Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor