Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Den hotade yttrandefriheten

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.

Den hotade yttrandefriheten

En liten glimt av världen utanför mitt nervsystem

Mobil- och därmed Internetlös på tåget läste jag Metro. Niclas Wahlgren är visst aktuell igen av någon anledning. Tydligen har han gift sig med en annan »kändis«, men det stod inte vad hon var känd för. Och så finns det en popartist som heter Lady Gaga som har bitchig image och utmanande klädstil och är väldigt populär. Vilken sorts musik hon sysslar med specificerades inte närmare. That's it, you're up to date.

Det hela fördjupar min misstanke om att vi i själva verket lever i en lätt distorderad version av det tidiga 1980-talet. Alltså perioden just innan Framtiden började.

En annan reflektion är att medan mitt nervsystem blir allt mer integrerat med Nätet, och jag därmed får allt bättre koll inom områden som intresserar mig, så tappar jag samtidigt allt mer kontakten med vad Folk intresserar sig för.

Mobil- och därmed Internetlös på tåget läste jag Metro. Niclas Wahlgren är visst aktuell igen av någon anledning. Tydligen har han gift sig med en annan »kändis«, men det stod inte vad hon var känd för. Och så finns det en popartist som heter Lady Gaga som har bitchig image och utmanande klädstil och är väldigt populär. Vilken sorts musik hon sysslar med specificerades inte närmare. That's it, you're up to date.

Det hela fördjupar min misstanke om att vi i själva verket lever i en lätt distorderad version av det tidiga 1980-talet. Alltså perioden just innan Framtiden började.

En annan reflektion är att medan mitt nervsystem blir allt mer integrerat med Nätet, och jag därmed får allt bättre koll inom områden som intresserar mig, så tappar jag samtidigt allt mer kontakten med vad Folk intresserar sig för.

En liten glimt av världen utanför mitt nervsystem

Oljedroppens intelligens

Ifall det beteende en oljedroppe uppvisar när den tack vare surhetsskillnader i den omgivande vätskan framgångsrikt hittar igenom en labyrint ska betraktas som »intelligens« eller inte kan tyckas vara en trivial semantisk fråga. Men det ställer en del intressanta frågor på sin spets. Exempelvis tycker jag att filosofen Andy Clarks kommentar till försvar för oljedroppens intelligens sätter fingret på någonting viktigt, vare sig man håller med eller inte:

The mere fact that it's just physical stuff doing what it does can't be a strike against the droplets. Whatever intelligence is, it can't be intelligent all the way down. It's just dumb stuff at the bottom.

Om man tycker att detta är självklart sant, att intelligent liv är uppbyggt av någonting som, i princip, på den allra mest basala nivån, måste vara reducerbart till »korkat« material (som jag gör, även om jag aldrig lyckats formulera det så tydligt för mig själv), eller om man är ovillig att acceptera det – vill kräva att det måste finnas någonting ogripbart magiskt bakom begrepp som liv, intelligens och medvetande – det är kanske den springande punkten där materialisten skiljs från dualisten.

Foto av Travis Truman, some rights reserved.

Ifall det beteende en oljedroppe uppvisar när den tack vare surhetsskillnader i den omgivande vätskan framgångsrikt hittar igenom en labyrint ska betraktas som »intelligens« eller inte kan tyckas vara en trivial semantisk fråga. Men det ställer en del intressanta frågor på sin spets. Exempelvis tycker jag att filosofen Andy Clarks kommentar till försvar för oljedroppens intelligens sätter fingret på någonting viktigt, vare sig man håller med eller inte:

The mere fact that it's just physical stuff doing what it does can't be a strike against the droplets. Whatever intelligence is, it can't be intelligent all the way down. It's just dumb stuff at the bottom.

Om man tycker att detta är självklart sant, att intelligent liv är uppbyggt av någonting som, i princip, på den allra mest basala nivån, måste vara reducerbart till »korkat« material (som jag gör, även om jag aldrig lyckats formulera det så tydligt för mig själv), eller om man är ovillig att acceptera det – vill kräva att det måste finnas någonting ogripbart magiskt bakom begrepp som liv, intelligens och medvetande – det är kanske den springande punkten där materialisten skiljs från dualisten.

Foto av Travis Truman, some rights reserved.

Oljedroppens intelligens

En hyllsektion nästan totalt dominerad av Warp Records

Ni väntade er antagligen inte att den till synes abrupt avbrutna monologen (som förstås gärna får bli en dialog – använd i så fall kommentarfältet) om min skivsamling skulle få en fortsättning, men då misstog ni er! Här kommer tredje delen av möjligtvis fyrtiosju.

