva den.

De som är rädda för singulariteten oroar sig för att maskinerna, när de väl blivit smarta, kommer att dominera världen, och människorna bli onödiga. Kanske förslavar eller utrotar maskinerna oss.

Milt skeptiska podcasts

Författaren Mike McRae har gjort ett intressant reportage om vad singulariteten innebär och hur trolig den är. Han viker in åsikter av författarkollegan Richard Morgan och den intressanta filosofen Nick Boström. En bra introduktion, med ett mestadels milt skeptiskt perspektiv: vi vet ju än så länge inte vad intelligens är, blir ungefär konsensus, och därmed kan vi inte heller veta hur långt det är kvar till att datorer eller andra maskiner ska kunna nå verklig intelligens, eller om det alls är möjligt.

Douglas Hofstadter börjar i en konferenspresentation med att döma ut en del av 1990-talets trångsynta kritik mot singularitetsliknande teorier. Idén att teknikutvecklingen skulle kunna omvandla människan till någonting helt nytt väckte då, för inte särskilt länge sedan, en indignation som i dagens cyberrymdifierade samhälle är lite svår att förstå. Men sedan intar Hofstadter själv en försiktigt skeptisk attityd. Han konstaterar att han ser på singulariteten med visst obehag, och kanske därför gärna vill tro att den ligger långt fram i tiden. Han granskar siffrorna i förutsägelserna och konstaterar, likt McRaes reportage, att de faktiskt inte säger så mycket om hur snart maskinerna närmar sig vår intelligens. Han förfasar sig lite över de mest utflippade teorierna som finns bland förutsägelserna från singularitetsrörelsens profeter. Och så konstaterar han, helt riktigt, att en exponentiell teknisk utveckling som den vi tycks uppleva visserligen kan uppfattas som explosiv, men det innebär faktiskt inte alls någon singularitet. Exponentialkurvan stiger allt brantare med ett allt mer accelererat utvecklingstempo, men den håller sig ändå jämn och fin och deriverbar. Den har inget knä, ingen punkt som kan tas som början på en ny teknologisk världsordning.

Drömmer humanoider om medvetna mekaniska får?

Det är förundransvärt att till och med en så framstående tänkare som Hofstadter stannar vid enbart kvantitativa invändningar, och tycks godta flera av de svaga premisser som ligger till grund för själva singularitetsidén. Att man kan tveka över möjligheterna för datorer att (snart) uppnå mänsklig intelligens är sin sak, men mer centralt borde vara att ifrågasätta förutsättningen att mänsklig intelligens är någon sorts upphöjt tillstånd, som beräkningsmässigt avancerade varelser måste närma sig.

Varför skulle den vara det? Vad ska maskinerna med »intelligens« till?

Grundpremissen för singularitetstanken är att när maskinerna blir nog avancerade för att utföra de beräkningsoperationer det mänskliga nervsystemet kan, då kommer de i princip att bli människor: själv börja driva den tekniska »utvecklingen« och börja generera avkomma. Det bottnar i en trångsynt bild av vår mänskliga uppfattning om världen som den enda riktiga, eller högst utvecklade. Man resonerar utifrån vårt mänskliga sätt att se på vår omgivning och konstaterar, föga förvånande, att bara människor har förmåga att uppfatta världen just så. Sedan försöker man projicera den uppfattningen på maskinerna.

Vår världsbild passar just oss. Den är en av de många ingivelser (eller kanske snarare samlingar av ingivelser) längs evolutionens väg som gjort oss till så effektiva fortplantningsmaskiner för våra gener, framgångsrika i konkurrens med andra organismer med liknande historia och drivkrafter.

Intelligens och medvetande är våra egna etiketter på företeelser vi använder oss av i vår strävan efter överlevnad. De är svåra att riktigt få grepp om för oss, eftersom de är så centrala delar av det vi betraktar som oss själva. Men betyder det att de skulle vara lättare att få syn på för en utomstående betraktare? Knappast. Kanske beskrivs de i själva verket bättre som människans upplevelse, eller abstrakta representation, av sina egna förmågor än som förmågorna i sig. En icke-mänsklig varelse som försökte kopiera människan skulle säkert inte tycka att de här abstrakta begreppen var viktiga, och kanske inte ens ha någon möjlighet att över huvud taget uppfatta dem så som vi gör. De hänför sig till vår egen bild av oss själva, och det finns ingen anledning att anta att de äger större allmängiltighet.

