Ateistiska ceremonier

Det är onekligen ett problem att kyrkan haft ceremonimonopol så länge att många har svårt att tänka sig en ceremoni som inte blandar in kyrkan. Behovet av ceremonier går mycket djupare än någon religion. Vi behöver ceremonier för att manifestera viktiga förändringar i våra liv, för oss själva och inför omgivningen. Vi som inte vill koppla våra djupaste ögonblick i livet till gudar, spöken eller utomjordiska besökare, vi måste också kunna ha våra ceremonier.

Och naturligtvis kan vi det. Det är dock inte alltid så lätt att veta hur man bär sig åt. Det finns inte precis några färdiga format, och det är inte lätt att hitta någon som hjälper en att hålla ceremonin någon annanstans än inom kyrkan.

Vi blev inbjudna till en välkomsthögtid för ett barn i släkten för ett antal år sedan, och jag trodde på vägen dit att det nog skulle bli en ganska fånig tillställning. Jag tyckte att det kändes onödigt och ganska krystat att, som jag såg det, imitera ett dop med det centrala, religiösa, elementet borttaget. Men jag ändrade mig radikalt under själva ceremonin.

Kvinnan som höll ceremonin var van att göra det professionellt, även om det normalt var icke-religiösa begravningar hon sysslade med. Hon hade både kunnandet som behövdes för att lägga upp en ceremoni och förmågan att leda den på ett högtidligt men samtidigt rakt och otvunget sätt. Dessutom var hon en utmärkt sångerska och gitarrist. Det hela berörde mig djupt på ett sätt som inga religiösa ceremonier någonsin gjort.

När vi själva fått barn ville vi göra något liknande för vår dotter. Vi fick tag på den som hållit ceremonin för vår släkting, och hon ville mer än gärna ha omväxling till de dystra begravningstillställningar hon annars brukar vara värd för. Hon ordnade en välkomstceremoni för vår första dotter mot en ganska symbolisk ersättning, och har sedan gjort samma sak för den andra. Som en ren bonus följde dessutom hennes man, som är professionell musiker, med båda gångerna och kompade de musikaliska inslagen på kontrabas. Vår ceremonimästare gjorde upplägget och skrev en personlig text i dialog med oss om vilka sorts personer vi var, och vad vi var ute efter att framföra. Vi diskuterade lämpliga sånger, och deltog i ceremonin med diktläsning och tändande av ljus. Det var väldigt lyckat båda gångerna, djupt känslomässig stämning under ceremonin men samtidigt glatt och otvunget.

De kristna ceremonier – vigslar och dop – jag har varit på har å andra sidan ofta varit ganska beklämmande upplevelser. Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Henrik Berggren beklagar sig i dagens Dagens Nyheter över vad han verkar tycka är behovet av kyrkliga ceremonier. Om alternativ till dop skriver han »Det är möjligt att det finns bra borgerliga dopritualer [sic!]. Men jag har bara varit med om hemmasnickrade namngivningsceremonier. Och de kan vara stämningsfulla och fina, men lider av ett fundamentalt problem: det officiella erkännandet av det namn man ger sitt barn är helt kopplat till staten, närmare bestämt skattemyndigheten. […] Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.«

Vi har inte kallat våra välkomsthögtider vare sig namngivningsceremonier eller (förstås) dopritualer. De har varit avsedda just att ge barnet ett välkomnande i den »församling« av släkt och vänner där det ska leva. Att sedan praktiskt taget alla gäster har referat till tillställningen som »namngivning« får stå för dem. Dopet lider ju av samma missförstånd om att vara till för att ge barnet ett namn. (Jag irriterar mig ett par gånger i veckan på att folk säger sig »döpa om« exempelvis datafiler när de menar att de byter namn på dem.) Visst har vi gjort en grej med namnen i ceremonin, men det gör ju även dopet.

Problemet är att ateismen inte är någon religion, inte har något samfund som kan tillhandahålla mallar och professionell hjälp för ritualer, och att det saknas folklig tradition och kunskap om hur ceremonier byggs upp. Efter kyrkans månghundraåriga dominans på området är det där den mesta kompetensen finns. Jag är inte säker på vem som är mest lämpad att ta itu med det här problemet, men jag är ganska säker på att det inte är Christer Sturmark.

intressant? om religion, ateism, dop, välkomsthögtid, namngivning, ceremonier, Henrik Berggren.

Det är onekligen ett problem att kyrkan haft ceremonimonopol så länge att många har svårt att tänka sig en ceremoni som inte blandar in kyrkan. Behovet av ceremonier går mycket djupare än någon religion. Vi behöver ceremonier för att manifestera viktiga förändringar i våra liv, för oss själva och inför omgivningen. Vi som inte vill koppla våra djupaste ögonblick i livet till gudar, spöken eller utomjordiska besökare, vi måste också kunna ha våra ceremonier.

Och naturligtvis kan vi det. Det är dock inte alltid så lätt att veta hur man bär sig åt. Det finns inte precis några färdiga format, och det är inte lätt att hitta någon som hjälper en att hålla ceremonin någon annanstans än inom kyrkan.

Vi blev inbjudna till en välkomsthögtid för ett barn i släkten för ett antal år sedan, och jag trodde på vägen dit att det nog skulle bli en ganska fånig tillställning. Jag tyckte att det kändes onödigt och ganska krystat att, som jag såg det, imitera ett dop med det centrala, religiösa, elementet borttaget. Men jag ändrade mig radikalt under själva ceremonin.

Kvinnan som höll ceremonin var van att göra det professionellt, även om det normalt var icke-religiösa begravningar hon sysslade med. Hon hade både kunnandet som behövdes för att lägga upp en ceremoni och förmågan att leda den på ett högtidligt men samtidigt rakt och otvunget sätt. Dessutom var hon en utmärkt sångerska och gitarrist. Det hela berörde mig djupt på ett sätt som inga religiösa ceremonier någonsin gjort.

När vi själva fått barn ville vi göra något liknande för vår dotter. Vi fick tag på den som hållit ceremonin för vår släkting, och hon ville mer än gärna ha omväxling till de dystra begravningstillställningar hon annars brukar vara värd för. Hon ordnade en välkomstceremoni för vår första dotter mot en ganska symbolisk ersättning, och har sedan gjort samma sak för den andra. Som en ren bonus följde dessutom hennes man, som är professionell musiker, med båda gångerna och kompade de musikaliska inslagen på kontrabas. Vår ceremonimästare gjorde upplägget och skrev en personlig text i dialog med oss om vilka sorts personer vi var, och vad vi var ute efter att framföra. Vi diskuterade lämpliga sånger, och deltog i ceremonin med diktläsning och tändande av ljus. Det var väldigt lyckat båda gångerna, djupt känslomässig stämning under ceremonin men samtidigt glatt och otvunget.

De kristna ceremonier – vigslar och dop – jag har varit på har å andra sidan ofta varit ganska beklämmande upplevelser. Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Henrik Berggren beklagar sig i dagens Dagens Nyheter över vad han verkar tycka är behovet av kyrkliga ceremonier. Om alternativ till dop skriver han »Det är möjligt att det finns bra borgerliga dopritualer [sic!]. Men jag har bara varit med om hemmasnickrade namngivningsceremonier. Och de kan vara stämningsfulla och fina, men lider av ett fundamentalt problem: det officiella erkännandet av det namn man ger sitt barn är helt kopplat till staten, närmare bestämt skattemyndigheten. […] Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.«

Vi har inte kallat våra välkomsthögtider vare sig namngivningsceremonier eller (förstås) dopritualer. De har varit avsedda just att ge barnet ett välkomnande i den »församling« av släkt och vänner där det ska leva. Att sedan praktiskt taget alla gäster har referat till tillställningen som »namngivning« får stå för dem. Dopet lider ju av samma missförstånd om att vara till för att ge barnet ett namn. (Jag irriterar mig ett par gånger i veckan på att folk säger sig »döpa om« exempelvis datafiler när de menar att de byter namn på dem.) Visst har vi gjort en grej med namnen i ceremonin, men det gör ju även dopet.

Problemet är att ateismen inte är någon religion, inte har något samfund som kan tillhandahålla mallar och professionell hjälp för ritualer, och att det saknas folklig tradition och kunskap om hur ceremonier byggs upp. Efter kyrkans månghundraåriga dominans på området är det där den mesta kompetensen finns. Jag är inte säker på vem som är mest lämpad att ta itu med det här problemet, men jag är ganska säker på att det inte är Christer Sturmark.

intressant? om religion, ateism, dop, välkomsthögtid, namngivning, ceremonier, Henrik Berggren.

Ateistiska ceremonier

Faktafixering

Jag skummar igenom Peter Englunds poetisk-filosofiska utläggning över plastsoldatens evigt ofullbordade hugg, och tycker i och för sig att den är lite tankeväckande, men frågan som dröjer kvar hos mig är: vad föreställer det där egentligen för soldat? Vilken armé hör han hemma i? Antagligen deltar han i andra världskriget, men uniformen är ingen av de vanligaste i krigsfilmerna man brukar se. Kan den vara rysk?

Är denna tendens att fastna vid fakta och detaljer ett handikapp? Nej, jag tror inte det. Folk kan ibland bli provocerade när man hänger upp sig på vad de tycker är trivialiteter. Men att ha en väsentlighetströskel som är lägre än de flestas, och ett finmaskigare granskningsfilter, det är samtidigt någonting som man har stor nytta av. Det gör att man ser brister som inte så många ser. Får en att följa associationer som inte är så vanliga. Leder en till en mer heltäckande förståelse än vad man annars skulle haft av det man ser, vilket låter en upptäcka samband som inte är så uppenbara.

Jag skummar igenom Peter Englunds poetisk-filosofiska utläggning över plastsoldatens evigt ofullbordade hugg, och tycker i och för sig att den är lite tankeväckande, men frågan som dröjer kvar hos mig är: vad föreställer det där egentligen för soldat? Vilken armé hör han hemma i? Antagligen deltar han i andra världskriget, men uniformen är ingen av de vanligaste i krigsfilmerna man brukar se. Kan den vara rysk?

Är denna tendens att fastna vid fakta och detaljer ett handikapp? Nej, jag tror inte det. Folk kan ibland bli provocerade när man hänger upp sig på vad de tycker är trivialiteter. Men att ha en väsentlighetströskel som är lägre än de flestas, och ett finmaskigare granskningsfilter, det är samtidigt någonting som man har stor nytta av. Det gör att man ser brister som inte så många ser. Får en att följa associationer som inte är så vanliga. Leder en till en mer heltäckande förståelse än vad man annars skulle haft av det man ser, vilket låter en upptäcka samband som inte är så uppenbara.

Faktafixering

Om grodbröd och teleportering

Idag löste jag ännu ett av min barndoms mysterier. Det är alltid tillfredsställande när det händer, och lite fascinerande eftersom det ger en indikation på någonting om hur hjärnan fungerar.

Ett problem jag grunnat på som barn har legat kvar någonstans därinne, orört, i kanske 30 år. Så plötsligt, genom en ogripbar association dyker det upp igen, i arbetsminnet så att säga, och jag inser ögonblickligen att jag nu har tillräcklig kunskap för att lösa problemet, och kanske har haft det i 20 år! Utan att koppla ihop problemet med lösningen, för att jag över huvud taget inte funderat på problemet.

När jag var liten åt mina föräldrar ibland grod-bröd till frukost. Det var ett mörkare och fastare bröd än frans-brödet som jag personligen föredrog. Jag vet att jag flera gånger frågade mina föräldrar: »varför heter det grodbröd?«, utan att få något tillfredställande svar. Jag minns inte exakt vad de svarade, men det hjälpte mig i alla fall inte att förstå vad det där mörka brödet skulle ha för koppling till grodor.

Det tog nog i och för sig inte så många år innan jag förstod att problemet var att de aldrig uppfattat vad jag frågade. De trodde att jag frågade varför det hette grov-bröd. Det var kanske det första av den här sortens mysterier jag löste.

Då tog mysteriet med kalfilen längre tid. I mitten på sjuttiotalet lyssnade min mor mycket på en skiva med vissångaren Carl Anton – senare känd från tv, med en underlig kombination av brunt hår och grått skägg (vilket i sin tur är ett mysterium jag aldrig löst. Färgade han håret men inte skägget? Varför i så fall? Det såg ju inte klokt ut!), men vid den här tiden var håret och skägget lika mörka. I en av texterna sjöng han: »så bjuder Mamma på blåbär, med socker och kylskåps-kalfil«. (Betoningen i kalfil ligger på andra stavelsen.)

Jag frågade min mor, »vad är kalfil?«, och hennes något förbryllade svar lät mig veta att det var någon speciell sorts fil, som man (precis som all annan fil) förvarade i kylskåpet. Jag accepterade nog svaret men jag undrade länge varför jag inte stötte på någon kalfil i verkliga livet. Till blåbär fick jag mjölk, grädde, eller möjligen vanlig filmjölk – aldrig kalfil. Jag var nog i övre tonåren när jag hörde visan igen och insåg att anledningen till min mors förbryllan var att hon uppfattat min fråga som »vad är kall fil?«, och vad svarar man på det?

Mysteriet jag löste idag har sitt ursprung i någon sorts studiebesök i någon sorts kontorsmiljö. Jag minns inte när eller var. Däremot minns jag att jag att jag blev förevisad en maskin där man stoppade in ett ihoprullat papper i en plastcylinder, varpå pappret försvann och materialiserades i ett annat rum!

Jag vet att jag tyckte att det var helt fantastiskt och väldigt förbryllande. Jag var nog egentligen tillräckligt gammal för att inse att teleportering var omöjlig, åtminstone med dagens fysik. Men jag såg det ju med mina egna ögon! Jag slöt mig till att det nog tydligen faktiskt var möjligt. Antagligen utarbetade jag omedvetet en ad hoc-teori om hur pappret bröts ner till mikroskopiska partiklar som skickades genom luften till mottagaren.

Efter ett tag måste jag ha glömt bort det hela, eftersom jag sedermera lärt mig att teleportering är science fiction utan se någon motsägelse. Först idag dök alltså minnet av någon anledning upp, och jag insåg att vad jag fått se naturligtvis var rörpost.

Hur många fler mysterier med uppenbara lösningar kan ligga och lura därinne bland synapserna i mitt huvud? Säkert tiotals åtminstone.

intressant? om mysterier, barn, hjärnan, Carl Anton, teleportering, rörpost. Grodbrödsbild av Ben Ostrowsky (some rights reserved).

Idag löste jag ännu ett av min barndoms mysterier. Det är alltid tillfredsställande när det händer, och lite fascinerande eftersom det ger en indikation på någonting om hur hjärnan fungerar.

Ett problem jag grunnat på som barn har legat kvar någonstans därinne, orört, i kanske 30 år. Så plötsligt, genom en ogripbar association dyker det upp igen, i arbetsminnet så att säga, och jag inser ögonblickligen att jag nu har tillräcklig kunskap för att lösa problemet, och kanske har haft det i 20 år! Utan att koppla ihop problemet med lösningen, för att jag över huvud taget inte funderat på problemet.

När jag var liten åt mina föräldrar ibland grod-bröd till frukost. Det var ett mörkare och fastare bröd än frans-brödet som jag personligen föredrog. Jag vet att jag flera gånger frågade mina föräldrar: »varför heter det grodbröd?«, utan att få något tillfredställande svar. Jag minns inte exakt vad de svarade, men det hjälpte mig i alla fall inte att förstå vad det där mörka brödet skulle ha för koppling till grodor.

Det tog nog i och för sig inte så många år innan jag förstod att problemet var att de aldrig uppfattat vad jag frågade. De trodde att jag frågade varför det hette grov-bröd. Det var kanske det första av den här sortens mysterier jag löste.

Då tog mysteriet med kalfilen längre tid. I mitten på sjuttiotalet lyssnade min mor mycket på en skiva med vissångaren Carl Anton – senare känd från tv, med en underlig kombination av brunt hår och grått skägg (vilket i sin tur är ett mysterium jag aldrig löst. Färgade han håret men inte skägget? Varför i så fall? Det såg ju inte klokt ut!), men vid den här tiden var håret och skägget lika mörka. I en av texterna sjöng han: »så bjuder Mamma på blåbär, med socker och kylskåps-kalfil«. (Betoningen i kalfil ligger på andra stavelsen.)

Jag frågade min mor, »vad är kalfil?«, och hennes något förbryllade svar lät mig veta att det var någon speciell sorts fil, som man (precis som all annan fil) förvarade i kylskåpet. Jag accepterade nog svaret men jag undrade länge varför jag inte stötte på någon kalfil i verkliga livet. Till blåbär fick jag mjölk, grädde, eller möjligen vanlig filmjölk – aldrig kalfil. Jag var nog i övre tonåren när jag hörde visan igen och insåg att anledningen till min mors förbryllan var att hon uppfattat min fråga som »vad är kall fil?«, och vad svarar man på det?

Mysteriet jag löste idag har sitt ursprung i någon sorts studiebesök i någon sorts kontorsmiljö. Jag minns inte när eller var. Däremot minns jag att jag att jag blev förevisad en maskin där man stoppade in ett ihoprullat papper i en plastcylinder, varpå pappret försvann och materialiserades i ett annat rum!

Jag vet att jag tyckte att det var helt fantastiskt och väldigt förbryllande. Jag var nog egentligen tillräckligt gammal för att inse att teleportering var omöjlig, åtminstone med dagens fysik. Men jag såg det ju med mina egna ögon! Jag slöt mig till att det nog tydligen faktiskt var möjligt. Antagligen utarbetade jag omedvetet en ad hoc-teori om hur pappret bröts ner till mikroskopiska partiklar som skickades genom luften till mottagaren.