Aphex Twin: Drukqs Den senaste Aphexproduktionen jag införskaffat, om man undantar skåpmatssamlingen 26 Mixes for Cash, men när jag kollar Richard D. James diskografi ser jag att det kanske inte bara beror på att jag förflyttat mig förbi hans typ av musik (vilket jag nog egentligen hade redan när den kom ut), utan det är tydligen fortfarande hans senaste »studioalbum«. När det kom visade det att också Aphex själv var på väg: en utveckling från tidigare skivor som gör denna till en av hans intressantaste. Den växlar mellan å ena sidan spröda, lätt melankoliska, spår och å andra sidan fett ös med melodiska trummor som liknar den drill 'n' bass-musik som gjorde Squarepusher känd. Den självklara precision med vilken han slänger ur sig det där vansinnesrytmhamrandet får Aphex musikaliska genialitet att framstå med lysande tydlighet. Artister som specialiserat sig på den typen av musik och arbetat med den i åratal får den ändå knappast någonsin att låta så elegant som denna stilmässiga avstickare från Aphex gör.

Hjältar En bränd cd som Ola satte samman till mig på tiden när cd-brännare fortfarande var exotiska. Huvudnumret är Aphex Twins remix av Philip Glass version av David Bowies Heroes, som fanns på en mini-cd som jag tror följde med som bonus till den japanska utgåvan av Glass Heroes Symphony. Aphex kan tyckas ha gjort det ganska lätt för sig – han har helt enkelt tagit Glass stråkversion och mixat in Bowies isolerade sångstämma från originalversionen, plus lite extra ljudtrix – men resultatet är helt fantastiskt, och Aphex handlag vid mixerbordet är antagligen en förutsättning för att det blivit så harmoniskt fulländat. Mitt försök att kopiera Olas skiva till kassettband blev inte audiofilt tillfredsställande, så Ola brände den här när han fick tillfälle och fyllde på med annat han tyckte att jag borde ha. Den fullständiga spårlistningen är som följer:

1 David Bowie, Philip Glass: »Heroes« (Aphex Twin Remix)
2 ProjeKct Two: 21st Century Man
3 Lee »Scratch« Perry & Dub Syndicate: Train to Doomsville
4 The Sugarcubes: Birthday (Icelandic)
5 Gunnar Svensson: An Dante
6 Billy May: Rudolph the Red-Nosed Reindeer Mambo
7 Williams Fairey Band: What Time Is Love?
8 Lou Reed, John Cale: Smalltown
9 Malcolm McLaren: Madam Butterfly
10 Povel Ramel, Siw Malmkvist: Skvalmusik.
11 Harald Paulsen: Kanonensong
12 Thomas Lindahl: Fasadklättraren dansar
13 Innocence: Natural Thing (No-One Here Gets Out Alive)
14 Allen Ginsberg: The Ballad of the Skeletons
15 Kronos Quartet: Purple Haze
16 Julee Cruise: Summer Hisses, Winter Tears
17 Jean-Luc Ponty: King Kong
18 The Orb: Little Fluffy Clouds
19 ProjeKct Two: Heavy ConstruKction
20 Nancy Wilson: What Are You Doing New Years Eve

Numera är inte bara cd-brännare mer lättillgängliga, utan också den där Bowie–Glass–Aphex-låten. Den finns med på 26 Mixes for Cash (Uppdatering: fast enligt en kommentar tydligen inte heller där i audiofilt optimal version).

The David Arnold James Bond Project: Shaken and Stirred En samling covers av James Bond-musik med olika artister som jag gissar att David Arnold producerade för att meritera sig för att bli John Barrys efterträdare som hovkompositör till Bondfilmerna – vilket i så fall lyckades: de senaste fyra filmerna har haft soundtrack av David Arnold. En ganska spretig skiva men med bra Bondstämning och en del guldkorn.

Antipop Consortium: Arrhythmia Trots flera försök har jag aldrig riktigt uppskattat hiphop. (Uppdatering: fast om jag tänker efter finns det ett eller annat exempel på artister med åtminstone starka element av hiphop som periodvis tillhört mina favoriter. De lär ju dyka upp i senare inlägg.) Det här är ett sådant försök, som jag lockades till av de elektroniska tonerna och etiketten (Warp). Jag lyssnade på den ett antal gånger, men det blev en återvändsgränd.