Kanske skulle en icke-mänsklig imitation av människan få några liknande inre upplevelser av bara farten, eller kanske inte. Ingen skulle sakna dem, om bara de yttre tecknen på anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom fanns där.

Vi människor tenderar att se intelligens som en väldigt speciell egenskap, den högsta av alla möjliga beräkningsförmågor. Det beror antagligen på att den är en förmåga som, i våra ögon, skiljer oss från andra snarlika organismer. Organismer som, med våra mått mätt, är mindre framgångsrika i den kamp för överlevnad som de och vi deltar i. Men det är inte maskinernas livsmiljö. Tron på en plötslig intelligensexplosion hos maskinerna förutsätter en ganska trångsynt uppfattning om intelligensen som universellt betydelsefull förmåga.

Vår evolutionära bakgrund

Sedan har vi det här med fascinationen för reproduktion. Maskiner som skapar andra maskiner. Det gör de för det första redan: datorer byggs t.ex. inte av mänskliga händer, utan av maskiner, som mycket väl kan ha lägre beräkningskapacitet (»intelligens«) än det de bygger. Om de av människan skapade maskinerna någon gång ska ta över människans värld finns det goda skäl att hävda att de redan har gjort det.

Reproduktion är den primära drivkraften för människor, liksom för andra organismer. Det är hela vår raison d'être: vi är reproduktionsmaskiner för våra gener. Denna evolutionära historia har inte maskiner konstruerade av människan. De har inte vår vilja till fortplantning inkodad i varje beståndsdel, och det är svårt att se hur den skulle smyga sig in i dem bara för att deras beräkningskapacitet ökar. Maskiner och datorprogram fortplantas genom att vi, människorna, reproducerar deras beståndsdelar till nya individer, och maskinerna saknar drivkrafter till att vilja förändra det förhållandet.

På samma sätt har inte maskinerna vår vilja att dominera andra varelser. Den är nämligen bara ytterligare en av många drifter och förmågor som stärker vår funktion som fortplantningsmaskiner.

Idén att maskinerna skulle ta över förutsätter dessutom den objektivt sett underliga uppfattningen att det är vi, människorna, som regerar planeten för tillfället. Också det förutsätter ett strikt mänskligt perspektiv. En oberoende observatör skulle minst lika gärna kunna komma fram till att planetens myllrande biosfär domineras av bakterier och andra mikroorganismer. De mänskliga kropparna fungerar som kolonier för vissa av dem (celler) samt som miljö för populationer av miljontals fristående bakterier i symbios. Att dessa kolonier har ett internt signalsystem som får dem att »uppleva« sig »själva« som autonoma, »medvetna« och »intelligenta« varelser skulle vara svårt för den utomstående observatören att uppfatta. Det är tveksamt om det över huvud taget har någon giltighet annat än just för kommunikation inom organismerna, och i viss utsträckning mellan dem.

Come on you apes, you wanna live forever?

Tanken att man med datorteknikens hjälp skulle kunna leva vidare genom att lägga över tillräckligt med information om sig själv i ett datorsystem, som bland annat Hofstadterpresentationen tar upp, bygger på en uppdelning av människan i kropp och intellekt som är artificiell, och också den trångsynt mänsklig. Det som är vi är i själva verket inte bara det andliga och abstrakta; vi är i första hand våra kroppar. Själslivet ger oss ett sätt att målinrikta våra handlingar, vilket återigen är en av de många förmågor som hjälper kroppen att överleva och fortplanta sig. Att se intellektet som det primära och kroppen bara som dess kärl är förklaringsmässigt bakvänt.

