En fluffig Pisco Sour

Jag gissar att de flesta chilenska kypare fortfarande föreslår sina turistifika gäster att dricka en Pisco Sour före maten, men tydligen är drinken inte längre bara en sydamerikansk angelägenhet. Den verkar ha blivit lite inne i USA, och till och med bartendern på Jeriko har åsikter om hur den ska blandas. (Jag har inte provat hans utförande än – jag är mest där på kvällar före jobbmorgnar. Uppdatering: Jeriko har blivit Babel, och jag har fortfarande inte druckit Pisco Sour där.)

Sedan jag upptäckte att man numera kan köpa Pisco i Sverige har jag forskat och experimenterat en del på att blanda drinken själv. Robert Heugels recept i en genomgång av cocktails med ägg lät väldigt lockande. Det innehåller Cointreau, vilket nog är ganska oortodoxt, men låter som ett bra tillskott – och jag är nästan alltid ute efter goda cocktails snarare än autentiska. Heugels recept gav en god drink, men inte perfekt i min smak, så jag ändrade det lite.

Heugel statuerar citron, men jag föredrar att byta ut den mot lime, eftersom jag tycker att det ger en mer elegant sofistikerad smak, i samma riktning som Cointreaun, som passar bättre i vårt nordliga klimat. (Kanske inte ett argument som passar en så exceptionellt solvarm dag som just idag, men ta citron då om ni så gärna vill!)

Jag tyckte också att Heugels drink var en aning för söt för mig, så jag provade att utesluta sockerlagen från hans recept.

Slutligen tycker jag att det blir bättre om man tar ett ordentligt stänk Angostura bitters direkt i shakern, i stället för att bara skvätta ovanpå drinken. Bittersen är en viktig komponent i smaken, och bara några stänk ovanpå gör att dess smak inte tränger igenom så mycket som jag skulle önska.

Resultatet blev ganska precist den smak jag var ute efter, men det fanns ett allvarligt problem: det blev väldigt lite skum. Pisco Sour innehåller äggvita för att ge ett skumlager ovanpå drinken. Det är dekorativt, men konsistensen bidrar också till smakupplevelsen. Det är inte acceptabelt att skummet uteblir.

Jag tvingades till en hel del forskning och experimenterande för att komma fram till hur jag på ett någorlunda tillförlitligt sätt skulle få tillbaka skummet. Den kritiska ingrediensen visade sig vara sockerlagen. Tydligen är kemin i hur den blandar sig med äggvitan viktig för skumbildningen.

Dessutom gav videon där Robert »DrinkBoy« Hess blandar Pisco Sour lite input. (Det verkar vara något fel på videon just nu, den avbryts mitt i – men jag har kunnat se den i sin helhet tidigare.) För att få drinken att skumma skakar han den först utan is. Det är ett bra knep som höjer skumtillförlitligheten, men det gör inte att man kan utesluta sockerlagen.

Sockerlag (simple syrup) har jag visst inte nämnt på bloggen tidigare. Det beror på att söta drinkar inte är något jag är överförtjust i, så sockerlag är inget jag har någon svidande åtgång på. Men det är en väldigt vanlig ingrediens i många klassiska cocktails, så varje någorlunda hängiven drinkblandare måste ha en flaska sockerlag i kylen. Jag tillverkar min genom att hälla två deciliter strösocker i lika många deciliter kokhett vatten, röra om (med virvelvisp) på svag värme tills sockret är löst, och sedan hälla över lösningen på en glasflaska med så kallad patentkork, som jag diskat noggrant och sköljt med kokhett vatten. Hygienen är viktig om man vill att lagen ska hålla sig länge, men om man ser till att den inte blir förorenad håller den sig lätt något års tid i kylen.

Hess använder också lime, och inte citron, men hans förklaring om att lime är vad peruanerna kallar citron tar jag med en nypa salt (och eventuellt en skvätt tequila). Jag har sett i Vietnam att »citron« kan vara en grön frukt, och »lime« en gul, men det betyder inte att namnen bara är utbytta. Vietnamesernas gröna citron smakar verkligen som citron, fast en aning beskare – absolut inte som lime – och deras gula lime smakar ungefär som vår lime. Mina erfarenheter av Peru inskränker sig till mellanlandning i Lima, men jag dristar mig till att gissa att peruanernas citron inte är exakt som vår lime.

Så här blir mitt recept på Pisco Sour:

5 cl Pisco
2 cl pressad lime
1 cl sockerlag
1 cl Cointreau
1 äggvita
1 + 3 stänk Angostura bitters

Blanda allt utom de sista tre stänken Angostura i en cocktailshaker, och skaka kraftigt utan is. En varning: av någon anledning, som jag inte tror att jag har tillräckliga kunskaper i kemi för att förklara närmare, expanderar innehållet i shakern något vid skakningen utan is, vilket riskerar att medföra läckage – eller i värsta fall att shakern ploppar upp helt och innehållet slungas ut över köket (eller var man nu råkar befinna sig). Håll alltså ihop shakern stadigt vid skakningen. För säkerhets skull brukar jag skaka bara lite halvkraftigt först, varpå jag öppnar shakern för att släppa ut lite övertryck, innan jag går på den riktigt kraftiga skakningen. Det ska kännas att blandningen blir mjuk av skummet.

Tillför därefter ordentligt med is, och skaka återigen kraftigt, men hastigt så att inte isen smälter för mycket. Det är viktigt inte bara för smaken, utan också för skummet.

Sila ner i ett välkylt glas. Skvätt tre stänk Angostura ovanpå och rör om i skummet för att få ett dekorativt mönster.

intressant? om cocktail, Pisco. Foto av ctail, fritt att använda av vemhelst som så önskar.

Jag gissar att de flesta chilenska kypare fortfarande föreslår sina turistifika gäster att dricka en Pisco Sour före maten, men tydligen är drinken inte längre bara en sydamerikansk angelägenhet. Den verkar ha blivit lite inne i USA, och till och med bartendern på Jeriko har åsikter om hur den ska blandas. (Jag har inte provat hans utförande än – jag är mest där på kvällar före jobbmorgnar. Uppdatering: Jeriko har blivit Babel, och jag har fortfarande inte druckit Pisco Sour där.)

Sedan jag upptäckte att man numera kan köpa Pisco i Sverige har jag forskat och experimenterat en del på att blanda drinken själv. Robert Heugels recept i en genomgång av cocktails med ägg lät väldigt lockande. Det innehåller Cointreau, vilket nog är ganska oortodoxt, men låter som ett bra tillskott – och jag är nästan alltid ute efter goda cocktails snarare än autentiska. Heugels recept gav en god drink, men inte perfekt i min smak, så jag ändrade det lite.

Heugel statuerar citron, men jag föredrar att byta ut den mot lime, eftersom jag tycker att det ger en mer elegant sofistikerad smak, i samma riktning som Cointreaun, som passar bättre i vårt nordliga klimat. (Kanske inte ett argument som passar en så exceptionellt solvarm dag som just idag, men ta citron då om ni så gärna vill!)

Jag tyckte också att Heugels drink var en aning för söt för mig, så jag provade att utesluta sockerlagen från hans recept.

Slutligen tycker jag att det blir bättre om man tar ett ordentligt stänk Angostura bitters direkt i shakern, i stället för att bara skvätta ovanpå drinken. Bittersen är en viktig komponent i smaken, och bara några stänk ovanpå gör att dess smak inte tränger igenom så mycket som jag skulle önska.

Resultatet blev ganska precist den smak jag var ute efter, men det fanns ett allvarligt problem: det blev väldigt lite skum. Pisco Sour innehåller äggvita för att ge ett skumlager ovanpå drinken. Det är dekorativt, men konsistensen bidrar också till smakupplevelsen. Det är inte acceptabelt att skummet uteblir.

Jag tvingades till en hel del forskning och experimenterande för att komma fram till hur jag på ett någorlunda tillförlitligt sätt skulle få tillbaka skummet. Den kritiska ingrediensen visade sig vara sockerlagen. Tydligen är kemin i hur den blandar sig med äggvitan viktig för skumbildningen.

Dessutom gav videon där Robert »DrinkBoy« Hess blandar Pisco Sour lite input. (Det verkar vara något fel på videon just nu, den avbryts mitt i – men jag har kunnat se den i sin helhet tidigare.) För att få drinken att skumma skakar han den först utan is. Det är ett bra knep som höjer skumtillförlitligheten, men det gör inte att man kan utesluta sockerlagen.

Sockerlag (simple syrup) har jag visst inte nämnt på bloggen tidigare. Det beror på att söta drinkar inte är något jag är överförtjust i, så sockerlag är inget jag har någon svidande åtgång på. Men det är en väldigt vanlig ingrediens i många klassiska cocktails, så varje någorlunda hängiven drinkblandare måste ha en flaska sockerlag i kylen. Jag tillverkar min genom att hälla två deciliter strösocker i lika många deciliter kokhett vatten, röra om (med virvelvisp) på svag värme tills sockret är löst, och sedan hälla över lösningen på en glasflaska med så kallad patentkork, som jag diskat noggrant och sköljt med kokhett vatten. Hygienen är viktig om man vill att lagen ska hålla sig länge, men om man ser till att den inte blir förorenad håller den sig lätt något års tid i kylen.

Hess använder också lime, och inte citron, men hans förklaring om att lime är vad peruanerna kallar citron tar jag med en nypa salt (och eventuellt en skvätt tequila). Jag har sett i Vietnam att »citron« kan vara en grön frukt, och »lime« en gul, men det betyder inte att namnen bara är utbytta. Vietnamesernas gröna citron smakar verkligen som citron, fast en aning beskare – absolut inte som lime – och deras gula lime smakar ungefär som vår lime. Mina erfarenheter av Peru inskränker sig till mellanlandning i Lima, men jag dristar mig till att gissa att peruanernas citron inte är exakt som vår lime.

Så här blir mitt recept på Pisco Sour:

5 cl Pisco
2 cl pressad lime
1 cl sockerlag
1 cl Cointreau
1 äggvita
1 + 3 stänk Angostura bitters

Blanda allt utom de sista tre stänken Angostura i en cocktailshaker, och skaka kraftigt utan is. En varning: av någon anledning, som jag inte tror att jag har tillräckliga kunskaper i kemi för att förklara närmare, expanderar innehållet i shakern något vid skakningen utan is, vilket riskerar att medföra läckage – eller i värsta fall att shakern ploppar upp helt och innehållet slungas ut över köket (eller var man nu råkar befinna sig). Håll alltså ihop shakern stadigt vid skakningen. För säkerhets skull brukar jag skaka bara lite halvkraftigt först, varpå jag öppnar shakern för att släppa ut lite övertryck, innan jag går på den riktigt kraftiga skakningen. Det ska kännas att blandningen blir mjuk av skummet.

Tillför därefter ordentligt med is, och skaka återigen kraftigt, men hastigt så att inte isen smälter för mycket. Det är viktigt inte bara för smaken, utan också för skummet.

Sila ner i ett välkylt glas. Skvätt tre stänk Angostura ovanpå och rör om i skummet för att få ett dekorativt mönster.

intressant? om cocktail, Pisco. Foto av ctail, fritt att använda av vemhelst som så önskar.