Excursions in Ambience: The Third Dimension Ambientsamlingen som jag, och säkerligen många andra, införskaffat enkom därför att den innehåller Sten i fokus-spåret som saknas på båda de officiella cd-utgåvorna av Aphex Twins Selected Ambient Works Volume II.

Louis Armstrong: The Best of the Red Hot Fives and Sevens New Orleans-jazz är en genre som jag är ganska entusiastisk för alltsedan mitt besök i staden 2005, och jag är ständigt på jakt efter bra skivinspelningar både från guldåldern och, i ännu högre grad, moderna versioner. Louis Armstrong är ju den största stjärnan inom (bland annat) den sortens jazz, men jag har aldrig riktigt fastnat för honom. Den här skivan köpte jag för att jag tänkte att jag i alla fall skulle ge Louis en ordentlig chans, men jag har inte lyssnat på den mycket. En djupare utläggning om New Orleans-jazz tar jag i samband med någon skiva som betyder mer för mig.

Autechre: Chiastic Slide Duon Autechre är, vid sidan av Aphex Twin, ett av de största namnen på etiketten Warp, som framför allt ger ut just denna sorts medelavantgardistisk huvudsakligen brittisk elektronisk musik. Under något år under andra halvan av 1990-talet lyssnade jag utan jämförelse mest på Autechre av alla artister, och jag var länge så komplett på allt de gett ut. Autechres musik kan kallas minimal och abstrakt, men den var åtminstone inte vid denna tid extrem. Nästan alla brukade gå med på att det de gjorde var musik, även de som inte alls uppskattade den. Chiastic Slide kom ut 1997 och det var den som gjorde mig till en total Autechre-fan. Jag hade lyssnat en del på Tri Repetae men inte blivit riktigt biten. Chiastic Slide hade ett öppnare för mig mer lättlyssnat sound och intressantare rytmer. Som en hyllning till detta verk, som jag nog under hela min Autechreperiod höll för att vara deras främsta, använde jag termen chiastic slide i en datalogisk publikation, för att beteckna en uppräkningsordning för par av heltal som gick lite diagonalt fram och tillbaka. Jag spelade den här skivan tillräckligt många gånger för att kunna nästan varenda ljud utantill. Därför blev jag ytterligt förvånad när jag för ett tag sedan lyssnade på den igen, för första gången på flera år, och den inte alls kändes bekant alls, mer än till stilen och soundet. Det här är verkligen inte musik som sätter sig i huvudet så att man inte kan bli av med den. Den gör det till och med i mindre utsträckning än en del musik som går avsevärt längre mot det abstrakta och minimala. Antagligen var det bland annat det som tilltalade mig så mycket. Jag gillade under den där perioden verkligen inte söta melodier och harmonier.

Autechre: Amber Ett av duons tidigaste släpp, med betydligt mildare och harmoniska ljud än vad som gjorde dem riktigt stora.

Autechre: ep7 Den här släpptes efter att jag slutat att vara riktigt entusiastisk för Autechre, och jag minns inte precis hur den låter. Men jag tycker mig minnas att speltiden på denna »ep« lustigt nog var längre än på lp5 som släpptes strax före eller efter.

Autechre: Basscad, ep En relativt tidig ep, som jag har för mig var ganska perkussiv, och bra.

Autechre: Peel Session Spelades in för John Peels BBC-radioprogram 1995, och hör musikaliskt därmed till samma Autechreperiod som exempelvis Anti-ep:n, men gavs ut på skiva först 1999, när Autechre annars lät helt annorlunda.

Autechre: Incunabula Duons albumdebut. Har för mig att jag aldrig uppskattat den så mycket.

Autechre: Gantz Graf Tveklöst det mest svårlyssnade från Autechre när den kom ut 2002. Till stora delar kakafoniska brus- och slammerljud. Jag tyckte att den var intressant men kom aldrig riktigt in i den. Utgåvan innehåller en cd och en dvd med en video på och videon, av Alex Rutterford, är ganska fantastisk. Datorgrafik som ser ut som en CAD-ritning av någon sorts mekanisk konstruktion på en datorskärm, men som ständigt ändrar sig i takt med musiken. Även om musiken är svår att ta till sig ensam blir denna kombination av bild och ljud fascinerande.

Autechre avslutas på nästa hyllsektion.