När kroppen dör, skulle man verkligen känna att man levde vidare om ens »medvetande« levde vidare utan kropp, eller i en annan kropp? Jag skulle inte tro att det fungerar så för de flesta människor. Självbevarelsedriften inkluderar kroppen – den egna kroppen, inte en kopia av den.

Strävan efter evigt liv i sig är nog ganska oöverlagd. Alldeles oavsett om man får det enbart elektroniskt eller genom att kroppen faktiskt bevaras, och delar byts ut efter hand (vilket ju faktiskt är ungefär hur det delvis redan fungerar med våra celler). En förhastad slutsats av självbevarelsedriften, som inbillar oss att existens alltid är att föredra framför icke-existens. Ytterligare en av kroppens lyckade mekanismer för att hålla fortplantningsmaskinen igång så länge som möjligt. Om man verkligen funderar över följderna av att alla, eller åtminstone många, skulle få evigt liv är det åtminstone inte självklart att det leder till en paradisisk tillvaro.

Men just i tanken på evigt liv och dess motpol, utrotningen av oss och vår avkomma, ligger antagligen en del av lockelsen med singularitetsidén, både i de skräck- och lustfyllda delarna. Viljan att tro på singulariteten ligger förmodligen mycket djupare ner i driftslivet än vad många av de troende vill erkänna. De vill förstås inte se sin lära som en teknologiserad version av Jehovas vittnens.

Den accelererande förändringen är konstant

Om man ser lite bredare på begreppet maskin blir det ganska svårt att hitta en definition av maskin som utesluter människor. Vi är, visserligen inte medvetet konstruerade (vad nu det ska betyda), men dock fortplantningsmaskiner. Vågar man inkludera människorna bland maskinerna blir det ganska tydligt att den enda sortens singularitet i utvecklingen som rimligtvis någonsin kommer att inträffa, redan har varit i full gång i åtminstone tusentals år.

En enda sorts maskin finns med just människans perspektiv på intelligens, makt, avkomma och medvetande, nämligen människan själv. Människan har en inbyggd mekanism för att skapa nya människor, och dessutom förmåga att göra avkomman intelligentare än sin skapare. Den förmågan uppstod dock inte i ett plötsligt ögonblick, utan har utvecklats kontinuerligt under årtusenden.

Skriftspråket, som gör att stora kollektiva kunskapsmassor kan bevaras över generationsgränserna, var ett viktigt steg. Men skriften är en liten del av den teknologi med hjälp av vilken människan gradvis förbättrar sig själv.

Vår existens är redan statt i explosivt accelererande utveckling genom den förändring av oss själva och vår miljö vi blir allt mer kapabla till. Maskinerna vi bygger är en del av vår miljö och av själva vår existens. Det är ytterst tveksamt om det tillkommer någon plötslig teknologisk utvecklingsexplosion. Men man behöver faktiskt inte tänka sig någon singularitetspunkt för att vår framtid ska framstå som en fortsatt oförutsägbar blandning av teknologiska möjligheter och hot.

Bild: Walraven

Jag har nyligen lyssnat på ett par podcasts om singulariteten. Därmed är jag just nu antagligen i ett bättre kunskapsläge än vad jag någonsin kommer att vara igen för ett raljant avfärdande av hela begreppet. Till verket.

Vad är det?

I matematiken är en singularitet en punkt där någonting inte kan beräknas, som t.ex. värdet av 1/x i punkten x=0. Vernor Vinge använde 1993 ordet för att beteckna en kommande tidpunkt där den tekniska utvecklingen plötsligt börjar gå väldigt mycket snabbare. Idén är att utvecklingen av maskiner och deras program får dem att uppnå allt högre intellektuella nivåer, och så småningom närma sig en punkt där de är förmögna att själva skapa maskiner eller program, med en intelligensnivå som överträffar deras egen. Denna avkomma kommer i sin tur att kunna skapa ännu smartare efterföljare, och så drar utvecklingen iväg i en hastigt stigande spiral.

Andra hade tänkt liknande tankar förut, men Vinge låg rätt i tiden för att få genomslag.

