Fungerar satir egentligen?

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Fungerar satir egentligen?