Ni väntade er antagligen inte att den till synes abrupt avbrutna monologen (som förstås gärna får bli en dialog – använd i så fall kommentarfältet) om min skivsamling skulle få en fortsättning, men då misstog ni er! Här kommer tredje delen av möjligtvis fyrtiosju.

Aphex Twin: Drukqs Den senaste Aphexproduktionen jag införskaffat, om man undantar skåpmatssamlingen 26 Mixes for Cash, men när jag kollar Richard D. James diskografi ser jag att det kanske inte bara beror på att jag förflyttat mig förbi hans typ av musik (vilket jag nog egentligen hade redan när den kom ut), utan det är tydligen fortfarande hans senaste »studioalbum«. När det kom visade det att också Aphex själv var på väg: en utveckling från tidigare skivor som gör denna till en av hans intressantaste. Den växlar mellan å ena sidan spröda, lätt melankoliska, spår och å andra sidan fett ös med melodiska trummor som liknar den drill 'n' bass-musik som gjorde Squarepusher känd. Den självklara precision med vilken han slänger ur sig det där vansinnesrytmhamrandet får Aphex musikaliska genialitet att framstå med lysande tydlighet. Artister som specialiserat sig på den typen av musik och arbetat med den i åratal får den ändå knappast någonsin att låta så elegant som denna stilmässiga avstickare från Aphex gör.

Hjältar En bränd cd som Ola satte samman till mig på tiden när cd-brännare fortfarande var exotiska. Huvudnumret är Aphex Twins remix av Philip Glass version av David Bowies Heroes, som fanns på en mini-cd som jag tror följde med som bonus till den japanska utgåvan av Glass Heroes Symphony. Aphex kan tyckas ha gjort det ganska lätt för sig – han har helt enkelt tagit Glass stråkversion och mixat in Bowies isolerade sångstämma från originalversionen, plus lite extra ljudtrix – men resultatet är helt fantastiskt, och Aphex handlag vid mixerbordet är antagligen en förutsättning för att det blivit så harmoniskt fulländat. Mitt försök att kopiera Olas skiva till kassettband blev inte audiofilt tillfredsställande, så Ola brände den här när han fick tillfälle och fyllde på med annat han tyckte att jag borde ha. Den fullständiga spårlistningen är som följer:

1 David Bowie, Philip Glass: »Heroes« (Aphex Twin Remix)
2 ProjeKct Two: 21st Century Man
3 Lee »Scratch« Perry & Dub Syndicate: Train to Doomsville
4 The Sugarcubes: Birthday (Icelandic)
5 Gunnar Svensson: An Dante
6 Billy May: Rudolph the Red-Nosed Reindeer Mambo
7 Williams Fairey Band: What Time Is Love?
8 Lou Reed, John Cale: Smalltown
9 Malcolm McLaren: Madam Butterfly
10 Povel Ramel, Siw Malmkvist: Skvalmusik.
11 Harald Paulsen: Kanonensong
12 Thomas Lindahl: Fasadklättraren dansar
13 Innocence: Natural Thing (No-One Here Gets Out Alive)
14 Allen Ginsberg: The Ballad of the Skeletons
15 Kronos Quartet: Purple Haze
16 Julee Cruise: Summer Hisses, Winter Tears
17 Jean-Luc Ponty: King Kong
18 The Orb: Little Fluffy Clouds
19 ProjeKct Two: Heavy ConstruKction
20 Nancy Wilson: What Are You Doing New Years Eve

Numera är inte bara cd-brännare mer lättillgängliga, utan också den där Bowie–Glass–Aphex-låten. Den finns med på 26 Mixes for Cash (Uppdatering: fast enligt en kommentar tydligen inte heller där i audiofilt optimal version).

The David Arnold James Bond Project: Shaken and Stirred En samling covers av James Bond-musik med olika artister som jag gissar att David Arnold producerade för att meritera sig för att bli John Barrys efterträdare som hovkompositör till Bondfilmerna – vilket i så fall lyckades: de senaste fyra filmerna har haft soundtrack av David Arnold. En ganska spretig skiva men med bra Bondstämning och en del guldkorn.

Antipop Consortium: Arrhythmia Trots flera försök har jag aldrig riktigt uppskattat hiphop. (Uppdatering: fast om jag tänker efter finns det ett eller annat exempel på artister med åtminstone starka element av hiphop som periodvis tillhört mina favoriter. De lär ju dyka upp i senare inlägg.) Det här är ett sådant försök, som jag lockades till av de elektroniska tonerna och etiketten (Warp). Jag lyssnade på den ett antal gånger, men det blev en återvändsgränd.