Singularitetsvisionärer ser fram emot punkten med skräckblandad förtjusning. Vissa mest med skräck, andra med enbart förtjusning. De förtjusta tänker sig teknikexplosionen i människans tjänst. Trots att singularitetstanken innebär att framtiden bortom punkten i princip är oförutsägbar finns många ganska likriktade spekulationer om vad den för med sig. Exempelvis tänker man att den kommer att ge människan möjlighet till evigt liv, antingen genom bidrag till läkekonsten, eller genom en möjlighet att, som 1980-talets tv-figur Max Headroom, uploada innehållet från hjärnan till ett datorsystem, där det kan leva vidare oberoende av den biologiska kroppen.

Vissa singularitetsspekulanter uppskattar ganska tvärsäkert tidpunkten för singulariteten (typiskt inom några få decennier), likt Jehovas vittnen som bestämmer datum för den yttersta dagen. Hör till exempel på den obehaglige visionär som förklarar hur man kan förvänta sig att människors ekonomiska beteende kommer att förändras när (inte om) de accepterar att singulariteten är nära förestående, och deras högsta prioritet blir att till varje pris överleva tillräckligt länge för att få uppleva den.

De som är rädda för singulariteten oroar sig för att maskinerna, när de väl blivit smarta, kommer att dominera världen, och människorna bli onödiga. Kanske förslavar eller utrotar maskinerna oss.

Milt skeptiska podcasts

Författaren Mike McRae har gjort ett intressant reportage om vad singulariteten innebär och hur trolig den är. Han viker in åsikter av författarkollegan Richard Morgan och den intressanta filosofen Nick Boström. En bra introduktion, med ett mestadels milt skeptiskt perspektiv: vi vet ju än så länge inte vad intelligens är, blir ungefär konsensus, och därmed kan vi inte heller veta hur långt det är kvar till att datorer eller andra maskiner ska kunna nå verklig intelligens, eller om det alls är möjligt.

Douglas Hofstadter börjar i en konferenspresentation med att döma ut en del av 1990-talets trångsynta kritik mot singularitetsliknande teorier. Idén att teknikutvecklingen skulle kunna omvandla människan till någonting helt nytt väckte då, för inte särskilt länge sedan, en indignation som i dagens cyberrymdifierade samhälle är lite svår att förstå. Men sedan intar Hofstadter själv en försiktigt skeptisk attityd. Han konstaterar att han ser på singulariteten med visst obehag, och kanske därför gärna vill tro att den ligger långt fram i tiden. Han granskar siffrorna i förutsägelserna och konstaterar, likt McRaes reportage, att de faktiskt inte säger så mycket om hur snart maskinerna närmar sig vår intelligens. Han förfasar sig lite över de mest utflippade teorierna som finns bland förutsägelserna från singularitetsrörelsens profeter. Och så konstaterar han, helt riktigt, att en exponentiell teknisk utveckling som den vi tycks uppleva visserligen kan uppfattas som explosiv, men det innebär faktiskt inte alls någon singularitet. Exponentialkurvan stiger allt brantare med ett allt mer accelererat utvecklingstempo, men den håller sig ändå jämn och fin och deriverbar. Den har inget knä, ingen punkt som kan tas som början på en ny teknologisk världsordning.

Drömmer humanoider om medvetna mekaniska får?

Det är förundransvärt att till och med en så framstående tänkare som Hofstadter stannar vid enbart kvantitativa invändningar, och tycks godta flera av de svaga premisser som ligger till grund för själva singularitetsidén. Att man kan tveka över möjligheterna för datorer att (snart) uppnå mänsklig intelligens är sin sak, men mer centralt borde vara att ifrågasätta förutsättningen att mänsklig intelligens är någon sorts upphöjt tillstånd, som beräkningsmässigt avancerade varelser måste närma sig.

Varför skulle den vara det? Vad ska maskinerna med »intelligens« till?

Grundpremissen för singularitetstanken är att när maskinerna blir nog avancerade för att utföra de beräkningsoperationer det mänskliga nervsystemet kan, då kommer de i princip att bli människor: själv börja driva den tekniska »utvecklingen« och börja generera avkomma. Det bottnar i en trångsynt bild av vår mänskliga uppfattning om världen som den enda riktiga, eller högst utvecklade. Man resonerar utifrån vårt mänskliga sätt att se på vår omgivning och konstaterar, föga förvånande, att bara människor har förmåga att uppfatta världen just så. Sedan försöker man projicera den uppfattningen på maskinerna.

Vår världsbild passar just oss. Den är en av de många ingivelser (eller kanske snarare samlingar av ingivelser) längs evolutionens väg som gjort oss till så effektiva fortplantningsmaskiner för våra gener, framgångsrika i konkurrens med andra organismer med liknande historia och drivkrafter.

Intelligens och medvetande är våra egna etiketter på företeelser vi använder oss av i vår strävan efter överlevnad. De är svåra att riktigt få grepp om för oss, eftersom de är så centrala delar av det vi betraktar som oss själva. Men betyder det att de skulle vara lättare att få syn på för en utomstående betraktare? Knappast. Kanske beskrivs de i själva verket bättre som människans upplevelse, eller abstrakta representation, av sina egna förmågor än som förmågorna i sig. En icke-mänsklig varelse som försökte kopiera människan skulle säkert inte tycka att de här abstrakta begreppen var viktiga, och kanske inte ens ha någon möjlighet att över huvud taget uppfatta dem så som vi gör. De hänför sig till vår egen bild av oss själva, och det finns ingen anledning att anta att de äger större allmängiltighet.

Kanske skulle en icke-mänsklig imitation av människan få några liknande inre upplevelser av bara farten, eller kanske inte. Ingen skulle sakna dem, om bara de yttre tecknen på anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom fanns där.

Vi människor tenderar att se intelligens som en väldigt speciell egenskap, den högsta av alla möjliga beräkningsförmågor. Det beror antagligen på att den är en förmåga som, i våra ögon, skiljer oss från andra snarlika organismer. Organismer som, med våra mått mätt, är mindre framgångsrika i den kamp för överlevnad som de och vi deltar i. Men det är inte maskinernas livsmiljö. Tron på en plötslig intelligensexplosion hos maskinerna förutsätter en ganska trångsynt uppfattning om intelligensen som universellt betydelsefull förmåga.

Vår evolutionära bakgrund

Sedan har vi det här med fascinationen för reproduktion. Maskiner som skapar andra maskiner. Det gör de för det första redan: datorer byggs t.ex. inte av mänskliga händer, utan av maskiner, som mycket väl kan ha lägre beräkningskapacitet (»intelligens«) än det de bygger. Om de av människan skapade maskinerna någon gång ska ta över människans värld finns det goda skäl att hävda att de redan har gjort det.

Reproduktion är den primära drivkraften för människor, liksom för andra organismer. Det är hela vår raison d'être: vi är reproduktionsmaskiner för våra gener. Denna evolutionära historia har inte maskiner konstruerade av människan. De har inte vår vilja till fortplantning inkodad i varje beståndsdel, och det är svårt att se hur den skulle smyga sig in i dem bara för att deras beräkningskapacitet ökar. Maskiner och datorprogram fortplantas genom att vi, människorna, reproducerar deras beståndsdelar till nya individer, och maskinerna saknar drivkrafter till att vilja förändra det förhållandet.

På samma sätt har inte maskinerna vår vilja att dominera andra varelser. Den är nämligen bara ytterligare en av många drifter och förmågor som stärker vår funktion som fortplantningsmaskiner.

Idén att maskinerna skulle ta över förutsätter dessutom den objektivt sett underliga uppfattningen att det är vi, människorna, som regerar planeten för tillfället. Också det förutsätter ett strikt mänskligt perspektiv. En oberoende observatör skulle minst lika gärna kunna komma fram till att planetens myllrande biosfär domineras av bakterier och andra mikroorganismer. De mänskliga kropparna fungerar som kolonier för vissa av dem (celler) samt som miljö för populationer av miljontals fristående bakterier i symbios. Att dessa kolonier har ett internt signalsystem som får dem att »uppleva« sig »själva« som autonoma, »medvetna« och »intelligenta« varelser skulle vara svårt för den utomstående observatören att uppfatta. Det är tveksamt om det över huvud taget har någon giltighet annat än just för kommunikation inom organismerna, och i viss utsträckning mellan dem.