En fluffig Pisco Sour

Den fria viljans seger

Jag tycker att jag allt oftare stöter på uppfattningen att den fria viljan måste vara en illusion, och det får mig att tappa hakan varje gång. För mig tycks det som en ganska bisarr ståndpunkt. Hur kommer man fram till den? Det kan man göra på flera olika sätt, tydligen. Jag ska bena ut några resonemang jag hittat på olika håll, men för att inte gå vilse i begreppen måste jag börja med en kort beskrivning av min egen syn på saken.

Fria varelser med tvång

Jag ser mig själv och alla er andra som självständiga varelser som interagerar med varandra och resten av omgivningen.

Det är ingen objektivt sann syn på tillvaron, men det är ungefär den modell som våra hjärnor spontant använder sig av, och därmed är det praktiskt att utgå från den. Man kan resonera i andra möjliga abstraktioner, som att världen består av mikroskopiska partiklar som flyger omkring och krockar med varandra, och man kan till och med tycka att det är en bättre modell i vissa sammanhang, men för normal mänsklig vardagsverksamhet är den oanvändbar. Låt oss därför för tillfället glömma partikelfysik och alla andra teorier om tillvaron som inte på något naturligt sätt fångar begreppen »människa« eller »självständig varelse«.

Hur en självständig varelse handlar styrs dels av dess egen personlighet (vad den är), dels av intryck den får från omgivningen.

Ibland gör intrycken från omgivningen det praktiskt taget omöjligt att, oavsett personlighet, handla på mer än ett sätt. Det kallas tvång. Ett typiskt (om än ovanligt) exempel på tvång är att någon håller en pistol mot ens huvud.

Det finns också tvång som härrör från den egna kroppen. Exempelvis kan det vara väldigt svårt att låta bli att hosta eller att andas.

Beslut som inte beror på tvång fattar varje varelse själv, utefter sin personlighet och sin upplevelse av omvärlden, det vill säga enligt sin fria vilja.

Gränsen mellan vad som är tvång och vad som är fri vilja är långt ifrån skarp. Det går att välja att bli skjuten i huvudet i stället för att ge efter för pistolmannens krav. Det går att hålla andan. Ibland kan det alltså vara svårt att definiera om ett beslut är fritt eller inte, men den principiella betydelsen av ett fritt beslut är ändå klar för de flesta.

Vad betyder det då att säga att den fria viljan är en illusion, och att allting alltså egentligen är tvång? Tja, det betyder att man stryker ett ganska användbart och intuitivt begrepp från sin vokabulär. Det går inte längre att skilja den sortens beslut som får en att be om senap till korven från mekanismen som får en att hosta om man sätter korven i halsen.

Dessutom får också begreppet illusion sig en allvarlig törn. Den klassiska användningen av ordet illusion handlar om sådant som itusågade damer och hägringar i öknen (temperaturskiktningar som får luften just ovanför marken att se ut som vatten). Men om ett så grundläggande intuitivt begrepp som fritt fattade beslut är en illusion, då får det inte längre riktigt samma klang att säga att det är en illusion att damen är itusågad. Kanske det är en illusion att vi kan se damen över huvud taget? Det vårt öga uppfattar är ju trots allt inte damen i sig, bara ljuset som reflekterats på henne.

Plötsligt är allt vi upplever potentiella illusioner. Vi kan nästan lika gärna hävda, som skräddaren Schultz i Woody Allens Skuggor och dimma, att ingenting är verkligt och att allting bara existerar i en hunds dröm. Det är en sorts teori som är svår att argumentera emot eftersom den inte säger någonting användbart.

Min hjärna tvingade mig!

En anledning att hävda att fri vilja är en illusion tycks vara att man bara klassificerar medvetna beslut som fria. Ett referat på Wired Science-bloggen av journalisten Brandon Keims e-postkonversation med kognitionsneurovetaren Martha Farah fick mig att förstå det här bättre. Inte Farahs svar – de är välformulerade men ganska självklara. Det är Keims frågor och kommentarer jag finner upplysande.

Konversationen ingår i förarbetet till en artikel om forskningsresultat som säger att vi blir medvetna om beslut långt efter att vi fattat dem, och om vad det implicerar för den fria viljan.

Keim inleder så här: »Long before you're consciously aware of making a decision, your mind has already made it. If that's the case, do people actually make decisions? Or is every choice […] an unthinking, mechanistic procedure«.

Vad han säger är alltså att han inte anser sig stå för ett beslut som har fattats av hans »mind« (tyvärr ett svåröversatt ord). Han klassificerar det som resultatet av en rent mekanisk process. Här tappar jag hakan direkt. Om inte du har fattat beslutet, Brandon, vem har då fattat det? Finns det någon annan inuti din hjärna?

Men ganska snart kommer formuleringar som får mig att bättre förstå hur han tänker. Han ställer frågan: »Do [these results] obviate free will, […] or might there still be a balance between free will and unconscious decisions«. Uppenbarligen antar Keim en förutsättning han underlåtit att nämna: att bara medvetna beslut är fria.

Det är en premiss jag inte antar, och som inte fungerar. Att fatta beslut är inte medvetandets uppgift. Medvetandet ger oss vår inre sammanfattande »bild« av oss själva och omvärlden. Det som är vi själva kan inte begränsas till bara medvetandet.

Vad Keim har problem med är alltså i själva verket gränsdragningen för vad som är han själv. Han vill inte erkänna att beslut fattade i hans hjärna är hans egna. Vi är tillbaka i uppfattningen att »vi« är någonting annat än vår kropp, som jag skrivit om tidigare. Den måste betraktas som en missuppfattning, åtminstone när man refererar till neurovetenskaplig forskning som förutsätter att tankeprocesserna äger rum i det fysiska nervsystemet.