Efter ett tag måste jag ha glömt bort det hela, eftersom jag sedermera lärt mig att teleportering är science fiction utan se någon motsägelse. Först idag dök alltså minnet av någon anledning upp, och jag insåg att vad jag fått se naturligtvis var rörpost.

Hur många fler mysterier med uppenbara lösningar kan ligga och lura därinne bland synapserna i mitt huvud? Säkert tiotals åtminstone.

intressant? om mysterier, barn, hjärnan, Carl Anton, teleportering, rörpost. Grodbrödsbild av Ben Ostrowsky (some rights reserved).

Om grodbröd och teleportering

Finns detta blogginlägg?

När man diskuterar grundläggande metafysiska problem som »har vi fri vilja?«, »finns det en verklighet bortom våra sinnen?«, eller för den delen mindre grundläggande som »kan maskiner tänka?«, är det alltid en utmaning att hantera vad jag skulle vilja kalla språkets axiombrist. Alltså att det inte finns några grundläggande ord som man kan utgå ifrån. När man definierar hur man själv ser på ett begrepp som exempelvis universum, är man hänvisad till att ge en beskrivning med hjälp av andra begrepp, som man i sin tur också har sin egen syn på. Man kan argumentera fram och tillbaka i ett par varv om exempelvis hur pålitliga ens sinnesintryck är, innan man (i bästa fall) kan inse att man pratar bredvid varandra därför att man har olika syn på vad som betecknas av något annat ord man använder, verkligheten till exempel.

Jag blir ofta förvånad över vilken brist på ödmjukhet även stora och välkända tänkare visar inför detta problem, och hur de kastar ur sig uttalanden som (för att ta ett extremt och daterat exempel) »jag tänker, alltså finns jag« – utan att specificera vad »jag« ska betyda, vad »tankar« ska betyda, och (mest centralt av allt) vad det innebär att »finnas«.

Just svårigheten i att definiera vad existens är för någonting var en nyckel för mig i att komma fram till min nuvarande verklighetsuppfattning. Därför vill jag beskriva den svårigheten här. (Om någon tycker sig känna igen vad som följer kan det bero på att jag lånar lite av vad jag själv skrivit i ämnet för länge sedan i ett diskussionsforum långt borta.)

Existens är faktiskt ett synnerligen vagt begrepp. Det används radikalt olika beroende på sammanhang. Fundera på följande frågor:

• Finns James Bond? (Jag menar den James Bond, Ian Flemings agent 007.) De flesta skulle nog säga att han inte finns på riktigt.
• Finns Beethovens nionde symfoni? De flesta skulle nog säga att den finns. Men på vilket sätt finns den egentligen som inte James Bond finns?
• Finns atomer? Eller är atommodellen en rent fiktiv konstruktion som kemister (och ibland fysiker) använder sig av därför att den råkar vara användbar till deras beräkningar, och i de flesta fall ge korrekta förutsägelser om vad som händer i deras laboratorier?
• Finns hundar? Eller är det bara atomerna som hundarna är uppbyggda av som egentligen finns, och hundarna abstrakta tankekonstruktioner som vi lagt oss till med bara för att det skulle vara för krångligt att alltid betrakta varje atom individuellt?

Det är alltså inte alls är så självklart som man skulle kunna tro vad som menas med att någonting »finns«. Begreppet existens är kontextberoende. För att citera Rymdlorden i Lars Gustafssons (ständigt återkommande) Det sällsamma djuret från norr: »Det finns så många sätt att existera, att det är nästan omöjligt att inte göra det på det ena eller andra sättet.«

Vad är då egentligen skillnaden mellan att finnas och att inte finnas? Vad är det som är så speciellt med existens? Jag skulle nog säga: ingenting, rent objektivt sett. Att vi tycker att det är så speciellt att finnas beror bara på att vi finns. Utanför vår kollektivt subjektiva begreppsvärld är existens betydelselös.

Men nu går jag händelserna i förväg. Mer om detta i kommande inlägg.

Uppdatering: I inlägget Naturvetenskapens diskreta Platonism finns en senkommen uppföljning på detta.

intressant? om existens, filosofi. Lego-007-bild av Andrew Becraft (some rights reserved). Orkesterbild av chrisbb@prodigy.net (some rights reserved). Atombild av abbamouse (some rights reserved). Hundbild av Silene (some rights reserved).