Come on you apes, you wanna live forever?

Tanken att man med datorteknikens hjälp skulle kunna leva vidare genom att lägga över tillräckligt med information om sig själv i ett datorsystem, som bland annat Hofstadterpresentationen tar upp, bygger på en uppdelning av människan i kropp och intellekt som är artificiell, och också den trångsynt mänsklig. Det som är vi är i själva verket inte bara det andliga och abstrakta; vi är i första hand våra kroppar. Själslivet ger oss ett sätt att målinrikta våra handlingar, vilket återigen är en av de många förmågor som hjälper kroppen att överleva och fortplanta sig. Att se intellektet som det primära och kroppen bara som dess kärl är förklaringsmässigt bakvänt.

När kroppen dör, skulle man verkligen känna att man levde vidare om ens »medvetande« levde vidare utan kropp, eller i en annan kropp? Jag skulle inte tro att det fungerar så för de flesta människor. Självbevarelsedriften inkluderar kroppen – den egna kroppen, inte en kopia av den.

Strävan efter evigt liv i sig är nog ganska oöverlagd. Alldeles oavsett om man får det enbart elektroniskt eller genom att kroppen faktiskt bevaras, och delar byts ut efter hand (vilket ju faktiskt är ungefär hur det delvis redan fungerar med våra celler). En förhastad slutsats av självbevarelsedriften, som inbillar oss att existens alltid är att föredra framför icke-existens. Ytterligare en av kroppens lyckade mekanismer för att hålla fortplantningsmaskinen igång så länge som möjligt. Om man verkligen funderar över följderna av att alla, eller åtminstone många, skulle få evigt liv är det åtminstone inte självklart att det leder till en paradisisk tillvaro.

Men just i tanken på evigt liv och dess motpol, utrotningen av oss och vår avkomma, ligger antagligen en del av lockelsen med singularitetsidén, både i de skräck- och lustfyllda delarna. Viljan att tro på singulariteten ligger förmodligen mycket djupare ner i driftslivet än vad många av de troende vill erkänna. De vill förstås inte se sin lära som en teknologiserad version av Jehovas vittnens.

Den accelererande förändringen är konstant

Om man ser lite bredare på begreppet maskin blir det ganska svårt att hitta en definition av maskin som utesluter människor. Vi är, visserligen inte medvetet konstruerade (vad nu det ska betyda), men dock fortplantningsmaskiner. Vågar man inkludera människorna bland maskinerna blir det ganska tydligt att den enda sortens singularitet i utvecklingen som rimligtvis någonsin kommer att inträffa, redan har varit i full gång i åtminstone tusentals år.

En enda sorts maskin finns med just människans perspektiv på intelligens, makt, avkomma och medvetande, nämligen människan själv. Människan har en inbyggd mekanism för att skapa nya människor, och dessutom förmåga att göra avkomman intelligentare än sin skapare. Den förmågan uppstod dock inte i ett plötsligt ögonblick, utan har utvecklats kontinuerligt under årtusenden.

Skriftspråket, som gör att stora kollektiva kunskapsmassor kan bevaras över generationsgränserna, var ett viktigt steg. Men skriften är en liten del av den teknologi med hjälp av vilken människan gradvis förbättrar sig själv.

Vår existens är redan statt i explosivt accelererande utveckling genom den förändring av oss själva och vår miljö vi blir allt mer kapabla till. Maskinerna vi bygger är en del av vår miljö och av själva vår existens. Det är ytterst tveksamt om det tillkommer någon plötslig teknologisk utvecklingsexplosion. Men man behöver faktiskt inte tänka sig någon singularitetspunkt för att vår framtid ska framstå som en fortsatt oförutsägbar blandning av teknologiska möjligheter och hot.