Farahs svar och förklaringar är mestadels utmärkta, men hon säger en sak som jag inte gillar: »I don't think ›free will‹ is a very sensible concept, and you don't need neuroscience to reject it – any mechanistic view of the world is good enough«. Varför ska en »mekanistisk« världsbild behöva utesluta den fria viljan? Det är möjligt att fri vilja inte är ett så lämpligt begrepp inom just Farahs vetenskapliga disciplin, men för vardaglig användning fungerar det ju utmärkt. Det är ungefär lika väldefinierat och tydligt som det mesta annat i språket.

Datorparallellen

Farah förklarar bland annat genom att dra parallellen till hur en dator kan fatta egna beslut, även om den är styrd av sitt program och sina indata – vilket ligger helt i linje med vad jag själv tidigare skrivit om maskiner och deras beslut. Keims kommentar till det får mig att tänka att den stora skillnaden mellan oss kanske ligger just i att jag har bättre förståelse av hur datorprogram fungerar:

»Somehow the computer doesn't seem satisfactory, in the sense that a rational program would make the same decision again and again again. Somehow that doesn't seem alive.« Han tänker sig alltså att hjärnan inte skulle fatta samma beslut gång på gång. Det stämmer inte. Naturligtvis skulle den göra det, givet att förutsättningarna var exakt desamma – att det var exakt samma hjärna i exakt samma tillstånd, som fått exakt samma sekvens av signaler från födseln fram till tidpunkten där beslutet fattas.

Den situationen går förstås inte att återskapa i praktiken. Hjärnans programflöde tickar ohjälpligt vidare, samtidigt som omvärlden förändras och ger upphov till nya intryck. Man kan inte gå tillbaka till en tidigare punkt i en människas liv. Men i det avseendet är hjärnan inte principiellt annorlunda än ett datorprogram. Enda skillnaden är att hjärnan och dess indata är så mycket mer komplexa än dagens datorprogram. Att vi ska kunna backa ett datorprogram och låta datorn upprepa exakt samma tillstånd och beslut förutsätter dels att vi kan kontrollera processen utifrån, dels att programmet är så pass enkelt att vi antingen kan registrera maskinens exakta tillstånd i sin helhet, eller köra om programmet från början tillsammans med exakt samma indata. Skillnaden mellan hjärnan och datorsystemet är i detta avseende bara kvantitativ och logistisk.

Jag har själv inget problem med att också datorprocesser fattar egna beslut, och alltså i princip också har fri vilja – om än för enkla program mycket rudimentär. Många människor vägrar gå med på att datorer kan rymma självständigt tänkande varelser, men jag förstår inte riktigt varför.

Min syn på de här begreppen gör i alla fall att jag inte har något problem med att passa ihop exempelvis den fria viljan med neurovetenskapliga forskningsresultat, utan något av det »head spin« som plågar Keim.

Fria partiklar

Under 2006 och 2007 läste jag ett par artiklar i New Scientist (tyvärr måste man ha prenumerantprivilegier för att läsa dem i sin helhet via nätet) om en kontrovers bland fysiker och matematiker. Den börjar med att Gerard 't Hooft från Utrecht presenterar en teori som gör att man kan bli av med den grundläggande slumpmässigheten från kvantfysiken. 'T Hooft modellerar en nivå djupare än man brukar och hittar tillstånd som går att förutsäga under begränsade tidsperioder, vilket ger en deterministisk förklaring till fenomen som annars betraktas som slumpmässiga.

Naturligtvis blir teorin kritiserad av forskare vars karriär är beroende av den där slumpmässigheten. Det är inget anmärkningsvärt.

Anmärkningsvärt är däremot att två matematiker, John Conway och Simon Kochen från Princeton, blandar sig i striden och säger sig ha bevisat att om 't Hoofts teori stämmer så har vi ingen fri vilja! Av det drar de slutsatsen, eftersom de inte vill ge upp sin fria vilja, att 't Hoofts teori är felaktig.

Det matematikerna har undersökt är vad som händer när man mäter en partikels spinn. De har visat att om man har minsta frihet att välja längs vilka axlar och i vilken ordning man ska göra mätningarna, då måste alla partiklar överallt ha samma frihet, det vill säga uppträda oförutsägbart.

Vad ska då det betyda? Den fria viljan är ju inget matematiskt begrepp. För att matematiskt kunna säga någonting om den måste man definiera den som någonting matematiskt. Vad Conway och Kochen gjort är som synes att sätta likhetstecken mellan frihet och oförutsägbarhet.

Det vill jag för det första inte alls gå med på. Frihet och oförutsägbarhet är ganska olika saker i min begreppsvärld. För det andra är matematikernas definition av förutsägbarhet sådan att förutsägbarheten i praktiken blir betydelselös. För att förutsäga en människas beslut i ett visst ögonblick kan man behöva väga in varenda partikel, varenda händelse, i hela universums historia fram till beslutsögonblicket. Det skulle ju vara, för att citera Erland Josephsons rollfigur i Tarkovskijs Offret, »att skapa ett nytt universum – att bli demiurg«.

Jag kan inte se att viljan har någonting på fysikernas partikelnivå att göra. Partikelfysiken är, som sagt, en alternativ abstraktion av tillvaron, en annan modell av verkligheten än vår intuitiva uppfattning. Är det någon katastrof om den fria viljan inte ingår i den modellen? Det finns mycket mycket mer av det vi upplever som inte har någon naturlig tolkning där: kärlek, glädje, förtvivlan och så vidare.

För att inte tala om den fysikaliska modellen själv och förklaringsvärdet i den. Vilka partikelegenskaper modelleras den av?

Jag antar att Conway och Kochen gripits av en obehaglig upplevelse av att partiklarna i vår kropp kanske kontrollerar oss. Att vi är deras slavar. Det blir då ett sista halmstrå att om partiklarna inte är helt förutsägbara så finns det kanske en chans att »vi« kan påverka dem i ena eller andra riktningen. Men vad är då »vi« i partikelfysikens modell? Jo, partiklarna som vår kropp är uppbyggd av! Partiklarna är vi!