När man diskuterar grundläggande metafysiska problem som »har vi fri vilja?«, »finns det en verklighet bortom våra sinnen?«, eller för den delen mindre grundläggande som »kan maskiner tänka?«, är det alltid en utmaning att hantera vad jag skulle vilja kalla språkets axiombrist. Alltså att det inte finns några grundläggande ord som man kan utgå ifrån. När man definierar hur man själv ser på ett begrepp som exempelvis universum, är man hänvisad till att ge en beskrivning med hjälp av andra begrepp, som man i sin tur också har sin egen syn på. Man kan argumentera fram och tillbaka i ett par varv om exempelvis hur pålitliga ens sinnesintryck är, innan man (i bästa fall) kan inse att man pratar bredvid varandra därför att man har olika syn på vad som betecknas av något annat ord man använder, verkligheten till exempel.

Jag blir ofta förvånad över vilken brist på ödmjukhet även stora och välkända tänkare visar inför detta problem, och hur de kastar ur sig uttalanden som (för att ta ett extremt och daterat exempel) »jag tänker, alltså finns jag« – utan att specificera vad »jag« ska betyda, vad »tankar« ska betyda, och (mest centralt av allt) vad det innebär att »finnas«.

Just svårigheten i att definiera vad existens är för någonting var en nyckel för mig i att komma fram till min nuvarande verklighetsuppfattning. Därför vill jag beskriva den svårigheten här. (Om någon tycker sig känna igen vad som följer kan det bero på att jag lånar lite av vad jag själv skrivit i ämnet för länge sedan i ett diskussionsforum långt borta.)

Existens är faktiskt ett synnerligen vagt begrepp. Det används radikalt olika beroende på sammanhang. Fundera på följande frågor:

• Finns James Bond? (Jag menar den James Bond, Ian Flemings agent 007.) De flesta skulle nog säga att han inte finns på riktigt.
• Finns Beethovens nionde symfoni? De flesta skulle nog säga att den finns. Men på vilket sätt finns den egentligen som inte James Bond finns?
• Finns atomer? Eller är atommodellen en rent fiktiv konstruktion som kemister (och ibland fysiker) använder sig av därför att den råkar vara användbar till deras beräkningar, och i de flesta fall ge korrekta förutsägelser om vad som händer i deras laboratorier?
• Finns hundar? Eller är det bara atomerna som hundarna är uppbyggda av som egentligen finns, och hundarna abstrakta tankekonstruktioner som vi lagt oss till med bara för att det skulle vara för krångligt att alltid betrakta varje atom individuellt?

Det är alltså inte alls är så självklart som man skulle kunna tro vad som menas med att någonting »finns«. Begreppet existens är kontextberoende. För att citera Rymdlorden i Lars Gustafssons (ständigt återkommande) Det sällsamma djuret från norr: »Det finns så många sätt att existera, att det är nästan omöjligt att inte göra det på det ena eller andra sättet.«

Vad är då egentligen skillnaden mellan att finnas och att inte finnas? Vad är det som är så speciellt med existens? Jag skulle nog säga: ingenting, rent objektivt sett. Att vi tycker att det är så speciellt att finnas beror bara på att vi finns. Utanför vår kollektivt subjektiva begreppsvärld är existens betydelselös.

Men nu går jag händelserna i förväg. Mer om detta i kommande inlägg.

Uppdatering: I inlägget Naturvetenskapens diskreta Platonism finns en senkommen uppföljning på detta.

intressant? om existens, filosofi. Lego-007-bild av Andrew Becraft (some rights reserved). Orkesterbild av chrisbb@prodigy.net (some rights reserved). Atombild av abbamouse (some rights reserved). Hundbild av Silene (some rights reserved).

Finns detta blogginlägg?

Sjuka och friska tävlingar

Jag läste hos Mickey J Barzcyk om en japan som vunnit en ätningstävling genom att äta 5 kg kyckling på 12 minuter, vilket ledde mig till den intressanta reflektionen: varför tycker jag att detta är sjukare än vinna en löpningstävling genom att springa 42 km på två timmar?

Andra bloggar om sport, idrott, tävling.

Jag läste hos Mickey J Barzcyk om en japan som vunnit en ätningstävling genom att äta 5 kg kyckling på 12 minuter, vilket ledde mig till den intressanta reflektionen: varför tycker jag att detta är sjukare än vinna en löpningstävling genom att springa 42 km på två timmar?

Andra bloggar om sport, idrott, tävling.

Sjuka och friska tävlingar