Bild: Walraven

Mänsklighetsfällan

Flattr

Jag tyckte direkt att Flattr lät som en lysande idé. Jag får massor av intressant information och stimulerande läsning i form av texter folk runtom på nätet lägger ner stort arbete på att sätta ihop, och med hjälp av Flattr kan jag betala för mig (eller donera kanske är den skattetekniskt korrekta termen), och därmed stödja och uppmuntra sådant jag tycker är lovvärt.

Man avsätter alltså ett visst belopp i månaden, och så kan man ge en andel av det till det man gillar på nätet genom att klicka på dess Flattr-knappar. Förutsatt att sådana finns där.

Nu är jag inte oftast inte så snabb med att verkligen börja använda saker bara för att jag tycker att de verkar bra. Men häromdagen var det någon på Twitter som klankade ner på Flattr, vilket provocerade mig tillräckligt mycket för att som reaktion äntligen registrera ett konto och börja använda systemet. Jag tar det lite försiktigt med flattrandet till att börja med för att jag inte ska fastna i att sprida mig för tunt, men den här insiktsfulla Intensifier-posten jag läste i fredags var fortfarande tillräckligt varm i mitt minne för att retroaktivt få mitt första Flattr-klick.

När jag nu skapat ett konto sätter jag förstås in Flattr-knappar på bloggen också. Jag följde den här guiden (som jag också flattrat) för att enkelt fixa till det i bloggmotorn jag använder (efter tips från Flattr på Twitter). Så nu är det bara att klicka loss om ni vill visa er uppskattning. Knappen uppe till höger rör bloggen som helhet, och så finns det en knapp längst ner i varje inlägg. Jag räknar inte med att tjäna några stora pengar på det, men det kan väl om inte annat bli några kronor som jag kan överföra till andra via mitt eget Flattr-konto.

Uppdatering: Jag låter det här inlägget ligga kvar som ett historiskt dokument, men Flattr slog aldrig igenom på allvar, och jag har slutat använda det.

Jag tyckte direkt att Flattr lät som en lysande idé. Jag får massor av intressant information och stimulerande läsning i form av texter folk runtom på nätet lägger ner stort arbete på att sätta ihop, och med hjälp av Flattr kan jag betala för mig (eller donera kanske är den skattetekniskt korrekta termen), och därmed stödja och uppmuntra sådant jag tycker är lovvärt.

Man avsätter alltså ett visst belopp i månaden, och så kan man ge en andel av det till det man gillar på nätet genom att klicka på dess Flattr-knappar. Förutsatt att sådana finns där.

Nu är jag inte oftast inte så snabb med att verkligen börja använda saker bara för att jag tycker att de verkar bra. Men häromdagen var det någon på Twitter som klankade ner på Flattr, vilket provocerade mig tillräckligt mycket för att som reaktion äntligen registrera ett konto och börja använda systemet. Jag tar det lite försiktigt med flattrandet till att börja med för att jag inte ska fastna i att sprida mig för tunt, men den här insiktsfulla Intensifier-posten jag läste i fredags var fortfarande tillräckligt varm i mitt minne för att retroaktivt få mitt första Flattr-klick.

När jag nu skapat ett konto sätter jag förstås in Flattr-knappar på bloggen också. Jag följde den här guiden (som jag också flattrat) för att enkelt fixa till det i bloggmotorn jag använder (efter tips från Flattr på Twitter). Så nu är det bara att klicka loss om ni vill visa er uppskattning. Knappen uppe till höger rör bloggen som helhet, och så finns det en knapp längst ner i varje inlägg. Jag räknar inte med att tjäna några stora pengar på det, men det kan väl om inte annat bli några kronor som jag kan överföra till andra via mitt eget Flattr-konto.

Uppdatering: Jag låter det här inlägget ligga kvar som ett historiskt dokument, men Flattr slog aldrig igenom på allvar, och jag har slutat använda det.

Flattr

Stöldens högtid

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Stöldens högtid

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Fungerar satir egentligen?

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Fungerar satir egentligen?