Sammanblandingen av verklighetsmodellerna får framstående vetenskapsmän att säga många häpnadsväckande saker. Det här till exempel, av fysikern Antoine Suarez: »If 't Hooft is really correct, then the work for which he is famed was not carried out as a result of his free will. Rather, he was destined to do it from the beginning of time. In that case, maybe his Nobel prize should rightfully have been presented to the big bang instead.« Jag tar mig för pannan och hakan är nere vid knäskålarna. Alfred Nobels testamente förutsätter faktiskt ingenting om predestination eller inte. Oavsett vilket delas priset ut enbart till den del av universum som står för handlingen man vill belöna. I detta fall till den konstellation av partiklar som utgör Gerard 't Hoofts kropp.

Lyckligtvis finns också representanter för vetenskapssamfundet som säger vettiga saker i sammanhanget, men tyvärr verkar de mest befinna sig utanför naturvetenskapen. Filosofen Tim Maudlin, Rutgers University: »Quantum randomness as the basis of free will doesn't really give us control over our actions. We're either deterministic machines, or we're random machines.« Det är för övrigt helt i linje med hur Martha Farah uttrycker sig.

Jag har själv ingen uppfattning om fysiken i det hela. Om kvanta är deterministiska eller inte tycker jag är intressant, men det har ingen inverkan på min syn på den fria viljan.

»Bara« biologi

Det stör mig att många av dem som vill avskriva den fria viljan gör det baserat på en materialistisk världsbild liknande min egen. (Medan kristna oftast försvarar den fria viljan, som lösningen på teodicéproblemet.)

Före detta it-narren Christer Sturmark, numera ordförande för Humanisterna, med den självpåtagna rollen som den militanta ateismens främsta företrädare i Sverige (nej, någon Richard Dawkins tycker jag inte att han är), skrev i våras i Computer Sweden: »Den neurobiologiska och neurofilosofiska forskningen tyder alltmer på att den fria viljan i många situationer är en illusion.« Därefter följer ett antal exempel på hur det kan ifrågasättas om människor är ansvariga för sina handlingar när de utlösts av mer eller mindre sjukliga fenomen i hjärnan.

Exemplen är långt ifrån ointressanta, men jag förstår inte hur de ska indikera att den fria viljan är en illusion. Att det inte finns någon klar gräns mellan fri vilja och tvång är definitivt ingen anledning att skrota begreppet fri vilja. Det betyder lika lite att begreppet fri vilja är en illusion som att begreppet litet hus är en illusion för att gränsen mellan små och stora hus inte är knivskarp.

Att man inte bör hållas ansvarig för ett våldsbrott som orsakats av en hjärntumör förefaller mig tämligen uppenbart. Jag kan inte se det som en akt av fri vilja (illusorisk eller inte), och jag kan inte tänka mig att många andra skulle göra det heller.

Förståelse för hjärnans biologi, det som Sturmark kallar naturens it, är självklart intressant, men man måste vara försiktig med vilka slutsatser man drar. Att man kan peka på vad i en människas nervsystem som orsakar ett visst beteende räcker förstås inte för att frita människan från ansvar för beteendet. Det skulle ju betyda att allas vårt ansvar för våra handlingar skulle gradvis krympa mot noll i takt med neurovetenskapens landvinningar!

Grundprincipen för mig är att man inte har ansvar för vad man är, men däremot för vad man gör – oavsett vad man är. Att försvara våldsbrott med att man är född med en våldsam hjärna är som att försvara stöld med att man är född fattig. Det kan vara en förmildrande omständighet, men det fråntar en inte ansvaret, och inte friheten att välja.

Det var inte jag, det var min kropp!

En av de bästa illustrationerna jag vet av hur absurt det i förlängningen blir om man frångår grundprincipen om ansvar för egna handlingar finns i en Monty Python-sketch, i scenversionen från Hollywood Bowl: En mördare har just pekats ut (av Gud, händelsevis) och han försvarar sig med: »It's a fair cop, but society is to blame.« På detta svarar den närvarande pragmatiske polismannen: »Right, we'll arrest them instead!«, varpå han griper alla andra på scenen och lämnar mördaren ensam kvar i frihet.

Om en brottsling på liknande sätt hävdar att »min kropp bär skulden« (ja, hjärnan, oavsett om det bara är den man ska skylla på, är förstås en del av kroppen), då blir svaret ännu enklare: »Right, då spärrar vi bara in kroppen!«. Inte ens en gnostiker kan säga emot den logiken.

Enkätresultatet

För att tvinga mig själv att ta itu med det här inlägget iscensatte jag för ett par månader sedan en enkät bland läsarna om frågan ifall den fria viljan är en illusion eller inte. (Det fungerade ju till slut, även om det tog sin tid.)

Det stod länge och vägde mellan den fria viljan och illusionen, men slutresultatet var i alla fall en ganska tydlig seger för den fria viljan. Alternativet att den fria viljan är en illusion fick sju röster (33%). Alternativet att den fria viljan är verklig och att det är en illusion att den är en illusion fick tio (47%). Extraalternativen »jag väljer att inte svara på frågan« (som rimligtvis måste ses som ett ja till fri vilja) och »det är meningslöst att jag försöker välja ett svarsalternativ eftersom jag inte har fri vilja«, (alltså ett inlindat nej till fri vilja) fick två röster (9%) vardera. Totalt vann alltså den fria viljan med 12–9.

Det var ju skönt att jag åtminstone har en majoritet av läsarna med mig.

intressant? om fri vilja, neurovetenskap, fysik, Christer Sturmark, filosofi, ansvar.

Jag tycker att jag allt oftare stöter på uppfattningen att den fria viljan måste vara en illusion, och det får mig att tappa hakan varje gång. För mig tycks det som en ganska bisarr ståndpunkt. Hur kommer man fram till den? Det kan man göra på flera olika sätt, tydligen. Jag ska bena ut några resonemang jag hittat på olika håll, men för att inte gå vilse i begreppen måste jag börja med en kort beskrivning av min egen syn på saken.

Fria varelser med tvång

Jag ser mig själv och alla er andra som självständiga varelser som interagerar med varandra och resten av omgivningen.

Det är ingen objektivt sann syn på tillvaron, men det är ungefär den modell som våra hjärnor spontant använder sig av, och därmed är det praktiskt att utgå från den. Man kan resonera i andra möjliga abstraktioner, som att världen består av mikroskopiska partiklar som flyger omkring och krockar med varandra, och man kan till och med tycka att det är en bättre modell i vissa sammanhang, men för normal mänsklig vardagsverksamhet är den oanvändbar. Låt oss därför för tillfället glömma partikelfysik och alla andra teorier om tillvaron som inte på något naturligt sätt fångar begreppen »människa« eller »självständig varelse«.

Hur en självständig varelse handlar styrs dels av dess egen personlighet (vad den är), dels av intryck den får från omgivningen.

Ibland gör intrycken från omgivningen det praktiskt taget omöjligt att, oavsett personlighet, handla på mer än ett sätt. Det kallas tvång. Ett typiskt (om än ovanligt) exempel på tvång är att någon håller en pistol mot ens huvud.

Det finns också tvång som härrör från den egna kroppen. Exempelvis kan det vara väldigt svårt att låta bli att hosta eller att andas.

Beslut som inte beror på tvång fattar varje varelse själv, utefter sin personlighet och sin upplevelse av omvärlden, det vill säga enligt sin fria vilja.

Gränsen mellan vad som är tvång och vad som är fri vilja är långt ifrån skarp. Det går att välja att bli skjuten i huvudet i stället för att ge efter för pistolmannens krav. Det går att hålla andan. Ibland kan det alltså vara svårt att definiera om ett beslut är fritt eller inte, men den principiella betydelsen av ett fritt beslut är ändå klar för de flesta.

Vad betyder det då att säga att den fria viljan är en illusion, och att allting alltså egentligen är tvång? Tja, det betyder att man stryker ett ganska användbart och intuitivt begrepp från sin vokabulär. Det går inte längre att skilja den sortens beslut som får en att be om senap till korven från mekanismen som får en att hosta om man sätter korven i halsen.

Dessutom får också begreppet illusion sig en allvarlig törn. Den klassiska användningen av ordet illusion handlar om sådant som itusågade damer och hägringar i öknen (temperaturskiktningar som får luften just ovanför marken att se ut som vatten). Men om ett så grundläggande intuitivt begrepp som fritt fattade beslut är en illusion, då får det inte längre riktigt samma klang att säga att det är en illusion att damen är itusågad. Kanske det är en illusion att vi kan se damen över huvud taget? Det vårt öga uppfattar är ju trots allt inte damen i sig, bara ljuset som reflekterats på henne.

Plötsligt är allt vi upplever potentiella illusioner. Vi kan nästan lika gärna hävda, som skräddaren Schultz i Woody Allens Skuggor och dimma, att ingenting är verkligt och att allting bara existerar i en hunds dröm. Det är en sorts teori som är svår att argumentera emot eftersom den inte säger någonting användbart.

Min hjärna tvingade mig!

En anledning att hävda att fri vilja är en illusion tycks vara att man bara klassificerar medvetna beslut som fria. Ett referat på Wired Science-bloggen av journalisten Brandon Keims e-postkonversation med kognitionsneurovetaren Martha Farah fick mig att förstå det här bättre. Inte Farahs svar – de är välformulerade men ganska självklara. Det är Keims frågor och kommentarer jag finner upplysande.

Konversationen ingår i förarbetet till en artikel om forskningsresultat som säger att vi blir medvetna om beslut långt efter att vi fattat dem, och om vad det implicerar för den fria viljan.

Keim inleder så här: »Long before you're consciously aware of making a decision, your mind has already made it. If that's the case, do people actually make decisions? Or is every choice […] an unthinking, mechanistic procedure«.

Vad han säger är alltså att han inte anser sig stå för ett beslut som har fattats av hans »mind« (tyvärr ett svåröversatt ord). Han klassificerar det som resultatet av en rent mekanisk process. Här tappar jag hakan direkt. Om inte du har fattat beslutet, Brandon, vem har då fattat det? Finns det någon annan inuti din hjärna?

Men ganska snart kommer formuleringar som får mig att bättre förstå hur han tänker. Han ställer frågan: »Do [these results] obviate free will, […] or might there still be a balance between free will and unconscious decisions«. Uppenbarligen antar Keim en förutsättning han underlåtit att nämna: att bara medvetna beslut är fria.

Det är en premiss jag inte antar, och som inte fungerar. Att fatta beslut är inte medvetandets uppgift. Medvetandet ger oss vår inre sammanfattande »bild« av oss själva och omvärlden. Det som är vi själva kan inte begränsas till bara medvetandet.

Vad Keim har problem med är alltså i själva verket gränsdragningen för vad som är han själv. Han vill inte erkänna att beslut fattade i hans hjärna är hans egna. Vi är tillbaka i uppfattningen att »vi« är någonting annat än vår kropp, som jag skrivit om tidigare. Den måste betraktas som en missuppfattning, åtminstone när man refererar till neurovetenskaplig forskning som förutsätter att tankeprocesserna äger rum i det fysiska nervsystemet.