Excursions in Ambience: The Third Dimension Ambientsamlingen som jag, och säkerligen många andra, införskaffat enkom därför att den innehåller Sten i fokus-spåret som saknas på båda de officiella cd-utgåvorna av Aphex Twins Selected Ambient Works Volume II.

Louis Armstrong: The Best of the Red Hot Fives and Sevens New Orleans-jazz är en genre som jag är ganska entusiastisk för alltsedan mitt besök i staden 2005, och jag är ständigt på jakt efter bra skivinspelningar både från guldåldern och, i ännu högre grad, moderna versioner. Louis Armstrong är ju den största stjärnan inom (bland annat) den sortens jazz, men jag har aldrig riktigt fastnat för honom. Den här skivan köpte jag för att jag tänkte att jag i alla fall skulle ge Louis en ordentlig chans, men jag har inte lyssnat på den mycket. En djupare utläggning om New Orleans-jazz tar jag i samband med någon skiva som betyder mer för mig.

Autechre: Chiastic Slide Duon Autechre är, vid sidan av Aphex Twin, ett av de största namnen på etiketten Warp, som framför allt ger ut just denna sorts medelavantgardistisk huvudsakligen brittisk elektronisk musik. Under något år under andra halvan av 1990-talet lyssnade jag utan jämförelse mest på Autechre av alla artister, och jag var länge så komplett på allt de gett ut. Autechres musik kan kallas minimal och abstrakt, men den var åtminstone inte vid denna tid extrem. Nästan alla brukade gå med på att det de gjorde var musik, även de som inte alls uppskattade den. Chiastic Slide kom ut 1997 och det var den som gjorde mig till en total Autechre-fan. Jag hade lyssnat en del på Tri Repetae men inte blivit riktigt biten. Chiastic Slide hade ett öppnare för mig mer lättlyssnat sound och intressantare rytmer. Som en hyllning till detta verk, som jag nog under hela min Autechreperiod höll för att vara deras främsta, använde jag termen chiastic slide i en datalogisk publikation, för att beteckna en uppräkningsordning för par av heltal som gick lite diagonalt fram och tillbaka. Jag spelade den här skivan tillräckligt många gånger för att kunna nästan varenda ljud utantill. Därför blev jag ytterligt förvånad när jag för ett tag sedan lyssnade på den igen, för första gången på flera år, och den inte alls kändes bekant alls, mer än till stilen och soundet. Det här är verkligen inte musik som sätter sig i huvudet så att man inte kan bli av med den. Den gör det till och med i mindre utsträckning än en del musik som går avsevärt längre mot det abstrakta och minimala. Antagligen var det bland annat det som tilltalade mig så mycket. Jag gillade under den där perioden verkligen inte söta melodier och harmonier.

Autechre: Amber Ett av duons tidigaste släpp, med betydligt mildare och harmoniska ljud än vad som gjorde dem riktigt stora.

Autechre: ep7 Den här släpptes efter att jag slutat att vara riktigt entusiastisk för Autechre, och jag minns inte precis hur den låter. Men jag tycker mig minnas att speltiden på denna »ep« lustigt nog var längre än på lp5 som släpptes strax före eller efter.

Autechre: Basscad, ep En relativt tidig ep, som jag har för mig var ganska perkussiv, och bra.

Autechre: Peel Session Spelades in för John Peels BBC-radioprogram 1995, och hör musikaliskt därmed till samma Autechreperiod som exempelvis Anti-ep:n, men gavs ut på skiva först 1999, när Autechre annars lät helt annorlunda.

Autechre: Incunabula Duons albumdebut. Har för mig att jag aldrig uppskattat den så mycket.

Autechre: Gantz Graf Tveklöst det mest svårlyssnade från Autechre när den kom ut 2002. Till stora delar kakafoniska brus- och slammerljud. Jag tyckte att den var intressant men kom aldrig riktigt in i den. Utgåvan innehåller en cd och en dvd med en video på och videon, av Alex Rutterford, är ganska fantastisk. Datorgrafik som ser ut som en CAD-ritning av någon sorts mekanisk konstruktion på en datorskärm, men som ständigt ändrar sig i takt med musiken. Även om musiken är svår att ta till sig ensam blir denna kombination av bild och ljud fascinerande.

Autechre avslutas på nästa hyllsektion.

En hyllsektion nästan totalt dominerad av Warp Records