Farahs svar och förklaringar är mestadels utmärkta, men hon säger en sak som jag inte gillar: »I don't think ›free will‹ is a very sensible concept, and you don't need neuroscience to reject it – any mechanistic view of the world is good enough«. Varför ska en »mekanistisk« världsbild behöva utesluta den fria viljan? Det är möjligt att fri vilja inte är ett så lämpligt begrepp inom just Farahs vetenskapliga disciplin, men för vardaglig användning fungerar det ju utmärkt. Det är ungefär lika väldefinierat och tydligt som det mesta annat i språket.

Datorparallellen

Farah förklarar bland annat genom att dra parallellen till hur en dator kan fatta egna beslut, även om den är styrd av sitt program och sina indata – vilket ligger helt i linje med vad jag själv tidigare skrivit om maskiner och deras beslut. Keims kommentar till det får mig att tänka att den stora skillnaden mellan oss kanske ligger just i att jag har bättre förståelse av hur datorprogram fungerar:

»Somehow the computer doesn't seem satisfactory, in the sense that a rational program would make the same decision again and again again. Somehow that doesn't seem alive.« Han tänker sig alltså att hjärnan inte skulle fatta samma beslut gång på gång. Det stämmer inte. Naturligtvis skulle den göra det, givet att förutsättningarna var exakt desamma – att det var exakt samma hjärna i exakt samma tillstånd, som fått exakt samma sekvens av signaler från födseln fram till tidpunkten där beslutet fattas.

Den situationen går förstås inte att återskapa i praktiken. Hjärnans programflöde tickar ohjälpligt vidare, samtidigt som omvärlden förändras och ger upphov till nya intryck. Man kan inte gå tillbaka till en tidigare punkt i en människas liv. Men i det avseendet är hjärnan inte principiellt annorlunda än ett datorprogram. Enda skillnaden är att hjärnan och dess indata är så mycket mer komplexa än dagens datorprogram. Att vi ska kunna backa ett datorprogram och låta datorn upprepa exakt samma tillstånd och beslut förutsätter dels att vi kan kontrollera processen utifrån, dels att programmet är så pass enkelt att vi antingen kan registrera maskinens exakta tillstånd i sin helhet, eller köra om programmet från början tillsammans med exakt samma indata. Skillnaden mellan hjärnan och datorsystemet är i detta avseende bara kvantitativ och logistisk.

Jag har själv inget problem med att också datorprocesser fattar egna beslut, och alltså i princip också har fri vilja – om än för enkla program mycket rudimentär. Många människor vägrar gå med på att datorer kan rymma självständigt tänkande varelser, men jag förstår inte riktigt varför.

Min syn på de här begreppen gör i alla fall att jag inte har något problem med att passa ihop exempelvis den fria viljan med neurovetenskapliga forskningsresultat, utan något av det »head spin« som plågar Keim.

Fria partiklar

Under 2006 och 2007 läste jag ett par artiklar i New Scientist (tyvärr måste man ha prenumerantprivilegier för att läsa dem i sin helhet via nätet) om en kontrovers bland fysiker och matematiker. Den börjar med att Gerard 't Hooft från Utrecht presenterar en teori som gör att man kan bli av med den grundläggande slumpmässigheten från kvantfysiken. 'T Hooft modellerar en nivå djupare än man brukar och hittar tillstånd som går att förutsäga under begränsade tidsperioder, vilket ger en deterministisk förklaring till fenomen som annars betraktas som slumpmässiga.

Naturligtvis blir teorin kritiserad av forskare vars karriär är beroende av den där slumpmässigheten. Det är inget anmärkningsvärt.

Anmärkningsvärt är däremot att två matematiker, John Conway och Simon Kochen från Princeton, blandar sig i striden och säger sig ha bevisat att om 't Hoofts teori stämmer så har vi ingen fri vilja! Av det drar de slutsatsen, eftersom de inte vill ge upp sin fria vilja, att 't Hoofts teori är felaktig.

Det matematikerna har undersökt är vad som händer när man mäter en partikels spinn. De har visat att om man har minsta frihet att välja längs vilka axlar och i vilken ordning man ska göra mätningarna, då måste alla partiklar överallt ha samma frihet, det vill säga uppträda oförutsägbart.

Vad ska då det betyda? Den fria viljan är ju inget matematiskt begrepp. För att matematiskt kunna säga någonting om den måste man definiera den som någonting matematiskt. Vad Conway och Kochen gjort är som synes att sätta likhetstecken mellan frihet och oförutsägbarhet.

Det vill jag för det första inte alls gå med på. Frihet och oförutsägbarhet är ganska olika saker i min begreppsvärld. För det andra är matematikernas definition av förutsägbarhet sådan att förutsägbarheten i praktiken blir betydelselös. För att förutsäga en människas beslut i ett visst ögonblick kan man behöva väga in varenda partikel, varenda händelse, i hela universums historia fram till beslutsögonblicket. Det skulle ju vara, för att citera Erland Josephsons rollfigur i Tarkovskijs Offret, »att skapa ett nytt universum – att bli demiurg«.

Jag kan inte se att viljan har någonting på fysikernas partikelnivå att göra. Partikelfysiken är, som sagt, en alternativ abstraktion av tillvaron, en annan modell av verkligheten än vår intuitiva uppfattning. Är det någon katastrof om den fria viljan inte ingår i den modellen? Det finns mycket mycket mer av det vi upplever som inte har någon naturlig tolkning där: kärlek, glädje, förtvivlan och så vidare.

För att inte tala om den fysikaliska modellen själv och förklaringsvärdet i den. Vilka partikelegenskaper modelleras den av?

Jag antar att Conway och Kochen gripits av en obehaglig upplevelse av att partiklarna i vår kropp kanske kontrollerar oss. Att vi är deras slavar. Det blir då ett sista halmstrå att om partiklarna inte är helt förutsägbara så finns det kanske en chans att »vi« kan påverka dem i ena eller andra riktningen. Men vad är då »vi« i partikelfysikens modell? Jo, partiklarna som vår kropp är uppbyggd av! Partiklarna är vi!

Sammanblandingen av verklighetsmodellerna får framstående vetenskapsmän att säga många häpnadsväckande saker. Det här till exempel, av fysikern Antoine Suarez: »If 't Hooft is really correct, then the work for which he is famed was not carried out as a result of his free will. Rather, he was destined to do it from the beginning of time. In that case, maybe his Nobel prize should rightfully have been presented to the big bang instead.« Jag tar mig för pannan och hakan är nere vid knäskålarna. Alfred Nobels testamente förutsätter faktiskt ingenting om predestination eller inte. Oavsett vilket delas priset ut enbart till den del av universum som står för handlingen man vill belöna. I detta fall till den konstellation av partiklar som utgör Gerard 't Hoofts kropp.

Lyckligtvis finns också representanter för vetenskapssamfundet som säger vettiga saker i sammanhanget, men tyvärr verkar de mest befinna sig utanför naturvetenskapen. Filosofen Tim Maudlin, Rutgers University: »Quantum randomness as the basis of free will doesn't really give us control over our actions. We're either deterministic machines, or we're random machines.« Det är för övrigt helt i linje med hur Martha Farah uttrycker sig.

Jag har själv ingen uppfattning om fysiken i det hela. Om kvanta är deterministiska eller inte tycker jag är intressant, men det har ingen inverkan på min syn på den fria viljan.

»Bara« biologi

Det stör mig att många av dem som vill avskriva den fria viljan gör det baserat på en materialistisk världsbild liknande min egen. (Medan kristna oftast försvarar den fria viljan, som lösningen på teodicéproblemet.)

Före detta it-narren Christer Sturmark, numera ordförande för Humanisterna, med den självpåtagna rollen som den militanta ateismens främsta företrädare i Sverige (nej, någon Richard Dawkins tycker jag inte att han är), skrev i våras i Computer Sweden: »Den neurobiologiska och neurofilosofiska forskningen tyder alltmer på att den fria viljan i många situationer är en illusion.« Därefter följer ett antal exempel på hur det kan ifrågasättas om människor är ansvariga för sina handlingar när de utlösts av mer eller mindre sjukliga fenomen i hjärnan.

Exemplen är långt ifrån ointressanta, men jag förstår inte hur de ska indikera att den fria viljan är en illusion. Att det inte finns någon klar gräns mellan fri vilja och tvång är definitivt ingen anledning att skrota begreppet fri vilja. Det betyder lika lite att begreppet fri vilja är en illusion som att begreppet litet hus är en illusion för att gränsen mellan små och stora hus inte är knivskarp.

Att man inte bör hållas ansvarig för ett våldsbrott som orsakats av en hjärntumör förefaller mig tämligen uppenbart. Jag kan inte se det som en akt av fri vilja (illusorisk eller inte), och jag kan inte tänka mig att många andra skulle göra det heller.

Förståelse för hjärnans biologi, det som Sturmark kallar naturens it, är självklart intressant, men man måste vara försiktig med vilka slutsatser man drar. Att man kan peka på vad i en människas nervsystem som orsakar ett visst beteende räcker förstås inte för att frita människan från ansvar för beteendet. Det skulle ju betyda att allas vårt ansvar för våra handlingar skulle gradvis krympa mot noll i takt med neurovetenskapens landvinningar!

Grundprincipen för mig är att man inte har ansvar för vad man är, men däremot för vad man gör – oavsett vad man är. Att försvara våldsbrott med att man är född med en våldsam hjärna är som att försvara stöld med att man är född fattig. Det kan vara en förmildrande omständighet, men det fråntar en inte ansvaret, och inte friheten att välja.

Det var inte jag, det var min kropp!

En av de bästa illustrationerna jag vet av hur absurt det i förlängningen blir om man frångår grundprincipen om ansvar för egna handlingar finns i en Monty Python-sketch, i scenversionen från Hollywood Bowl: En mördare har just pekats ut (av Gud, händelsevis) och han försvarar sig med: »It's a fair cop, but society is to blame.« På detta svarar den närvarande pragmatiske polismannen: »Right, we'll arrest them instead!«, varpå han griper alla andra på scenen och lämnar mördaren ensam kvar i frihet.

Om en brottsling på liknande sätt hävdar att »min kropp bär skulden« (ja, hjärnan, oavsett om det bara är den man ska skylla på, är förstås en del av kroppen), då blir svaret ännu enklare: »Right, då spärrar vi bara in kroppen!«. Inte ens en gnostiker kan säga emot den logiken.

Enkätresultatet

För att tvinga mig själv att ta itu med det här inlägget iscensatte jag för ett par månader sedan en enkät bland läsarna om frågan ifall den fria viljan är en illusion eller inte. (Det fungerade ju till slut, även om det tog sin tid.)

Det stod länge och vägde mellan den fria viljan och illusionen, men slutresultatet var i alla fall en ganska tydlig seger för den fria viljan. Alternativet att den fria viljan är en illusion fick sju röster (33%). Alternativet att den fria viljan är verklig och att det är en illusion att den är en illusion fick tio (47%). Extraalternativen »jag väljer att inte svara på frågan« (som rimligtvis måste ses som ett ja till fri vilja) och »det är meningslöst att jag försöker välja ett svarsalternativ eftersom jag inte har fri vilja«, (alltså ett inlindat nej till fri vilja) fick två röster (9%) vardera. Totalt vann alltså den fria viljan med 12–9.

Det var ju skönt att jag åtminstone har en majoritet av läsarna med mig.

intressant? om fri vilja, neurovetenskap, fysik, Christer Sturmark, filosofi, ansvar.

Den fria viljans seger